Den svenska välfärdsstaten och den ekonomiska tillväxten sedan 1950

 

De spanska nationalekonomerna Luis Buendía and Enrique Palazuelos publicerade 2014 en artikel om Sverige (!) i Cambridge Journal of Economics. De menar att välfärdsstatens huvudsakliga mål är (1) full sysselsättning, (2) bättre levnadsförhållanden, och (3) minskad inkomstojämlikhet. De huvudsakliga medlen för att uppnå detta är transfereringar, välfärdstjänster, ekonomisk politik, och arbetsmarknadspolitik.

1950 till 1975 var den ekonomiska tillväxten i Sverige mycket god. Privat konsumtion växte med 3,0 procent om året, offentlig konsumtion med 4,6 procent, kapitalformationen med 4,5 procent, exporten med 6,0 procent och importen med 6,2 procent. Detta byggde ihop till en BNP-tillväxt om 3,7 procent årligen, att jämföra med 1,3 procent 1976-1993 och 3,1 procent 1994-2008. (Sverenius 1999 har också en intressant nedbrytning av BNP-tillväxten i dess olika komponenter för efterkrigstiden och 1980-90-talen.) Arbetsproduktiviteten ökade med 3,9 procent om året bland annat genom en ökad kapitalintensitet. (s. 764)

"Labour productivity growth during the period 1950–75 ascended by a total of 160%, rendering compatible the public policies that were implemented, the increase of business profits—particularly those of the biggest firms—the rise of wages and the increase of public revenues coming from taxes and contributions on firms and labour (Steinmo, 1993, pp 120–21; Glyn, 1995, pp 114–15; Erixon, 2010, pp 682–83)." (s. 764)

Industrisektorn växte snabbt under perioden oc hen rad företag blev Europaledande i sina respektive branscher -- Tetra Pak, IKEA, Electrolux, Ericsson med flera. Kombinationen av vinster i storföretagen, full sysselsättning och stora löneökningar tolkar Buendia och Palazuelos så här:

"Therefore, the growth model was a response to an accumulation pattern where corporatist relations (with strong unions and a social democratic government) made feasible a distribution of the productivity gains in compatibility with adequate profit levels that preserved employers’ expectations to sustain investment. Aggregate demand, productive supply, income distribution, market structure, and institutional consensus gave rise to a loop of virtuous relations that enhanced the reproduction of the accumulation pattern (Erixon, 1997, pp 15–18; Huber and Stephens, 2001, pp 127–31; see also
Ryner, 1998, p 105; Blyth, 2002, pp 119–25)." (s. 764-765)

De fyra pelarna av arbetsmarknaden som stöttade välfärdsstaten i detta perspektiv var enligt Buendia och Palazuelos de följande.

1. aktiv arbetsmarknadspolitik som kvalificerade arbetskraften och integrerade kvinnor i arbetskraften (Huber och Stephens 2001).
2. att den offentliga sektorn skapade jobb. Enligt Edvinssons (2005) siffror mer än tredubblades antalet offentligt anställda mellan 1950 och 1975.
3. centraliserade förhandlingar mellan arbetsgivarna och fackföreningarna
4. solidarisk lönepolitik som minskade lönespridningen mellan arbetare i olika företag och sektorer, och samtidigt var tänkt att förebygga inflation genom löneökningar till arbetare i de mest produktiva företagen (Erixon 2008).
   

Transfereringarna -- inklusive ålderspensioner, arbetslöshets- och sjukdomsförsäkringar, barnbidrag, föräldraledighet -- expanderade under efterkrigstiden, på åtminstone fyra sätt: summorna som delades ut, täckningsgraden, replacement rate (alltså hur stor del av sin tidigare inkomst man fick ut), och en minskning av hur mycket den försäkrade själv direkt fick betala för försäkringen. Transfereringarna var på 1970-talet i Sverige bland de generösaste i världen, säger de med referens till Scruggs och Allan (2006) som jag bloggat om här. Välfärdsstatens tredje pelare var de offentliga tjänsterna. Sjukvård och utbildning, men också äldrevård, barnomsorg med mera förbättrades under efterkrigstiden. Den fjärde pelaren var den ekonomiska politiken. Skattekvoten ökade från 25 procent av BNP 1955 till 41 procent 1975, och inkomstbeskattningen blev mer progressiv. 

Genom dessa fyra pelare uppnådde man sina mål. Arbetslösheten låg runt 1-3 procent under efterkrigstiden, och arbetslöshet längre än ett år var i princip icke-existerande säger de med referens till Rehn (1990). Arbetarnas levnadsstandard förbättrades mycket snabbt, och lönespridningen minskade rejält. 

Hur hängde då den ekonomiska tillväxten och välfärdsstatens utbyggnad ihop? Buendía och Palazuelos sammanfattar det i tabell 3:

En ökning av BNP med 3,7 procent om året möjliggjorde/finansierade expansionen av välfärdsstaten, och löneökningarna. Men välfärdspolitiken påverkade också den ekonomiska tillväxten:

"On the other side, given that the achievement of the welfare state’s goals made necessary an increase in public expenditures on consumption and investment, government demand became a central component of aggregate demand. Similarly, active labour market policies fostered qualification, whilst the improvement of public transfers and social services stimulated productivity growth and contributed to favourable business expectations. Moreover, social achievements enabled macroeconomic stability inasmuch as they paved the way for an agreed income distribution, preventing inflation trends that would have jeopardised the growth dynamics." (s. 767)

(För ett annat sätt att teoretisera samspelet mellan välfärdspolitik och ekonomisk tillväxt, se Hein, Meloni och Tridico 2021.) Från mitten av 1970-talet bröts den positiva rundgången mellan ekonomi och politik. Arbetarrörelsen krävde vidare utbyggnad av välfärdsstaten och högre löner även när ekonomin gick sämre, men Buendía och Palazuelos menar att det inte var detta som i sig knäckte utvecklingen. Dettta kom istället från (i) den internationella ekonomiska krisen i mitten av 1970-talet, "(ii) the change in the correlation of right and left forces" (??), och (iii) avregleringar som ledde till en bubbla och 1990-talskrisen. På faktor (ii) pekar de på att SAP förlorar valet 1976, och att facket blev mer internt splittrat när tjänstesektorn blev ledande internt (Korpi 1983, s. 230; Martin 1984, sektion 3). SAP gick högerut på 1980-talet, och på högersidan av politiken gick arbetsgivarna på offensiven, säger de med referens till Blyth (2002, s. 209-229) och Ryner (2002, s. 144-153). Vägen till krisen beskriver Buendía och Palazuelos på följande, inte odiskutabla, sätt:

"The subsequent new balance of power left its imprint on economic policies, favouring the introduction of some macroeconomic policies that were dysfunctional to the model as it had been working and precipitated the bursting of the crisis. Among them, the policies of liberalisation and economic opening exposed larger firms (already affected by the decrease in foreign demand) to further competitiveness pressures. Finally, the rapid deregulation of the financial sector in a context of low interest rates, fixed exchange rates and a tax system that incentivised borrowing, led to an increase of the credit and the creation of bubbles in the real estate sector and in the stock exchange (Whyman, 2003, p 95).
The combination of liberalisation and stabilisation policies, the slowing down of public demand and the growth of the two bubbles caused fatal errors in the functioning of the economy. When in 1990 international interest rates increased, interest rates in Sweden became under pressure, and the economy was the victim of speculative attacks. The government reacted by increasing interest rates, which became very high in real terms in a context of reducing inflation. The appreciation of the currency depressed foreign demand whilst the increase in the interest rates put an abrupt end to the bubbles and cut domestic demand. As a result, a great part of the banking system failed and had to be bailed out. A currency crisis followed the banking crisis, and faced with the impossibility of keeping a fixed exchange rate, the Swedish crown started to float in the end of 1992. The depreciation that followed put the basis for an export-led recovery, a recovery under a new accumulation pattern, since the above-mentioned events meant the dismembering of the Golden Age growth model (Ryner, 2002, pp 53, 148–51; Belfrage and Ryner, 2009, pp 268–70)." (s. 769)

70-talets ekonomiska kris och de förändrade institutionerna satte igång den kedja av händelser som orsakade 1990-talskrisen, "preventing the accumulation regime from working. As a consequence, there was a dismembering of the welfare state model, which despite some dysfunctional aspects,
had been in tune with that accumulation regime. The point of no return came with the outbreak of a deep economic crisis in 1991–93, after which a new growth pattern emerged (Glyn, 1995, p 119; Ryner, 2002, pp 152–54)." (s. 769)

Här slås man av att kopplingen mellan tillväxtregim eller ackumulationsregim* å ena sidan, och välfärdsstatens politik å andra sidan, är rejält underteoretiserad i artikeln. Gör en ekonomisk kris som den i Sverige 1991-94 ett ekonomisk-politiskt och välfärdspolitiskt skifte oundvikligt? I så fall varför och genom vilka mekanismer? Och varför skedde inte det redan med krisen efter oljeprischocken 1973?

I vilket fall så menar Buendía och Palazuelos att politiken efter 1991 var mycket olik den som förts dithän, och det kan man ju hålla med om. Sysselsättningen i offentlig sektor slutar öka, och det är den privata sektorn som får stå för jobbskapandet. Arbetsproduktiviteten växte nu mycket långsammare, 2,2 procent om året jämfört med 3,9 procent under de gyllene åren. (s. 769) Tillväxtens drivkrafter var framför allt privata investeringar (+5% om året) och exporterna (+7,3% om året). Vinsterna har ökat snabbare än lönerna, vilket också varit ett av den nya ekonomiska politikens mål (Ryner 2002, s. 155-158; Erixon 2010).

Arbetsmarknaden har förändrats i grunden, med högre arbetslöshet, fler flexibla jobb, och mindre offentliga satsningar på arbetsmarknadspolitik. De offentliga transfereringarna har blivit mindre generösa, framför allt för sjukförsäkringen och a-kassan. Allra störst har nedskärningarna varit i pensionerna. Inom de offentliga tjänsterna har självkostnaden ökat. Den ekonomiska politiken har lagts om på så sätt att statens utgifter som andel av BNP minskat, att skatteprogressiviteten minskat med mera.

Hur hänger då välfärdsstat och ekonomisk utveckling ihop sedan 1990-talet? De börjar med något ganska självklart: med lägre produktivitetstillväxt blir det mindre pengar till välfärdssatsningar. Men den viktigare effekten är, säger de, att den ekonomiska politikens nya inriktning "based on fostering profits and maintaining monetary stability (Ryner, 1998, pp 106–9; Erixon, 2008, pp 370–71; Belfrage and Ryner, 2009)" skadat välfärdsstaten vad gäller målen den fulla sysselsättningen, högre löner och minskad ojämlikhet. (s. 772)

 

Sedan statsbudgeten januari 1991, som lanserade låg inflation som det övergripande målet för den ekonomiska politiken (Lindbeck 1997, s. 1303; Huber och Stephens 2001), är den fulla sysselsättningen inte längre högsta prioritet. Inkomstojämlikhten slutade minska på 1980-talet och har ökat sedan 1994, genom minskad löneandel, ökad lönespridning och mindre omfördelning. "the welfare state’s retreat is evident and subsequently affects economic growth": lägre prioritet för sociala mål och mindre expansion av de offentliga tjänsterna minskar aggregerad efterfrågan, och "fewer social achievements" (??) hämmar produktivitetsutvecklingen, eller förbättrar inte den som de brukade göra. (Det är oklart hur. Är det genom postkeynesianska effekter a la Storm och Naastepad? Kanske.) B och P menar också att den sociala instabiliteten ökat: "Furthermore, the moderation of the distributive struggle, previously handled through consensus policies, now depend on the social dominion exerted by employers, the political framework and ideology. " (s. 773) I diagram 2 sammanfattar B och P den nya ackumulationsregimen sedan 90-talskrisen och hur den relaterar till välfärdsstaten:

Jag är inte helt övertygad av Buendía och Palazuelos artikel. De pekar förstås på intressanta fenomen och samband, men jag tycker att de kunde förklarat tydligare genom vilka mekanismer de olika delarna av välfärdsstaten påverkar och påverkas av den ekonomiska utvecklingen. Till exempel: varför skulle "fewer social achievements" hämma produktivitetsutvecklingen? Det finns också en stor svart låda i att det inte diskuteras vad för typ av jobb som skapas. Som jag ser det är de starkaste argumenten för att den liberala vändningen på 1990-talet var bra och nödvändig, att tjänsteekonomins jobbskapande kräver andra lönepolitiska och välfärdspolitiska åtgärder än vad som var kompatibelt med fordismens jobbskapande. Det argumentet genomsyrar t ex Christer Lundhs bok om arbetsmarknadens utveckling, eller Barry Eichengreens bok om Europas ekonomier sedan 1945. I och med att Buendía och Palazuelos inte tar upp sådana välkända argument, tycker jag inte heller att man kan säga att de på ett föredömligt bemöter sina motståndares bästa argument. Argumentet läggs mer fram här som skuggboxning; Assar Lindbecks artikel från 1997 där Lindbeck tydligt argumenterar för att (ny)liberal reform av den svenska välfärdsstaten är nödvändig refereras här, men de ger sig inte in i diskussion med Lindbeck. Det är slående att begreppet "fordism" inte förekommer i Buendía och Palazuelos artikel; för en artikel som diskuterar sambandet mellan ackumulationsregim och välfärdsstat är det anmärkningsvärt.

referens

Luis Buendía och Enrique Palazuelos (2014) "Economic growth and welfare state: a case study of Sweden", Cambridge Journal of Economics. Läs här.

fotnot

* Det är också lite oklart vad ackumulationsregim betyder här. Jfr van der Zwans (2014) diskussion om finansialisering som ackumulationsregim utifrån den franska reguleringsskolan. I samband med Belfrage och Kallifatides (2018) anmärkte jag däremot att jag tyckte att det var lite otydligt vad tillväxtregim och ackumulationsregim var, och skillnaderna mellan de två begreppen. Begreppet tillväxtregim har jag däremot diskuterat utifrån Bhaduri och Marglin (1990) där begreppet har en tydlig betydelse, utifrån inkomstfördelningen och var efterfrågan i ekonomin kommer ifrån.

Val och demokratisering sedan 1900

Jag har tidigare bloggat om betydelsen av val i odemokratiska regimer för att kunna demokratisera dessa. Val även med begränsad rösträtt eller med brott mot liberala rättigheter om yttrandefrihet, demonstrationsfrihet etcetera kan som jag ser det -- influerad framför allt av Michael K. Miller -- vara en demokratisk kraft genom flera mekanismer: genom att srida en demokratisk kultur bland de som inkluderas och skapa en vana av politiskt deltagande med mera, genom att höja kraven för medborgerliga rättigheter och rättvisa val, genom att skapa en punkt att fokusera på för oppositionspartier och -rörelser (som också kan få stöd genom att uppmärksamma orättvist genomförda val och valfusk), och så vidare. Andra statsvetare, som Gandhi och Lust-Okar (2009), betonar däremot att odemokratiska val ger en möjlighet för de styrande eliterna att kontrollera befolkningen ännu mer genom informationsinnehållet i valen, genom patronage och så vidare.

Statsvetarna Amanda B. Edgell (U of Alabama), Valeriya Mechkova (Göteborg), David Altman (Pontificia Universidad Catolica de Chile), Michael Bernhard (U of Florida) och Staffan I. Lindberg (Göteborg) ger sig i en artikel från 2018 in i denna debatt. Lindberg har varit en ledande företrädare för "odemokratiska val leder till demokratisering"-tesen, men Gandhi och Lust-Okar menar att Lindbergs (2006) argument byggde på studier i Afrika söder om Sahara och att motsvarande studier t ex i Latinamerika inte stödjer argumentet; den empiri som de själva utgår ifrån är dels från Mexiko, men i hög grad från Mellanöstern.

Edgell et al har ett större dataset, V-Dem som jag tidigare bloggat om, för hela världen och en lång tidsperiod i 1900 till 2010, och kan därmed ta upp just sådana frågor om huruvida "democratization by elections"-argumentet funkar i vissa världsdelar men inte i andra, eller i vissa epoker men inte i andra. Deras artikel börjar effektivt:

"There is no democracy without contested elections. They are the medium through which popular sovereignty is translated into working institutions of government. Despite this, the discipline has long wrestled over the relationship between elections and democracy. Huntington proclaims, “[e]lections, open, free, and fair, are the essence of democracy, the sine qua non”, and the literature often highlights founding elections as the moment of democratic transition. Yet it remains important to avoid the fallacy of electoralism. Many authoritarian regimes mimic democratic procedures,even multiparty elections, in an attempt to legitimize their hold on power. It is essential not to conflate necessity with sufficiency." (s. 422-3)

Från odemokratiska-val-är-kontroll-sidan refererar de Gandhi och Przeworski som menar att valen låter auktoritära ledare dela ut rents för att blidka oppositionen, Lust-Okar diskuterar "competitive clientilism" och Magaloni visar att röstning och politiska partier kan stabilisera den auktoritära regimen. Det motsatta "democratization by elections"-argumentet klargör de bl.a. så här:

"Reiterated elections hold the potential for social learning: (1) opposition parties become better at coordination, campaigning, and countering fraud; (2) citizens come to expect regular opportunities to decide who will hold power, engage in politics, and value the inherent rights that make that possible; and (3) civil society organizations learn to better advocate for their interests and promote vertical accountability. 

Di Palma originally called this the “power of elections”. /.../" (s. 424)

 

 

referens

Amanda B. Edgell, Valeriya Mechkova, David Altman, Michael Bernhard och Staffan I. Lindberg (2018) "When and where do elections matter? A global test of the democratization by elections hypothesis, 1900–2010", Democratization 25 (3) 422-444. Läs här.

Val i odemokratiska regimer

"Ruling elites exploit their control over state
resources to stay in power." (s. 412)

 

Statsvetarna Jennifer Gandhi och Ellen Lust-Okar börjar en översiktsartikel från 2009 om val i odemokratiska regimer så här:

"Authoritarian elections are often understood as a monolithic, infrequent phenomenon somewhat incompatible with stable dictatorship, but a cursory examination of the practice of such elections around the world reveals a very different picture. Incumbents in eighteenth- and nineteenth-century Western Europe and Latin America held elections well before the advent of democracy (Zeldin 1958, Posada-Carbo 1996), and incumbents in the vast majority of regimes today call voters to the polls (Hyde 2006, Roessler & Howard 2008). That is, authoritarian elections are neither rare nor, as others have noted before, inevitably undermining to autocrats (Hyden & Ley 1972, Hermet et al. 1978)." (s. 404)

Statsvetarna har uppfunnit begrepp för att tampas med detta, konstaterar Gandhi och Lust-Okar -- de pekar på "hybridregimer", "competitive authoritarian", "electoral authoritarian" med flera -- men G och L-O menar att till och med dessa differentierade begrepp är för imprecisa. Bristen på precision, menar de, har gjort att statsvetare missat viktiga frågor om "the micro-level dynamics of authoritarian elections and the ways in which they differ systematically from each other." (s. 404)

Makthavare i odemokratiska regimer kan använda val för att co-opt eliter, partimedlemmar eller samhället mer allmänt: dela upp makten inom eliten, ge folket en illusion av en rättvis ordning, osv. Med mutor, hot och andra fulspelsmetoder kan man få folk att "rösta rätt" och sedan använda de starka val-utfallen som en signal -- inåt och utåt -- om hur stark regimen är. Man kan också få in andra politiker i systemet och bearbeta dem. Valresultat kan också ge makthavarna information om var de har sina starkaste fästen kontra var de behöver bearbeta befolkningen mer. En studie av lokala val i Kina visar att dessa stärker regimen genom att öka informationsutbytet mellan de styrande och folket, och öka regimens legitimitet. Överlag har Gandhi och Lust-Okar en rätt mörk bild av val i odemokratiska regimer: perspektivet är snarare att valen ökar den odemokratiska regimens stabilitet, än att de skulle öka sannolikheten för demokratisering, som Brownlee (2009) utgick ifrån.

"In most cases, the emerging picture is that elections are not uncompetitive exercises simply returning preselected candidates, but rather exercises in “competitive clientelism,” wherein candidates vie for the privilege of acting as intermediaries in patron-client relations (Lust-Okar 2006) and incumbents manipulate such a system to insure their prolonged rule." (s. 407)

De diskuterar i tur och ordning tre typer av aktörer som deltar i odemokratiska val: väljare, kandidater, och makthavare (incumbents). Diskussionen om väljare börjar återigen med kontrollperspektivet på odemokratiska val, snarare än omvandlingsperspektivet:

"Most scholars view patronage distribution and control over resources as important in driving voter behavior in authoritarian regimes (Blaydes 2006b; Lust-Okar 2006, 2008a; Greene 2007; Pepinsky 2007; Masoud 2008). The playing field is so clearly skewed in favor of the incumbents—given their monopoly over patronage resources and the use of force— that citizens often vote in favor of incumbents despite their preferences. This results in what Magaloni (2006, p. 19) terms the “tragic brilliance” of the regime: “Citizens’ choices are free, yet they are constrained by a series of strategic dilemmas that compel them to remain loyal to the regime.”" (s. 408)

Exempel på hur odemokratiska regimer använder val för att kontrollera folk genom att inkludera dem i det styrande partiet kan till exempel tas från Mexiko under PRI. I Kina är Kommunistpartiet inte lika centralt i de riggade valen.

Kandidaterna som ställer upp i valen motiveras främst av korruption, menar G och L-O:

"Most candidates apparently enter elections to vie for a portion of the spoils, since their control over policy outcomes is limited (Lust-Okar 2006, Magaloni et al. 2007, Blaydes 2008, Masoud 2008, Shehata 2008). " (s. 409)

De refererade studierna handlar om, i tur och ordning, Jordanien, Mexiko, Mubaraks Egypten, Egypten igen, och Egypten igen. Jag tycker att det är lite konstigt att Gandhi och Lust-Okar går så all in på ett kontrollperspektiv på odemokratiska val; mitt intryck är att just eftersom odemokratiska regimer är så olika varandra, som de pekar på i introduktionen till artikeln, så finns det också regimer där val bär en mer genuint demokratiserande potential: mitt intresse är ju europeiskt 1800-tal och tidigt 1900-tal, inte Egypten på 1990-talet, och då tycker jag, i fall som Sverige efter 1866 eller Tyskland efter 1871, att det blir svårt att inte se valen liknande som Lindberg: en chans för oppositionen att mobilisera, trumma upp intresse, och stärka sin bas på sikt. (Se också inlägg om civilsamhälle och substantiell demokratisering.)

Omsättningen av parlamentariker är väldigt hög i länder som Jordanien, Egypten, Syrien och Mexiko: bara 19-40 % av parlamentariker behöll sina platser i egyptiska val sedan 1980-talet; i Jordanien sedan 1990-talet, färre än 20 %.

Det finns också fall i Mellanöstern där partier lyckats bli massrörelser bland annat genom att ställa upp i mer eller mindre riggade val: Rättvise- och utvecklingspartiet i Marocko, Muslimska brödraskapet i Egypten, Islamiska aktionsfronten i Jordanien. (s. 411)

Det kan alltså för en odemokratisk regim bli ett dubbeleggat svärd att arrangera val. Gandhi och Lust-Okar citerar Schedler (2006):

“To the extent that they [elections] serve to legitimate the system and demonstrate the power and popularity of the ruling party as well as the weakness of its opponents, elections tend to demoralize and demobilize opposition forces. To the extent that they allow opposition forces to get stronger and to demonstrate that the emperor is naked, that his grip on power is based on manipulation rather than popular consent, elections tend to reinvigorate opposition parties.” (cit. 411)

Oppositionspartier kan också agera strategiskt och välja att bojkotta val som de ser som alltför riggaed och meningslösa: också det kan vara ett sätt att vinna stöd.

Magaloni (2006) menar att PRI-regimen i Mexiko hindrade småbönder från att ta sig ur fattigdomen, och samtidigt arbetade med patronage för att låsa fast dem i regimen, göra dem beroende av staten och regimen. Odemokratiska regimer arbetar också mer institutionellt med att rigga valmetoder och valkretsar, och så vidare.

I de preliminära slutsatserna angående valens roll menar Gandhi och Lust-Okar att litteraturen i någon mån vilar på ett fåtal rikligt studerade fall, särskilt Mexiko, Kina och Egypten.

De går vidare med att diskutera ifall valen utgör en länk till demokratisering: en fråga som motiverat mycket foskning. En mekanism kan vara att valet genererar en splittring inom den styrande eliten och en successionskris som ger oppositionen en chans. G och L-O går vidare med en mer aktiv roll för oppositionen:

"It is more difficult to demonstrate that authoritarian elections promote democratization—not just regime breakdown and transition. Yet there is some evidence that elections may contribute to democratization from the ground up. The literature on local elections in China advances the claim that elections promote “creeping democratization” (Pei 1995). Village-level elections can empower citizens or enhance their engagement in politics depending on township characteristics. In particular, “better elections increase participatory attitudes and rights protection, values that are likely to be difficult to dislodge” (Birney 2007, p. 153; see also Shi 1999a, Li 2003). Elections thus may influence citizens’ relationship with the state and their expectations about it, eventually leading to higher levels of democratic engagement.
In addition, elections may promote democratization if they result in victory for a democratic opposition. “Liberalizing electoral outcomes” are possible when opposition parties form pre-electoral coalitions (Howard & Roessler 2006). These coalitions not only make an opposition victory more likely but also expand the political space just short of alternation in power. Or possibly democratization is more likely over the course of repeated elections, particularly where opposition candidates are afforded some degree of freedom (Lindberg 2006c, Roessler & Howard 2009). In Mexico, as opposition parties made greater inroads into the PRI’s majority in the assembly, the PRI sought to form legislative coalitions with one opposition party (i.e., PAN) in an attempt to marginalize another (i.e., PRD). The price, however, was increasing concessions regarding the independence of electoral institutions, eventually leading to elections that an opposition party could and did win (Eisenstadt 2004)." (s. 415)

En tredje mekanism är protester orsakade av "stulna val" etc; exempel på sådana processer där tidigare oeniga medborgare kan enas och samlas runt en god protest är färgrevolutionerna i Georgien 2003 och Ukraina 2004. Sådana protester kan också få stöd från andra stater och från NGOs.

Överlag är dock Gandhi och Lust-Okar skeptiska till om val verkligen ökar sannolikheten till en demokratisering av en odemokratisk regim, och det är intressant här med argumentet att Lindbergs argument baserat på SSA inte håller i Latinamerika:

"The claim that authoritarian elections facilitate democratization, however, has its skeptics. Finding little evidence for it in Latin America, McCoy & Hartlyn (2007, 2009) question whether the findings within sub-Saharan Africa (Bratton & van de Walle 1997; Lindberg 2006a,b) are more general. The results of more global inquiries seem questionable as well. For instance, Hadenius & Teorell (2007) find that multiparty elections appear to be a “prime stepping stone” for democratization, and yet they
code as “multiparty regimes” those regimes that have chosen to open elections, possibly as part of the process of democratization. Multiparty elections may characterize democratization without necessarily causing it. Indeed, Brownlee (2007) finds no evidence that elections affect regime survival in a large-n analysis of authoritarian regimes, although he does find that holding elections under an authoritarian regime increases the likelihood that a subsequent regime will be democratic (Brownlee 2009)." (s. 416)

Autokratiska härskare är så skickliga på att använda val för att "perpetuate their rule" så att de teoretiska kopplingarna från odemokratiska val till demokratisering blir "tenuous", säger de med referens till Lust-Okar (2006).

I slutsatserna menar de att val i odemokratiska regimer är mer olika varandra än val i demokratiska stater och att man kan behöva mer forskning för att utforska olika effekter av och orsaker till variationer i de odemokratiska valen:

"These questions require an enormous amount of work: the careful elaboration of theories and explanations, studies of a more varied set of cases, and the collection of systematic data to identify the empirical patterns, assess the scope conditions of current findings, and verify whether our theories have explanatory power. These studies promise to be rewarding. Unlike in democracies, where by definition elections entail specific political conditions (e.g., partisan competition, free press), the variety in conditions surrounding elections under authoritarianism allows us to theorize and empirically examine how basic, yet specific, features of elections are related to particular outcomes." (s. 418)

referens
Jennifer Gandhi and Ellen Lust-Okar (2009) "Elections Under Authoritarianism", The Annual Review of Political Science  12:403–22

Hybridregimer och demokratisering 1975-2004

Statsvetaren Jason Brownlee börjar en artikel från 2009 med en mycket intressant historisering av utvecklingen av ett slags politiska hybridregimer på 1990-talet, auktoritära regimer men med demokratiska inslag, och hur statsvetare teoretiserade och typologiserade detta:

"In the wake of the cold war authoritarian rulers increasingly adopted the forms of democracy even as they resisted substantive democratization. By 2001 “electoral authoritarianism” had become the modal form of nondemocracy; autocrats allowing some form of multiparty elections outnumbered those who did not by more than two to one (Schedler 2002, 47). As Larry Diamond observed, these hybrid regimes were not completely new. Much earlier authoritarian regimes in Mexico, Senegal, and Taiwan had permitted the opposition to contest elections, although many more regimes had excluded their challengers from such competition (Diamond 2002, 23–24). In the 1990s rulers were fusing plebiscitarianism and authoritarianism at an astounding rate, in the process defying expectations that they would soon adopt genuine democracy." (s. 515)

Under 00-talet såg statsvetarna att dessa hybridregimer kunde utvecklas åt olika håll: en auktoritär regim med demokratiska inslag kunde bli demokratisk på 90-talet (Mexiko), men också mer auktoritär (Azerbaijan). Brownlee går in i den här litterturen och jämför länder med olika hybridregimer ("competitive authoritarian", “hegemonic electoral authoritarian”) såväl som länder helt utan politiska val. Han har också en period som överskrider kalla krigets slut 1989, 1975-2004, och definierar regimskifte som följer: "rather than assessing regime change as a shift in Polity or Freedom House scores, I measure changes from authoritarianism to democracy based on Freedom House’s underutilized listing of electoral democracies."

Definitionen av demokrati är minimalistisk, schumpetersk:

"The criteria for being counted as an electoral democracy are 1. a competitive multiparty political system; 2. universal adult suffrage for all citizens; 3. regularly contested elections under a secure and secret ballot and the absence of massive, outcome-changing fraud; 4. significant public access of major political parties to the electorate through the media and open campaigning (Puddington 2007, 3)." (s. 517)

Mellan 1990 och 1994 ökade antalet demokratier i världen, med denna definition, med 50 %, från 76 till 114, och sedan var nivån ganska stabil de närmsta tio åren, vilket syns i diagram 1. I slutet av 1990-talet och början av 00-talet utvecklades så diskussionen om hybridregimer inom statsvetenskapen. Det diskuterades då också ifall detta var ett nytt fenomen eller vad som var distinkt med dem på 1990-talet:

"For Larry Diamond, it was the proliferation of hybrid regimes, not their simple emergence, which made these cases novel. “Hybrid regimes (combining democratic and authoritarian elements) are not new,” he remarked. “Even in the 1960s and 1970s, there existed multiparty, electoral, but undemocratic regimes”. The contemporary period differed, though, because nondemocratic regimes tended not to ban their opponents outright but instead corral them through other methods." (s. 518)

Andreas Schedler konstaterade att kombinationen av politiska val och icke-demokratiskt styre hade en lång historia, men menade att 1990-talet visade att "transitions", övergångar, från auktoritära regimer kunde leda lite vart som helst, inte nödvändigtvis till demokrati utan lika gärna till olika mer eller mindre auktoritära hybridregimer "that do not fit into our classic categories of one-party, military, or personal dictatorship". Diamond (2002) lade fram en ny typologi, med sex sorters regimer: (1) "liberal democracy", (2) "electoral democracy", (3) "ambiguous regimes", (4) "competitive authoritarian", (5) "hegemonic electoral authoritarian", och (6) "politically closed authoritarian". Skillnaden mellan 4:an och 5:an är oppositionens styrka: i 5:an har vi ett dominerande parti som vinner nästan alla röster, som i Singapore (ofta över 95 procent), Egypten år 2000 (80 procent), eller Tunisien på 1990-talet (över 80 procent).

Är en auktoritär regim med val en slippery slope till demokrati? I goda tider har statsvetare hävdat det: "After regime-initiated elections in the Philippines (1986), Chile (1989), Poland (1989), and Nicaragua (1990) produced opposition victories, Samuel Huntington remarked that “liberalized authoritarianism is not a stable equilibrium; the halfway house does not stand”" (cit. 518-9). O'Donnell och Schmitter (1986) hävdade detsamma om autokrater efter 1945, att de bara kunde legitimera sin makt som "en övergångsfas", medan andra forskare hävdat att val varit ett sätt för de styrande att kontrollera ed underlydande (Chebabi och Linz 1998; Gandhi och Przeworski 2007).

I sitt argument för en typologisk metod, där regimskifte är ett skifte från en nolla till en etta snarare än en linjär förflyttning på ett skala, utgår Brownlee från Barbara Geddes (1999, 2003) teoretisering av regimförändring. Geddes förklarar approachen: “Because I consider the most important differences among authoritarian regimes to be qualitative, I create a typology for ‘measuring’ regimes rather than a scale or index.” Geddes menade att auktoritära regimer antingen har stöd i militären, ett parti, eller en personlig klick. Hon kodade 167 regimer från 92 länder med denna typologi. Hon fann att militärregimer hade den kortaste överlevnaden, 8 och ett halvt år i snitt, medan partidiktaturer överlevde längst, 22,7 år. En av de mest ambitiösa uppföljarna till Geddes projekt var Axel Hadenius och Jan Teorells, i vilket de skapade fler variabler, inklusive regimer som var monarkier eller demokratier. H och T kunde så spåra såväl skiften mellan olika typer av auktoritära regimer, som skifte från auktoritär regim till demokrati. Medan Geddes kodade Mexiko under PRI från 1929 till 2000 som en och samma politiska regim, kodade Hadenius och Teorell det som en "dominant party regime" 1960-87 och en "multiparty regime" 1988 och framåt. Brownlee ifrågasätter såväl detta som H och T:s kodning av Filipinnerna sedan 1970-talet, och menar att H och T överdriver hur många regimskiften som skett och då får får starka resultat. Staffan Lindberg skapade ett nytt dataset på val i Afrika söder om Sahara, och Lindberg (2006) "argues that elections do not merely ratify preceding democratic development but actually facilitate democratization independently". (cit. 520) Det här referatet av Lindbergs studie, med citat från svenskan, är väldigt intressant:

"Over time, Lindberg contends, elections have a self-reinforcing effect that embeds and consolidates democratic practices in previously authoritarian settings: “My analysis of more than two hundred third-wave elections in Africa shows that an uninterrupted series of competitive elections imbues society with certain democratic qualities. Repeated elections—regardless of their relative freeness or fairness—appear to have a positive impact on human freedom and democratic values” (2007, 139). He reaches this conclusion by tracking “improvement in democratic qualities” as measured by changes in Freedom House civil liberties scores for the relevant countries (2006, 18–19). Yet Lindberg leaves unexplored the relationship of these shifts in democratic quality for the arguably more monumental change from an electoral authoritarian regime to an electoral democracy. The resulting implications are unclear; repeated elections may be accompanied by a flourishing of civil society, but we cannot be confident they spur regime change."

Howard och Roessler (2006) menar att vad de kallar "liberalizing electoral outcomes", jag antar att det ungefär betyder demokratisering*, är mest sannolikt när oppositionen enas runt en enda kandidat och utmanar en ny regimtrogen kandidat i valet.

Utifrån litteraturen gör Brownlee 4 hypoteser. (1) "The holding of multiparty elections under authoritarian circumstances provides an additional venue for mobilizing opposition and challenging incumbents, thereby making electoral authoritarian regimes more prone to regime breakdown than their nonelectoral counterparts." (2:an) är i princip tautologisk: när oppositionen är starkare konkurrens för makthavarna och "electoral contestation" ökar så blir regimskifte mer sannolikt. (3:an) låter i princip som 1: eftersom val erbjuder oppositionen möjlighet att delta i val, blir det mer sannolikt att denna regim, snarare än "exlcsuionary authorianism" övergår till demokrati. (4) oppositionspartiernas deltagande och högre nivå av väljar-konkurrens gör det också mer sannolikt att den nya regimen efter regimskiftet blir en "electoral democracy".

Brownlees metod är regressioner. Den beroende variabeln "regime breakdown" är en dummyvariabel "that takes the value of one in a year in which the incumbent rulers are ousted from power, whether through revolution, coup, electoral defeat, or other means." (s. 522) Exempel är Nicaragua 1979,  Mexiko 2000, Haiti 1994, Sovjet/Ryssland 1991 med flera: totalt innefattar datat 107 exempel på "regime breakdown", av vilka 54 ledde till "electoral democracies" (s. 528).

Resultaten visar att "competitive authoritarian"-regimer är överrepresenterade bland de som fick regimskifte under perioden (1975-2004); hälften av de 54 övergångarna till full demokrati skedde från CA-regimer. Liberalisering under en auktoritär regim gjorde också en senare övergång till demokrati mer sannolikt; Brownlee talar om att den kvalitativa litteraturen utforskat sådana kopplingar, men att det behöver beaktas också i kvantitativ forskning. Det verkar också finnas en skillnad mellan före och efter 1989 vad gäller regimskiften. (s. 530) Däremot menar Brownlee att frågan om varför CA-regimen och dess val gör demokratisk övergång mer sannolikt, kvarstår för vidare forskning. Jag förstår inte riktigt hans tolkning av resultaten men han menar att det är hypotes (4), inte (1), som får stöd:

"lections have not provided oppositionists an independent mechanism for ousting incumbents, but where the opposition is able to perform strongly, competitive elections augur well for chances the successor regime will meet the minimum standard for democratic governance." (s. 531)

referens
Jason Brownlee (2009) "Portents of Pluralism: How Hybrid Regimes Affect Democratic Transitions", American Journal of Political Science, Vol. 53, No. 3, July 2009, Pp. 515–532

fotnot

* mer precist är deras operationalisering att Polity-indexet ska öka med minst 3 punkter och Freedom House political rights-indexet ska minska med minst 1 punkt.

Danmarks inkomstfördelning

OECD-ekonomerna Orsetta Causa, Mikkel Hermansen, Nicolas Ruiz, Caroline Klein och Zuzana Smidova skrev för några år sedan en artikel om ojämlikheten i Danmark. De utgår föga förvånande från OECD-data, ett dataset som jag diskuterat utifrån Nolan et al (2019) och som likt Luxembourg Income Study antagligen lider av en under-representation av kapitalinkomster och de riktigt höga inkomsterna. Så här ser i alla fall Danmark och de nordiska länderna (klumpigt markerade av mig med röda cirklar) ut vad gäller Gini-koefficienter år 2012, i OECD-datat.*

Den officiella danska statistiken från Statistik Danmark anger en högre Gini-koefficient år 2012 än vad OECD gör, lite över 27 istället för runt 25. Korrelationen mellan de två är dock 0,88 för åren 1985-2012. Otroligt nog finns det också en skillnad mellan Statistik Danmark och den danska regeringens statistik! Causa et al gör en mycket hjälpsam genomgång av skillnaderna i hur den danska regeringen/finansdepartementet mäter ojämlikhet, och hur OECD gör. Tabell 1 förklarar i grova drag.

Skillnaden i mätenhet är väldigt fascinerande. Danska finansdepartementet mäter explicit fördelningen mellan familjer, vilka är självdefinierade. OECD jämför däremot hushåll, med vilket OECD menar alla som bor tillsammans, oavsett om de själva ser sig som familj eller inte. OECD:s hushållsmått omfattar alltså fler personer vilket gör att inkomsterna delas på fler personer. Därför blir ojämlikheten lägre med OECD:s mått. (s. 11) De två måtten har också olika sätt att justera för antalet personer. "The equivalence scale applied by the OECD is different than the one applied by the Danish government. In the IDD, income is divided by the square root of the household size, i.e. (household size)0.5, whereas the Danish government uses slightly larger number , i.e. (household size)0.6. As a result, the extent of economies of scale associated with a given family structure is smaller in the Danish compared to the OECD approach." (s. 12)

En annan viktig skillnad är att Finansdepartementet och OECD använder olika inkomstbegrepp. Framför allt så räknar Finansdepartemenetet, men inte OECD, in värdet av att inte betala hyra för den bostad man äger och bor i ("imputed rents"); Finansen räknar med detta som 4 procent av taxeringsvärdet på bostaden. Finansdepartementet men inte OECD räknar också in realiserade kapitalvinster, typ efter försäljning av bostad eller aktier. Betalning av ränta på bostadslån räknar Finansdepartementet också in, som en negativ inkomst. (OECD tillåter inte negativa inkomstposter.) Att Finansen har med kapitalvinster bör ge en effekt uppåt på ojämlikhetsmåttet, medan räntorna bör ge en effekt neråt. Causa et al nördar verkligen ner sig här, och det är superintressant!

En skillnad i mått som påverkar brutto-måtten men inte måtten på disponibel inkomst, är att OECD men inte Finansdepartementet räknar in vad arbetsgivarna betalar in för den anställdes framtida pension i brutto-måttet på inkomst. (s. 16-17)

Diagram 3 sammanfattar skillnaderna mellan OECD och Finansdepartementets mått.

 

referens

Orsetta Causa, Mikkel Hermansen, Nicolas Ruiz, Caroline Klein and Zuzana Smidova (2016) "Inequality in Denmark through the Looking Glass", OECD Economics Department Working Papers No. 1341 

fotnot

* så här beskriver de OECD:s dataset: "OECD official figures presented above are based on the OECD Income Distribution Database (IDD), a secondary data-set established to benchmark and monitor income distribution across OECD countries. It gathers a number of standardized indicators available under the form of semi-aggregated tabulations based on national sources, deemed to be most representative in each country. The method of data collection aims to maximize international comparability as well as inter-temporal consistency of the data. This is achieved through a common set of protocols and statistical conventions based on internationally agreed statistical standards." (s. 9)