Ett heterodox-ekonomiskt perspektiv på Pikettys senaste bok

Pikettys senaste bok Capital and Ideology har väckt debatt och diskussioner, om än kanske inte så mycket som 2014-boken Capital in the 21st Century gjorde. Den diskussion som jag sett av 2020-boken som sett intressantast ut är ett specialnummer av British Journal of Sociology helt ägnat åt att diskutera Pikettys tegelsten. Jag tänkte läsa ett part av artiklarna, och börjar med den av New School-nationalekonomen Sanjay G. Reddy. Reddy konstaterar att boken är otroligt bred: på pappret handlar den om ojämlikhet, men i praktiken om allt möjligt. Detta är särskilt slående med tanke på att Piketty är nationalekonom; Reddy refererar en professor i nationalekonom som sa att "I do not like to read", vilket Piketty antagligen inte skulle säga. Metodologiskt sett överskriver den nya boken samhällsvetenskapliga och historiska disciplinsgränser och arbetar på en gigantisk skala:

"Whereas Capital in the Twenty-First Century could reasonably be said to have developed an entire argument around three data points, or if you prefer, six—relating to wealth stocks and tax rates in Europe, and especially France, in the pre-World War I “Belle Epoque,” between the end of the first world war and the early 1970s, and thereafter—no such accusation can be made of the new Piketty. Those who have long been convinced of the value of a “world historical” analysis that takes in the range of examples from the comparative study of society and history will experience gratification and even excitement at seeing this turn, made credible by the substantial investment made by Piketty to assimilate a vast range of evidence."

Man kanske kan säga att Reddy är väldigt nöjd med Pikettys metodologiska vändning, men mindre nöjd med hans teoretiska diskussion: Reddy menar att Piketty framstår som okunnig om världssystemsteori, och att han orättvist avfärdar marxistiska analyser. Han kokar ner Pikettys bok till sex argument:

1. Ojämlikhet har funnits i de flesta historiska samhällen, och oftast tagit en "ternary" eller tredelad form med präster, krigare och arbetare som tre huvudklasser.
2. "Proprietrianism": den centrala "social and economic formation" i modern tid är ägande-samhället, som under ett par decennier vid 1900-talets mitt tämjdes men som nu är tillbaka som "Neo-proprietrianism".
3. Alla samhällen har en vag ("ambient", säger Reddy) ideologi som rättfärdigar samhällets ojämlikhet men som också kan utmanas; "changing the ambient ideas can bring about a different trajectory in history, especially at “switch points” at which the arrangements that prevail are otherwise underdetermined."
4. Den europeiska kolonialismen och imperialismen projicerade ägande-samhället på en global skala.
5. Kunskap är makt: ägande-samhället kan tämjas vilket kräver "public understanding", statistik och ett underminerande av ojämlikhetens ideologi. Social och politisk mobilisering krävs.
6. "Participatory socialism" som politiskt ideal.
   

När Reddy går över till att granska dessa sex argument så börjar han med en skepsis mot hur orignellt det första argumentet egentligen är. Det jag tänkt på där är ifall "ternary" inte är ett onödigt begrepp när "feodalism" redan finns, men Reddy tar en annan väg, och hävdar att en rad analytiker, som Polanyi (1944) och Tribe (1978), sedan länge visat att det före 1900-talet inte fanns någon "ekonomi" i sig, fristående från samhället i stort. Reddy anmärker också på att Piketty inte diskuterer ojämlikhetens utveckling i övergången till ett ternary samhälle, från en enklare ekonomi med föga överskott och föga ojämlikhet; Reddy nämner Goodys (1976, Production and Reproduction) distinktion mellan relativt jämlika "hoe cultures" och rikare, mer ojämlika "plough cultures" som exempel. Intressant nog så tycker Reddy också att Piketty underskattar betydelsen av handel -- och därmed också av köpmän -- längre tillbaka i historien. Reddy menar att det är oklart vad Pikettys stadieteori bidrar jämfört med tidigare, som Marx, Webers eller världssystemsteorin. (s. 12) Vad gäller proprietarianism, som Piketty menar föregick kapitalismen, så verkar Reddy menar att detta underskattar kapitalismens utveckling långt tillbaka i tiden, i enlighet med Marx (1867), Weber och Smith (1776), före själva idéerna lades fram. Reddy menar att Piketty borde ha gått in i diskussion med debatterna om själva begreppet kapitalism, både med de som hävdat att det är ett alltför brett begrepp, och de som tvärtom sett det som alltför snävt. Reddys klagomål på ideologi-delen är liknande, att Piketty inte engagerar sig med tidigare teorier i ämnet, främst Gramscis icke-deterministiska perspektiv. Också själva begreppet "switch points" menar Reddy är underteoretiserat. "More generally, Piketty appears to offer a theory of the effects of ideology but not a theory of ideology itself (which would require describing the dynamics of production, circulation and legitimation of justificatory ideas). In this respect, Piketty's invocation of the concept of ideology is instrumental, and thin." (s. 14) Vad gäller Pikettys globala analys och perspektiv på kolonialismen verkar Reddy hålla med, men tycka att det inte är så mycket nytt, och att analysen av imperialismens långa skugga är underutvecklad. På punkt fem, kunskapens roll, ser Reddy Pikettys upplysnings-aktiga tilltro till kunskap och förbättring som sympatisk, men verkar efterfråga mer diskussion av till exempel nationalekonomins relation till samhälleliga och ekonomiska maktrelationer och hur dessa påverkat vilka teorier som fått fäste inom forskningen. 

Reddys diskussion av Pikettys politiska program, och de politisk-filosofiska grunderna för hans resonemang, förbigår jag. I slutsatserna prisar Reddy Pikettys transdisciplinära och globala projekt, men menar att analysen är "limited by its eclecticism and neglect of traditions of social science relevant to such a project." (s. 22) Avrundningen är dock positiv: "The “New Piketty” asks many of the right questions. It is not always evident that he offers the right answers. But this can be forgiven. Piketty's book points to a return of grand theory in the social sciences, strengthened by current empirical research.28 Such a turn can point the way to new insights and proposals. The vista before us offers the prospect of making the social sciences great again—not for their own glorification but because a better world depends on it." (s. 23)

Referens

Sanjay G. Reddy (2021), "Beyond property or beyond Piketty?", British Journal of Sociology 72: 8-25. Läs här.

"Bara beskrivning"

 

Under 2000-talet har samhällsvetenskapen, med nationalekonomin som primus inter pares, genomgått vad som kallats en "kausal revolution" eller en "identifikationsrevolution" -- det senare av att de praktiserande anser sig ha lärt sig _identifiera_ orsaker på vetenskapligt mer rigoröst sätt. (Ibland används t om begreppet "trovärdighetsrevolutionen".) Statsvetaren John Gerring inleder mot bakgrund av denna "revolution" sin artikel "Mere description" från 2012 på ett mycket slående och effektivt sätt:

" In recent times, the quest for scientific understanding in the social sciences has come to be equated with a causal understanding of the world. The task of description, by contrast, is often identified with idiographic storytelling or with messy, observational data that is insufficient to reach causal inference. Indeed, the term has come to be employed as a euphemism for a failed, or not yet proven, causal inference. Studies that do not engage causal or predictive questions, or do not do so successfully, are judged 'merely' descriptive. The implication is that description is a mundane task - necessary, to be sure, and occasionally quite complex, but of little intrinsic "

Samtidigt så måste det sägas att det publiceras en hel del deskriptiva artiklar som får stor uppmärksamhet. Visst kan man säga att Piketty, Saez och Zucmans artikel i Quarterly Journal of Economics från 2018 är deskriptiv, liksom De Loecker, Eeckhout, och Ungers artikel "The Rise of Market Power and the Macroeconomic Implications", publicerad i samma tidskrift 2020 -- deskriptiv, och med 1165 citeringar redan, enligt Google Scholar. Man kan kanske säga att syftet med Gerrings artikel är att ge de deskriptiva studierna en egen metodologisk diskussion: det finns massvis av läroböcker och artiklar om metoder för kausala studier, men dikussioner av deskriptiva metoder är, säger Gerring, utspridda per fält och subfält, och är mycket mndre utvecklade. "Description awaits a convincing synthetic account." (s. 722)
eskrivning och förklaring hänger ihop. "I shall approach description and causation as types of arguments, i.e., assertions, models, propositions, statements, or theories about the world." (722)

A descriptive argument describes some aspect of the world. In doing so, it aims to answer what questions (e.g., when, whom, out of what, in what manner) about a phenomenon or a set of phenomena. Descriptive arguments are about what is/was. For example: ‘Over the course of the past two centuries there have been three major waves of democratization.’" (722)

Kausala argument handlar däremot om varför-frågor. Ett exempel är: ‘The third wave of democratization was caused, in part, by the end of the Cold War.’ Däremot är inte skillnaden mellan deskriptiva och kausala argument att deskriptiva är rent faktamässiga och inte inkluderar några slutsatser (inference). Gerring menar att det finns osäkerhet i våra beskrivningar av världen: "from the latent (unmeasurable) quality of a concept, from problematic sources of data, from problematic measurement instruments or coding procedures, from missing data, from sample-to-population extrapolations, and so forth" (723). Detta innebär att också deskriptiva argument innefattar att dra slutsatser.*

Gerring lägger fram en typologi över deskriptiva argument -- se figuren som jag klistrat in ovan. Typologin innefattar fem huvudtyper: accounts, indicators, associations, syntheses, och typologies. Accounts är analyser av en händelse eller serie av händelser utan någon explicit vilja att generalisera. De andra typerna har däremot generaliserande ambitioner: man studerar sitt objekt som ett exempel på något. En indikator beskriver ett drag i en population: "it is univariate description". Exempel på denna typer av studier är indexen över grad av demokrati och auktoritär regim som görs av t ex Polity eller Freedom House. Deskriptiva argument som är multidimensionella är associational. Exempel på detta är studierna av Schattschneider (The Semi-Sovereign People, 1960) eller Verba, Schlozman och Brady (Voice and Equality, 1995) av hurpass ojämlik USA:s politik är, hurpass dominerad den är av de rikare klasserna. Trendanalys är en typ av associational analys, som studerar hur ett fenomen utvecklas över tid -- till exempel Robert Putnams (Bowling Alone, 2001) argument att socialt kapital i USA urholkats sedan 1930-40-talen. Nätverksanalys handlar däremot om samband mellan folk i samma tid, t ex studier av politiska eliters sammanhang (Knoke, Broadbent, Tsuijinaka och Pappi red. Comparing Policy Networks, 1996). Den fjärde typen av deskriptivt argument, synthetic varianten, handlar mer om att koka ner olika drag av ett ämne till ett förenande tema. Till exempel när man gör argument om hur en nationell politisk kultur egentligen är: om USA:s politiska kultur säger olika forskare att den är liberal/egalitär (Hartz, The Liberal Tradition, 1955; Tocqueville), republikansk (Pocock, The Machiavellian Moment, 1975) eller en blandning av båda. När flera kategorier definieras blir det ett typologi-argument: "Here, the goal is to sort phenomena into discrete categories that are mutually exclusive and exhaustive on the basis of a uniform categorization principle or principles." (s. 727) Man kan tänka på temporala typologier som Huntingtons (1991) klassificering av tre vågor av demokratisering, eller regimtypologier som Dahls (Polyarchy, 1971) fyra regimtyper.

Efter att ha gjort sin typologi av deskriptiva argument, går Gerring över till en lägesbeskrivning (!) av de deskriptiva studiernas ställning i statsvetenskapen idag (2012). Artiklarna inom statsvetenskapliga topptidskrifter har blivit mer kausalt inriktade över tid, visar han, men det visar sig visserligen ha hänt mycket redan på 1970- och 80-talen. När han jämför discipliner medelst tidskriftsartiklar från 1980-90-talen ser också statsvetenskapen än mer kausalt inriktad ut än till exempel nationalekonomin. (s. 731)

Efter detta går han över till ett mer normativt argument: i vilken grad är det ett problem att kausala studier premieras över deskriptiva? Deskriptiva studier är viktiga -- eftersom vi inte kan förklara saker utan att veta hur det ligger till först (King, Keohane och Verbas argument), eftersom vissa ämnen är viktiga oavsett om de har kausala effekter eller ej (demokrati, mänskliga rättigheter, krig, levnadsstandard, jämlikhet osv), och eftersom det kan vara enklare att samla in data för deskriptiva studier, data som sedan kan användas för en mängd olika syften. (s. 733-4)

Efter att ha etablerat att det är viktigt med deskriptiva studier, handlar nästa sektion om deskriptionens utmaningar. Han börjar med att hävda att bortom typologin med fem sorters deskriptiva argument, så har ändå all deskriptiv analys något gemensamt: "Note that all descriptive analysis involves the twin goals of conceptualization and measurement." (s. 735) En del forskare -- Glenn Firebaugh (Seven Rules for Social Research, 2008), Stanley Lieberson (Making it Count, 1985) hävdar att det är enklare att beskriva än att göra kausal analys, men Gerring pekar på att  de deskriptiva beläggen om viktiga fenomen som korruption, politisk kampanjfinansiering, domstolars oberoende och partistyrka, är otydliga. "Likewise, the master concepts of political science – e.g., civil society, democracy, governance, politics, power, state – have no standard and precise meaning or measurement." (s. 736) Han pekar också på deskriptiva debatter som pågår, som huruvida USA:s väljare ser på politiken ideologiskt (Bie, Verba och Petrocik 1976) eller icke-ideologiskt (Converse, 1964), och ifall den globala ojämlikheten ökar (Milanovic 2005) eller är stabil (Bourguignon och Morrisson 2002). Det är alltså inte så enkelt med deskriptiv forskning, kan man säga. Med ett slående exempel visar Gerring t o m att det i vissa fall kan vara enklare att besvara en kausal fråga än en deskriptiv. Exemplet är den deskriptiva frågan "vad är demokrati och hur kan den mätas?" och den kausala frågan är "ökar demokrati sannolikheten av fredlig samexistens?" Där menar Gerring att den begreppsliga, deskriptiva frågan är olöst medan forskare med olika pragmatiska definitioner av demokrati har lyckats visa i alla fall en svag variant av den demokratiska freden-argumentet. (s. 737-8) På detta följer en utförlig diskussion om mätproblem och mätande som forskningssyfte, vad gäller viktiga men flyktiga begrepp som demokrati, korruption eller globalisering.

I sina slutsatser parafraserar Gerring Giovanni Sartori (1970): "To paraphrase Sartori, the more we advance in causal modelling, the more we leave a vast, uncharted territory at our backs. The purpose of this article has been to map this relatively uncharted territory." (s. 743)
 

Referens
John Gerring (2012) "Mere description", British Journal of Political Science, Vol. 42, No. 4, pp. 721-746.

Fotnot

* Gerring avfärdar också att skillnaden skulle vara att kausala slutsatser kräver mer detaljerade data (724).

Huspriser i Stockholm 1875-1957

Stockholms roll i den svenska ekonomin har överlag varit stark åtminstone sedan medeltiden, men hur dominant roll den spelat, har varierat över tid. Söderberg, Jonsson och Persson (1991) namngav sin klassiska studie av staden från 1750 till 1850 The Stagnating Metropolis, men efter 1850 började stadens betydelse öka igen. Stockholms befolkning växte från 93 tusen år 1850 till 136 tusen år 1870, 246 tusen år 1890, 342 tusen år 1910, och 502 tusen år 1930. Stockholms andel av landets befolkning ökade mellan 1850 och 1930 från 2.7 procent till 8.2 procent. (SCB 1969, Historisk Statistik I, s. 50-51. pdf här. Folkökningen beror förstås delvis på stadens territoriella expansion, med Brännkyrka, Bromma, Enskede och Spånga.)

Givet utvecklingen i Sverige idag, sedan ungefär 1980-talet, med expanderande storstadsregioner och snabbt stigande bostadspriser, blir en intressant fråga: hur utvecklades bostadspriserna i Stockholm under expansionsperioden i industrialismens tid? Ekonomisk-historikerna Johan Söderberg, Sölvi Blöndal, och Rodney Edvinsson vid Stockholms universitet har i ett bokkapitel från 2014 presenterat en utförlig studie som kan hjälpa oss att besvara denna fråga. De kartlägger prisutvecklingen för bostadsfastigheter (inte för lägenheter) från 1875 till 1957 med nya data. (Efter 1957 använder de officiell statistik.) Taxeringsvärdena för fastigheterna hittar de i Stockholms adresskalender som var en återkommande publikation under perioden och som för 1882 till 1932 digitaliserats och publicerats på den fantastiska sidan Stockholmskällan. (Se till exempel 1909 års adresskalender här.) Försäljningspriserna kommer från arkiverade  lagfarter som finns i Stockholms rådhusrätts arkiv på Stockholms stadsarkiv. Eftersom stan expanderade administrativt sett under perioden så fokuserar de på innerstaden, så att priserna kommer vara jämförbara över tid -- priserna var mycket högre i stan än i till exempel Brännkyrka.

De visar i ett diagram att priserna (i rörliga priser) ökade ganska så stabilt decennierna efter 1875. År 1910 var priserna ungefär dubbelt så höga som de var 1875. Priserna ökar snabbare under 20-talet, står stilla under 30-talets andra hälft, och ökar snabbt igen under 40-talet och början av 50-talet. I nästa diagram, som jag klistrat in ovan, deflaterar de prisförändringarna med konsumentprisindex. 

Här ser vi att från 1875 till slutet av 1880-talet ökar fastighetspriserna mycket snabbare än KPI (om KPI:t och relativpriser i svensk historia, se tidigare blogginlägg här.) En byggboom pågick och bland annat Östermalm växte snabbt -- Per Wästberg berättar i sin bok Östermalm att nitroglycerin användes för första gången i Stockholm år 1868 för att börja spränga sig igenom Tyskbagarbergen som avskilde delar av det nuvarande Östermalm (dåvarande Ladugårdslandet) från staden, och att det var 1885 som stadsdelen bytte namn just till Östermalm. Bostadssektorn var på 1880-talet en boom-bransch där man kunde tjäna stora pengar: Söderberg et al berättar att Rörstrands fabriksområde såldes still Stockholms stad 1883, omorganiserades, och när staden i slutet av 1885 sålde en sjundedel av marken så var priset redan högre än vad hela inköpet hade kostat 1883. Åren runt 1890 blev därmemot något av en kris för stadens bostadsbyggare, då en del bolag gick i konkurs. Priserna föll 1889-1892; detta kan dock vara drivet av att 80-talets expansion oproportionerligt hade skett i high end-delen av marknaden på Östermalm och att efterfrågan tillfälligt skiftade till billigare lägenheter. Boomen fortsatte egentligen under 90-talet och 00-talet -- Lars-Erik Thunholm refererar på ett ställe (Oscar Rydbeck och hans tid, 1991, s. 49ff) att Bergsunds Mekaniska Verkstad åren efter sekelskiftet var minst lika lukrativt som fastighetsägare på Södermalm som de var i egenskap av tillverkningsindustri. Något som känns väldigt rimligt och intuitivt när man tänker på prisnivåerna i Hornstullstrakten idag!

Vintern 1907 tog högkonjunkturen i Sverige slut; i USA pågick en finanskris och denna spillde över också på svenska förhållanden. Våren 1908 stannade byggnadsverksamheten i Stockholm till, inte bara på grund av kapitalmarknadsproblemen utan också på grund av strejker och konflikter -- minns att detta är i upptakten till storstrejken 1909, som var nära relaterad till konjunkturnedgången som började 1907. Söderberg, Blöndal och Edvinssons prisindex fångar bara delvis dnna dynamik; de finner ett fall i fastighetspriserna 1908 men en ökning 1909.

Under första världskriget faller de reala fastighetspriserna -- mer precist så stiger inte fastighetspriserna lika kraftigt som övriga poster i KPI, under dessa år med mycket kraftiga prisstegringar inte minst på mat. Priserna på byggmaterial och bränsle steg vilket också räntorna gjorde. "Residential construction came to a virtual standstill." (s. 72) År 1917 infördes dessutom hyresreglering, en lag som tillät hyresvärdar att höja hyrorna för att täcka ökade kostnader på bränslen, räntor och reparationer, men som satte ett tak för vinster.

Efter kriget började de reala priserna stiga igen, och gjorde så tills Depressionen; 1932 började priserna falla igen. Hela vägen genom 30-talet föll priserna och inte förrän under andra världskriget steg de (realt) igen.

En väldigt intressant jämförande figur, som använder Jan Bohlins data för Göteborg och Eitrheim och Erlandsens data för Oslo, Trondheim, Bergen och Kristianstand, visar att utvecklingen för de reala fastighetspriserna är väldigt lik sig mellan Stockholm, Göteborg och de norska städerna över tid 1875-1957. Vi ser samma ökning 1875 till ca 1910, samma fall under första världskrigets starka inflation, ökning under 20-talet, stagnation under 30-talet.

Och det är framför allt perioden 1875 till ca 1910 som jag intresserar mig för här. Vad betyder detta för hur vi ska förstå levnadsstandardens och ojämlikhetens utveckling under perioden? Fastighetspriserna ökade relativt till konsumentpriser: det borde betyda att fastighetsägarna gynnades under perioden, vilket torde ha ökat ojämlikheten. Vi skulle dock vilja veta hur hyrorna utvecklades, men det är väl rimligt att tänka sig att hyrorna måste ha ökat om fastighetspriserna kunde öka -- varför skulle priset på en fastighet öka om inte den förväntade avkastningen ökar? Det är en parantes, men vi kan också tänka så här: hur förändrades fastighetspriserna om vi deflaterar med arbetarlöner? Alltså, blev en arbetare mer förmögen (hehe) att köpa en fastighet 1910 jämfört med 1870 eller var det tvärtom så att ett husköp blev allt mer avlägset?

Den andra dimensionen som jag funderar mycket på här är: hur förändrades priserna i olika delar av Stockholm? Ökade eller minskade prisskillnaderna mellan rika och fattiga områden? Det skulle ju gå alldeles utmärkt att studera baserat på adresskalendrarna som Stockholmskällan har digitaliserat. De två bilderna exemplifierar lite enkelt med två väldigt bekvämt valda exempel, början av 25:e roten som ligger i Katarina församling på Södermalm, här runt Bondegatan och Skånegatan, och början på 9:e roten runt Humlegården, runt Humlegårdsgatan, Stureplan och Birger Jarlsgatan. Vi ser att källan uppger vilka (juridiska personer eller faktiska personer) som äger fastigheterna, och vad fastigheten är taxerad till. Tomtarealen skulle kunna användas som ett mer eller mindre grovt mått på fastighetens storlek.

Jag tänker mig att det vore ett utmärkt upplägg för en masteruppsats att kartlägga fastighetspriser genom ett sample av t ex en rote på Södermalm och en på Östermalm, för två nedslag kanske 1900 och 1926. I mitt, Jakob Molinder och Svante Prados projekt om inkomster och inkomstfördelning i Sverige 1862-1970 har vi samplat 1 procent av skattebetalarna (0.5 procent efter 1940) och har då för Stockholm samlat in information för 2215 vuxna 1870 (varav 617 betalade inkomstskatt), 3844 vuxna år 1900 (varav 1318 betalade skatt), 5060 vuxna år 1920 varav 3362 betalade skatt, och så vidare. Vi har återkommande inkomster från  t ex Klara församling, Hedvig Eleonora och Maria. Genom att kombinera inkomster och fastighetspriser (eller kanske hyror) skulle man kunna göra fascinerande ny forskning om segregationens utveckling i Stockholm under den perioden.

 

Referens

Johan Söderberg, Sölvi Blöndal, och Rodney Edvinsson (2014) "A price index for residential property in Stockholm, 1875–2012" (tillgänglig online här), i Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden, Volume II: House Prices, Stock Returns, National Accounts, and the Riksbank Balance Sheet, 1620–2012, red. Rodney Edvinsson, Tor Jacobson och Daniel Waldenström. Stockholm: Ekerlids/Riksbanken.

Lönepolitik och välfärdspolitik efter andra världskriget

Under efterkrigstiden expanderade välfärdsstaterna i Västeuropa. Enligt konsensus i den forskning om välfärdsstaterna som utvecklades på 1970-, 80- och 90-talen, så främjades denna utveckling av att fackförbund och arbetsgivare enades om återhållsam lönepolitik (wage restraint).* Löneåterhållsamheten gynnade investeringar och exporter, och arbetarna kompenserades av regeringarna med en expansiv välfärdspolitik.** I en mycket intressant artikel från 2015 opponerar statsvetaren Dennie Oude Nijhuis sig mot denna analys. Som han sammanfattar det: hans artikel

"argues that government social commitments at best played a minor role in the development of post-war incomes policies and that such policies seldom facilitated the introduction or expansion of public welfare programs. To do so, it among others emphasizes that incomes policies often arose under economic circumstances that left little room for welfare state expansion. On the contrary, and as we will see, they often called for austerity policies that forced governments to reduce their welfare ambitions as well. The article further argues that wage settlements under which labor unions moderated their wage demands in exchange for welfare state expansion typically had little to do with government attempts to obtain labor union support for incomes policies. Instead, and especially in times of rapid economic (and thus wage) growth, union leaders sometimes simply proved willing to reserve part of the margin for pay increases to finance the introduction and expansion of social programs." (s. 772)

Han lägger fram sitt argument genom att studera två länder: Nederländerna och Storbritannien under efterkrigstiden. I båda länderna försökte regeringar flera gånger stärka konkurrenskraften genom att hålla tillbaka arbetskostnadernas utveckling. I Nederländerna ledde detta till en varaktig inkomstpolitik, geleide loonpolitiek som Nijhuis översätter som "guided wage policy". I Storbritannien var inkomstpolitiken mera kortvarig, men återkommande. Undersökningen visar att lönepolitiska överenskommelser samspelade inte med välfärdspolitikens utveckling i GB, och i NL blev effekten av lönepolitiken på välfärdspolitiken snarare återhållande, inte stimulerande som tidigare forskare argumenterat. 

Efter en gedigen litteraturöversikt kommenterar Nijhuis att:

"the view that the Keynesian welfare state functioned as the ‘cornerstone’ of post-war incomes policies is still widely accepted and quite influential. It is, however, also a view that is based on surprisingly little empirical support." (s. 774)

Forskare har visat att löneförhandlare också var intresserade av utvecklingen av sociala förmåner, men sällan har man vissat att facken faktiskt modererat sina lönekrav relaterat till välfärdspolicies utveckling. I dessa fall har fackens agerande också inte kopplats till regeringarnas inkomstpolitik (Mares 2006; Whiteside 2006; Eichengreen 2007, s. 34). I sin egen studie går Nijhuis till arkiven från de stora organisationerna på den fackliga sidan och arbetsgivarsidan i de två länderna han studerar. Han kallar detta för en "documentary approach" och menar att den har två fördelar. Den första är att man får en mer detaljerad beskrivning av viktiga skeenden, och framför allt då diskussioner om hur löner och välfärdssatsningar relaterar till varandra. Den andra är att lösa problemet som beskrivits av Korpi (2006) och Paster (2013) om hur man ska dra slutsatser om vad historiska aktörer egentligen hade för preferenser. (s. 775-6)

I perioden just efter andra världskriget var inkomstpolitik för att uppnå löneåterhållsamhet mycket vanligt i Västeuropa. "Confronted with the need for economic restructuring, the danger of inflation and balance of payments problems that were more serious than ever before and arguably ever since, most Western European governments managed to obtain labor union support for incomes policies that limited wages increases to, or below, productivity increases in these years." (s. 776) Den existerande litteraturen menar att löneåterhållsamheten i NL uppnåddes med ett öga på välfärdsstatlig expansion (Whiteside 2006; Van Kersbergen och Becker 1988; Eichengreen 2007; Nijhof 2009), och den i GB syftade på detsamma (Mares 2006; Jones 1987; Hill 1993; Whiteside 1996) eller en jämlikare arbetsfördelning (Flanders 1970; Flanagan et al 1983, s. 673-5; Swenson 1989, s. 28; Mares 2006). "At first sight, these explanations do indeed sound plausible." (s. 776) Löneåterhållsamheten sammanföll i tid med viktiga välfärdsreformer som National Insurance Act i GB år 1946. Men Nijhuis pekar på att varken regeringen eller TUC i förhandlingar om löneåterhållsamhet 1947 och de följande fyra åren, pekade på NIA eller någon annan reform för att motivera återhållsamheten. Istället pekade regeringen på landets "serious economic position": brister på vissa varor, svår ekonomi i den offentliga sektorn, och underskott i betalningsbalansen. (Situationen var inte helt olik i Sverige dessa år; se mitt working paper om lönepolitikens utveckling här.) Om medlemmar i TUC tvekade att dessa tunga skäl var nog så slutade de nog tvivla efter att regeringen tvingats devalvera pundet med 30 procent i september 1949, säger Nijhuis. Här har han också en intressant referens till Ulman och Flanagans (1971, s. 202) klassiska studie från tidigt 1970-tal av löneåterhållsamhetspolitik i Västeuropa, så att säga fångad in media res, där de säger att underskott i betalningsbalansen ‘probably remain[s] the most effective incentive to union cooperation with incomes policy’ (cit. 777). I de svåra ekonomiska förhållandena som rådde i Storbritannien 1947 kombinerades löneåterhållsamheten faktiskt inte med några välfärdssatsningar, utan tvärtom med nerskärningar bl.a. på National Health Service (Kynaston 2007, s. 541-555).

Också i Nederländerna pågick diskussioner om löneåterhållsamhet i slutet av 40-talet. Men till skillnad från i Storbritannien kom man här fram till en lönepolitisk filosofi som kom att vara inflytelserik länge. För att förstå filosofins framväxt behöver vi beakta flera faktorer, säger Nijhuis, men de inkluderar inte van Kersbergen och Beckers (1988) förklaring att den var ett utbyte mot utbyggda socialförsäkringar, eller Eichengreens (2007) förklaring mer specifikt att den holländska regeringen ‘introduced unemployment insurance and old age pensions . . . as quid pro quo for wage moderation’. Tvärtom, menar Nijhuis, så utvecklades löneåterhållsamheten i Nederländerna liksom i Storbritannien i en kontext av neddragningar i offentlig sektor. I NL så var det dessutom så att den starka betoningen på att hålla arbetskostnaderna nere också ledde till att man ville hålla kostnaderna för socialförsäkringarna nere, och att socialförsäkringarna blev mer generösa först under andra halvan av 60-talet, när löneåterhållsamhetsmodellen från det sena 40-talet kraschat. "In other words, the guided wage policy actually functioned as a major obstacle to Dutch welfare ambitions." (s. 778) Therborn (1989) och andra klassificerar NL:s välfärdsstat som en "laggard" fram till slutet av 1960-talet.

Nijhuis går in i dialog med litteraturen -- företrädd bland andra av Peter Swenson och Isabela Mares -- om arbetsgivarnas betydelse för välfärdsstatens tillväxt. Gentemot dessa vill Nijhuis bidra med större fokus på vilka som tillsatts att betala för olika sociala förmåner, t ex om finansieringen sker genom arbetsgivaravgifter. Han menar att de holländska facken efter 1949 accepterade att socialförsäkringskostnader som finansierades på det sättet, ökade arbetskostnaderna och därför måste räknas in när man beräknade arbetarnas levnadsstandardsförbättringar. Någon sådan acceptans stod aldrig de brittiska facken för, och Nijhuis utvecklar denna jämförelse på ett par sidor. (s. 781-785)

I slutsatserna betonar Nijhuis att relationen mellan välfärdsstat och fackliga förhandlingar måste förstås på ett annat sätt än löneåterhållsamhetslitteraturen gjort. Här har bara Nederländerna och Storbritannien studerats, men resultaten gäller antagligen också annanstans: "the broader logic of its claims extends to other countries as well. Given the economic conditions under which successful incomes policies generally emerge, it is simply unlikely that social entitlements played an important role in obtaining labor union support for post-war attempts to moderate the growth of labor costs in other European countries as well." (s. 786) Det blir viktigt, säger han, att studera hur facken i olika länder förhållt sig till finansieringen av välfärdsstaten och en rimlig hypotes är att välfärdsstaten vuxit mest i de länder där facken accepterat arbetarklassens roll som medfinansiär av välfärdsutgifterna.

Referens
Dennie Oude Nijhuis (2015) "Incomes policies, welfare state development and the notion of the social wage", Socio-Economic Review 13: 771-790.
 

Fotnoter
* Nijhuis ger här följande referenser: Esping-Andersen, 1990, p. 174; see also Cameron, 1984, p. 173; Katzenstein, 1985, p. 56; Robertson, 1990, pp. 153–154; Scharpf, 1991; Huber and Stephens, 2001, p. 114; Swank, 2002, p. 42; Stephens, 2004, p. 70; Siegel, 2005, p. 112; Ebbinghaus, 2006, p. 38; Mares, 2006, pp. 178–179. Längre fram i artikeln utvecklar han ett mycket intressant resonemang om hur perspektivet växte fram:

"Political economists have long argued that the success of post-war incomes policies rested on national systems of political exchange in which labor unions agreed to moderate their wage demands in exchange for social policy expansion. The popularity of this notion can be traced back to at least the 1980s, when neo-corporatist studies came to emphasize the importance given to benefits and social services in negotiations over incomes policies (Pizzorno, 1978; Flanagan et al., 1983; Lehmbruch, 1984; Lange and Garrett, 1985). These studies took this as evidence that governments frequently resorted to social commitments to persuade labor unions to support incomes policies that aimed to bring down inflation by reducing consumption levels and long-term labor costs. They did so based on the realization that incomes policies were extraordinarily painful for associations whose main organizational purpose was to improve the wages and working conditions of workers—and deeply unpopular among their members. By improving social rights, these studies held, organized labor ‘was compensated— to some degree at least—for its acquiescence’ and support for these policies (Cameron, 1984, p. 173). In doing so, they put forward the notion that governments could ‘buy’ wage restraint through a ‘political exchange’ which ‘compensates workers for the sacrifices they make’, thereby ‘reliev[ing] potential resistance within the unions to a wage-regulation policy’ (Lange, 1984, p. 109; see also Tarantelli, 1986, p. 5; Castles, 1987, p. 383; Newell and Symons, 1987, p. 579)." (s. 774)

Nijhuis menar att dett argument var väldigt användbart för senare forskare -- Esping-Andersen, Huber och Stephens, Iversen m fl -- för att förklara varför facken gick med på grejer som borde varit mot deras intressen. Det möjliggjorde också för vänner av välfärdsstaten som Stephens (2004) att argumentera att välfärdsstaten främjade en ekonomiskt gynnsam ordning (med avseende på konkurrenskraft).
** Nijhuis utvecklar med referenser: "This view is now so widely accepted that scholars have struggled to explain instances of union support for incomes policies as the age of welfare state expansion came to an end (Molina and Rhodes, 2002, pp. 313–317; Schmitter and Streeck, 1991, pp. 113–164; Hassel, 2003, pp. 707–726; Mares, 2004, pp. 101–102; Avdagic, 2010, p. 629; Baccaro and Simoni, 2010, pp. 600, 611; Simoni, 2013, p. 316). In addition, many studies have explained the success of major post-war welfare initiatives by arguing that they came about as ‘side payments’ to compensate labor unions for their support for incomes policies (Iversen, 2000, p. 209; Huber and Stephens, 2001, p. 5; Mares, 2004, pp. 230–231; Eichengreen, 2007, p. 34)." (s. 772)

Att läsa historien framlänges eller baklänges

 

 

Jørgen Møller, professor i Århus, är en av de många intressanta historiska statsvetare som är verksamma idag. I en artikel förra året gav han sig in i en av de mest typiskt historiska debatterna jag kan tänka mig, men som förstås är väldigt intressant för statsvetare också: frågan om att läsa historien baklänges eller framlänges. Jag tänker t ex på Bo Stråths viktiga poäng i sin bok Mellan två fonder (1998): i efterhand, med några decenniers avstånd, är det lätt att falla in i en "analys" som säger att Socialdemokraterna på 1950-60-talen målvedvetet byggde en "socialdemokratisk modell", så att säga i sin egen avbild. Men att om man går tillbaka till vad som faktiskt skedde på 50-60-talen, och vad de olika politiska aktörerna tyckte och tänkte och hur de bedömde sin egen situation, så blir det tydligt att det alls inte pågick någon sådan "enkelriktad", förutbestämd utveckling. Istället var byggandet av vad som i efterhand identifierats som en socialdemokratisk modell ett spräckligt utfall av motstridiga krafter och viljor som inte själva visste vart man skulle hamna med bygget. (Se också Kjell Östbergs Palme-biografi för diskussion av denna poäng från Stråth.) Jag stör mig också väldigt ofta på hur svenska historiker, de som är mindre analytiskt genomtänkta än Stråth, som skriver svensk historia just på det teleologiska sättet, att det var givet att det skulle gå som det gick, och som praktiserar cherry picking i svensk historia för att berätta en enkel och linjär berättelse, gärna med fluffiga begrepp som "modernisering". Av detta skäl är jag väldigt intresserad av diskussioner om just teleologisk historieskrivning och vad man kan göra för att undvika detta misstag.

Møller introducerar för sin del temat, i en statsvetenskaplig kontext, så här:

"Political scientists increasingly “go historical” to understand the origins of political and administrative institutions, which are used to explain other developments such as economic growth and democratization (Capoccia and Ziblatt 2010; Mahoney and Thelen 2015). Since the 1980s, the discipline has seen a number of highly productive methodological debates about how to do historical analysis (Bartolini 1993; Capoccia and Ziblatt 2010; Coppedge 2012, ch. 5; Kreuzer 2010; Lustick 1996; Møller and Skaaning 2018; Sewell 1996; Skocpol and Somers 1980; Tilly 1984). However, on one important point, the discussion has been surprisingly fragmented and thin. This concerns the problem of reading history backward, or what also is known as “presentism” or the fallacy of nunc pro tunc (“now for then”) “in which the antecedent in a narrative series is falsified by being defined or interpreted in terms of the consequent” (Capoccia and Ziblatt 2010, 939; Fischer 1970, 135; Tilly 1975, 14–15)."

Och han fortsätter så här, med en tydlig förklaring av vad att skriva historien baklänges är och vad problemet är:

"The general problem can be defined as follows: reading history backward imposes a cognitive bias in which knowledge of an outcome leads to a one-sided selection of evidence and causal antecedents that support and help to explain the outcome. By definition, this leads scholars to ignore disconfirming and confounding causal antecedents. This problem is part of the larger phenomenon—emphasized by cognitive psychologists, sociologists of history, and historians of science—that a wide range of priors shapes our analysis and what ultimately constitutes evidence. A good example is hindsight bias, which is related to eading history backward. It imposes a creeping determinism on th past by making bygone events more predictable than they actually were when they took place, in the process distorting our memory of these events (Fischhoff 1975). Thus, we sort empirical evidence via cognitive and ontological filters that predispose us to arrive at certain interpretations."

Capoccia och Ziblatt (2010; den artikeln och Møllers tidigare kritik av den har jag bloggat om här) har redan formulerat ett problem för statsvetare som tar sig an ett historiskt ämne och läser historien baklänges: det blir lätt att man gör vidlyftiga men illa grundade slutsatser om kausalitet, där man utläser orsaker bakom en viss utveckling från en korrelerande faktor, eller i funktionalistisk version, från dess konsekvenser (jfr Pierson 2000). Som om detta inte var illa nog (om vi är intresserade av orsak och verkan i historien), så lägger Møller fram ytterligare tre problem med att läsa historien baklänges. ett, det gör förklaringarna mer deterministiska genom "either freezing history or making history efficient". Två, det formar hur vi beskriver historiska processer och begreppen vi använder i det arbetet. Tre, det påverkar i grunden vilka frågor vi ens ställer om det förflutna.

 

Diskussionen börjar med Rasmussen och Pontussons (2017) studie av "Ghent-effekten". Denna effekt handlar om att länder som har det så kallade Ghent-systemet för arbetslöshetsförsäkringen, där fackförbunden driver a-kassorna men får stöd av staten, har en högre andel fackligt anslutna löntagare. Detta empiriska förhållande är kartlagt med kvantitativa data från 1960-talet och framåt medan Ghent-systemen skapades på 1930-talet och tidigare, men kvant-forskarna har dragit slutsatser utifrån post-1960-korrelationen om en kausalitet från 1930-talet och framåt. Rasmussen och Pontusson visar att detta inte funkar: med nya data om facklig anslutningsgrad visar de att införandet av Ghent-systemet inte påverkade anslutningsgraden utan att "Ghent-effekten" uppstod först efter 1945. Tidigare forskning, menar R och P, hade med sin teleologiska läsning av historien, historia baklänges, helt enkelt letat efter bekräftelse för sin tes och inte kollat på andra faktorer, vilket gjort deras historieskrivning deterministisk: se figur 1 för en illustration. Men dessa effekter på förklaringarnas kvalitet är inte det enda problemet med att läsa historia baklänges; figur 2 visar på de begreppsliga problemen. Det första begreppsliga problemet handlar om vilka frågor man ställer:

"In a genuinely historical analysis, a research question is left open in the sense that it leaves room for the unexpected. In a Popperian vein of thinking, it allows for alternative explanations to be vindicated. Retrospective questions are normally quite narrow—we might even say closed—because they take certain things for granted. This increases the risk that alternative outcomes or causal antecedents are ignored."

Detta är förstås i mångt och mycket den kritik som jag själv i fråga om den svenska jämlikhetens ursprung har riktat mot svensk och internationell historiografi om landet: eftersom man visste att landet på 1900-talet utvecklade en "socialdemokratisk välfärdsstat" och ett relativt jämlikt samhälle, så har man letat skrivit dessa drag tillbaka i historien och hävdat att landet även på 1600-1700-1800-talen hade en relativt inkluderande politik och jämlika bönder. Vad man i enlighet med detta inte har kollat på är förstås sådant som rösträttens utveckling på 1800-talet eller den faktiska ekonomiska ojämlikheten. En anakronistisk bild av relativ jämlikhet på lång sikt har så kunnat reproduceras.

Det andra begreppsliga problemet handlar om definitionen av vad man studerar. "Scholars who delve into history to explain later institutions are apt to project the definition that meaningfully characterizes later institutions back in time, often without recognizing its poor fit with the institutions from which the
subsequent ones sprang. We can think of this in terms of a reification of concepts or as conceptual stretching (Sartori 1970)." Med detta problem kan man alltså missa att man tror att man studerar samma sak på 1900-talet som hade samma namn på 1700-talet, men egentligen har själva saken i grunden omvanlats däremellan. I ett online-appendix illustrerar Møller detta problem med forskningen om parlamentens utveckling sedan medeltiden. I modern tid, säg sedan 1789, är det lätt att tänka på parlamentet som en "institution of constraint" gentemot kungens makt. Därmed har forskare också projicerat denna funktion tillbaka till medeltiden, vilket ignorerar att parlamenten på medeltiden snarare var regenternas underlydande, som inte alls begränsade deras makt. Forskningen har också "frozen history" i det att man antar att parlamentens relativt stora eller lilla roll i olika samhällen sprang ur strukturella förhållanden och maktrelationer, vilket gör att man missar andra, mer kontingenta faktorer.

Det tredje begreppsliga problemet handlar om vilka data som används, närmare bestämt att statsvetaren som forskar idag dras oproportionerligt till kvantitativt kodade variabler, vilket kan leda till "reifying concepts and freezing history".

Den bästa lösningen på problemen är helt enkelt "reading history forward". Detta är, säger Møller, "simple but time-consuming". Man behöver göra en öppensinnad, utforskande översikt av den historiska litteraturen, "a proper reading of this literature, which is why it is time-consuming". Också historikerna har förstås teoretiska infallsvinklar och sina egna biases; i ett online-appendix diskuterar Møller två fall, först vändningen bort från marxistiska, klass-baserade förklaringar i forskningen om de religiösa sekternas betydelse under den engelska revolutionen, och sedan hur historiker i den tyska Sonderweg-debatten själva läst historia baklänges, med särskilt fokus på hur man underskattat betydelsen av parlamentet (Reichstag) i det tyska riket efter 1871. Det här tycker jag ju är särskilt kul eftersom jag själv har gjort lite jämförelser mellan Sverige och Tyskland, och bland annat i en lång fotnot (fotnot 130, s. 213-214) i min bok Världens jämlikaste land? gjort argumentet att Sverige efter 1866 och Tyskland efter 1871 på många sätt hade liknande parlament: plutokratiska överhus, mer inkluderande underhus, och kunglig makt över regeringen. Skillnaden är att i Tyskland hade man allmän manlig rösträtt till underhuset medan i Sverige bara ungefär en femtedel av männen kunde rösta före 1909. Ändå betonar historieskrivningen i Tyskland kejsarens och överhusets makt, medan svensk historieskrivning skriver fram "rötter" till parlamentarism och talar om andra kammaren som "folklig" och "böndernas kammare". Som Möller konstaterar om den tyska historieskrivningen: "Their under-estimation of the German Reichstag’s parliamentary sovereignty from 1871 to 1914 provides a text-book illustration of reading history backward." (Samma, fast tvärtom, kan man säga om Sverige och svensk historieskrivning!) Kreuzer (2003) har påpekat att bedömningen av det tyska parlamentet som väldigt svagt bygger på en jämförelse med Westminster men Storbritannien var speciellt och i ett bredare europeiskt perspektiv framstår inte det tyska parlamentet alls som särskilt svagt för den tiden.

I sina slutsatser betonar Møller att problemet med att läsa historia baklänges inte bara är att man drar fel kausala slutsatser (förväxlar utfall för orsaker), utan också ger en bias i vilka frågor som ställs, ger anakronistiska definitioner, och påverkar vilka slags historiska data som används. Han erkänner också att han själv i tidigare historisk forskning begått de fel han nu kritiserar, och påpekar att det är bara genom självkritisk rannsakan och öppen diskussion som praxis kan förbättras.

 

Referens
Jørgen Møller, "Reading history forward", PS: Political Science and Politics 54 (2): 249-253. Läs här.

Kyrkfolk och välfärdsstaten i Danmark

"Grundtvig, who also was a member of parliament, was not alone with his view 

that public social assistance broke with "the natural relation" where receiving 

and contributing were based on voluntariness, gratitude, and willingness."
Petersen och Petersen, s. 914.

Religion, säger historikerna Klaus Petersen och Jørn Henrik Petersen i en artikel från 2013, har inte uppmärksammats särskilt mycket som en faktor i den internationella välfärdsstatsforskningen -- faktum är att de vill beteckna den som "blind to religion". (Jfr Manow 2003.) Den "kulturella vändningen" har ökat intresset för religion, men då har välfärdsstaten mest diskuterats i relation till katolicismen i södra Europa. Och: "Most recently, historians and church historians have launched a discussion on the Lutheran Nordic welfare state, but so far this discussion has not analyzed empirically the role of the church in the golden age of the welfare state." (s. 904) Som exempel på historiker som talar om en lutheransk välfärdsstat i Norden, med referenser till Webers klassiska argument om protestantismens särdrag, nämner de Tim Knudsen, Henrik Stenius, Pirjo Markkola och Uffe Ostergaard. Petersen och Petersen gör en väldigt viktig poäng i relation till denna litteratur:

"To a great extent, these explanations are at a high level of abstraction, and tend to focus on a historical period prior to the emergence of the modern Danish welfare state. They are of so general a nature that it is difficult to determine how and on what basis the argument could be falsified." (s. 906)*

P och P påpekar också att denna typ av forskning har "developed more or less anachronistic arguments". (s. 937) Sociologen Sigrun Kahl har försökt att utarbeta en mer stringent kausal analys av hur religionen påverkar välfärdsstaten. Petersen och Petersen citerar hennes kapitel i den inflytelserika antologin Religion, Class Coalitions and Welfare States (red. van Kersbergen och Manow) från 2009:

" Religion has influenced welfare state development by structuring the way actors construct what is a problem and which solutions are considered good and just, because, once "elected," these values are part of countries' institutional traditions. The repertoire of what was considered possible, just and efficient in a given historical situation comes from the past, and elective affinities guide the political decision about reform. ... In short, a (but not the) reason that construals of "good" solutions to social policy problems differ is that institutional traditions are embedded in different cultures." (cit. 907)

Men P och P pekar på att det finns problem med att överföra Kahls argument till nordiska förhållanden oc hse välfärdsstatne som ett "child of evangelical-Lutheran thinking". Ett, det oklart ifall det verkligen finns en "faith-conditioned social doctrine" i lutheranismen. Katolicismen har en officiell text-korpus som definierar vad den officiella hållningen är i sociala frågor, men lutheranismen har ingen sådan, och den danska kyrkan har ingen synod som slår fast principer i sociala frågor. Forskare som försökt utläsa en social doktrin ur Luthers egna texter (Dag Thorkildsen i Sörensen och Stråth 1997; Svend Andersen 2006) får problem eftersom texterna är så inbäddade i en 1500-talskontext. Två, definitionen av "välfärdsstat" är undflyende. Forskarna i den tradition som vill spåra 1900-talets välfärdsstater tillbaka till Luther kollar sällan själva på utvecklingen efter 1890-talet.

Petersen och Petersen angriper frågan om relationen mellan religion och välfärdsstat på ett annat sätt. De fokuserar på perioden när religiöst tänkande och välfärdspolitik "actually encountered each other", på 1950-60-talen när Danmark utveclades till en "modern welfare state in the classic social political meaning of the word." (s. 908) Hur reagerade danska kyrkan och danskt "kyrkfolk" på detta? Tidigare studier av kyrkliga och "welfarism" i Storbritannien, norge och Sverige visar en grad av skepsis. (ER Norman, Church and Society in England, 1976; Aud V. Tonnesen, "Et trvgt og godt hjem for alle"? Kirkelederes kritikk av velferdsstaten etter 1945, 2000; Mathhew Grimley, Citizenship, Community and the Church of England, 2004; Karin Anderson, "The Church as a Nation? The Role of Religion in the Development of the Swedish Welfare State," 2009). Petersen och Petersen gör den rimliga poängen: "If the welfare state was indeed a child of Lutheran Christian preaching, one would expect "church people" to have had a more positive reaction than the population in general."

Som indikatorer på kyrkans och kyrkfolkets attityder studerar de fyra inriktningar i kyrkan. (1) Den Indre Mission, som sedan 1800-talets slut varit engagerad i socialt arbete. (2) Den Karl Barth-inspirerade mer kritiskt teologiska inriktningen kring tidskriften Tidehverv. (3) Grundtvigianismen. Och (4) kyrkans filantropi och socialt arbete. De undersöker också vissa ledande individer. (s. 909) I sin historiska diskussion diskuterar de Grundtvigianismen som en "ljus kristendom" i kontrast till den Inre missionens "mörka kristendom" mer associerad med konservatismen medan Grundvigianismen blev mer associerad med det liberala bondepartiet Venstre. (s. 912) Delningen mellan de två linjerna ledde också till bildningen av en centristisk tredje retning 1904, ett försök att ta en mellanposition. Denna blev dock aldrig så viktig som de två föregngarna. Tidehverv grundades 1926 som ett intellektuellt ungdomsuppror i den kristna studentorganisationen. Man ville skilja mer absolut mellan Gud och människa och menade att människan är en syndare som bara kan hoppas på Guds nåd. Detta till skillnad från Grundtvig och IM som betonade individens egen agens och arbete för nåd och frälsning. (s. 913)

Begreppet "välfärdsstat" slog igenm i den danska debatten vid 1950-talets början. Då användes det mest av folk som var kritiska: av liberalt ekonomiska skäl (en välfärdsstat kommer öka skatterna vilket kommer ge negativa effekter), eller av moraliska skäl (välfärdsstaten som hot mot individen och civilsamhället), eller av marxistiska skäl (välfärdsstaten som den härskande klassens instrument). De som talade för en "välfärdsstat" var framför allt Socialdemokraterna och Det radikale Venstre. (s. 916-7) I Norge tryckte den kristna tidningen Vårt Land redan 1948 en ledare med rubriken "Välfärdsstaten", och argumenterade för att rättigheter och rättisa inte kan ersätta medlidandet. 1951 hävdade den norska teologen Olav Valen-Sendstad att välfärdsstaten var en "social trygghetsstat" som vilade på materialistiska principer vilket var okej men att den behövde ett ankar i kristna värderingar. Frihet, jämlikhet och broderskap räckte inte som värderingar för samhället. (s. 918) I början av 50-talet började danska präster och teologer debattera välfärdsstaten, inte minst influerade av den norska diskussionen. Kyrkoherde Svend Lerfeldt, en känd expert på Luther, skrev 1952 i sockentidningen för Helligåndskirken i Köpenhamn att:

"One can clearly make out the contours of a state where people are degraded into being a workforce that is directed as desired, as if one were dealing with cattle—without taking into account if the individual becomes rootless or is ruined physically and mentally. It calls itself the welfare state, but there is good reason to ask if the modem state is not becoming a threat to human welfare. If, in its belief in itself, it is not placing itself on God's throne." (cit. 922)

Folkhögskolerektorn, teologen och historikern Paul Holt, som också aspirerade på att bli kristdemokratisk politiker influerad av kontinenten, debatterade också välfärdsstaten på 1950-talet.

I slutsatserna menar P och P att:

"In his Hannover speech about the church and the welfare state, Berggrav stressed that "Lutherans are a many-headed company."103 This is confirmed by several contributions made by Danish church people to the welfare state debate from 1945 onward. As in the general welfare state discussion, the critical voices predominate, but there are also those who do not fear the welfare state, and may even see it as a positive development. Overall, the picture is characterized by just as many different attitudes and evaluations as in the rest of the population." (s. 938)

Det fanns ingen "luthersk välfärdsdoktrin" och det som påverkade kyrkliga effekter på välfärdsstatens utveckling var mer kontingenta frågor om politiskt koalitionsbyggande.

Referens
Klaus Petersen och Jørn Henrik Petersen (2013) "The Good, the Bad, or the Godless Society?: Danish "Church People" and the Modern Welfare State", Church History, 82 (4), pp. 904-940.
Fotnot
* De pekar på att Peter Baldwin gjort samma argument i "Riding the Subways of Gemeinschaft," Acta Sociologica 41 (1998).

Ekonomiska effekter av avskaffandet av träldomen i Ryssland

År 1861 avskaffades träldomen i Ryssland. Vad hade det för ekonomiska effekter? Nationalekonomerna Andrei Markevich (New Economic School, Moskva) och Ekaterina Zhuravskaya (Paris School of Economics) menar i introduktionen till en artikel från 2018 att forskare inte är helt eniga om vad slaveri och träldom har för ekonomiska implikationer. De flesta -- t ex North och Thomas (1973), Acemoglu och Robinson (2012), Ogilvie (2013) -- menar att det ofria arbetet leder till en ineffektivt användning av arbetskraften. I den US-amerikanska kontexten har däremot Robert Fogel (1989; även Atack och Passell 1994) i en klassisk men kontroversiell analys hävdat att slaveriet var ekonomiskt effektivt (vilket givetvis inte motsäger att det var moraliskt vidrigt). Markevich och Zhuravskaya fortsätter litteraturöversikten så här:

"Slave labor in the United States around the mid-nineteenth century was more efficient at producing cotton than free labor in the West Indies, Brazil, India, and Egypt (e.g., Fogel and Engerman 1974; Olmstead and Rhode 2008).3 Haiti of the eighteenth century, with production based predominantly on slave labor, was the most prosperous colony in the Americas; however, after the war of independence, it did not retain its prosperity (e.g., Girard 2005). Similarly, some recent studies (i.e., Cerman 2012 and Stanziani 2014a) present serfdom in Eastern Europe as a dynamic institution sustaining a considerable rate of economic growth." (s. 1075)

I europeiska Ryssland avskaffades träldomen 1861 efter chocken med förlusten av Krimkriget (1853-56). Avskaffandet skedde i två steg: först befrielsen av trälarna, sedan jordreform. Markevich och  Zhuravskaya menar att reformen främjade produktiviteten i jordbruket, industrialisering, och gav mer välmående bönder. Deras analytiska strategi är att studera dessa utfall på provinsnivå, relaterat till de olika graderna av träldom (före 1861) i de olika provinserna. Kartan nedan visar att träldom framför allt var dominant i västra och centrala Ryssland nära Moskva. I hela europeiska Ryssland utgjorde trälarna 43 procent av den rurala befolkninegn år 1858. Den fria befolkningen var mest kronobönder och lantarbetare. Andelen trälar varierade från 0,1 procent i provinsen Archangelsk till 83 procent i provinsen Mogilev (idag i östra Ukraina). (s. 1076)

Före 1861 års reform var jordbruksproduktiviteten (definierat som korntal, alltså avkastning spannmål per sådd) lägre i provinser med mer träldom. Denna produktivitet ökade med 16 procent genom reformen; effekten drevs av befriandet av trälarna, inte av jordreformen. De är inga fans av bondekommunerna som skapades efter 1861. (s. 1077)

Referens

Andrei Markevich och Ekaterina Zhuravskaya (2018) "The economic effects of the abolition of serfdom: Evidence from the Russian Empire", American Economic Review 108: 1074-1117. Läs här.

Elektrifiering och efterfrågan på "skills" i USA:s industri 1900-1940

En av ekonomins stora frågor, och därmed en av ekonomisk historias stora frågor, är: vad för jobb skapas och vad för jobb försvinner under olika perioder av ekonomisk förändring? För ekonomisk-historiker har denna fråga ställts framför allt i samband med den industriella revolutionen -- försvann relativt kvalificerade och självbestämmande hantverksyrken och ersattes med rutinartade och hårt styrda fabriksjobb? --, den andra industriella revolutionen -- skapades fler kvalificerade och bättre jobb? -- och så idag, omvandlingen sedan ungefär 1970-talet i de rika länderna, där det diskuteras ifall vi ser en polarisering av jobbstrukturen, mellan stimulerande, välbetalda jobb i toppen och lågbetalda, mer ofria jobb i tjänstesektorn i botten. (bloggat: Goos och Manning 2007 om UK; Henning och Eriksson 2020 om Sverige.)

I denna tradition är det intressant också att studera elektrifieringen, eftersom den är en av de mest omvälvande teknologiska innovationerna i vår ekonomisk historia -- enligt Jovanovic och Rousseau (2005) tillsammans med datoriseringen den mest omvälvande. Ekonomisk-historikern Rowena Gray (då vid University of Essex, nu verksam vid University of California) studerar i en artikel från 2013 effekterna av elektrifiering inom USA:s industri 1900 till 1940, närmare bestämt effekterna på vilka typ av jobb som skapades och försvann inom industrin. Närmare bestämt är det arbetenas "skill content" som hon är intresserade av, ungefär: hur kvalificerade var jobben? Hon har ovanligt precisa mått på kvalifikationerna, för att vara en historisk studie:

"Here, skill is measured directly, according to the task composition of each job, and the impact of technological change on the relative demand for managerial, clerical, dexterity and manual tasks is identified. I define a task as a particular activity that is required of an occupation, or the intensity with which a particular skill is used. For example, the “manual” measure describes the extent to which strength is needed in an occupation, while the “clerical” measure details the degree of numerical and office skills required in a job." (s. 352)

Hennes resultat visar att elektrifieringen ökade efterfrågan på kontrosarbetare jämfört med de mer hands-on jobben. Allra mest är det jobb som kräver "dexterity" som drabbas. Resultaten har implikationer för hur vi tänker om löne-ojämlikhets utveckling under den här tiden.

"Previous research portrayed technological change in this era as being simply skill-biased or education-biased at all levels of production. In particular, Goldin and Katz (2008) looked across industries that were adopting electric power at different rates over the period 1909 to 1940 and showed that in 1940 industries that had adopted electricity more quickly over the period 1909 to 1929 employed more educated blue collar workers. Thus, they concluded that technology was skill-biased and that the downward trend in the education premium to 1950 must be explained by the increased supply of educated workers as a result of the “high-school revolution”. However, I show here that, for the bulk of workers (the 80% employed on the factory floor), electrification led to unskill-biased technological change, which may provide an alternative explanation for falling wage differentials between artisanal and manual workers." (s. 352)

Förutom Goldin och Katz klassiska studie är en annan viktig referens för Grays studie Atack et al 2004:

"Various authors, notably Atack et al. (2004), have shown that the move from artisanal to factory work in the mid-nineteenth century may have been de-skilling, or at least not biased in favor of skilled workers.They used detailed plant-level data from 1850 to 1880 and found that the advent of the factory likely led to an increased division of labor so that teams of unskilled workers could perform tasks previously done by a handful of skilled workers. Late in the period, as steam power predominated, there may have been an increase in the use of skilled labor which partially offset the bias in favor of unskilled workers. Bessen's (2011) study of New England textile factories found evidence that new technologies simultaneously eradicated the need for certain tasks while increasing the value of the remaining tasks used in production." (s. 352)

Gray studerar specifikt effekterna av elektrifiering. Vi vet att elektrifieringen hade stora konsekvenser på hur fabriker var organiserade. Ångmaskinerna försvann (jfr diagram 1 ovan som visar att ångmaskinrna stod för ungefär 80 procent av hästkrafterna i industrin 1900, men 0 procent 1940), och med dem remmarna som drev rörelsekraften från ångmaskinerna ut till de olika maskinerna i fabrikerna. Med ångmaskiner placerade där de var, var man tvungen att organisera fabriken rent fysiskt i rummet så att de mest energikrävande maskinerna var närmast energikällorna; med elektricitet som man kunde fördela ut i rummet på ett mycket friare sätt, kunde stora omorganiseringar av produktionen se med löpande band. David och Wright (2003) beräknar det till att totalfaktorproduktiviteten växte med 5 procent om året i US-amerikansk industri på 1920-talet som var en stor expansionsperiod för elektricitetsanvändningen i industrin. Studier från 30-talet och 50-talet visade att en del kvalificerade fabriksjobb försvann i denna utveckling, och ersattes av okvalificerade jobb. Gray menar att elektrifieringen också kan ha ökat användningen av scientific management, eftersom elektrifieringen ökade stordriftsfördelarna och ökade hastigheten i produktionen vilket gjorde det allt viktigare att få olika moment gjorda i rätt tid i relation till varandra. (s. 354)

I en särskild sektion presenterar Gray en modell för efterfrågan på arbetskraft i industrin. Produktionsarbetare P och tjänstemän C (clerical workers) kombineras för att producera output Y. B är en teknologiparameter och θ är substitutionselasticiteten mellan P och C. En Cobb-Douglas-produktionsfunktion är: Y = BP^θ C^1-θ . Produktionsarbetarna P delas i sin tur upp i manual workers M som gör arbete som kräver fysisk styrka och dexterity workers D som gör arbete som kräver hand-öga och motorisk koordination. Hon har en ekvation för hur P utgörs av M och D men jag skippar den här. Mer intressant är ekvationerna för relativ efterfrågan på arbetskraft:

 A_M och A_D är teknologiparametrar för de två typerna av arbetare M och D och  σ är substitutionselasticiteten mellan M och D; W är löner. Gray gör hypotesen att införandet av elektricitet kommer ha effekter på de olika jobbtypernas relativa produktivitet, A_D / A_M och B^(1/θ) / A_D^σ. Hon antar att arbetare rör sig mellan delstater så att relativlöner utjämnas tvärs över delstater och att relativlönerna bara kommer variera över tid, vilket kommer fångas av tids-fixed effects i regressionerna.

 

Hennes task-data kommer från en rapport från United States Employment Service år 1956. En utredning efter 1933 års Wagner-Peyser Act gjorde bedömningar av vilka tasks som ingick i 4000 jobb och Gray har digitaliserat denna källa. [1] Utredningen bedöms vara en god spegling av vad för sysslor olika jobb innehåll mellan 1933 och 1949, men, säger Gray, man kan vara orolig för att den inte är lika rättvisande för jobb under 1900-talets början. För att kolla detta har Gray jämfört beskrivningarna i 1956 års rapport med en tidigare beskrivning från US Army, år 1918. Jämförelsen visar, säger hon, att jobben var tämligen stabila i sina innehåll och att om något så var förändringen att en del jobb mekaniserats och minskat sina inneslag av hand methods, så att efterfrågan på dexterity sjönk mer än vad Grays data fångar upp. [2] Datat om de arbetandes ålder, kön och så vidare kommer från Folkräkningarna från 1900 till 1940. Information om elektriciteten kommer från Census of Manufactures från 1904, 1913, 1923, 1933 och 1942. Därifrån får Gray data om hästkrafter och ifall de kommer från elektricitet, ångkraft eller något annat. [3] Det slutgiltiga datat innehåller 411 530 individer som arbetade i industrin något av folkräkningsåren mellan 1900 och 1940. För delstats-år-nivån som analysen görs på, blir det 251 observationer.

Diagram 2 visar variationen i hur utbredd användningen av elektricitet var i olika delstater 1900-1940. 

Referens

Rowena Gray (2013) "Taking technology to task: The skill content of technological change in early twentieth century United States", Explorations in Economic History 50: 351-367. 

fotnoter

[1] Hon exemplifierar: "A task is a feature of a job and details the extent to which a particular skill or activity is used within an occupation. For example, the “manual” variable describes, on a scale of 1 to 5 where 5 is the highest, the level of physical strength needed in an occupation. The “clerical” variable measures the amount of clerical competency required to perform an occupation. Stenographers score low on the manual variable and receive the second highest score in the clerical variable, lower than an occupation such as proofreader where clerical accuracy is even more paramount. In contrast, machinists rate very low in clerical accuracy. Some variables are dichotomous, such as “dealingwithpeople”, which indicates whether a key feature of a job is dealing with clients or colleagues." (s. 356) 

[2] Hon pekar också på att andra ekonomisk-historiker gjort ännu större temporala hopp vad gäller att anta stabila jobbinnehåll över tid: "There are now other precedents in the historical literature for applying twentieth-century DOT data to earlier datasets. Van Leeuwen and Maas (2011) present HISCLASS, a database of occupational descriptions augmented by the 1965 DOT. Furthermore, Michaels et al. (2013) apply task definitions from the 1991 and 1939 editions of DOT to the period 1880–2000." (s. 356)

[3] Hon diskuterar måttet så här: "The main electrification variable is the share of total horsepower used in a state–year that comes from electricity. This variable captures the switch from steam to electricity better than other measures, such as electric horsepower 
per worker, which might be more influenced by the changing scale of production." (s. 356-7)