Hur består stora förmögenheter?

Under 2000-talet har forskare inom sociologi, nationalekonomi och relaterade ämnen blivit allt mer intresserade av förmögenhetskoncentration och hur denna ökat de senste 40 åren i västvärlden. Mest emblematisk är väl forskningen av Thomas Piketty, men det finns också en stor mängd andra forskare, t ex Ed Wolff som i sin stora bok A Century of Wealth in America (2017) dokumenterat att de rikaste 10 procenten i USA äger runt 80 procent av alla privata förmögenheter, och att den rikaste procenten själva äger runt 40 procent. Mycket av forskningen om förmögenheter, säger sociologen Jens Beckert, professor och chef för Max Planck-institutet för samhällsstudier i Köln, i en översiktsartikel från 2022, fokuserar just på den statistiska dokumentationen av förmögenheters storlek och spridning, och denna forskning har Annual Review of Sociology redan publicerat flera översiktsartiklar om (t ex Keister 2014, "The one percent"). Beckerts artikel fokuserar på något mer specifikt: hur stora förmögenheter består och reproduceras på olika sätt.

Förmögenheter har en särskild roll för överföringen av social och ekonomisk status över generationerna: olikt inkomster så kan man ju lämna över förmögenheter till sina barn, som kan lämna dem till sina barn, och så vidare. Föräldrars förmögenhetsnivå är inte någon perfekt predicerande variabel för barnens framtida förmögenheter, men korrelationen är stark, både för barn och barnbarn (Braun & Stuhler 2018, Can & Boliver 2013, Hällsten & Kolk 2020, Hertel & Groh-Samberg 2014, Long & Ferrie 2018, Pfeffer & Killewald 2015). Enligt en del studier, t ex Pfeffer och Killewald (2015) och Hansen (2014), så är korrelationen särskilt stark i toppen och botten av fördelningen. För de rikaste handlar det helt enkelt om att man har stora förmögenheter att lämna över, och det handlar också om att stora förmögenheter har större avkastning än vad mindre förmögenheter har (Piketty 2014; Fagereng et al 2020; Ederer et al 2021).

En del av de mest intressanta nya studierna om förmögenheternas persistens, säger Beckert, kommer från ekonomisk-historiker. De mest kända av dessa är Greg Clarks studier som baseras på efternamn och som drar slutsatsen att den sociala rörligheten överskattas i studier av mer kortsiktiga förlopp. En liknande studie av långsiktig persistens är Barone och Mocettis (2016) om Florens och efternamn 1427 och idag, och en tredje är Bengtsson, Missiaia, Olsson och Svensson (2019) om adeln i Sverige. Andra historiska studier visar hur eliten kan klara chocker, som Ager, Boustan och Erikssons (2019) studie av slavägare i USA på 1860-talet och hur de drabbades av slaveriets avskaffande; på två generationer hade deras förmögenheter återhämtat sig, enligt Ager et al. An annan typ av studier handlar om listor över de rikaste i samhället, t ex Forbes top 400. 

Hur gör då de rika för att få förmögenheterna att bestå? Beckert börjar sin diskussion med Charles Tilly:

"Tilly (1998) introduced the concept of opportunity hoarding to explain durable inequality through social groups restricting “access to resources and opportunities to a limited circle of eligible participants” (Rury & Saatcioglu 2015, p. 1). Wealth is such a resource, and its long-term concentration in a small group of wealth owners that pass on this wealth within family lineage is an example of successful opportunity hoarding." (s. 237)

Tait (2019) har gjort en översikt över hur super-rika familjer använder olika juridiska medel för att bevara och överföra förmögenheterna: "The use of family constitutions, family trust companies, family foundations, and family offices lead to what she calls “high-wealth exceptionalism.”" Man kan t ex placera stiftelser i offshore-områden för att minimera skattebetalningarna men fortfarande behålla kontrollen över pengarna. Statsvetare, jurister och andra har forskat mycket om detta, säger Beckert.

En annan diskussion är kvantitativ, och handlar om hur stor andel av de existerande förmögenheterna som är ärvda:

"The estimates vary widely because inherited wealth can be measured very differently. Not much progress has been made in terms of forming a consensus since the so-called 80/20 debate in the 1980s (Kotlikoff 1988, Modigliani 1988). Scholars state that for the United States, about 40% of private wealth can be attributed to gifts and transfers causa mortis (Wolff & Gittleman 2011). In Germany, one estimate states that about one-third of private wealth is inherited (Bönke et al. 2015). According to Alvaredo et al. (2017), 60% of wealth in France in 2010 was inherited. No matter what the exact portion of inherited wealth is, it is clear that without the possibility of bequeathing wealth to the next generation, wealth distributions would look very different." (s. 239)

Vilken roll spelar andra faktorer än själva förmögenheterna för den sociala persistensen? Man ärver ju också symboliskt, socialt och kulturellt kapital (Bourdieu 1987); detta kan olikt förmögenheterna inte beskattas, men påverkar också det ens livsöden. Adelstitlar, examina från fina skolor (som i USA påverkas av legacy admissions så väl som ifall man har råd att betala avgifter), kontaktnätverk och att veta hur man ska föra sig. Det finns en väldigt intressant litteratur om de mer kulturella och subjektiva faktorerna, och Beckert beskriver denna så här:

"Recent interview-based sociological research investigates how top-wealth families transfer social contacts, knowledge, and norms associated with the management of great wealth (Bessière & Gollac 2020, Gilding 2005, Herlin-Giret 2019, Kuusela 2018). For instance, in a qualitative research project on Finland’s wealth elite, Kuusela (2018) investigated the socialization mechanisms through which the richest Finnish families facilitate the intergenerational transfer of wealth to their offspring. Family meetings, retreats organized for the heirs of large fortunes, and early contacts to wealth managers aim at making the younger generation accept their social position and gain knowledge in the administration of assets (Charles & Hurst 2003), thus facilitating the socialization process in which they learn to adequately fill out their role in society and with regard to the continuation of a family tradition. The socialization efforts of the family also transfer social capital, by allowing their offspring to grow into the social networks of wealth and to meet potential spouses of similar status. According to Wagner et al. (2020, p. 1809), “individuals from wealthy families are relatively unlikely to partner with individuals from families with low wealth” (see also Benton & Keister 2017, Pasteau & Zhu 2018, Pfeffer & Killewald 2015)." (s. 240-241)

En helt annan mekanism genom vilken eliternas förmögenheter fortplantas är genom att använda professionell wealth management, en praktik som studerats av sociologer som Glucksberg och Burrows (2016), Harrington (2016) med flera; Harringtons bok Capital Without Borders: Wealth Managers and the One Percent är landmärkesstudien på ämnet, säger Beckert:

"Harrington provides a detailed account of the development of this profession, the relationships between wealth managers and their superwealthy clients, and the strategies used by wealth management to protect the clients’ wealth. Wealth management facilitates opportunity hoarding by optimizing the legal forms in which property is held, including the choice of jurisdictions in which it is placed, often operating “at the edge of the law” (Harrington 2016, p. 134). The chief interest of the superwealthy is the protection of existing wealth and often also its shielding from public view, including from family members, through complex and secretive legal structures. The literature on wealth management shows how the protection of large fortunes became increasingly professionalized in recent decades, with highly paid lawyers and financial specialists at its core. Quite aptly, Pistor (2019) refers to the legal experts in this group of professionals as the “masters of the code.”" (s. 241)

Ännu en kanal är det politiska inflytande som stora pengar kan ge. På 1960-talet pågick en debatt inom statsvetenskapen mellan pluralister och elitister om vilka som egentligen i praktiken har makten i avancerade demokratier: en bred intresseuppsättning från folket i stort, eller en mindre elit. [1]

Jag skippar Beckerts diskussion om filantropi och går direkt på slutsatserna. En intressant anmärkning här är hur han historiserar den nuvarande diskussionen om eliter och hur samhällsvetenskapens perspektiv på eliternas dominans förändrats från 1960-taalet till idag:

"Much of the research on durable wealth breathes the air of alarm, with scholars fearing a change in the identity of Western democratic societies. Contemporary societies are seen as being increasingly shaped by the “weight of the past” (Savage 2021) that expresses itself in seemingly insurmountable inequalities that will shape future trajectories. This hunch of a qualitative shift in social development finds expression in the frequent recourse to a terminology generally reserved in the social sciences to describe premodern and nondemocratic societies. Mid-twentieth-century social theorists would have been surprised to see a wealth of publications in the early twenty-first century describing contemporary societies by putting front and center terms such as “plutocratic” (Freeland 2012, Hacker & Pierson 2020), “oligarchic” (Formisano 2017, Winters 2011), “patrimonial” (Piketty 2014), “entrenched” (Starr 2019), “dynastic” (Savage 2021), “neo-feudal” (Kotkin 2020, McGoey & Thiel 2018, Neckel 2019), and “caste” (Wilkerson 2020). These terms are a reaction to social developments that see the reemergence of the rentier, legal developments that are increasingly accommodating to the dynastic perpetuation of wealth, the private financing of culture and science through charitable giving, and an increasing fusion of wealth and political power. The terms being used indicate a break with the expectation held in most of mid-twentieth-century sociology of seeing social structures as increasingly inclusionary (Grusky & MacLean 2016). Instead, new forms of social closure and privilege of the few develop that are seen as paralleling aristocratic societies or the gilded age." (s. 246) 

 

Referens

Jens Beckert (2022) "Durable Wealth: Institutions, Mechanisms, and Practices of Wealth Perpetuation", Annual Review of Sociology 48: 233-255.

fotnoter

[1] En intressant diskussion här är: "Why is there so little political opposition to the institutions allowing for the durable concentration of wealth on the top? Based on surveys, Mijs (2019) shows that acceptance of inequality actually increases with social inequality, something he calls the “paradox of inequality.” His explanation for this finding is that actors in more unequal societies attribute their own economic fate more to themselves, thus lowering demand for redistribution. They believe that their own and the other actor’s social positions are meritocratically deserved. Bartels (2005, 2008) demonstrated in the early 2000s that the average voter is often ill informed about the distributional consequences of tax-policy decisions, making it easier for experts acting on behalf of the wealthy to pursue their goals. Demand for redistribution might also be lower than one would expect because there are cleavages other than economic divisions (Scheve & Stasavage 2016), because of the social status of the members of parliament (Formisano 2017, Gilens 2012), because socially homogenous networks lead to the underestimation of existing wealth inequalities (Son Hing et al. 2019), because of the way an issue is politically framed (Birney et al. 2006), because lower social strata find dignity in their established life-worlds (Lamont 2000), or because different cultural identities make durable wealth inequality appear more or less problematic in a particular country (Beckert 2008)." (s. 244)