Att tolka relativpriser i medeltida och tidigmoderna Sverige

Ekonomisk-historikerna Rodney Edvinsson och Johan Söderberg, båda från Stockholms universitet, menar i en artikel från 2011 att det finns två huvudsakliga synsätt på den ekonomiska utvecklingen i det förindustriella Europa. Det malthusianska är ett pessimistiskt perspektiv som betonar att levnadsstandarden stagnerade under en lång tid. De pekar på reallönerna som föll från den sena medeltiden till åren runt 1800. Smithianer är mer optimistiska och pekar på en mer diversifierad ekonomi som utvecklas, och t o m en kunskapsekonomi. Angus Maddisons BNP-beräkningar för lång sikt är ett exempel på ett smithianskt perspektiv: enligt detta tredubblades BNP per capita i Västeuropa från år 1000 till år 1820 medan BNP ökade 4,5 gånger i Storbritannien och Nederländerna. Malthusianerna hävdar tvärtemot att folk inte fick det särskilt mycket bättre; så menar Greg Clark att ‘for the majority of the English as late as 1813 conditions were no better off than for their naked ancestors of the African savannah’. Edvinsson och Söderberg kommenterar, med en anspelning på Robert Solows klassiska kommentar om IT-ekonomin, att "Marvels of the knowledge economy, such as Adam Smith’s nail factory or the scientific revolution, were visible everywhere, except for living standards." (s. 251)

För att undersöka balansen mellan de två perspektiven använder Edvinsson och Söderberg relativpriser. För att fånga vad de kallar kunskapsekonomi använder de priser på två produkter som de menar är kunskapsintensivt att producera: järn, och böcker. De har tagit fram järnpriser från 1340 till 1914 och deflaterar dessa med det totala KPI. Det relativa järnpriset faller ganska kontinuerligt över hela perioden, förutom en episod i mitten av 1700-talet då det tillfälligt ökar rejält. (Se diagrammet ovan.) Också i England (data från Greg Clark), München och Valencia faller järnets relativpris.

Papper är en klassisk medeltida industriell vara. Också papprets relativpriser faller över tid i England, München och Aragon, förutom perioderna 1630-1750 och 1780-1830 då relativpriset stiger. 

Diagram 4 visar relativpriserna över tid i Sverige för smör, järn och spannmål. Här ser vi att relativpriset på spannmål stiger nästan kontinuerligt, förutom århundradet efter digerdöden, från seriens början 1291 till ungefär år 1900. 1600-talet var också ett undantag då spannmålets relativpris stagnerade. Detta eftersom det var en period av stagnerande befolkning, menar Edvinsson och Söderberg. (s. 257) På 1700-talet med en ökande befolkning ökade relativpriset på spannmål medan relativpriset föll under andra halvan av 1800-talet, eftersom den agrara revolutionens ökade produktivitet ökade utbudet, medan efterfrågan var ganska inelastisk.

Diagram 6 visar relativpriserna på salt och ved. Det relativa saltpriset är väldigt högt från början och faller kraftigt över tid. Prisfallet beror inte minst på förbättrade sjötransporter över tid. Det fallande relativpriset under medeltiden beror också på att man importerade mer effektivt producerat salt från den franska atlantkusten snarare än det tyska gruvsaltet -- det franska saltet var längre bort, men ändå konkurrenskraftigt i pris. (s. 258-259) I en separat sektion kollar de på sjötransportpriser; relativpriset på transport faller faktiskt inte 1600-1800, men kraftigt från och med ungefär 1825/1850. (s. 260-262)

Prisutvecklingen för ved är väldigt annorlunda. Edvinsson och Söderberg kommenterar: 

"The firewood price curve is quite different. During the pre-industrial era, the technology for making firewood probably did not change much. This was a labour- intensive activity that was resistant to the application of practical knowledge that transformed the dynamic metal-producing and shipping sectors. In this respect, firewood production resembled the production of grains and butter before the Agrarian Revolution. The price rise of firewood during the twentieth century, when technological change did take place, is probably due to the expansion of alternative uses of timber as well as to the price increase of other fuels." (s. 260)

Sverige hade fram till 1873 en silver-standard (efter 1873 guld), varav 1624-1776 kombinerat med koppar. Men silver och guld var inte bara bas för valutor utan också  Edvinsson och Söderberg menar att före konsekventa metallstandarder för mynten, kan relativpriserna på ädelmetaller ses som en indikator på en smithiansk process. (s. 263) De utvecklar denna tankegång:

"The relative price of silver and gold is connected to the production costs of these two metals as well as to the transportation and other transaction costs of bringing these metals to a country.31 The relative price of these metals is closely connected to the knowledge economy, to the technologies that were used, and to how information exchange and communications functioned. The mining of silver and gold was not necessarily highly skilled. However, from the point of view of distribution around the globe, these metals were highly knowledge-intensive goods. All else being equal, increased integration improved access to the most productive mines on the globe, which, in turn, decreased the relative price of precious metals. Decreased integration increased the reliance on less productive, nearby mines, which, in turn, increased the purchasing power of these metals." (s. 263)

Diagram 9 visar relativpriserna för guld och silver över tid, från 1200-talet till idag.

Relativpriset på silver steg under senmedeltiden men föll efter Columbus "upptäckt" av Amerika. År 1600 var silvrets köpkraft ungefär samma som 1300. Från 1620 till 1760 var relativpriset på silver ganska stabilt men därefter började det falla igen. Det beskriver de så här:

"Although the purchasing power of silver and gold declined significantly around 1800, this was more connected to the Napoleonic Wars, which increased the relative price of goods. During the nineteenth century there was, however, a decline in the relative price of silver and gold. In the late nineteenth century the purchasing power of silver declined much more than that of gold, as many countries switched from silver to gold standard and silver reserves were sold out. In the twentieth century, when the commodity standard was suspended on several occasions and finally abandoned, the purchasing power of silver as well as that of gold fluctuated sharply." (s. 264)

I sina slutsatser pekar Edvinsson och Söderberg på fallande relativpriser på järn, papper och sjötransporter på lång sikt som indikatorer på smithiansk tillväxt i senmedeltida och tidigmoderna Europa och Sverige. Prisfallen tyder också på produktivitetstillväxt. "Western Europe was thus capable of transforming industries relying on applications of practical knowledge well before the advent of the early modern era. The fall in real prices of various knowledge-intensive goods and services was a drawn-out process encompassing the late Middle Ages and the early modern
periods, involving several continental regions as well as England. The eighteenth century was not more dynamic in this respect than the fifteenth and the sixteenth centuries. This supports a view of Western economic development as a very long- term phenomenon" (s. 265)

I slutsatserna för de också ett resonemang om hur resultaten relaterar till BNP:s utveckling. I det tidiga 1800-talets Sverige, menar de, var de två mest kunskapsintensiva branscherna gruvor och sjötransporter, som stod för 3 procent och 2 procent av BNP. Papper och tryckande stod för kanske 0,1 till 0,2 procent av BNP.  Utifrån detta och relativprisernas tillväxt över tid menar de att gruvbranschen stod för 4 till 12 procents ökning av NP från 1300 till 1820, och sjötransporten 1-2 procent. (s. 266) Ekonomin kan inte ha haft så snabb BNP-tillväxt som Maddison menat. Produktivitetstillväxten över tid bör ha varit väldigt långsam, även om en "flitens revolution" av ökad arbetsintensitet på 1700-talet ändå kan ha ökat totala BNP. (s. 266)

Och så här rundar de av sin artikel:

"In Sweden, the real wage rate in the early nineteenth century was less than half the one attained in the late Middle Ages. Even in England, real wages either fell or were stagnant during the early modern period. While the improvements in the knowledge-intensive activities gave Europe a strategic advantage over the rest of the world, its population was most likely not better off as a result of this development. We see here a Smithian process, which laid the foundation for the subsequent industrial revolution, within a Malthusian economy. Substantial technological development could take place without overall economic growth, since the pre-industrial dynamism of the knowledge economy was entrapped by the stagnation of the agrarian economy. " (s. 267)

Det här tycker jag är väldigt intressant. På ett analytiskt plan tycker jag att det låter väldigt rimligt att olika sektorer kan ha olika utvecklingstakt och att jordbruket kan hålla tillbaka den totala ekonomin även om man har dynamiska sektorer. Däremot så undrar jag fortfarande hur rimliga reallöneberäkningarna är. Jag förstår ju att relaitivpriset på spannmål steg i slutet av 1700-talet och att det syns som fallande reallöner i tidsserierna. Men bytte man inte samtidigt till potatis? Och producerade man inte mat själv? Och fick man inte lönen i hög grad i varor, inklusive mat, på ett sätt som trotsar användandet av KPI för att deflatera lönerna? Detta faller dock vid sidan av Edvinsson och Söderbergs studie.

Referenser

Rodney Edvinsson och Johan Söderberg (2011) "Prices and the growth of the knowledge economy in Sweden and Western Europe before the industrial revolution", Scandinavian Economic History Review, 59:3, 250-272. Läs här.

Vad innebär civilsamhället för demokratisering?

Ett levande civilsamhälle är gynnsamt för demokratin, det är nog allmängods idag, efter inflytelserika argument inte minst av Robert Putnams i hans klassiska studie av socialt kapital från 1993. Jag har själv funderat på detta i samband med Sverige i sent 1800-tal, som jag menar utmärktes av en kombination av starkt oligarkiska politiska institutioner, men ett livaktigt politiskt civilsamhälle utanför den officiella politiken. Därför blir jag också extra intresserad när jag hittar en artikel av statsvetaren Omar G. Encarnación som vill komplicera bilden och betona vikten också av de formella politiska institutionerna. Så här sammanfattar han sitt argument, baserat på en fallstudie av Spaniens demokratisering, i början av sin artikel:

"The first is that civil society, however vibrant and robust, does not supercede other conditions necessary for democratic consolidation, including political institutionalization. The second is that the principal reason why the role of civil society in the consolidation of democracy has been inflated is because we have misplaced or misunderstood how civil society actually impacts the process of democratic consolidation. Thus far, much of the debate about the importance of a strong civil society to democracy has focused on the capacity of civil society organizations (be it a trade union, a bird watching club, or a choral society) to generate social capital, understood as generalized trust among the citizenry. This commodity is thought to help eradicate authoritarian tendencies within both the state and society while greasing the societal collaboration that makes democracy possible. I argue that this view of the production of social capital is quite impoverished and that it needs to be expanded by incorporating the performance and legacies of political institutions. The third and final assumption is that most of the virtues ascribed to civil society-especially the engendering of democratic values-can only be realized in the context of a political system that is active in the production of the attributes that we have come to associate with social capital, including a generalized sense of trust among the citizenry but also cross-class collaboration and general interdependence across civil society organizations and political institutions. In other words, a political system endowed with capable and legitimate institutions with deep roots in civil society is necessary. Taken together, these arguments suggest that what matters most about the configuration of civil society in the consolidation of democracy is not the vibrancy and robustness of its various components but rather the effectiveness of the institutional-political frame- work that surrounds them."

Referens
Omar G. Encarnación (2001) "Civil Society and the Consolidation of Democracy in Spain", Political Science Quarterly, Vol. 116, No. 1, pp. 53-79

Nederländerna som ett demokratiskt land

Henk te Velde, professor i historia vid universitetet i Leiden, ägnar en artikel från 2019 åt det intressanta temat Nederländernas framväxt som ett "demokratiskt land" -- vad det nu ska betyda. För det är just te Veldes poäng: "demokrati" är ett brett och mångtydigt begrepp och kan betya olika saker för olika aktörer och i olika sammanhang. I sitt abstract sammanfattar han argumentet på ett kärnfullt sätt:

"the history of Dutch ‘democracy’ has been characterized by an emphasis on freedom, self-government by a broadly defined elite and a strong civil society, rather than by participation of the population at large. Democracy only became really popular after the Second World War when it could be defined as protection against dictatorship. The Dutch case shows that we should be careful about equating a strong civil society or even the rule of law with democracy in the sense of the power of the people at large."

Referens
Henk te Velde (2019) "The emergence of the Netherlands as a ‘democratic’ country", Journal of Modern European History Vol. 17(2) 161–170.

Varför införde vissa länder kvinnlig rösträtt före andra?

I Sverige firar vi 2021 hundraårsjubiléet av det första riksdagsvalet där kvinnor hade rösträtt och var valbara. I föregångsländer som Nya Zeeland (1893), Australien (1902), Finland (1906) och Norge (1913) fick kvinnor rösträtt före första världskriget, och en rad länder -- Danmark, Österrike, Nederländerna, Tyskland -- införde reformen ungefär samtidigt som Sverige. Men i Frankrike fick kvinnor inte rösta till parlamentet förrän 1945, i Italien 1936, i Belgien 1948, och i Schweiz sanslöst sena 1971. Varför så stor spridning över tid?

Denna rimliga och intressanta fråga är utgångspunkten för en artikel av statsvetaren Trineke Palm, publicerad i tidskriften Scandinavian Political Studies år 2013. Hon motiverar sin fråga, som statsvetare gärna gör, med referens till teorier: modeller av demokratisering som Huntingtons tre vågor av demokratisering bygger på införandet av manlig rösträtt, men korrelationen mellan manlig rösträtt och kvinnlig dito kan vara mycket svag: Belgien, Frankrike och Schweiz var tidigt ute med allmän manlig rösträtt men sen med kvinnlig, medan t ex Österrike och Sverige var sena med manlig rösträtt men relativt tidiga med kvinnlig. Hennes approach ger också något nytt jämfört med de många studier som finns av kvinnorörelsernas roll för demokratisering i olika länder: Palm vill gentemot dessa aktörsorienterade studier snarare fokusera på strukturella faktorer.*

Hon utgår från den norske statsvetaren Stein Rokkans teorier om politikens utveckling i europeiska stater, som fokuserar på fyra strukturer: urban struktur, agrar struktur, etnisk-lingvistisk struktur och kyrkostruktur. De nationella och industriella revolutionerna skapade två samhälleliga skiljelinjer eller klyftor (cleavages) var: centrum-perieri och stat-kyrka, respektive jordbruk-industri och ägare-arbetare (Rokkan et al 1970). Palm menar att när kvinnlig rösträtt infördes i ett land, beror på hur frågankanaliserades och filtrerades genom de politiska strukturer som uppstått genom Rokkans fyra klyftor.

Vad gäller den katolska kyrkan så menade Rokkan själv att den var allierad med ‘the privileged bodies of the ancient regime’ (Rokkan et al. 1970, 117) och att dess styrka därför försenade införandet av rösträtt. Bertocchi (2010) menar att det var katolicismens traditionella syn på kvinnor och kvinnors roll, som försinkade kvinnliga rösträttsreformer, medan protestantiska reformationen gav kvinnor mer frihet att välja man, och att studera eller åtminstone lära sig läsa.Palm följer detta och menar att man kan förvänta sig senare kvinnlig rösträtt i länder där de flesta är katoliker. (s. 6) Den etnisk-lingvistiska klyftan använde Rokkan (1968) själv för att förklara varför vissa valsystem blir proportionella och andra majoritetsval, snarare än att förklara variationer i rösträtten per se. Palm menar dock att i länder med viktiga minoritetsfrågor, så blir frågan om hur minoriteten ska inkorporeras i staten, dominerande och fördröjer frågan om kvinnlig rösträtt. Även i länder som är starkt fragmentiserade kommer kvinnorna själva fragmentiseras och det blir svårare att genomföra kvinnlig rösträtt.** Vad gäller klasskonflikten så rymmer forskningen olika idéer om hur den påverkar den kvinnliga rösträtten: Caraway (2004) menar att kampen för manlig rösträtt kan tysta ner frågan om kvinnlig rösträtt, medan Therborn (1977) pekar på Finland som ett land där den mobiliserade klasskonflikten bidrog till att kvinnor fick rösträtt. Palm anammar Caraways argument som en hypotes. Industri-jord-konflikten menar Palm påverkar frågan om kvinnlig rösträtt genom att i ett agrart samhälle spelar kvinnor en större roll för försörjningen och kommer då också ha närmre till att få rösträtt.

Hon formulerar sin sammansatta hypotes, som bygger på möjliga kombinationer av alla fyra klyftor, så här:

"Specifically, I hypothesise:

Early introduction hypothesis: The combination of the absence of a predominantly Catholic population and the absence of ethnic-linguistic fragmentation and the presence of a largeagricultural sector and the absence of labour disputes will lead to early introduction ofwomen’s suffrage.

In Boolean logic, logical AND (*) refers to the combination of sets and logical OR (+) to the intersection of sets. Furthermore, capitals indicate the presence of a condition and lowercase its absence. Hence, in Boolean notation the hypothesis reads:

Predominant Catholic population*high ethnicfrag*LARGE AGRICULTURAL SECTOR*large number of labour disputes → early introduction of women’s suffrage 

Recall that QCA does not assume causal symmetry. Yet, causal symmetry is very well possible. In general, I expect that the presence of a cleavage will lead, in combination with other cleavages, to late introduction, while the absence of a cleavage, in combination with the absence of other cleavages, will lead to early introduction of women’s suffrage – that is, causal symmetry." (s. 8)

Omvänt så blir hypotesen att ett land inför kvinnlig rösträtt först sent antingen om (a) landet präglas av en kombination av (a1) etnisk-lingivistisk fragmentering, (a2) katolsk befolkning, och (a3) arbetarrörelse, eller (b) landet är så industrialiserat att jordbrukssektorn är liten. De olika kriterierna kodas på en femgradig skala från 0 till 1, där t ex kriteriet "homogent katolsk befolkning" kodas som 0 om färre än 15 procent av befolkningen är katoliker, 0.25 om 15-50 procent är det, 0.50 om 50 procent är katoliker, 0.75 om 50-85 procent är det, och till slut 1.0 om mer än 85 procent är katoliker. (s. 10) Länder som införde kvinnlig rösträtt före första världskriget kodas som "tidigt införande" medan de som införde det först efter andra världskriget kodas som "sent införande" (s. 11).

Resultatdiskussionen börjar med etnisk-lingvistisk fragmentering. Belgien och Schweiz är fragmenterade länder med sen rösträtt, medan Norge har låg fragmentering och tidig rösträtt; Danmark, Tyskland, Sverige och UK har låg fragmentering och relativt tidig fragmentering. Finland är den största outliern i att landet har hög fragmentering men tidig rösträtt.

 

från Przeworski (2009)

 

Det finns, säger Palm som också refererar till sammanställningen i Tabell 3 som jag klistrat in ovan, två distinkta vägar till tidigt införande av kvinnlig rösträtt. Den ena vägen är att vara ett icke-katolskt land och ha en aktiv arbetarrörelse (minns att Belgien och Frankrike har starka arbetarrörelse men är katolska länder, och får sen rösträtt). -- På denna punkt kommer jag också att tänka på ett diagram från Adam Przeworskis artikel om rösträttsreformer från 2009; jag har klistrat in diagrammet ovan och det visar att mer katolska länder hade senare reformer för kvinnlig rösträtt. Den andra vägen är att vara ett jordbruksland utan stark arbetarrörelse (Danmark, Österrike, Irland). I sin diskussion betonar hon vikten av att etnisk-lingvistisk heterogenitet inte är en avgörande klyfta -- bara Finland hade detta men ändå en tidig kvinnlig rösträtt -- eller, den andra vägen, att vara ett icke-katolskt land med en stark arbetarrörelse, vilket stödjer Therborns (1977) argument om att en stark arbetarrörelse snarare är något positivt än något negativt för tidig kvinnlig rösträtt. Att vara ett jordbruksland utan starkt politiserad klassklyfta funkade också, genom att främja, menar Palm, en koalition mellan män och kvinnor i jordbruket, något som låter ganska främmande för mig utifrån vad jag vet, eller tror mig veta, om agrar politik i det sena 1800-talet.

Referens
Trineke Palm (2013) "Embedded in Social Cleavages: An Explanation of the Variation in Timing of Women’s Suffrage", Scandinavian Political Studies.

Fotnot

* I teoretisk-metodologiskt resonemang förklarar Palm sin ansats så här: "Rather than the number of
cleavages, it is the specific combination of certain cleavages that explains the early or late introduction of women’s suffrage. To reveal the necessary and/or sufficient (combination of) conditions for early or late introduction of women’s suffrage, this study conducts a fuzzy-set qualitative comparative analysis (fsQCA) (Ragin 1987; 2000; 2008). In addition to finding necessary and sufficient conditions as such, this method focuses on configurations, allowing us to find combinations of conditions that on their own are not sufficient – that is, conjunctural causation (Berg-Schlosser et al. 2009). Moreover, it does not assume that there is one way to Rome; there may be several causal pathways to the same outcome.Another advantage of fsQCA is that this type of analysis is well-suited to studying an intermediate number of cases, which is the case for this research." (s. 3-4)

Hon förklarar också just i relation till Rokkan, att "Rokkan presents political development in Europe in the form of configurations rather than as a hierarchy of factors (Flora et al. 1999, 10). In other words, one cannot isolate a single explanatory variable in isolation from the context (Rokkan 1968, 206). So, research that shows no clear relationship between the several conditions and suffrage extension based on correlation matrices and regression analysis (e.g., Ersson 1995) is no real falsification of Rokkan’s theory, because the latter explicitly emphasises a holistic and configurational approach; it is the specific combination of certain conditions that has an impact (e.g., Rokkan
1968, 174). This study focuses precisely on such configurations." (s. 4)

Mera tekniskt beskriver hon också sin analys av cleavages: " the cleavages are expected to be an insufficient but nonredun-
dant part of an unnecessary but sufficient combination of conditions (i.e.,INUS-conditions) (Mahoney & Goertz 2006, 232)." (cit. 5)

** "In sum, ethnic-linguistic fragmentation (i.e., the presence of either one large minority or a country existing of only minorities) is a necessary element of a sufficient combination of conditions explaining the late introduction of women’s suffrage, whereas the absence of ethnic-linguistic fragmentation is a necessary element of a sufficient combination of conditions that explains the early introduction of women’s suffrage" (s. 7)

Jordnaturer i Sverige år 1700 per län

 

Jorden i de svenska länen år 1700 fördelade per jordnatur, från Carl-Johan Gadds Den agrara revolutionen (2000). Dessa siffror förklaras nu i ett nytt working paper.

 

I början av 1700-talet, säger ekonomisk-historikern Carl-Johan Gadd i ett ganska nytt papper, bestod den odlade jorden i Sverige i princip av en tredjedel skattejord, en tredjedel kronojord och en tredjedel frälsejord. (Jfr min diskussion av Mattias Lindgrens papper.) Skattejorden ägdes och brukades av bönder som betalade skatt till kronan, skattebönder. Men ägandet var i början av 1700-talet fortfarande inskränkt på visa sätt: vad gäller rätten till jakt, skogsavverkning och försäljning utanför släkten. Om bonden försummade sina skattebetalningar till kronan under tre år blev jorden skattevrak och omklassades som kronojord. Med de bondevänliga reformerna 1789 avskaffades dessa inskränkningar. Kronojorden ägdes av kronan men brukades av bönder, kronobönder eller landbor som betalade avrad*, ett slags arrende. 18 procent av kronomantalet brukades inte av landbor utan utgjorde boställen, stora gårdar som ämbetsmän, officerare och präster hade som en del av lönen. Frälsejorden ägdes per definition av adeln -- före reformerna 1789 hade ofrälse svenskar inte rätt att köpa denna jord. Frälsejorden var helt eller delvis skattebefriad och brukades till stor del av avradsbetalande landbor, som på frälsejorden hette frälsebönder. Det var som synes en stor variation i begrepp och former av betalningar, men i teorin var förhållandena ändå väldigt lika för bönderna: de var underlydande och fick betala för att bruka sin jord. Gadd förklarar:

Medan man i nutida framställningar och med nutida språkbruk som regel skiljer mellan den skatt som skattebonden betalade och den avrad som landbon betalade, skilde man ännu på 1600- och 1700-talen inte lika noga mellan dessa begrepp. Både skatt och avrad kunde kallas ”ränta”, och en frälsebondes avrad, särskilt den del som utgick i penningform, kunde benämnas ”skatt”.10 Skattebondens skatt och kronobondens avrad sammanfattades regelbundet med beteckningen ”grundskatt”. (s. 4)

På grund av olikheterna i reglernas utformning kunde villkoren för bönderna dock i praktiken se olika ut. Skattebönderna hade säkrare besittning till "sin" jord och fick mer tillbaka för eventuella investeringar i jorden (nyodling, dikning m m). De kunde också ta lån med sin jord som säkerhet. Skattebönderna hade också större möjlighet att överföra gården till sina barn. Jonas Lindström (2008) finner för en socken i sydvästra Västmanland 1640-1820 att 71 procent av brukareskiften på skattejord gick inom familjen, medan det bara gällde för 44 procent på frälsejorden och 38 procent på kronojorden. (s. 6) I den undersökningen satt en kronobonde i medeltal 8,4 år på gården, frälsebonden 11,4 år, och skattebonden 16,2 år.

För landet som helhet -- och då menas egentliga Sverige inom Sveriges dåvarande gränser -- vid 1500-talets mitt har mantalen kartlagts av Eli Heckscher (1935) och Lars-Olof Larsson (1985). Gadd påpekar att det är egendomligt att det totala antalet mantal enligt dessa beräkningar är nästan samma i mitten av 1500-talet som år 1700. Åren 1520/40 och 1560 anger Larsson antalet mantal till 67 000 och Heckscher för det senare året 66 000. För år 1700 anger Heckscher 67 000. Anledningen till att antalet inte ökar är förmedlingen, alltså nedskrivningen av mantalet och därmed av räntan som skulle betalas för gården, under Karl IX:s tid. (s. 8) För år 1700 presnenterade 1879 års skatteregleringskommitté år 1882 beräkningar av mantalens fördelning; dessa användes också av Heckscher. För år 1750 räknade Sten Carlsson ut (a) antalet frälsemantal, och (b) totalt antal mantal. För år 1825 finns en beräkning av Carl af Forssell, byggd på specialjordeböcker. För år 1878 finns en bearbetning som Heckscher gjorde av Skatteregleringskommitténs beräkningar. Det totala mantalet i landet fluktuerar runt 65 - 67 000.

Lars-Olof Larsson beräknade 1985 jordnaturernas fördelning per landskap. För 1825 finns motsvarnade beräkning per län, härad och socken publicerade av Carl af Forsell 1833 (Statistik öfver Sverige, grundad på offentliga handlingar. Jemte en karta öfver den nordiska halfön) och 1834 (Sockenstatistik öfver Sverige; jfr Libris , och digitalisering på Umeå universitet ). a fForssell använde kronans specialjordeböcker, och Gadd förklarar väl varför vi inte har så geografiskt detaljerade beräkningar tidigare:

"En starkt bidragande orsak till att kameralt baserade, läns- eller häradsvis gjorda översikter inte finns för tidsskedet omkring år 1700, är jordeböckernas komplicerade uppställning ännu i början av 1700-talet. Jordebokshemmanen redovisas under rubriker som i regel är betydligt fler än de tre – skatte, krono och frälse – som blir regel från och med den reform, jordeboksförenkling, som genomförs år 1725 av jordeböckernas uppställning. De hemman som från och med 1725 års jordeböcker antecknades under en given rubrik hade inte alltid förts in under samma huvudrubrik före detta år. Bland annat beror denna bristande kontinuitet på att jordeböckerna ännu i början av 1700-talet under rubriken frälse endast uppgav ”gamla” frälsehemman, dvs. sådana som varit frälse före 1604. Sådana frälsehemman som under 1600-talet förvärvats till följd av förläning, köp eller byte (”nytt frälse”) bibehölls under sina tidigare rubriker, medan deras status av frälse framgick av en marginalanteckning. Antalet rubriker varierade dessutom före 1725 något från län till län.
Ytterligare en svårighet beträffande jämförbarheten mellan jordeböcker som är upprättade före respektive efter 1725, vållas av förmedlingarna. Dessa innebar nedsättning av ett jordebokshemmans mantalsvärde och utfördes huvudsakligen under 1680- och 1690-talen. Utförda förmedlingar bokfördes i jordeböckerna ännu under 1700-talets första årtionden som marginalanteckningar vid respektive hemman, medan det var de oförmedlade mantalen som skrevs in i jordeböckernas huvudkolumner och summerades för varje socken, härad och län. Från 1725 är det däremot de förmedlade mantalen som förs in i huvudkolumnen. Fram till år 1725 kan således de ur beskattningssynpunkt – och för jämförelse med jordeböckerna efter nämnda år – viktigare förmedlade mantalen därför extraheras endast med betydande arbetsinsatser." (s. 11-12)

Han förklarar det resulterande forskningsläget:

"Den svåröverskådlighet som jordeböckernas komplicerade uppställning skapar, är något som, med Sten Carlssons ord, ”i hög grad försvårar eller helt omöjliggör” bearbetningar av jordeböckerna i syfte att skaffa en övergripande bild av en eller flera jordnaturers omfattning omkring år 1700. Inte desto mindre har Sven A. Nilsson (1984, ”Den karolinska militärstaten”) genom bearbetning av landsböcker tagit fram siffror över frälse- och totalmantalets storlek år 1700 inom det territorium som före år 1645 omfattades av Sverige utom Finland. Lars Herlitz har visat fördelningen mellan jordnaturerna år 1700 i fyra av Skaraborgs läns fem fögderier. Ännu har dock ingen presenterat någon rikstäckande bearbetning, som för de enskilda länen redovisar alla de tre jordnaturernas inbördes fördelning vid 1700-talets början." (s. 12)

Gadd har själv i band III av storverket Det svenska jordbrukets historia visat fördelningen av jordnaturerna per landskap 1700, och förklarar i sektion 4 av pappret här hur han gjort. Han använder af Forsells siffror för 1825, och bearbetar dem utifrån uppgifter om skatteköp 1701-1824. För frälsejorden är det ganska enkelt att beräkna dess omfattning per län år 1700 eftersom mängden frälsemantal inte förändrades så mycket på 1700-1800-talen. Carlssons (1973) beräkningar per län för år 1750 och af Forssells (1834) för år 1825 är liknande och bör vara giltiga också för år 1700; frälsejordens andel av mantalet är 32,9 procent i beräkningarna för 1700, 1750 och 1825. (s. 13) Därför är det viktigaste att veta förskjutningar mellan skattejord och kronojord. Heckscher har beräknat skatteköpen i varje län i Svealand och Götaland 1701-1815 och Gadd har kompletterat detta med att excerpera skatteköpen 1816-24 per län ur Kammarkollegiets skatteköpsböcker. Heckscher beräknade inte skatteköpen för Norrlandslänen eftersom skatteköpsböckerna utelämnar dessa för åren 1723-1792. Gadd gör därför en "kvalificerad gissning" och säger att bara 2,5 procent av mantalet i Norrland skatteköptes 1701-1824. (s. 16)

Det totala beräknade mantalet år 1700 för Serige är 64 982, vilket kan jämföras med Heckschers siffra om 67 008. Gadd har alltså 3 procent lägre, vilket beror på (a) användande av Forsells lite lägre siffror 1825, och (b) användning av jordebokens lägre mantalssummor 1725. (s. 18) Fördelningen på de tre naturerna är i princip samma i Gadds siffror och i Heckschers: diffarna är -0,2 procentenheter, 0,3 och -0,1. I en bilaga jämför Gadd på länsnivå med (a) Lars Herlitz beräkning för Skaraborg år 1700, (b) för sju län en jämförelse enligt 1725 års jordeböcker, (c) med Carlssons redovisning av frälsejord i länen, och (d) Sven A. Nilssons beräkning av frälsejorden i de gammalsvenska länen 1700. Resultaten är uppmuntrande: inga stora avvikelser.

Gadd redovisar i tre stapeldiagram andelen skattejord, kronojord och frälsejord per län år 1700. (s. 21-22) Skånelänen och Halland har särskilt lite skattejord (Malmöhus extremt lite: 2 procent!) och korresponderande mycket frälsejord. I Göteborg och Bohus var skattejorden däremot ca 45 procent. I Norrland dominerade skattejorden helt: ca 90 procent i Västernorrland, 76 procent i Västerbotten.

Han gör en jämförelse med 1500-talets mitt och Larssons beräkningar; för detta får han jämka Larssons beräkningar på landskapsnivå med de egna beräkningarna på länsnivå. Resultaten indikerar att i Uppland-Södermanland ökar frälsets andel 1540-1700 medan skattemantalets andel minskar kraftigt. (Detta drivs inte minst av Roslagskusten, från Frösåker i norr till Värmdö i söder.**) I Östergötland sker inga större förskjutningar medan Småland och Öland ser en ökning av kronojorden och en minskning främst av skattemantalet. Skattemantalet minskar också i Västergötland-Dalsland och Värmland-Närke-Västmanland där båda övriga naturerna ökar. I Dalarna ökar frälsemantalets andel. (s. 30) Gadd diskuterar särskilt frågan om hur införlivandet av sju nya län påverkar helheten till 1700; svaret blir att effekten inte var särskilt stor. 

 

Referens 

Carl-Johan Gadd (2020) "Jordnaturernas fördelning i Sveriges län år 1700. En rekonstruktion, samt en jämförelse med förhållandena vid 1500-talets mitt", Göteborg Papers in Economic History no. 27, augusti 2020.

Fotnoter
* Gadd kommenterar att "Termerna arrende och arrendator förekom också på 1700-talet, men användes som regel då en ståndsperson brukade annan ståndspersons (eller kronans) jord – ett förhållande mellan sociala jämlikar." _Avrad_ betalades däremot av en undersåte, landbon. (s. 3n)
** Gadd kommenterar också i en fotnot: "Att det i Mälarlänen skett en omfattande övergång från skattejord till frälsejord är känt sedan tidigare forskning. Se Myrdal 1988, s. 46; Myrdal, 1999, s. 338; Winberg (1977) 2010, s. 250-251; Winberg, 1997, s. 80, 87."

Jordnaturer i Sverige 1718-1865

I 1700-talets Sverige var jordbruksjorden indelad i tre typer. Skattejord ägdes av bönder som var skatteskyldiga till kronan. Frälsejord ägdes av adeln, var mer eller mindre skattebefriad. Kronojord ägdes av kronan och brukades av arrendatorer som betalade ränta för att få bruka jorden.* Det finns flera skäl till att vi är intresserade av fördelningen mellan de tre jordnaturerna. I och med att sammansättningen av skatt och ränta för brukarna varierade per jordnatur, gav de olika incitament åt brukarna. Skattebönder (på skattejord) hade också rättigheter, som rösträtt till riksdagen, som frälsebönder, brukare av frälsejord, inte hade. Ekonomisk-historikern Mattias Lindgren vid Stockholms universitet sällar sig därför i sitt nya working paper om jordnaturer 1718-1865 till en rad forskare som har kartlagt fördelningen på olika sätt. Så här beskriver lindgren forskningsläget:

"Mantalsstatistik för hela riket finns förvisso redan och det finns gott om nedslag för enskilda år. Det finns också översiktliga sammanställningar varav den mest citerade antagligen är Heckschers (1935) sammanställning över skatte, krono och frälsejord för perioden från Gustav Vasa till och med 1878. Han presenterar dock bara siffror för ett fåtal år och han redovisar heller inga av de många underkategorier som fanns. En annan mer detaljerad översikt utgörs av Myrdal (1996) som illustrerar hur fördelningen mellan jordkategorierna förändrats över tid. Men hans ambition är framförallt att approximativt illustrera och diskutera de långsiktiga förskjutningarna. Jordfördelningen redovisas därför bara med en översiktlig figur, och det saknas en tabell med mer exakta siffor. Gadd (2020), slutligen, har gjort en rekonstruktion av mantalsfördelningen länsvis. Rekonstruktionen fokuserar dock i första hand på år 1700, även om andra år diskuteras.
Samtidigt finns det alltså detaljerade sammanställningar för enskilda år. Ingen har dock sammanställt dessa källor på ett konsekvent sätt för en längre period, inkluderat fler än de tre huvudkategorierna, fört en källkritisk diskussion, och tillgängliggjort resultatet i en sammanfattande tabell. " (s. 4)

Vi har ingen systematisk information om jordens fördelning vad gäller areal, utan det som källorna berättar om är fördelningen vad gäller mantal. Lindgren förklarar begreppet mantal och hur det bestämdes så här:

"Mantal var ett mått på en gårds kapacitet att generera skatt och det var ett centralt för att mäta jordinnehav. Hade en gård ett mantal innebar det ursprungligen att gårdens jord förmådde försörja ett bondehushåll och att det skulle skatta för ett sådant (Gadd, 2000, sid 65–66). Det var under 1600-talets början som Sveriges jordbruk började mantalssättas: kronan gjorde upp längder där varje jordbruksfastighet, hemman, fick ett mantalsvärde. Ursprungligen motsvarade i allmänhet en gård, med ett hushåll, och en produktionsenhet, ett mantal.
Tanken var just detta, att varje bondehushåll skulle ha så mycket jord att det kunde försörja sig, och betala sin givna skatt. Ett mantal var därför den övre gränsen för en gårds jordinnehav, om man nu inte hörde till adeln då man kunde ha flera mantal. Samtidigt fick en gård inte ha för lågt mantal, för då skulle den inte kunna bära sig (Olsson, 2005, sid 29)."

Mantalet är alltså inget enkelt mått på arealen, utan det beror på jordens kvalitet med flera faktorer. I Halland år 1740 så motsvarade ett mantal i snitt drygt 7 hektar åkermark i Linome socken men nästan 11 hektar åker i Grimeton socken (Wiking-Faria 2009). I Skåne motsvarade ett mantal 10-30 hektar åker (Olsson 2005). Gårdarna omfattade förutom åkern också ängsmark, och om man brukade mantalssatt jord hade man också en andel av byns gemensamma resurser, som utmarker och allmänningar. Under 1700-1800-talen ökade antalet gårdar i Sverige, och i södra Sverige i huvudsak utan att man ökade mantalet, utan nya gårdar passades in under existerande mantalsräkning. Det gjorde att areal per mantal ökade ytterligare: Wiking-Farias (2009) studie av Halland visar att åkerarealen per mantal dubblades från 1740 till 1860. (s. 7) Antalet produktionsenheter kunde också öka genom att man etablerade torp på mantalssatt land. Torpen var själva inte mantalssatta och gav inte rösträtt, del i allmänningarna aller så, utan var underlydande den mantalssatta gården.  Produktionsförmågan kunde också sänkas på gården och då justerade man ("förmedlade") mantalet nedåt, alltså sänkte skatten/räntan som skulle betalas. Det är justerade mantal som Lindgren mäter i sin artikel. (s. 8)

Källorna för att få veta fördelningen på mantal är mantalslängderna och jordeböckerna. Lindgren bygger dock indirekt på dessa källor: han använder bearbetningar av dem, bland annat i landshövdingarnas femårsberättelser för sina län(s. 31-32). Viktiga är också de bearbetningar som Heckscher (1935, bilaga IV, tabell 2) använde i sin kanoniska sammanstälning: för 1700 Rydin (1882), för 1772 Canzler (1776), för 1825 Forsell (1834) och för 1878 Riksdagen (1882). Flera av källorna är av varandra oberoende genomgångar av primärmaterial, men avvikelserna, när de överlappar, är små. (s. 34) Detta syns t ex i figur 2, som visar beräkningarna av omfattningen av frälsemantalet i Sverige 1770-1882 från olika författare.

Lindgren gör sina beräkningar, och diskuterar därefter dem utifrån de perspektiv som gör att vi är intresserade av fördelningen över jordnaturerna: böndernas rösträtt, jordbrukarnas incitament att öka och effektivisera sin produktion, och för att spåra de ofrälses frammarsch (och implicit adelns relativa förlust av inflytande). Figur 5 visar fördelningen per typ av jordbruk över tid:

Här ser vi de självägandes frammarsch under 1700-talet, som Heckscher talade om på sin tid. Kronojorden minskar, och även den allmänna frälsejorden minskar från och med ungefär 1789 och reformerna av jordägande som sker då.

Figur 7 visar fördelningen av mantal på de med goda incitament för sina brukare (skattejord och liknande), jord med mellanbra incitament, och jord med dåliga incitament.

 

Referens
Mattias Lindgren (2021). Svenska jordnaturer 1718–1865: En kvantitativ översikt. Lund Papers in Economic History; No. 2021:220. Läs här.

Fotnot

* Indelningarna var egentligen mycket mer detaljerade, men det bortser jag från här. Se Lindgren, s. 10-22.  Se också tabell 3 som jag klistrat in nedan.

Ekonomisk-politisk expertis i Tyskland och USA efter finanskrisen

Under och just efter den globala finanskrisen 2008 verkade det som att keynesianismen, på 1980-talet dödförklarad efter stagflationen och utmaningen från en rad teoretiska skolor som nyklassikerna och monetaristerna, ännu en gång var tillbaka i politikens finrum I USA så uttalade det prestigefyllda rådgivande organet Council of Economic Advisors för en kraftfull stimulanspolitik. Men, konstaterar statsvetarna Michael Flickenschild och Alexandre Afonso i en artikel från 2019: den tyska motsvarigheten, Sachverständigenrat zur Begutachtung der gesamtwirtschaftlichen Entwicklung, som jag översätter som Ekonomiska expertrådet, var mycket mer försiktiga gentemot den här keynesianska vågen. Varför var reaktionerna så olika i USA och i Tyskland?

Flickenschild och Alonso menar att det har med det nationalekonomiska fältet att göra. I Tyskland så (a) blev nationalekonomerna aldrig helt konverterade till keynesianismen till att börja med, och (b) så är nationalekonomerna mera lösligt organiserade än sina kollegor i USA, och därmed också mindre benägna till konsensus. Det finns förstås många studier om varför den ekonomiska politiken blir vad den blir. Peter Halls studie av den ekonomiska politikens utveckling i Storbritannien och Frankrike är central:

Hall’s (1993) pathbreaking analysis of economic policymaking in Britain was extremely influential in popularising the idea of policy paradigms as ‘frameworks of ideas and standards that specify not only the goals of policy and the kind of instruments that can be used to attain them, but also the very nature of the problems they are meant to be addressing’. The basic assumption of this approach was that economic policymaking could not be derived exclusively from actors’ interests or institutions, especially in times of uncertainty such as large economic crises, but had to rely on ‘cognitive maps’ of the world which could provide insights into the causes of economic problems and how to solve them. In Hall’s perspective, the trigger of ideational change was the appearance of ‘anomalies’ in the paradigm, or the appearance of facts that could not be explained within the existing paradigm. Change was mostly driven by exogenous factors and characterised by long phases of stability alternating with brief periods of radical change. Hall’s original approach provided little focus on actors as agents of change and assumed that, in line with Kuhn’s study of science, change happened through revolutions.
Moreover, it did not consider that actors may not completely adhere to it (Carstensen 2011). Blyth (2002) adopts a fairly similar approach to Hall with regard to punctuated equilibrium but puts greater emphasis on agency and the battle of ideas in times of crises (for a synthesis, see Blyth [2013])." (s. 1295)

Utifrån Halls perspektiv kan vi ta det som överraskande att finanskrisen 2008 inte lett till en ekonomisk-politisk omvälvning; Schmidt och Thatcher (2014) ger sig på att förklara de liberala idéernas fortsatta styrka.

"They highlight the plasticity of (liberal) ideas which makes them more adaptable to changes in the environment, the difficulty of actually assessing their effectiveness because they are essentially rhetorical, the ‘common sense’ nature of some of these ideas (e.g., that one should not spend more than one earns), the interests of powerful actors in maintaining certain dominant ideas, and the nature of institutions in hindering or favouring certain economic policy ideas." (s. 1295-6)

En relaterad litteratur fokuserar på experterna själva; Haas (1992) var mycket inflytelserik med sin studie av "epistemic communities". Haas såg konsensus som det normala bland professionella/experter medan nyare forskning på fältet ser också på dissensus och debatt på det ekonomiska fältet (Campbell och Pedersen 2014). Farrell och Quiggin (2016) menar att "expert communities" som utmärks av konsensus får mer inflytande på policymakers medan mer oeniga e.c. får mindre inflytande, eftersom politiker kan handplocka experter som redan stödjer deras agenda. Ban (2016) och Helgadottir (2016) använder formell nätverksanalys för att visa hur sociala kontakter kan utgöra kanaler för idéers inflytande.

Under krisen var CEA i USA en aktiv röst för en ekonomisk stimulanspolitik, och var i detta också en del av en bredare trend: årsmötet för American Economic Association 2009 visade hur ekonomerna kollektivt återupptäckt stimulanspolitiken (i vilket fall enligt en rapport i New York Times). I Tyskland var Sachverständigenrat mycket mer skeptiska: de framförde snarare en analys att det var ett statligt misslyckande i USA som ledde till krisen och att bara en kortvarig stimulanspolitik skulle tillåtas, för att sedan följas av en ekonomisk sparpolitik, skuldbromsar och hårdare regler. (s. 1301-2) Prominenta tyska ekonomer som Hans-Wener Sinn från WIFO-institutet i München gick i polemik med ECB:s aktivistiska svar på krisen, och Axel Weber, tidigare medlem av SVR och chef för Bundesbank, sade upp sig från ECB i protest mot politiken. Från det kortvariga stödet för stimulanspolitik i början av krisen var det tillbaka till det normala för SVR och deras rapport för 2014-15 hette "Mer tilltro till marknadsprocesser". I rapporten kritiserade rådet ECB:s interventioner i att köpa statsobligationer, försvarade de tyska budgetöverskotten, kritiserade förslagen om att införa en minimiön, och ifrågasatte ifall ojämlikheten verkligen hade ökat. SVR-medlemmen Peter Bofinger förklarade i en artikel i The Economist att det var hopplöst att vara keynesian i Rådet, att han alltid blev nedröstad 4-1, och att ‘I’m the last Keynesian – and I feel like the last Mohican’ (s. 1302).

Det är intressant, säger Flickenschild och Afonso, att SVR och CEA tar så olika policypositioner, trots att ekonomer i allmänhet i de båda länderna i surveys uttrycker ganska liknande åsikter t ex om stimulanspolitik (se Figur 1 i artikeln). Ändå är SVR ett självstyrande expertorgan som själva väljer sin ordförande, inte ett politiskt styrt organ. Kan skillnaderna i policyposition då reflektera snarare skillnader i hur nationalekonomins nätverk är uppbyggda i de två länderna? De gör en nätverksanalys som bygger på (a) samförfattande och (b) vilka universitet som folk jobbar på. Figur 2 ovan visar det tyska nätverket; i jämförelse är nätverket i USA tätare vilket, menar Flickenschild och Afonso, kan innebära att idéer sprider sig snabbare där än bland tyska ekonomer och att omvändning till ett nytt konsensus kan gå snabbare där. (s. 1307)

För framtida forskning rekommenderar de att man ska titta på nationalekonomiska experters nätverk, inte bara till varandra, utan också till politiker och andra "stakeholders". De menar också att mer jämförande forskning mellan länder är av värde.

 

 

Referens
Michael Flickenschild och Alexandre Afonso (2019) "Networks of economic policy expertise in Germany and the United States in the wake of the Great Recession" (läs här), Journal of European Public Policy, 26:9, 1292-1311

Experter och Norges offentliga utredningar om ekonomisk politik sedan 1967

Expertis och experter spelar roll i olika politiska system, bland annat genom utredningar. I de nordiska länderna har statliga utredningar spelat särskilt stor roll och har setts, säger statsvetarna Johan Christensen och and Cathrine Holst i en artikel från 2017, som en del av ”the consensual Nordic model of government (Heclo 1974; Arter 2008; Campbell and Pedersen 2014).” 

De menar att dessa utredningar typiskt har studerats på ett av två sätt. För det första, ur ett korporatistiskt perspektiv där utredningarna är en del av att integrera olika samhälleliga intressen i policyprocessen (deras exempel är P.M. Christensen et al 2010). För det andra, ur ett statscentrerat perspektiv som betonar statens ledande roll (Meijer 1969; Lindvall och Rothstein 2006). Under 2000-talet har man studerat utredningarnas minskade intresserepresentation som en del av korporatismens kris, och politiseringen av utredningarna. En faktor som fått mindre uppmärksamhet, säger Christensen och Holst, är _kunskapens_ roll i utredningarna. Det finns mycket forskning om kunskapsproduktion och forskningens roll I politiken i Europa idag, och Christensen och Holst argumenterar övertygande om behovet av att ta in detta perspektiv också i studierna av statliga utredningar:

“The expanding role of expert bodies such as courts, agencies and central banks (Vibert 2007; Olsen 2010), the rise of powerful global professions (Slaughter 2004; Fourcade 2006), calls for evidence-based policy-making (Nutley et al. 2000; Cairney 2016), and the increasing need to back up political proposals with references to research (Weingart 1999; Boswell 2008; Fischer 2009) can all be seen as expressions of this trend. We suspect that the growing reliance on academic knowledge also has affected the Nordic commission systems. Some recent analyses show that academics make up a substantial proportion of commission members both in Denmark and in Norway (Christensen et al. 2009; Tellmann 2016), and another study argues that there has been a shift from tripartite to expert commissions in Denmark (Campbell and Pedersen 2014). Yet, these studies have not theorized or systematically analyzed the changing role of academic knowledge within advisory commissions over time. Nor have they addressed the normative implications of these changes: Have academics crowded out legitimate political interests from the policy-making process, or should we rather welcome the ‘scientization’ (Habermas 1963/1971) of advisory commissions as an expression of a new and promising way of doing research-based policy-making?” (s. 821)

De studerar NOU:er (Norges offentlige utredninger), den norska motsvarigheten till Sveriges välkända SOU:er, från 1967 till 2013, närmare bestämt de NOU:er som handlar om ekonomisk politik.

Campbell och Pedersen (2014) använder begreppet ”knowledge regimes” för att beskriva att olika politiska system har olika metoder för att koppla ihop forskning och poliitik: i USA kommer ”kunskapen” i ekonomisk politik-fältet från en mängd privata institutioner, medan kontinentaleuropeiska kunskapsregimer förlitar sig mer på offentliga och semioffentliga forskningsorganisationer och stående råd (som Det Ökonomiske Råd i Danmark). I de nordiska länderna tar man kunskaperna från lite olika håll men historiskt sett har offentliga utredningar varit centrala (här refereras bl.a. Olof Peterssons kapitel i Oxford Handbook of Swedish Politics).

Den stora forskningen om den akademiska kunskapens roll i politiken verkar, som jag förstår det, ha lite olika normativa perspektiv; Christensen och Holst citerar forskare som talar om en ”democratization of expertise” men också andra forskare (Frank Vibert, 2007) som talar om ”‘the rise of the unelected’: the expanding role of courts, agencies, central banks, and other expert bodies inhabited by academics with substantive discretionary powers” (cit. s. 823).*  En annan aspekt av akademikers -- särskilt nationalekonomers -- makt är att det blivit vanligare (?) att bli ministrar eller "top civil servants". Är summan av kardemumman en "expertocracy" (Habermas 1996), eller "epistocracy of the educated" (Estlnd 2008)?** Christensen och Holst verkar ha ett mer optimistiskt perspektiv på akademikers roll i politiken, i alla fall i offentliga utredningar:

"Located at the intersection of science and politics, commissions serve as mechanisms for incorporating academic insights into the formulation of policy. Commissions collect and analyze facts about societal problems and utilize knowledge to address these problems. Academics are key participants in this work, bringing special theoretical knowledge and state-of-the-art research to the table. This particular expertise of academics gives them authority in defining policy problems and solutions, and discussions within commissions are guided by arguments based on research and evidence rather than on political ideology or interests." (s. 823)

Tidigare studier av danska utredningar har visat att akademikers andel av utredningarna ökat kraftigt sedan 1980 (Christensen et al 2009) och en annan studie visar att den danska ekonomisk-politiska "kunskapsregimen" sett ett skifte från tripartism till expertutredningar sedan 80-talet (Campbell och Pedersen 2014). Också för Norge har det påvisats att akademiker tagit mer plats inom utredningarna (Tellmann 2016).

Christensen och Holsts empiriska studie handlar om 80 offentliga utredningar i Norge, med totalt sett 779 deltagare/medlemmar, 311 utredningssekreterare och 3936 citeringar i utredningarna till forskning. Citeringarna studerar de som ett mått på i vilken grad utredningarnas argument baseras på akademisk kunskap, och vad för slags akademisk kunskap det handlar om. (s. 825) Figur 1, som jag klistrat in ovan, visar hur stora andelar av utredningsdeltagarna som kommer från olika delar av samhället -- byråkrater, statistiker, akademiker, partsorganisationers företrädare. Före 1980 var mindre än 10 procent av utredarna universitetsanställda, och efter 2000 var det mer än 25 procent. Motsvarande så minskade byråkraternas andel från ungefär hälften före 1990 till mindre än 30 procent efter 2000. (s. 825) Det fanns minst en akademiker i i princip alla utredningar efter 2000. Också Statistisk Sentralbyrå representeras ymnigt i nutiden medan politiker bara deltagit i en ekonomisk-politisk utredning efter millennieskiftet. (s. 826) Nutidens utredningar citerar också mer frekvent: från ungefär 15 citeringar per 100 sidor på 1970-80-talen till nästan 60 citeringar per 100 sidor sedan 2000. (s. 827) Citeringar till akademisk forskning, framför allt i internationella tidskrifter, förekommer sedan 2000 20 gånger per 100 sidor.

I sina slutsatser diskuterar Chrisensen och Holst sina resultat utifrån olika demokratiteoretiska perspektiv. "Aggregativa democrats", som fokuserar på hur demokratin aggregerar många olika människors preferenser, kan vara kritiska mot skevheten i hur välrepresenterade akademiker är; för "elitdemokrater" är akademikernas ökade deltagande inget problem, utan kanske bara gör lagstiftningsprocessen bättre; och för deliberativa demokrater kan akademikernas deltagande också vara positiv, i den mån de tar in relevant kunskap och höjer debatten. (s. 830)

Referens
Johan Christensen och and Cathrine Holst (2017) “Advisory commissions, academic expertise and democratic legitimacy: the case of Norway”, Science and Public Policy 44(6), 2017, 821–833 

 

Fotnot

* På s. 824 gör C och H denna motsättning mera tydlig. Där tar de upp Streeck (2014), Urbinati (2014) och Habermas (2015) som forskare som talar om "facade democracy", "post-democracy" osv medan Pincione och Teson (2006), Capland (2007) och Brennan (2016) är forskare som är mer optimistiska om att akademiker bidrar med nödvändig kunskap.

** Christensen och Holst menar att ett sådant expertstyre empiriskt är förknippat med, men analytiskt distinkt från, den vanliga termen "teknokrati", som de menar är "centered on strong bureaucracy and executive dominance (‘a rule of bureaucrats’), corporatist elite bargaining, and/or government by ‘business people’" (s. 823).