Lönepolitik och välfärdspolitik efter andra världskriget

Under efterkrigstiden expanderade välfärdsstaterna i Västeuropa. Enligt konsensus i den forskning om välfärdsstaterna som utvecklades på 1970-, 80- och 90-talen, så främjades denna utveckling av att fackförbund och arbetsgivare enades om återhållsam lönepolitik (wage restraint).* Löneåterhållsamheten gynnade investeringar och exporter, och arbetarna kompenserades av regeringarna med en expansiv välfärdspolitik.** I en mycket intressant artikel från 2015 opponerar statsvetaren Dennie Oude Nijhuis sig mot denna analys. Som han sammanfattar det: hans artikel

"argues that government social commitments at best played a minor role in the development of post-war incomes policies and that such policies seldom facilitated the introduction or expansion of public welfare programs. To do so, it among others emphasizes that incomes policies often arose under economic circumstances that left little room for welfare state expansion. On the contrary, and as we will see, they often called for austerity policies that forced governments to reduce their welfare ambitions as well. The article further argues that wage settlements under which labor unions moderated their wage demands in exchange for welfare state expansion typically had little to do with government attempts to obtain labor union support for incomes policies. Instead, and especially in times of rapid economic (and thus wage) growth, union leaders sometimes simply proved willing to reserve part of the margin for pay increases to finance the introduction and expansion of social programs." (s. 772)

Han lägger fram sitt argument genom att studera två länder: Nederländerna och Storbritannien under efterkrigstiden. I båda länderna försökte regeringar flera gånger stärka konkurrenskraften genom att hålla tillbaka arbetskostnadernas utveckling. I Nederländerna ledde detta till en varaktig inkomstpolitik, geleide loonpolitiek som Nijhuis översätter som "guided wage policy". I Storbritannien var inkomstpolitiken mera kortvarig, men återkommande. Undersökningen visar att lönepolitiska överenskommelser samspelade inte med välfärdspolitikens utveckling i GB, och i NL blev effekten av lönepolitiken på välfärdspolitiken snarare återhållande, inte stimulerande som tidigare forskare argumenterat. 

Efter en gedigen litteraturöversikt kommenterar Nijhuis att:

"the view that the Keynesian welfare state functioned as the ‘cornerstone’ of post-war incomes policies is still widely accepted and quite influential. It is, however, also a view that is based on surprisingly little empirical support." (s. 774)

Forskare har visat att löneförhandlare också var intresserade av utvecklingen av sociala förmåner, men sällan har man vissat att facken faktiskt modererat sina lönekrav relaterat till välfärdspolicies utveckling. I dessa fall har fackens agerande också inte kopplats till regeringarnas inkomstpolitik (Mares 2006; Whiteside 2006; Eichengreen 2007, s. 34). I sin egen studie går Nijhuis till arkiven från de stora organisationerna på den fackliga sidan och arbetsgivarsidan i de två länderna han studerar. Han kallar detta för en "documentary approach" och menar att den har två fördelar. Den första är att man får en mer detaljerad beskrivning av viktiga skeenden, och framför allt då diskussioner om hur löner och välfärdssatsningar relaterar till varandra. Den andra är att lösa problemet som beskrivits av Korpi (2006) och Paster (2013) om hur man ska dra slutsatser om vad historiska aktörer egentligen hade för preferenser. (s. 775-6)

I perioden just efter andra världskriget var inkomstpolitik för att uppnå löneåterhållsamhet mycket vanligt i Västeuropa. "Confronted with the need for economic restructuring, the danger of inflation and balance of payments problems that were more serious than ever before and arguably ever since, most Western European governments managed to obtain labor union support for incomes policies that limited wages increases to, or below, productivity increases in these years." (s. 776) Den existerande litteraturen menar att löneåterhållsamheten i NL uppnåddes med ett öga på välfärdsstatlig expansion (Whiteside 2006; Van Kersbergen och Becker 1988; Eichengreen 2007; Nijhof 2009), och den i GB syftade på detsamma (Mares 2006; Jones 1987; Hill 1993; Whiteside 1996) eller en jämlikare arbetsfördelning (Flanders 1970; Flanagan et al 1983, s. 673-5; Swenson 1989, s. 28; Mares 2006). "At first sight, these explanations do indeed sound plausible." (s. 776) Löneåterhållsamheten sammanföll i tid med viktiga välfärdsreformer som National Insurance Act i GB år 1946. Men Nijhuis pekar på att varken regeringen eller TUC i förhandlingar om löneåterhållsamhet 1947 och de följande fyra åren, pekade på NIA eller någon annan reform för att motivera återhållsamheten. Istället pekade regeringen på landets "serious economic position": brister på vissa varor, svår ekonomi i den offentliga sektorn, och underskott i betalningsbalansen. (Situationen var inte helt olik i Sverige dessa år; se mitt working paper om lönepolitikens utveckling här.) Om medlemmar i TUC tvekade att dessa tunga skäl var nog så slutade de nog tvivla efter att regeringen tvingats devalvera pundet med 30 procent i september 1949, säger Nijhuis. Här har han också en intressant referens till Ulman och Flanagans (1971, s. 202) klassiska studie från tidigt 1970-tal av löneåterhållsamhetspolitik i Västeuropa, så att säga fångad in media res, där de säger att underskott i betalningsbalansen ‘probably remain[s] the most effective incentive to union cooperation with incomes policy’ (cit. 777). I de svåra ekonomiska förhållandena som rådde i Storbritannien 1947 kombinerades löneåterhållsamheten faktiskt inte med några välfärdssatsningar, utan tvärtom med nerskärningar bl.a. på National Health Service (Kynaston 2007, s. 541-555).

Också i Nederländerna pågick diskussioner om löneåterhållsamhet i slutet av 40-talet. Men till skillnad från i Storbritannien kom man här fram till en lönepolitisk filosofi som kom att vara inflytelserik länge. För att förstå filosofins framväxt behöver vi beakta flera faktorer, säger Nijhuis, men de inkluderar inte van Kersbergen och Beckers (1988) förklaring att den var ett utbyte mot utbyggda socialförsäkringar, eller Eichengreens (2007) förklaring mer specifikt att den holländska regeringen ‘introduced unemployment insurance and old age pensions . . . as quid pro quo for wage moderation’. Tvärtom, menar Nijhuis, så utvecklades löneåterhållsamheten i Nederländerna liksom i Storbritannien i en kontext av neddragningar i offentlig sektor. I NL så var det dessutom så att den starka betoningen på att hålla arbetskostnaderna nere också ledde till att man ville hålla kostnaderna för socialförsäkringarna nere, och att socialförsäkringarna blev mer generösa först under andra halvan av 60-talet, när löneåterhållsamhetsmodellen från det sena 40-talet kraschat. "In other words, the guided wage policy actually functioned as a major obstacle to Dutch welfare ambitions." (s. 778) Therborn (1989) och andra klassificerar NL:s välfärdsstat som en "laggard" fram till slutet av 1960-talet.

Nijhuis går in i dialog med litteraturen -- företrädd bland andra av Peter Swenson och Isabela Mares -- om arbetsgivarnas betydelse för välfärdsstatens tillväxt. Gentemot dessa vill Nijhuis bidra med större fokus på vilka som tillsatts att betala för olika sociala förmåner, t ex om finansieringen sker genom arbetsgivaravgifter. Han menar att de holländska facken efter 1949 accepterade att socialförsäkringskostnader som finansierades på det sättet, ökade arbetskostnaderna och därför måste räknas in när man beräknade arbetarnas levnadsstandardsförbättringar. Någon sådan acceptans stod aldrig de brittiska facken för, och Nijhuis utvecklar denna jämförelse på ett par sidor. (s. 781-785)

I slutsatserna betonar Nijhuis att relationen mellan välfärdsstat och fackliga förhandlingar måste förstås på ett annat sätt än löneåterhållsamhetslitteraturen gjort. Här har bara Nederländerna och Storbritannien studerats, men resultaten gäller antagligen också annanstans: "the broader logic of its claims extends to other countries as well. Given the economic conditions under which successful incomes policies generally emerge, it is simply unlikely that social entitlements played an important role in obtaining labor union support for post-war attempts to moderate the growth of labor costs in other European countries as well." (s. 786) Det blir viktigt, säger han, att studera hur facken i olika länder förhållt sig till finansieringen av välfärdsstaten och en rimlig hypotes är att välfärdsstaten vuxit mest i de länder där facken accepterat arbetarklassens roll som medfinansiär av välfärdsutgifterna.

Referens
Dennie Oude Nijhuis (2015) "Incomes policies, welfare state development and the notion of the social wage", Socio-Economic Review 13: 771-790.
 

Fotnoter
* Nijhuis ger här följande referenser: Esping-Andersen, 1990, p. 174; see also Cameron, 1984, p. 173; Katzenstein, 1985, p. 56; Robertson, 1990, pp. 153–154; Scharpf, 1991; Huber and Stephens, 2001, p. 114; Swank, 2002, p. 42; Stephens, 2004, p. 70; Siegel, 2005, p. 112; Ebbinghaus, 2006, p. 38; Mares, 2006, pp. 178–179. Längre fram i artikeln utvecklar han ett mycket intressant resonemang om hur perspektivet växte fram:

"Political economists have long argued that the success of post-war incomes policies rested on national systems of political exchange in which labor unions agreed to moderate their wage demands in exchange for social policy expansion. The popularity of this notion can be traced back to at least the 1980s, when neo-corporatist studies came to emphasize the importance given to benefits and social services in negotiations over incomes policies (Pizzorno, 1978; Flanagan et al., 1983; Lehmbruch, 1984; Lange and Garrett, 1985). These studies took this as evidence that governments frequently resorted to social commitments to persuade labor unions to support incomes policies that aimed to bring down inflation by reducing consumption levels and long-term labor costs. They did so based on the realization that incomes policies were extraordinarily painful for associations whose main organizational purpose was to improve the wages and working conditions of workers—and deeply unpopular among their members. By improving social rights, these studies held, organized labor ‘was compensated— to some degree at least—for its acquiescence’ and support for these policies (Cameron, 1984, p. 173). In doing so, they put forward the notion that governments could ‘buy’ wage restraint through a ‘political exchange’ which ‘compensates workers for the sacrifices they make’, thereby ‘reliev[ing] potential resistance within the unions to a wage-regulation policy’ (Lange, 1984, p. 109; see also Tarantelli, 1986, p. 5; Castles, 1987, p. 383; Newell and Symons, 1987, p. 579)." (s. 774)

Nijhuis menar att dett argument var väldigt användbart för senare forskare -- Esping-Andersen, Huber och Stephens, Iversen m fl -- för att förklara varför facken gick med på grejer som borde varit mot deras intressen. Det möjliggjorde också för vänner av välfärdsstaten som Stephens (2004) att argumentera att välfärdsstaten främjade en ekonomiskt gynnsam ordning (med avseende på konkurrenskraft).
** Nijhuis utvecklar med referenser: "This view is now so widely accepted that scholars have struggled to explain instances of union support for incomes policies as the age of welfare state expansion came to an end (Molina and Rhodes, 2002, pp. 313–317; Schmitter and Streeck, 1991, pp. 113–164; Hassel, 2003, pp. 707–726; Mares, 2004, pp. 101–102; Avdagic, 2010, p. 629; Baccaro and Simoni, 2010, pp. 600, 611; Simoni, 2013, p. 316). In addition, many studies have explained the success of major post-war welfare initiatives by arguing that they came about as ‘side payments’ to compensate labor unions for their support for incomes policies (Iversen, 2000, p. 209; Huber and Stephens, 2001, p. 5; Mares, 2004, pp. 230–231; Eichengreen, 2007, p. 34)." (s. 772)

Att läsa historien framlänges eller baklänges

 

 

Jørgen Møller, professor i Århus, är en av de många intressanta historiska statsvetare som är verksamma idag. I en artikel förra året gav han sig in i en av de mest typiskt historiska debatterna jag kan tänka mig, men som förstås är väldigt intressant för statsvetare också: frågan om att läsa historien baklänges eller framlänges. Jag tänker t ex på Bo Stråths viktiga poäng i sin bok Mellan två fonder (1998): i efterhand, med några decenniers avstånd, är det lätt att falla in i en "analys" som säger att Socialdemokraterna på 1950-60-talen målvedvetet byggde en "socialdemokratisk modell", så att säga i sin egen avbild. Men att om man går tillbaka till vad som faktiskt skedde på 50-60-talen, och vad de olika politiska aktörerna tyckte och tänkte och hur de bedömde sin egen situation, så blir det tydligt att det alls inte pågick någon sådan "enkelriktad", förutbestämd utveckling. Istället var byggandet av vad som i efterhand identifierats som en socialdemokratisk modell ett spräckligt utfall av motstridiga krafter och viljor som inte själva visste vart man skulle hamna med bygget. (Se också Kjell Östbergs Palme-biografi för diskussion av denna poäng från Stråth.) Jag stör mig också väldigt ofta på hur svenska historiker, de som är mindre analytiskt genomtänkta än Stråth, som skriver svensk historia just på det teleologiska sättet, att det var givet att det skulle gå som det gick, och som praktiserar cherry picking i svensk historia för att berätta en enkel och linjär berättelse, gärna med fluffiga begrepp som "modernisering". Av detta skäl är jag väldigt intresserad av diskussioner om just teleologisk historieskrivning och vad man kan göra för att undvika detta misstag.

Møller introducerar för sin del temat, i en statsvetenskaplig kontext, så här:

"Political scientists increasingly “go historical” to understand the origins of political and administrative institutions, which are used to explain other developments such as economic growth and democratization (Capoccia and Ziblatt 2010; Mahoney and Thelen 2015). Since the 1980s, the discipline has seen a number of highly productive methodological debates about how to do historical analysis (Bartolini 1993; Capoccia and Ziblatt 2010; Coppedge 2012, ch. 5; Kreuzer 2010; Lustick 1996; Møller and Skaaning 2018; Sewell 1996; Skocpol and Somers 1980; Tilly 1984). However, on one important point, the discussion has been surprisingly fragmented and thin. This concerns the problem of reading history backward, or what also is known as “presentism” or the fallacy of nunc pro tunc (“now for then”) “in which the antecedent in a narrative series is falsified by being defined or interpreted in terms of the consequent” (Capoccia and Ziblatt 2010, 939; Fischer 1970, 135; Tilly 1975, 14–15)."

Och han fortsätter så här, med en tydlig förklaring av vad att skriva historien baklänges är och vad problemet är:

"The general problem can be defined as follows: reading history backward imposes a cognitive bias in which knowledge of an outcome leads to a one-sided selection of evidence and causal antecedents that support and help to explain the outcome. By definition, this leads scholars to ignore disconfirming and confounding causal antecedents. This problem is part of the larger phenomenon—emphasized by cognitive psychologists, sociologists of history, and historians of science—that a wide range of priors shapes our analysis and what ultimately constitutes evidence. A good example is hindsight bias, which is related to eading history backward. It imposes a creeping determinism on th past by making bygone events more predictable than they actually were when they took place, in the process distorting our memory of these events (Fischhoff 1975). Thus, we sort empirical evidence via cognitive and ontological filters that predispose us to arrive at certain interpretations."

Capoccia och Ziblatt (2010; den artikeln och Møllers tidigare kritik av den har jag bloggat om här) har redan formulerat ett problem för statsvetare som tar sig an ett historiskt ämne och läser historien baklänges: det blir lätt att man gör vidlyftiga men illa grundade slutsatser om kausalitet, där man utläser orsaker bakom en viss utveckling från en korrelerande faktor, eller i funktionalistisk version, från dess konsekvenser (jfr Pierson 2000). Som om detta inte var illa nog (om vi är intresserade av orsak och verkan i historien), så lägger Møller fram ytterligare tre problem med att läsa historien baklänges. ett, det gör förklaringarna mer deterministiska genom "either freezing history or making history efficient". Två, det formar hur vi beskriver historiska processer och begreppen vi använder i det arbetet. Tre, det påverkar i grunden vilka frågor vi ens ställer om det förflutna.

 

Diskussionen börjar med Rasmussen och Pontussons (2017) studie av "Ghent-effekten". Denna effekt handlar om att länder som har det så kallade Ghent-systemet för arbetslöshetsförsäkringen, där fackförbunden driver a-kassorna men får stöd av staten, har en högre andel fackligt anslutna löntagare. Detta empiriska förhållande är kartlagt med kvantitativa data från 1960-talet och framåt medan Ghent-systemen skapades på 1930-talet och tidigare, men kvant-forskarna har dragit slutsatser utifrån post-1960-korrelationen om en kausalitet från 1930-talet och framåt. Rasmussen och Pontusson visar att detta inte funkar: med nya data om facklig anslutningsgrad visar de att införandet av Ghent-systemet inte påverkade anslutningsgraden utan att "Ghent-effekten" uppstod först efter 1945. Tidigare forskning, menar R och P, hade med sin teleologiska läsning av historien, historia baklänges, helt enkelt letat efter bekräftelse för sin tes och inte kollat på andra faktorer, vilket gjort deras historieskrivning deterministisk: se figur 1 för en illustration. Men dessa effekter på förklaringarnas kvalitet är inte det enda problemet med att läsa historia baklänges; figur 2 visar på de begreppsliga problemen. Det första begreppsliga problemet handlar om vilka frågor man ställer:

"In a genuinely historical analysis, a research question is left open in the sense that it leaves room for the unexpected. In a Popperian vein of thinking, it allows for alternative explanations to be vindicated. Retrospective questions are normally quite narrow—we might even say closed—because they take certain things for granted. This increases the risk that alternative outcomes or causal antecedents are ignored."

Detta är förstås i mångt och mycket den kritik som jag själv i fråga om den svenska jämlikhetens ursprung har riktat mot svensk och internationell historiografi om landet: eftersom man visste att landet på 1900-talet utvecklade en "socialdemokratisk välfärdsstat" och ett relativt jämlikt samhälle, så har man letat skrivit dessa drag tillbaka i historien och hävdat att landet även på 1600-1700-1800-talen hade en relativt inkluderande politik och jämlika bönder. Vad man i enlighet med detta inte har kollat på är förstås sådant som rösträttens utveckling på 1800-talet eller den faktiska ekonomiska ojämlikheten. En anakronistisk bild av relativ jämlikhet på lång sikt har så kunnat reproduceras.

Det andra begreppsliga problemet handlar om definitionen av vad man studerar. "Scholars who delve into history to explain later institutions are apt to project the definition that meaningfully characterizes later institutions back in time, often without recognizing its poor fit with the institutions from which the
subsequent ones sprang. We can think of this in terms of a reification of concepts or as conceptual stretching (Sartori 1970)." Med detta problem kan man alltså missa att man tror att man studerar samma sak på 1900-talet som hade samma namn på 1700-talet, men egentligen har själva saken i grunden omvanlats däremellan. I ett online-appendix illustrerar Møller detta problem med forskningen om parlamentens utveckling sedan medeltiden. I modern tid, säg sedan 1789, är det lätt att tänka på parlamentet som en "institution of constraint" gentemot kungens makt. Därmed har forskare också projicerat denna funktion tillbaka till medeltiden, vilket ignorerar att parlamenten på medeltiden snarare var regenternas underlydande, som inte alls begränsade deras makt. Forskningen har också "frozen history" i det att man antar att parlamentens relativt stora eller lilla roll i olika samhällen sprang ur strukturella förhållanden och maktrelationer, vilket gör att man missar andra, mer kontingenta faktorer.

Det tredje begreppsliga problemet handlar om vilka data som används, närmare bestämt att statsvetaren som forskar idag dras oproportionerligt till kvantitativt kodade variabler, vilket kan leda till "reifying concepts and freezing history".

Den bästa lösningen på problemen är helt enkelt "reading history forward". Detta är, säger Møller, "simple but time-consuming". Man behöver göra en öppensinnad, utforskande översikt av den historiska litteraturen, "a proper reading of this literature, which is why it is time-consuming". Också historikerna har förstås teoretiska infallsvinklar och sina egna biases; i ett online-appendix diskuterar Møller två fall, först vändningen bort från marxistiska, klass-baserade förklaringar i forskningen om de religiösa sekternas betydelse under den engelska revolutionen, och sedan hur historiker i den tyska Sonderweg-debatten själva läst historia baklänges, med särskilt fokus på hur man underskattat betydelsen av parlamentet (Reichstag) i det tyska riket efter 1871. Det här tycker jag ju är särskilt kul eftersom jag själv har gjort lite jämförelser mellan Sverige och Tyskland, och bland annat i en lång fotnot (fotnot 130, s. 213-214) i min bok Världens jämlikaste land? gjort argumentet att Sverige efter 1866 och Tyskland efter 1871 på många sätt hade liknande parlament: plutokratiska överhus, mer inkluderande underhus, och kunglig makt över regeringen. Skillnaden är att i Tyskland hade man allmän manlig rösträtt till underhuset medan i Sverige bara ungefär en femtedel av männen kunde rösta före 1909. Ändå betonar historieskrivningen i Tyskland kejsarens och överhusets makt, medan svensk historieskrivning skriver fram "rötter" till parlamentarism och talar om andra kammaren som "folklig" och "böndernas kammare". Som Möller konstaterar om den tyska historieskrivningen: "Their under-estimation of the German Reichstag’s parliamentary sovereignty from 1871 to 1914 provides a text-book illustration of reading history backward." (Samma, fast tvärtom, kan man säga om Sverige och svensk historieskrivning!) Kreuzer (2003) har påpekat att bedömningen av det tyska parlamentet som väldigt svagt bygger på en jämförelse med Westminster men Storbritannien var speciellt och i ett bredare europeiskt perspektiv framstår inte det tyska parlamentet alls som särskilt svagt för den tiden.

I sina slutsatser betonar Møller att problemet med att läsa historia baklänges inte bara är att man drar fel kausala slutsatser (förväxlar utfall för orsaker), utan också ger en bias i vilka frågor som ställs, ger anakronistiska definitioner, och påverkar vilka slags historiska data som används. Han erkänner också att han själv i tidigare historisk forskning begått de fel han nu kritiserar, och påpekar att det är bara genom självkritisk rannsakan och öppen diskussion som praxis kan förbättras.

 

Referens
Jørgen Møller, "Reading history forward", PS: Political Science and Politics 54 (2): 249-253. Läs här.

Kyrkfolk och välfärdsstaten i Danmark

"Grundtvig, who also was a member of parliament, was not alone with his view 

that public social assistance broke with "the natural relation" where receiving 

and contributing were based on voluntariness, gratitude, and willingness."
Petersen och Petersen, s. 914.

Religion, säger historikerna Klaus Petersen och Jørn Henrik Petersen i en artikel från 2013, har inte uppmärksammats särskilt mycket som en faktor i den internationella välfärdsstatsforskningen -- faktum är att de vill beteckna den som "blind to religion". (Jfr Manow 2003.) Den "kulturella vändningen" har ökat intresset för religion, men då har välfärdsstaten mest diskuterats i relation till katolicismen i södra Europa. Och: "Most recently, historians and church historians have launched a discussion on the Lutheran Nordic welfare state, but so far this discussion has not analyzed empirically the role of the church in the golden age of the welfare state." (s. 904) Som exempel på historiker som talar om en lutheransk välfärdsstat i Norden, med referenser till Webers klassiska argument om protestantismens särdrag, nämner de Tim Knudsen, Henrik Stenius, Pirjo Markkola och Uffe Ostergaard. Petersen och Petersen gör en väldigt viktig poäng i relation till denna litteratur:

"To a great extent, these explanations are at a high level of abstraction, and tend to focus on a historical period prior to the emergence of the modern Danish welfare state. They are of so general a nature that it is difficult to determine how and on what basis the argument could be falsified." (s. 906)*

P och P påpekar också att denna typ av forskning har "developed more or less anachronistic arguments". (s. 937) Sociologen Sigrun Kahl har försökt att utarbeta en mer stringent kausal analys av hur religionen påverkar välfärdsstaten. Petersen och Petersen citerar hennes kapitel i den inflytelserika antologin Religion, Class Coalitions and Welfare States (red. van Kersbergen och Manow) från 2009:

" Religion has influenced welfare state development by structuring the way actors construct what is a problem and which solutions are considered good and just, because, once "elected," these values are part of countries' institutional traditions. The repertoire of what was considered possible, just and efficient in a given historical situation comes from the past, and elective affinities guide the political decision about reform. ... In short, a (but not the) reason that construals of "good" solutions to social policy problems differ is that institutional traditions are embedded in different cultures." (cit. 907)

Men P och P pekar på att det finns problem med att överföra Kahls argument till nordiska förhållanden oc hse välfärdsstatne som ett "child of evangelical-Lutheran thinking". Ett, det oklart ifall det verkligen finns en "faith-conditioned social doctrine" i lutheranismen. Katolicismen har en officiell text-korpus som definierar vad den officiella hållningen är i sociala frågor, men lutheranismen har ingen sådan, och den danska kyrkan har ingen synod som slår fast principer i sociala frågor. Forskare som försökt utläsa en social doktrin ur Luthers egna texter (Dag Thorkildsen i Sörensen och Stråth 1997; Svend Andersen 2006) får problem eftersom texterna är så inbäddade i en 1500-talskontext. Två, definitionen av "välfärdsstat" är undflyende. Forskarna i den tradition som vill spåra 1900-talets välfärdsstater tillbaka till Luther kollar sällan själva på utvecklingen efter 1890-talet.

Petersen och Petersen angriper frågan om relationen mellan religion och välfärdsstat på ett annat sätt. De fokuserar på perioden när religiöst tänkande och välfärdspolitik "actually encountered each other", på 1950-60-talen när Danmark utveclades till en "modern welfare state in the classic social political meaning of the word." (s. 908) Hur reagerade danska kyrkan och danskt "kyrkfolk" på detta? Tidigare studier av kyrkliga och "welfarism" i Storbritannien, norge och Sverige visar en grad av skepsis. (ER Norman, Church and Society in England, 1976; Aud V. Tonnesen, "Et trvgt og godt hjem for alle"? Kirkelederes kritikk av velferdsstaten etter 1945, 2000; Mathhew Grimley, Citizenship, Community and the Church of England, 2004; Karin Anderson, "The Church as a Nation? The Role of Religion in the Development of the Swedish Welfare State," 2009). Petersen och Petersen gör den rimliga poängen: "If the welfare state was indeed a child of Lutheran Christian preaching, one would expect "church people" to have had a more positive reaction than the population in general."

Som indikatorer på kyrkans och kyrkfolkets attityder studerar de fyra inriktningar i kyrkan. (1) Den Indre Mission, som sedan 1800-talets slut varit engagerad i socialt arbete. (2) Den Karl Barth-inspirerade mer kritiskt teologiska inriktningen kring tidskriften Tidehverv. (3) Grundtvigianismen. Och (4) kyrkans filantropi och socialt arbete. De undersöker också vissa ledande individer. (s. 909) I sin historiska diskussion diskuterar de Grundtvigianismen som en "ljus kristendom" i kontrast till den Inre missionens "mörka kristendom" mer associerad med konservatismen medan Grundvigianismen blev mer associerad med det liberala bondepartiet Venstre. (s. 912) Delningen mellan de två linjerna ledde också till bildningen av en centristisk tredje retning 1904, ett försök att ta en mellanposition. Denna blev dock aldrig så viktig som de två föregngarna. Tidehverv grundades 1926 som ett intellektuellt ungdomsuppror i den kristna studentorganisationen. Man ville skilja mer absolut mellan Gud och människa och menade att människan är en syndare som bara kan hoppas på Guds nåd. Detta till skillnad från Grundtvig och IM som betonade individens egen agens och arbete för nåd och frälsning. (s. 913)

Begreppet "välfärdsstat" slog igenm i den danska debatten vid 1950-talets början. Då användes det mest av folk som var kritiska: av liberalt ekonomiska skäl (en välfärdsstat kommer öka skatterna vilket kommer ge negativa effekter), eller av moraliska skäl (välfärdsstaten som hot mot individen och civilsamhället), eller av marxistiska skäl (välfärdsstaten som den härskande klassens instrument). De som talade för en "välfärdsstat" var framför allt Socialdemokraterna och Det radikale Venstre. (s. 916-7) I Norge tryckte den kristna tidningen Vårt Land redan 1948 en ledare med rubriken "Välfärdsstaten", och argumenterade för att rättigheter och rättisa inte kan ersätta medlidandet. 1951 hävdade den norska teologen Olav Valen-Sendstad att välfärdsstaten var en "social trygghetsstat" som vilade på materialistiska principer vilket var okej men att den behövde ett ankar i kristna värderingar. Frihet, jämlikhet och broderskap räckte inte som värderingar för samhället. (s. 918) I början av 50-talet började danska präster och teologer debattera välfärdsstaten, inte minst influerade av den norska diskussionen. Kyrkoherde Svend Lerfeldt, en känd expert på Luther, skrev 1952 i sockentidningen för Helligåndskirken i Köpenhamn att:

"One can clearly make out the contours of a state where people are degraded into being a workforce that is directed as desired, as if one were dealing with cattle—without taking into account if the individual becomes rootless or is ruined physically and mentally. It calls itself the welfare state, but there is good reason to ask if the modem state is not becoming a threat to human welfare. If, in its belief in itself, it is not placing itself on God's throne." (cit. 922)

Folkhögskolerektorn, teologen och historikern Paul Holt, som också aspirerade på att bli kristdemokratisk politiker influerad av kontinenten, debatterade också välfärdsstaten på 1950-talet.

I slutsatserna menar P och P att:

"In his Hannover speech about the church and the welfare state, Berggrav stressed that "Lutherans are a many-headed company."103 This is confirmed by several contributions made by Danish church people to the welfare state debate from 1945 onward. As in the general welfare state discussion, the critical voices predominate, but there are also those who do not fear the welfare state, and may even see it as a positive development. Overall, the picture is characterized by just as many different attitudes and evaluations as in the rest of the population." (s. 938)

Det fanns ingen "luthersk välfärdsdoktrin" och det som påverkade kyrkliga effekter på välfärdsstatens utveckling var mer kontingenta frågor om politiskt koalitionsbyggande.

Referens
Klaus Petersen och Jørn Henrik Petersen (2013) "The Good, the Bad, or the Godless Society?: Danish "Church People" and the Modern Welfare State", Church History, 82 (4), pp. 904-940.
Fotnot
* De pekar på att Peter Baldwin gjort samma argument i "Riding the Subways of Gemeinschaft," Acta Sociologica 41 (1998).

Ekonomiska effekter av avskaffandet av träldomen i Ryssland

År 1861 avskaffades träldomen i Ryssland. Vad hade det för ekonomiska effekter? Nationalekonomerna Andrei Markevich (New Economic School, Moskva) och Ekaterina Zhuravskaya (Paris School of Economics) menar i introduktionen till en artikel från 2018 att forskare inte är helt eniga om vad slaveri och träldom har för ekonomiska implikationer. De flesta -- t ex North och Thomas (1973), Acemoglu och Robinson (2012), Ogilvie (2013) -- menar att det ofria arbetet leder till en ineffektivt användning av arbetskraften. I den US-amerikanska kontexten har däremot Robert Fogel (1989; även Atack och Passell 1994) i en klassisk men kontroversiell analys hävdat att slaveriet var ekonomiskt effektivt (vilket givetvis inte motsäger att det var moraliskt vidrigt). Markevich och Zhuravskaya fortsätter litteraturöversikten så här:

"Slave labor in the United States around the mid-nineteenth century was more efficient at producing cotton than free labor in the West Indies, Brazil, India, and Egypt (e.g., Fogel and Engerman 1974; Olmstead and Rhode 2008).3 Haiti of the eighteenth century, with production based predominantly on slave labor, was the most prosperous colony in the Americas; however, after the war of independence, it did not retain its prosperity (e.g., Girard 2005). Similarly, some recent studies (i.e., Cerman 2012 and Stanziani 2014a) present serfdom in Eastern Europe as a dynamic institution sustaining a considerable rate of economic growth." (s. 1075)

I europeiska Ryssland avskaffades träldomen 1861 efter chocken med förlusten av Krimkriget (1853-56). Avskaffandet skedde i två steg: först befrielsen av trälarna, sedan jordreform. Markevich och  Zhuravskaya menar att reformen främjade produktiviteten i jordbruket, industrialisering, och gav mer välmående bönder. Deras analytiska strategi är att studera dessa utfall på provinsnivå, relaterat till de olika graderna av träldom (före 1861) i de olika provinserna. Kartan nedan visar att träldom framför allt var dominant i västra och centrala Ryssland nära Moskva. I hela europeiska Ryssland utgjorde trälarna 43 procent av den rurala befolkninegn år 1858. Den fria befolkningen var mest kronobönder och lantarbetare. Andelen trälar varierade från 0,1 procent i provinsen Archangelsk till 83 procent i provinsen Mogilev (idag i östra Ukraina). (s. 1076)

Före 1861 års reform var jordbruksproduktiviteten (definierat som korntal, alltså avkastning spannmål per sådd) lägre i provinser med mer träldom. Denna produktivitet ökade med 16 procent genom reformen; effekten drevs av befriandet av trälarna, inte av jordreformen. De är inga fans av bondekommunerna som skapades efter 1861. (s. 1077)

Referens

Andrei Markevich och Ekaterina Zhuravskaya (2018) "The economic effects of the abolition of serfdom: Evidence from the Russian Empire", American Economic Review 108: 1074-1117. Läs här.

Elektrifiering och efterfrågan på "skills" i USA:s industri 1900-1940

En av ekonomins stora frågor, och därmed en av ekonomisk historias stora frågor, är: vad för jobb skapas och vad för jobb försvinner under olika perioder av ekonomisk förändring? För ekonomisk-historiker har denna fråga ställts framför allt i samband med den industriella revolutionen -- försvann relativt kvalificerade och självbestämmande hantverksyrken och ersattes med rutinartade och hårt styrda fabriksjobb? --, den andra industriella revolutionen -- skapades fler kvalificerade och bättre jobb? -- och så idag, omvandlingen sedan ungefär 1970-talet i de rika länderna, där det diskuteras ifall vi ser en polarisering av jobbstrukturen, mellan stimulerande, välbetalda jobb i toppen och lågbetalda, mer ofria jobb i tjänstesektorn i botten. (bloggat: Goos och Manning 2007 om UK; Henning och Eriksson 2020 om Sverige.)

I denna tradition är det intressant också att studera elektrifieringen, eftersom den är en av de mest omvälvande teknologiska innovationerna i vår ekonomisk historia -- enligt Jovanovic och Rousseau (2005) tillsammans med datoriseringen den mest omvälvande. Ekonomisk-historikern Rowena Gray (då vid University of Essex, nu verksam vid University of California) studerar i en artikel från 2013 effekterna av elektrifiering inom USA:s industri 1900 till 1940, närmare bestämt effekterna på vilka typ av jobb som skapades och försvann inom industrin. Närmare bestämt är det arbetenas "skill content" som hon är intresserade av, ungefär: hur kvalificerade var jobben? Hon har ovanligt precisa mått på kvalifikationerna, för att vara en historisk studie:

"Here, skill is measured directly, according to the task composition of each job, and the impact of technological change on the relative demand for managerial, clerical, dexterity and manual tasks is identified. I define a task as a particular activity that is required of an occupation, or the intensity with which a particular skill is used. For example, the “manual” measure describes the extent to which strength is needed in an occupation, while the “clerical” measure details the degree of numerical and office skills required in a job." (s. 352)

Hennes resultat visar att elektrifieringen ökade efterfrågan på kontrosarbetare jämfört med de mer hands-on jobben. Allra mest är det jobb som kräver "dexterity" som drabbas. Resultaten har implikationer för hur vi tänker om löne-ojämlikhets utveckling under den här tiden.

"Previous research portrayed technological change in this era as being simply skill-biased or education-biased at all levels of production. In particular, Goldin and Katz (2008) looked across industries that were adopting electric power at different rates over the period 1909 to 1940 and showed that in 1940 industries that had adopted electricity more quickly over the period 1909 to 1929 employed more educated blue collar workers. Thus, they concluded that technology was skill-biased and that the downward trend in the education premium to 1950 must be explained by the increased supply of educated workers as a result of the “high-school revolution”. However, I show here that, for the bulk of workers (the 80% employed on the factory floor), electrification led to unskill-biased technological change, which may provide an alternative explanation for falling wage differentials between artisanal and manual workers." (s. 352)

Förutom Goldin och Katz klassiska studie är en annan viktig referens för Grays studie Atack et al 2004:

"Various authors, notably Atack et al. (2004), have shown that the move from artisanal to factory work in the mid-nineteenth century may have been de-skilling, or at least not biased in favor of skilled workers.They used detailed plant-level data from 1850 to 1880 and found that the advent of the factory likely led to an increased division of labor so that teams of unskilled workers could perform tasks previously done by a handful of skilled workers. Late in the period, as steam power predominated, there may have been an increase in the use of skilled labor which partially offset the bias in favor of unskilled workers. Bessen's (2011) study of New England textile factories found evidence that new technologies simultaneously eradicated the need for certain tasks while increasing the value of the remaining tasks used in production." (s. 352)

Gray studerar specifikt effekterna av elektrifiering. Vi vet att elektrifieringen hade stora konsekvenser på hur fabriker var organiserade. Ångmaskinerna försvann (jfr diagram 1 ovan som visar att ångmaskinrna stod för ungefär 80 procent av hästkrafterna i industrin 1900, men 0 procent 1940), och med dem remmarna som drev rörelsekraften från ångmaskinerna ut till de olika maskinerna i fabrikerna. Med ångmaskiner placerade där de var, var man tvungen att organisera fabriken rent fysiskt i rummet så att de mest energikrävande maskinerna var närmast energikällorna; med elektricitet som man kunde fördela ut i rummet på ett mycket friare sätt, kunde stora omorganiseringar av produktionen se med löpande band. David och Wright (2003) beräknar det till att totalfaktorproduktiviteten växte med 5 procent om året i US-amerikansk industri på 1920-talet som var en stor expansionsperiod för elektricitetsanvändningen i industrin. Studier från 30-talet och 50-talet visade att en del kvalificerade fabriksjobb försvann i denna utveckling, och ersattes av okvalificerade jobb. Gray menar att elektrifieringen också kan ha ökat användningen av scientific management, eftersom elektrifieringen ökade stordriftsfördelarna och ökade hastigheten i produktionen vilket gjorde det allt viktigare att få olika moment gjorda i rätt tid i relation till varandra. (s. 354)

Referens

Rowena Gray (2013) "Taking technology to task: The skill content of technological change in early twentieth century United States", Explorations in Economic History 50: 351-367.

Strategier för kausala slutsatser i jämförande studier

Studier med ett litet antal fall ("small N-analysis") är en omdebatterad metod i samhällsvetenskapen, säger den prominente statsvetaren James Mahoney i en artikel från 2000.

"This debate still animales lively methodological commentaries (e.g., Goldthorpe 1997; Ragin 1997; Rueschemeyer and Stephens 1997), but most analysts now agree there is a place for small-N studies in the scholarly cycle of research, even if they disagree about the prominence and importance of this place." (s. 387)

"the scholarly cycle of research", det begreppet gillar jag. För ett tag sen läste jag om en recension som jag skrev för sju år sen av Francesco Boldizzonis intresssanta och polemiska bok The Poverty of Clio, där han yvigt kritiserade kvantitativ ekonomisk historia som utgår från teori och testar hypoteser. Jag förstod inte problemet med en sådan approach, och gör det inte nu heller: det är klart att det behövs utforskande studier, och deskriptiv forskning, men det beror väl på forskningsläget och hur mycket vi vet. Att testa hypoteser kvantitativt kan väl inte per definition vara fel? Med Mahoneys begrepp skulle jag nu säga att det beror på var man befinner sig i "the scholarly cycle of research". 

I alla fall, så säger Mahoney i sin artikel från 2000 att debatten "nu" gått vidare till att handla om de specifika procedurerna för kausala slutsatser som används i liten-N-forskning. Den sedan länge pågående debatten om Mills method of difference och method of similarity, så bråkar man nu till och med om huruvida forskare i comparative historical analysis ens använder Mills metoder: Katznelson (1997) menar att CHA vilar på Mill, medan Goldstone (1997) starkt förnekar det. En annan axel i den "nutida" (alltså sent 90-tal) debatten handlar om hur strategierna för kausala slutsatser i small-N och large-N statistisk forskning relaterar till varandra. King, Keohane och Verba (1994) hävdade i en epokgörande metodbok att kvalitativ forskning i grund och botten bygger på samma logik som den kvantitaitva: "All good research can be understood--and is indeed best understood--to derive from the same underlying logic of inference."  Ragin och Zaret (1983), Skocpol (1984), McKeown (1999) och Munck (1998) hävdar tvärtom att kvalitativ och kvantitativ forskning är mer substantiell än så. En relaterad kontrovers är ifall small N-forskare förstår kausaslitet deterministiskt* eller probabilistiskt. Kritiker av small N-forskning (Lieberson 1991, 1994, 1998; Goldthorpe 1997) menar att dessa forskare använder en deterministisk "method of inference" som är oförenlig med den statistiska forskningens probabilistiska modell av kausalitet. I kontrast till detta menar en del av de kvalitativa forskarna (Collier och Collier 1991; Goldstone 1997; Rueschemeyer och Stephens 1997).

Mahoneys syfte med sin artikel är att utveckla just frågan om vilka strategier för kausala slutsatser som används i small-N analysis. Flera forskare (Skocpol och Somers 1980; Skocpol 1984; Nichols 1986; Lieberson 1991) har hävdat att denna forskning bygger på bara en strategi för kausal inferens, men Mahoney menar att forskare väljer mellan, och ofta kombinerar, tre olika strategier: nominal comparison, ordinal comparison, och within-case analysis (som jag kommer sammanfatta som WCA). Som tabell 1 (inklistrad ovan) visar så skiljs de tre strategierna åt efter två dimensioner: nivå man mäter på, och nivå av aggregering. Nominell och ordinal strategi bygger på jämförelser på högt aggregerad nivå, mellan fall. WCA bygger tvärtom på studier inom ett fall. Den nominella strategi bygger explicit eller implicit på en deterministisk förståelse av kusalitet som bygger på begreppen om nödvändiga och tillräckliga orsaker. Detta är väldigt olikt logiken i den kvantitativa forskningen. Den ordinala approachen är däremot kompatibel med den probabilistiska förståelsen av kausalitet som är typisk för kvant-forskningen.

Det nominella angreppssättet

Mahoney definierar och beskriver detta så här:

"Nominal (or categorical) comparison entails the use of categories that are mutually exclusive (cases cannot be classified in terms of more than one category) and collectively exhaustive (one of the categories applies to each case). With respect to different levels of measurement, nominal categorzation is sometimes considered unsophisticated because it does not incolve the rank ordering of cases, much less quantifying the degree to which particular cases differ from one another." (s. 390)

Det grova i denna "klassificerande" metod gör den också mycket användbar för att kommunicera tydligt t ex i en artikel-inledning, påpekar Mahoney: man kan använda "vivid labels" för sina nominella kategorier och göra det väldigt tydligt vilka olika utfall det handlar om. Men det behöver inte vara hela historien: forskaren kan också använda andra strategier i analysen, även om det nominella angreppssättet också används. Nominell jämförelse mellan fall kan också användas som "a central strategy of hypothesis assessment", vilket är vad Mahoney fokuserar på. "I argue that small-N analysts often employ nominal comparison to eliminate rival explanations based on the logic of necessary and sufficient causation and have great difficulty using nominal comparison as a strategy for evaluating partial and probabilistic causation." (s. 391) "Deterministiska" förklaringar är viktiga för det nominella angreppssättet, och med "determinism" menar Mahoney ett tankesätt där förklarande variabler ses som potentiellt nödvändiga och/eller tillräckliga för att ge upphov till (orsaka) ett visst utfall. Mills metoder fungerar t ex med ett sådant tankesätt: method of agreement kan användas för att eliminera möjliga nödvändiga orsaker, medan method of difference kan användas för att eliminera möjliga tillräckliga orsaker. (s. 392) Däremot kan Mills metoder inte hantera mer komplexa analyser med multipla förklarande faktorer eller interaktions-effekter. Men Theda Skocpol i sin klassiska studie från 1979 av revolutioners orsaker använder Mills metoder för att eliminera relativ deprivering, system i ojämvikt, multipel suveränitet, transformativa ideologier, och urbana arbetar-revolter som orsaker till revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Kina. Goodwin (2000) använder på ett liknande sätt method of difference för att eliminera fattigdom, social misär, och professionella revolutionära organisationer som orsaker till revolutioner i Tredje världen. (s. 393) Forskare använder också nominella jämförelser för att visa att deras egna föredragna förklaringar inte kan uteslutas med ett antagande om deterministisk kausalitet. Przeworski och Teunes (1970) formulering av "most similar systems design" och "most different systems design" liknar Mills metod och utvecklar den; Ragins användning av Boolean algebra är också förenlig med analysen av nödvändiga och tillräckliga orsaker. Ett exempel på en sådan studie är Wickham-Crowleys studie (1992) av varför småbönder stödjer eller inte stödjer guerrillarörelser i Latinamerika. Wickham-Crowley studerade 20 fall och använde fyra förklarande variabler: agrar struktur (A), agrar omstrukturering (B), rebelliska kulturer (C) och "peasant linkages" (D). Först poolar han alla fall där böndernas stöttade gerillan och kodar varje fall på variablerna A-D. Han identifierar alla kombinationer av A-D som är förenliga med utfallet bondestöd och reducerar sedan variationen genom att ta de kombinationer som finns med flera olika värden på en enda variabel, och då dra slutsatsen att då är den sista variabeln inte avgörande. Till slut har han fyra möjliga kombinationer av förklarande variabler som ger stöd till gerillan: ABD, AC, CD, och abD. Han identifierar inte någon individuell faktor som är nödvändig eller tillräcklig, men kombinationer som är tillräckliga: t ex kombinationen ABD. (s. 394-395) En viktig begränsning med den "nominella" metoden är att man kanske inte kollat på tillräckligt många fall, eller inte på rätt fall -- slutsatserna kanske inte håller i ett större sample. (Geddes 1990.) Collier och Mahoney (1996) menar dock att det inte alltid är så tydligt i small-N-forskning vilken populationen är till vilken man vill generalisera baserat på sitt sample. Dion (1998) menar att med en deterministisk förståelse av kausalitet behövs inte så många fall för att uppnå stor säkerhet om orsaker: fem fall räcker för att "yield 95 percent confidence about necessary causes." Avgränsningen om när nominell metod är rimlig handlar snarare om hur vi ser på de orsakssamband som ska studeras. Kausala faktorer som snarare är probabilistiska fångas inte väl med nominell metod: Lieberson (1991) använder i sin kritik exemplet med rattfylla och bilolyckor. (s. 396) Rattfylla leder inte alltid till en bilolycka (är alltså inte en tillräcklig orsak), och bilolyckor involverar inte alltid rattfylla (så den är inte heller en nödvändig orsak) -- rattfyllans ökade risk är av probabilistisk natur. Mahoney menar dock att detta inte räcker för att döma ut den nominella analysen. Small-N-forskare skulle också kunna använda within-case analysis för att studera probabilistiska effekter. En annan kritik som Lieberson (1991) riktar mot nominella metoder är att de inte tillåter mätfel: om man kodar en variabel som ska vara "närvarande" som "frånvarande" eller vice versa, så får man helt missvisande resultat. Mahoney menar att detta inte är ett så stort problem som Lieberson menar: small-N-forskare är experter på varje av sina fall och torde lyckas med sina kodningar; om de misslyckas, kommer någon annan small-N-forskare påpeka detta. (s. 397-8)

Ordinal comparison in cross-case analysis

"Ordinal jämförelse" är när man kodar fallen som mer/mellan/mindre eller liknande: man använder inte siffror för att mäta grader av variablerna, men har ändå en mer-mindre-åtskillnad. Denna typen av jämförelse är basen för Mills "method of concomitant variation". Metoden bygger just på att jämföra hög/mellan/låg-nivåer på en oberoende variabel, med dito på en beroende variabel. Om samvariationen är stark kan analytikern dra slutsatsen att förhållandet är kausalt. Frågan är då: vad är en "stark" samvariation? (s. 399-400) Med denna metod accepterar man också ett avvikande fall, olikt i "methods of agreement and difference". Tabellerna 2 och 3 illustrerar skillnaden mellan de två approacherna. I båda fallen identifierar forskaren ett fall (Case 4) som inte stämmer med mönstret överlag.

Metoden om "concomitant variation" är inte en determinisitsk metod och sambandet i tabell 3 kan ses som "quite strong"; Mahoney menar att med antagandet att fallen är valda utifrån beroende variabeln och fördelningen av värden på den förklarande variabeln är rättvisande för ett större universum av fall, så är sannolikheten att slumpmässigt få fördelningen i tabell 3 1 på 360 (0.029).

Luebberts (1987, 1991) analys av de politiska regimer som uppstod i mellankrigstidens Europa "employs the method of concimitant variation to strengthen a primarily nominal argument."  I den övergripande nominella värderingen menar Luebbert att närvaron eller avsaknaden av "lib-labism" före första världskriget förklarar liberala vs icke liberala utfall under mellankrigstiden: England, Schweiz och Frankrike och hade lib-labism och fick liberala utfall, medan de skandinaviska länderna, Tyskland, Italien och spanien saknade lib-labism och på olika sätt fick icke-liberala utfall. Att han använder ordinell jämförelse tillåter honom viss nyansering: Belgieen och Nederländerna "most closely approximated the British-French-Swiss pattern of liberal hegemony" och fick också nåt slags variant av den liberala regimen under mellankrigstiden.

Sverige och Italien är i Luebberts analys de två länder som inte funkar. För dem identifierar han "missing variables" som kan förklara det förvånande fallet. För Italien menar han t ex att de hade mycket lib-labism före 1914 men ändå misslyckades etablera en liberal regim pga den "extreemly fragmented nature of the secular middle-class community, which led to an extremely weak Liberal Party" (Luebbert 1991, s. 242-243).

Också Theda Skocpol (1979) i hennes klassiska analys av revolutioner kompletterar sin nominella approachh med en ordinal jämförelse. Nominella variabler disaggregeras till "constitutient subvariables that are evaluated through ordinal comparison". Hennes förklarande variabel "conditions for state breakdown" används i "methods of agreement and difference" som en dikotom variabel men disaggregeras sedan till tre sub-variabler -- internationell press, statsautonomi, och "agrarian backwardness" -- som mäts ordinellt. Även den dikotoma variabeln revolution eller ingen revolution förfinas; social revolution definieras som "rapid, basic transformations of a society's state and class structures", och Skocpol bryter ner detta när hon rankar det som att revolutionen gick snabbast i Ryssland, långsammast i Kina, och något däremellan i Frankrike. Detta förklaras med ordinala värden på den förklarande variabeln internationell press. "In sum, even though Skocpol's book is famous for its use of nominal comparison through the methods of agreement and difference, ordinal analysis plays a major role in underpinning the nominal argument." (s. 405)

Collier och Colliers (1991) stora verk om "labor incorporation" i 8 latinamerikanska länder använder "ordinal comparison" mer rakt igenom. De idenfierar fyra typer av "labor incorporation periods" och förklarar ordinala skillnader i "scope of mobilization" under denna period. Först eliminerar de förklaringsfaktorer som saknar "consistent relation" till utfallsvariabeln, t ex arbetarrörelsens styrka. De visar sedan att deras huvudsakliga variabel, oligarkins politiska styrka, har en stark korrelation med mobiliseringen under "the incorporation period". Två fall är avvikande: Argentina och Peru som båda har en stark oligarki men också stark arbetarrörelse-moblisering. Collier och Collier förklarar detta med centrala "flaws" i oligarkierna i dessa två länder.

Ännu ett klassiskt verk som använder ordinal jämförelse är Ann Shola Orloffs (1993) studie av välfärdsstatligt stöd för de äldre i Storbritannien, Kanada och USA. Hon konceptualiserar sina egna centrala förklarande variabler med ordinalskalor, och avfärdar också rivaliserande förklaringar på detta sätt, t ex vad gäller förklaringar av äldrevårdens utveckling som fokuserar på andelen äldre personer i samhället.

Den kausala logiken i ordinala jämförelser med small-N liknar mer den logik som används i large-N studier (King, Keohane och Verba 1994, s. 79-82) än vad tänkandet i nominella jämförelser gör. KKV (1994) vill förbättra kvalitativ forskning genom att importera insikter från kvant-forskning, medan Ragin (1997, 1998), McKeown (1999) och Munck (1998) varnar för att göra just detta. (s. 407) Mahoney diskuterar de olika logikerna och ifall det är rimligt att använda båda i samma studie -- det verkar han tycka att det är.

Within-case analysis

Utöver nominala och ordinala jämförelserm ellan fall, använder small-N-forskare också within-case analyser. I WCA används nominala och ordinala mått, men det är på en disaggregerad nivå inom fallet, så värt att diskutera separat. Oftast använder man inom WCA pattern matching, "a procedure in which the analyst assesses cross-case associations in light of multiple within-case hypotheses." (s. 409) En viktig sub-typ inom denna kategori är process tracing, "a technique in whihc the analyst attempts to locate the causal mechanisms linking a hypothesized explanatory variable to an outcome." En tredje teknik, causal narrative, "combines cross-case analysis and within-case analysis by comparing cases in terms of highly disaggregated sequences of processes and events that lead to outcomes." (s. 409) Begreppet pattern matching myntades av Campbell (1975) som påpekade att jämförelser mellan fall ofta för med sig implikationer för vad som händer inom fallen, och att mönster-matching då ger en kraftfull metod för teori-falsifiering: håller verkligen cross-case-slutsatserna within-case? Tekniken används bl.a. i Goldstones (1991) studie av tidigmoderna revolutioner "Goldstone's cross-case nominal agument suggests that demographic growth leads to revolutions by triggering struvtural crises (i.e. fiscal crises, elite-state and intraelite conflict, and mass opposition)." För att stödja detta cross-case-argument tar han fram kvantitativa mått på utvecklinegn inom länderna över tid, för en "political stress indicator", och stödjer med denna statistiska analys cross-case-argumentet. Olikt Goldstone så använder Luebbert (1991) ordinal och nominell jämförelse i sin pattern matching. Hans argument att en "röd-grön" allians mellan socialdemokrati och bönder orsakade socialdemokratiska utfall har within-case-implikationer: den styrande sociala koalitionen saknar stabilitet, arbetarklassen har en hög grad av autonomi från staten, och höga nivåer av strejker och arbetaraktivism utvecklas. Andra within-case-implikationer är nominella: socialisterna kommer inte utmana fördelningen av ägandet på landsbygden eller mobilisera det rurala proletariatet, och "the middle peasantry will not provide a viable social base for the socialists" (Luebbert, s. 268-9, 272, 286-8). I sin within-case analys finner Luebbert mycket riktigt stöd för dessa analyser. (s. 411)

Process tracing, ett begrepp myntat av George och McKeown (1985), används för att identifiera kausala mekanismer, genom vilka en förklarande variabel utövar kausal effekt på en utfallsvariabel (Bennett 1997). PT används för att undvika att man misstar en spuriös korrelation för ett kausalt samband. Skocpol (1979) använde t ex PT för att avfärda existensen av ett ideologiskt motiverat avantgarde som förklaring till sociala revolutioner. De var alltid närvarande, men genom PT kunde Skocpol visa att avantgarden var marginella för de sociala uppror som ledde till revolutionerna. Liknande så använde Luebbert (1991) PT för att eliminera Moore-Gerschenkron-tesen, att fascistiska regimer var utfall av en "labor-repressive landed elite that is able to draw substantial lower-class rural support for facism" (s. 413; ref. Luebbert 1991, s. 308-309). Det finns, säger Luebbert, en korrelation mellan närvaro/frånvaro av repressiv jordägande elit och närvaro/frånvaro avfascism, men de historiska fallen stödjer inte just den kausala mekanismen. Närmare bestämt så var det lantliga stödet för fascismen inte koncentrerat till mer jordägar-dominerade områden. (Här kan vi tänka på Värmland som ett nazistiskt fäste i Furugårds Sverige!) Så trots makro-korrelationen avfärdar Luebbert, baserat på sin process tracing, Moore-Gerschenkron-hypotesen. Andra forskare användet PT inte för att avfärds hypoteser uytan för att stödja dem. Collier och Collier (1991) använder PT i sin analys av Colombia och Uruguay för att identifiera processerna och händelserna genom vilka "electral mobilization by a traditional party" gav utfallet "electoral stability and social conflict".

Begreppet "causal narrative" myntades av William Sewell (1996). Med denna teknik, "the analyst attempts to validate aggregated cross-case associations by separating variables into constituent sequences of disaggregated events and comparing these disaggretated sequences across cases. The purpose of unpacking aggregated variables through narrative is not simply to provide a contextualized description of cases; rather, the goal is to support a cross-case argument at a more disaggregated level." (s. 415) Tekniken har debatteas mycket på 1990-talet: Abbott (1990, 1992); Aminzade (1992); Franzosi (1998); Griffin (1992, 1993); Isaac (1997); Somers (1992), m fl. Men procedurerna genom vilka "analysts decide whether a narrative account lends support to a cross-case causal pattern have not been well specified." (s. 415) Griffin (1993)s förslag om en "eent-structure analysis" är den mest utvecklade varianten. Ett exempel på hur det gjorts i praktiken är Skocpols (1979) analyser av kedjor av händelser som orsakar varandra och leder till revolutioner; Sewell (1996) menar att detta stärker hennes analys trovärdighet. Ett annat exempel är Deborah Yashars (1997, Demanding Democracy) analys av varför Costa Rica blev en demokrati 1949 medan Guatemala 1954 fick en auktoritär regim, en förklaring som centrerar kring politiska koalitioner och mönster av allianser.

Slutsatser

I sin slutsatssektion ger Mahoney några rekommendationer för small-N-forskare. Ett, man måste vara explicit om ifall man använder nominell jämförelse som en informell straregi för att utveckla en idé om ifall variabler grovt sett är matchade, eler om de använder den nominella jämförelsen "as a central strategy of inference". I så fall måste man förstå att denna metod följer en deterministisk förståelse av kausalitet. Om man inte själv tror på nödvändiga och tillräckliga orsaker så bör man inte använda nominella metoder för att avfärda rivaliserande hypoteser. 

Två, man måste ock så vara implicit om hur man använder ordinala jämförelser. Mahoney menar att ordinala metoder används flitigt i small-N-forskning, men att forskarna inte riktigt utvecklar hur de gör detta, vilket också har gett den felaktiga bilden att kvalitativ forskning bara kollar på skillnader "in kind" snarare än skillnader "in degree". När man använder både nominella och ordinala strategier behöver man också göra ett bättre jobb med att förklara relationen mellan de två metoderna. "Is ordinbal analysis used to supplement a primarily nominal assessment, or is ordinal analysis the principal strategy of causal inference? Is ordinal annalysis used at the same level of aggregation as nominal analysis, or are variables disaggregated in the move from nominal analysis to ordinal analysis?" (s. 418)

Tre, small-N-forskare behöver förklara vilken typ av within-case-analys de använder. "There is no inherent reason why within-case analysis must remain an underspecified and implicit strategy." (s. 418) Om man använder pattern matching: är proceduren för kausala slutsatser nominal, ordinal eller statistisk? Om man använder process tracing, dito.

Mahoney ger också råd till forskare som vill utvärdera small-N-forskning utifrån large-N-standards. Ett, man måste beakta att small-N-forskare använder olika metoder, och man kan inte låtsas om att de alla använder samma strategi för kausala slutsatser. Två, man måste likaså beakta att insikter från large-N-analyser inte alltid kan översättas till small-N-forskning: t ex insikter från linjär regressionsanalys överförs inte till small-N-forskning som använder nominala jämförelser. "Likewise, it remains to be seen how statistical research can best inform small-N efforts to identify causal mechanisms." (s. 419)

Referens
James Mahoney (2000) "Strategies of Causal Inference in Small-N Analysis", Sociological Methods and Research 28: 387-424.

Fotnot

*på s. 391-392 konstaterar Mahoney att det inte är helt tydligt eller konsekvent i debatten vad "deterministisk" egentligen betyder. Han använder själv d. för att referera till ""the way in which explanatory variables are assumed to affect outcome variables". Framför allt så är en d. förklaring en "in which explanatory variables (or combinations of explanatory variables) are treated as potential necessary and/or sufficient causes of an outcome." (s. 392)

Huspriskeynesianism och det moderna investerar-subjektet

2008-09 föll bostadspriserna i Storbritannien i 17 månader, efter en lång period av kraftig uppgång. Statsvetaren Matthew Watson vid Warwick-universitetet sätter i en artikel från 2010 in detta skeende i ett större politisk-ekonomiskt perspektiv.* Han utgår teoretiskt från Michel Foucaults analys av "subjektivitet" och hur människor formas som subjekt på olika sätt. "Alternative articulations of economic subjectivity will always be present, more so in some individuals than others, but at least latent in everyone due to the influence of prior socialisation practices (Martin, 2002)." (s. 415) Sedan 1997, menar Watson, har brittiska regeringar strävat efter att forma investerar-subjekt som strukturerar sina inkomster och konsumtion över livscykeln och sparar/investerar idag för att öka konsumtion imorgon. Att den offentliga pensionen ska garantera en acceptabel levnadsstandard har tonats ned, och finansdepartementet (Treasury) betonar att folk ska skapa sin egen "asset-based welfare" genom att investera i tillgångar som ökar i värde över tid. (s. 416) Watson citerar t ex en pensionsutredning från 2006 som resonerar om att regeringen bör införa ett privat sparande-tvång så att folk ska arrangera för sina pensioner på ett tillräckligt sätt. Detta tolkar Watson som en hållning att "patterns of behaviour consistent with the post-war welfare subject are ineffective as a response to the moralisation of private insurance of welfare in later life" (s. 416). Han citerar också en Treasuryutredning från 2001 betitlad "Savings and Assets for All", som också talar för allas ansvar för sitt eget sparande. Watson citerar Foucault som talar om skapandet av en djupt osäker framtid som fundamental för byggandet av en "neoliberal governmentality", att individer ska vara oroliga för framtiden och så utöva "the government of the self by the self" (cit. 417).

Från New Labours valvinst 1997 till marknadens peak 2007 ökade bostadspriserna i Storbritannien med 12 procent om året, eller i reala termer ungefär 10 procent om året. Regeringen, menar Watson, gjorde, vägledd av sin politiska filosofi om investerar-subjektet, väldigt lite åt den potentiella bubblan. År 2006 införde man ialla fall ett Key Worker Living-program som skulle hjälpa arbetare i viktiga jobb i offentlig sektor att köpa bostäder, men som Watson konstaterar: detta visar att regeringen visste att bostadspriserna ökade på ett sätt som gjorde livet svårt för många, men man valde ändå att inte gripa in på något djupare sätt. (s. 419) Han menar att detta var att uppmuntra till oansvarigt beteende, att ta alltför stora bostadslån i förhållande till ens inkomster. Han inflikar här en intressant, och kanske väl schematisk, historisering av efterkrigstidens tillväxtmodell jämfört med den nuvarande:

"To achieve longevity, any growth model must be capable of reconciling capitalism’s requirement for confident mass consumers with its tendency to disrupt the smooth reproduction of labour market stability through frequent moments of often quite brutal restructuring (Aglietta, 2001). In the UK, the post-war Keynesian growth model did so through demand management processes activated via the transfer payments system of the welfare state. " (s. 419)

Som Watson ser det, fanns det en "virtuous circle" i efterkrigstidens modell, genom tilltro hos både konsumenter och producenter. Han ser skuldsättning som drivande i den tidens tillväxt liksom i dagens, men olika förlagd: då i den offentliga sektorn, idag i hushållen. (Jfr Montgomerie 2007.) Colin Crouch kallar den nya tillväxtmodellen "privatiserad Keynesianism", men Watson föredrar "bostadspris-Keynesianism" för att fånga den huvudsakliga kanalen genom vilken individuell skuldsättning driver tillväxten i STorbritannien.

Referens
Matthew Watson (2010) "House Price Keynesianism and the Contradictions of the Modern Investor Subject", Housing Studies, Vol. 25, No. 3, 413–426.

Fotnot
* I början av artikeln presenterar Watson syftet på ett väldigt abstrakt sätt: "The dynamics of homeownership have become an integral feature of the Labour Government’s attempts since 1997 to reconstitute the model welfare citizen (Finlayson, 2009); an important means of routing the credit flows which sustain economic growth under a regime of ‘privatised Keynesianism’ (Crouch, 2009); a primary indicator of the health of the financial system as commercial banking practices associated with mortgage lending have become increasingly blurred with investment banking practices (Soros, 2008); the site of many of the contradictions of financialised capitalism as the failure of investment banking practices rebound into the commercial banking sector (Langley, 2006); and the precursor to new forms of intervention undertaken by a state allegedly in retreat (Wigan, 2010). In all of these ways ostensibly private dwellings have become quasi-public spaces positioned at the apex of political attempts to reproduce stable conditions suited to the expansion of wealth held privately within the economy." (s. 414)

Bostadsmarknader och politik i Europa idag

 

Under 2000-talet har bostadsmarknadens betydelse för samhället blivit allt tydligare, säger statsvetarna Alison Johnston och Paulette Kurzer i inledningen till ett specialnmmer av West European Politics från förra året. Irland och Spaniens fall i finanskrisen började med att deras bostadsmarknader kollapsade; även i östeuropeiska länder som Ungern och Lettland vändes boom till kris. 2017 tog EU-kommissionen in bostadspriser som en av indikatorerna av intresse för EU:s Macroeconomic Imbalances Procedure. Johnston och Kurzer ger en rapp, effektiv översikt över 2010-talets snabbt växande forskningslitteratur om bostadsmarknadernas betydelse politiskt, och kommenterar också på luckor i litteraturen:

"These events triggered greater interest in housing and mortgage credit markets among political economists who study the causes and consequences of economic crises (Bohle 2014; Johnston and Regan 2017; Schelkle 2012; Thompson 2012). Additionally, political science scholarship has drawn attention to housing’s political implications, identifying how home-ownership shapes political support for the welfare state (Ansell 2014; Trumbull 2012), examining the interaction between credit and asset accumulation with neoliberal reforms to social security entitlements (Crouch 2009; Watson 2010) and pointing out housing’s impact on rising generational inequality (Flynn and Schwartz 2017). Yet these recent works also highlight the fact that housing has been conspicuously absent from major debates within comparative political economy (CPE; see also Aalbers and Christophers 2014). Home-ownership affects how individuals interact with the tax system (and hence how they perceive the welfare services their taxes are being spent on), how individuals perceive their wealth, social worth, and the health of the economy, and how individuals interact with their local governments, school districts, and even their own family. Moreover, through mortgage debt, home-ownership directly links individuals to their respective national (and the international) financial system; the presence of outstanding mortgages expands the opportunities of banks and other financial organisations to engage in financial innovations like (mortgage-backed) securitisation. In short, housing and its affiliated services constitute a vital economic sector whose contribution to GDP, employment and political life is significant."

Deras specialnummer av West European Politics tar litteraturen vidare i fem riktningar: (a) bostadsägande och förmögenhetsojämlikhet och ojämlikhet mellan generationer; (b) kopplingarna till penningpolitik och centralbanker; (c) stöd för högerpopulism; (d) statlig makt över finanssektorn; och (e) hur stater reagerar på finansiell instabilitet. Artiklar i numret går också tillbaka till "gamla" forskningsfrågor om kopplingar mellan bostäder och pensioner, och sambandet mellan den skandinaviska välfärdsstaten, kreditvärdighet, husägande, och solidaritet.

Johnson och Kurzers egen essä utgår från det teoretiska läget i jämförande politisk ekonomi (comparative political economy, CPE). Två breda inriktningar är den som studerar välfärdsstater i ett jämförande perspektiv (Esping-Andersen 1990) och den som studerar varianter av kapitalistiska system (Hall och Soskice 2001; Baccaro och Pontusson 2016). De två typologierna överlappar inte helt, men delvis -- t ex genom att "The egalitarian Scandinavian states possess universal welfare states, coordinated wage-setting institutions and strong unions that produce wage compression, robust public sector employment and flexible training systems that cater to its ‘balanced growth’ model." (s. 277) Men bostadsmarknaderna förekommer inte i någon av de två litteraturerna. Vilket är förvånande med tanke på hur viktig bostadspolitiken var i europeisk politik efter 1945 och dess socialpolitiska ambitioner. "despite its important role in most developed countries’ economies, the study of housing remains in comparative capitalism’s peripheral vision (Hall 2018)", säger Johnston och Kurzer, och detta trots (eller tack vare att) bostadsmarknadens utfall inte korrelerar med de typologier som används i välfärdsstats- eller jämförande litteratur-litteraturen. Så är det inte i de "liberala" välfärdsstaterna som hushållens boende-relaterade skuldsättning är störst, utan i Skandinavien och Nederländerna; jfr diagram 2 nedan.

 

Inte heller bostadsprisökningarna före eller efter finanskrisen 2008 korrelerar med de etablerade typologierna. Över huvud taget trotsar bostadsmönstren typologierna: inom den kanoniserade skandinaviska/socialdemokratiska modellen finns et land med relativt låg andel som äger sina bostäder (Danmark), ett mellanland (Sverige) och ett land med hög andel (Norge). De sydeuropeiska länderna Grekland, Spanien och Italien har hög grad av bostadsägande, men låg skuldsättning. Bostadsmarknaden är ett hybridsystem, säger Johnston och Kurzer: ett land som Sverige kan ha en socialdemokratiskt präglad "social housing market" (jag antar att de menar allmännyttan? Annars brukar vi ju säga att vi inte har "social housing" i brittisk bemärkelse i Sverige). (s. 281) J och K menar att hybridformerna speglar bostadens dubbelhet: en social rättighet, men också en privatekonomisk tillgång vars värde vi kan spekulera i.

Statsvetenskaplig forskning om bostäder ("housing") har följt två linjer, säger J och K. Den ena är en historisk-institutionalistisk väg som tar det stora greppet om nationella bostads- och kreditsystem och hur de utvecklats över tid. Den andra är mikro-nivå-undersökningar av hur bostaden påverkar individens politiska preferenser. (Jfr Davidsson 2018.) 

Makro-forskare som Harloe (1995) och Kemeny (1995) har kartlagt utvecklingen av västeuropeiska bostadspolitiska regimer sedan 1945 och menar att det finns en tudelning mellan regimer med reglerad bostadsmarknad och prioriterad hyresmarknad, och mer liberala "profit-driven" regimer där allmännyttan använts främst för de fattiga. (s. 282) Denna typologi sammanfaller bekvämt med Esping-Andersens typologi över välfärdsstater, men Johnston och Kurzer menar att den har många empiriska problem (jfr diagrammen ovan). Mer analytiskt är det också problematiskt att forskare som Harloe och Kemeny inte beaktade bostadslånens betydelse. Detta gjordes framför allt av Schwartz och Seabrooke (2008) som utvecklade en ny typologi, med fyra bostadspolitiska regimer. (1) "Corporatist market regimes with higher than average household mortgage debt", t ex Nederländerna, Danmark, Tyskland och i någon grad Sverige. (2) "Liberal market regimes with higher than average household mortgage debt (also fuelled through the broader financialisation of mortgage credit markets), and higher than average home-ownership rates" -- de anglosaxiska länderna men också, förvånande nog, Norge. (3) "Statist-developmental regimes" med lägre nivåer av bostadslån och bostadsägande: Frankrike, Finland och Österrike. (4) "4. Familial regimes with higher than average home-ownership rates but lower than average mortgage debt levels": södra Europa, Irland och Belgien. 

Andra har forskat om detta ännu mer löskopplat från typologierna. Blackwell och Kohl (2018) spårar bostadslånen tillbaka till särskilda system av vad jag antar att man kan kan kalla hypotek; dessa historiska rötter är ofta djupare än själva välfärdsstaterna. (s. 285-6) Schwartz (2019) visar liknande särskilda historiska ursprung för system av statliga stöd till lägenhetshusbyggen.

Mikro-angreppssättet, om hur husägande påverkar folks politiska preferenser, tog fart med Castles (1998) och Kemeny (2005) som antog att husägare skulle bli mer skeptiska till välfärdsstaten. Både eftersom man betalar av på sina lån vilket är en utgift jämte skatten, och eftersom huset kan ses som en individuell trygghet som gör en mindre beroende av välfärdsstatens försäkringar. Ansell (2014) inskärpte att detta gäller ännu mer i en ekonomi där huspriserna stiger. Husägarnas preferenser är särskilt viktiga eftersom husägare röstar i högre grad än hyresgäster gör (André et al 2017); kanske särskilt i anglosaxiska länder med starkt segregerad bostadsmarknad (McCabe 2013). Andra forskare betonar att staten själv kan föredra att satsa på husägare istället för, eller som ett slags, välfärdspolitik: ge stöd till att folk tar lån och köper hus, så får de själva förverkliga sina drömmar (jfr Thompson 2010; Doling och Elsinga 2012). Till slut kan detta bli ett slags privatiserad keynesianism (Crouch 2009).

Resten av Johnston och Kurzers artikel beskriver artiklarna från specialnumret av West European Politics.Tranøy, Stamsø och Hjertaker menar att vad Castles (1998) kallade den "really big" trade-offen mellan husägande och välfärdsstat inte finns, i alla fall inte i Skandinaviens universaella välfärdsstater. Van Gunten och Kohl testar samma hypotes i en paneldata-setting. Anderson och Kurzer studerar "social housing" i Sverige, Danmark och Nederländerna och spårar fastighetsbubblor till ländernas solidariska bostadspolitik som begränsat utbudet på bostäder samtidigt som man gynnat låntagande -- en rätt skarp kritik! Bohle och Seabrooke beskriver utvecklingen av förståelsen av "bostaden som finansiell tillgång" (housing as an asset) i Danmark, Irland och Ungern. Ytterligare tre artiklar i numret tar istället mikro-approachen. Adler och Ansell studerar sambandet mellan huspriser och populism, i fallet Frankrike och presidentvalet 2017 och stödet för Marine Le Pen där. De menar att populistisk retorik framför allt funkar i regioner med sjunkande huspriser. Flynn diskuterar hur bostadssituationen skapar nya politiska konfliktlinjer i Europa, inte på grundval av ideologiska skillnader utan på skillnadern mellan generationer. "She highlights that baby-boomers had ‘first-mover advantages’ in entering the housing market, because house prices were much lower relative to their income than they are currently for millennials. Due to the unaffordability of housing, millennials are not only purchasing homes at a lower rate than their baby-boomer parents in their young adult years, but they are also leaving the parental home later in life and often rely on family resources to jump into the housing market. " (s. 290) Fuller, Johnston och Regan diskuterar också ojämlikhet mellan generationer och förmögenhetsojämlikheten överlag. En tredje grupp av artiklar fokuserar på centralbanker och finansreglerares betydelse för bostadsmarknader.

I sina slutsatser betonar Johnston och Kurzer att bostadsmarknaden djupt påverkar välfärdsstatens politik, såväl som populismens möjligheter. De betonar också att statlig politik -- också genom under-diskuterade vägar som centralbankernas agerande -- påverkar bostadsmarknaderna och att dessa policies kan vara lika viktiga som socialförsäkringar och skatter för ojämlikheten i samhället. (s. 291-2)

Referens
Alison Johnston och Paulette Kurzer (2020) "Bricks in the wall: the politics of housing in Europe", West European Politics, 43:2, 275-296

Bostadsägande och höger-vänster-politik i Sverige

Svensk politik strukturerades under 1900-talet i hög grad efter höger-vänster-skalan, som sammanföll med en socioekonomisk skiljelinje: arbetare röstade mer rött, höginkomsttagare och företagare mer blått. Sedan 1990-talet, säger statsvetaren Simon Davidsson i en artikel från 2018, har flera viktiga förskjutningar skett. Fler väljare uppger sig stå till höger på en höger-vänster-skala. Vänsterpartierna (inräknat Socialdemokraterna) får en mindre del av rösterna. Och kopplingen mellan klass och partival har försvagats. Davidsson studerar betydelsen av bostadsmarknadens utveckling för de politiska skeendena. Andelen som ägde sin bostad ökade från 59 procent 1990 till 64 procent 2012, och huspriserna har stigit i 20 år eller så. I den tidigare forskningen har Dunleavy (1979) menar att engelska arbetare som ägde sitt eget hus var mer benägna att rösta på Tories, och Ansell (2014) har mer nyligen lagt fram tesen att allt annat lika så röstar folk som ger sin bostad mer höger.

Davidsson använder 2012 års SOM-undersökning, som är (eller var 2018) den senaste SOM-undersökningen som frågade om folks bostadssituation. Undersökningen skickades till 11 097 slumpmässigt utvalda svenskar , av vilka 57 procent svarade. Här finns alltså både information om personens bostadssituation, och hur han eller hon placerar sig själv på en vänster-höger-skala. Davidsson länkar detta till huspriserna och deras utveckling på kommunal nivå, utifrån kommunen där personen bor, med data från Boverket och SCB.

Vänster-höger-skalan har fem steg, från 1 till 5: tydligt till vänster, något till vänster, mitten, något till höger, tydligt till höger. Ungefär 10 procent placerar sig i vardera av "tydligt"-grupperna, ungefär en fjärdedel i vardera "något till...", och 30 procent i mitten. Bland de som hyr sin bostad är genomsnittsvärdet 2,75, medan de som äger sin bostad har 3,12; skillnaden är statistiskt signifikant. I ordered logit-regressioner kontrollerar Davidsson för hushållsinkomst, klasstillhörighet, om man är pensionär, utbildningsnivå, sektor för sysselsättning, sysselsättningsstatus, kön, civilstånd, och om man bor i stad eller på landsbygd. Den beräknade effekten är att om man äger sin bostad, iställer för att hyra den, blir man 3-4 procent mer benägen att placera sig själv mer till höger på en höger-vänster-skala. (s. 317-319)

Utifrån att bostadspriserna stigit mest i storstäderna så går Davidsson vidare med att dela upp sitt sample mellan de som bor i storstäder och de som bor någon annanstans. Effekten på att se sig själv som höger är starkare, 4,5-6 procent, i storstäder än annanstans (1-2 procent). I nästa steg delar han upp samplet i fyra: kommuner där en villa kostar mindre än 1 miljon, kommuner där villan kostar 1-2 miljoner, kommuner i prisklassen 2-4 miljoner, och till slut kommuner med medelpriser över 4 miljoner. Effekten på höger-vänster-placeringen är, som förväntat, starkast i kommunerna med högst huspriser. (s. 321-322) I relation till ens klasstillhörighet, så är det inom gruppen lägre tjänstemän som effekten av bostadsägande på höger-vänster-placeringen är allra starkast. I sina slutsatser betonar Davidsson också att tjänstemännen är viktiga för den substantiella betydelsen av bostadsägandet för svensk politik: de har råd att köpa bostäder och kan därför välja mellan att hyra eller äga, och deras val kommer ha politiska implikationer. (s. 327)

Referens
Simon Davidsson (2018) "Left-right Orientation, Homeownership and Class Position in Sweden", Scandinavian Political Studies. Läs här.