Fanns det någon folklig konservatism i Sverige?

Fest med Primrose League, 1906. Foto från Braunton Museum.

Harvard-statsvetaren Daniel Ziblatt har på sistone fått mycket uppmärksamhet för sin bok Conservative Parties and the Birth of Democracy. Med rätta, för det är en väldigt bra bok. Ziblatt går tillbaka till de gamla, stora, viktiga frågor om varför länder demokratiseras när de gör, och inte minst: varför vissa länder lyckas etablera varaktiga demokratier, demokratier som inte störtas. Han avfärdar den gamla idén att en stark borgerlighet eller medelklass gav demokrati: borgerligheten ville i 1800-talets Europa inte ha demokrati, utan snarare politisk makt till sig själva. Det kunde förvisso vara en breddning av maktbasen jämfört med ett system där bara kung och adel hade inflytande, men var inte demokrati. Han avfärdar också idén att det var länderna med de starkaste arbetarrörelserna som fick varaktig demokrati: Tyskland hade världens starkaste socialistparti men fick ändå den fascistiska katastrofen.

Ziblatt menar att det avgörande för att få en hållbar demokrati var att den sociala och ekonomiska eliten, som förlorade på demokratin eftersom de ha hade makten innan dess, inte valde, som de gjorde i Tyskland eller Italien, att störta demokratin mer eller mindre våldsamt. Han menar att den faktor som innebar att eliten inte överallt valde denna väg – efter att under 1800-talet i alla länder motsatt sig demokratisering – var att i vissa länder så hade eliterna politiska partier som var välorganiserade, och de kunde därför se framför sig en framtid där de kunde behålla makten genom att vinna val, även efter demokratiseringen. I Spanien, Italien och Tyskland valde eliterna – godsägare, kapitalister et consortes – aldrig den vägen, utan de valde att behålla politisk makt genom valfusk, klientilism etc (s. 34) Olikt i dessa länder så menar Ziblatt att i Storbritannien, Belgien, Nederländerna och Sverige hade den härskande klassen (s. 30) högerpartier som var folkliga och kompetenta, vilket ”led to a long-run path of democratization” (s. 49)

Och det är just idén om ett folkligt, kompetent högerparti som jag vill fundera på, i den brittiska och svenska kontexten. För den beskrivning av det brittiska konservativa partiet som Ziblatt ger, har jag svårt att överföra till svenska förhållanden. Ziblatt menar att Tories under 1800-talets sista två decennier hade en folklig förankring inte minst genom organisationen Primrose League, grundad 1883, som samlades runt Gud (och specifikt den anglikanska kyrkan, utmanad av katoliker, frikyrkor och fritänkare), monarkin, nationen och den fria företagsamheten. Efter en period av stark liberalism kunde Tories använda kyrkligheten, monarkin och nationalismen – då inte minst emot de irländska frihetssträvandena, och för imperiet – för att övervinna klassklyftor och attrahera medlemmar och väljare ur arbetarklassen (s. 82-90) Ziblatt ger fascinerande exempel på hur Tories valorganisatörer arbetade på 1880-talet, och visar också med regressioner att Primrose League hade fler medlemmar där det fanns många anglikanska präster, ett tecken på statskyrkans ideologiska roll för konservatismen (s. 95-99)

Jag undrar dock hur väl denna förklaring passar på det svenska fallet. Den svenska politisk-historiska litteraturen innehåller som jag uppfattar det ingen skildring av så engagerat partiorganisationsarbete från höger på 1880-90-talen som den som Ziblatt ger för Primrose League. Och det finns en enkel faktor som kan förklara mycket av det. I Storbritannien hade efter rösträttsreformen 1867 (Second Reform Act) år 1884 67 procent av vuxna män rösträtt till underhuset (s. 111); i Sverige efter representationsreformen 1866 hade bara 21 procent av vuxna män motsvarande rösträtt (Rustow 1969). Det fanns alltså inte lika många väljare att flirta med, övertyga eller organisera, som det gjorde för britterna.

I svensk politik var ännu på 1890-talet idén välspridd, att riksdagsmän skulle agera helt efter eget huvud, och absolut inte skulle beakta vad väljarna tyckte. Sten Carlsson (1953) presenterar i sin bok om det decenniets politik fantastiska exempel på riksdagsmän som vägrar att ställa upp på valmöten (s. 37-39) Om västerbottningen Bodström i Bodnbyn, kallad ”den store tigaren”, påtalades det i en insändare 1896 att Bodström under sina 18 år i riksdagen aldrig redogjort offentligt för sina åsikter eller vad han egentligen gjort i riksdagen; ändå blev Bodström omvald både 1899 och 1902. Östgöta-representanten Örwall betonade 1890 i en insändare i en lokaltidning att han minsann inte tänkte uppträda på några valmöten. Lantmannapartiet var 1880-90-talens stora högerparti i svensk politik, men inte kan man i deras fall peka på några sociala aktiviteter som Tories klubblokaler där man kunde spela biljard, dricka öl, läsa böcker och ha möten (jfr Pugh 1993). I Sverige fanns sådana funktioner – minus ölen – i liberalernas ”folkhem” (nej, det var inte Per Albin eller ens Kjellén som uppfann begreppet) och i arbetarrörelsens folkets hus, men inte – så vitt jag vet – i några lokaler associerade med högern. Den svenska högern på 1890-talet framstår i mina ögon mer som exempel på vad i den tyska litteraturen kallas Honoratorienpolitik (på svenska kanske ”dignitärspolitik”), än på någon slags folklighet á la Tories.

Som Christian Lundeberg sa 1906: ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent” (cit Rustow 1969, s. 72). Så sett har jag svårt att se att Ziblatts fokusering på det välorganiserade konservativa partiet som nyckeln till lyckad demokratisering, funka på det svenska fallet. Ziblatt (s. 66) menar att Allmänna Valmansförbundet (AVF), grundat 1904 som partiorganisation för riksdagshögern, var ett ”cross-class party of the right”, men det verkar osannolikt utifrån den svenska litteraturen. I Torbjörn Nilssons (2004) bok om högerpartiets historia sedan 1904 framhävs (utifrån Niklas Stenlås) AVF:s karaktär som ett parti av parlamentariskt ursprung, utan folkrörelseförankring. De avgörande krafterna i det tidiga AVF var enligt Nilsson näringslivets ledare, och partiets drivande krafter var också drivande i arbetsgivareföreningen SAF.

Jag har svårt att se AVF kunde – eller ville – attrahera arbetarväljare så som Tories kunde göra, med anspelningar på kronan, kungen eller nationen. Möjligtvis bönder, som i 1914 års bondetåg. Det vore en bra idé för en studentuppsats eller forskningsartikel att studera AVF:s tilltal och ideologi under 1900-talets två, tre första decennier och kolla på bredden i tilltalet. Roten till att högern efter hand accepterade demokratin i Sverige bör nog sökas annanstans än i det välorganiserade högerpartiet – kanske snarare, som Ziblatt öppnar för i slutet av boken (s. 364ff) i införandet av konservativa garantier, som första kammaren och de proportionella valen.

Referenser

Sten Carlsson (1953) Lantmannapolitiken och industrialismen: Partigruppering och opinionsförskjutningar i svensk politik 1890-1902 (Stockholm: Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag).

Christer Ericsson (2008) Kapitalets politik och politikens kapital: Högermän, industrimän och patriarker 1890-1905 (Stockholm: Santérus).

Torbjörn Nilsson (2004), Mellan arv och utopi: Moderata vägval under hundra år, 1904-2004 (Stockholm: Santérus.)

Stefan Olsson (2000) Den svenska högerns anpassning till demokratin (avh., Uppsala universitet, statsvetenskap)

Martin Pugh (1993) The Making of Modern British Politics 1867-1939 (2 utg. Oxford: Blackwell)

Dankwart Rustow (1969) The Politics of Compromise: A Study of Parties and Cabinet Government in Sweden (reprint. New York: Greenwood Press).

Daniel Ziblatt (2017) Conservative Parties and the Birth of Democracy (Cambridge: CUP)

Radikalismen i Düsseldorfs tidiga socialdemokrati

Jag tänkte börja en bloggserie, "Sonderweg-boken" utifrån mitt pågående arbete på ett bokmanuskript med titeln ”Världens jämlikaste land?”, om den ekonomiska och sociala (o)jämlikheten i Sverige sedan 1750. Till detta – och till associerade akademiska papers – läser jag en hel del, och får en del funderingar som kan lämpa sig för att ventileras i bloggformat. Mindre anmärkningar eller tankar som jag inte kan reda ut för tillfället men som jag vill lägga på minnet och antagligen komma tillbaka till senare. Det kan handla om ganska olika saker, men det förenande temat kommer vara svensk jämlikhet, ekonomi och arbetarrörelse i ett jämförande perspektiv. 

Den första i ordningen baseras på historikern Mary Nolans bok Social democracy and society: Working-class radicalism in Düsseldorf, 1890-1920 från 1980. Min fundering handlar om Nolans förklaring till varför socialdemokratin, som hon menar, blev radikal, inte reformistisk, i denna västtyska stad. Det var, säger Nolan, ”hardly surprising” att marxismen, med polariseringstes m.m. fick fäste i Düsseldorf. ”As a result of their expriences the Düsseldorf Social Democrats became radicals rather than reformists...” (s. 52)

Vad var det då för ”erfarenheter” som gjorde att socialdemokraterna i Düsseldorf enligt Nolan blev dogmatiska radikaler som anammade en defensiv-reaktiv taktik i nuet till förmån för en tänkt revolution i framtiden, och en isolering från stat och samhälle? (s. 89) Detta har ju bäring inte bara på Düsseldorf utan på alla diskussioner om arbetarrörelsers variationer i slutet av 1800-talet i Europa, mellan reformism och radikalism.

Nolans argument om en särskilt alienerad och därför också radikaliserad arbetarrörelse i staden Düsseldorf bygger på (a) en särskilt stark katolicism i staden, och (b) en särskilt ojämlik preussisk lokalpolitik. I områden som Bayern och Baden eller städer som Bremen och Hamburg där SPD och facken var starkare och lokalstyret mera inkluderande, integrerades arbetare i det borgerliga samhället och blev reformister (s. 67). Menar Nolan, i en variant av den gamla förklaringen av variationer i reformism och radikalism i europeiska arbetarrörelser: där förtrycket var starkare, blev rörelsen revolutionär (tänk Italien, Spanien); där förtrycket var mildare, blev rörelsen reformistisk (Storbritannien). Nolan menar att Düsseldorfs SPD på 1890-talet förenade en reaktiv-defensiv taktik med en tilltro till en framtida revolution, i Kautskys anda. De avfärdade försök till nyansering av jordfrågan och höll istället fast vid en traditionell marxistisk polariseringsteori, där småbönderna var dömda till undergång i en polarisering mellan storägare och proletärer; innan detta stadium uppnåtts, kunde/skulle arbetarrörelsen inte försöka värva bönderna. (s. 84) Utöver den exkluderande politiken var det också den starka katolicismen som enligt Nolan gjorde det svårt och segt för arbetarrörelsen att växa i staden, både i arbetarklassen och i övriga klasser. Hon har statistik för alla som gick med i SPD i staden 1896-1908 och visar att de som gick med  nästan uteslutande var personer som flyttat in till staden. Av de infödda gick bara 53 personer med i partiet åren 1896-1902; bland infödda arbetare var katolicismen alltför stark. (s. 113)

I Nolans resonemang finns alltså ett antagande om att exkludering fostrar radikalisering. Skulle man kunna testa detta på svenska förhållanden? Eftersom det fanns en inkomstgräns på 800 kr för att få rösträtt (eller en förmögenhet eller arrenderad gård av ett visst värde), så varierar andelen med rösträtt på olika ställen beroende på lönenivåer och annat. Diagrammet nedan visar andelen av befolkningen (hela befolkningen, inte bara vuxna) som hade rösträtt år 1904. (Källa: Bisos Valstatistik 1904, klicka på bilden för att göra den större.)

Här finns en en del intressant variation, inte bara de mer uppenbara som att en stor del av befolkningen har rösträtt i rika småstäder som Sigtuna eller Skanör-Falsterbo. Om man tar lite mera industriella städer så skulle man faktiskt kunna göra en jämförelse mellan Jönköping och Borlänge, eller kanske Halmstad och Trelleborg: Jönköping och Halmstad har en låg andel röstberättigade vilket tyder på låga inkomster där, medan arbetarstäderna Borlänge och Trelleborg har en relativt stor del röstberättigade, vilket tyder på höga löner. I Jönköping kunde år 1904 17.1 procent av befolkningen rösta, i Halmstad 18.4 procent, i Borlänge 32.0 procent, och i Trelleborg 35.1 procent. (1892: i Jönköping 11.0 procent, Halmstad 13.7 procent, Trelleborg 24.5 procent, och Borlänge var ingen stad då.) Utifrån Nolans resonemang skulle vi då – allt annat lika – förvänta oss en radikalare arbetarrörelse i Jönköping och Halmstad än i Borlänge och Trelleborg. Å andra sidan så kan vi också ta in den religiösa faktorn som Nolan också betonar; Sverige saknar den starka katolicismen som utmärkte Düsseldorf, men Jönköping präglades starkt av frikyrkor, vilket enligt Hans-Olof Ericson (1991) försvagade arbetarrörelsen där.

Givet betydelsen för Düsseldorfs arbetarrörelse av de som var infltytade till stan, så kunde man också tänka sig att städer som växte snabbare under industrialiseringen fick starkare och radikalare arbetarörelser, än städer som växte långsammare. Det harmonierar också med Edvard Bulls gamla hypotes om sambandet mellan snabb industrialisering och arbetar-radikalism. Diagrammet visar tillväxten i befolkning i svenska städer 1892-1904. (Källa: Bisos A Befolkning 1904, klicka bilden för att se större.)

I Nolans analys så bryter SPD i Düsseldorf åren 1902-03 med sin tidigare passivitet och exkluderade ställning. Efter stora interna konflikter kommer ett nytt styre till och sätter fart på det organisatoriska arbetet. Man får fart på bildningsprocesserna, på cykelklubbar, sånggrupper, klubbar för arbetaridrott, och bygger 1909 ett folkets hus (Volkshaus). Men radikalismen består enligt Nolan, och det numera starka Düsseldorf-SPD hamnar på vänsterflygeln av partiet.

Ovan har jag skissat på en koll på Nolans teori baserad på en jämförelse inom Sverige. Men kanske än mer uppenbart är: Sverige hade -- tvärtemot vad de flesta tror -- ett väldigt exkluderande politiskt system, inte minst lokalt, under tiden då socialdemokratin växte fram, säg 1880-tal till 1910-tal. (Se min Sonderweg-artikel.) Ändå så fick vi en reformistisk arbetarrörelse. Varför det? En hypotes som jag lutar åt är att samspelet mellan den framväxande arbetarrörelsen och medelklass-intellektuella var annorlunda i Sverige än i Düsseldorf. Nolan menar, och hänvisar bl.a. till att staden inte hade något universitet, att medelklass och arbetarrörelse var två helt separata entiteter i Düsseldorf. I Sverige så möttes medelklass och arbetarklass i folkrörelserna nykterismen och frikyrkorna varav framför allt den första var mycket förenlig med arbetarrörelse-engagemang. Gjorde detta att den svenska socialsitiska rörelsen blev mer revisionistisk och reformistisk? Ytterligare en pusselbit i förklaringen tror jag är den som historikern Madeleine Hurd (2000) anför i sin lysande bok Public Spheres, Public Mores där hon jämför politiken i Hamburg och Stockholm decennierna runt 1900. Hon visar där att just eftersom Sverige hade ett så extremt uteslutande politiskt system, så fick inte ens den lägre medelklassen vara med och rösta, ställa upp i val etc. Därför allierade de grupperna sig med arbetarklassen i en pro-demokratisk koalition av "småfolk". I Hamburg däremot, säger Hurd, allierade medelklassen sig med överklassen för att fortsätta exkludera arbetarna. Därmed hamnade de två städerna (och, implicerar nog Hurd, de två länderna) på helt olika politiska vägar med olika sociala konstellationer. Det ger då en motsatt förklaring till den Nolan ger: ett extremt exkluderande politiskt system kan paradoxalt nog främja breda socialliberala-socialdemokratiska reformkoalitioner, snarare än revolutionism.

Referenser

Hurd, Madeleine (2000), Public Spheres, Public Mores, and Democracy: Hamburg and Stockholm, 1870–1914 (Ann Arbor, MI: University of Michigan Press)
Ericson, Hans-Olof (1991), Studier av arbetarrörelsens politiska splittring: Jönköping, Huskvarna och Norrahammar 1910-1921 (Lund: Arkiv).

Nolan, Mary (1980) Social democracy and society: Working-class radicalism in Düsseldorf, 1890-1920 (Cambridge: CUP).

Pikettys DINAs för USA

Piketty och hans medarbetare har efter toppinkomst-fokuset sadlat om till vad de kallar "distributional national accounts". De har redan skrivit flera sådana papers, men det första att ha publicerats i en tidskrift handlar om USA och kom ut i Quarterly Journal of Economics tidigare i år. I introduktionen anför de tre skäl till att DINA behövs. (1) avvikelserna mellan nationalräkenskaper som fokuserar på makro-totaler och tillväxt, och ojämlikhetsstudier som gör fördelningar baserat på survey- eller skattedata. På grund av detta kan ojämlikhetsstudierna inte besvara frågor som: hur stor del av inkomsterna går till de 40 procent som tjänar minst? Eller: hur mycket av ökningen av inkomstojämlikheten beror på ökad kapitalandel, och hur mycket på ökad ojämlik fördelning av arbets- eller kapitalinkomster? (2) en tredjedel av USA:s nationalinkomst omfördelas genom skatter, transfereringar och offentliga utgiter men vi har inga bra mått på hur pre-tax och post-tax-inkomstfördelningen skiljer sig åt. (Här tror jag att LIS-forskarna inte skulle hålla med!) (3) existerande statistik över inkomstojämlikheten använder skatte-enheten eller hushållet som enhet vilket gör att man inte kan studera könsskillnader. (s. 555) Tidigare studier, t. ex. Census Bureau eller Piketty och Saez (2003) har bara med 60 procent av nationalinkomsten i sina beräkningar; här skall Piketty et al ha med 100 procent.

Deras data har med anställdas löneförmåner ("fringisar") som är en viktig del av medelklassens inkomster, och kapitalinkomster, som är runt 30 procent av nationalinkomsten men täcks väldigt bristfälligt i surveys -- pga små samples och top-coding -- och i skattedata -- eftersom mycket av inkomsterna går till pensionsfonder eller behålls i företagen. (s. 555)

De redovisar de huvudsakliga resultaten för USA:s del så här. 

(I) det har inträffat en skarp divergens mellan inkomst-tillväxten för de 50 procent som tjänar minst, och resten av ekonomin. Den lägre halvans medelinkomst har stagnerat runt $16,000 (i 2014 års priser) sedan 1980, medan genomsnittsinkomsten per vuxen ökat med 60 procent till $64,500 år 2014.

(II) Statlig omfördelning har bara kompenserat för en mycket liten del av den ökade ojämlikheten.

(III) toppinkomsternas ökning har sedan det sena 1990-talet varit en kapitalinkomst-företeelse.

(IV) minskad ojämlikhet mellan könen har mildrat ökningen mellan vuxna sedan 1960-talet. I gruppen 20-64 år tjänade män 3.7 gånger mer arbetsinkomst än kvinnor i början av 1960-talet, men idag är deras fördel "bara" 1.7 gånger. Kvinnor är 16 procent av den procent som har störst arbetsinkomster.

De refererar till Gregory Kings social tables från 1689 som "in fact distributional national accounts", med en uppdelning på 36 samhällsklasser (s. 558). Också Kuznets nämns som föregångare, liksom Piketty et als egna toppinkomststudier, och de nämner också arbeten i USA.

Så här diskuterar de nationalinkomsten, måttet som står i centrum:

National income is GDP minus capital depreciation plus net income received from abroad. Although macroeconomists, the press, and the general public often focus on GDP, national income is a more meaningful starting point for two reasons. First, capital depreciation is not economic income: it does not allow one to consume or accumulate wealth. Allocating depreciation to individuals would artificially inflate the economic income of capital owners. Second, including foreign income is important, because foreign dividends and interest are sizable for top earners. In moving away from GDP and toward national income, we follow one of the recommendations made by the Stiglitz, Sen, and Fitoussi (2009) commission and also return to the pre–World War II focus on national income (King 1930; Kuznets 1941)." (s. 561)

De rättfärdigar inkluderandet av en del exotiska poster: imputerade hyror för boende, och arbetsgivaravgifter. (s. 561)

Referens

Piketty, Thomas, Emmanuel Saez och Gabriel Zucman (2018), Quarterly Journal of Economics maj 2018. (pdf här)

Engelska 1600-talsköpmän

Som bouppteckningsforskare gillar jag Richard Grassbys inledning på sin artikel om 1600-talsaffärsmäns förmögenheter:

"Any realistic assessment of the capital and income of Stuart businessmen must rest on probate inventories. The records of taxation are limited and imprecise guides to wealth, and private business papers have not survived in sufficient numbers to describe the whole business community." (s. 220)

Vissa arvspapper är bra, men de är inte tillräckligt systematiska, säger Grassby.

Han använder ett arkiv över "freemen with orphans", som verkar fånga alla företagare som dog och lämnade barn efter sig. Det är  dock inte bara stora köpmän utan också apotekare, kockar, snickare och frisörer. Ett annat problem med datat är att det inte innehåller uppgifter om personernas ålder. (s. 221) Det kan också i någon mån underrepresentera de största köpmännen, eftersom det var mer sannolikt att de rikaste överlevde sina barn (s. 227).

Grassby har observationer från städer i hela landet, även om tabell 3 bara visar från London.

I slutsatserna säger Grassby:

"The inequalities within London were also characteristic of the outports and country towns and the proportion of the urban population, which reached a comfortable level and enjoyed economic security, was probably no higher in London than in Leicester and Exeter in 1672, if the Hearth Tax returns are compared with the 1695 tax on marriages. But the port books and tax assessments do confirm the superiority of London, already apparent in the sixteenth century, and a provincial merchant would normally have enjoyed a higher social status than a London citizen with the same resources. Although the coasting trade was in the hands of small men, a small minority of important merchants seems to have benefited most from the expansion of provincial trade, and London probably benefited at the expense of some outports. The wealth of the urban craftsmen also seems to have been greater than that of their rural counterparts. Many more urban studies, however, will be needed before the true balance of wealth between all centres of business can be stated with confidence." (s. 234)

Referens
Richard Grassby, "The Personal Wealth of the Business Community in Seventeenth-Century England", Economic History Review 1970.

Löner och arbetslöshet i Tyskland 1926-36

Från 1929 till 1932 ökade antalet arbetslösa i Tyskland från 1.3 till 6 miljoner, i procent av arbetskraften från 4.5 till 25 procent. Medan konsensus-förklaringen till Weimar-republikens fall under efterkrigstiden fokuserade på politiska och konstitutionella faktorer, lanserade Knut Borchardt i slutet av 1970-talet en ekonomisk tolkning. Han argumenterade att den tyska ekonomin under ytan var svag redan före kraschen med svag produktivitetstillväxt, ökande löner och för låga investeringar. Arbetslösheten var relativt hög genom 1920-talet och B menade att ingen hade bevisat ifall det var en fråga om "klassisk" arbetslöshet orsakad av för höga löner, eller keynesiansk arbetslöshet orsakad av för låg efterfrågan.

Dimsdale, Horsewood och van Riels bidrag är att de testar just detta, för åren 1926-1936 och utifrån Layard och Nickells modell om lönebildning och arbetslösheten. Tidigare har Dimsdale, Nickell och Horseqood (1989, Economic Journal) använt modellen för att förklara brittisk mellankrigstid, och Dimsdale och Horsewood (2002, Economic Record) för australiensisk dito.

De diskuterar inte bara lönernas betydelse utan också den ekonomiska politiken. Fär står en debatt mellan Holtfrerich, som menar att kansler Brüning hade kunnat stimulera ekonomin genom offentliga utgifter och devalvering, och Borchardt, som menar att en sådan ekonomisk politik var omöjlig (s. 782). Borchardt och Theo Balderston (1993, kap. 2) och Harold James (1986, kap. 6) med sig i att kritisera lönepolitiken under Weimar.

Realllönen påverkas (positivt) av sysselsättningen, och prodduktiviteten. "Mismatch" på arbetsmarknaden, där arbetslösheten är oj'ämt fördelad mellan branscher, ökar lönen givet en viss nivå av arbetslösheten. Fackliga löneförhandlingar ochkollektivavtal kan, liksom asymmetrisk information, öka lönen i relation till sysselsättningen. (785-6) 

Ekonometriskt arbetar de med David Hendry med fleras general to specific-approach. Adrian Pagan ordnar ekonometriska modeller på ett kontinuum från fullständig (deskriptiv) trohet till datasetet, till förenlighet med teorier. Ateoretiska statistiska modeller som VAR är på den deskriptiva ändan, medan DGE-modeller är på den teoretiska. (s. 791) Pagan menar att policy-makers är mer intresserade av modeller i mitten av spektrumet, då de tillåter en att berätta stories om ekonomin; detsamma gäller för ekonomisk-historiker, menar Dimsdale et al.

Enligt deras regressioner så ledde löneökningarna 1928-32 till 9.0 procent mer arbetslöshet, och lönesänkningarna 1932-36 till 10.0 procent mindre arbetslöshet (s. 801, tabell 8). Efterfrågan-variabler var fortfarande den största faktorn, som förklarade 88.5 procent av förändringen 1928-32 och 75 procent av förändringen 1932-36. Dessa variabler är dock som jag ser det rätt konstiga: aktiepriser, kapitalimporter/BNP, och offentliga utgifter. Men Dimsdale et al ger också en poäng till Borchardt för hans argument om "the tariff wage", den politiskt satta eller påverkade lönen, som de menar bidrog till ökningen av arbetslösheten och, efter Brünings lagstadgade lönesänkningar 1931, till en minskning av arbetslösheten (s. 803).

I slutsatserna kommenterar de:

"These results have implications for the interpretation of Borchardt’s first hypothesis on real wages pressures. Although these were present in our sample in both the 1920s and the 1930s, the overall impact of supply-side forces was less than the consideration of wage policies alone might lead one to expect. There were offsetting effects of other supplyside factors, such as the replacement ratio and the pricing policy of cartels. These variables tended to reduce the impact on unemployment of upward pressure on wages under the Weimar Republic and of downward pressures under the Nazis. This result qualifies the arguments of Borchardt on wages in the late 1920s and those of Temin on the wage policies of the Nazis.". (804-5)

Referenser 

Nicholas Dimsdale, Nicholas Horsewood och Arthur van Riel, "Unemployment in Interwar Germany: An Analysis of the Labor Market, 1927–1936", Journal of Economic History 2006.

Temin om "socialism och löner" på 1930-talet

Temin definierar "socialistisk" ekonomi med tre faktorer. (1) offentligt ägande eller reglering av ekonomins "commanding heights", särskilt banker och infrastruktur (utilities). (2) statlig inblandning i lönebildningen. (3) en välfärdsstat som garanterar alla vad Oscar Lange (1938) kallade "a social dividend constituting the individual's share in the income derived from the capital and the natural resources owned by society". Temin kommenterar att "socialism" för honom alltså inte är att staten äger allt -- man kan säga att han gör ett funktionssocialistiskt resonemang.

Temin jämför Nazi-Tyskland och socialdemokratiska New Deal-USA i återhämtningen från Depressionen. Nazisterna krossade facken, reglerade lönerna, och använde skatter och propagande för att tvinga kvinnor ut från arbetsmarknaden. Lönerna ökade mindre än BNP, så föll som andel av nationalinkomsten från 64 till 57 procent från 1932 till 1938. Konsumtionen hölls tillbaka, medan summan av investeringar och statliga utgifter ökade från 18 till 41 procent av BNI. (s. 299) Regimen uppmuntrade motorisering men efter hand alltmer miltarisering.

I USA stimulerade New Deal-politiken först investeringar och därefter konsumtion. National Industry Recovery Act 1933 gav regeringen makt över industrin och lönerna. Med Agricultural Adjustment Act kom makt också över jordbruket. Liksom i Tyskland föll reallönerna från 1929 till en bottenpunkt 1932, men därefter divergerade de två ländernas löner. 1937 var reallönerna i USA 30 procent högre än de hade varit 1933, men i Tyskland var de bara 10 procent högre. De mindre reallöneökningarna i Tyskland gjorde att sysselsättningen ökade mer där, menar Temin. Men industrialisterna i USA var inte motståndare till höglönepolitiken utan uppskattade den, menar han; med höga löner och höga tariffer var de ändå konkurrenskraftiga. (s. 301) "the American emphasis on consumption was reflected in a growing production of high-quality goods" (s. 307) I Tyskland sjönk kvaliteten på industriprodukterna och därmed också konkurrenskraften.

Temin ägnar några sidor åt att argumentera för att de höga lönerna i USA:s 1930-tal faktiskt var ett resultat av den förda politiken, och inte "efficiency wages" eller något annat.

Referens

Peter Temin, "Socialism and wages in the recovery from the great depression in the United States and Germany", Journal of Economic History 1990.