Välfärdsmodeller och tillväxtregimer före och efter den stora finanskrisen

Under 2010-talet, efter den stora finanskrisen 2008, har intresset för en kombination av jämförande politisk ekonomi och post-keynesiansk nationalekonomi vuxit. Inom jämförande politisk ekonomi har sedan 1960-talet det varit legio att jämföra olika slags ekonomier och klassificera dem på olika sätt, och under 2000-talet var det Hall och Soskice antologi om Varieties of Capitalism, med sin dikotomi mellan sociala marknadsekonomier som Tyskland och liberala marknadsekonomier som Storbritannien och USA, som blev grundmodellen som alla andra var tvungna att förhålla sig till. Hos de forskare, mestadels statsvetare, som verkat inom jämförande comparative politial economy (CPE), så har institutioner såsom välfärdsstatens socialförsäkringar och fackföreningarnas styrka varit avgörande för klassificeringar; hos post-keynesianska ekonomer som haft en parallell och fram till 2010-talet separat diskussion, har man fokuserat mer på tillväxtens drivkrafter i olika ekonomier. I en inflytelserik artikel förde Lucio Baccaro och Jonas Pontusson 2016 ihop de två perspektiven (se också kommentarerna till deras artikel här) och gjorde den postkeynesianska disinktionen mellan vinst- och löneledda efterfrågeregimer (och tillväxtregimer) och mellan konsumtionsledda och exportledda regimer. Samtidigt började också postkeynesianska ekonomer som Behringer och van Treeck (2017) att använda CPE:s fokus på institutioner som finanssystem för att förklara olika makroekonomiska utfall till exempel om belåning och konsumtion.

I en artikel från 2021 så går de postkeynesianska nationalekonomerna Eckhard Hein, Walter Paternesi Meloni och Pasquale Tridico i dialog med Baccaro och Pontussons tillväxtregimperspektiv, med en del kritik,  och ger, menar de, en mer teoretiskt konsekvent modell av hur de olika ekonomierna fungerar. De länkar också efterfråge- och tillväxtregimerna till Esping-Andersens (1990) tredelade modell av välfärdskapitalismer, istället för Hall och Soskice tvådelade modell, och utvecklar en analys av utvecklingen efter finanskrisen (s. 1197).

I dialogen med Baccaro och Pontusson börjar de med att sammanfatta B och P:s analys. Enligt B och P så rådde löneledd tillväxt under "de gyllene åren" 1950-70 medan olika tillväxtregimer rått sedan 19990-talet: exportledd tillväxt i Tyskland, skuldfinansierad konsumtionsledd tillväxt i Storbritannien, och en kombination av de två i Sverige. De fann mindre ökningar av ojämlikheten och sänkningar av löneandelen i Sverige och Storbritannien, större i Tyskland. Storbritanniens finanssektor växte, i enlighet med dess roll som LME i Hall och Soskice typologi, medan Sverige och Tyskland, båda CMEs i VoC-typologin, divergerade vad gällde ojämlikhet och drivkrafter. Hein et al sammanfattar analysen av detta så här:

"Baccaro and Pontusson (2016) claim that German exports, mainly consisting of high-quality but standardised manufactured goods, have been highly price sensitive, whereas Swedish exports, mainly consisting of high-quality services, have been far less price elastic. Therefore, German exports required the suppression of wages and domestic consumption demand, whereas Swedish exports did not. Accordingly, the key difference between countries explaining their diverging performance should be found in the structure and price elasticity of exports." (s. 1198)

Hein et al har några invändningar mot B och P:s konceptualisering. Först, på den teoretiska nivån så menar de att B och P inte nog skiljer på löneledd tillväxt (som är en strukturell karaktäristik) och pro-arbete-politik (som är en fördelningstendens i politiken idag, och inte i sig driver tillväxten upp eller ner). Därför missar de också att skuld-finansierad konsmtionsledd tillväxt och exportledd tillväxt inte kan ses som efterföljare till löneledd tillväxt -- det är skillnad på "growth strategies" och "demand and growth drivers". Hein et al har också invändningar mot Baccaro och Pontussons (2016) empiri, som används för att visa likheter mellan Sverige och Storbritannien och skillnader mellan Sverige och Tyskland.

"In particular, they compare growth rates of exports with growth rates of private consumption and find that the former are more important in Germany, whereas the latter are more relevant in Sweden and the UK. In this regard, looking only at exports without considering imports could be misleading, because it might just indicate the speed of internationalisation of trade of the respective country, but it tells us little about the relative importance of the drivers of demand and growth. For these drivers we have to look at the growth contributions of the demand aggregates, i.e. at the growth contributions of private consumption (dCt/Yt-1) and of net exports (dNXt/Yt-1), the difference between the growth contribution of exports and imports, in this case." (s. 1199) 

I en tabell visar de med statistik från AMECO att BNP:s känslighet till konsumtionens växt under åren 1994-2007 är liknande i Tyskland och Sverige (0.38 och 0.39) och annorlunda i Storbritannien (0.78), medan BNP:s känslighet till nettoexportens växt också är mer lik i Tyskland och Sverige (0.44 och 0.25) än i Storbritannien (-0.09). En tredje kritik, som också Hope och Soskice (2016) framfört, är att den ekonometriska modell som B och P använder för att visa den större priskänsligheten för tyska exporter, är underspecificerad: de förklarar exportens tillväxttakt bara med den reala växelkursen och borde ha kontrollerat också för utländsk efterfrågan. Andra studier visar tvärtemot B och P att priskänsligheten för tyska exporter är låg: Onaran och Obst (2016), Neumann (2020) med flera. (s. 1200)

Från kritiken av B och P övergår Hein et al lite hipp som happ till en diskussion av postkeynesiansk analys av tillväxtregimer under finansialisering: vad jag menar är hipp som happ är att de inte så tydligt förklarar hur mycket skillnad finansialiseringen egentligen gör för tillväxtregimer. De menar, med referens till Hein (2015), att finansialiseringen gett stigande vinstandelar och ökadande inkomstojämlikhet genom tre nakaler: svagare fack, starkare vinstkrav från rentiers, och förändringar i ekonomins sektorssammansättning. När en försvagning av facken i sig är en del av finansialiseringen, då vet man att man laborerar med ett brett begrepp om finansialisering! Vidare så menar de att de stigande avkastningskraven gett en ökad kortsiktighet i företagens styrning och mindre tilltro till reala, långsiktigare investeringar, och till slut att finansialiseringen ökat möjligheten till skuldfinansierad konsumtion. Ur en stor litteratur om tillväxtregimer i finansialiseringens epok vaskar de fram fyra efterfrågan- och tillväxtregimer: "the ‘export-led mercantilist’ regime, the ‘weakly export-led’ regime, the ‘domestic demand-led’ regime, and the ‘debt-led private demand boom’ regime." (s. 1202) För att identifiera vilken tillväxtregim en ekonomi har kollar man på sektorvisa nationalräkenskaper, och på en dekomponering av bidragen till BNP-tillväxten. Så här förklarar de:

"Empirically, these demand and growth regimes can be assessed by considering first the financial balances of the main macroeconomic sectors: the private sector, with the private household sector, the financial and non-financial corporate sectors as sub-sectors; the government sector; and the external sector. The sectoral financial balances of a country should sum up to zero, apart from statistical discrepancies, because a positive financial balance of one sector needs a respective negative financial balance of another sector – a creditor needs a debtor and vice versa. Second, the growth contributions of the main demand aggregates are of interest. These are the growth contributions of private consumption, public consumption as well as private and public investment, which sum up to the growth contribution of domestic demand, and finally the growth contribution of the balance of goods and services, i.e. of net exports. The growth contributions of the demand aggregates should sum up to real GDP growth of the respective country. Looking at these two sets of indicators provides some information about the main drivers of demand and growth and on how demand is financed." (s. 1202)

När de ska applicera klassificeringen börjar de bredare empiriskt än vad B och P gjorde, med att kolla på fler länder. Här hänvisar de också till Bruno Amable (2003, 2018) som gjort just det, men gör det ändå lite snävare än Amable, med ett fokus på tre välfärdsmodeller, i Esping-Andersens efterföljd. Som indikatorer på välfärdspolitiken fokusserar de på fyra: facklig anslutningsgrad; regleringar av anställningstryggheten; offentliga sociala utgifter som andel av BNP; och graden av omfördelning av inkomster. Mönstren är bekanta för åren 2000, 2005, 2010 och 2015 som Hein et al visar i en rad diagram: den fackliga anslutningsgraden är mycket större i Skandinavien än i den liberala, den centrala-östeuropeiska, medelhavs- eller den kontinentaleuropeiska modellen; anställningstryggheten är mer lagstadgad i medelhavs- och kontinentala modellen. Mönstren för offentliga utgifter och omfördelning är mindre förutsägbara; det enda förutsägbara mönstret är kanske att de liberala länderna omfördelar minst. Se också tabell 4 som klistrats in ovan.

Det finns, menar de, ett samband mellan välfärdsmodell och tillväxtregim. Före finanskrisen hade under 00-talet länderna med skandinavisk eller kontinental välfärdsmodell, exportledda tillväxtregimer. Anglosaxiska och Medelhavsmodellerna hade däremot tillväxtregimer ledda av skuldsättning och privat efterfrågan (Tabell 5). De kausala relationerna är rätt otydliga; författarna menar att inkomstfördelningen är jämnare i Skandinavien och Kontinentaleuropa, men också att "Financialisation was less pronounced, banking systems remained more prudent, and credit-financed consumption was hence less relevant (Pariboni & Tridico, 2019)" vilket verkar orimligt i alla fall för det svenska fallet med tanke på de stora bankerna och stora belåningen här.

 

Referens

Eckhard Hein, Walter Paternesi Meloni och Pasquale Tridico (2021) "Welfare models and demand-led growth regimes before and after the financial and economic crisis", Review of International Political Economy, 28:5, 1196-1223 .

Inkomstfördelning och tillväxt i Sverige, USA och Storbritannien på 2000-talet

I en artikel från 2017 kartlägger nationalekonomerna Eckhard Hein, Petra Dünhaupt, Marta Kulesza och Ayoze Alfageme inkomstfördelningens utveckling i USA, Storbritannien och Sverige före och efter den globala finanskrisen, och diskuterar kopplingen till "finansialisering" och ekonomisk tillväxt. Bland föregångarna i denna typ av analys nämner de Cynamon och Fazzari (2016) och Dufour och Orhangazi (2015) om USA, Branston, Cowling och Tomlinson (2014) om USA och Storbritannien, och Schneider, Kinsella och Goin (2016) om eurozonen. I förhållande till dessa skriver Hein et al fram sitt nya bidrag så här: "However, we try to provide a comparative analysis for three countries applying a consistent Kaleckian approach for the examination of the effects of financialization on functional income shares, with a respective unique set of indicators, as proposed by Hein (2015) and initially applied by Hein and Detzer (2015) for the case of Germany. " (s. 234) Man kan väl säga att denna artikel av Hein med flera, bygger väldigt mycket på tidigare arbeten av Hein. Inte minst då hans artikel i Cambridge Journal of Economics 2015 om finanskapitalism och inkomstfördelning ur ett kaleckianskt perspektiv.

Varför de studerar just Storbritannien, USA och Sverige är lite oklart. -- alla tre länder är förstås intressanta i sig, men om de har några större implikationer är svårt att säga. Hein et al säger helt enkelt att USA och UK före finanskrisen var "debt-led private demand boom"-ekonomier medan Sverige var en "export-led mercantilist" ekonomi, som efter krisen fått större inslag av inhemsk efterfrågan men fortfarande klassificeras som en exportledd tillväxtmodell av Dodig, Hein och Detzer (2016).

I alla tre länder minskade lönenadelen från det tidiga 1980-talet till finanskrisen; i Storbritannien och Sverige var minskningen koncentrerad till 80-talet och det tidiga 90-talet. Fokus i analysen är på tiden sedan tidigt 1990-tal; från tidigt 90-tal till 2007 föll löneandelen i Sverige och USA medan den var ganska konstant i Storbritannien. Efter krisen har löneandelen fallit i USA och Storbritannien medan den var konstant i Sverige. (Källan till statistiken är AMECO, EU-kommissionens databas.) Gini-koefficienten för marknadsinkomster har ökat för alla länderna sedan 1970-talet och är 2015 ganska lik i alla tre, mellan 49 och 52. Däremot varierar Ginin för inkomster efter skatter och transfereringar mer, mellan Sveriges 26 (som inte är så olik nivån 1970, runt 24, men klart högre än nuvån under 1980-talet, runt 18), Storbritanniens 33 och USA:s 37.

De diskuterar hur kapitalandelen bestäms, eftersom den i sin tur påverkar inkomstfördelningen. Kapitalandelen bestäms först av företagens prissättning i varumarknader med imperfekt konkurrens, "i.e., by the markup on unit variable or direct costs". Markupens storlek bestäms av graden av marknadskoncentration och priskonkurrens, fackföreningarnas styrka, och företagens overhead-kostnader och vinstmål. Den andra bestämmande faktorn är materialkostnaderna relativt till lönekostnaderna. Den tredje är ekonomins sammansättning. Se också tabell 1 som jag klistrat in ovan. Empiriskt går Hein et al vidare med att diskutera de olika faktorerna som påverkar kapital- och löneandelarna, med början i ekonomiernas sektorssammansättning. Finanssektorn som har hög kapitalandel har vuxit som andel av ekonomin. Rentiärers inkomster som andel av ekonomin har faktiskt fallit i Storbritannien att döma av deras mått som är nettoräntor som andel av BNI, aktieutdelningar som andel av BNI, och försäkringsinkomster som andel av BNI. (s. 250) För Sverige hittar de före krisen ingen ökande tendens för den finansiella sektorn (förvånande!?) Inte heller rentierers andel av nationalinkomsten ökade, menar de (s. 255); däremot föll den fackliga anslutningsgraden, och arbetsrätten avreglerades för icke fasta jobb. Svenska icke-finansiella företag delade ut en allt större del av sin vinst till aktieägare; andelen dubblades mellan 1995 (ett konstigt baseline-år med tanke på att den svåraste ekonomiska krisen sedan 1920-talet pågick då!) och 2007. (s. 256) Efter krisen har utdelningarna ökat något, men itne på lönernas bekostnad, utan på bekostnad av företagens retained earnings. Överlag är diskussionen på en så abstrakt nivå att det blir väldigt svårt att säga något om något, kan jag tycka. I alla fall så sammanfattas diskussionen i tabell 5:

De använder också sammanställningen till att dra kausala slutsatser: "For the Nordic “export-led mercantilist” country, the fall in the wage share before the crisis cannot be attributed to a change in the sectoral composition of the economy toward a financial sector with higher profit shares. Moreover, financial overheads and rentiers’ profit claims were not rising in Sweden either. The fall in the Swedish wage share can thus only be related to the fall in workers’ and trade unions’ bargaining power. " (s. 260)

 

Referens

Eckhard Hein, Petra Dünhaupt, Marta Kulesza och Ayoze Alfageme (2017) "Financialization and Distribution from a Kaleckian Perspective: The United States, the United Kingdom, and Sweden Compared—Before and after the Crisis, International Journal of Political Economy, 46:4, 233-266.

Social rörlighet i Norge 1865-2011

 

Long och Ferrie (2013) presenterade de första estimaten för social rörlighet i USA och Storbritannien som helhet, med sina samples av 3000 respektive 2000 fader-son-relationer. Fyra år följde Jørgen Modalsli, då vid Statistisk Sentralbyrå i Oslo, upp med en studie av norsk social rörlighet från 1865 till 2011, med 835 537 fader-son-par! Studiens bidrag är tre, skriver Modalsli i inledningen: ett, presentera nationella estimat för ett land som inte är USA och UK; två, han presenterar ett nytt sätt att dekomponera den sociala rörligheten och dess utveckling på, och visar att  den ökade sociala rörligheten över tid i Norge drevs av minskande persistens bland män utanför jordbruket, medan den minskade rörligheten i USA på 1900-talet drevs av ökad persistens inom jordbruket. Och tre, Modalsli gör också en geografiskt uppdelad undersökning. Denna visar få skillnader i social rörlighet mellan regioner, men däremot att individer som flyttar från en region till en annan hade större social rörlighet än de som stannade.

Long och Ferrie (2013) är verkligen nyckelreferensen för det interntionella forskningsläget, även om Modalsli i en fotnot också nämner Clark och Cummins (2015) som med arvsdata visar att korrelationen mellan fäder och sönders förmögenhet i UK var stabil mellan 1858 och 2012. Om norsk social rörlighet historiskt sett finns det några studier från mitten av 1900-talet om universitetsstudentrers förändrade bakgrund; dessa visar en breddning under 1900-talet, vilket också Modalslis resultat stödjer. Mer samtida studier finns en hel del på stora administrativa dataset: Bratberg et al (2005) finner för norrmän födda 1950-1965 en stabil korrelation mellan föräldrar och barns inkomster, men med en internationellt sett hög rörlighet; det senare finner Jäntti et al (2006) och Raauum et al (2007) också; här påpekar Modalsli att hans studie bidrar med något genom att visa att den sociala rörligheten inte var större i Norge för 100-150 år sedan, så denna exceptionalism är en senare utveckling. (I en fotnot konstaterar han dock att i nutida studier som använder utbildning istället för inkomst som utfallsvariabel, så är inte nödvändigtvis norsk social rörlighet internationellt sett hög: Black et al 2005.)

Datat kommer från de norska folkräkningarna 1865, 1900, 1910, 1960, 1970, 1980 och 2011. Folkräkningarna 1865-1910 har digitaliserats av norska Riksarkivet, Universitetet i Tromsø, och University of Minnesota. Folkräkningen 1910 släpptes 2010 och den och den från 1865 har prominent använts av Ran Abramitzky, Leah Boustan och Katherine Eriksson i två studier (1, 2) av norsk-amerikansk invandring.

Modalsli utgår från män 30-60 år i folkräkningar, försöker länka honom tillbaka till en tidigare folkräkning, och där observera faderns yrke. Efter 1960 är länkningsförmågan i princip 100 procent eftersom det står rakt ut vem som är familjemedlem med vem. Före 1960 är det inte fallet, utan då har Modalsli länkat personer på namn, födelsedatum, och födelseplats. Stavningen av namn varierar lite över tid, så han kräver inte att namnet ska skrivas exakt likadant båda gångerna, utan använder en Levensthein-algoritm som implementerad av Reif (2010). Mellan 1865 och 1900 hade det potentiellt gått att länka 246 875 män från 1900 års folkräkning; han hittar 36,9 % av dem i folkräkningen 1865 och av dessa 36,9 % har 71,7 % ett angivet yrke för fadern. Det slutliga samplet är 58,459 män mellan 1865 och 1900, 70 339 män mellan 1910 och 1960, osv. (s. 42)

Figur 2 nedan är ett berömligt åskådligt sätt att visa vad som händer i datat. Söner till tjänstemän hade under hela perioden mycket stor sannolikhet, 70-80 procent, att också bli tjänstemän; det var inte genom denna grupps ökade rörlighet som den aggregerade rörligheten ökade. Bland söner till bönder ser vi en mycket drastisk utveckling, från att 60 procent i början själva blev bönder, till bara runt 20 procent i slutet av 1900-talet, så klart relaterat till den stora strukturomvandlingen i norskt och europeiskt jordbruk. Söner till facklärda arbetare blev i ungefär hälften av fallen själva facklärda arbetare; över tid var det allt fler som blev tjänstemän, från låga 1/4 på 1800-talet till 40-50 procent i slutet av 1900-talet. Slutligen så blev söner till ej facklärda arbetare på 1800-talet bara i 1/3 av fallen själva ej facklärda arbetare; oftare gjorde man en klassresa till facklärd arbetare (också ungefär 1/3) eller bonde (ca 1/4). Över tiden så minskade andelen som gjorde en sådan klassresa och andelen som stannade i samma klass ökade faktiskt, men samtidigt så ökade också andelen som blev tjänstemän.

 

 

Referens

Jørgen Modalsli (2017) ”Intergenerational Mobility in Norway, 1865–2011”, Scand. J. of Economics 119(1), 34–71, 2017

 

 

 

Social rörlighet i fyra länder 1850-1900

Santiago Perez artikel om den sociala rörligheten i Argentina 1869-1895, USA 1850-1880, Storbritannien 1851-1881 och Norge 1865-1900 startar med idén om US-amerikansk exceptionalism på 1800-talet: dåtida betraktare som Marx och Tocqueville tänkte att USA var speciellt, och Long och Ferrie (2013) har också visat att USA faktiskt hade större social rörlighet än vad Storbritannien hade. Gällde detta Nya världen mera generellt? Perez motiverar att man ska jämföra just Argentina och USA genom att anföra att också Argentina hade många av de egenskaper som USA-exceptionalismens narrativ brukar anspela på: stora jordområden tillgängliga, stor europeisk invandring under 1800-talets andra hälft, och snabb ekonomisk tillväxt. Att ta in Norge i jämförelsen med Gamla världen är också lämpligt eftersom Norge hade en stor jordbrukssektor, likt USA och Argentina men olikt Storbritannien.

Resultaten visar att USA och Argentina både hade större rörlighet än vad Norge och Storbritannien hade. Detta antyder att USA:s större sociala rörlighet på 1800-talet inte var något specifikt US-amerikanskt utan snarare hade att göra med den större tillgången på jord i länder i Nya världen jämfört med i Europa.

Perez kan bara mäta social rörlighet genom yrke, inte genom inkomströrlighet, men menar att den andra metoden hade gett samma resultat.

Hans argentinska sample jämför män i folkräkningarna 1869 och 1895, män som lokaliserats genom FamilySearch.org. Datat för USA har konstruerats genom att vita män följts mellan 1850 och 1880 års folkräkningar, som offentligjorts genom North Atlantic Population Project (Ruggles, Roberts, Sarkar et al 2011). Bara vita män är med eftersom slavar, som utgjorde majoriteten av den svarta befolkningen 1850, inte listades i folkräkningen.

 

referens

Santiago Perez (2019) "Intergenerational occupational mobility across three continents", Journal of Economic History 79, 2.

Social rörlighet i Storbritannien och USA sedan 1850

De senaste tio åren eller så har sett en mini-boom i historisk forskning om social rörlighet. Delvis har det säkert att göra med boomen i forskning om inkomstojämlikhet, men det har nog också med nya mikrodataset att göra. Som jag förstår det började trenden med Jason Long och Joseph Ferries artikel i American Economic Review 2013. Själva framar de sin artikel genom att diskutera hur olika föreställningar om ojämlikhetens ursprung och social rörlighet formar preferenser för omfördelning: US-amerikaner tror mer på social rörlighet än vad européer gör, och därmed efterfrågar de inte lika mycket omfördelning av inkomster som européer gör. Här hänvisas det till Alesina et al, men också till Pikettys artikel från 1995 om hur ”dynastic learning” kan göra att folk i två olika ekonomier baserat på olika historisk utveckling kan forma olika uppfattningar om läget idag – till exempel om social rörlighet och behovet av omfördelning. Long och Ferrie: ” The question we address is whether we can identify, for Britain and the US, those historical differences in mobility, particularly intergenerational occupational mobility.” Kan det t o m vara så att de olika graderna av tro på social rörlighet, förklarar skillnaderna i ”labor radicalism” mellan USA och Storbritannien?

Bland tidigare forskning om social rörlighet finns Miles (1993, 1999) och Mitch (1993) som använt bröllopsregister som källa, genom att jämföra bruden och brudgymmens yrken med deras fäders yrken. Miles finner att 60-68 procent av brudgummarna var i samma klass som sina fäder, och Mitch finner ungefär samma, 61 procent (20 procent högre, 19 procent lägre). Long och Ferrie invänder dock mot Miles och Mitch metod: dels så var en minskande andel av befolkningen med i den anglikanska kyrkan vars bröllop det är som räknas, dels så jämförs faderns yrke i en högre ålder (när hans son gifter sig) jämfört med sonen (som mäts när han själv gifter sig), vilket ger en bias nedåt för skattningar av uppåtgående rörlighet. Thernstrom (1973) har studerat män i Boston 1840-1889 och fann att 37-40 procent av männen som stannade i stan tillhörde samma yrkeskategori som deras fäder. Mot denna studie invänder Long och Ferrie att bara män som stannade på samma plats som där de föddes inte är representativa för män i allmänhet: det är sannolikt att flyttare hade ett annat rörlighetsmönster (var mer socialt rörliga). Studier på bröllopsdata har också samma problem med olika måttstockar (tidpunkt för mätning) för fäder och söner. Grusky (1987) menade att den sociala rörligheten i USA på 1800-talet var låg och ökade på 1900-talet. Guest, Landale och McCann (1989) är närmst till Long och Ferries egen studie, säger de: GLM jämförde ett sample unga män i folkräkningen 1880 och folkräkningen 1900. Här invänder Long och Ferrie dock att GLM:s data saknar de flesta som flyttade mellan delstater, och att fäder och söner återigen jämfördes vid olika tidpunkter i livscykeln.

Long och Ferries egna bidrag börjar  med att länka ett sample män i folkräkningen 1850 till desamma i folkräkningen 1880. De har ungefär 3000 brittiska män, och 2000 amerikanska i det sample de använder; de började med 23 000 far-son-par men restriktioner för att datat ska vara jämförbart med det moderna. Den enda ekonomiska variabeln i deras historiska data är självrapporterat yrke, och de har slagit ihop de hundratals yrkestitlarna till fyra breda grupper: tjänsteman (white collar), bonde, facklärd arbetare (skilled and semiskilled) och ej facklärd arbetare (unskilled). [1] För 1900-talet använder de Oxford Mobility Study för Storbritannien och OCG survey för USA. I dessa moderna surveys frågas män vilket yrke de har, och vilket yrke deras far hade vid 14 (UK) eller 16 (USA) års ålder.

Tabell 3, som jag klistrat in ovan, visar den sociala rörligheten för män i de två länderna 1850-1880. Det var 2,8 procent enheter mindre sannolikt att en man i USA var i samma yrkesgrupp som sin far, jämfört med män i Storbritannien. Om USA hade haft den brittiska yrkessammansättningen i ekonomin, hade fördelen varit 5,3 procentenheter; om Storbritannien hade haft den US-amerikanska sammansättningen, hade fördelen varit 9,9 procentenheter. (s. 1121) Skillnaden i rörlighet -- brett definierat -- var statistiskt signifikant större i USA.

De dekomponerar också skillnaderna. I Storbritannien var det 49 gånger mer sannolikt att en bondson blev bonde jämfört med en arbetarson; i USA var det bara 4,5 gånger mer sannolikt. Också att bli tjänsteman var lättare att bli i USA för söner till icke-tjänstemän jämfört med i Storbritannien; ratios var 20 till 1 i UK men bara 4 till 1 i USA. (s. 1123) Det var inte bara rörlighet i allmänhet som var större i USA, utan också uppåtgående rörlighet. I USA blev 81,4 procent av sönerna till icke facklärda arbetare något annat (högre i klasshierarkin), medan bara 54,3 procent av motsvarande söner i UK gjorde en klassresa uppåt. Även om man tar hänsyn till skillnaderna i yrkessammansättning, så kvarstår skillnaden i rörlighet mellan länderna.

De vill diskutera utvecklingen över tid, men det fanns inga data för Storbritannien. För USA hade Long och Ferrie däremot samples för 1860-1880 och 1880-1900. Den totala rörligheten var större under efterkrigstiden, men marginalfrekvensen var högre på 1800-talet.

USA:s rörlighet var klart större på 1800-talet, men ungefär samma som Storbritanniens på 1900-talet. De diskuterar hur mycket av insnävningen som drivs av att USA hade en stor jordbrukssektor i början av perioden medan britterna inte hade det -- år 1850 arbetade 45 procent av amerikaner i jordbruket, men bara 5 procent i britterna. (s. 1128) De kör om sina analyser helt utan jordbrukare och resultatet med ett mer rörligt USA på 1800-talet består.

I USA:s folkräkning 1860 frågade man om förmögenhet, och för 1860-1880-samplet kollar de på effekter på rörlighet av förmögenhet. Det gör de genom en väldigt grov uppdelning av "high total wealth familes" som är de med en förmögenhet över medianen, och "low total wealth families", som är de med förmögenhet under medianen.

Söner i USA 1880 var mer sannolikt att ha flyttat till en annan delstat jämfört med 1850, än brittiska söner var att flytta mellan counties.

I slutsatserna börjar de så här: "Though the US exhibited no more intergenerational occupational mobility in the late twentieth century than similarly developed countries, a widely shared belief that
the US is a place of unusually easy mobility has consistently guided public policy and shaped debate regarding the appropriate functions of the government in promoting social welfare from the 1930s to the present. Using new longitudinal data for the nineteenth century, we have identified an era when the US mobility experience was indeed exceptional: even after controlling for differences in their occupational structures, the US had substantially more occupational mobility across generations than
either Britain in the three decades after 1850 or the modern US." (s. 1133)

referens

Jason Long och Joseph Ferrie (2013) "Intergenerational occupational mobility in Great Britain and the United States since 1850", American Economic Review 103 (4).

fotnot

[1] I en fotnot säger de att: “'White collar' comprises professional, technical, and kindred; managers, officials, and proprietors; clerical; and sales. 'Farmer' comprises only farm owners and farm managers. “Skilled/semiskilled” comprises craftsmen and operatives. 'Unskilled' is comprised of service workers and laborers, including farm laborers. These categories are sufficiently broad and the boundaries between them are sufficiently well understood that we believe that movement among them represents a good approximation to the conventional understanding of 'intergenerational mobility.' Nonetheless, in comparing mobility across countries or over time, a reasonable concern is that these categories are not consistent, and that as important subdivisions arise within them, ignoring those  subdivisions will lead to an understatement of mobility for the period or country where such distinct, new groupings have become prominent. For example, over the century and a half spanned by our inquiry, the white collar category has changed substantially in the US as the fraction of the labor force in clerical and sales positions has grown. To account for such changes (as well as the greater fraction of factory operatives in nineteenth century Britain and in the modern US compared to the nineteenth century US), we will employ up to six occupational groups where the data make this possible (separating high and low white collar workers, and splitting skilled and semiskilled blue collar workers)."

Att fördela nedgången: Socialdemokraterna och den tredje vägen

I det sena 1970-talet befann sig den svenska ekonomin i kris. Oljeprischockerna 1973 och 1979 satte fart på inflationen, ökade underskotten i bytesbalansen dramatiskt, och fördyrade produktionen. Samtidigt ökade lönekostnaderna kraftigt, särskilt 1975-76, genom löneökningar och höjda arbetsgivaravgifter. (Se diagrammet ovan, som kommer från nationalbudgeten 1980, som man kan ladda hem från Konjunkturinstitutets hemsida.) Politikerna försökte hantera krisen på olika sätt: S-regeringen försökte 1975 och 1976 med en expansiv "överbryggningspolitik" medan de borgerliga regeringarna efter 1976 hade en (ö)känt aktiv industripolitik med stora stöd till olika krisande branscher som teko och varven. Medan statens utgifter hölls tillbaka expanderade kommunernas utgifter i slutet av 1970-talet, och den offentliga sektorn absorberade så en stor mängd arbetskraft. Enligt Lars Jonungs genomgång av politikskiftena i svensk ekonomisk politik (Med backspegeln som kompass, 1999) blev politiken 1980-81 stramare, och kombinerades också med en devalvering 1981 för att öka konkurrenskraften.

Hösten 1982 vann Socialdemokraterna valet, men den politik som man kom att genomföra under ledning av finansminister Kjell-Olof Feldt var mycket olik den som man fört senast man satt vid makten, 1975-76. Feldt och yngre ekonomer inom partiet som Klas Eklund, Erik Åsbrink och Michael Sohlman hade åren runt 1980 omvärderat den ekonomiska politiken och den allmänkeynesianska doktrinen: mest dramatiskt lanserades den nya linjen i debatten genom de sex ekonomernas debattartikel "Här är hästkuren!" i Arbetet februari 1981. (Artikeln finns att läsa på Klas Eklunds hemsida.) Vid regeringens tillträde i oktober 1982 förlorade man ingen tid innan man genomförde en kontroversiell, "offensiv" devalvering om 16 procent för att föra tillbaka svensk industri till konkurrenskraft. Kontroversiell just eftersom den medvetet skulle leda till en undervärderad krona och svenska konkurrensfördelar -- Feldt berättar i sina memoarer från regeringsåren Alla dessa dagar om hur bland andra den tyska Bundesbankchefen och de nordiska regeringskollegorna knorrade.

Att devalvera ökar konkurrenskraften, men minskar de egna medborgarnas köpkraft, i så måtto de vill köpa något som kommer från utlandet (eller åka till utlandet). Således kan det vara kontroversiellt: vilken väljare vill ha sänkt köpkraft? Statsvetaren Peter Walters skrev 1985 en artikel om detta dilemma, "Distributing decline". Han fokuserar rätt mycket på nedskärningar i välfärdsstaten -- som ju kan vara impopulära för de som utnyttjar välfärdsstaten, t ex får pension eller föräldraledighet, eller har barn i skolan. Men han diskuterar också själva inkomstfördelningen, som devalveringen ju aktualiserade. Artikeln är skriven 1985 så det är ju ett med akademiska mått mätt dagsaktuellt perspektiv han ger, och är idag intressant också som i sig ett historiskt dokument. Så här säger han intressant om det centrala begreppet fördelningspolitik i svensk socialdemokrati:

"The key is the emphasis on 'distribution policy' - a key concept in Swedish Social Democratic political idiom. Central to the Social Democratic conception of the welfare state is  that distribution policy aims at the just and equitable distribution of resources. The level of resources is variable: what is critical is the equity of this distribution. Therefore the defence of the welfare state in a period of limited resources has been presented not as the defence of given levels of expenditure
 but as the preservation of a system of fair distribution." (s. 360)

Och så här utvärderar han hur politiken sedan 1982 lyckats med att bibehålla en "rättvis fördelning", och andra policymål:

"Since 1982 several objectives have been attained. The  growth rate has accelerated, industrial production has increased,  the balance of payments is moving into equilibrium. Industrial  profits and, latterly, investment have risen significantly. Success  in pursuit of other objectives is substantial, if more equivocal:  unemployment - 3 per cent in early 1985 - has fallen, but  partly as a consequence of extension of labour-market support;  the inflation rate has moderated but not to the extent of the  government's target. The budget deficit has begun to decline though not so swiftly as to satisfy the government's critics. There is general agreement that the devaluation was timely  and has proved effective. It improved Swedish industry's  competitiveness just as the international economy began to  expand. Though international conditions and private entrepreneurial vigour account for much of the success of the 'third way', the government has played its part in maintaining a tight fiscal policy so as to restrain domestic demand. The strategic shift from consumption to investment has begun." (s. 360)

"The principal target of the government's call for sacrifice  after the devaluation" var LO, konstaterar Walters: traditionellt sett har Sverige inte haft en formell statlig inkomstpolitik, men däremot har regeringar återkommande bett arbetsmarknadens parter om återhållsamhet etc., och det gjorde man också nu, i förhandlingsrundan 1983. Nu när finanspolitiken skulle vara återhållsam för att arbeta bort budgetunderskotten (och de stora räntebetalningarna på statsskulden) så hade regeringen inte så mycket vad gäller quid pro quo att lova LO i utbyte mot återhållsamhet, men 1983 lyckades man i alla fall, och hur S-regeringen lovade en "rättvis fördelning" av smärtan är intressant:

"Nevertheless the idiom of distribution policy was evident in  the manner in which the government linked its call for wage restraint with a package of fiscal measures which demonstrated  how a fair division of sacrifice could replace a fair division of wealth. Workers were assured that 'other groups would also carry the burden of the crisis policy'. The 'better off' would face increases in the wealth, inheritance and gift taxes and reductions in tax concessions to shareholders. Index-linked  pensioners would not be compensated for the increase in the cost of living caused by the devaluation. LO signalled its acceptance of the government's plea by asking for a 2' per cent increase, - a figure significantly below the inflation rate, and eventually settled for an agreement of 2 per cent. This  good start to the 'third way' strategy appeared to be a classic  demonstration of the capability of the cohesive Swedish trade-union structure and the centralized bargaining system to yield settlements which took account of the economy's needs." (s. 361)

Men medan LO höll tillbaka 1983, var man mycket mindre framgångsrika med detta 1984. Detta trots att SAP under hösten 1983 införde en form av löntagarfonder och gentemot LO menade att detta motiverade återhållsamhet. Sommaren 1984 kallade Palme till tripartistiska samtal och 

"Seeking once  more to accommodate the unions' sensitivity over rising profits,  it has implemented an LO proposal that companies be compelled to place a proportion or their profits into investment  funds which could only be drawn-on to finance union-approved  employee training and research schemes. In addition the government promised, conditional upon the wage guidelines being  met, income tax concessions for 1985 which would ensure a rise in real income for wage earners.
 The agreement between LO and SAF in February 1985 to a 'framework' for the 1985 pay settlement which was within the 5 per cent government guidelines has renewed the Social  Democrats' faith that they can bring the labour movement back with them onto the 'third way'." (s. 363)

Waters har ju själv skrivit detta 1985 och han betonar också hur osäkra prognoserna är. Vad gäller budgetunderskottet säger han rakt ut att man misslyckats med detta, inte har lyckets sänka kostnaderna eller öka skatterna tillräckligt: SAP säger rakt ut att det vore "electoral suicide", refererar han. (s. 365) Även S-väljare verkar skattetrötta, säger Waters, också med referens till SIFO-data. Regeringen menar dock att man lyckats "fördela nedgången" rättvist:

"However, the government would argue that its measured approach has been a factor in generating  the social acceptance of reduced consumption upon which  recovery depends. Economic realism, it suggests, to be effective,  must be nurtured not imposed. 'We have divided the decline [in  resources] justly. . . ', said Stig Malm, the LO chairman." (s. 368)

Artikeln slutar med att Waters spekulerar i om SAP t ex kommer tvingas acceptera större privata inslag i välfärden, t ex i vården.

referens

Peter Walters, "'Distributing Decline': Swedish Social Democrats and the Crisis of the Welfare State", Government and Opposition, Vol. 20, No. 3, pp. 356-369