Löneökningar i Sverige 1955-67

1955-67 ökade arbetskostnaderna i Sverige med ungefär 8 procent per år, medan arbetsproduktiviteten ökade med 3.5 procent per år och inflationen var runt 4 procent per år. Det skedde alltså en omfördelning "i löntagarnas fördel" (s 66), konstaterar Lars Jacobsson och Assar Lindbeck i sin artikel "Labour, Market Conditions, Wages and Inflation: Swedish Experiences 1955-1967" från 1969.

Varför har lönerna ökat så mycket? De utgår från att löneökningarna bestäms av fyra saker. 1, arbetsmarknadssituationen. 2, påslag av produktiviteten. 3, tidigare prisrörelser. 4, vinsterna. De förklarar praktiskt: "Our choice of these particular variables derives partly from reasons of economic theory, and partly from the fact that the same variables have been analyzed in a number of foreign studies." (s 70) Hansen och Rehn (1956) fick i sin studie av löneökningarna 1947-54 bara stöd för arbetsmarknadssituationen, relationen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Phillips (1958) fick också stöd för denna i sin hyllade studie av löner i UK 1861-1957. Enligt Phillips var både nivån på och förändringen i arbetslösheten viktiga faktorer. Vinstnivån kan ha en effekt på löneökningarna på två sätt, säger J och L:

"First, there is the possiblity that wage-earner organizations feel 'provoked' by large corporate profits to present substantial pay claims at collective bargaining sessions. Second, it is likely, though not necessarily self-evident, that high corporate profits are correlated with a high value of the marginal product, and hence a great demand for labor in relation to the supply; in the latter instance we come back to the mechanism described above as hypothesis 1. [arbetsmarknadssituationen] In that case, profit trends can be expected to have bearing both upon negotiated wage changes and wage drift." (s 72)

I Meidner och Rehns lönemodell spelar vinstnivån en roll -- lönekraven ska vara återhållsamma bara när vinsterna är låga. Men Hansen och Rehn får inte fram någon signifikant association mellan vinster och löneökningar. Däremot hittar en del utländska studier en sådan: Bhatia, Lipsey-Steuer, Eckstein-Wilson, Schultze-Tryon och Perry.

Den statistiska analysen börjar 1955 av flera skäl: man slipper Koreainflationens speciella tid, och arbetslöshetsstatistiken börjar bara 1955. (s 74) Lönedata gäller enbart vuxna arbetare i tillverkningsindustrin men J och L menar att dessa är representativa för det hela, som varandes en stor grupp och löneledare. [1] För arbetsmarknadssituationen använder de två olika mått: arbetslöshet alternativt antal lediga jobb. (s 76) De kör regressioner med olika former av variablerna (linjärt, log etc). Bara arbetsmarknadssituationen av de fyra oberoende variablerna har en statistiskt signifikant effekt. De menar att inflation och vinster antagligen har en effekt i vissa fall men kanske inte linjärt och överlag (s 81). I sina slutsatser menar de att den ekonomiska politiken kan vara åtstramande för att höja arbetslösheten något och sänka lönetakten motsvarande. De menar att det t ex var fel att föra en expansiv politik 1964-65 när konjunkturen redan var stark. De för också ett resonemang om när stora löneökningar har en positiv effekt på produktiviteten (s 92f).

Fotnot

[1] De har en intressant kommentar om att arbetsmarknadssituationen kan se olika ut för olika grupper. T ex så förbättrades den för byggnadsarbetare under 1963 och löneglidningen blev 5 procent, medan löneökningen inte accelererade för industriarbetare förrän året efter. Beror detta på att arbetsmarknaden tightades senare för industriarbetare, eller beror det på att byggnadsarbetarnas stora löneökningar i sig påverkade industriarbetarna? (s 74f)

Referens

Lars Jacobsson och Assar Lindbeck (1969) "Labour, Market Conditions, Wages and Inflation: Swedish Experiences 1955-1967", Swedish Journal of Economics.

Produktivitet i svensk industri sedan 1950

US-amerikanska Bureau of Labor Statistics har ett internationellt dataset som är väldigt användbart om man är intresserad av att jämföra produktivitet, de anställdas kompensation och "unit labor costs" i olika länder. Jag använder detta dataset i ett paper, men är frustrerad över att deras uppgifter om produktivitetstillväxten i svensk industri under 1990-talet och 2000-talet ser så orimligt höga ut. I diagrammet nedan syns BLS sifffror (prickad linje) tillsammans med siffror från Krantz och Schöns samt Edvinssons historiska nationalräkenskaper. Allt i femårs glidande medelvärden.

NOT. Edvinsson: serien "E. Årlig tillväxt (i procent) av volymvärdet för bruttoförädlingsvärdet (till baspris och korrigerad för förändringar i förädlingsvärdets andel av bruttoprodukten) för olika branscher" minus växt i antal anställda. Krantz och Schön: växten i "Value added, Main Sectors and GDP. Factor prices, Mill. SEK, Current and Constant Prices (1910/12 Price level)" delat med antal anställda. BLS: "output per hour in manufacturing", förutom 1950-59 då det är output per anställd.

Överlag så rör sig serierna på liknande sätt. Korrelationen mellan Krantz och Schön och Edvinsson är 0.74, mellan KS och BLS 0.61, mellan Edvinsson och BLS 0.84. (Arbets)Produktiiteten består av förädlingsvärdet och antalet anställda, så skillnader i skattning av produktivitet kan spåras till skillnader i skattningar av dessa två beståndsdelar. Krantz och Schön anger för 1900 till 1960 en något högre antal anställda, men med likadan trend som Edvinsson. 1960-70 faller antalet anställda rejält hos K och S medan det står stilla hos Edvinsson (vilket förstås gör att produktivitetsväxten allt annat lika ser större ut hos K och S). (Hos BLS står den också stilla under 60-talet.) Hos Edvinsson är fallet däremot mycket större mellan 1988 och 1993, från 1.029 miljoner till 775 000, än hos K och S, från 918 000 till 718 000. 1993-2000 är serierna mycket lika.


Tidigare på bloggen om produktivitet: "Produktivitet och kompensation i industrin i Norden sedan 1970" (BLS-data), "Produktivitet i belgisk och holländsk industri sedan 1950" (olika datakällor).

Att skatta gini utifrån löne-BNP-relationen

Jan Luiten van Zanden, Peter Foldvari, Bas van Leeuwen (alla Utrecht) och Jörg Baten (Tübingen) presenterar i ett paper nyss publicerat i Review of Income and Wealth sina nya beräkningar av global inkomstojämlikhet 1820 till 2000. De använder en kombination av befolkningsviktad mellan-land-ojämlikhet i BNP/capita, och inom-land-ojämlikhet. Det enda tidigare pappret som presenterat långa serier för global ojämlikhet är Bourguignon och Morrisson (2002) och de använde för åren före 1950 antagandet att ojämlikheten inom länder var oföränderlig. Dessutom så använde de Maddisons (2001, 2003) BNP per capita-serier i 1990-dollars, och dessa serier har nu reviderats, i 2005-dollars (se Milanovic 2009 för konsekvenser för ojämlikhetsberäkningar av 2005-serien). Av dessa skäl har van Zanden et al gjort nya ojämlikhetsskattningar.

van Zanden et al har alltså betydligt mer data. B och M hade 362 land-ginis; de har 1082. För att skapa datapunkter för land-år med svårare dataläge använder de två alternativa metoder. Den första är att skatta förändringen i ojämlikhet utifrån utvecklingen i ratio mellan BNP per capita och reallöner för arbetare. Detta föreslogs ursprungligen av Jeffrey Williamson (1998, 2000a, 2000b) och har också använts av Prados de la Escosura (2008). Den andra är att använda ojämlikhet i kroppslängd som proxy för ojämlikhet i inkomster, en metod utvecklad av Baten (1999). Av van Zanden et als 1082 datapunkter kommer576 från WIID, 71 är ginis från annan litteratur, 55 kommer från BNP/löne-ration, 306 från längddata, 68 är kombinationer av BNP/lön och längd, och 6 st är interpoleringar. (s 283)

I ett data-appendix tillgängligt online förklarar de hur de räknar ut ginis utifrån y/w-relationen. Reallönerna kommer från Williamson (1999, 2000a, 2000b), Mitchells Historical Social Statistics, Allen (2001), Mironov (2004) och Allen et al (2011), BNP/capita kommer från Maddison (2003). Tänket bygger mycket på Milanovics idé om "extraction ratio", att den outbildade arbetarens lön kommer ligga runt subsistensnivå och att ju rikare ett samhälle blir utöver en BNP/capita på subsistensnivån, desto större kan ojämlikheten bli. van Zanden et al kör en regression:

ln G_it = β_1ln(y_it/w_it) + β2lny_it + η_i + u_it

Där _i står för land och _t för år, G är gini, y BNP/capita, w reallönen. Ginin bestäms alltså av y/w, av BNP i sig, och en land-dummy η.

För Norge har Lund (2012) skattat gini tillbaka till 1894. Jag använder hennes gini från 1894 till 1920, Gryttens (2009) reallön och Gryttens (2004) BNP per capita, som jag räknar om i 2000-priser för att matcha lönerna som är i 2000-priser, med Gryttens egen BNP-deflator. (Korrelationen mellan y/w och gini blir 0.47.) Regressionen för 1894-2009 ger en konstant på 30.01 och en koefficient på y/w på 9.03. (Andelen förklarad variation är 19 procent.) Med dessa koefficienter blir "gini" för 1865 40.21, år 1840 blir 36.23 och år 1830 blir 35.51.

Referens

Jan Luiten van Zanden, Jörg Baten, Peter Foldvari och Bas van Leeuwen (2014) "The changing shape of global inequality 1820-2000: Exploring a new dataset", Review of Income and Wealth juni 2014.

Löner och BNP i Finland 1850-1913

Ett av de tydligaste sätt på vilka ojämlikheten kan öka i ett samhälle är om lönerna för vanliga knegare inte ökar lika fort som välståndet överlag (t ex mätt i BNP). Så har vi ju t ex sett hur den reala medianlönen (men inte reala kompensationen totalt) stagnerat i USA sedan mitten av 1970-talet och den ökade produktiviteten istället framför allt tillfallit topplöntagare och kapitalägare. I ekonomisk historia är relationen mellan arbetarlön och BNP ett konventionellt mått på ojämlikhet i alla fall sedan Williamsons paper i slutet av 1990-talet (se van Zanden et al 2011).

Mer specifikt så har w/y (w som lön, y som BNP per capita) applicerats inte minst på den industriella revolutionen. Mest intressant av Robert Allen (2009) som i sitt paper om "Engels' Pause" menar att från 1780 till 1840 så ökade BNP per capita i Storbritannien med 46 procent, men reallönerna bara med 12 procent. Konsekvensen, menar Allen, var en stigande kapitalandel i nationalinkomsten och att Friedrich Engels i sin bok om arbetarklassens läge felaktigt drog slutsatsen att kapitalismen inte främjar arbetarna -- Allen menar att just efter att Engels bok kom ut 1845 så började reallönerna öka i takt med BNP. (Se också Angeles 2008 om England, och Prados de la Escosura 2008 om Spanien.)

Jag intresserar mig för hur det här såg ut i Norden på 1800-talet och har tidigare kollat lite slarvigt på Sverige i två blogginlägg, här och här. Jag har också konstaterat att Grytten (2009) ser att i Norge från ca 1840 till ca 1875 så ökade inte reallönerna lika snabbt som BNP, något som han förklarar med minskad arbetstid, minskad prevalens av en enförsörjarmodell. Hur ser det då ut i Finland? Sakari Heikkinen presenterar i sin fina och mycket nyttiga bok Labour and the Market (reala såväl som nominella, jag använder reala) löneserier för jordbruksarbetare och grovarbetare 1850-1913 och industriarbetare 1860-1913*, och jag relaterar nedan dem till real BNP per capita i 1990-US Dollars från Maddison-databasen.

Diagrammet nedan visar de tre reallöneserierna i markka per dag, samt BNP per capita i reala termer.

Över hela perioden så ökar BNP per capita med 132 procent, jordbruksarbetarlönen ökar med 78 procent, grovarbetarlönen med 100 procent och industriarbetarlönen med 102 procent. 1850 till 1880 ökar grovarbetarnas och industriarbetarnas löner snabbare än BNP (35, 40, 27) medan jordbruksarbetarna halkade efter (12 procent). 1880 till 1900 ser vi det omvända: BNP (45) ökar snabbare än grovarbetare (25) och industriarbetare (31) men långsammare än jordbruksarbetare (49). När man ser på diagrammet så är väl det mest slående den väldigt snabba ökningen av industriarbetarlönen på 1880-talet, och fallet därefter 1888-1892. 

Heikkinen (1997: 192) säger själv att perioden 1850-1913 i reallöner består av tre underperioder. Den första är 1850-60-talen med stagnerande reallön. Period två är mellan krisen 1867-68 och krisen 1892-94 då reallönerna (och även lönespridningen) ökar. Period tre är från krisen 1892-94 till 1913, med minskade löneskillnader.

Fotnot

*Industriarbetarlöneserien är justerad för variationer i arbetslöshet.

Referenser

Sakari Heikkinen (1997) Labour and the Market: Workers, Wages and Living Standards in Finland, 1850-1913 (Doktorsavhandling, Universitetet i Helsingfors).

Roy van der Weide och Branko Milanovic (2014) "Inequality Is Bad for Growth of the Poor" (pdf), World Bank Group, Poverty and Inequality Research Team, Working Paper, juli 2014.

Jan Luiten van Zanden et al (2011) "The Changing Shape of Global Inequality"

Svenskt jordbruks modernisering ca 1700-1870

Höjdpunkten för industrialiseringen av Sverige är perioden som konventionellt dateras 1870 till 1914 -- guldmyntfotens tid, "den första globaliseringen" etc i internationell litteratur, sågverksindustrins och snilleindustriernas tid i svensk historia. Men vägen till en modern ekonomi involverade givetvis också en modernisering av jordbruket. Andelen av de sysselsatta i ekonomin som var i jordbruket år 1850* var hela 75 procent; ännu 1870 72 procent, och ännu 1900 en majoritet: 57 procent. Först 1913 föll jordbrukets andel under 50 procent.

Perioden 1700 till 1870 betecknas av Carl-Johan Gadd som "the agricultural revolution in Sweden". Under perioden ökar Sveriges befolkning med 200 procent, från 1.4 till 4.2 miljoner! Och trots detta var landet 1870 inte bara självförsörjande på mat utan också nettoexportör.

Efter reduktionen på 1680-talet var Sveriges jordbruksjord ganska jämnt fördelad på tre kamerala typer: skattejord, frälsejord och kronojord. Skattejorden brukades av självägande skattebönder som betalade skatt på jorden. Skattejord fanns i hela landet men var en liten del i södern och en större del norr om Stockholm. Den mesta av kronojorden -- som ägdes av staten -- och frälsejorden -- som ägdes av adeln -- brukades av landbor (eng. tenants). Kronobönderna, som brukade kronans jord, betalade hyra till staten. Frälsebönderna betalade i form av arbete (corvée) till godsägarna på deras jord (demesne). Frälsejorden dominerade i södra Sverige (tidigare danskt) och runt Stockholm. Förutom Dalarna och Norrland där skattejorden dominerade och södra Sverige där frälsejorden dominerade var det vanligt att flera typer av jord fanns i samma by. (Gadd s 121)

År 1700 hade det typiska bondehushållet 5-6 medlemmar: bonden och hans fru, två-tre barn, en dräng eller piga, och ibland en medlem av den äldre generationen. Sverige var ett tydligt exempel på det "västeuropeiska äktenskapsmönstret" där man gifte sig relativt sent; familjer bildades typiskt när man kunde ta över jorden (s 129f). Kvinnor på landsbygden i det svenska 1700-talet var typiskt 24 till 28 år när de gifte sig, männen något äldre. I åldern 15 fram till äktenskapet arbetade böndernas barn ofta som piga eller dräng, medan de väntade på att ta över gården (s 130). Hushållet var nästan självförsörjande; bönderna i det förindustriella Sverige var inte bara jordbrukare utan arbetade också med hemslöjd etc, i högre grad än i södra Europa, bland annat på grund av klimatet (s 131). I vissa regioner som Götalands skogsland och Dalarna utvecklades specialiserad slöjd ur detta.

Gadd menar att efter 1720 började böndernas levnadsstandard förbättras. (s 134) En anledning var den förändrade beskattningen då indelningsverket inrättades på 1680-talet. Indelningsverket gungerade som så att varje statstjänsteman och militär fick sin lön i form av ränta från vissa bondgårdar (s 135). Tjänstemannen/militären fick inte höja räntan, och i riksdagen hindrade bondeståndet höjningar, vilket gjorde att skatten/räntan knappt ökade i absoluta tal efter 1700, samtidigt som produktiviteten i jordbruket växte. All den ökade produktionen tillföll alltså bonden. De skatter som betalades i pengar sattes fast men urholkades av inflationen och sjönk därför under 1700-talet. En uträkning för Skåne säger att totalt så tog skatterna 35 procent av produktionen på skattejord och kronojord 1700, 20 procent 1820, och 6-10 procent år 1870 (s 136). En anledning till att staten kunde klara sig med lägre skatteintäkter per capita var "stormaktens" fall 1720 (s 137f).

År 1700 ägdes som sagt ungefär en tredjedel av jordbruksjorden av kronan; fram till 1850 såldes denna ut, framför allt till bönder men också, framför allt nära gods eller nära Stockholm, till adeln. Skatte- och kronoböndernas välstånd ökade under 1700-1800-talen, men frälsebönderna fick det tuffare (s 136ff). Det sista bondeupproret i landet var Dalaupproret 1743 då 46 bönder sköts ner eller avrättades av kronan. Gadd menar att "in spite of the uprising's defeat, it left the upper classes with a sense of anxiety and insecurity" (s 137), och att regeringen och de andra stånden i Riksdagen var eftergivna mot bönderna det närmsta decenniet (ref C Winberg 1990).

Efter 1750 blev godsägarna mer seriösa jordbrukare och vräkte bönder för att utöka godsets huvudjord (demesne); enligt Gadd började de bedriva kapitalistiskt jordbruk, delvis i respons på stigande spannmålspriser, delvis på fysiokratiska idéer (s 138f). Vräkningarna ökade antalet obesuttna, såsom torparna. I början av 1700-talet bodde de flesta torpare på adelns gods, och gjorde 1-3 dagars arbete i veckan på demesne. (s 140) Det rådde restriktioner för etablerandet av torp på skattejord och kronojord eftersom kronan inte ville ha konkurrens om arbetskraften (s 140). Eftersom denna lagstifting ansågs hejda befolkningsökningen, vilket av militära och statsfinansiella skäl var negativt, avskaffades den gradvis 1743 och 1770. Från mitten av 1700-talet blev det vanligt med torp på skattejord. Torparen betalade då hyra till bonden i pengar eller i arbete. Torparen hade typiskt väldigt lite jord, ungefär en tiondedel av vad bonden hade, så torparen drygade ut kassan med daglönearbete och hantverk. Sedan 1680-talet, då armén förändrades, fanns också soldattorparen som också han hade väldigt lite jord och drygade ut med lönearbete. De obesuttna grupperna innehöll också backstugusittare (cottagers) och inhysehjon (lodgers). Backstugan olikt torpet tillhörde inte en viss bondgård. Backstugusittaren hade typiskt ingen egen jord utan bara ett land för grönsaker och liknande. Backstugusittarna och inhysehjonen var på 1700-talet oftast äldre människor som inte hade släktingar som tog hand om dem; under 1800-talet växte antalet i arbetsför ålder i denna grupp, "one of several signs that a wholly proletarianized group of agrarian workers was emerging" (s 141, ref Winberg 1975: 208-210). Efter 1750 uppkom också gruppen statare, som bodde på gården eller godset och fick större delen av sin lön in natura. På vissa sätt var deras position alltså lik tjänstefolkets, men statarna tenderade tvärtemot tjänstefolket att vara gifta och att vara statare var alltså inte ett livscykelfenomen. (s 142) Tillväxten av de obesuttna grupperna innebar att medan år 1750 bara 20 procent av landsbygdshushållen var obesuttna, så var det år 1870 ungefär hälften. I diagrammet nedan ser vi utvecklingen av antal hushåll av typerna bönder, torpare, backstugusittare (inkl. inhysehjon) och statare 1750-1910.**

Det skedde, konstaterar Gadd, en polarisering i den agrara klasstrukturen mellan 1750 och 1870.*** En del bondgårdar blev allt större och mer välbärgade, och anställde då också obesuttna. Men proletariseringen betyder inte pauperisering; han menar att eftersom matproduktionen per capita hade vuxit sedan ungefär 1805**** är det osannolikt att en typisk torpare 1870 hade mindre att äta än en relativt fattig bonde hade ett par generationer tidigare. (s 143, 154, 164) Den ökade produktiviteten berodde bl a på teknologiska framsteg. Ett sådant var övergången från skära till lie i skörden av spannmål. Ett annat var järnplogens spridning framför allt efter 1780 (före 1780 användes den framför allt i Dalarna och Bergslagen), och intensivast 1800-15 då järnpriset var lågt. Järnplogen minskade behovet av dragdjur och därmed betesmark och ökade andelen uppodlad mark. (s 146f) Ett tredje var potatisens genomslag på bred front efter 1800; för ett visst antal kalorier behövde den bara hälften så mycket jord som spannmålet gjorde. Potatisen gjorde som huvudsaklig kost för de fattiga arbetskraften billigare. (s 148) Samtidigt hade också spriten som man tillverkade av potatisen menliga effekter på folkhälsan; Gadd menar att detta är en delförklaring till de relativt höga dödlighetstalen bland män 1820-50. Även om open field farming/bruk av oskiftad jord inte var så entydigt ineffektivt (McCloskey 1975, Fenoaltea 1976) som man tidigare antagit (med låg produktivitet minskade den oskiftade jorden risken för svält för den enskilde bonden, eftersom han hade en mer varierad jord i det oskiftade än det skiftade systemet) så bidrog ändå också skiftena (storskiftena 1750-talet, enskiftet, laga skifte) till produktivitetsväxten. Storskiftet minskade antalet tegar per bondgård från 30-50 till ungefär 10. 1803 började det betydligt mer radikala enskiftet i Skåne: i enskiftet samlade all gårdens jord i ett enda stycke. Och 1827 kom laga skifte till hela landet. Olikt i de andra två skiftena var nu utdelningen av tidigare utmark obligatoriskt i skiftet; utmarken var också viktigare nu eftersom skogen hade ökat i värde. 1880 hade det mesta av jordbruksjorden skiftats. (s 153)

Gadd menar att under 1800-talet fram till 1870 växte efterfrågan på jordbruksarbetskraft snabbare än jordbruksbefolkningen (s 157). Arbetsdelningen fördjupades kraftigt. Protoindustrialisering skedde bl a i textiltillverkning i södra Västergötland. I början av 1800-talet börjar skördetröskor, drivna av djur, användas, och omkring 1860 uppträder de första ångdrivna skördetröskorna på godsen nära Stockholm. Maskiniseringen tar fart på 1870-talet på godsen i östra Sverige och Skåne, men det tar lång tid innan den erövrar resten av landets jordbruk. (s 161) De stigande jordpriserna gör det under 1800-talet lättare för en annan modernisering att sprida sig bland bönderna: krediter. 1835 kommer i Skåne landets första kooperativa hypoteksbank. Att ta ett banklån för att investera i bondgården var på 1870-talet normalt för bönderna (s 162).

Fotnot

*Det första året för vilket Edvinsson har data för sysselsättningen.
**statistiken kommer från det statistiska appendixet i The Agrarian History of Sweden: 4000 BC to AD 2000, red. av Janken Myrdal och Mats Morell (Lund: Academic Press).
*** Intressant nog syns inte alls denna utveckling, som för mig framstår som så självklar, i norsk statistik 1801-75: andelen jordlösa (husmenn utan jord, daglønnarar, innerstar, tenestefolk) på norsk landsbygd var enligt Pryser (1993: tabell 6) mellan 1801 och 1875 tämligen konstant runt 50-55 procent.
****Gadd menar att efter 1805 "the remarkable thing now was that real wages increased while the population increase continued unabated." (s 154); tidigare hade reallönerna sjunkit när befolkningen växte. Se också Clark (2005) om Storbritannien i denna fråga. Janken Myrdal lyfter i sitt kapitel fram att levnadsstandarden var relativt hög 1500 och sjönk under 1500-1600-talen.
Olsson och Svensson (2010) menar att det var på 1780-talet som skiftet skedde att matproduktionen fr o m då växte snabbare än befolkningen. De använder data för 2000 bondgårdar i Skåne. De argumenterar att skatteböndernas säkrare äganderätt och sjunkande skattekvot var en viktig orsak, kombinerat med växande exportmarknader.

Referenser

Carl-Johan Gadd (2011) "The agricultural revolution in Sweden, 1700-1870", i The Agrarian History of Sweden: 4000 BC to AD 2000, red. av Janken Myrdal och Mats Morell (Lund: Academic Press), s 118-164.

Mats Olsson och Patrick Svensson (2010) "Agricultural growth and institutions: Sweden, 1700-1860", European Review of Economic History.

Tore Pryser (1993) Norsk historie 1800-1870: Frå standssamfunn mot klassesamfunn.