Under 2010-talet, efter den stora finanskrisen 2008, har intresset för en kombination av jämförande politisk ekonomi och post-keynesiansk nationalekonomi vuxit. Inom jämförande politisk ekonomi har sedan 1960-talet det varit legio att jämföra olika slags ekonomier och klassificera dem på olika sätt, och under 2000-talet var det Hall och Soskice antologi om Varieties of Capitalism, med sin dikotomi mellan sociala marknadsekonomier som Tyskland och liberala marknadsekonomier som Storbritannien och USA, som blev grundmodellen som alla andra var tvungna att förhålla sig till. Hos de forskare, mestadels statsvetare, som verkat inom jämförande comparative politial economy (CPE), så har institutioner såsom välfärdsstatens socialförsäkringar och fackföreningarnas styrka varit avgörande för klassificeringar; hos post-keynesianska ekonomer som haft en parallell och fram till 2010-talet separat diskussion, har man fokuserat mer på tillväxtens drivkrafter i olika ekonomier. I en inflytelserik artikel förde Lucio Baccaro och Jonas Pontusson 2016 ihop de två perspektiven (se också kommentarerna till deras artikel här) och gjorde den postkeynesianska disinktionen mellan vinst- och löneledda efterfrågeregimer (och tillväxtregimer) och mellan konsumtionsledda och exportledda regimer. Samtidigt började också postkeynesianska ekonomer som Behringer och van Treeck (2017) att använda CPE:s fokus på institutioner som finanssystem för att förklara olika makroekonomiska utfall till exempel om belåning och konsumtion.
I en artikel från 2021 så går de postkeynesianska nationalekonomerna Eckhard Hein, Walter Paternesi Meloni och Pasquale Tridico i dialog med Baccaro och Pontussons tillväxtregimperspektiv, med en del kritik, och ger, menar de, en mer teoretiskt konsekvent modell av hur de olika ekonomierna fungerar. De länkar också efterfråge- och tillväxtregimerna till Esping-Andersens (1990) tredelade modell av välfärdskapitalismer, istället för Hall och Soskice tvådelade modell, och utvecklar en analys av utvecklingen efter finanskrisen (s. 1197).
I dialogen med Baccaro och Pontusson börjar de med att sammanfatta B och P:s analys. Enligt B och P så rådde löneledd tillväxt under "de gyllene åren" 1950-70 medan olika tillväxtregimer rått sedan 19990-talet: exportledd tillväxt i Tyskland, skuldfinansierad konsumtionsledd tillväxt i Storbritannien, och en kombination av de två i Sverige. De fann mindre ökningar av ojämlikheten och sänkningar av löneandelen i Sverige och Storbritannien, större i Tyskland. Storbritanniens finanssektor växte, i enlighet med dess roll som LME i Hall och Soskice typologi, medan Sverige och Tyskland, båda CMEs i VoC-typologin, divergerade vad gällde ojämlikhet och drivkrafter. Hein et al sammanfattar analysen av detta så här:
"Baccaro and Pontusson (2016) claim that German exports, mainly consisting of high-quality but standardised manufactured goods, have been highly price sensitive, whereas Swedish exports, mainly consisting of high-quality services, have been far less price elastic. Therefore, German exports required the suppression of wages and domestic consumption demand, whereas Swedish exports did not. Accordingly, the key difference between countries explaining their diverging performance should be found in the structure and price elasticity of exports." (s. 1198)
Hein et al har några invändningar mot B och P:s konceptualisering. Först, på den teoretiska nivån så menar de att B och P inte nog skiljer på löneledd tillväxt (som är en strukturell karaktäristik) och pro-arbete-politik (som är en fördelningstendens i politiken idag, och inte i sig driver tillväxten upp eller ner). Därför missar de också att skuld-finansierad konsmtionsledd tillväxt och exportledd tillväxt inte kan ses som efterföljare till löneledd tillväxt -- det är skillnad på "growth strategies" och "demand and growth drivers". Hein et al har också invändningar mot Baccaro och Pontussons (2016) empiri, som används för att visa likheter mellan Sverige och Storbritannien och skillnader mellan Sverige och Tyskland.
"In particular, they compare growth rates of exports with growth rates of private consumption and find that the former are more important in Germany, whereas the latter are more relevant in Sweden and the UK. In this regard, looking only at exports without considering imports could be misleading, because it might just indicate the speed of internationalisation of trade of the respective country, but it tells us little about the relative importance of the drivers of demand and growth. For these drivers we have to look at the growth contributions of the demand aggregates, i.e. at the growth contributions of private consumption (dCt/Yt-1) and of net exports (dNXt/Yt-1), the difference between the growth contribution of exports and imports, in this case." (s. 1199)
I en tabell visar de med statistik från AMECO att BNP:s känslighet till konsumtionens växt under åren 1994-2007 är liknande i Tyskland och Sverige (0.38 och 0.39) och annorlunda i Storbritannien (0.78), medan BNP:s känslighet till nettoexportens växt också är mer lik i Tyskland och Sverige (0.44 och 0.25) än i Storbritannien (-0.09). En tredje kritik, som också Hope och Soskice (2016) framfört, är att den ekonometriska modell som B och P använder för att visa den större priskänsligheten för tyska exporter, är underspecificerad: de förklarar exportens tillväxttakt bara med den reala växelkursen och borde ha kontrollerat också för utländsk efterfrågan. Andra studier visar tvärtemot B och P att priskänsligheten för tyska exporter är låg: Onaran och Obst (2016), Neumann (2020) med flera. (s. 1200)
Från kritiken av B och P övergår Hein et al lite hipp som happ till en diskussion av postkeynesiansk analys av tillväxtregimer under finansialisering: vad jag menar är hipp som happ är att de inte så tydligt förklarar hur mycket skillnad finansialiseringen egentligen gör för tillväxtregimer. De menar, med referens till Hein (2015), att finansialiseringen gett stigande vinstandelar och ökadande inkomstojämlikhet genom tre nakaler: svagare fack, starkare vinstkrav från rentiers, och förändringar i ekonomins sektorssammansättning. När en försvagning av facken i sig är en del av finansialiseringen, då vet man att man laborerar med ett brett begrepp om finansialisering! Vidare så menar de att de stigande avkastningskraven gett en ökad kortsiktighet i företagens styrning och mindre tilltro till reala, långsiktigare investeringar, och till slut att finansialiseringen ökat möjligheten till skuldfinansierad konsumtion. Ur en stor litteratur om tillväxtregimer i finansialiseringens epok vaskar de fram fyra efterfrågan- och tillväxtregimer: "the ‘export-led mercantilist’ regime, the ‘weakly export-led’ regime, the ‘domestic demand-led’ regime, and the ‘debt-led private demand boom’ regime." (s. 1202) För att identifiera vilken tillväxtregim en ekonomi har kollar man på sektorvisa nationalräkenskaper, och på en dekomponering av bidragen till BNP-tillväxten. Så här förklarar de:
"Empirically, these demand and growth regimes can be assessed by considering first the financial balances of the main macroeconomic sectors: the private sector, with the private household sector, the financial and non-financial corporate sectors as sub-sectors; the government sector; and the external sector. The sectoral financial balances of a country should sum up to zero, apart from statistical discrepancies, because a positive financial balance of one sector needs a respective negative financial balance of another sector – a creditor needs a debtor and vice versa. Second, the growth contributions of the main demand aggregates are of interest. These are the growth contributions of private consumption, public consumption as well as private and public investment, which sum up to the growth contribution of domestic demand, and finally the growth contribution of the balance of goods and services, i.e. of net exports. The growth contributions of the demand aggregates should sum up to real GDP growth of the respective country. Looking at these two sets of indicators provides some information about the main drivers of demand and growth and on how demand is financed." (s. 1202)
När de ska applicera klassificeringen börjar de bredare empiriskt än vad B och P gjorde, med att kolla på fler länder. Här hänvisar de också till Bruno Amable (2003, 2018) som gjort just det, men gör det ändå lite snävare än Amable, med ett fokus på tre välfärdsmodeller, i Esping-Andersens efterföljd. Som indikatorer på välfärdspolitiken fokusserar de på fyra: facklig anslutningsgrad; regleringar av anställningstryggheten; offentliga sociala utgifter som andel av BNP; och graden av omfördelning av inkomster. Mönstren är bekanta för åren 2000, 2005, 2010 och 2015 som Hein et al visar i en rad diagram: den fackliga anslutningsgraden är mycket större i Skandinavien än i den liberala, den centrala-östeuropeiska, medelhavs- eller den kontinentaleuropeiska modellen; anställningstryggheten är mer lagstadgad i medelhavs- och kontinentala modellen. Mönstren för offentliga utgifter och omfördelning är mindre förutsägbara; det enda förutsägbara mönstret är kanske att de liberala länderna omfördelar minst. Se också tabell 4 som klistrats in ovan.
Det finns, menar de, ett samband mellan välfärdsmodell och tillväxtregim. Före finanskrisen hade under 00-talet länderna med skandinavisk eller kontinental välfärdsmodell, exportledda tillväxtregimer. Anglosaxiska och Medelhavsmodellerna hade däremot tillväxtregimer ledda av skuldsättning och privat efterfrågan (Tabell 5). De kausala relationerna är rätt otydliga; författarna menar att inkomstfördelningen är jämnare i Skandinavien och Kontinentaleuropa, men också att "Financialisation was less pronounced, banking systems remained more prudent, and credit-financed consumption was hence less relevant (Pariboni & Tridico, 2019)" vilket verkar orimligt i alla fall för det svenska fallet med tanke på de stora bankerna och stora belåningen här.
Referens
Eckhard Hein, Walter Paternesi Meloni och Pasquale Tridico (2021) "Welfare models and demand-led growth regimes before and after the financial and economic crisis", Review of International Political Economy, 28:5, 1196-1223 .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar