Keynes på 80-talet: om att förklara ekonomisk politik

"Denna bok handlar om ekonomisk politik. Intresset för detta ämne brukar vara stort - inte minst inom arbetarrörelsen. De ekonomiska faktorerna - sysselsättningen, inkomsterna, skatterna, priserna - griper in och formar en betydande del av villkoren för den enskilda människans liv. De spelar också en väsentlig roll för politikens möjligheter på en rad olika områden. ... Det är därför naturligt att den politik som påverkar ekonomin är föremål för ett stort intresse och en ständig debatt. Samtidigt upplever emellertid många människor att debatten i ämnet är svår och teknisk. Politikerna och debattörerna använder svåra ord. Resonemangen är ofta abstrakta och krångliga. Under 1930-talet lyckades emellertid arbetarrörelsen att formulera ett mycket enkelt ekonomisk-politiskt budskap. Det gick ut på att det var möjligt att genom en expansiv ekonomisk politik skapa sysselsättning åt alla de människor som ville arbeta men som genom den krisartade utvecklingen kring 1930 förhindrades att göra detta."

Carl-Johan Åberg, Keynes på 80-talet: Kan sysselsättningen räddas? (Tiden, 1981)

Jeffrey Sachs inte längre högerspöke?

"During the 80's and 90's we went through a phase of market fundamentalism, and while I was working in Eastern Europe I was saying similar things. But we are now leaving that phase behind and beginning to better understand the reasons why some countries are developing and others are not; and that there is no single solution that fits all the problems."
Jeffrey Sachs i debatt om utvecklingsekonomi med William Easterly
http://www.nyu.edu/fas/institute/dri/Easterly/File/ElMundoArticle_052607.pdf

Jeffrey Sachs, professor på Columbia, allmänt prestigefylld och rådgivare till Ban Ki-Moon, är politiskt sett – i alla fall på vänsterkanten* – associerad med 1990-talets ”shockterapi” i postkommunistiska Central- och Östeuropa. Sachs var en av de västerländska ekonomer som andersåslundskt kuskade omkring i dessa länder och utifrån en radikalt nyliberal position gav välbetald politisk rådgivning som rekommenderade snabb övergång till kapitalistisk marknadsekonomi á la den angloamerikanska modellen.

Sachs verkar dock ha svängt – eller svingat sin kappa – med tidsandan. För två år sedan gick han ut i The Scientific American och hävdade – knappast konsistent med politiken han förde på 90-talet – att den socialdemokratiska välfärdskapitalismen är den mest framgångsrika politiska och ekonomiska modellen, att Hayek hade fel och att höga skatter inte är dåligt för ekonomin**. Slutklämmen i den artikeln var: "Von Hayek was wrong. In strong and vibrant democracies, a generous social-welfare state is not a road to serfdom but rather to fairness, economic equality and international competitiveness."

Då blev jag förvånad men tänkte att det var ett undantag. Jag följer inte Sachs så jag har inte riktigt koll på vad han håller på med nu på FN och om han fortfarande kör hårt på ateoretisk data mining och junk regressions á la Barro***, eller om han har något teoretiskt ramverk som han driver. Nu, i alla fall, har han just skrivit en ledarartikel i Financial Times på temat hur politiker bör hantera den ekonomiska krisen****. Och där framstår han som en klockren keynesian, rakt ut ur 60-talets optimism och med hjärtat på rätta stället! Han menar att i USA och Europa måste regeringarna gripa in, reglera och stimulera efterfrågan, och att Kina och andra utvecklingsländer måste satsa på infrastruktur och inhemsk efterfrågan istället för den ensidiga exportorienterade modell som varit dominant. Och på en blogg på FT sågar han - men det gör å andra sidan alla - George W Bush.

*Se sågningarna av Sachs i KS Jomo och Ben Fine (red.), The New Development Economics: After the Washington Consensus (New Delhi: Tulika Books / London & New York: Zed Books, 2006).
**Sachs, "The social welfare state, beyond ideology", Scientific American oktober 2006
***För en väldigt rolig och kritisk artikel om data mining och Robert Barros roll i utvecklingsekonomin, se Ben Fines “New Growth Theory: More Problem than Solution” i antologin refererad ovan.
****Sachs, “The best recipe for avoiding a world recession”, Financial Times 28 oktober

Paul Krugman om en bra socioekonomisk modell

Newsweek: Is it true that you believe the perfect socioeconomic model is Sweden in 1980?

Paul Krugman: In the summer of 1980, actually; winter there is terrible. But yes, it was very egalitarian, and democratic, with a high standard of living for all.

Rana Foroohar, "Keeping economics real" (intervju med Paul Krugman), Newsweek 18 oktober 2008

---

en annan Sverige-vän:
Nyliberale ekonomen Tyler Cowen kommer otippat nog ut som ett fan av Sverige:

"/.../what I enjoy most about Sweden is the sense of freedom.

Let's be blunt: much of this freedom stems from government, and what you get is freedom from other people. People are not less free of the tax man, but in Sweden you don't need other people very much to insure your economic well-being. You can do your own thing, without much fear (relatively speaking, of course) of personal oppression from others. You really can choose which personal relationships you wish to have. Autonomy reigns. The Swedish family is, of course, fractured. For all of its collectivist reputation, Sweden is the land of the true individualist, sometimes verging on atomism. At will you can go off into the woods and eat your lingonberries, weather of course permitting.

I would not want to live there, if only because my restless self needs a large country and lots of space for travel in multiple directions. Uppsala bored me in less than a day, Malmo was OK, but what next? The yikes factor kicks in. Latin America looks so far away.

Nor do I think that living in Sweden necessarily would be good for me. But when I look at it, I like it. I like seeing it. I think it is an important social experiment. And it is hard to argue that it has been bad for the Swedes. I also think the whole arrangement, tax payments and all, is no less voluntary (and probably more voluntary) than what we do in the United States. Some of that is the small country/homogeneity thing, some is simply that Swedes recognize their high quality way of life.

I've heard it said that "socialism is the religion of the Swedes." This is not quite correct, though it hints at an important truth. I think of "being Swedish" as the religion of the Swedes. And the more cosmopolitan they behave, the more they are partaking in this religion; don't be fooled!

This "being Swedish" business is a wonderful religion for Sweden. It is not a good or possible religion for most of the rest of the world. And it is not a religion to which I have been or could be invited."

Tyler Cowen, "Why I love Sweden", 27 juli

Economist om ojämlikhet och mobilitet

Nyliberaler brukar rättfärdiga ekonomisk ojämlikhet med att a) den reflekterar en fungerande marknad och vad marknaden värderar saker till, och därmed en effektiv incitamentstruktur som uppmuntrar folk att satsa på vad som lönar sig och behövs. Och b) ojämlikhet á la USA förenas med ökad mobilitet, USA är ett land där vem som helst kan ta sig upp och kan bli något. Mobilitetsforskare som John Goldthorpe och empirin håller inte med, men empiri har väl sällan hindrat ett politiskt argument.

Men ibland händer det! Nu senast är det den vanligtvis hejdlöst högervridna* tidningen The Economist som kommenterar en OECD-rapport som visar att förhållandet mellan ojämlikhet och social mobilitet är tvärtom den nyliberala myten: i själva verket är större ojämlikhet i inkomstfördelningen, som i USA som har störst ojämlikhet av de rika länderna, associerad med lägre social mobilitet*. I länder med högre inkomstojämlikhet är likheten mellan en fars och en sons inkomster större än i länder med lägre inkomstojämlikhet.

The Economist, ”Pain all around, please”, 25 oktober 2008 s 42

*Dani Rodrik har på sin blogg skrivit om Economist som "ideology that masquerades too often as journalism". Och: "I realized that the more I knew about a subject, the less The Economist was making sense. Its one thing to be opinionated, another to be misinformed and arrogant at the same time."

---
Uppdatering 28 april 2011

Nick Timmins och Emma Jacobs skriver apropå prinsbröllopet i Storbritannien och den konservativ-liberala regeringens tal om social rörlighet om den sociala rörlighetens utveckling i landet. För de som växte upp under efterkrigstiden ökade den sociala rörligheten, men för de som fötts sedan början av 1970-talet har den stagnerat. Ekonomen Jonathan Portes säger dock att satsningar på tidig utbildning de senaste tio åren eller så kan ha gett det önskade resultatet att öka den sociala rörligheten igen. "There are, however, worries that austerity Britain may halt that."
Nick Timmins & Emma Jacobs, "Britain: the fairy-tale fantasy", FT 25 april 2011

Ökat intresse för Marx i krisen

"Apres nous le déluge! Det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation."
Marx, Kapitalet band 1 kap 8 (s 232 i 1974 års svenska utgåva)

Bokmässan i Frankfurt: en mängd krisböcker, däribland Friedrich Merz, CDU-politiker, som går emot strömmen med en ny bok: Mehr Kapitalismus wagen, som alltså förespråkar mer kapitalism. Miljöministern Sigmar Gabriel (SPD) skriver däremot Links neu denken: Politik für Mehrheit, "att tänka nytt till vänster". Det verkar ha kommit en hel del intressant politisk debattlitteratur i Tyskland under året; det är surt att utbudet på tyska böcker är så litet på svenska bibliotek. Jag kanske får ge mig och hosta upp pengarna, slänga iväg en beställning på Amazon. Det känns relevant att försöka hänga med lite i den ideologiska debatten där.

Reinhard Mohr, "Marktwirktschaftler Merz: Friedrich Merz gegen den Rest der Welt", Spiegel 14 oktober
Kate Connolly, "Booklovers turn to Karl Marx as financial crisis bites in Germany", Guardian 15 oktober
"Krisenliteratur: Ratgeber zum Crash", Manager-Magazin 18 oktober

Franziska Günter, "Marx lebt", Die Zeit 24 oktober

Rothstein: "Nyliberalerna tysta så det dånar"

"USA:s modell, också kallad 'the Washington consensus' med låga skatter, svaga regleringar, stora inkomstskillnader och en minimal välfärdspolitik har i otaliga rapporter under de senaste tio åren framhållits som den modell som världens övriga ekonomier, inte minst den svenska, borde försöka efterlikna.

Att USA:s regering nu tvingas till vad som inte kan beskrivas som annat än ett förstatligande av stora delar av den finansiella sektorn är naturligtvis paradoxalt, men från alla dem, ingen sagd och ingen glömd, som under åren prisat denna ekonomiska modell är det nu tyst så att det dånar.

Det intellektuella civilkuraget hos den stora kader nyliberala ekonomer och intellektuella det här handlar om imponerar inte. Var är de självkritiska analyserna av hur fel ni har tänkt?

Jag skulle vilja gå ett steg längre och hävda att det kan vara så att den nuvarande krisen faktiskt kan ha orsakats av att USA saknar en generell och omfattande social- och välfärdspolitik av nordisk modell."

Bo Rothstein, "Nyliberalerna tysta så det dånar", SvD Brännpunkt 29 september

---

Uppdatering 20 oktober

Susanne Gaschke har i Zeit skrivit en motsvarande artikel för den tyska debatten, "Neoliberalismus: Die Neunmalklugen", Zeit 16 oktober, nr 43 2008. Liksom Rothstein pekar hon på bristen på självkritik hos de nyliberala marknadskapitalismens predikanter som fått sådant inflytande i politiken de senaste två-tre decennierna.

"Diese selbstkritische Betrachtung der eigenen Rolle, dieses kleine bisschen Scham ist in der aktuellen Krise aufseiten der ökonomischen Elite bisher nicht zu entdecken: wahrscheinlich, weil sich ihre Mitglieder tatsächlich nicht als Anhänger einer Weltanschauung unter mehreren, sondern als Inhaber einer unbestreitbaren Wahrheit betrachtet haben. Und diese Wahrheit – dass der Markt praktisch alles besser könne als der Staat; dass die Börse letztlich das präzisere Abstimmungsinstrument sei als die demokratische Wahl; dass das Spitzenpersonal der Wirtschaft den Politikern himmelweit überlegen sei – beschränkte sich keineswegs auf die wirtschaftliche Sphäre. Diese Wahrheit sollte überall gelten, für Recht und Politik, Militär und Verwaltung, Kirche, Kindergarten und Krankenhaus. Nur stimmte sie nicht einmal für den eigenen Bereich."

Apropå finanskrisen och retoriken om "fria marknader"

"the US government could not let institutions with combined liabilities equal to 40 per cent of US gross domestic product collapse. It can, however, spare us homilies on the sacred role of free financial markets for a long while."

Martin Wolf, Financial Times 9 september, apropå nationaliseringarna av Freddie Mac och Fannie Mae

---

Apropå detta: en tankegång om ekonomisk liberalism

Wolf pekar, och det är inte första gången i år, på retoriken om "fria marknader", på det marknadsliberala argument som jag vill diskutera här och benämna naturalistiskt, hycklande och falskt. Jag tänker mig att det finns tre typer av argument för marknadsliberalism.

1. det naturalistiska: man, till exempel Hayek, berättar en berättelse om Västerlandets ekonomiska historia där "frihet", handel och "fria marknader"är allt som är bra och har orsakat all tillväxt.
2. effektivitetsargumentet: marknadsliberalism funkar. T ex Martin Wolf.
3. det moraliska argumentet: äganderätt är heligt. T ex Robert Nozick (1974).

Det andra och det tredje argumentet tycker jag är intressanta på något sätt och kan diskuteras länge och väl. Det är bara det första argumentet som jag vill stryka.

---
Apropå finanskrisen.

För några veckor sedan läste jag för första gången nationalekonomen och marknadssocialisten John Roemers introduktion till "marxistisk ekonomisk filosofi", Free to Lose (1988). Roemers huvudargument och huvudsakliga nytolkning av marxismen är att Marx värdeteori (arbetsvärdeteorin) inte håller, att exploatering inte uppstår genom en skillnad mellan lön och producerat värde, utan att exploatering istället är ett systemiskt fenomen som är avhängigt fördelningen av ägandet av produktionsmedlen. Roemer pekar på att ägandet i alla kapitalistiska samhällen är radikalt ojämlikt och att detta i sig är orättvist eftersom ojämlikheten inte uppstår från en hypotetisk jämlik ursprungssituation utan ur en lång rad av historiska orättvisor. Roemer för där ett resonemang av behovet av entreprenörer och entreprenörskap som jag tror kan appliceras på bankväsendet, apropå den nuvarande krisen.

I USA förs i svar på krisen en politik av "socialism för de rika", som Financial Times redan konstaterat. Socialism för de rika består av att låta de rika få alla chanser att bli än rikare och mäktigare, men att när det går dåligt för de rika, rädda dem med statliga ingripanden. Alltså: chanserna är privata men riskerna är socialiserade, för de rika. Staten ingriper eftersom de finansiella institutioner som är i kris, är så centrala delar av ekonomin: "too big to fail", "too connected to fail". De är inblandade i extremt komplicerade nätverk av lån och skulder, och konsekvenserna av Fannie Maes (som staten räddade), Bear Stearns (som staten räddade) eller Lehman Brothers (som staten inte räddade) fall är svåra att förutsäga. Det moraliska problemet i sådana räddningsaktioner - Lehman Brothers är alltså ett undantag - är vad som kallas "moral hazard", att när staten räddar en bank som agerat oansvarigt och försatt sig själv i kris så sänder det signalen till andra banker att de också kan agera oansvarigt, eftersom om de hamnar i problem så kommer staten i alla fall att rädda dem*. I räddningsaktionerna mot Bear Stearns m fl institutioner har således argumenten moral hazard och enkel kostnad (att det kostar en massa pengar), emot statligt agerande, vägts mot argumentet om "too big to fail" och "too connected to fail".

Apropå denna avvägning kommer jag att tänka på något som Roemer skriver. Argumentet för liberala finansmarknader, eller marknader i allmänhet, brukar vara att de är effektiva. Uppenbarligen stämmer detta inte för dagens finansmarknader. Denna krasch kan knappast sägas vara särskilt rationell eller effektiv. Staten ingriper för att rädda några av de krisande institutionerna - fair enough, de kanske faktiskt är "too big to fail". Det kan vara värt att skapa"moral hazard" för att inte krisen ska bli ännu djupare än vad den redan är. MEN: med nuvarande ägandeförhållanden blir av detta just socialism för de rika. OM det liberala finansväsendet är ineffektivt, och OM en krisande institutioner ibland måste räddas (socialism för de rika), vore det då inte lika bra att socialisera hela klabbet, alltså att socialisera både chanser och risker? Man hade antagligen inte undkommit kriser, för så smarta tror jag inte att planerare är alt. det är svårt att utforma så geniala incitament så att kriser aldrig uppstår, men man hade undkommit den stickliga orättvisan i att kapitalister och kapitalförvaltare gör sig rika i goda tider, och räddas av staten i svåra tider. Istället skulle staten bli rik i goda tider, och staten rädda sig själv i svåra tider. En slags symmetri, det där.

Roemer skriver om skillnaden och likheten mellan feodalism och kapitalism i ägande och frihet:

"there may be an element of the feudal lord in the modern entrepreneur: someone has to be one, but almost anyone could be, and so the positions go to those with family connections".**

Modifierat till bankfrågan kan det då bli: "det kan finnas ett drag av feodalherre i den moderna bankiren: någon måste vara det, men nästan vem som helst kan vara det, och därför blir det de som redan har makt".

Gentemot frågan om "too big to fail" och socialism för de rika kan man också ta upp en kritisk fråga som Roemer väcker angående kapitalets privilegierade position i det demokratiska kapitalistiska samhället. Roemer tar upp frågan om "capital flight" och situationer där företagsledare och kapitalägare ställer politiska krav på regeringar och fackförbund under hot om att flytta investeringar och produktion utomlands. Det är en bekant typ av situation såhär i globaliseringens tidevarv, svenska exempel är när Electrolux vd 1989 krävde att regeringen skulle sänka sjukförsäkringen annars skulle företaget flytta produktion utomlands, när Ericssonledare krävt skattereformer och hotat med att annars flytta huvudkontoret utomlands, osv. Kapitalet har en sådan makt; samhällsekonomin är beroende av investeringar. Roemer frågar då:

"If those who control the capital stock have to be bribed in order to make it available to society, is that an argument for bribing them or an argument against the system that makes such bribes necessary?"***

Detta kan appliceras på moral hazard-frågan, genom att vi konstaterar att politiker och Fed ansett vissa finansiella institutioner vara "too big to fail" och därför har räddat dem. Om då staten måste rädda privata aktörer - kapital - som själva satt sig i klistret och tjänat en massa pengar på vägen, är inte det ett argument mot själva det privata ägandet av sådana institutioner?

FT:
James Politi, "Paulson and Bernanke urge approval of bail-out", 23 september
Krishna Guha, "Fed moves to protect Goldman and Morgan Stanley", 22 september
John Plender, "Capitalism in convulsion", 19 september
Lex, "AIG rescue", 17 september

*John Plender i den ovan länkade FT-artikeln: "The reality is that the financial system has been operating as if it were an off-balance-sheet vehicle of the government. Private-sector companies and individual bankers have been making huge profits in the bubble. Their risk appetite has been enhanced by previous bail-outs and, in the case of Fannie and Freddie, by the government’s implicit guarantee. Yet their market pricing does not reflect the potential cost to the system of their own collapse."
**John Roemer, Free to Lose: An Introduction to Marxist Economic Philosophy (London: Radius, 1988), s 65
***Roemer, Free to Lose, s 70f

Ett annat perspektiv på och från nobelpristagare i ekonomi

Herbert Simon (1916-2001)

Är nationalekonomin höger?

Tenderar Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne/"Nobelpriset i nationalekonomi" att gå till ekonomer som står till höger politiskt och vars forskning är politiskt biased? Är nationalekonomin helt dominerad av ett snävt "neoklassiskt" paradigm som bygger på grovt förenklande och missledande antaganden om superrationella individer och perfekta marknader? Är nationalekonomin statisk och utgår jämt från "jämvikt"-tillstånd utan förändring och där man apologetiskt utgår från harmoni?

T ex Dan Josefsson har hävdat det.

Man skulle också kunna se saken på ett helt annat sätt: att nationalekonomin inte längre är neoklassisk (jfr Colander 2000 s 137); economic man-antagandet är inte så viktigt längre utan beteendeekonomi, Herbert Simon etc tar mer och mer plats, metoden är inte bara deduktiv och hyperteoretisk utan innefattar också fallstudier och experiment (jfr Laitin 1999 om samspel fältarbete - formella modeller), och forskningen handlar inte bara om marknader eller saker som på Beckerskt manér antas fungera som marknader (jfr Deaton 2007). Att nationalekonomin under de senaste tjugo åren eller så gått igenom en positiv omvandling till en öppnare, bredare och mer tolerant disciplin med mindre högerkaraktär, större metodologisk bredd, mindre fixering vid marknader och neoklassisk pristeori, och mer korsbefruktningar med andra perspektiv och discipliner, inte minst statsvetenskap och sociologi i den s.k. nya politiska ekonomin.

Jag vet inte hur det ligger till med det, jag betraktar nationalekonomin utanför och spekulerar bara. Men en bok som ger indikationer på att den andra, positiva tolkningen har fog för sig, är James E Alt, Margaret Levi och Elinor Ostrom (red), Competition and Cooperation: Conversations with Nobelists about Economics and Political Science (1999). Alt, Levi och Ostrom är statsvetare och ledande figurer i den nya politiska ekonomin och i dagens institutionalistiska forskning. I denna volym behandlas sex levande nobelpristagare i ekonomi som är associerade med moderna ekonomiska inriktningar som ny politisk ekonomi, institutionalism, spelteori och beteendeekonomi: Kenneth J Arrow (pris 1972), Herbert A Simon (1978), James A Buchanan (1986), Gary S Becker (1992), Douglass C North (1993), och Reinhard Selten (1994).

Boken ger en annan bild av nationalekonomin än vad Dan Josefssons debattartiklar gör genom att många av deltagarna förhåller sig starkt kritiskt till neoklassicismen. Alt, Levi och Ostrom anmärker i sin introduktion att en tendens i nobelpristagarnas diskussioner var:

"a chafing dissatisfaction with the standard neoclassical paradigm of economic analysis, particularly as a foundation for positive analysis. Although dissatisfaction with neoclassical analysis is not new, it surprised us to hear it expressed with such regularity by so many who had received economics' highest award for their contributions to the field!" (s xv)

Vidare:

"we take some satisfaction in seeing economists return to the agenda of the political scientist. Once joined at the hip as political economy, then separated by huge differences in subject matter and methodology, this volume suggests a new convergence of theme and approach. It demonstrates that our field, political science, is not just a learner or importer of the ideas of others; its practitioners actively contributing to the modification of the neoclassical framework and to a new political economy." (s xix)

Vidare hittas här samstämmigheten mellan Kenneth Arrow och Jürgen Habermas om vikten av ideala talsituationer, relationen mellan Arrows och John Rawls teorier om rättvisa och Arrow och Schumpeters teori om kapitalismens undergång diskuteras; Herbert Simon sågar public choice- och rational expectations-skolorna och ser experiment som en lovande ekonomisk metodologi; Simon sågar neoklassicismens marknadsliberala bias och att NK utövat ett negativt inflytande på 1990-talets privatiseringsvåg som Simon ser som problematisk; Reinhard Selten ser stora möjligheter för nationalekonomin i experiment och fältstudier; Douglass North konstaterar med gillande att NEK numera tvingas ta in influenser från statsvetenskap och antropologi; och Simon säger "I concur with Doug North that we are today free from the bonds of static equilibrium analysis".

Det ska dock sägas att två av de sex Nobelpristagarna i boken står långt till höger politiskt sett: Buchanan och Becker. Men man behöver inte, som en Josefsson, utgå från att de är representativa. Den nyliberale ekonomen Robert Lucas som var en pionjär i rationella förväntningar-teorin och verksam vid U of Chicago, berättar i boken Conversations With Economists om hur kaotiska hans besök vid de nationalekonomiska institutionerna vid liberala (i amerikansk bemärkelse) universitet som Harvard och Yale blev, hur mycket vänsterliberalerna vid Harvard, Yale etc bråkade med honom för hans nyliberala åsikter och metoder (s 34). I samma bok säger Franco Modigliani (Nobelpris i ekonomi 1985) om Milton Friedman att "Friedman is driven by the idea that whatever the government does is bad. He has a mission and seems to be willing to sacrifice some intellectual honesty for that." (s 120) Det är alltså inte bara icke-ekonomer som tycker att kända högerekonomer som Lucas, Buchanan, Becker och Friedman står till höger. Även inom ekonomyrket står de till höger. En fin grej i Alt-Levi-Ostrom-volymen är att Buchanan, pionjär inom public choice, faktiskt talar om sig själv som en "social philosopher", inte som nationalekonom. Med sådana uttalanden - och när man håller på och diskuterar Rawls, Nozick, Habermas etc - så blir det också tydligt att nationalekonomin är ett ämne med många beröringspunkter med politik och det är inte konstigt att många ekonomer är ideologiskt eller politiskt aktiva. Dock ska man inte tro att alla ekonomer har samma åsikter som Buchanan, som är filosofisk libertarian.

---

James E Alt, Margaret Levi och Elinor Ostrom (red). 1999. Competition and Cooperation: Conversations with Nobelists about Economics and Political Science. New York: Russell Sage Foundation
David D Laitin, "Identity Choice Under Condictions of Uncertainty: Reflections on Selten's Dualist Methodology", i Alt, Levi och Ostrom 1999

Dan Josefsson, "Cynismens pris", Aftonbladet 10 december 2006

David Colander, "The Death of Neoclassical Economics", Journal of the History of Economic Thought nr 2 2000
Arjo Klamer, Conversations With Economists. Totowa, NJ: Rowman & Allanheld, 1984

Angus Deaton, "Letter from America: Random Walks By Young Economists", Royal Economic Society's Newsletter, 2007

Angus Deatons artikel som är länkad till ovan är extremt intressant. Deaton är nationalekonomiprofessor vid Princeton och talar i artikeln om utvecklingen i nationalekonomin i USA genom vad yngre nationalekonomer vid elitinstitutioner sysslar med för frågor och metoder. Deaton:

"Among the topics presented on this year’s job market were studies of the prison parole system in Georgia, (several) of HIV/AIDS in Africa , of child immunization in India, of the political bias of newspapers, of child soldiering, of racial profiling, of rain and leisure choices, of mosquito nets, of malaria, of treatment for leukemia, of the stages of child development, of special education, of war and democracy, of the effects of TV coverage on democracy, of bilingualism and democracy, and many others. (Among the leading departments, only Stanford’s graduate students appear to be working almost exclusively on traditional topics.) Twenty years ago, there was essentially none of this. Applied theses were mostly applied price theory, using a set of generally agreed-upon (preferably “frontier”) econometric methods. Issues that seem central now, like poverty, inequality, national and international health, education, the environment, and much of economic development) were left to other disciplines on the grounds that (standard) economics had no framework for analyzing such ill-defined topics."

"The advantage that economists have, if advantage it is, is their data handling skills (most social sciences are far from comfortable with millions of observations, to say the least), as well as their well-developed armory of econometric techniques. If the typical thesis of the eighties was an elaborate piece of price theory estimated by non-linear maximum likelihood on a very small number of observations, the typical thesis of today uses little or no theory, much simpler econometrics, and hundreds of thousands of observations."

"there is a fast growing effort to replace econometric methodology, which can be thought of as a set of ex post fixes for non-experimental data, with real experiments, which require no such fix, and whose results are thereby transparent and convincing. There is lively work in laboratory and field experiments, often to test theoretical propositions, fed and encouraged by the growing collaboration between economics and psychology. "

--
Om nationalekonomi och högerstämpeln se även ett blogginlägg av Robert Östling på Ekonomistas, "Liberal doktorshatt?", 10 juni 2008.

Om nationalekonomins allt mindre nyliberala tendens, se också Die Zeits rapport från American Economic Associations årsmöte år 2007: Reinhardt Blomert, "Zurück zu Keynes", Zeit nr 10 2007.