Bronsålderns ekonomi i Skandinavien och norra Europa

Antropologen Timothy Earle, verksam vid Northwestern, arkeologen Johan Ling, verksam vid Göteborgs universitet, och medförfattare har de senaste åren publicerat ett par fascinerande artiklar om bronsålderns ekonomi i Skandinavien och Europa. 

I en artikel publicerad i European Journal of Archaeology 2015 lägger Earle, Ling och medförfattarna Claes Uhnér (Oslo), Zofia Stos-Gale (Göteborg) och Lene Melheim (Oslo) fram en politisk-ekonomisk tolkning av bronsålderns uppgång. Så här definierar de politisk ekonomi: "A political economy perspective on social stratification and centralized power looks at the articulation between a society’s economy and institutional structure." De menar att dagens bronsåldersforskning har två konkurrerande paradigm i frågan. Det ena betonar vikten av elitkontrollerade nätverk för långdistanshandel (t ex Kristiansen och Larsson 2005; Kristiansen och Earle 2014). Det andra betonar lokala processer och interaktioner på mindre skala, i stammar och segment av samhällen (t ex Harding 2000, 2013; Kienlin 2012). De lutar åt det första perspektivet, tolkar jag det som, men menar att man kan förena båda i samma analys. Det första perspektivet har stöd i att bronsåldern per definition behövde handelsintegrationmellan olika regioner, eftersom bronset krävde både koppar och tenn för att produceras, och dessutom teknisk kunskap som inte från början fanns överallt. Som icke-arkeolog kan jag iofs undra varför bronset var så viktigt för dessa människor ungefär 2000 f Kr och framåt; arkeologerna säger i alla fall att: " Tin-bronze was used for weapons and tools and for prestige goods and jewellery, and their flows selectively transformed local social institutions." (s. 634) Den sociala stratifieringen förändrades och skärptes genom kontrollen över bronshandeln. I gravar  vid en utgrävning i Karpaterna hittas metallföremål i 5 procent av gravarna, "probably indicative of emergent stratification." (s. 635)

Skandinaviens utveckling visar ett europeiskt "new pattern of farm and barrows", bondgårdar och gravhögar. Husen och boplatserna blir mer permanenta. Gravhögarna byggs ofta på åsar och på samma ställen över tid; Earle och medförfattare menar att de mer beständiga bo- och begravningsplatserna är teckne på  starkare familjeband och ett större inslag av arv av egendom.

"Ownership was, however, not simply over subsistence lands, but included control over lands that produced local exports (Earle, 2002). Distinguishing the individual, burials contained personal metal weapons and finery obtained through trade; wealth was also deposited in hoards, probably indicating distinction. Across Scandinavia, the amount of wealth in burials and between regions was strikingly differentiated (Earle & Kristiansen, 2010)." (s. 635)

De menar att en europeisk handel och regional specialisering -- i enlighed med David Ricardos handelsteori -- växte fram under bronsåldern. Olika regioner specialiserade sig på koppar, tenn, guld, silver, bärnsten, ull, textilier, pälsar, salt, elfenben med mera. Kartan som jag klistrat in nedan visar dessa specialiseringar; här anges expertisen för det område som idag är Sverige som päls, och det område som idag är Danmark, som bärnsten. Emellertid så menar Earle et al att det var handeln med koppar och tenn, nödvändiga för kopparn, som satte igång handelsnätverken som möjliggjorde handel också med de andra varorna. (s. 636)

Karta två, inklistrad nedan, visar de större tillgångarna på koppar (Cu), tenn (Sn), guld (Au), silver (Ag), bly (Pb), och zink (Zn) i Europa. Vi ser att södra Skandinavien har koppar och inget annat, och att de närmsta tenngruvorna var i Cornwall och i vad som idag är Tjeckien. De stora uttagen av koppar under bronsåldern skedde på Cypern och i Alperna, Iberiska halvön, Brittiska öarna och Sardinien. Beräkningarna av hur storskalig produktionen var skiftar kraftigt. Vissa säger att bara Pongau-Mitterberg-regionen i Österrike producerade 10 ton årligen, medan andra menar att de brittiska öarna och Irland under hela bronsåldern producerade 50 ton. Earle et al menar att med tanke på hur mycket brons -- och därmed koppar -- som måste ha konsumerats, så måste produktionen ha varit i enlighet med de mer omfattande uppskattningarna. För norra Europa och södra Skandinavien tror de på en årlig metallkonsumtion om ca 2,5 till 4 ton under bronsåldern. (s. 638) För östra Medelhavet tror de på ycket mer omfattande produktion, bland annat med tanke på att skeppet Uluburun sjönk ca 1300 f Kr utanför vad som idag är sydvästra Turkiet med 10 ton koppar från Cypern och 2 ton tenn ombord. Från Mykene och Mellanöstern finns det också skriftliga källor, typ lertavlor, som vittnar om omfattande metallägor. De stora mängderna brons i gravar runt Egeiska havet visar också att man inte behövde återvinna bronset, att man hade gott om bronset.

Trattbägarfynd längs med hela den europeiska Atlantkusten från Spanien till Danmark, i västra Medelhavsregionen och längs med floderna till centrala Europa, berättar om interaktion över regionala gränser. De menar att norra och södra Europa knöts ihop på två sätt för metallernas vägar. Den ena är flordvägar genom centraleuropa, och den andra är över haven: från Medelhavet och över Atlanten till Skandinavien. [1] Dessa vägar illustreras i kartan nedan. På platser som var flaskhalsar för handelsvägarna, såsom vid Donaus tvära bågar (bluffs), skapades förutsättningar för ökad lokal stratifiering. (s. 642) På sådana platser, vid Donau eller vid floder som börjar i Alperna, hittas stora mängder fynd från den tidiga bronsåldern. Earle et al tolkar förekomsten av befästa högar (fortified tells) vid Donau som rester från små kungadömen som vuxit upp kring bronshanteringen och -handeln.

De maritima vägarna som knöt ihop Europa innebar bland annat att koppar från Spanien och Sardinien förenades med tenn från Brittiska öarna och Irland till brons. Detta skedde genom rutter antagligen etablerade av "Maritime Bell Beaker groups" på 2000-talet f Kr. (s. 642) Skandinaviska kungadömen började från ca 1600 f Kr använda dessa rutter; tenn som hittats i Skandinavien har kunnat identifierats som att komma från Cornwall. Earle et al menar till och med att västskandinaviska folk redan på stenåldern hade identifierat strömmar som hjälpte dem att resa till de brittiska öarna. Dessa illustreras i karta 5 nedan:

Havsvägarna är annorlunda än flodvägarna på så sätt att de senare är mycket enklare att kontrollera. Handeln över havet går inte en enda väg och kan inte stoppas och kontrolleras på samma sätt. Pirater kan försöka kontrollera en handelsväg över havet men handlarna kan istället söka nya vägar. En faktisk flaskhals under järnåldern var säkra hamnar mot Atlanten och då lade staterna stora pengar på att renovera hamnanordningar. (s. 643) 

En faktisk flaskhals under bronsåldern var transportteknologin; Earle et al menar att själva ägandet av skeppen blev det mest effektiva sättet att få politisk-ekonomisk makt längs Atlantkusten och Medelhavet under bronsåldern. Vi har inte hittat några skepp från havs-trattbägarkulturen men de måste ha haft skepp som kunnat fara över öppet hav redan 2000 f Kr, med tanke på beläggen vi har för handelsintegration i norra Europa och över den brittiska kanalen. Hällristningarna från bronsåldern i Skandinavien visar skepp som liknar Hjortspringbåten som daterats till 350 f Kr; detta visar på en lång kontinuitet i hur man byggde skepp. När man testat en modell av Hjortspringbåten med 22 roddare kunde de resa upp till 100 kilometer om dagen med en last om över 700 kilo. Om man följde Nordsjökusten och inkluderade stopp för vila och mat så kunde en sådan båt resa från Sveriges västkust till ön Thanet på den engelska östkusten på mindre än två veckor.

Earle et al menar att skandinaverna intensifierade sin handelsintegration med Europa och på så sätt kunde intensifiera sin metallproduktion och att både nivån av förmögenheter och förmögenhetsojämlikhet växte under bronsåldern i Skandinavien. (Ref Larsson 1986.) Däremot så lägger de inte fram direkta kvantitativa beräkningar av ojämlikheten, så som t ex Kohler et al (2017) gjort baserat på arkeologiska utgrävningar i framför allt Amerika och Mellanöstern.

"In contrast to the usual association of barrows with agro-pastoral land, on the rocky hill shores in Sweden and Norway, stone burial cairns stand overlooking the sea and marking sea routes. It is easy to imagine that these were the resting places for travelling warriors, the owners of the ships. Furthermore, during the Nordic LBA (1100–500 cal BC), while metal wealth became generally more evenly spread through Scandinavia, a few locations on the Danish Islands (e.g. Lusehøj and Voldtofte on Fünen) become centres of wealth and probably social power (Kristiansen, 1998). Cost advantages of the maritime trade route created the comparative advantage for Scandinavian maritime chiefdoms based on specialized boat building and knowledge, strategic locations with respect to trade, and warriors to protect shipping. Maritime chiefdoms could have existed in other areas as well, such as the Aegean or the British Isles, but more evidence is needed." (s. 645)

Våldskapital var en central resurs under bronsåldern och krigarnas centralitet ses i gravskicket och annanstans. En annan specialiserad yrkesgrupp som varje bronsåldershärskare med ambitioner var tvungen att ha, var metallspecialisterna. Samtidigt så växte en ny regional specialisering fram i Skandinavien, i produktion av exportvaror: flinta från 2000-talet f Kr och i Thy på Jylland i kött och bärnsten. [1] Andra regioner specialiserade sig på saltgruvor, bärnsten, djurhållning och liknande.

Baserat på det här materialet lägger Earle et al fram en modell över bronsålderns politiska ekonomi, en modell vars syfte är att generera testbara hypoteser för kommande forskning och kunna utgöra en utgångspunkt för en forskningsagenda för jämförande forskning om bronsålderns Europa. (s. 648) Jag citerar ur detta stycke:

"The comparative advantage of the north, for example, was based first on key local goods, but its social take off was linked to new boat technology and maritime skills (Earle & Kristiansen, 2010). The Danish isles were well positioned to organize long-distance maritime sea, river, and land ventures based on metal flows through the riverine routes of the Oder and Vistula and overland routes from Central Europe to the Baltic and North Sea. The northern coasts of Sweden and Norway provided wood for sea-going vessels and specialized maritime crews. The Scandinavian world held a strong warrior ethos, and these warriors could protect and take part in long-distance trade. And the increasing metal availability served both to arm warriors and to provide woodworking tools for the plank-built boats, thus contributing to a technological ‘triangulation’.
Regionally special products and services helped create market-like trade with local export producers, ‘international’ traders, and others. To attract the traders required particular gathering places. Several distinct, but closely related, processes created the dynamic political and economic forces of competition and collaboration across Europe, in which some locales rapidly emerged and often fell from dominances as trading conditions changed. To understand contrasting BA institutions and degrees of stratification and power relationships requires an understanding of how different locales were articulated with the ever-changing political economy." (s. 648-649)

De identifierar tre nyckelprocesser att studera. Den första är hur olika aktörer kontrollerade handelsrutter för att ta del av vinsterna och finansiera lokala statsbildningar. Till exempel så förutsäger modellen att längs med handelsrutter så kommer en rad mindre hövdingadömen att uppstå med sådan finansiering. Den andra processen handlar om skeppsteknologins utveckling. När handel över haven blev allt mer lönsam, blev också skepp som var farbara över öppet hav det. Så kunde vad de kallar "trading chiefdoms" uppstå i Skandinavien och kanske annanstans också. Den tredje processen handlar om arbetsdelning och specialisering till sysselsättningar som krigare, hantverkare och präster. Dessa expertgrupper var uppbundna med de lokala härskarna och så här beskriver Earle et al de här grupperna: 

"Warriors existed back into the Neolithic certainly, but specialist warriors took on increasingly important roles to defend land rights over productive resources and over choke points in trade routes, to defend accumulated wealth, and to raid externally for wealth. Warriors effectively tightened constriction at each bottleneck, at the same time that their use of metal for weapons and personal display increased the value of metal wealth that they helped monopolize. Similarly, with special knowledge and access to metal, craftsmen could produce distinctive and effective weapons and finery for their chiefs and warriors. To the degree that the specialists were few in number and possessing critical esoteric knowledge, production was also an effective bottleneck. And then there was the importance of religious specialists involved especially at moments of risk and mystery. Voyaging and metal-related rituals infused the BA world. Leaders relied on attached specialists such as warriors, craftsmen, and priests involved in extending and augmenting the power of the chiefs." (s. 649)

Olika typer av samhällen utvecklades under bronsåldern, menar de: vissa i princip egalitära, andra starkt stratifierade. Earle et al levererar inte några tydliga prediktioner om var vi skulle förvänta oss vad för typ av samhälle -- om t ex befolkningstäthet skulle spela roll, eller närhet till vatten, eller något annat -- utan säger mera induktivt att det behövs mer forskning om olika mikroregioner i Europa "to evaluate variation in the structure of bottlenecks in commodity trade and production and how they
partly determined variability in the structure of political and wealth inequalities." (s. 650)

Tre år senare publicerade Ling och Earle tillsammans med Kristian Kristiansen, professor emeritus i arkeologi vid Göteborgs universitet en artikel i Current Anthropology som fortsätter diskutera de teman som diskuterades i artikeln från 2015.Artikeln börjar slående och effektivt:

"Using the Bronze Age and Viking Age of Scandinavia, we seek to model decentralized complexity in low-density, chiefdom-like societies that emerged by processes of both historical continuity and independent change. Over the years, scholars (Nerman 1954; Tallgren 1916) have proposed analogies between Scandinavian Viking Age and Bronze Age societies, although others have argued that such comparisons are simplistic (Ling 2014:20; Ojala 2017). Reappraisals now suggest structural continuities across regional, decentralized networks of chiefly power (Kristiansen 2016; Melheim, Glørstad, and Tsigaridas Glørstad 2016; Rowlands and Ling 2016). To understand these cases, we
consider them as particular histories illustrative of general political processes identified with chieftainship." (s. 488)

Det handlar alltså om hövdingasamhällen och deras kontinuiteter över tid, i det här fallet från bronsåldern till vikingatiden i Skandinavien. I enlighet med artikeln från 2015 menar de att under bronsåldern tillät en över-regional handelsintegration och utveckling av båtbyggande och vapenteknologi att stratifierade samhllen växte fram med specialiserade krigare och handelsmän. Återigen refererar de till Ricardos teori om komparativa fördelar och pekar på hur t ex svenska och norska kusterna hade gott om tillgång till trä, medan bland annat Jylland hade börjat slita ut sin skog medan man istället hade en specialisering inom köttproduktion på stora betesmarker. (Här refereras en studie av Kristiansen från 1978.) "Our thesis is that development of seaworthy boats and the means to finance them allowed Scandinavian chieftains to channel flows of wealth to create class-based warrior societies." (s. 488) För att illustrera utvecklingen för denna typ av samhällen i Skandinavien så använder de tre exempel: Thy på nordvästra Jylland, Tanum i västra Sverige/Bohuslän, och Rogaland i sydvästra Norge. De använder en dikotomi mellan havsbaserade och landbaserade produktionssätt -- se diagram 1, som jag klistrat in högst upp i detta blogginlägg -- och ser Thy som exempel på det senare, och Tanum på det första.

Så här säger de intressant nog om hövdingadömen som politiskt system:

"Chiefdoms (aka intermediate-scale political societies) were the first truly political societies, meaning simply that they maintained institutions of effective power extending outside intimate kin-based communities (Earle 2017a). Chiefs assembled chieftaincy networks that organized regional polities in the low thousands. They often formed confederacies consisting of “genealogically related and unrelated chiefdoms which were unified through coercion or common agreement” (Gibson 2011:217). Celtic Iron Age Ireland; archaic Greece, Korea, and Iran; and ethnographic cases from the Pacific provide examples." (s. 489)

Kampen om makten i hövdingadömen avgjordes av tre resurser: ekonomiska, krigarmakt, och religiös ideologi. Ekonomi, politik och ideologi hänger alltså ihop, och de använder Marx begrepp produktionssätt för att analysera detta:

"To study different regional pathways to power, we use Marxist notions of “modes of production” (economic formations) to model how resource flows were channeled to finance political centrality and inequality (Marx 1953). Particular ways in which power strategies combined are seen as creating distinctive modes. Here integrated concepts of production/appropriation, distribution/exchange, and consumption provide analytical tools to define economic formations. Modes of production are thus defined by hegemonic formations that are reproduced often in articulation with world systems (Ling, Cornell, and Kristiansen 2017)" (s. 490)

Marx och Engels tänkte sig (Ling et al bygger här ffa på Marx Grundrisse) att det fanns ett förhistoriskt germanskt produktionssätt med en decentraliserad politisk ekonomi baserad på fria bönder organiserade av hövdingar för försvar utåt och för konfliktlösning inom samhället. Hushållen är egna produktionsenheter och samhället byggs upp av koalitioner av hushåll till stam-möten (tribal assemblies), och Ling et al menar att den skandinaviska långhustraditionen antagligen representerar ett sådant produktionssätt och ett sådant samhälle arkeologiskt sett. Ling, Earle och Kristiansen skippar dock uttrycket germanskt produktionssätt och talar istället om "decentralized complexity that existed with prestige goods economies (Kristiansen 2015) and had elements recently discussed as anarchistic (Angelbeck and Grier 2012)." (s. 491)

Som de ser det byggdes ekonomin vid kusterna i bronsålderns Skandinavien på jordbruket men med "new maritime, warrior, and trading dynamics that appear to have generated an expansive political economy." (s. 491) Kontrollen (och äganderätten) över båtar och produktiv jord var centralt för att ha makt i detta samhälle och den besuttna eliten använde en krigararistokrati för att skydda sig och ett prästerskap för att legitimera sig. "We argue here for long-term continuity in the Scandinavian
sequence from the middle Neolithic to the Viking Age." (s. 492) Så här sammanfattar de lite elegant de skandinaviska samhällenas utveckling ca 2800 f Kr till ca 1000 e Kr:

"The Single Grave culture (2800–2400 BC), a middle Neolithic society related to Corded Ware culture elsewhere, dominated much of southern Scandinavia. It was apparently a pastoral society, as documented by its rapid clearance of forests—probably for pasture—and by its ephemeral settlement finds. As is common for pastoralist societies (Irons 2003; Salzman 2004; Sweet 1965a), males were probably warriors responsible to protect and raid for movable wealth in animals; their burials distinctively included battle-axes. Female burials included local amber jewelry. During the subsequent late Neolithic Dagger Period (2400–1700 BC), Bell Beaker people colonized along the waterways of Europe to form broad trading networks (Fitzpatrick 2011; Vandkilde 2014), and they settled in Jutland and crossed by boat into southwest Norway (Østmo 2012; Prescott 2009). Their settlements were more permanent, with houses scattered across the landscape, suggestive of small independent agropastoral farmers. Additionally, they were traders, moving flint and amber (Østmo 2012). A specific dagger form of Jutland flint is found widely distributed, and amber became an export (Apel 2001). Like the antecedent Single Grave culture, the Bell Beaker people were characterized by warrior equipment including now flint daggers and arrow-heads found in individual male burials. The Bronze Age (1700–
500 BC) was a direct development from the Dagger Period, but with additions of elaborate metal weapons, jewelry, and tools of everyday life. All bronze and other metals were imported from the south. At this time, some social stratification emerged.
During the Iron Age (500 BC to 700 AD), locally available iron replaced bronze for many weapons and tools; Scandinavia’s connections to a world economy were severed; and, for a time, social stratification collapsed and populations clustered into defensive villages. Raiding continued, but it was rather local in nature. Later during the Roman and “migration” phases, external raiding and colonization rebuilt international connections and social stratification, as described vividly in the Anglo-Saxon classic Beowulf (Heaney 2000). It was followed by the Viking Age (700–1000 AD), a reestablishment of many of the Bronze Age social patterns and eventually the formation of the Danish
State. Thus, Bronze Age and Iron Age/Viking Age trajectories exhibit a recurring rise and decline of social complexity (Kristiansen 2016). Periods of international trade and raiding witness the reformation of warrior elites and increasing social complexity, while periods without international trade seem more localized and egalitarian. A deep history approach based on structural correspondence between the Bronze and Viking Ages shows how their social trajectories unfolded similarly (Kristiansen 2016; Rowlands and Ling 2016)..." (s. 492-493)

Från mitt perspektiv är det centralt att de menar att den sociala stratifieringen uppstår under bronsåldern, efter 1700 f Kr; de ser alltså den yngre stenåldern som en mer socialt homogen period, mer av ett "bondesamhälle".  Det är också väldigt intressant att de betonar parallellerna mellan bronsåldern och vikingatiden. [3] I en tabell sammanfattar de parallellerna: under båda perioderna byggdes stora gravhögar; man hade också gravar i skeppssättningsform; bondgårdarna var av liknande storlek och motsvarande stratifiering; man hade ett "strong warrier ethos" och samlade på värdefulla metaller och använde symboliska dekorationer. Gården och båten var centrala byggstenar för samhället i bägge perioderna.

Deras approach i artikeln är väldigt intressant i det att de börjar med vikingatiden, för vilken det finns mycket källor som beforskats, beskriver samhällsstrukturen där, och sedan går vidare till bronsåldern och paralellerna med vikingatiden, förankrat i studier av Thy och Tanum.

Bönderna ägde under vikingatiden sin egen jord, och gårdarna var beständiga över tid, vilket tyder på att man hade en arvsordning. (Ref Androuschuk 2009 och Fallgren 2008.) Bolender (2007) kallar det för "hussamhälle", att hushållet hade ganska stor autonomi och äganderätt och att så länge man hade  ett hus och en gård i familjen så kunde man hålla sig på samma plats. Detta betyder inte att bönderna var jämlika: husen som grävts ut varierar från 5 till 50 meter i längd och från 2 till 10 meter i bredd. Hövdingarna ägde stora hus, hallar, där de använde slavar för att producera ett överskott. Med överskottet kunde hövdingarna betala krigare och andra underlydande.

Båtarna organiserades som enheter av en samling bönder:

"Like farmsteads, boats were structural segments, forming according to common interest. Boat groups held bilateral and fictive-kin relationships: “the relations between male members were regulated as if they were family; members identified each other in terms of fathers, brothers and sons” (Varenius 1998:141). A masculine, martial ethos was expressed on runic stones, referring to naval “brothers” who had died in combat and to naval officers and their warriors as family (Jakobsson 1992:81). The boat was a metaphor for Viking Age power, as expressed in runic stones and ship-shaped graves." (s. 494)

Yngre söner i bondfamiljer kunde inte ärva gården, utan blev en överskottsarbetskraft som kunde "go Viking", gå med i en båtgrupp (lid) för att ge sig ut och plundra. Runstenar vittnar om att elitens män ledde skeppen och att fria bönder var de vanliga besättningsmännen. För att finansiera plundringsräder behövdes från början ett överskott från jordbruket och det var antagligen hövdingarna som finansierade byggandet av den konkreta båten -- att bygga en 30 meter lång båt tog något i stil med 40 000 arbetstimmar, eller 100 personers överskottsarbete under ett år -- och tog en del av eventuella överskott från plundringsräderna. Berättande källor från araber, franker och engelsmän vittnar om att vikingarna mest av allt ville ha ädla metaller, och i Skandinavien har arkeologer hittat 800 000 silvermynt, varav fler mynt från vikingatidens Tyskland och England än vad man hittat på plats i Tyskland och England. (s. 494) Mynten hade en social och kulturell betydelse, som bärare av prestige, men kunde också användas som betalningsmedel.

När bönderna plundrade fick slavar fylla behovet av arbetskraft i jordbruket. (De hänvisar här till Stefan Brinks forskning.) På de vanliga gårdarna fanns alltid minst en, men inte så många slavar, men på hövdingarnas gårdar gjorde det det. Slavarna var också en viktig handelsvara; vikingarna fångade slavar på sina räder och sålde dem mot guld, silver, brons och andra värdefulla varor, vilket också beskrivs i fornnordiska källor från handelsstäderna Birka och Hedeby.

Så över till bronsåldern. Ling et al menar att bronsåldern förde med sig en ekonomisk revolution motsvarande den neolitiska revolutionen, och att befolkningen i Europa steg med 50 procent från 2000 f Kr till 1500 f Kr. Också i Skandinavien innebar perioden ett ekonomiskt uppsving: bondgårdarna gav ett överskott och en del av överskottet investerades i havsgående båtar. I Thy på Jylland skedde en expansion kring bärnstenshandeln runt 2000 f Kr och från 1500 till 1100 f Kr en ny expansion när en hel del skog avverkades. Ling et al menar att Thy tjänade på att vara en flaskhals på rutten från kontinenten till Skandinavien och att isotopanalyser av metall därifrån visar att metallerna kommer från kontinenten. De menar också att hällristningarna från Rogaland och Bohuslän visar vapen som inte hittats där, men som hittats i begravningar på Jylland. (s. 497) Bohuslän kan också ha varit en av regionerna som försedde Thy och Jylland med trä till båtbyggandet, eller med båtarna i sig. Efter 1300 f Kr var all skog borta från Thy; det stora utnyttjandet sammanföll med ökat byggande av gravhögar (barrows) och byggnadstäthet. (s. 497) De menar att en politisk hierarki utvecklades i Thy ca 1500-1100 f Kr, och det var även en ekonomiskt ojämlik tid, med en del större hallar om 30 meters längd i kontrast mot de vanliga bondgårdarna om 18 meter. Längs med låga åsar vid gårdarna förlades gravhögar för hövdingar, krigare och fria bönder. Också för dessa varierade storleken på ett hierarkiskt sätt. Stora mängder metallföremål och -vapen har återfunnits och Ling et al menar att Thy var en av Skandinaviens och Europas rikaste regioner under perioden. (s. 498) Grundvalen till den stora rikedomen är, menar de, att jyllänningarna kontrollerade metallandeln till sydvästra Skandinavien.

Tanum i Bohuslän har en unikt stor koncentration av hällristningar från bronsåldern. Samhället bygger på en fiskar-bonde-kombination och man byggde även båtar; också i Bohuslän pågick en avskogning under bronsåldern. De menar att den välbevarade Hjortspringbåten från 375 f Kr är "remarkably similar" båtarna från bronsålderns hällristningar och att det tar ungefär 6500 arbetstimmar att bygga en sådan mindre båt.

Deras modell av ett den skandinaviska bronsålderns "maritima produktionssätt" har fyra komponenter: (1) besättningsstorlekar, (2) överskottsproduktion, (3) metallresurser, och (4) exporter av bärnsten och slavar. (1) Hällristningarna i Tanum antyder att skeppen typiskt hade en besättning om 6 till 13 personer och från andra källor menar de att ett hushåll typiskt stod för en besättningsman. Tanumregionen kan då ha stått för kanske 30 till 50 sjökrigare, fyra vanliga båtar, men de största skeppen i hällristningarna hade mycket större besättningar, om 60 till 100 män. Dessa skepp ledde handeln och Ling et al menar att några av båtarna i Tanum antagligen finansierades från andra regioner, t ex Thy. (2) Byggandet av båtar -- och finansiering av besättningen -- måste ha skett genom ett överskott från jordbruket. T ex i Thy kan man ha producerat ett sådant överskott av spannmål och animalier. Hövdingarna kontrollerade överskottet och kanaliserade delar av det till sådana investeringar, också genom fester för att inhämta stöd från underhuggarna. (3) "The importance of metal wealth for the Scandinavian Early Bronze Age political economy cannot be overemphasized. It provided weapons for an emerging warrior class, elaborate personal equipment of male and female chiefs and warriors (Kristiansen and Larsson 2005), and many tools for woodworking and other tasks. The magnitude of Bronze Age metal trade was quite extraordinary as seen in rates of metal consumption." (s. 501-502) [2] Också textilier importerades. [4] För att kunna betala för de stora importerna var man tvungna att ha något att exportera. Bärnsten är en klassisk förklaring och på Jylland finns och fanns stora fynd bärnsten. I gravar över hela Europa har man hittat bärnsten från Jylland och från Simriskusten i sydöstra Sverige; bärnsten var väldigt värdefullt under perioden, nästan som en fin metall.

Ling, Earle och Kristiansen menar att den skandinaviska ekonomin under bronsåldernspecialsierade sig på bärnsten och slavar. Man hade en komparativ fördel i krigsföring och därmed också i att ta slavar: "We propose that slaves, along with amber, were Scandinavia’s primary exports in the emerging world system to meet labor shortages created by new regional specializations throughout Europe." (s. 502) Vi har förstås rikligt med bevis för vikingarnas slavhandel, men vad vet vi egentligen om slavhandeln under Skandinaviens bronsålder?

"Possible evidence for slaves in the Bronze Age includes the following examples. Nonformalized burials of those sacrificed or killed for other reasons occur in Early Bronze Age and Middle Bronze Age central European settlements (Knipper et al. 2014; Kristiansen and Larsson 2005). From the Unetice culture in Poland, a possible male slave from Scandinavia suffered a particularly bad diet before being killed (Pokutta 2013:chap. 6.3). From the island of Thanet off the southeastern point of England, where a Late Bronze Age settlement is interpreted as a trading place, with findings of metal ingots and Baltic amber, strontium and oxygen isotope signatures in human bone document that, together with local people, some individuals have Scandinavian signatures and others have west Mediterranean signatures (McKinley, Schuster, and Millard 2013). Dating to Late Bronze Age, a female with a clear Scandinavian signature was buried together with others in a pit inside a large ring ditch enclosure (McKinley, Schuster, and Millard 2013:159). Some scholars argue that various burial findings in southern Scandinavia suggest Bronze Age era slaves. Barrows were only for the top segment of free farmers, around 20% of the population, whereas commoners and possibly slaves were sometimes buried in simple flat and gallery graves (Bergerbrant et al. 2017). Possible evidence of a Bronze Age slave raid in Sund, Norway, dated to 1400 BC, includes the finds of a brutal massacre of 22 individuals, most belonging to children, all buried in a mass grave (Fyllingen 2003). Parallels to the above mentioned finds in Thanet could be drawn. Additionally, some Bronze Age farmsteads may have been structured to house slaves (Mikkelsen 2013:62). Tracing back to the late Neolithic, these structures contained segregated sections perhaps for “a family of slaves or non-free workers” (Mikkelsen 2013:62)." (s. 502-503)

Bevisföringen är alltså blandad och pragmatisk, så som den måste vara när källäget är skralt, och de menar att det behövs mer forskning om slaveriet under bronsåldern.

De tar också ett jämförande perspektiv på "the maritime mode of production". Hövdingasamhällen brukar man säga uppstår i regioner med relativt hög befolkningstäthet, vilket Skandinavien under bronsåldern förstås inte hade. De menar dock att det ändå var möjligt att upprätta sådana politiska system där man hade flaskhalsar i handeln och hövdingar kunde appropriera en del av överskottet från handeln. (s. 505) De ser här likheter mellan bronsålderns Skandinavien och sjöfarande hövdingasamhällen i vad som idag är Filippinerna under sena förhistoriska och tidiga historiska perioden. Också där betalade hövdingar krigare för att med våld kontrollera slavar och handelns flaskhalsar, och också där betalade hövdingarna för båtbyggen som sedan användes av underlydande fria bönder. Också i Söderhavet och på Nordamerikas nordvästra kust har liknande samhällen funnits.

Intressant nog så publicerades Ling, Earle och Kristiansens artikel med nio kommentarer från andra forskare. Den första kommentatorn, Richard Breadley (Reading) menar att vissa element av modellen är välbelagda arkeologiskt medan andra är mindre så; framför allt så menar han att deras analys av slavhandelns betydelse under bronsåldern i Skandinavien framför allt bygger på analogin med vikingatiden, inte på hårda belägg. Han är t ex inte övertygad att det föreslagna slavtåget i hällristningen som jag klistrat in ovan verkligen var ett slavtåg. Bradley har också invändningar mot analysen om sammanhanget mellan agrarsamhället Thy och båtbyggarna i Bohuslän; han menar att arkeologiska belägg från Thy från 1100 f Kr och framåt tyder på ett fattigare samhälle, utan motsvarande negativa utveckling i Bohuslän. Överlag är dock Bradley positiv och menar att Ling, Earle och Kristiansen skulle kunna skriva en fascinerande bok utifrån den hypotes som de lägger fram i artikeln. Kommentator nr två, Brian Hayden (Simon Fraser University) har färre invändningar men ger några intressanta uppslag, först att skandinaverna nog också exporterade pälsar, djur, rökt kött och korv, ost, ull, hundar, fisk, och oljor från havsdjur. Det andra intressanta förslaget från Hayden är att "maritime mode of production" kanske inte utvecklades under bronsåldern, utan under stenåldern. Det finns neolitiska belägg från bilder och husgrunder för kontakter mellan folk på Orkney, på Irland vid floden Boyne, och Bretagne i Frankrike vilket tyder på regional integration redan då. Anders Kaliff från Uppsala universitet menar att nyare forskning visat att metallerna i Skandinavien under bronsåldern var importerade, och att det ställt frågan: men vad hade skandinaverna att sälja i utbyte? Kaliff varnar för att vikingatidens slavhandel är ett trendigt ämne vilket kan förskjuta perspektiven, men verkar ändå övertygad av Ling, Earle och Kristiansens paraleller mellan vikingatiden och bronsåldern på denna punkt. Han håller med dem om att bärnsten spelade en roll, men menar att den inte kan varit avgörande. Pälsar och skinn underskattas däremot i artikeln; skandinavisk päls- och skinnexport under medeltiden är välbelagd, och Kaliff har i tidigare publikationer menat att detta var en utlöpare av en längre historia, tillbaka till bronsåldern. (s. 509) Det pågick en militarisering på kontinenten 1500-1100 f Kr och arméerna kan ha gett upphov till stor efterfrågan på päls och skinn. Nikolay N Kradin drar en fascinerande paralell mellan Ling, Earle och Kristiansens "maritime mode of production" och Catherine Coquery-Vidrovitch (1966) begrepp om ett "African mode of production: "This mode of production was based on the monopoly of chiefs exchanging elephant ivory, jewels, and other major assets for bijouterie, guns, and gunpowder supplied to the Dark Continent by white tradesmen. The trade monopoly of chiefs was the base of their power." (s. 511) Han menar också att man kan säga att vikingarna i vad som idag är Ryssland på 1000-talet etablerade ett "maritimt produktionssätt"; han accepterar alltså Ling et als begrepp. Lene Melheim, medförfattare till artikeln som jag refererat ovan, tar en mer ifrågasättande approach i rubriken på sin kommentar: "Do We Need Another Mode of Production?" Melheim menar att etnografiska studier från Stillhavsområdet sedan länge influerat tolkningar av bronsålderns Skandinavien men att Ling, Earle och Kristiansen inarbetar teman som utforskats väl de senaste 10-15 åren: jämförelsen med vikingarnas samhällen, "decentralized complexity", och Ricardos begrepp om komparativa fördelar. Så här diskuterar hon intressant analysen av slaveriet och analysens empiriska grundvalar:

"While a comparison of Bronze and Viking Age societies is nothing new, the theory of slavery presented in this text is an original and bold contribution. While Bronze Age slavery seems logical both from an archaeological and a socioevolutionary perspective, the authors run the risk of swapping one monocausal explanation (amber exportation) with another (slave exportation). I am not convinced why slaves, or amber, would be the only goods from Scandinavia that entered Eurasian trading systems.
An asymmetrical relationship between different parts of Scandinavia is inherently assumed and governs the authors’ approach. Behind lurks a traditional concept of centers and peripheries (cf. Nordenborg Myhre 2004). Agency seems to be first and foremost in the hands of Thy farmers. /.../" (s. 512)

Hon menar att Thy ("one small area in northern Jutland") väger för tungt i artikeln och är inte övertygad om att Bohusläns båtbyggnad finansierades av folk från agrara regioner som Thy. Trots sina kritiska invändningar besvarar hon till slut sin rubriks fråga med ett ja: ja, vi behöver ett produktionssätt till; "The maritime mode of production represents a far better and more complex model of Bronze Age chiefdoms in Scandinavia than any previous model." (s. 512) Hon avslutar dock med att peka på att vad som händer mellan bronsåldern och vikingatiden är oklart [4], och att det behövs mer forskning som integrerar fler regioner -- t ex Rogaland som behandlas styvmoderligt i artikeln. Av andra kommentatorer är Benjamin Raffield (Uppsala) skeptisk till det marxistiska begreppet produktionssätt som han menar riskerar göra analysen ekonomistisk och mekanistisk, medan Matthew Spriggs (Australian National University) menar att begreppet är positivt i att möjliggöra generaliseringar och paralelller, medan han menar att "mobile predatory mode of production" skulle kunna vara en bättre etikett än "maritimt" produktionssätt. (s. 515)

referenser

Timothy Earle, Johan Ling, Claes Uhnér, Zofia Stos-Gale och Lene Melheim (2015) "The Political Economy and Metal Trade in Bronze Age Europe: Understanding Regional Variability in Terms of Comparative Advantages and Articulations", European Journal of Archaeology, 18:4, 633-657

Johan Ling, Timothy Earle, and Kristian Kristiansen (2018) "Maritime Mode of Production: Raiding and Trading in Seafaring Chiefdoms", Current Anthropology 59:5.

fotnoter

[1] Så här beskriver de det ökade välståndet och den ökade ojämlikheten: "Chiefly elites apparently asserted ownership of pasturelands by the construction of individual burial mounds positioned high
on the best grasslands. Social stratification was expressed in the size of burial mounds, the richness of deposited wealth, and the size of houses (Holst et al., 2013)."

[2] Så här diskuterar de frågan om hur mycket brons som importerades till Skandinavien: "How large were stocks of bronze in Denmark during the Bronze Age, and how fast was the rate of replacement? Recent analysis of Big Data (White 2009) from the Bronze Age (Holst et al. 2013) allows us to determine large bronze stocks in daily use during 1500–1100 BC. If, as a conservative estimate, half of Denmark (22,000 km2) were settled at 1 farm per km2, and each farm had at least two working axes of 500 g (the most important tool for daily purposes), the farms required a stock of 22 metric tons of bronze. Because axes would have been worn by daily use and resharpening, as documented by use-wear analysis, they were, conservatively, reduced annually by 5% (25 g per farm) suggesting a replacement rate for Denmark of 1 ton per year. Add to this the considerable consumption of bronze sickles, weapons, and ornaments for use, replacements, burials, and hoards. Between 10,000 and 20,000 swords alone were deposited during Periods II–III (Bunnefeld and Schwenzer 2011; Kristiansen and Suchowska-Ducke 2015). From these rough extrapolations, we estimate that annual imports of metal must have been very high, at least from 1500 BC, and would have demanded regular, well-organized annual procurement." (s. 502)

[3] Kommentatorn John T Koch kallar (s. 509-510) metoden för "vertical ethnographic analogy" (VEA): att dra slutsatser om ett samhälle utifrån analogier med liknande samhällen där källäget är bättre. Ling ett al utövar VEA i slutet av sin artikel när de jämför med sydöstra Asien, nordvästra Nordamerika m m, men också diakront när de jämför Skandinavisk bronsålder med vikingatiden i samma region 2000 år senare. 

[4] Earle, Ling och Kristiansen ger i sitt svar på kommentarerna ett mycket rakt svar på denna fråga: de menar att Romarriket omöjliggjorde storskalig piratverksamhet mot de brittiska öarna och att det först var efter Västroms undergång som skandinaviska pirater -- vikingar -- kunde ta sådan plats igen. (s. 520)

Anti-inflationspolitik i Italien 1975-1982

1970-talet var en ekonomisk-politiskt turbulent period i Västvärlden och så även i Italien. Italien liksom övriga väst tampades med turbulent BNP-utveckling, inflation, arbetslöshet, och nedmonteringen av Bretton Woods-systemet och Italien hade tre sammankedjade chocker: en skarp ökning i löner, energiprisernas peak, och en stor ökning av de offentliga utgifterna. Så inleder historikern Roberto Ventresca en ny artikel, publicerad i Journal of Contemporary History, som ska utforska hur Italien tampades med dessa utmaningar och hur och till vilken utsträckning man gick över till inflationsbekämpning som övergripande mål. Ventresca har en intressant diskussion om vilka de relevanta aktörerna är, vilka han syftar på när han säger "Italien":

"when I will refer to ‘Italy’ or ‘Rome’, I will be considering those public authorities which were mostly involved in the management of the country’s monetary policy, namely, the Bank of Italy.5 Further mentions to other economic and political actors (i.e. prime ministers, political parties, and trade unions) will be made in order to show the conflicting interests and alternative policy options that contributed to the making of the country’s economic policy programmes as a whole." (s. 178)

Fokus är alltså på centralbanken, och artikeln syftar att göra ett bidrag till litteraturerna om det samtida Italiens ekonomi och politik, men också forskningen om EU:s monetära och ekonomiska integration, och den historiska forskningen om centralbanker.

Ventresca ger en tät översikt över utvecklingen fram till 1975, med efterkrigstidens exportbaserade boom med låga löner, 1963-64 års nerskärningar och arbetslöshet, och landets "långa 1968" från 1968 till 1977. I denna radikaliserade situation förhandlade Kristdemokraterna och kommunisterna om en "historisk kompromiss" samtidigt som man 1973-74 genomförde en omfattande skatteform som bland annat introducerade moms. Samtdigt så köpte den italienska medelklassen in sig, säger Ventrusco, i den finansiella kapitalismen genom att köpa statsobligationer (BOTs). (s. 183-184) 

En viktig händelse är att fackförbunden och arbetsgivarna i januari 1975 förhandlade fram att löneutvecklingen skulle indexeras till inflationen, alltså att lönerna skulle stiga automatiskt med priserna. I en höginflationssituation -- KPI steg med 19,2 procent 1974 -- var detta förstås potentiellt en väldigt dyr lösning för arbetsgivarna, och Ventrusco menar att de skrev på av två skäl: för att minska radikaliseringen och strejkerna på arbetsplatserna, och eftersom de tänkte att regeringen och centralbanken i vilket fall skulle sänka arbetskostnaderna genom devalvering om det skulle behövas.

Samtidigt så hade regeringen 1974 skrivit på löneöverenskommelse med Internationella valutafonden, där Italien skulle få stora lån som kom med krav på penningpolitiska och ekonomisk-politiska åtstramningar.

referens

Roberto Ventresca (2023) "Anti-Inflationary Commitment in the Post-Bretton Woods Era: Italy’s Road to Stability-Oriented Monetary Policies, 1975–81", Journal of Contemporary History 58 (1).

Jobbpolarisering i USA: 1960-talet och idag

Sociologen Rachel Dwyer, idag verksam vid Ohio State University, har sedan 2004 publicerat en rad intressanta artiklar om vad för typ av jobb som skapats i den US-amerikanska ekonomin under olika perioder. 

Det började med en artikel samförfattad med Erik Olin Wright och publicerad i Socio-Economic Review 2003, som jämför jobbexpansionen i USA på 1990-talet med den på 1960-talet. I introduktionen konstaterar de att 1990-talet hade en historiskt lång expansion, med 120 månader i rad av netto-jobbtillväxt. Detta brädade den tidigare längsta perioden, 106 månader på 1960-talet. Det skapades alltså en herrans massa jobb i USA på 90-talet, det är alla ense om, men vad man inte är ense om är: är det bra jobb som skapats? En bild karakteriserar jobbtillväxten som "McJobs", lågbetalda jobb utan karriärmöjligheter. Den motsatta bilden är förstås att 90-talet tvärtom skapade många bra jobb, högbetalda jobb för managers och professionals. Olin Wright och Dwyers budskap är att 90-talets jobbexpansion kan beskrivas som "asymmetrical polarization: very strong growth in the top tier of the employment structure, moderately strong at the bottom and extremely weak growth in the middle." Detta är ett nytt mönster: 60-talets expansion innebar en "non-polarized upgrading of the employment structure" medan 1970- och 80-talen inte hade något särskilt mönster utan rätt jämn fördelning av nettojobbskapandet.

De lånar metoden från en studie som Joseph Stiglitz gjorde när han var ordförande för president Clintons Council of Economic Advisors. Stiglitz analyserade jobbtillväxten för en kort period, 1994 till 1996, och rangordnade "bra" och "dåliga" jobb på följande sätt. Han skapade en matris med celler för yrke-per-sektor utifrån en klassificering med 45 yrken och 22 sektorer. Matrisen har totalt 990 sorters jobb, celler i matrisen, av vilka många är tomma. Efter att han eliminerat de tomma eller nästan tomma cellerna så var det ungefär 250 jobb (yrke-sektor-kombinationer) kvar, som representerade 95 procent av alla jobb i ekonomin. Han beräknade median-veckolönen för varje cell och i den enklaste modellen definierades "bra jobb" som alla celler med medianlön över mediancellens medianlön, och "dåliga jobb" som alla med medianlön under. (s. 292) Förändringen i antal personer i varje cell beräknades sedan för 1993-95 och Stiglitz fick fram att 70 procent av jobbtillväxten var i kategorin "bra jobb".

Olin Wright och Dwyer utvecklade Stiglitz analys på fyra sätt. (1) mer finfördelade kategorier: deras matris har 104 yrken och 23 sektorer, totalt 2392 celler, t ex "janirots and business services" eller "secretaries, typists and stenographers in nondurable manufacturing". En stor del av cellerna faller bort pga brist på faktiska jobb, så en del faller bort, och 479 yrke-sektors-kombinationer står för 90 procent av jobben. För 1960- och 70-talen har de inte lika sofistikerade data och då använder de 30 yrken över 23 sektorer. (2) inte bara frågan om andelen "bra jobb" utan en mer nyanserad analys av tillväxten över hela fördelningen. Här har de också en intressant diskussion om varför de delar upp jobbtillväxten på typen av jobb istället för att bara säga t ex "20 % av jobbtillväxten bestod av jobb som betalar mindre än $25 i veckan". (s. 294-295) (3) de går tillbaka till 1960-talet och kan så visa vad som var speciellt (eller inte) med 90-talet. (4) de utforskar demografiska aspekter av utvecklingen, framför allt jobbfördelningen efter etnicitet och kön.

För 1990-talet presenterar de en facinerande deskriptiv tabell om vilka som är de tre vanligaste jobben i varje kvintil, alltså varje femtedel av inkomstfördelningen. I den lägsta kvintilen var de vanligaste jobben kockar i "retail trade", vårdbiträden, och kassörskor i handeln. Mittenkvintilens tre vanligaste jobb var buss- och lastbilschaufförer, snickare i byggsektorn, och "top tier clerks" i finans- och försäkringssektorn. I den fjärde kvintilen var de vanligaste jobben grundskollärare (1,8 miljoner personer år 1992, medellön 16.9 $ i timmen), gymnasielärare (1.0 miljoner, medellön $17.9) och poliser och brandmän (833 tusen personer, $ 16.7). I den högsta kvintilen var de tre vanligaste sjuksköterskor (916 tusen personer, $20.1), chefer (managers) i industrin (657 tusen personer, $23.5) och det oklara arbetet "public administration" (551 tusen personer, $20.1).

Jobbtillväxten 1992 till 2000 var 3 miljoner i kvintil ett, nästan 3 miljoner i kvintil två, färre än 1 miljon i kvintil tre, 3 miljoner i kvintil fyra, och 5.5 miljoner i den högsta kvintilen. Så en uppgradering, men med en relativ urholkning i mitten. (s. 302) Den historiska jämförelsen är fascinerande. 1963-70 hade en ren och skär uppgradering: varje högre kvintil hade större jobbtillväxt än den föregående. 1973-74 tappade framför allt jobb i den lägsta kvintilen. 1975-80 hade uppgradering, men inte lika renodlad som 1963-70- 1980-82 tappade jobb i alla utom den högsta kvintilen. 1983-90 hade en rätt jämn fördelning av jobbtillväxten.

När de delar upp utvecklingen efter kön är det tydligt att 1960-talets jobbtillväxt var väldigt starkt könad. Vita män hade en superb uppgradering av jobb medan för både vita och svarta kvinnor var det framför allt kvintil två som växte. Svarta män hade ett tapp i de lägst betalda jobben och relativt liten tillväxt i kvintil två och fem, men stark tillväxt i kvintilerna tre och fyra. (s. 305) 1990-talet är, föga förvånande, i denna aspekt väldigt annorlunda. Vita män hade då jobbuppgradering, eller åtminstone minskning i Q1 och stark tillväxt i Q5, men för vita kvinnor skedde nu den största tillväxten också i Q5, medan de tappade i Q3. För svarta män fanns inget mönster alls, med en rätt jämn tillväxt över kvintilerna, medan svarta kvinnor hae stark tillväxt i alla utom mitt-kvintilen, och allra starkast i den lägsta. Hispanic män och kvinnor fick mest dåliga jobb på 90-talet, ett klart mönster av nedgradering. Olin Wright och Dwyer sammanfattar mönstret på 90-talet som ett "highly racialized, but not strongly gendered, pattern". (s. 307)

De skisserar på förklaringar till skillnaderna mellan 1960-talet och 1990-talet. De menar att tre skillnader måste förklaras. Ett, den svaga utvecklingen i mittenkvintilen på 90-talet. Två, att bottenkvintilen bidrar mycket mer på 90-talet. Tre, att den högsta kvintilen växte så starkt på 90-talet, jämfört med den fjärde.

För det första faktumet menar de att den centrala förklaringen är industrin, närmare bestämt tillverkningen av varaktiga varor (durable manufacturing). 1963 var 19 procent av alla heltidsjobb i USA i industrin, och 48 procent av jobben i mittenkvintilen var där. Under 60-talets expansion växte industrin med 4.7 miljoner jobb, 27 procent av hela periodens jobbexpansion. Kontrasten med 90-talet är total: 1992 stod industrin för 13 procent av jobben, och bara för 14 procent av jobben i mittenkvintilen. Under 90-talsboomen stod industrin bara för 4 procent av jobbtillväxten, och industrijobb i mittenkvintilen minskade faktiskt. Dock så hade industrin redan minskat mycket till 1980-talet, men då växte ändå jobb i mittenkvintilen, tack vare utvecklingen i tjänstesektorn.

För att förklara bottenkvintilens olika utveckling på 60- och 90-talen måste man se på handeln och olika sektorer med personliga tjänster. Dessa sektorer stod för 6.5 procent av jobbtillväxten på 1960-talet, men 23 procent på 1990-talet. Olin Wright och Dwyer menar att den stora invandringen på 1990-talet bidrog genom att bidra med en villig arbetskraft för lågbetalda jobb, och att en annan möjliggörande faktor var den urholkade minimilönen. I 1999 års priser var minimilönen år 1962 $6.3, medan den år 1992 bara var $5.0. Givet den stora lönetillväxten i övrigt var det förstås en extra markant urholkning. (s. 316-317)

För att förklara tillväxten i den högsta kvintilen på 1990-talet måste man se på affärstjänsterna och på high tech-sektorerna.

Slutsatsen är att 1990-talet i USA inte var en "job expansion dominated by McJobs in low-paid services". (s. 321) Men det var inte heller någon enkel uppgradering som den aggregerade utvecklingen på 1960-talet, och utvecklingen var också starkt präglad av skillnader för olika grupper. Olin Wright och Dwyer menade att om utvecklingen fortsatte så kunde working poor bli en större andel av de fattiga i USA. (s. 322) Att många jobb försvann i mitten kunde också vara ett tecken på att det blev svårare för folk i lågbetalda jobb att klättra i karriären. (Vilket inte är själklart tänker jag -- är det så att jobb i Q3 är jobb som folk har, som tidigare haft jobb i Q1 eller Q2?) Den tredje implikationen var för de politiska koalitioner: med en polariserad jobbtillväxt kan det bli svårare att upprätthålla och skapa en "progressive-egalitarian political coalition", menar de. (s. 323) En fjärde implikation var att om polariseringen fortsatte, så skulle man få ett samhälle där många av de lågavlönade direkt jobbar för de högavlönade. "While it would be a gross exaggeration to describe this as a transformation of the working class into a servant class, nevertheless aspects of the master-servant relahionship may become an increasing part of the cultural context of inequality." (s. 323) Den femte och sista implikationen handlade om den etniska segregationen i jobbtillväxt, särskilt i botten.

Tio år senare publicerade Dwyer en artikel i American Sociological Review på ett liknande tema. Då hade mycket forskning om jobbpolarisering publicerats (t ex Autor, Katz och Kearney 2006 eller  Goos och Manning 2007), och Dwyers utgångspunkt denna gång var inte att dokumentera polarisering, utan att förklara den. Den mesta forskningen om jobbpolariseringen har gjorts av nationalekonomer, kommenterar Dwyer, och den mest inflytelserika förklaringen är datorisering, som ökat efterfrågan på höglönejobb och nedgraderat jobb i mitten av fördelningen. Institutionalister pekar på att variationen mellan länder är för stor för att en gemensam trend av datorisering ska kunna vara förklaringen -- t ex så har länder med löntagarvänlig ekonomisk politik och starka fack sett mindre polarisering --, men Dwyer menar att båda approacherna misslyckats med att förklara viktiga drag av polariseringen, särskilt låglönejobbens starka tillväxt och utvecklingens rasifierade och könade aspekter. Argumentet i Dwyers artikel är att en del av mysteriet kan förklaras av tillväxten av omsorgsarbeten:

"a different dimension of economic change than studies of economic restructuring typically emphasize. Care work is labor that contributes to the well-being or development of other people that is often face-to-face and requires skills in interaction and communication (England 1992). Care work jobs grew significantly over the period of job polarization, but research on care work has not considered its role in the changes to the job structure, while research on job polarization rarely focuses on the role of care work in the transformation of the U.S. economy." (s. 391) 

 I sin kritik av SBTC-förklaringen menar Dwyer att den inte förklarar var den ökade efterfrågan på de lågavlönade jobben kommer ifrån. Hon menar också, rätt nischat att tillväxten på högutbildade jobb på 1990-talet skedde mer i jobb för disputerade, snarare än för de med "bara" universitetsexamen, som SBTC skulle förutsäga. Till slut så menar hon också att SBTC-litteraturen (Card och DiNardo 2002; Autor et al 2006; med flera) missar dimensionerna kön och etnicitet. Inte heller institutionalisterna ger någon förklaring till låglönejobbens tillväxt, säger hon och pekar på Saskia Sassens The Global City (2001) som ett undantag. Så lanserar hon omsorgsarbeten som förklaring, och förklarar deras särart så här:

"Care is different from other services in that it involves labor that was once provided mainly within families and kin networks rather than in market exchange. Care often requires more relational and interactive skills than do other service jobs, skills that are highly associated with women’s work. These features of care work set it apart from other jobs, including other services. Perhaps most important, the historical development of care work jobs has been bound up with changes in gender relations." (s. 394)

Med teorier om omsorgsarbeten prediceras jobbpolarisering inte bara utifrån teknologisk förändring och politiska institutioner, utan också utifrån kultur och politik i bredare bemärkelse. Omsorgsarbeten är speciella i att de har en stark karaktär av public goods:

"As Folbre (2002, 2006) argues, caring labor produces wide benefits even for those who do not provide it and do not bear its costs—the whole society benefits from wellraised children or a healthy population, for example. Because some individuals who benefit from care work can avoid paying for it, markets tend to undercompensate (and underproduce) care work; indeed, low-skill care work jobs collect some of the lowest wages in the U.S. economy, and even high-skill care work jobs often receive lower pay than similarly skilled jobs outside of care work (England, Budig, and Folbre 2002). Government investment can raise compensation for care work by spreading out the costs of care to a
wider set of beneficiaries, but care work in the United States is only partially state-subsidized and the rise of neoliberal policies has pushed some types of care into the market and contributed to pressures to keep wages down even in the public sector (Duffy 2011) (s. 394)

Enligt forskningen om omsorgsarbeten så är dessa lönediskriminerade genom att de mest utförs av kvinnor (England 1992; Steinberg 1990; Duffy 2011). När vi tar in denna typ av jobb i analysen så breddas bilden av arbetsmarknadens förändringar, eftersom omsorgsarbeten i så hög grad historiskt sett fluktuerat mellan att utföras på eller utanför arbetsmarknaden, eller kanske snarare så har de gått från att utföras utanför -- i familjen och liknande -- till att utföras på och genom marknaden. (s. 395) Kvinnors ökade arbetskraftsdeltagande sedan 1970-talet har så sett skapat utbud på arbetare för den här typen av jobb, i den lägsta kvintilen av löner, men också en del jobb som är relativt välbetalda, som lärare och liknande.

Hennes data är Current Population Survey, standard-datasetet för polariseringsstudier i USA, t ex Autor et al 2003 och Mouw och Kalleberg 2010. Datat täcker 1983 till 2007 och hon använder bara information för anställda mellan 18 och 65 år. Liksom i artikeln från 2003 klasificeras jobb som kombinationen sektor-jobb; hon menar att samma "occupation" kan ha olika villkor i olika sektorer. Ojämlikheten inom yrken har minskat sedan 1980, och det kan bero på sektorsförskjutningar. Hennes matris bygger på 100 yrkeskategorier och 23 branscher. (s. 398) Omsorgsjobb definieras så här: "all nurturant and reproductive labor occupations in any industry." (s. 398) Liksom i artikeln från 2003 klassificeras jobben på medianlönen inom jobb-sektor-cellen och hon börjar med att gruppera jobben i kvintiler, från lägst (median)lön till högst. "Job polarization can be expressed in a regression
equation as a nonlinear quadratic effect of wages on employment growth." (s. 399) Hon kör, liksom Goos och Manning, sådana regressioner. Tabell 1 visar de tre vanligaste jobben i varje kvintil för perioden 1983 till 2007:

Det första diagrammet visar nettoförändringen i jobb per kvintil. Denna visar vad den tidigare forskningen redan visat: en polarisering med stark tillväxt i kvintil 1 och 5 men svag i kvintil 2 och 3. Figur 2, som jag klistrat in ovan, visar utvecklingen efter kön. Jobbstrukturen polariserades för båda könen men med nyansskillnader, framför allt att kvinnornas tillväxt i kvintil 4 och 5 var starkare, vilket stämmer överens med att (a) kvinnor överlag hämtat in en del av männens löne-övertag, och (b) att löneskillnader mellan kvinnor ökat.

Från dessa förväntade resultat går hon vidare till omsorgsjobbens tillväxt. Dessa visar en väldigt stark polarisering med en nettotillväxt om 5 miljoner i kvintil ett, stillastående i kvintil två och tre, tillväxt om 4 miljoner i kvintil fyra, och nästan 3 miljoner i kvintil fem. Kvintil ett handlar framför allt om vård och omsorg, medan kvintil fyra och fem om lärarjobb av olika slag. Kontorsjobb (clerikal work) stod för 10 procent av ökningen i bottenkvintilen, men dessa jobb är mycket känsliga för datorisering, och de försvann i hög grad i kvintil tre, förenligt med Mouw och Kallebergs (2010) resultat att " a decline in secretarial work contributed to rising between-occupation wage inequality." (s. 403) Ett resultat som jag tycker är väldigt intressant eftersom det är det omvända mot vad Jakob Molinder och jag hittar i vår studie av Stockholm 1870 till 1970: vi finner att kontorsjobben expanderar efter 1900 och att det bidrar till utjämningen av inkomster. Däremot menar Dwyer att omsorgsjobben och "interactive service work" vuxit mer än kontorsjobben. Omsorgsjobben är också viktiga i de högre delarna av inkomstfördelningen: de stod för 40 procent av jobbtillväxten i kvintil fyra, genom jobb som "allied health professions, elementary teachers, and secondary teachers.". Omsorgsjobben stod också för 20 procent av tillväxten i toppkvintilen, genom läkare, sjuksköterskor m fl. Eftersom omsorgsjobben stått för en stor del av jobbtillväxten längst ner -- 56 procent av bottenkvintilen på 80-talet, 63 procent på 90-talet och 74 procent på 00-talet -- och högst upp i fördelningen, bidrar den till en stor del av jobbpolariseringen. (s. 404) Givet fördelningen på kön och etnicitet förklarar omsorgsjobben också en stor del av förändringarna i de dimensionerna.

referenser

Rachel E. Dwyer (2013) "The Care Economy? Gender, Economic Restructuring, and Job Polarization in the U.S. Labor Market", American Sociological Review 78 (3).

Erik Olin Wright och Rachel E Dwyer (2003) "The patterns of job expansions in the USA: a comparison of the 1960s and 1990s", Socio-Economic Review 1: 289-325.

Demokratisk överlevnad i Sverige och Finland

På 1930-talet skakade demokratierna i Europa. Överlag så var de nya staterna, de som skapats i samband med imperiernas sönderfall 1918-19, mer bräckliga: bara Finland och Tjeckoslovakien gick demokratiska genom mellankrigstiden. [1] Där startar Jussi Kurunmäkis, statsvetare vid universitetet i Helsingfors, artikel i Journal of Modern European History från 2019. Det mönstret är något av ett känt faktum, ett stylized fact kan man kanske säga, och Kurunmäki citerar Robert A. Dahl (On Democracy, 2000) som menat att "the surviving democracies of the twentieth century were ‘precisely the countries we can now call the older democracies’", och Samuel P Huntington (The Third Wave, 1991) som gjort samma argument. Så här ramar Kurunmäki in sin studie, och lägger fram ett argument:

"This study will historicise the notions of old and young democracy by investigating the ways in which Finland was rhetorically forged into an old democracy. In order to do so, we must also understand the ways in which Sweden became understood as an old democracy. Finland had been an integrated part of the Swedish kingdom for more than six centuries before it became a grand duchy within the Russian empire in 1809. The Swedish constitutional and legal tradition had been a crucial component of political identification among the Finns who sought to construct an autonomous status for the grand duchy. While Finland fits in the analytical category of new democracies, Sweden makes a good example of an old democracy by the same standards. Finland became an independent state in 1917, experienced a civil war in 1918, and had adopted a republican democratic constitution in 1919, which was challenged by the extremist right-wing Lapua Movement in the early 1930s. The defence of democracy against the movement has made the country a notable case in the literature on the interwar crisis of democracy. Sweden is an old state
with a long constitutional tradition and a gradual democratisation of political representation. The principle of parliamentary government was implemented in 1917 and universal suffrage was decided upon in 1918. Sweden is regarded as a prime example of a country where the transnational crisis of democracy never really had an impact as a consequence of Social Democratic policies of reformism and compromise." (s. 487)

Den passiva rösten i framställningen av tidigare forskningen gör det på sina ställen svårt att veta om Kurunmäki håller med tidigare forskare eller inte -- till exempel i den sista meningen i citatet, om att den svenska demokratin aldrig riktigt hotades, eftersom reformistisk klasskompromisspolitik slagit igenom. Eller, viktigare, när han refererar kategorin "old democracy" och att Sverige passar in där. Jag skulle, med tanke på den extremt begränsade rösträtten efter 1865, eller för den delen med den begränsade och starkt graderade rösträtten före 1866, inte hålla med om att Sverige var en "gammal demokrati". En traditionell av konstitutionellt styre ja, men demokrati?

Kurunmäki övergår till att man i Finland i början av 1900-talet hade en retorik om "vår unga demokrati"; han refererar här till tidningskällor som han studerat genom finska nationalbibliotekets datorbas av digitaliserade dagstidningar. (Artikeln har ingen separat sektion om metod och källor.) Så här diskuterar han skillnaden mellan "demokrati" på finska och på svenska:

"While the Swedish words demokrati and Finnish demokratia do not differ from the word used in other major languages, the Finnish word kansanvalta (people’s power, rule of the people) also connoted the concept of nation, as kansa (the people, people) was also the root word of the term kansakunta (nation). Both aspects of the concept, the sovereign people and the national people, are always to some extent present in the concept of democracy, but in the case of kansanvalta the semantic closeness of the ‘people’ and ‘nation’ made both the radical democratic (power of the people) and the nationalist (power of the nation) connotations of ‘democracy’ quite apparent." (s. 488)

Skillnaden märks 1906 och ännu mer 1917 när Tsar-Ryssland fallit. 1917 och följande år användes begreppet "demokrati" mer i Finland än i Sverige, Tyskland och Storbritannien, har Pasi Ihalainen visat. Ibland talade man om att man var en "ny" eller "ung" demokrati och behövde utvecklas. Detta perspektiv fanns också utanför Finland, som när amerikanska Saturday Evening Post 1919 hävdade att "de unga demokratierna" behövde stöd, eftersom de var bräckliga och känsliga för "ungdomssjukdomar".

I slutet av 1920-talet minskade användningen av "unga demokratier" -- denna minskning syns både i den finska tidningsdatabasen och i engelskspråkliga publikationer indexerade av Google Books. Kurunmäki menar att detta inte bara berodde på att demokratierna utvecklats och inte längre var "unga", utan mer på att kritiska attityder mot demokratin blivit mer utbredda. Bland konservativa i Finland var kritiken mot demokratin vanlig, till exempel i form av argumentet att demokratin var en ideologi som inte gav makt åt folket utan makten åt partiledare som demagogiskt talade för folket. (s. 490-491)

Idén att det fanns en uråldrig demokrati i Sverige, Skandinavien eller Norden -- begreppen användes ofta utbytbart, menar Kurunmäki -- gick tillbaka till debatter om adelns privilegier på 1760-talet. Erik Gustaf Geijer utvecklade perspektivet om en demokratisk tradition med fria bönder tillbaka till vikingatiden och romantiserade förhållandet mellan bönderna och kungen.

"In Finland, the notion of an ancient free peasantry and the coalition between the king and the peasants was discussed in a study of Swedish constitutional history by J. J. Nordström in 1839/1840. The topic was popularised by the famous journalist, novelist, and history Professor Zachris Topelius from the 1850s on. Both men were writing in the European intellectual context of the Romantic and Hegelian thinkers, and they were aware of the works of Geijer and his Swedish contemporaries, as they belonged to a Swedish intellectual sphere both in terms of learning and reputation. Unlike in Sweden, however, Finnish notions of the age of freedom were not turned to the rhetoric of  democracy in the nineteenth century, but were increasingly interpreted as being focused on Finnish early medieval history in particular, rather than as part of a wider Swedish or Nordic heritage." (s. 492)

I Sverige använde liberaler och socialdemokrater idén om en uråldrig demokrati runt 1900 i sina argument för allmän rösträtt. (Detta har diskuterats av Åsa Linderborg i hennes doktorsavhandling, och mera nyligen av Pasi Ihalainen i hans studie om demokratisk retorik.) Perspektivet fick stöd av statsvetaren Fredrik Lagerroth i hans uppmärksammade studie av frihetstiden och parlamentarismen. Också i Finland kunde socialdemokrater använda en sådan retorik, med tanke på Finlands historia som en del av Sverige. Ändå så räknades varken Sverige eller Finland "commonly" (av dem? Hur vet vi det?) som en "old democracy" på 1920-talet, menar Kurunmäki.

1929 till 1932 utmanades den finska demokratin av den högerextrema Lappo-rörelsen. Lappo motiverade sin existens som ett skydd av demokratin mot kommunismen, och förklaringen att Lappo uppstod som reaktion på det kommunistiska hotet var vanlig. (s. 495)

På 30-talet fördes en debatt om huruvida demokratiska traditioner gjorde att demokratin var mindre hotad. Kurunmäki hänvisar till Tingsten (Demokratiens seger och kris, 1933), Dagens Nyheter, och N Andersson i Tiden 1933:

"The Swedish political scientist Herbert Tingsten pointed out in his 1933 monograph on the breakthrough and subsequent crisis of democracy that the countries in which democratic methods had been applied for a longer period of time seemed to be able to defend democracy. A similar point was made in a major liberal Swedish newspaper in 1933, when it was held that democracy was in crisis, especially in countries where it had not had time to become rooted, such as Russia, Italy, and Germany. Later in the same year, a Swedish Social Democratic MP argued that the course of events in Germany did not reveal much about democracy’s capacities, because ‘democracy had been out-manoeuvred in countries where it had never played a long-standing role’ and that democracy had been tried in countries that did not have any democratic tradition.
What was taking place, he explained, was that democracy had been pushed back to ‘the oases where it had existed before: France, Belgium, Holland, Switzerland, England and the Nordic countries’. While discussing the methods that a democracy was able to use against its internal enemies, he noted that the risk that the great majority of the people in the Nordic countries would turn against democracy was very marginal, as they had experienced the growth of popular self-government ‘over centuries’. ‘Even the Finnish people’, he held, ‘have recently shown an unexpected firmness in this matter’." (s. 496)

Retoriken om nordisk demokrati(sk tradition) byggde på en idé om en nordisk värdegemenskap. PEr Albin Hansson talade om ett särskilt "nordiskt temperament" och i sitt valmanifest 1936 appellerade det finska konservativa partiet till "the inherited Nordic values and freedom". 1935 arrangerade de nordiska socialdemokratiska apartierna "Den nordiska demokratins dag", ett massmöte för att bemöta nazismen, fascismen och bolsjevismen. (s. 496) Enligt den finske partiledaren Tanner hade bonden och arbetaren alltid varit fri i Norden, och att Norden hade en stark tradition av demokrati. "Significantly, he did not regard Finland as a new democracy, but an old Nordic one." (s. 497) De konservativa partierna var skeptiska mot den socialdemokratiska retoriken och menade att socialdemokratin snarare hotade mot Nordens urgamla frihetsideal. [2] Kring den svenska riksdagens 500-årsjubileum 1935 konkurrerade de olika partierna om att definiera den nordiska demokratin.

I slutsatserna påpekar Kurunmäki att retoriken om det djupa demokratiska arvet inte motsvarade vad en historisk analys av politiska institutioner och använt språk skulle ge. "We should therefore understand assertions of the age of democracy as a result of a process whereby current political purposes motivated a rhetorical re-description of the past, to use Quentin Skinner’s terminology." (s. 499) En motsvarighet finns i att de uttryckligen antidemokratiska kanadensiska "founding fathers" från 1860-talet i 1920-talets retorik lyftes fram som viktiga demokratiska föregångare, i bygget av en stabilare demokrati för 1920-talet.

Mer kontroversiellt gör Kurunmäki också argumentet att det inte är de demokratiska traditionerna i sig som gör demokratin mer stabil -- t ex mer benägen att överleva den turbulenta mellankrigstiden -- utan att de korrelerar mer stabila utfall eftersom de gör en demokratisk retorik mer framgångsrik: "A defence of democracy is likely to be more successful when there is a widely enough held opinion that
democracy is a part of the national political culture." (s. 499) Där får väl vän av ordning påpeka att artikeln inte alls testat de konkurrerande förklaringarna, utan att slutsatsen är av rent spekulativ karaktär. [3]

referens

Jussi Kurunmäki (2019) "Democracy both young and old: Finland, Sweden and the interwar crisis of democracy", Journal of Modern European History 2019, Vol. 17(4) 486–499.

fotnoter

[1] Kurunmäki refererar här till Giovanni Capoccias Defending Democracy. Reactions to Extremism in Interwar Europe (2005). 

[2] "In Sweden, the foremost Conservative advocate of the idea of an old Nordic tradition of democracy was Nils Herlitz, a Professor of Public Law, according to whom the consequences of the crisis of democracy did not need to be the same in the Nordic countries as in countries such as Portugal, Italy, and Greece. In the Nordic countries, he held, individual freedom was respected and people had the principle of equality ‘in their blood’, as they were the inheritors of an ancient culture of
rights and rule of law." (s. 497) 

[3] K formulerar det som "this study suggests", s. 499.

Fackets effekter på löner och ojämlikhet i USA

Tom VanHeuvelen är en sociolog, verksam vid University of Minnesota, som gör väldigt intressant kvantitativ forskning om arbetsmarknaden och inkomstfördelning i USA. 2018 publicerade han en artikel i tidskriften Social Forces med titeln "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015". Man kan nog säga att utgångspunkten är en väldigt US-amerikansk debatt om vilken roll facket egentligen spelar. I USA olikt i Sverige organiseras ju en arbetsplats (snarare än en arbetstagare) i taget, och kollektivavtal gäller bara på organiserade arbetsplatser. Arbetare på organiserade arbetsplatser har alltså andra löner och villkor än arbetare på oorganiserade arbetsplatser, närmare bestämt så har fackligt anslutna arbetare högre löner och bättre villkor. Men vi vet att korrelation inte är kausalitet, och att den effekten lika gärna kan bero på selektion -- att mer kvalificerade och gåpåiga arbetare är med i facket -- snarare än en effekt av facket i sig. [1] VanHeuvelens artikel från 2018 handlar väldigt mycket om att beräkna den kausala effekten av fackligt medlemskap på löner och inkomstfördelning, rensat för selektionseffekterna. Artikeln är metodologiskt avancerad men också teoretiskt extremt intressant i det att VanHeuvelen för framåt analysen av hur facket påverkar löner och villkor inte bara för de som faktiskt är med i facket. Han har en rik och koncis forskningsöversikt över den kvantitativa litteraturen om fackets effekter:

"Wage inequality rises in response to union decline not only due to the direct influence on union members, but also through indirect pathways, as unions can use their influence to pull down top management incomes (DiNardo, Hallock, and Pischke 1997; Jaumotte and Buitron 2015; Shin 2014), increase labor’s share of total income (Kristal 2010, 2013), raise wages of non-covered but otherwise similar workers (Leicht 1989; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016), engage in nonmarket activism (Wilmers 2017), strengthen labor’s bargaining position (Bradley et al. 2003; Clawson and Clawson 1999; Korpi 1985), and boost compensation expectations (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Freeman 1984). Furthermore, unionization influences a wide range of stratification outcomes beyond immediate wage-setting practices, including working poverty (Brady, Baker, and Finnegan 2013), job security (Hipp and Givan 2015), political participation (Rosenfeld 2014), policy change (Rosenfeld 2014; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016; Western and Rosenfeld 2011), work satisfaction (Artz 2012; Hipp and Givan 2015), work hours and scheduling (Crocker and Clawson 2012), health and health benefits (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Reynolds and Brady 2012), layoff implementation (Jung 2017), and marriage patterns (Schneider and Reich 2014)." (s. 496)

För att förena dessa olika mekanismer arbetar VanHeuvelen utifrån den teoretiska modell som Bruce Western och Jake Rosenfeld la fram i en artikel 2011 och som fokuserar på fackets effekter på normer (som i sin tur påverkar inkomster), bortom de ditintills mer utforskade effekterna genom löneförhandlingar. Även tidigare har forskare modellerat hur facket i den US-amerikanska kontexten har effekter på lönerna även för icke-medlemmar. VanHeuvelen diskuterar två möjliga effekter:

"First, a spillover effect anticipates lower wages relative to unionization (Borjas 2015; Kaufman and Hotchkiss 2006). Higher union wages make unionized workers  an effective group to dismiss to lower labor costs. Thus, organized worker power counterintuitively increases the likelihood of layoffs among unionized firms. Dismissed workers then transition to nonunion sectors and firms, increasing the stock of potential workers and thus lowering pay (Neumark and Wachter 1995). Presumably, if unionization increases the prevalence of layoffs, unions would also dampen wages through unemployment’s scarring effect on future employment and wages (Gangl 2005). Second, unions provide a threat to
nonunionized firms (Brady et al. 2013; Freeman 1984; Leicht 1989; Western and Rosenfeld 2011). Employers prefer a nonunionized workforce. Therefore, when proximate to unionized firms or industries, the threat mechanism suggests that employers will raise wages preemptively to avoid unionization (Freeman 1984; Leicht 1989)." (s. 499)

Forskarna är alltså ense om att facket har effekter också på icke-medlemmar -- även om Borjas och Freeman är väldigt oense om vilka effekterna är, negativa eller positiva. VanHeuvelen använder och utvecklar som sagt Western och Rosenfelds modell för hur man ska förstå de bredare effekterna. Han förklarar modellen så här:

"Western and Rosenfeld (2011) developed a powerful theory unifying research on the multiple inputs unions have on both wage setting and social outcomes beyond immediate union membership. They relaxed the threat hypothesis’ rationalistic assumptions, and in doing so, reconciled the many strands of union stratification research through the concept of the moral economy: “norms prescribing fair distribution that are institutionalized in the market’s formal rules and customs” (517, also see Thompson 1971; Granovetter 1985). Beyond providing (1) power to workers in bargaining arrangements and (2) higher wages to immediately connected nonunionized firms and industries through rationalistic threat processes, unions have (3) an indirect influence on wage setting through
historical, cultural, institutional, and political practices. The moral economy argument thus complements the threat hypothesis, allowing for a multifactorial set of pathways to link unions and wage setting." (s. 499)

Även moral economy-argumentet kan kritiseras utifrån selektionsargumentet. Western och Rosenfeld operationaliserar den moraliska ekonomins effekte utifrån den fackliga anslutningsgraden i bransch-regionen, alltså till exempel att lönen för en icke fackligt organiserad arbetare i livsmedelsindustrin i Maine påverkas av den fackliga anslutningsgraden i livsmedelsindustrin (bransch) i Nordöst (region). Men selekteras arbetare till branscher och regioner utifrån oobserverade karaktäristika? VanHeuvelen fokuserar på folk som går med i eller ut ur facket och att jämföra deras utfall före och efter skiftet. En sista viktig mätfråga är hur man ska veta ifall effekterna av bransch-region-fackliga anslutningsgraden är en moralisk ekonomi-effekt eller hot-mekanismen, som diskuterad utifrån Freeman ovan. Här menar VanHeuvelen helt enkelt att kvantitativ forskning visar att strejker hade positiva effekter på lönerna före Reagans presidentskap, men inte sedan dess. Därför menar han att ifall de skattade moralisk ekonomi-effekterna klingar av från 1989 och framåt, så var det i själva verket en hot-effekt.

Hans data är Panel Study of Income Dynamics (PSID), en survey som började med ungefär 5000 familjer år 1968 och som samlades in varje år till 1997, och vartannat år därefter. Metoden är en som jag kanske aldrig sett tidigare, en variance function regression-modell (VFR) där han börjar med att skatta effekten av fackmedlemskap och bransch-region-facklig anslutning på lönen för medelarbetaren, och därefter använder samma förklaringsvariabler (med kontroller) för att förklara en loggad version av feltermen från den första regressionen. Den andra modellen förklarar då variansen inom grupperna. Se ekvation 1 och 2 nedan.

Resultaten indikerar att den råa lönefördelen för en fackligt ansluten manlig arbetare är runt 20 procent (för en kvinna runt 15 procent), och att ett beaktande av selektionsprocessen minskar effekten till 5-10 procent. (Men den är fortfarande statistiskt signifikant.) Moralisk ekonomi-effekten, mätt som effekten av bransch-region-anslutningsgraden, är också runt 20 procent före koll på selektionen, och runt 10 procent med koll.

Med Figur 3, som jag klistrat in högst upp, gör VanHeuvelen kontrafaktisk analys av hur löneojämlikheten för män och kvinnor hade utvecklats om den fackliga anslutningsgraden hade varit konstant. Då hade löneojämlikheten sett mycket annorlunda ut idag, kan man konstatera, även om VanHeuvelen påpekar att den beräknade sänkningen av ojämlikheten som konstant facklig styrka hade inneburit, bara är hälften så stor som den ser ut om man inte beaktar selektionen in och ut ur facket. Från dessa resultat går han till att diskutera effekterna och implikationerna av att arbetare byter facklig status, in eller ut ur facket, och visar att effekterna av facket överlag inte är annorlunda efter 1989 än före det året.

I slutsatssektionen drar VanHeuevelen tre huvudsakliga slutsatser. Ett, facket har direkta och indirekta effekter på lönespridningen. Att facket i USA försvagats så mycket som det gjort sedan 1970-talet gör att lönespridningen mellan arbetare och över en arbetares livscykel är större idag. Detta är robust för att kolla på arbetare som byter och inte byter bransch och region, arbetare som går in och ut ur facket, etc. Resultaten ger mikrogrundvalar för makro-argument om fackens betydelse och stöttar en maktresursteoretisk tolkning: "The findings in this paper support and extend a power resources theoretical understanding of inequality. Unions are central to egalitarian politics. From one perspective, results neatly fold into a power resources theoretical argument; it is unsurprising that the decline of labor unions, resulting in lower working-class power, has had broad negative stratification consequences (Jacobs and Dirlam 2016; Korpi 1985). Yet results emphasize the importance of the less frequently studied ideological component of power resources (Brady and Sosnaud 2010)." (s. 521) Den andra slutsatsen är att fackets effekter är robusta för oobserverad heterogenitet, men mindre än de råa effekterna. Den tredje slutsatsen är att facket har effekter inte bara på livslönen för arbetarna, utan att försvagningen av facket också ökar osäkerheten och volatiliteten över livscykeln.

 

referens

Tom VanHeuvelen (2018) "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015", Social Forces 97 (2).

fotnot

[1] VanHeuvelen diskuterar detta mätproblem på flera ställen i artikeln. En koncis diskussion är: "Economists traditionally argue that union workers have higher average unobserved skill levels than otherwise similar nonunion workers (Borjas 2015), while the work security provided by union contracts might allow for more on-the-job training. Controlling for these unobserved productivity-enhancing skills may lower the observed union wage premium. Several studies support this argument, finding that the union wage premium shrinks when worker fixed effects are included in regression models (Freeman 1984). Conversely, others note that the influence of unobserved heterogeneity may be overstated due to measurement error and the unique characteristics of workers who change union status (Card 1996; Lemieux 1998).
Similarly, Card, Lemieux, and Riddell (2004) note how selection bias influences the compressing effect of unions on wages. Assuming all workers possess some combination of observed and unobserved skills, they argue that workers most likely to select into union jobs will come from the off-diagonal: high unobserved and low observed skills, and vice versa. Workers with low observed and unobserved skills are neither qualified nor hired for union jobs, while those with high observed and unobserved skills can attain higher wages outside union contracts. These contrasting selection processes yield the appearance of an exaggerated compressing effect of wages among union members. Lemieux (1998) found this among Canadian male workers. In total, this argument suggests that the inequality-reducing effect of union membership might partially result from workers basing employment decisions on their ability to attain wages beyond those characteristics observed by analysts." (s. 501)