Orsakerna till den industriella revolutionen i Storbritannien är en av de mest klassiska debatterna i ekonomisk historia. Detta blogginlägg kollar lite på en av deldebatterna inom denna enorma diskussion, deldebatten om utbudsfaktorer och efterfråganfaktorer.
Hartwell 1965
Detta är en gammal artikel som framför allt är en forskningsöversikt och det är lite kul att se hur mycket som ändå har hänt på de femtio åren sedan Hartwell skrev denna. Han konstaterar i början av sin artikel att väldigt lite forskning ägnats åt frågan vad som orsakade den första industriella revolutionen och varför den hände just i England medan den mesta forskningen om IR behandlat levnadsstandard och effekter av IR (debatten mellan optimister och pessimister). Det är också när man läser gamla artiklar inom ekonomisk historia intressant att se kopplingen mellan ek hist och nationalekonomin; här anknyter Hartwell bristen på analys av orsaken till första IR till att "the understanding of economic growth has also been found impossible by the economists" (s 165). Hartwells uppskattning av litteraturen om den industriella revolutionens orsaker är inte så imponerad:
"'explanations' of the industrial revolution have consisted mainly of suggesting a large number of variables, sometimes relationships between variables, and usually of attributing the crucial discontinuity to the aggregate effects of the autonomous variation of one important variable. The most popular explanation has taken the form of a simple capital accumulation model. It is fair to say that the historians, in their detailed analyses, have suggested many 'causal factors', yet nearly all have sought 'a main cause' and have elevated one variable, explicity or implicitly, to the role of chief cause." (166)
Detta till trots så är det en stor mängd litteratur som han refererar -- bara de viktigaste studierna är, säger han, Toynbee (1884), Mantoux (1906), Ashton (1948), Bowden (1925), Fay (1928), Beales (1928) och Heaton (1948). Och det är en stor mängd olika orsaker som pekats ut:
"While most of these historians have stressed technological change, and nearly all have given primary importance to capital accumulation, some also have stressed laissez faire, and most have said something about the importance of market expansion (usually abroad). In addition to economic variables, however, the industrial revolution has been attributed to the protestant ethic, to the commercial bias of English science and law and to the flexibility of the English social structure. To some, English leadership was no more than an accident of geography, the combination of a fortunate site for trading and favourable factor endowments." (167)Inalles är det sex olika förklaringar: (1) kapitalackumulation, (2) innovationer, (3) fortunate factor endowments, (4) laissez faire, (5) marknadsexpansion (ökad export eller ökad intern efterfrågan pga växande befolkning), (6) miscellaneous. Som om inte detta var nog har varje förklaring en stor mängd subsektioner. Kapitalackumulationen kan således orsakas av ökat sparande (från handel och jordbruk), låg ränta, ökade investeringar (t ex i transport), tillbakainvesterade ovanligt höga profiter, bättre användande av sparande pga mer effektiva finansiella institutioner, bättre sparande pga bättre transporter.
Toynbee (1884) hävdade att det var Adam Smith och hans laissez faire-idéer (med efterföljande avskaffande av medeltida regleringar) som orsakade IR. Också Cunningham betonade laissez faire. För Ashley var det ökad produktivitet i jordbruket. Mantoux såg Ir som ett handelsfenomen. En liknande perspektiv men mer fokuserat på efterfrågan gav W. Bowden och E. Gilboy. Så här skriver Hartwell om dem:
"Witt Bowden argued that increasing wealth at home and abroad had increased demand beyond the limits which the traditional forms of industry could supply. 'It was in respect to the demand for English goods', he wrote, 'that the eighteenth century differed most radically from earlier periods. Pressure for goods was felt alike by the manufacturer, the trader and the farmer'. 'So large was the demand at home, and so extensive were the overseas markets controlled by Englishmen, that without new methods of production, "no exertions of the manufacturers could have answered the demands of trade"'. E. W. Gilboy saw the main stimulus in increasing home demand: 'Changing consumption standards, the increase of population and shifting of individuals from class to class, and a rise in real income provided a stimulus to the expansion of industry which must not be underestimated'." (s 169f)Också Habakkuk och Deane lade stor vikt på efterfrågansidan, men på internationell handel och export. Deane och Cole betonade effektivisering av jordbruket samt befolkningstillväxt, A.H. John jordbruket, J.D. Chambers befolkningstillväxten.
Det något kaotiska litteraturläget blir inte bättre av den brist på långsiktiga data som rådde 1965: det fanns då, konstaterar Hartwell, "no accurate and few plausible estimates" av de centrala variablerna befolkningstillväxten (det är Tucker 1963 i EHR som finns) och kapitaltillväxten (Deane and Cole), och inga skattningar alls av innovationstakten (s 171). Det är faktiskt nationalekonomerna som Hartwell pekar på som en väg fram, i form av Kuznets som samlade in stora mängder historiska nationalräkenskapsdata. Det behövs data inte minst för att kunna beräkna om någon acceleration i kapitalstock skedde. Utifrån de data som finns, dvs Deane and Cole, hävdar Hartwell att kapitalstock per capita inte accelererade efter 1780 och att ekonomin ändå industrialiserade och klarade av krigföring utan inflation, visar att "there seems to be little theoretical or historical justification for assuing that the industrial revolution in England was the result of a notable acceleration in capital accumulation." (173)
Keynes (1930) har föreslagit att prisstegringarna mellan 1750 och 1790 (jfr Lindert 1985) ökade vinsterna och därmed sparandet och därmed kapitalformationen vilket satte fart på den industriella revolutionen. (Jfr Allen 2009.) Hamilton (1941-42, i QJE) har gett empiriskt stöd åt denna tes, men Hartwell menar att i själva verket ökade pengalönerna än mer ovanför inflationen och det därför fanns ett tryck nedåt på vinstnivåerna 1750-1790 (s 174).
Om uppfinningar och innovationer som potentiell förklaring säger Hartwell inte mycket. På social förndring lägger han däremot fram en om inte annat rätt kul formulerad förklaring som bygger på ändrade sociala värderingar och beteenden:
"at the top of the income structure more capital went into factories and less into country houses, while at the bottom more into new consumer goods and less in idleness, gin and a customary subsistence living standard." (s 176)En modern formulering av arbetarklassens förändrade och mer "ekonomiska" handlingssätt är ju t ex Jan de Vries idé om en "industrious revolution" där tillgång till exotiska, häftiga kolonialvaror ökar värdet av mer pengar för arbetarklassen vilket gör att de ökar sitt arbetsutbud. (jfr van Zandens diskussion här.)
Därefter kommer Hartwell till mitt fokus, efterfrågan. Och han ger en intressant idéhistorisk bakgrund, som återigen visar kopplingen mellan nationalekonomi och ekonomisk historia:
"Adam Smith argued that the division of labour is limited by the extent of the market. 'As it is the power of exchanging that gives occasion to the division of labour; so the extent of this division must always be limited by the extent of that power, or, in other words, by the extent of the market'.6 The importance of a high level and expansion of demand for growth was firmly postulated by Adam Smith, but over the long period of the classical dominance of economic theory, the importance of demand for growth was explained away by Say's law of markets, which postulated that production increased not only the supply of goods in the market but also the demand for them. Only with J. M. Keynes in the I930's was the thesis advanced and universally accepted by the economists that incomes and employment are largely dependent on investment, that consumer spending has direct effects on profits and the incentive to invest. Even before Keynes some historians, perhaps still students of Adam Smith, realised, in the words of the Hammonds, that 'mass production demands popular consumption', and that 'the command of a wide market is essential to the organization of large-scale industry'. But most historians of the industrial revolution, although implicitly recognizing the need to explain the disposal of an increasing output of consumer goods, have attributed greater importance to an increase in overseas trade than to an increase in home demand." (177f)Hartwell tar faktiskt ställning för intern efterfrågan-förklaringen, och menar med referens till Gilboy (1934, Wages in 18th Century England, Harvard UP) och Adam Smith (!) att reallönerna steg på 1700-talet samt att en rad goda skördar fr o m 1730-talet banade väg för mer efterfrågan på industriprodukter. (s 179)
Befolkningstillväxt då? Sådan tillväxt brukar gå hand i hand med ekonomisk tillväxt, men måste inte göra det -- Irland mellan 1750 och 1850 är ett exempel på det första utan det andra. (s 179) Hartwell menar därför -- lite lättvindigt!? -- att befolkningstillväxt är ett svar på snarare än orsak till ekonomisk tillväxt.
Slutsatserna är blygsamma:
"has added little to our understanding of the industrial revolution. It has demonstrated only that the rise in eighteenth century output was the result in part of improved organization and technology, and in part of expanding resources and the growth of population, without having explained the process of invention and its diffusion, or the reasons for the increase in population; it has stressed the importance for industrialization of a changing society and new social values, without explaining how those changes came about; it has demonstrated the need there was for a growing demand, particularly in the home market, without analysing how that demand grew and was sustained; it has argued that there was no great acceleration in capital formation as a prelude to, or as an accompaniment of the industrial revolution. The survey, moreover, has lead inevitably to the conclusion that the various 'forces making for growth' in the eighteenth century were not autonomous variables, but rather manifestations of growth itself; this seems to have been particularly true of capital accumulation, innovation and population growth." (180)Och får Hartwell att fråga:
"But do we need an explanation of the industrial revolution? Could it not be the culmination of a most unspectacular process, the consequence of a long period of slow economic growth?" (180)Och Hartwell lutar åt att det som kallas den "industriella revolutionen" och som hände i England efter 1780 helt enkelt var kulminationen på en lång och kumulativ process.
Mokyr 1977
Joel Mokyr var på 1970-talet en av de ledande forskarna inom New Economic History och detta paper börjar med ett citat från Frank Knight om ekonomisk teori. Syftet med pappret är att testa Elizabeth Gilboys tes att efterfrågan var lika viktig som utbudssidan för att orsaka den industriella revolutionen. Mokyr omformulerar Gilboys argument i neoklassiska termer för att göra det testbart.
Mokyr citerar Gilbert:
Vad gäller exporter så måste man då, säger Mokyr, kunna förklara varför efterfrågan på kontinenten riktades just mot Storbritannien och inte andra ställen, som då kunde ha industrialiserats istället. Han menar också att om exporterna ökade (vilket ökade tillväxten i industrin) pga förbättrade transporter, så kom detta egentligen från utbudssidan även om det syntes på efterfrågansidan. (s 986) Han menar också att exporterna rent empiriskt inte kan förklara IR: exportkvoten av BNP föll från 18 procent 1801 till 11 procent 1841 och 14 procent 1851. (s 987) (Paul Bairoch kommer fram till samma sak i J of European Ec Hist, 1974.)
Den tredje möjliga källan är befolkningstillväxt. Mokyr hävdar då att om befolkningstillväxt sänker inkomst per capita (dvs BNP per capita) så behöver inte befolkningstillväxt öka efterfrågan. Men vilket starkt antagande detta är -- det finns ju gott om malthusianska argument för att reallönen ska sjunka av befolkningstillväxt, men inte nödvändigtvis BNP per capita. Mokyr lägger fram ett matematiskt bevis (som sagt, detta är New Economic History) i ett appendix för att om befolkningsväxt sänker BNP per capita så blir netto-effekten på efterfrågan obestämd och kanske negativ, men han lägger inte fram några empiriska belägg för att antagandet skulle hålla...
En annan variant av Gilboytesen, säger Mokyr, är att utbudskurvan skiftat utåt av ökad efterfrågan. Mokyr pekar på att detta förutsätter att det finns en "market for innovations" som kan svara på prissignaler, och han argumenterar övertygande för att om en sådan marknad överhuvudtaget finns så är den antagligen synnerligen imperfekt pga externaliteter, osäkerheten i innovativ verksamhet, och att ny kunskap snabbt blir en public good. (s 990) Schiff (1971) har t ex visat att patentsystem inte gynnade industrialiseringen. Och Nathan Rosenberg (1974, Economic Journal) har argumenterat att det är vilseledande att anta att utbudet av ny teknologi var så elastiskt att efterfrågeförhållanden satte takten på den teknologiska förändringen. Mokyr menar också att i kol- och bomullsindustrierna skedde framstegen genom intensivare arbete och ökad resursallokering dit, inte genom teknologiska framsteg. (s 993f) Han ser inga skalfördelar i industrin före 1870 (s 995-8).
En tredje variant av Gilboytesen är att ökningen av efterfrågan på industrivaror inte skedde på bekostnad av andra varor utan genom användning av tidigare oanvända ekonomiska resurser (t ex ofrivillig arbetslöshet). Denna analys har framförts av Habakkuk såväl som Jan de Vries (1976, The Economy of Europe in an Age of Crisis, 1600-1750). Merkantilisterna framförde på 1600-1700-talen sådana proto-keynesianska argument. Mokyr menar dock (s 1000-1003) att om det fanns outnyttjade resurser som blev satta i spel mer effektivt så var detta mer genom utvecklingar på utbudssidan.
I sina slutsatser avfärdar Mokyr Gilboytesen och menar att:
Mokyr citerar Gilbert:
"The factory could not become typical until demand had been extended... throughout the entire population to consume the products of large scale industry. In order that a shift in the demand schedule may occur, individuals must be able to buy more units of a commodity at the same price, or the same amount of the commodity at a higher price . the entire schedule must shift upward, indicating a greater buying power." (982)För att detta inte ska vara ett cirkelresonemang hävdar Mokyr att det finns tre möjliga källor till den ökade efterfrågan: (1) jordbruket, (2) utländska marknader, (3) befolkningstillväxt. Vad gäller förklaring 1 så skulle det kunna vara så att priserna på jordbruksprodukter faller pga produktivitetsväxt; om efterfrågan på dem är inelastisk så kommer då efterfrågan på andra produkter stiga. Problemet för denna tolkning är att jordbrukspriserna steg från 1750 till slutet av Napoleonkrigen, dvs över perioden av Industriell Revolution. Ippolito (1975, Economica) har kollat på effekterna på industriell efterfrågan av jordbruksdepressionen 1730-50 och med samma procedur skattar Mokyr att jordbrukspriser kan ha bidragit max med 0.26 procent industriell tillväxt per år 1750-1850, en period under vilken han hävdar att tillväxten i BNP per capita var 3 procent per år! Den siffran för BNP-tillväxt verkar dock orimligt hög; Broadberry och O'Rourke (2010) anger en tillväxttakt på 0.20 procent 1750-1820 och 1.25 procent 1820-70. Mokyr säger också annanstans att det inte finns några bra BNP-siffror för perioden, så var han fick siffran 3 procent per år ifrån kan man ju undra. Eversley (1967) har hävdat att det inte var minskat utbud utan stigande efterfrågan som orsakade prisökningarna på jordbruksprodukter efter 1750. Detta kan dock inte hjälpa till att förklara ökad efterfrågan på industriprodukter, säger Mokyr: om efterfrågan på jordbruksprodukter ökar på industriprodukternas bekostnad är detta ett argument contra Gilboy, och om den ökade efterfrågan beror på ökad produktion och ökade inkomster i grund och botten, blir det återigen ett cirkelresonemang. (s 984) Mokyr finner Eric Jones (1974) version mer övertygande: "the golden age of the labourer" i 1700-talets andra fjärdedel gav arbetarna smak för finare varor, tillverkningsvaror, och han var därefter mer villig att arbeta hårt för att kunna köpa sådana. Alltså ett skifte i arbetsutbudet, alltså samma argument som De Vries senare gjorde. Mokyr noterar också att andra presenterat andra förklaringar till förlängningen av arbetsdagen under perioden: tvång (Marx, Hammonds) eller förbättrad kosthållning (Freudenberger, Cummins).
Vad gäller exporter så måste man då, säger Mokyr, kunna förklara varför efterfrågan på kontinenten riktades just mot Storbritannien och inte andra ställen, som då kunde ha industrialiserats istället. Han menar också att om exporterna ökade (vilket ökade tillväxten i industrin) pga förbättrade transporter, så kom detta egentligen från utbudssidan även om det syntes på efterfrågansidan. (s 986) Han menar också att exporterna rent empiriskt inte kan förklara IR: exportkvoten av BNP föll från 18 procent 1801 till 11 procent 1841 och 14 procent 1851. (s 987) (Paul Bairoch kommer fram till samma sak i J of European Ec Hist, 1974.)
Den tredje möjliga källan är befolkningstillväxt. Mokyr hävdar då att om befolkningstillväxt sänker inkomst per capita (dvs BNP per capita) så behöver inte befolkningstillväxt öka efterfrågan. Men vilket starkt antagande detta är -- det finns ju gott om malthusianska argument för att reallönen ska sjunka av befolkningstillväxt, men inte nödvändigtvis BNP per capita. Mokyr lägger fram ett matematiskt bevis (som sagt, detta är New Economic History) i ett appendix för att om befolkningsväxt sänker BNP per capita så blir netto-effekten på efterfrågan obestämd och kanske negativ, men han lägger inte fram några empiriska belägg för att antagandet skulle hålla...
En annan variant av Gilboytesen, säger Mokyr, är att utbudskurvan skiftat utåt av ökad efterfrågan. Mokyr pekar på att detta förutsätter att det finns en "market for innovations" som kan svara på prissignaler, och han argumenterar övertygande för att om en sådan marknad överhuvudtaget finns så är den antagligen synnerligen imperfekt pga externaliteter, osäkerheten i innovativ verksamhet, och att ny kunskap snabbt blir en public good. (s 990) Schiff (1971) har t ex visat att patentsystem inte gynnade industrialiseringen. Och Nathan Rosenberg (1974, Economic Journal) har argumenterat att det är vilseledande att anta att utbudet av ny teknologi var så elastiskt att efterfrågeförhållanden satte takten på den teknologiska förändringen. Mokyr menar också att i kol- och bomullsindustrierna skedde framstegen genom intensivare arbete och ökad resursallokering dit, inte genom teknologiska framsteg. (s 993f) Han ser inga skalfördelar i industrin före 1870 (s 995-8).
En tredje variant av Gilboytesen är att ökningen av efterfrågan på industrivaror inte skedde på bekostnad av andra varor utan genom användning av tidigare oanvända ekonomiska resurser (t ex ofrivillig arbetslöshet). Denna analys har framförts av Habakkuk såväl som Jan de Vries (1976, The Economy of Europe in an Age of Crisis, 1600-1750). Merkantilisterna framförde på 1600-1700-talen sådana proto-keynesianska argument. Mokyr menar dock (s 1000-1003) att om det fanns outnyttjade resurser som blev satta i spel mer effektivt så var detta mer genom utvecklingar på utbudssidan.
I sina slutsatser avfärdar Mokyr Gilboytesen och menar att:
"The old schoolboy view of the industrial revolution as a "wave of gadgets" may not be so far off the mark after all, provided we allow for "more" as well as for "better" gadgets, and we include abstract improvements such as organizationacl hange, changes in workers'a ttitudes, and so forth, as "gadgets" in a wider sense. /.../ the traditional notion that supply and demand were somehow symmetric in the industrialization process is unfounded. The determination of "when," "where," and "how fast" are to be sought first and foremost in supply, not demand related processes." (s 1003, 1005)
O'Brien 1977
1974 gav Oxford University Press ut tio essäer av professor Eric Jones på temat engelsk jordbrukshistoria från Restorationen 1660 till Waterloo 1815 under titeln Agriculture and the Industrial Revolution. Med anledning av denna utgåva skriver Patrick O'Brien i sektionen "Essays in bibliography and criticism" i The Economic History Review en artikel där han diskuterar jordbrukets utveckling 1660-1815 och bidrag av produktionsfaktorerna arbete, kapital och jord i utvecklingen. Jordbrukets historia har skrivits på ett mycket mer kvalitativt mindre kvantitativt sätt än historien om industrin, handeln och de offentliga finanserna, menar O'Brien (s 167) och pekar på att det inte finns några skattningar av den brukade jordens areal på 1600-1700-talen utan att man mest verkar anta att arealen stod stilla fram till att de höga matpriserna 1790-1815 (jfr Lindert 1985) gav anledning till ny uppodling. Vad gäller kapitalformation har Holderness gjort skattningar i sitt kapitel i Higgins och Pollard (red) Aspects of Capital Formation in Great Britain, 1750-1850 (1971) och Feinstein har kommande skattningar i Capital Accumulation and Economic Growth in Great Britain, 1760-1860. O'Brien menar att det är troligt att 1650 var den "extensiva fasen" i det brittiska jordbrukets investeringar klar -- man hade då nyodlat jord (land reclamation), rensat och dränerat, samt konstruerat vägar. Efter det kunde kvantitativt ganska små investeringar i byggnader och framför allt djur öka produktionen kraftigt. Det verkar som att ration djur per sysselsatt var högre i engelskt jordbruk än i Frankrike, Italien eller Ryssland. Djuren gav kraft, transport och gödsel och även output i form av mejeriproudkter, kött och råprodukter till industrin (t ex oxskinn som blev till rep i Falu koppargruva). Vi behöver förstå, säger O'Brien, varför djur-människa-ration var högre i Storbritannien och Holland än annanstans i Europa. Vad gäller arbetskraften var det absoluta antalet sysselsatta i jordbruket konstant mellan 1701 och 1831 (!) runt 1.8 miljoner. För perioden 1793-1872 menar Jones att befolkningen på landsbygden ökade snabbare än vad jordbruket behövde arbetskraft, vilket ledde till ett överutbud på arbetskraft; detta gäller dock inte nödvändigtvis för tidigare perioder med lägre befolkningstillväxt, säger O'Brien. Det kan ha skett en förbättring av "skills and quality of" arbetskraften mellan 1650 och 1815 men det verkar inte finnas mycket statistik än läskunnighet. (s 170)
Två faktorer finns kvar: tekniska framsteg samt institutionella förändringar (enclosures). Jones är skeptisk till enclosures som förklaring, vilket också får stöd i monografier -- Thomas (1963) om Wales och Grigg (1966) om södra Lincolnshire såväl som McCloskeys pågående arbete, hittills presenterat i ett bokkapitel från 1973. O'Brien menar att jordbrukshistorikernas bästa arbeten handlar om teknologiska framsteg (s 170). Det handlar om bättre redskap men också om nya grödor.
Därefter börjar en rätt svamlig sektion där O'Brien pratar om huruvida jordbruket var en progresiv kraft eller ej på 1700-1800-talen, takten på framsteg, och kopplingen mellan industri och jordbruk. Priserna på mat steg ca 1510-1660, stod därefter stilla 1660-1750 och ökade därefter 1750-1815. Vad förklarar dessa "long swings"? Det kan bara göras i ett europeiskt perspektiv, säger O'B. (s 174) Prisökningarna 1750-1815 är bakgrunden till Ricardos och andras pessimism, och attacken på Corn Laws kan se som en lösning på problemet; O'B är inte imponerad av jordbrukets omställning i respons. Han menar också att förklaringen till de stigande priserna 1750-1815 är att jordbruket inte ökade sin produktion trots stigande urban efterfrågan. (s 175) Habakkuk och därefter Deane och Cole har argumenterat för att överföringen av inkomster från löntagare till bönder och jordägare skapade "a more buoyant home market for manufactured commodities and stimulated higher rates of saving and investment", men O'B är tveksam till denna tes. Arthur John har också i artiklar om perioden 1660-1745 visat att den inkomstöverföringen lika gärna skulle kunna ha den motsatta effekten, beroende på efterfrågans inkomstelasticitet i olika samhällsklasser. Däremot menar O'Brien contra Ricardo att jordägarna i huvudsak hade en positiv effekt på den ekonomiska utvecklingen och använde sina vinster från jordbruksproduktionen på ett vettigt sätt, t ex i att investera i förbättringar av produktionen. Här stödjer han sig på F.M.L. Thompsons English Landed Society in the 19th Century (1963) och G.E. Mingays English Landed Society in the 18th Century (1963). Han hävdar att de i ett europeiskt perspektiv var sparsamma vad gäller lyxkonsumtion och "progressiva" i sina investeringsvanor. (s 179) Däremot tror inte O'B att de hade en högre tendens att konsumera inhemska industrivaror än vad andra samhällsklasser hade; tvärtom, säger han, så konsumerade de i högre grad importerade varor. Inte heller jordbruksarbetarna satte fart på efterfrågan på industriprodukter: "Those who continued to work in the countryside did not spend enough to widen appreciably the market for manufactured goods. Industry found its best markets in the urban sector or abroad." (s 179)
O'Brien 1985
Historiker som Deane och Cole (1972) hävdade att exportefterfrågan var en avgörande kraft för den brittiska industriella revolutionen. Denna tolkning ifrågasattes av A.H. John, D. Eversley och E.L. Jones som istället betonade, med Johns (1967) ord, "the centrality of agricultural change and a dynamic home market to British economic growth". I Cambridge inflytelserika The Economic History of Britain hävdade 1981 Donald McCloskey och R.P. Thomas med en kontrafaktisk metod än starkare att utrikeshandeln inte var viktig. Syftet med denna artikel av O'Brien är att argumentera mot nytolkningen.
Dataläget är dåligt, säger O'Brien: vi har inga siffror på hur mycket investeringar som kom till industrin från jordbruket eller vice versa, eller i allmänhet flödet av pengar mellan sektorerna. Skattningarna av jordbrukets produktion -- han refererar till Crafts (1983) "British Economic Growth 1700-1831" bygger helt på extrapoleringar utifrån befolkningsstatistik och/eller reallöner. Inte heller existerande prisdata 1660-1820, från Schumpeter (1938), Gilboy (1936), Phelps Brown och Hopkins (1962), duger för O'Brien som därför här presenterar två nya prisserier för jordbruks- och industriprodukter under perioden. Han sammanfattar sina slutsatser så här. 1, det behövdes en lång stegring av jordbrukspriserna 1750-1815 för att sätta fart på innovationstakten i sektorn. 2, i en europeisk kontext är det anmärkningsvärda med engelskt jordbruk inte tillväxttakten utan förmågan att bibehålla output och samtidigt släppa arbetskraft till industri- och tjänstesektorerna. 3, varken den långsamma växten i jordbrukets produktivitet eller den begränsade släppandet av arbetskraft till mer högbetalda jobb gjorde något större bidrag till utgifterna på industrivarorna. 4, 1660-1820 så är netto-effekten på hemmamarknaden för industrivaror av först en gynnsam och sen en ogynnsam trend i netto-pris-relationer mellan jordbruk och industri något negativ. 5, "against this background of long swings in relative prices, exports re-emerge as a far more important stimulus to industrialization than advances in agricultural productivity" (s 775). "Thus the views of classical economists who saw agriculture as a potential brake on economic progress seem ripe for rehabilitation."
Huvudbilden av prisindexen är att priserna på både industrivaror och jordbruksvaror står rätt still 1660 till 1745 (jakobitupproren). Därefter börjar jordbrukspriserna öka rätt kraftigt till 1770, står därefter stilla i tio år och ökar därefter än mer. Industripriserna börjar inte öka svagt förrän på 1170-talet, står rätt stilla på 1780-talet, och ökar därefter rätt rejält efter 1790. Tidigare prisdata för jordbruks- och industriprodukter i södra England, av Doughty (1975, i Explorations in Econ Hist) visar att de står rätt stilla från mitten av 1400-talet till 1500-talets andra decennium då "prisrevolutionen" börjar. Grovt talat så ökar jordbrukets relativa priser ca 1501-1641, därefter den omvända trenden till 1705, därefter stabilitet 1705-1745.
Jones (1981, i Cambridge Econ Hist of Britain) skattade tillväxten i jordbruket 1700-1800 som 0.48 procent per år, utifrån att växten skulle följa befolkningsväxten, justerat för nettoimporter av mat. Crafts (1983) reviderar skattningarna och lägger fram sina egna: 1700-60 0.60 procent årligen, 1760-80 0.13 procent, 1780-1801 0.65 procent. O'Brien menar att dessa skattningar är "gissningar" men använder dem ändå och drar slutsatsen att 1700-60 växte jordbrukets output lite snabbare än befolkningen men långsammare efter 1760 (s 778f). Och det gick alltså långsammare efter 1760 trots att priserna steg; O'Brien drar slutsatsen att det krävdes en lång trend av ökade priser för att öka investeringarna och få upp tillväxttakten i jordbruket igen efter 1780 (s 779).
Han upprepar sitt argument från 1977 att i ett europeiskt perspektiv är det inte växten i output som är imponerande med brittiskt jordbruk 1650-1815 utan ökningen av arbetsproduktivitet som tillät att man producerade mer mat samtidigt som man släppte ifrån sig arbetskraft till jordbruket (s 779). Centrum i denna utveckling, som han menar felaktigt refereras till som en "jordbruksrevolution", var, menar han med referens till Chorley i EHR 1981 att man fick fram grödor som lämpade sig till foder vilket möjliggjorde en ökning av antalet djur i jordbruket. Åtminstone i det tidiga 1800-talet och kanske tidigare utmärkte sig England i ett europeiskt perspektiv genom en högre djurintensitet i jordbruket (O'Brien och Heath, "Agricultural Efficiency in Britain and France, 1780--1914", 1977). Men någon ökning 1660-1820 verkar inte kunna förklaras av högre prisökningar på mejeriprodukter och kött än på spannmål, som agrarhistoriker gjort en hypotes om, för någon sådan prisförskjutning skedde inte under perioden.
Även om ökningen i jordbrukets arbetsproduktivitet var långsam så bidrog den till efterfrågan på industriprodukter på tre sätt. (1) stigande inkomster i jordbruket gav köpkraft för tillverkningsvaror. (2) arbetskraft som rörde sig från jordbruksarbete till mer högbetalda urbana jobb ökade sina utgifter på tillverkningsvaror. (3) skiften i terms of trade mellan sektorerna påverkade utgifterna på tillverkningsvarorna. (s 780f) O'Brien gör lite yxiga beräkningar på dessa tre mekanismer och kommer fram till att de första två men inte den tredje bidrar till ökad industriell produktion mellan 1700 och 1800; dock hävdar han att det bara är en mindre del av den industriella tillväxten som kan förklaras av detta; "the evidence adduced here suggests that agriculture's contribution to widening the domestic market for industrial expansion was slight" (s 783).
Slutsatsen blir alltså, som nämnt i inledningen, stöd för de klassiska ekonomernas (Ricardos) syn på jordbruket som något av ett hinder för Storbritanniens ekonomiska framsteg på 1800-talet (s 784). O'Brien referear till Mokyrs (1977) argument mot efterfråganförklaringen av den industriella revolutionen, men säger också att förskjutningar av inkomster mellan olika grupper har effekter på efterfrågan på olika typer av produkter. Som O'Brien ser det gjorde jordbruket ett bidrag till Storbritanniens ekonomiska utveckling genom att 1700 ha nått en nivå att kunna försörja familjer utan att göra anspråk på alla resurser i form av arbete och kapital och att prisstegringen efter 1745 ökade investeringarna i sektorn och tog den till en ny nivå, varpå det var industrin som ledde den ekonomiska utvecklingen. Industrin hjälptes i det genom integration av den inhemska marknaden genom förbättringar av transporter, tre uppsving i utrikeshandeln (1700-15, 1745-60 och 1783-1800) och ett "modicum net investment in industry". (s 785) Befolkningsväxten menar han var "probably more of a nuisance than a precondition for industrialization" (s 786). Och: "We need to reaffirm the Industrial Revolution as quintessentially industrial, commercial and urban." (786)
1974 gav Oxford University Press ut tio essäer av professor Eric Jones på temat engelsk jordbrukshistoria från Restorationen 1660 till Waterloo 1815 under titeln Agriculture and the Industrial Revolution. Med anledning av denna utgåva skriver Patrick O'Brien i sektionen "Essays in bibliography and criticism" i The Economic History Review en artikel där han diskuterar jordbrukets utveckling 1660-1815 och bidrag av produktionsfaktorerna arbete, kapital och jord i utvecklingen. Jordbrukets historia har skrivits på ett mycket mer kvalitativt mindre kvantitativt sätt än historien om industrin, handeln och de offentliga finanserna, menar O'Brien (s 167) och pekar på att det inte finns några skattningar av den brukade jordens areal på 1600-1700-talen utan att man mest verkar anta att arealen stod stilla fram till att de höga matpriserna 1790-1815 (jfr Lindert 1985) gav anledning till ny uppodling. Vad gäller kapitalformation har Holderness gjort skattningar i sitt kapitel i Higgins och Pollard (red) Aspects of Capital Formation in Great Britain, 1750-1850 (1971) och Feinstein har kommande skattningar i Capital Accumulation and Economic Growth in Great Britain, 1760-1860. O'Brien menar att det är troligt att 1650 var den "extensiva fasen" i det brittiska jordbrukets investeringar klar -- man hade då nyodlat jord (land reclamation), rensat och dränerat, samt konstruerat vägar. Efter det kunde kvantitativt ganska små investeringar i byggnader och framför allt djur öka produktionen kraftigt. Det verkar som att ration djur per sysselsatt var högre i engelskt jordbruk än i Frankrike, Italien eller Ryssland. Djuren gav kraft, transport och gödsel och även output i form av mejeriproudkter, kött och råprodukter till industrin (t ex oxskinn som blev till rep i Falu koppargruva). Vi behöver förstå, säger O'Brien, varför djur-människa-ration var högre i Storbritannien och Holland än annanstans i Europa. Vad gäller arbetskraften var det absoluta antalet sysselsatta i jordbruket konstant mellan 1701 och 1831 (!) runt 1.8 miljoner. För perioden 1793-1872 menar Jones att befolkningen på landsbygden ökade snabbare än vad jordbruket behövde arbetskraft, vilket ledde till ett överutbud på arbetskraft; detta gäller dock inte nödvändigtvis för tidigare perioder med lägre befolkningstillväxt, säger O'Brien. Det kan ha skett en förbättring av "skills and quality of" arbetskraften mellan 1650 och 1815 men det verkar inte finnas mycket statistik än läskunnighet. (s 170)
Två faktorer finns kvar: tekniska framsteg samt institutionella förändringar (enclosures). Jones är skeptisk till enclosures som förklaring, vilket också får stöd i monografier -- Thomas (1963) om Wales och Grigg (1966) om södra Lincolnshire såväl som McCloskeys pågående arbete, hittills presenterat i ett bokkapitel från 1973. O'Brien menar att jordbrukshistorikernas bästa arbeten handlar om teknologiska framsteg (s 170). Det handlar om bättre redskap men också om nya grödor.
Därefter börjar en rätt svamlig sektion där O'Brien pratar om huruvida jordbruket var en progresiv kraft eller ej på 1700-1800-talen, takten på framsteg, och kopplingen mellan industri och jordbruk. Priserna på mat steg ca 1510-1660, stod därefter stilla 1660-1750 och ökade därefter 1750-1815. Vad förklarar dessa "long swings"? Det kan bara göras i ett europeiskt perspektiv, säger O'B. (s 174) Prisökningarna 1750-1815 är bakgrunden till Ricardos och andras pessimism, och attacken på Corn Laws kan se som en lösning på problemet; O'B är inte imponerad av jordbrukets omställning i respons. Han menar också att förklaringen till de stigande priserna 1750-1815 är att jordbruket inte ökade sin produktion trots stigande urban efterfrågan. (s 175) Habakkuk och därefter Deane och Cole har argumenterat för att överföringen av inkomster från löntagare till bönder och jordägare skapade "a more buoyant home market for manufactured commodities and stimulated higher rates of saving and investment", men O'B är tveksam till denna tes. Arthur John har också i artiklar om perioden 1660-1745 visat att den inkomstöverföringen lika gärna skulle kunna ha den motsatta effekten, beroende på efterfrågans inkomstelasticitet i olika samhällsklasser. Däremot menar O'Brien contra Ricardo att jordägarna i huvudsak hade en positiv effekt på den ekonomiska utvecklingen och använde sina vinster från jordbruksproduktionen på ett vettigt sätt, t ex i att investera i förbättringar av produktionen. Här stödjer han sig på F.M.L. Thompsons English Landed Society in the 19th Century (1963) och G.E. Mingays English Landed Society in the 18th Century (1963). Han hävdar att de i ett europeiskt perspektiv var sparsamma vad gäller lyxkonsumtion och "progressiva" i sina investeringsvanor. (s 179) Däremot tror inte O'B att de hade en högre tendens att konsumera inhemska industrivaror än vad andra samhällsklasser hade; tvärtom, säger han, så konsumerade de i högre grad importerade varor. Inte heller jordbruksarbetarna satte fart på efterfrågan på industriprodukter: "Those who continued to work in the countryside did not spend enough to widen appreciably the market for manufactured goods. Industry found its best markets in the urban sector or abroad." (s 179)
O'Brien 1985
Historiker som Deane och Cole (1972) hävdade att exportefterfrågan var en avgörande kraft för den brittiska industriella revolutionen. Denna tolkning ifrågasattes av A.H. John, D. Eversley och E.L. Jones som istället betonade, med Johns (1967) ord, "the centrality of agricultural change and a dynamic home market to British economic growth". I Cambridge inflytelserika The Economic History of Britain hävdade 1981 Donald McCloskey och R.P. Thomas med en kontrafaktisk metod än starkare att utrikeshandeln inte var viktig. Syftet med denna artikel av O'Brien är att argumentera mot nytolkningen.
Dataläget är dåligt, säger O'Brien: vi har inga siffror på hur mycket investeringar som kom till industrin från jordbruket eller vice versa, eller i allmänhet flödet av pengar mellan sektorerna. Skattningarna av jordbrukets produktion -- han refererar till Crafts (1983) "British Economic Growth 1700-1831" bygger helt på extrapoleringar utifrån befolkningsstatistik och/eller reallöner. Inte heller existerande prisdata 1660-1820, från Schumpeter (1938), Gilboy (1936), Phelps Brown och Hopkins (1962), duger för O'Brien som därför här presenterar två nya prisserier för jordbruks- och industriprodukter under perioden. Han sammanfattar sina slutsatser så här. 1, det behövdes en lång stegring av jordbrukspriserna 1750-1815 för att sätta fart på innovationstakten i sektorn. 2, i en europeisk kontext är det anmärkningsvärda med engelskt jordbruk inte tillväxttakten utan förmågan att bibehålla output och samtidigt släppa arbetskraft till industri- och tjänstesektorerna. 3, varken den långsamma växten i jordbrukets produktivitet eller den begränsade släppandet av arbetskraft till mer högbetalda jobb gjorde något större bidrag till utgifterna på industrivarorna. 4, 1660-1820 så är netto-effekten på hemmamarknaden för industrivaror av först en gynnsam och sen en ogynnsam trend i netto-pris-relationer mellan jordbruk och industri något negativ. 5, "against this background of long swings in relative prices, exports re-emerge as a far more important stimulus to industrialization than advances in agricultural productivity" (s 775). "Thus the views of classical economists who saw agriculture as a potential brake on economic progress seem ripe for rehabilitation."
Huvudbilden av prisindexen är att priserna på både industrivaror och jordbruksvaror står rätt still 1660 till 1745 (jakobitupproren). Därefter börjar jordbrukspriserna öka rätt kraftigt till 1770, står därefter stilla i tio år och ökar därefter än mer. Industripriserna börjar inte öka svagt förrän på 1170-talet, står rätt stilla på 1780-talet, och ökar därefter rätt rejält efter 1790. Tidigare prisdata för jordbruks- och industriprodukter i södra England, av Doughty (1975, i Explorations in Econ Hist) visar att de står rätt stilla från mitten av 1400-talet till 1500-talets andra decennium då "prisrevolutionen" börjar. Grovt talat så ökar jordbrukets relativa priser ca 1501-1641, därefter den omvända trenden till 1705, därefter stabilitet 1705-1745.
Jones (1981, i Cambridge Econ Hist of Britain) skattade tillväxten i jordbruket 1700-1800 som 0.48 procent per år, utifrån att växten skulle följa befolkningsväxten, justerat för nettoimporter av mat. Crafts (1983) reviderar skattningarna och lägger fram sina egna: 1700-60 0.60 procent årligen, 1760-80 0.13 procent, 1780-1801 0.65 procent. O'Brien menar att dessa skattningar är "gissningar" men använder dem ändå och drar slutsatsen att 1700-60 växte jordbrukets output lite snabbare än befolkningen men långsammare efter 1760 (s 778f). Och det gick alltså långsammare efter 1760 trots att priserna steg; O'Brien drar slutsatsen att det krävdes en lång trend av ökade priser för att öka investeringarna och få upp tillväxttakten i jordbruket igen efter 1780 (s 779).
Han upprepar sitt argument från 1977 att i ett europeiskt perspektiv är det inte växten i output som är imponerande med brittiskt jordbruk 1650-1815 utan ökningen av arbetsproduktivitet som tillät att man producerade mer mat samtidigt som man släppte ifrån sig arbetskraft till jordbruket (s 779). Centrum i denna utveckling, som han menar felaktigt refereras till som en "jordbruksrevolution", var, menar han med referens till Chorley i EHR 1981 att man fick fram grödor som lämpade sig till foder vilket möjliggjorde en ökning av antalet djur i jordbruket. Åtminstone i det tidiga 1800-talet och kanske tidigare utmärkte sig England i ett europeiskt perspektiv genom en högre djurintensitet i jordbruket (O'Brien och Heath, "Agricultural Efficiency in Britain and France, 1780--1914", 1977). Men någon ökning 1660-1820 verkar inte kunna förklaras av högre prisökningar på mejeriprodukter och kött än på spannmål, som agrarhistoriker gjort en hypotes om, för någon sådan prisförskjutning skedde inte under perioden.
Även om ökningen i jordbrukets arbetsproduktivitet var långsam så bidrog den till efterfrågan på industriprodukter på tre sätt. (1) stigande inkomster i jordbruket gav köpkraft för tillverkningsvaror. (2) arbetskraft som rörde sig från jordbruksarbete till mer högbetalda urbana jobb ökade sina utgifter på tillverkningsvaror. (3) skiften i terms of trade mellan sektorerna påverkade utgifterna på tillverkningsvarorna. (s 780f) O'Brien gör lite yxiga beräkningar på dessa tre mekanismer och kommer fram till att de första två men inte den tredje bidrar till ökad industriell produktion mellan 1700 och 1800; dock hävdar han att det bara är en mindre del av den industriella tillväxten som kan förklaras av detta; "the evidence adduced here suggests that agriculture's contribution to widening the domestic market for industrial expansion was slight" (s 783).
Slutsatsen blir alltså, som nämnt i inledningen, stöd för de klassiska ekonomernas (Ricardos) syn på jordbruket som något av ett hinder för Storbritanniens ekonomiska framsteg på 1800-talet (s 784). O'Brien referear till Mokyrs (1977) argument mot efterfråganförklaringen av den industriella revolutionen, men säger också att förskjutningar av inkomster mellan olika grupper har effekter på efterfrågan på olika typer av produkter. Som O'Brien ser det gjorde jordbruket ett bidrag till Storbritanniens ekonomiska utveckling genom att 1700 ha nått en nivå att kunna försörja familjer utan att göra anspråk på alla resurser i form av arbete och kapital och att prisstegringen efter 1745 ökade investeringarna i sektorn och tog den till en ny nivå, varpå det var industrin som ledde den ekonomiska utvecklingen. Industrin hjälptes i det genom integration av den inhemska marknaden genom förbättringar av transporter, tre uppsving i utrikeshandeln (1700-15, 1745-60 och 1783-1800) och ett "modicum net investment in industry". (s 785) Befolkningsväxten menar han var "probably more of a nuisance than a precondition for industrialization" (s 786). Och: "We need to reaffirm the Industrial Revolution as quintessentially industrial, commercial and urban." (786)
Horrell 1996
Sara Horrell börjar sin artikel med att ta upp efterfrågansideförklaringar till den industriella revolutionen i Storbritannien, förklaringar som betonar befolkningstillväxt, ökad inkomstojämlikhet, högre löner och större möjligheter till arbete för kvinnor och barm. och förändrade preferenser vad gäller hushållsproduktion och konsumtion. (McKendrick 1974, Williamson 1985, Hudson 1992, De Vries 1994, och tidigare Gilboy.) Horrell använder hushållsbudgetar från arbetarklassen och en skattning av aggregerade utgifter på mat för att undersöka effekten av inhemsk efterfrågan på den brittiska industrialiseringen.
Horrell konstaterar att Lindert föreslagit att befolkningen kan ha växt pga en exogen minskning av mortaliteten istället för att som Wrigley och Schofield föreslagit, befolkningen växte pga en ökning av fertiliteten orsakad av ekonomisk tillväxt. Men varför, frågar Horrell, skulle befolkningsväxt ha ökat efterfrågan på industriprodukter? Det finns två kanaler. 1, genom jordbruksproduktionen, matpriser och inkomstfördelning; 2, genom innovation i industrin. Den traditionella versionen betonar jordbruket: en ökad befolkning krävde ökad produktivitet i jordbruket, vilket ökade bönders inkomster vilket tillät dem att köpa tillverkningsvaror, samtidigt som den högre produktiviteten sänkte matpriserna vilket tillät också andra att köpa tillverkningsvaror (Eversley 1967). Men Horrell menar att nyare forskning talar mot denna tolkning: reala inkomster växte långsamt i jordbruket, det fanns stor arbetslöshet på landet, produktivitetsväxten var långsammare under industriella revolutionen än tidigare, och relativpriserna på mat ökade (O'Brien 1985, Clark 1991, Mokyr 1977, Horrell och Humphries 1992). Med hänvisning till O'Brien (1985) menar hon att jordbruket "probably" stod för mindre än 20 procent av den ökade efterfrågan på industriprodukter. (s 563) Även om matpriser inte sjönk kan förbättringar av jordbruket ändå haft en effekt på efterfråganmönser genom att minska subsistenssektorn och öka fokus på lönearbete och marknadsproducerade varor. Detta har Pat Hudson argumenterat för i The Industrial Revolution (1992); de Vries version är att en sådan omvandling föregick den industriella revolutionen. En annan version är att förändringar i inkomstfördelningen påverkade efterfrågan på industriprodukter:
En annan möjlighet -- som Neil McKendrick föreslagit -- är att konsumentvaruindustrierna inte bara erbjöd nya varor utan också jobb till kvinnor och barn vilket ökade familjeinkomsterna. Att kvinnor fick större inkomster ökade enligt denna förklaring deras inflytande över familjens beslutsfattande och köpen av kvinnoorienterade varor som kläder, knappar, keramik, m m. McKendrick: "the new patterns of consumption played an important part in boosting home demand and fuelling economic growth". Men Horrell är skeptisk också till denna förklaring: kvinnor kan ha arbetat mer eftersom männens löner sjönk (så inkomstnivån var fortfarande stagnanat), arbetarklassen köpte inte mycket kläder utan ärvde dem mest, och liknande efterfrågeförhållanden ledde inte till någon industriell revolution annanstans. "Higher domestic demand arising from the increased family incomes of the labor aristocracy remains in dispute." (564)
Horrell fokuserar dock inte i denna artikel från den stora frågan om huruvida efterfrågan förklarar den industriella revolutionen, utan istället på huruvida de hypoteserade konsekvenserna för utgiftsmönster kan identifieras empiriskt. (564) "Did increased incomes, reduced home production, factory work, and changed patterns of household labor-force participation increase the demand for manufactured goods? If not, the mechanisms posited by demand-side proponents are called into question and further questions are raised." (564) Hon har samlat in hushållsbudgetar från arbetarklasshushåll från 1787 till 1854 och analyserar dessa. I detta paper används 283 hushållsbudgetar; totalt omfattar datasetet 1781 hushåll. (565; Horrell och Humphries i JEH 1992 presenterar det större datasetet) De kommer från 26 olika källor, såsom samtida samhällskommentatorer och parlamentsutredningar. De grupperas utifrån mannens yrke: jordbruksarbetare, "outworkers", arbetararistorkrati såsom gruvarbetare och fabriksarbetare.
75 procent av hushållsbudgetarna gick till mat både i sena 1700-talet och mitten av 1800-talet; 6/7 av inkomsterna gick till nödvändigheter. (572) Man kan se att gruvarbetare och fabriksarbetare äter mer kött och en mindre andel mjöl (starch). "Rents as a proportion of total expenditure increased for most groups over the period, supporting the notion of a redistribtion of income towards property owners." (572, även 581) Ale förekommer bland de som inte är jordbruksarbetare och tobaken förekommer från det tidiga 1800-talet. På 1700-talet var råg och havre (oatmeal) den viktigaste källan till starch men på 1800-talet kom riset (576). De reala utläggen för ett hushåll ökade med ungefär en tredjedel under perioden. (581) Detta är betydligt lägre än Feinsteins och Crafts skattningar av konsumtionsökningen per capita (119 resp 56 proc), så "increased domestic demand must have come disproportionately from other sectors of society". (582) Horrell utvecklar:
Horrell konstaterar att Lindert föreslagit att befolkningen kan ha växt pga en exogen minskning av mortaliteten istället för att som Wrigley och Schofield föreslagit, befolkningen växte pga en ökning av fertiliteten orsakad av ekonomisk tillväxt. Men varför, frågar Horrell, skulle befolkningsväxt ha ökat efterfrågan på industriprodukter? Det finns två kanaler. 1, genom jordbruksproduktionen, matpriser och inkomstfördelning; 2, genom innovation i industrin. Den traditionella versionen betonar jordbruket: en ökad befolkning krävde ökad produktivitet i jordbruket, vilket ökade bönders inkomster vilket tillät dem att köpa tillverkningsvaror, samtidigt som den högre produktiviteten sänkte matpriserna vilket tillät också andra att köpa tillverkningsvaror (Eversley 1967). Men Horrell menar att nyare forskning talar mot denna tolkning: reala inkomster växte långsamt i jordbruket, det fanns stor arbetslöshet på landet, produktivitetsväxten var långsammare under industriella revolutionen än tidigare, och relativpriserna på mat ökade (O'Brien 1985, Clark 1991, Mokyr 1977, Horrell och Humphries 1992). Med hänvisning till O'Brien (1985) menar hon att jordbruket "probably" stod för mindre än 20 procent av den ökade efterfrågan på industriprodukter. (s 563) Även om matpriser inte sjönk kan förbättringar av jordbruket ändå haft en effekt på efterfråganmönser genom att minska subsistenssektorn och öka fokus på lönearbete och marknadsproducerade varor. Detta har Pat Hudson argumenterat för i The Industrial Revolution (1992); de Vries version är att en sådan omvandling föregick den industriella revolutionen. En annan version är att förändringar i inkomstfördelningen påverkade efterfrågan på industriprodukter:
"Furthermore, increased agricultural productivity, cheaper labor arising from increased population, and redistribution of income towards property owners increased middle- and upper-class incomes and heightened income inequality, which would have increased demand for manufactured goods. A number of authors have referred to this growing bourgeois consumption, and its existence is supported by Jeffrey Williamson's finding that income distribution moved in favor of the already better-off. But, even if the middle and upper classes did have higher incomes, we do not know whether they spent their money on the manufactured goods of the new industries, on hand-crafted traditional wares, or on imported luxuries" (563)Hon avfärdar som vi ser denna förklaring, men den har i alla fall framförts av Davis (Industrial Revolution, s 62-76), Allen (Enclosure, kap 12 och 14) och Berg (Markets, s 12-13).
En annan möjlighet -- som Neil McKendrick föreslagit -- är att konsumentvaruindustrierna inte bara erbjöd nya varor utan också jobb till kvinnor och barn vilket ökade familjeinkomsterna. Att kvinnor fick större inkomster ökade enligt denna förklaring deras inflytande över familjens beslutsfattande och köpen av kvinnoorienterade varor som kläder, knappar, keramik, m m. McKendrick: "the new patterns of consumption played an important part in boosting home demand and fuelling economic growth". Men Horrell är skeptisk också till denna förklaring: kvinnor kan ha arbetat mer eftersom männens löner sjönk (så inkomstnivån var fortfarande stagnanat), arbetarklassen köpte inte mycket kläder utan ärvde dem mest, och liknande efterfrågeförhållanden ledde inte till någon industriell revolution annanstans. "Higher domestic demand arising from the increased family incomes of the labor aristocracy remains in dispute." (564)
Horrell fokuserar dock inte i denna artikel från den stora frågan om huruvida efterfrågan förklarar den industriella revolutionen, utan istället på huruvida de hypoteserade konsekvenserna för utgiftsmönster kan identifieras empiriskt. (564) "Did increased incomes, reduced home production, factory work, and changed patterns of household labor-force participation increase the demand for manufactured goods? If not, the mechanisms posited by demand-side proponents are called into question and further questions are raised." (564) Hon har samlat in hushållsbudgetar från arbetarklasshushåll från 1787 till 1854 och analyserar dessa. I detta paper används 283 hushållsbudgetar; totalt omfattar datasetet 1781 hushåll. (565; Horrell och Humphries i JEH 1992 presenterar det större datasetet) De kommer från 26 olika källor, såsom samtida samhällskommentatorer och parlamentsutredningar. De grupperas utifrån mannens yrke: jordbruksarbetare, "outworkers", arbetararistorkrati såsom gruvarbetare och fabriksarbetare.
75 procent av hushållsbudgetarna gick till mat både i sena 1700-talet och mitten av 1800-talet; 6/7 av inkomsterna gick till nödvändigheter. (572) Man kan se att gruvarbetare och fabriksarbetare äter mer kött och en mindre andel mjöl (starch). "Rents as a proportion of total expenditure increased for most groups over the period, supporting the notion of a redistribtion of income towards property owners." (572, även 581) Ale förekommer bland de som inte är jordbruksarbetare och tobaken förekommer från det tidiga 1800-talet. På 1700-talet var råg och havre (oatmeal) den viktigaste källan till starch men på 1800-talet kom riset (576). De reala utläggen för ett hushåll ökade med ungefär en tredjedel under perioden. (581) Detta är betydligt lägre än Feinsteins och Crafts skattningar av konsumtionsökningen per capita (119 resp 56 proc), så "increased domestic demand must have come disproportionately from other sectors of society". (582) Horrell utvecklar:
Evidence from the budgets of laboring households indicates that the expenditure of the working class was not a major stimulus to industrialization. It provided little demand for the products of the new manufacturing industries, although it was responsible for about one-third of the increased expenditure on all items. Thus working-class expenditure manifested itself as demand for the products of the traditional industries, particularly food, food processing, and related transport and distribution activities. There was also increased expenditure on fuel, and a significant proportion of nonessential expenditure was directed towards services such as education, recreation, sick clubs, and friendly societies. But we need to look elsewhere to discover who was demanding the products of the textile industries and household goods industries such as pottery, cutlery, small metal goods, toys, and paper. (s 582)Hon går vidare med regressionsanalys av relationen -- à la McKendrick -- mellan kvinnor och barns förvärvsarbete och konsumtionen. Resultaten talar emot McKendricks analys (s 589).
Magnusson och Nyberg 1995
"Det övergripande syftet med detta forskningsprojekt är att undersöka hur
och varfor konsumtionsmönster och preferenser har forandrats, och vilken roll
dessa forandringar i sin tur har hat? för den industriella utveckling som
Sverige genomgått under 1800-talet och fram till första världskriget"
De sammanfattar efterfråganargumentet:
De sammanfattar efterfråganargumentet:
"Redan på 1930-talet formulerades invamlningar mot starkt produktionsinriktade tolkningar av den industriella revolutionen i England, tolkningar som företraddes av sadana auktoriteter som Marx och Mantoux. en banbrytande uppsats betonar Elizabeth Gilboy att den mekaniserade fabriken måste ses som ett resultat av massmarknadens uppkomst, vilken i sin tur framför allt förutsatte en ökad köpkraft från breda lager av befolkningen. Diskussionen kring efterfrågans roll har sedan rasat vidare, särskilt inom brittisk ekonomisk-historisk forskning. Nutida forskare som Mokyr och McCloskey har visserligen tillbakavisat tesen att en snabbt stigande efterfrågan i England på 1700-talet ensamt skulle kunna förklara den industriella revolutionen, eftersom det i så fall skulle forutsätta stor outnyttjad kapacitet inom den brittiska ekonomin vid denna tid. Istället betonar de, liksom Mantoux, den snabbt ökande kapacitet som drevs fram av teknologiska och organisatoriska innovationer, vilket i sin tur möjliggjorde en ökad konsumtion.’
Aven om det självfallet är omöjligt att peka ut en faktor som den enda betydelsefulla, ar ändå Mokyrs och McCloskeys argument utpräglat statiskt. Det förmår inte på allvar tillbakavisa den långsiktiga betydelsen av “the birth of a tonsumer society” som Neil McKendrick - liksom Elizabeth Gilboy - för Englands del tidsmassigt vill lokalisera till 1700-talet. Sett i ett mera dynamiskt perspektiv kan naturligtvis en snabbt stigande efterfrågan - vare sig den genereras via en inkomst-omfördelning hemma eller en stigande utländsk efterfr4gan - leda till krav på ökad produktion som i sin tur genererar krav på forandrad industriell produktion och organisation. Särskild relevans har detta synsätt med tanke på att de dominerande konsumtionsvaruindustriema under 1700~talet var foga teknologiskt avancerade och inte heller krävde omfattande investeringar. De studier som hittills har genomförts rörande kapitalbehovet for industrin under den första industriella revolutionen är samstämmiga nar det galler det relativt blygsamma behovet av kapital9 En utvidgad kapacitet kunde förverkligas utan stora investeringar. Att en ökad efterfrågan leder till ett ökat innovationstryck har uppmärksammats bland annat i den diskussion som under senare år har forts kring fabrikssystemets uppkomst och spridning. Istallet för att betona teknologins betydelse - “the muscle and engine explanation” (senast hos D. Landes) - har istället den snabbt stigande efterfrågan påtextilvaror setts som en central faktor när det galler att forstå fabrikernas framväxt. För den decentraliserade och förläggarbaserade industriella organisationsformen ledde den, i första hand utländska, snabba efterfrågeökningen från mitten av 1700-talet till ökade trar~aktions-, övervaknings- och transportkostnader. Detta i sin tur stimulerade framväxten av en mer centraliserad produktion och distribution.”
Lennart Schön och andra har för Sveriges del betonat vikten av ökade inkomster i jordbruket vilket ökade efterfrågan på textilprodukter. USA var det land där massproduktionens organisation och teknologi först fick fotfäste, vilket brukar förklaras med högt inkomstläge, men Magnusson och Nyberg vill till detta lägga homogeniteten i den amerikanska hemmamarknaden (s 8). Ockå Sverige har setts som ett land "där den snabba industrialiseringen på bred front i särskilt hög grad kom att vila på en enhetlig masskonsumtion" (s 8). Frankrike och Italien ses däremot som känder med mer fragmentariserad och lokal efterfrågan, vilket visats t ex av Charles Sabel och Jonathan Zeitlin.
Magnusson och Nyberg menar att effekterna av stigande eftefrågan är relativt välutforskat, men att detta inte fället orsakerna bakom stigande efterfrågan och preferensernas förändirngsmönster. Vilka sociala grupper gick i spetsen och för vilka varor? Hur såg mekanismerna ut i England på 1700-talet? Och varför skiljer länder sig åt här? De diskuterar olika teoretiska perspektiv: marginalnytta, institutionell teori, antropologisk teori.
För det svenska forskningsläget hänvisar de till Heckschers undersökning av livsmedelskonsumtion på kungsgårdar och slott, Utterström om kost på Stockholms barnhus, Morell och Essemyr om kost vid hospital och järnbruk. Och den mer makroinriktade debatten:
I den första delen ska de använda bouppteckningar som källa. De menar att bouppteckningar i Sverige mest använts av agrarhistoriker men att med större och längre dataset kan de också användas för att undersöka förändrad konsumtion. "Rätt använd är bouppteckningar den källa som bäst besvarar vad som efterfrågats av specifika sociala skikt" (s 22) [1] De ska kolla på vilka varor som fanns i hemmen och hur fördelningen mellan hemmagjorda och köpstadsvaror förändrades. När inträdde de viktiga brotten i konsumtionsnivåns utveckling? Hur skilde sig konsumtionsnivån ut socialt? Mellan jordbrukets övre skikt, självägande bönder och obesuttna? Och hur påverkas det av vad för typ av landsbygd man bodde i?
Fotnot
[1] De anger också ett par källproblem med bouppteckningar som material: "Kända svårigheter är att lägre socialgrupper ar sämre representerade än högre, att gifta personer är överrepresenterade, att mindre än hälften av de döda boupptecknades, att materialet med avseende på detaljrikedom försämras över tid vilken försvarar jämförelser, att de boupptecknade inte är ekonomiskt aktiva, att man får en försenad bild av innehavet och så vidare." (s 22f)
Magnusson och Nyberg menar att effekterna av stigande eftefrågan är relativt välutforskat, men att detta inte fället orsakerna bakom stigande efterfrågan och preferensernas förändirngsmönster. Vilka sociala grupper gick i spetsen och för vilka varor? Hur såg mekanismerna ut i England på 1700-talet? Och varför skiljer länder sig åt här? De diskuterar olika teoretiska perspektiv: marginalnytta, institutionell teori, antropologisk teori.
För det svenska forskningsläget hänvisar de till Heckschers undersökning av livsmedelskonsumtion på kungsgårdar och slott, Utterström om kost på Stockholms barnhus, Morell och Essemyr om kost vid hospital och järnbruk. Och den mer makroinriktade debatten:
"Debatten om den svenska industrialiseringen efter 1850 omfattar två huvudlinjer dar bedömningen av den inhemska efterfrågans betydelse går isär. I inhemska modellen (Schön, Fridholm-Isacson-Magnusson) får de forändrade eflerfrågeförhållandena på hemmamarknaden en framskjuten ställning medan företradarna för exportmodellen (Heckscher, Montgomery, Gårdlund, Söderlund, Jörberg) ser svensk industrialisering som ett litet råvarubaserat lands anpassning till den internationella handelns ökade efterfrågan pa stapelvaror. Den inhemska modellen - med sin starka betoning pa tidig kontinuerlig kommersialisering som en följd av förändringama i jordbruket - har beröringspunkter med modem agrarhistorisk forskning. Dartill kommer den ökade betoningen pa tidig marknadsintegration före 1800-talet bland vissa etnologer, historiker och socialantropologer. Ett viktigt arbete i detta sammanhang är Borje Hanssens undersökning Österlen." (s 15)Och så här sammanfattar de den viktigaste forskarens tes, Lennart Schön:
"Schön hävdar att bland annat hans undersökningar ger stöd för antagandet att det svenska industriella genombrottet var en tiukt av samspelet mellan hemmamarknaden och exportmarknaderna dar bland annat en aktiv stat befrämjat jordbrukets kommersialisering och svarat för uppbyggandet av industrisamhttllets institutioner. Dtirigenom kunde exportinkomsterna spridas vidare i den svenska ekonomin och bland annat skapa stigande inkomster och vaxande konsumtion. Därigenom skapades enligt Schön ett annat och betydligt mindre uppmärksammat utlandsberoende, nämligen beroendet av importen av konsumtionsvaror. Sverige hade de facto underskott i bytesbalansen anda till 1910. Exportindustrins enastående utveckling efter 1850 - vars tillväxt en aktre generation ekonomhistoriker velat se som dynamiken i svensk industrialisering - reduceras av Schön till att fordjupa och förstärka den inhemska utvecklingen" (17)Det egna projektet ska handla om perioden från tidigt 1800-tal till 1914. Det finns två stora teman i projektet. Det första är: "i vilken utsträckning förandringar i konsumtionen och distributionsledet, i växelverkan med produktionens utveckling och omstrukturering, betingas av förändrade preferenser. /.../ För att kunna undersöka denna komplexa tråga är ett första steg att ta reda på vem konsumenten egentligen var vid skilda tidpunkter. Vilka var de bärarna av det nya konsumtionsmönster som växte fram i samband med den första vågen av industrialisering under 1800-talet? När kan vi tidsfasta genombrottet för uppkomsten av en homogen massmarknad för svenskt vidkommande? (s 18f) Den andra frågeställningen handlar om distributionsledet. Den intresserar jag mig inte för, utan bara för den första delen.
I den första delen ska de använda bouppteckningar som källa. De menar att bouppteckningar i Sverige mest använts av agrarhistoriker men att med större och längre dataset kan de också användas för att undersöka förändrad konsumtion. "Rätt använd är bouppteckningar den källa som bäst besvarar vad som efterfrågats av specifika sociala skikt" (s 22) [1] De ska kolla på vilka varor som fanns i hemmen och hur fördelningen mellan hemmagjorda och köpstadsvaror förändrades. När inträdde de viktiga brotten i konsumtionsnivåns utveckling? Hur skilde sig konsumtionsnivån ut socialt? Mellan jordbrukets övre skikt, självägande bönder och obesuttna? Och hur påverkas det av vad för typ av landsbygd man bodde i?
Fotnot
[1] De anger också ett par källproblem med bouppteckningar som material: "Kända svårigheter är att lägre socialgrupper ar sämre representerade än högre, att gifta personer är överrepresenterade, att mindre än hälften av de döda boupptecknades, att materialet med avseende på detaljrikedom försämras över tid vilken försvarar jämförelser, att de boupptecknade inte är ekonomiskt aktiva, att man får en försenad bild av innehavet och så vidare." (s 22f)
Referenser
Hartwell, R.M. (1965) "The Causes of the Industrial Revolution: An Essay in Methodology", The Economic History Review.
Horrell, Sara (1996) "Home Demand and British Industrialization", Journal of Economic History.
Magnusson, Lars och Klas Nyberg (1995) "Konsumtion och industrialisering i Sverige 1820-1914: Ett ekonomisk-historiskt forskningsprogram". Uppsala Papers in Economic History nr 38.
Mokyr, Joel (1977) "Demand vs. Supply in the Industrial Revolution", Journal of Economic History.
O'Brien, Patrick (1977) "Agriculture and the Industrial Revolution", Economic History Review.
O'Brien, Patrick (1985) "Agriculture and the Home Market for English Industry, 1660-1820", English Historical Review.
O'Brien, Patrick (1977) "Agriculture and the Industrial Revolution", Economic History Review.
O'Brien, Patrick (1985) "Agriculture and the Home Market for English Industry, 1660-1820", English Historical Review.
