Från den ymniga toppinkomstlitteraturen (översikt t ex
här, blogginlägg från 2012) vet vi nog nu att de flesta industriländer hade en extremt ojämlik inkomstfördelning i början av 1900-talet, och att det skedde en kraftig utjämning ungefär från 1910-talet till och med 1970-talet. Timingen verkar vara lite olika i de olika länderna, och forskarnas föredragna förklaringar varierar också, mellan
krigens förstörelse, till krigens ökade sociala solidaritet och beskattningspolitik, till mer politik rakt av, eller facklig styrka, eller ekonomisk omvandling.
Men vi har nog alla i bakhuvudet en bild av: hög ojämlikhet i början av 1900-talet, sedan en U-kurva där ojämlikheten minskar och bottnar runt 1980, och sen ökar igen (och orsakerna till ökningen sedan 1980-talet är förstås en debatt i sig).
Nu, upplever jag, är litteraturen om 1900-talets första hälft inne i en ny fas. Efter Piketty och Saez banbrytande arbeten i början av 00-talet, och de många replikationerna av dem för olika länder, så måste ny forskning på ämnet tillföra något nytt: större detaljer i datat, mer sofistikerade metoder, större förklarande ambitioner. Detta blogginlägg kollar på tre nyare studier, från i år eller förra året, om Tyskland, Norge och England, och funderar lite på vart litteraturen är på väg. Jag fokuserar på diskussionen om perioden ca 1870-1950 och inte diskussionen om utvecklingar idag.
Tyskland: Bartels 2019
Nationalekonomen
Charlotte Bartels ger i sin artikel i
Journal of Economic History från förra året de första serierna över inkomstfördelning i Tyskland hela vägen sedan 1871. "I revisit and substantially revise previous research by Siegfried Geisenberger and Heinz Müller (
Die Einkommenstruktur in verschiedenen deutschen Ländern, 1874–1914, 1971) for the pre-WWI period and Fabien Dell (2005, 2007) for the period of
1891 to 1998." Dells serie för Tyskland före 1918 omfattade bara Preussen (och missade därmed 40 procent av den tyska befolkningen), medan Bartels har data för Preussen, Sachsen och sex andra delstater. Att Dell bara kollade på Preussen gjorde också att han överskattade ojämlikheten i det sena 1800-talet, eftersom särskilt många toppinkomsttagare bodde just i de industrialiserande delarna av Preussen. Inkomstskatter infördes relativt tidigt i tyska delstater: 1869 i Hessen, 1874 i Bremen, 1874 i Sachsen, 1881 i Hamburg, 1884 i Baden, 1891 i Preussen, 1905 i Württemberg, och 1912 i Bayern. (s. 673) Delstaternas statistikavdelningar började också publicera tabuleringar över skattebetalarna; av 39 delstater hade 27 inkomstskatter (oklart datum), men det är bara de sju ovan nämnda som publicerade tabuleringar (som behövs för att beräkna inkomstojämlikheten). De åtta omfattar dock 90 procent av den tyska befolkningen år 1871. Skattesystemen såg en del (för historikern) irriterande reformer, som att 1920 års inkomstskattereform införde direkt lönebeskattning från löneutbetalningen och därmed tog bort behovet av en skattedeklaration för de som bara hade löneinkomster, vilket till exempel omfattar, säger Bartels, percentilerna 90 till 95 i inkomstfördelningen. Därför kan inte Bartels beräkna toppdecilens andel av inkomsterna för 1920-talet, utan bara topp 5 procentens andel. För 1949 till 1989 är det Västtyskland (BRD) som Bartels studerar. Bartels använder, i Pikettys (2001, 2003) efterföljd, Pareto-interpoleringar för att beräkna inkomsterna för de relevanta grupperna, som toppdecilen. Hon har ett intressant men tekniskt resonemang om hur detta funkar. (676-677)
"Online Appendix Tables A.1 and A.2 show estimated average incomes
and thresholds. As can be seen from Equation (2), the total number of tax
units and the total income are crucial for determining the income share
of a fractile. The total number of tax units is constructed according to the
bottom-up approach for the period 1871–1918 and according to the top-
down approach from 1925 onwards. The bottom-up approach adds the
(estimated) number of tax-exempt to the number of taxpayers documented
in the income tax statistics. The top-down approach draws on official
population statistics and obtains total tax units as the sum of the number
of married couples and singles minus the number of children. The sources
and methods used to construct the reference total tax units are described
in the Online Appendix, Section C. For the computation of reference total
income, I also adopt a bottom-up approach for the 1871–1918 period and
a top-down approach from 1925 onwards. The bottom-up approach adds
(estimated) income of tax-exempt individuals to taxpayers’ income as
documented in the income tax statistics. The top-down approach draws
on national accounts and obtains the reference total income as a fixed
share of private household income. Sources and the construction of the
reference total income are described in the Online Appendix, Section D. " (s. 677)
Resulterande estimat för de tio procent rikastes inkomstandel ser ut så här:
Vi ser en långsamt ökande trend 1870-1910. 1871 drar toppdecilen in ungefär 37 procent av de totala inkomsterna, och 1910 ungefär 40 procent. Under första världskriget finns det en spik, precis som
i Sverige, och under 20-talet en mycket kraftig minskning, ner till ungefär 32-33 procent före Depressionen. (Jfr mitt inlägg om
löner och investeringar i Weimar-republiken.) Under Hitler ökar de rikas andel, medan den minskar efter kriget. SEn ökar den faktiskt under 1950-60-70-talen, vilket förvånar mig mycket. Bartels förklarar spiken under WW1 med profiter i krigsindustrier och i bristbranscher mera generellt. Detta går emot Ritschls (2005) revisionistiska analys mot Kockas och andras klassiska analys av krigstids-profitörer. (
Baten och Schulz 2004 är i samma anda som Ritschl, men tas inte upp av Bartels.)
"Business income from unincorporated firms" är den viktigaste delen av inkomsterna för toppercentilen, medan percentilerna 90-95 mest tjänar pengar genom lönearbete. (s. 690-691) Diagrammen nedan visar detta för åren 1936 och 1965; Bartels har också med motsvarande figurer för 1980 och 2007.
Bilden är ganska olik den i Frankrike och USA, säger Bartels: där är rena kapitalinkomster (aktieutdelningar, räntor etc) en större del av elitens inkomster. I Tyskland är det vanligare att företagen inte är börsnoterade. (s. 693) Vad gäller perioden sedan 1980 ser Tyskland ut som Italien, Nederländerna Spanien och USA i det att löneinkomster är mycket viktiga för den nya/nuvarande inkomsteliten. Detta är olikt Finland, Sverige och Storbritannien där kapitalinkomster är viktigare. (s. 693-4) Hon har ett intressant resonemang om egenföretagarna och arvtagarnas betydelse:
"Kaelble (1990) studies the owners and top
managers of large German companies both before WWI and in the Weimar
Republic. He finds that intergenerational persistence of business owner-
ship was high during both periods. Increasingly, sons were not working
in the family business they had inherited but becoming top managers
of other businesses. Inherited business wealth might continue, therefore,
to play a central role in top incomes. Philipp Korom, Mark Lutter, and
Jens Beckert (2017), investigating how likely the richest Americans were
to remain on the Forbes list between 1982 and 2013, report that lasting
fortunes are likely embedded in families, as they erode less easily, if
professionally managed, than self-made fortunes. According to Michael
Schröder and Peter Westerheide (2010), about 90 percent of all German
companies are family-controlled companies that generate more than half
of the cash flow of German companies." (s. 694)
Här vore det också intressant att jämföra med
Piketty, Postel-Vinay och Rosenthals (2018) studier av rentiers i Paris... Jag får återkomma till det i ett senare blogginlägg!
I en särskild sektion, som bland annat följer på
min och Daniel Waldenströms artikel om samband mellan kapitalandelar och inkomstojämlikhet, ser hon på olika möjliga bestämningsfaktorer bakom topprocentandelen. Korrelationen mellan kapitalandel och toppinkomstandel är konsekvent stark. (s. 694-6) Graden fackföreningsanslutna löntagare är starkt negativt korrelerad med toppinkomstandelen (men inte inom perioden 1949-89). Bartels gör också multipla regressionsanalyser med de olika bestämningsfaktorerna.
I slutsatserna betonar Bartels att:
"Against common belief, the two
world wars did not act as the immediate great levelers. The dramatic
decline of top incomes in the 1920s was accompanied by hyperinflation,
the introduction of collective bargaining, high wage growth, small busi-
ness profits, and a tenfold increase of top tax rates. After WWII, the top
percentile’s income share returned to the level of the 1920s and then fluc-
tuated around 10–12 percent. Throughout the post-war period, the bottom
9 percent of the top decile gained steadily at the expense of the bottom 50
percent. The middle 40 percent’s income share has remained quite stable." (s. 700)
Hon betonar också att familjeägda företag spelar en särskilt stor roll i tyska toppinkomster, vilket öppnar frågan om vilken roll arv spelar här. I ett jämförande perspektiv vad gäller ojämlikhetens utveckling betonar hon två saker. Ett, att ojämlikheten minskade kraftigt i Tyskland "redan" på 1920-talet, snarare än på 1940-talet som gäller för en del andra länder (framför allt USA, tror jag). Det har väl -- men Bartels säger inte det -- med den särskilt intensiva arbetarrörelse-mobiliseringen och förda vänsterpolitiken och fackliga styrkan i Tyskland på 1920-talet. Två, utjämningen efter 40-talet nådde inte särskilt långt: toppinkomstandelen förblev relativt hög på 1950-talet jämfört med Frankrike, USA och Storbritannien.
Norge: Aaberge, Atkinson och Modalsli 2019
Nationalekonomerna Rolf Aaberge, Anthony Atkinson och Jörgen Modalsli motiverar sin nya studie av norsk ojämlikhet på lång sikt inte minst med begränsningarna i den tidigare toppinkomstorienterade forskningen. Vi måste veta mer om vad som hände i "the bottom 99 per cent", säger de, rimligt nog. De refererar faktiskt inte specifikt till Distributional National Accounts-linjen som pågår just nu med Piketty, Saez och Zucman i ledningen, utan mer till det grundläggande kunskapsbehovet, och att AAM kommer använda en metod för att rekonstruera historiska inkomster (och deras fördelning) som är mindre begränsad än social tables-metoden där man antar identiska inkomster inom varje grupp som man identifierar.
Den nuvarande studien börjar med de tabuleringar av skattebetalare som Aaberge och Atkinson (2010, kapitel i Atkinson och Piketty red.,
Top Incomes in Global Perspective) använde i sin studie av toppinkomstandelarna i Norge. Tabuleringarna börjar 1875, och från 1967 finns det mikro-data.
AAM menar att det finns tre tidigare approacher till att mäta inkomstfördelningen mera precist/finfördelat tillbaka till 1900-talets början eller längre.
"First, Atkinson and Søgaard (2016) have estimated the Gini coefficient for Denmark for 1870 and from
1903 to 2010 based exclusively on annual detailed tax-based income tabulations, which emerge
as an extraordinarily informative dataset compared to historic data from other countries. The
Danish dataset suffers however, from a series break in 1970 when the unit of account changes
from family to individual and only contains income tabulation for one year in the 19th century.
Secondly, Vecchi (2017, p. 331) reports estimates of the income Gini coefficient for Italy
between 1861 and 1931. These estimates are constructed by fitting a generalized beta distribution
on household budget data, and the series is supplemented with tax-based estimates for later
periods. Thus, these series may suffer from weak comparability and depend on the specific
parametric distribution chosen. Thirdly, Garbinti, Goupille-Lebret and Piketty (2018) extend their
previous series of top income shares in France by including estimates for the bottom 10 per cent
as well as the 10-50 per cent from 1900 until 1985 (and a more complete income distribution
after 1985).1 Atkinson et al. (2017) provide a review of historic income inequality estimates, including how data points from separate studies can be merged to construct long-run series of
income inequality for the United States (from 1918) and the United Kingdom (from 1938). These estimates suggest that income inequality decreased in the early twentieth century and
increased from the early 1980s, but reliable results are still not available for sufficiently many
countries to justify a general trend. The longest previous series for income inequality in Norway
were reported by Soltow (1965), who constructed a series of Gini coefficients based on samples
of tax records for selected years between 1850 and 1960 for eight cities in southern Norway. The
results of Soltow (1965) show decreasing income inequality among taxpayers living in these
cities." (s. 5-6)
Det nuvarande pappret "extends" (ett favorit-verb i nationalekonomiska papper!) metodologin jämfört med de tidigare studierna genom att kombinera detaljerade tabuleringar för eliternas inkomster med inkomstskattningar för andra grupper från andra källor: från (a) inkomstskatter, kommunal och statlig, och (b) fattigdomsstatistiken. Eftersom de har faktisk inkomstinformation också från de lägre delarna av fördelningen kan de använda extrapoleringstekniker för att beräkna den totala inkomstojämlikheten -- detta i kontrast till Garbinti et al (2018) som utgår från konstanta andelar inom de lägsta 90 procenten för perioden 1900-1970 och Vecchi (2017) som bara extrapolerar. AAM menar att detta är problematiskt: att bara kolla på toppinkomstandelar, och anta att detta ger en rättvisande bild av den totala ojämlikhetens utveckling, blir missvisande (s. 7).
Metoden som de använder för perioden 1875 till 1951 menar de att "might be used as a recipe for estimating historic Gini series" också i andra länder. Måttet är "antatt intekt", eller "assessed income" på engelska. Enheten är ett hushåll, alltså ett gift par eller en ogift person. De säger något väldigt intressant och fascinerande, som jag önskar att de hade utvecklat mer, om bönder: " Self-employment
income was accounted for by assessing the productive capacity of farms (in particular smaller
farms) and deriving figures from company accounts." (s. 8) Det här skulle jag vilja veta mer om! Bönder och folk med egenhushållning borde ju vara en stor diskussion för historisk ojämlikhetsforskning, med tanke på hur många som var bönder med produktion som inte var för marknadsinkomst före ca 1950, men vad jag vet har det inte diskuterats alls.
Datat som de har börjar med redovisningar av fördelningen av inkomsten bland kommunalskattebetalare 1875 och 1888. För 1892-1903 och några senare år (1938, 1948-51) har de motsvarande för den statliga inkomstskatten. Och för 1906, 1913 och 1929 har de fördelningarna för bägge skatterna.
De för intressanta tekniska resonemang om hur man ska tänka på antalet hushåll i skattedatat jämfört med i det verkliga Norge, och vad som ska vara kontrollinkomsten, alltså den totala hushållsinkomsten i landet. De beräknar att det år 1875 var 83 procent av hushållen som omfattades av skattestatistiken som de använder; 1892, 52 procent, och 1920, 80 procent. (s. 10) För att beräkna total norsk hushållsinkomst använder de nationalräkenskaper för åren 1978-2017 och extrapolerar tillbaka med historiska nationalräkenskaper. Den så beräknade hushållsinkomsten är alltid större än den som beräknas från fördelningsdatat. Det finns tre skäl till det. Ett, inkomsterna för de hushåll som inte är med i skattedatat. Två, underskattning (!) av inkomsterna i skattedatat. Tre, skillnad i inkomstbegrepp. Aaberge och Atkinson (2010) konstaterade att skattedata-inkomsten som mest var 72 procent av nationalräkenskap-inkomsten, och antog därför 72 procent av NR-inkomsten som kontrolltotal. Det gör de här med, och samma approach har använts i Sverige och Storbritannien. (s. 10)
Figur 2 illustrerar Lorenzkurvan när de har information om fördelningen bland kommunalskattebetalarna.
Det är förstås en osäker uppgift att beräkna inkomstfördelning i de här historiska omständigheterna. AAM använder olika antaganden om inkomsterna för den icke-skattebetalande befolkningen för att presentera en
upper bound beräkning av ojämlikheten, och en
lower bound dito. (s. 14-16) För de år där de inte har några fördelningsuppgifter alls för kommunalskattebetalare, utan bara för betalare av statlig skatt, får de använda ytterligare antaganden för att beräkna inkomstfördelningen. (s. 16-17)
För de låginkomsttagare som inte betalade skatt, har AAM en källa för inkomster: fattigdomsunderstöd. Från fattigvårdsstatistiken har de (a) antalet hushåll som fick fattigvård, och (b) de ungefärliga belopp som dessa hushåll fick i stöd. Utifrån det rimlig antagandet att det var de fattigaste av icke-skattebetalarna som fick stöd, drar de slutsatsen att de hushåll som inte betalade skatt, men inte heller fick fattigunderstöd (gruppen NA/NT) i figuren nedan, tjänade mer än hushållen på fattigunderstöd. Då blir Lorenz-kurvan så här:
De gör två alternativa beräkningar av Gini-koefficienten med olika antaganden om inkomsterna för gruppen NA/NT. Det ena antagandet, som ger en högre inkomstojämlikhet, är att NA/NT har samma inkomst som fattigvårdsmottagarna. Det andra antagandet, som ger lägre Gini, är att gruppen tjänar 1/3 av vad MUN-CG-gruppen gör. (s. 20) De tillåter i sina huvudsakliga beräkningar ingen inkomstspridning inom fattigvårdsgruppen eller NA/NT-gruppen, men visar att ett antagande om sådan variation inte skulle förändra Gini-beräkningarna mer än ytterst marginellt, eftersom grupperna ändå är ganska små, och inkomsterna också. (s. 20) MUN-CG-gruppen är större och har större inkomster, och därför är det viktigare att där imputera en variation inom gruppen. (s. 21)
Det är intressant hur deras metodologi på många sätt liknar
social tables -- att uppskatta olika gruppers andel av befolkningen och deras genomsnittliga inkomster, och utifrån det beräkna en inkomstfördelning. Men de förhåller sig inte till
social tables-diskussionen, och i samma valsituationer som st-forskare hamnar i, väljer de delvis andra val.
De resulterande skattade Gini-koefficienterna syns i diagrammet nedan. Min bedömning är att det ser ut som en slående stabilitet från 1890 till ca 1940! Förutom tillfälliga fluktuationer -- en märklig spik i slutet av 1890-talet, och en under första världskriget -- verkar ojämlikheten vara ganska stabil där. Det förvånar mig -- utifrån Sverige skulle jag snarare förvänta mig fallande ojämlikhet efter 1920. Den andra saken som jag studsar på i Figur 5 är den väldigt kraftiga ökningen av upper bound-Ginin 1875-1891, som inte alls matchas av vad som händer i lower bound-Ginin, och att lower bound istället ökar mycket kraftigt 1891-1900 medan upper bound i princip står stilla. Där ser det ut som att antaganden spelar väldigt stor roll och att beräkningarna är väldigt skakiga. Vi kanske egentligen inte kan säga särskilt mycket om inkomstojämlikheten i Norge 1875 och 1891 utifrån den här studien?
AAM går vidare med att göra en väldigt intressant jämförelse mellan Gini-koefficienten och det vanligare måttet för inkomstojämlikhet på lång sikt, toppercentilens andel av inkomsterna. Eller rättare sagt, det är inte en jämförelse utan en dekomposition av Gini-koefficienten, där de elegant visar hur Ginin drivs av (a) andelen av inkomsterna som går till toppercentilen, och (b) fördelningen (Ginin) inom de lägre 99 procenten. Detta visas i Figur 7 nedan.
Här ser vi att om man kollar på toppercentilens andel, så faller
faktiskt ojämlikheten ganska rejält redan från ca 1905 till ca 1920 -- den utveckling som jag, kanske präglad av toppinkomstlitteraturen, hade förväntat mig. Men
för den totala ojämlikheten så "nollställs" denna utveckling av att
ojämlikheten bland de folkligaare 99 procenten ökar mycket kraftigt! Jag undrar verkligen vad det är som händer där.
Mellan 1939 och 1953, säger AAM, föll de båda måtten tillsammans, men på 1950- och 60-talen fortsatte toppinkomstandelen att minska, medan Gini-koefficienten stod still. Här kan det vara värt att relatera till Matthew
Fisher-Posts nya studie av inkomstfördelningens utveckling i USA, som använder en liknande metodologi som AAM (fast Fisher-Post, som gjort sin studie i Paris, snarare relaterar till Piketty, Saez och Zucmans "distributional national accounts"). Fisher-Post menar att även om toppinkomstandelen föll i USA under New Deal på 1930-40-talen, så var det bara medelklassen som relativt tjänade mer då. För arbetarklassen dröjde det till efterkrigstiden och dess nya lönepolitiska förhållanden för att få en del av utjämningen. Där kanske Norge då ser det omvända: 50- och 60-talen såg en medelklassdriven utjämning i Norge men en arbetarklassdriven utjämning i USA.
Aaberge, Atkinson och Modalsliargyementerar fr att inkomstojämlikhetens utveckling i Norge bör förstås som en "series of episodes identified with sub-periods". 1875-92 ökade ojämlikheten, 1892-1914 minskade den, 1914 ökade, 1917-23 minskade, 1923-39 ökade, 1939-53 minskade, 1953-1980 en svag minskning, och 1980-2017 en ökning. Ökningen av ojämlikheten efter 1980, till exempel, är driven av toppinkomsterna. (s. 33) Minskningen av ojämlikheten från 1890-talets slut till 1900-talets början relaterar de till "Kristiania-kraschen" 1899. (s. 34) Spiken under WW1 relaterar de till krigsrelaterade profiter framför allt i rederi-branschen; man kan jämföra med
Kim Abildgrens studie av den danska hamnstaden Esbjerg under dessa år, där han hittar enorma profiter bland större fiskare som kunde gå upp i den översta percentilen av inkomster. Utjämningen 1939-53 relaterar de till tre faktorer: kollektivavtalssystemets genomslag på arbetsmarknaden, överföring av arbetskraft från jordbruket till industrin, och krigsekonomins regleringar. (s. 36-37)
I slutsatserna börjar AAM med att fokusera på papprets metodologiska bidrag. (s. 39) Diskussionen om substantiella slutsatser börjar de så här, intressant:
"First, our findings suggest that at the end of the nineteenth century, the Gini coefficient for gross
family income in Norway was 50-60 per cent. Such an apparently Latin American value casts
some doubt on the claim made in the official publication for the Paris Exhibition of 1900 that
“among civilised states, there is scarcely any that is so fortunate with regard to the equality of its
social conditions as Norway. There is no nobility with political or economic privilege, no large
estates, no capitalist class” (Norway, 1900, page 203). While Norway has exhibited low
inequality since the 1940s, we find no indication that this represents a continuation of an earlier
egalitarian society." (s. 39)
Detta passar förstås väl överens med
mitt argument om att svensk 1900-talsjämlikhet inte är en fortsättning på en äldre, kontinuerlig jämlikhet. Också slutsats två tycker jag är väldigt intressant: "Second, the movement of income inequality over time appears to be driven by episodic changes
rather than predictable, secular cycles." De stödjer Lindert och Williamsons (2016) slutsats att ojämlikheten drivs av komplexa faktorer, också politik, och inte rör sig i någon förutsägbar kurva eller cykel som
Kuznets (1955) eller Milanovic (2016) har föreslagit. Slutsats tre är att efterkrigstidens utjämning av inkomsterna började under den tyska ockupationen 1940 med den dåvarande planekonomin. Denna planekonomi kan också ha gjort norrmännen mer mottagliga för ekonomisk planering under efterkrigstiden (
Espeli 2013).
England: Scott och Walker 2020
Sedan tidigare finns det beräkningar av toppinkomstandelar för Storbritannien från
Atkinsons kapitel (pdf) i Atkinson och Piketty-boken. Atkinston redovisade andelen inkomster för toppercentilen och -decilen tillbaka till 1918, och för mindre grupper (topp-tusendelen) tillbaka till 1908.
Peter Scott och
James T. Walker från University of Reading ger i sin nya artikel i
Journal of Economic History ny detaljrikedom genom att använda en skatteverket-survey (Inland Revenue) från 1911, och en annan källa för 1937. Källan för 1911 är unik genom att vara den enda före 1937 som tillåter att man separerar kapitalinkomster och arbetsinkomster.
Intressant nog så går Scott och Walker mot argumenten i Aaberge et al (2019) och Fisher-Post (2020) om att det nu är viktigt att inte bara studera toppinkomsttagarna. Scott och Walker -- av bekvämlighet eller av övertygelse -- menar med referens till Piketty och Saez (2006) att variationerna i toppinkomsttagarnas andelar av de totala inkomsterna styr den totala inkomstfördelningen. Med tanke på Aaberge et als demonstration för Norge -- och Piketty och Saez omsvängning till Distributional National Accounts -- framstår det som ett tveksamt argument. Scott och Walkers andra argument är starkare: med referens till Routh (1965), Lindert (2000), Gazeley et al (2017) med flera studier menar de att löneskillnaderna i Storbritannien i alla fall inte förändrades särskilt mycket under 1900-talets första halva.
För att vara ett rikt land med en avancerad ekonomi, har Storbritannien förvånansvärt svag inkomst-statistik från det tidiga 1900-talet. Under 1800-talets inkomstskatter publicerades ingen information alls om hur stora inkomster som man hade i olika delar av beflkningen. 1908 började man producera tabeller över hur stora de beskattade inkomsterna var, men detta möjliggör bara beräkningar om inkomster mellan £160 (gränsen för att börja betala inkomstskatt) och £700. Forskare som Lydall och Atkinson har också varit ganska kritiska till hur informativa sammanställningarna egentligen är.
Utredningen från skatteverket som Scott och Walker använder gjordes 1911 för att möjliggöra beräkningar hur stora inkomster olika skattereformer skulle innebära för staten (s. 41). Den gjordes i en politiskt mycket upphettad situation efter Lloyd Georges "People's Budget" 1909 och en diskussion om ojämlikheten i landet, och antagligen var det därför som utredningen hölls strikt konfidentiell. Utredningen omfattade de som tjänade över £160 i Storbritannien och Irland -- och Scott och Walker kan inte ta bort irländarna, eftersom utredningen inte tillåter geografisk uppdelning. Ett annat problem med utredningen är att beräkningarna för inkomster mellan £700 och £5000 var skakiga. (s. 41-42) Scott och Walker, som inte har haft någon litteraturöversikt, teori eller liknande, kastar sig in i en mycket teknisk materialdiskussion. (s. 42-45) Bland annat så gör de en annan bedömning än Atkinson (2007) av omfattningen av skattesmitning på löneinkomster 1911.
Efter utförlig materialdiskussion kommer de hux flux till en analytisk slutsats: "WWI significantly reduced income inequality, including both a redistribution from the upper- and middle-classes to the working-class and from
skilled to less-skilled manual workers (Routh 1965, p. 104)" (s. 47) Från detta går de över till att redovisa topp 0.01, 0.05 och 0.1 procenten av totala inkomsterna från Atkinson (2007). Enligt dessa mått är ojämlikheten stabil ca 1908-16, minskar sedan under krigets sista år till 1920, står ganska stilla under 20-talet, och börjar minska något ca 1930-35. Sedan kommer en större minskning ca 1939-44. Scott och Walker går över till att presentera skattemyndigheternas tabuleringar över antalet skatteenheter i olika inkomstkategorier. För år 1937 gäller det t ex £ 0-200, 200-220, 220-250, osv. Därefter går de över till sina ojämlikhetsberäkningar för 1911, tillsammans med Atkinsons (2007) för 1918, 1919, 1937 och 1949.
Ojämlikheten år 1911 var mycket kraftig: den procenten av befolkningen (rättare sagt: skattebetalarna) med störst inkomster tjänade ca 30 procent av inkomsterna. Detta kan jämföras med något i stil med 20 procent i Norge enligt Aaberge et al -- se diagrammet 7 från deras paper ovan.
Scott och Walker menar att WW1 drabbade de super-rika, topp 0.001 procenten ganska lätt: deras inkomstandel föll med 29 procent 1911-18 medan toppercentilens andel föll med 36 procent och de högsta fem procentens föll med 33 procent. Under mellankrigstiden var det tvärtom: 1918-37 minskade andelarna för topptusendelen etc mer än vad de gjorde för topprocenten eller topp 5 procenten. (s. 55) Nu rör vi oss på en mycket detaljerad nivå -- topp 0.01 prcenten var år 1911 bara 228 skatte-enheter. (s. 53)
Scott och Walker går vidare med en diskussion av kapitalinkomsternas betydelse. År 1911 stod kapitalet för 78 procent av inkomsterna för topp 0.01 procenten; 1949 hade detta fallit till 55 procent. 1911 stod kapitalinkomsterna faktiskt för hela 74 procent av toppercentilens inkomster (och 63 procent av topp 5 procentens); 1949 hade detta minskat till 28 respektive 13 procent. (s. 57, tabell 10) Att kapitalinkomsterna ändå var en så stor del för topp 5 procenten tycker jag ändå tyder på en relativt kapital-intensiv elit i Storbritannien.
Scott och Walker menar att topp 1.1 procenten av skatte-enheterna 1911 var "rentiers" (med mer än 50 procent kapitalinkomst), men att bara topp 0.4 procenten var rentiers 1937, och bara topp 0.026 procenten år 1949. (s. 58) Detta visar att minskningen av kapitalinkomster spelade en mycket stor roll för utjämningen av inkomster i Storbritannien. En annan viktig faktor här var jordprisernas utveckling. I reala termer föll jordpriserna med ungefär 50 procent från 1911 till 1921, vilket drabbade aristokratin och
the gentry. (s. 58-59) Mer direkt blev deras inkomster drabbade av fallande jordräntor/arrenden: dessa föll med 48 procent i reala termer från 1911 till 1921. Därefter återhämtade de sig något, men 1937 var de fortfarande bara på 54 procent av nivån från 1911. Och under inflationen under WW2 sänktes de än mer. Enligt Feinstein (1972) föll andelen
rent i nationalinkomsten från 12 procent år 1911 till 4.5 procent 1949. Detta är ju super-fascinerande och jag gillar att de tar in jordbruket i beräkningarna, men jag fattar inte riktigt varför det var så omöjligt för jordägarna att höja sina nominella arrenden i takt med inflationen? Okej att man kan ha bundna arrenden på kort-medellång sikt, men efter ett tag borde man väl börja skriva kortare arrenden alt sådana med justeringar för prisökningar?
Också räntor och aktieutdelningar led på 1910-20-talen. Vad gäller utdelningar (dividends) så påverkades rika britter här bl.a. av att deras investeringar utomlands inte längre var lika lönsamma. (s. 60)
Kapitalinkomsterna sänktes inte bara av inflation och yttre omständigheter/geopolitik. 1915 infördes hyresreglering, vilket ledde till en stor avsäljning av kommersiellt ägda hyresfastigheter till de boende. (s. 61) 1930-talet såg både en rekordstor expansion av ägda bostäder, och en rekordlåg ratio av hyra till inkomst. (s. 62)
Slutsatserna i Scott och Walkers artikel börjar så här:
"Our rediscovered 1911 income distribution estimate confirms the
findings of previous studies that Britain’s pre-1914 income inequality
was high by international standards, primarily owing to extreme British
inequality in unearned income, in turn reflecting its peculiarly unequal
wealth distribution (Alvaredo, Atkinson, and Morelli 2018; Lindert
1991, pp. 220–224)." (s. 63)
Sänkningar av kapitalinkomsterna ledde till en rejäl utjämning decennierna efter 1911, men år 1949 hade Storbritannien fortfarande en mer ojämlik inkomstfördelning än vad USA eller Frankrike hade.
Scott och Walker menar i en tradition från Andrzejerski, Titmuss och Philip Abrams från 1950-talet att krig ledde till ekonomisk utjämning i de fall där de lägre klasserna var nödvändiga för krigsinsatsen. (s. 64) De menar också att avglobaliseringen från WW1 och framåt minskade rika individers möjlighter att smita undan skatter, vilket ökade möjligheterna att utjämna ekonomin med politiska medel. (s. 64-65)
Referenser
Aaberge, Rolf, Anthony B Atkinson, and Jørgen Modalsli. 2019. “Estimating long-run income inequality from mixed tabular data: Empirical evidence from Norway, 1875-2017”. Unpublished paper, Statistics Norway.
Bartels, Charlotte. 2019. “Top Incomes in Germany, 1871–2014”. Journal of Economic History 79 (3).
Scott, Peter and James T. Walker. 2020. “The Comfortable, the Rich, and the Super-Rich. What Really Happened to Top British Incomes during the First Half of the Twentieth Century?”. Journal of Economic History 80 (1): 38–68.
