Wallerstein 1989
Michael Wallerstein (1951-2006), statsvetare vid UCLA vid denna tid, var en av de stora forskarna i jämförande politisk ekonomi om omfördelning och fackföreningsrörelser, och har tillsammans med Miriam Golden (UCLA) och Peter Lange (Duke) sitt namn på ett av de mer använda dataseten om facklig organisering, även om numera väl Vissers är mer använt. När han skrev artikeln 1989 var det statistiska läget inte lika bra, och den senaste statistiken han hänvisar till för de 20 länder han diskuterar gäller för 1979 eller 1980. Inte heller fanns det särskilt mycket teori om variationerna i facklig anslutningsgrad mellan länder -- och då var ändå variationen mellan länder 1950-1980 betydligt större än variationen inom länder; detta var ju innan de stora medlemsrasen under 80- och 90-talen. Han relaterar konjunkturcykelsteorin som tog sin moderna form med Ashenfelter och Pencavel (1969) och förfinades av bland andra Bain, men konstaterar att denna inte kan förklara skillnader mellan länder. Enligt Wallerstein behövs det ett skifte till fackens egna strategier och värvningar av medlemmar: "from the traditional perspective, union growth occurs when workers organize unions. But it is equally true that union growth occurs when unions organize workers. In my analysis unions are the central actors." (484). Wallerstein menar att facken är organisationer som under givna förhållanden försöker göra det bästa för sina medlemmar (484).
Wallerstein var rational choice-influerad och menar att facken gör implicita cost-benefit-analyser när de väljer att köra organiseringskampanjer eller inte. Enligt Paula Voos (1984) så kostade det 1964-1977 mellan $580 och $1570 för facken i USA att värva ytterligare en medlem, så värvningskampanjer är inget helt oproblematiskt beslut. Föga förvånande så finns det inga jämförande data för kostnaden att värva; dessa kostnader varierar, säger Wallerstein med faktorer som arbetarnas andel av arbetskraften (arbetare är generellt mer organiserade), arbetsplatsernas genomsnittliga storlek (större platser är mer organiserade), hotet om arbetslöshet, och politiskt stöd eller motstånd gentemot facklig tillväxt (487). Det nya i Wallersteins teori -- och jag är rätt skeptisk till det här -- är att han menar att ju större arbetskraften är, desto mindre kommer facken spendera på organisering. Hans rational choice-skolning skiner igenom: "Unions in large labor markets must pay a higher price than unions in small labor markets to achieve the same union density. Since the price is higher, unions in large labor markets purchase less." (488) Fördelarna med facklig expansion beror på graden av arbetskraften som är organiserad, men kostnaderna beror delvis på arbetskraftens absoluta storlek.
Wallerstein kör tvärsnittsregressioner med anslutningsgraden i slutet av 1970-talet som beroende variabel. Den viktigaste oberoende variabeln är den loggade totala arbetskraften. Andelen vänsterregering sedan 1919 förväntas öka anslutningsgraden. Men eftersom den fackliga anslutningsgraden samtidigt ökar chansen för vänsterregering, så kör Wallerstein i regressionerna med denna variabel både en OLS-version och en 2 stage least squares-version med en dummy för "union centralization" som instrument. Exporterna som andel av BNP är med under inflytandet från de tidiga klassikerna inom jämförande politisk ekonomi Cameron (1978) och Katzenstein (1985), och förväntas vara associerat (genom ett vidare institutionellt ramverk) med högre facklig anslutningsgrad. Andelen av arbetskraften som är i gruvor, tillverkningsindustri, infrastruktur och bygg -- tillsammans kallar W dessa för "industry" -- förväntas också ha en positiv association. För 17 av de 20 länderna har Wallerstein data på andelen av de anställda som är i arbetaryrken. Regressionerna är alltså rena tvärsnittsregressioner, med N på 20 eller 17 -- det är lustigt hur snabbt kraven på ekonometri och data i samhällsvetenskapen har förändrats de senaste tjugo åren, idag hade en regressionsanalys med N=20 knappast publicerats i en så prestigefylld tidskrift som APSR (jfr Esping-Andersens diskussion om regressioner). Men så var ju också Wallerstein som sagt en av dem som tog fram rikare dataset över facklig anslutningsgrad, som möjliggjorde lyxigare ekonometriska analyser.
Wallerstein kommer med sina 20 länder fram till att storleken på arbetskraften (vilket ju i princip är en variabel som säger hur stort landet är) är negativt korrelerad med facklig anslutningsgrad och att kumulativ vänsterregering är positivt korrelerad. Ungefär tre fjärdedelar av variationen i tvärsnittet förklaras. De övriga fyra variablerna blir inte signifikanta. En mer kreativ ekonometrisk övning som Wallerstein gör är att kolla på facklig anslutningsgrad per sektor i USA och Storbritannien och kolla hur anslutningsgraden skulle vara i Storbritannien om man hade den amerikanska sektorsstrukturen men den egna anslutningsgraden inom varje sektor -- ett snyggt test för om det är sektorsstruktur som avgör. Anslutningsgraden hade i detta scenario i Storbritannien varit 45 istället för 49 procent år 1974, så sektorsförskjutningen förklarar bara 15 procent av skillnaden mellan de två länderna; i USA var anslutningsgraden 24 procent (493).
Wallersteins cost-benefit-analys av facklig rekrytering är förvisso inte teoretiskt orimlig. Men hans ekonometriska prövning tror jag i alla fall inte på. Inte minst eftersom det är en ren tvärsnittsdiskussion, och en där variabeln "arbetskraftens storlek" lika gärna kan ses som "landets storlek". Eftersom USA och Japan är två stora länder med låg facklig anslutningsgrad och Danmark, Norge och Sverige är tre små länder med hög grad, så är det inte så förvånande att variabeln får den koefficient som den får. Men den känns å andra sidan inte särskilt betydelsefull.
Western 1993
Wallerstein jobbade 1989 med tvärsnittsdata. Men bara fyra år senare kommer Bruce Western, också han från UCLA (han tackar i en not Wallerstein för kommentarer), med denna artikel där han lyxar till det med paneldata för 18 länder från 1950 till 1985, data från Jelle Visser. Western pekar på att det tidigare gjorts två studier just av rörelser inom facklig anslutningsgrad över tid i en mängd länder: Freeman (1989), ett NBER-papper av Harvardekonomen, och så en artikel av Larry Griffin, Holly McCammon och Christopher Botsko (1990) i Canadian Journal of Sociology and Anthropology. Western förenar två typer av förklaringar i artikeln. Den första handlar om förändringar över tid: konjunkturcykelsmodellen, facklig militans, och pro-fackliga politiska partiers styrka. Den andra handlar om variationer mellan länder och bygger på institutioner: graden av facklig centralisering, och facklig kontroll över a-kassor. Han förklarar det snyggt:
"Working class organization increases when unions secure an institutionalized control over the supply of labor and demand for labor. Labor movements thus cultivate power resources in advanced capitalism by domesticating markets, rendering them more predictable through institutionalc ontrol. When this institutional control is weak, workers must adopt extra-institutional strategies, such as strike activity, to organize" (266f)De kortsiktiga variablerna är inflation och arbetslöshet från konjunkturscykelmodellen, och så strejker från en mer politisk litteratur. Western förklarar: "Spurts of union growth have followed waves of intense labor militancy in diverse historical settings (see Korpi 1978, pp. 211-12 on Sweden in the 1910s; Isaac and Griffin 1989 on the United States in the late 1930s; Lange, Ross, and Vannicelli 1982 on Italy in the late 1960s)." (268) Utifrån Wallersteins (1989) teori om arbetskraftens storlek tar Western också med sysselsättningstillväxten, och förväntar sig att den är negativt korrelerad med facklig anslutningsgrad. Arbetarvänliga regeringar inkluderas också, utifrån såväl Wallerstein som Ashenfelter och Pencavel (1969). Det räcker dock inte med kortsiktiga variabler. Kritiker av konjunkturscykelsmodellen har visat att med strukturella brott-analys och liknande att parametrarna inte är stabila över tid -- så ser USA annorlunda ut efter Wagner Act 1937 än före, och de flesta länder annorlunda efter WW2 jämfört med före. Dessutom visar landstudier att koefficienterna kan vara kontingenta: på Irland gäller inte att inflationen är positivt associerad med anslutningsgraden; lönerna indexerades där så det behövdes inga nya förhandlingar för att reallönerna skulle hålla takten med inflationen. Och i Danmark gäller inte arbetslöshetens negativa korrelation, för där administrerar facken a-kassan så anslutningsgraden ökar när arbetslösheten är hög. Tillsammans så visar dessa poänger att konjunkturscykelsvariablernas effekter beror på institutioner. Den första institutionen är centraliserade fackföreningsrörelser, och Western lägger fram tre skäl till att denna ökar anslutningsgraden (269; jfr Western 1994 s 501). Ett, starka konfederationer kan omallokera resurser från höglönebranscher till svårorganiserade låglönebranscher, medan i svaga konfederationer läggs för mycket resurser på gränsdragningskonflikter. Två, starka konfederationer får större inflytande i korporatistiska förhandlingar, vilket gör facket mäktigare. Och tre, under korporatismen* ser arbetsgivarorganisationerna till att medlemsföretagen följer kollektivavtalen, vilket ger företagen mycket svagare skäl att motsätta sig facklig organisering, eftersom de ändå måste betala "union wages" (Freeman 1989). Graden av centralisering har inte varierat särskilt mycket över tid i de rika länderna, åtminstone inte jämfört med mellan länderna (271). Det kvantitativa måttet är Headeys (1970) index, som ska fånga konfederationernas kontroll över förhandlingar, strejker, finansiella resurser och anställda. Det har vidareutvecklats av Stephens (1979) för det sena 50-talet och av Cameron (1984) för 1965-1980. Den andra institutionella variabeln som Western fokuserar på är Ghentsystemet, alltså systemet där fackföreningarna administrerar a-kassan (detta hände för första gången 1901 i den belgiska staden Ghent). Många studier har pekat på Ghentsystemets vikt för den fackliga anslutningsgraden, och det är bara de fyra "high union density countries", Belgien, Danmark, Finland och Sverige, som haft G-systemet under hela perioden 1950-1985 (271). Två kvasi-experimentella jämförelser säger något om effekten av Ghent. Den första är mellan Norge, som inte har G-systemet, och DK, SWE och FIN som har det: i Norge är anslutningsgraden ungefär 20 procentenheter lägre, trots liknande språk, kultur, fackförbund och arbetarhistoria. Och i Nederländerna, sedan 1952 utan G-systemet, är anslutningsgraden betydligt lägre än i det liknande grannlandet Belgien, som har Ghentsystemet.
Westerns ekonometriska undersökning är en multilevel-approach med två steg. På "mikronivån" kör han tidsserieregressioner där anslutningsgraden bestäms av landspecifikt intercept, inflationen, arbetslösheten, förändringarna i sysselsättning, vänsterpartiers andel av platserna i parlamentet, och strejkfrekvensen. Han modellerar en AR(1)-process**. På "makronivån" får landets intercept och koefficienten på strejkvariabeln i det första steget bestämmas av graden av centralisering samt en Ghentdummy.
Han får snygga resultat, som att ökad arbetslöshet minskar anslutningen i icke-Ghent-länder, medan den ökar den i Ghentländer (10 procentenheters högre arbetslöshet ger 1 procentenhet lägre anslutningsgrad i icke-G men 8 procentenheter högre i G-länder). Den stora överraskningen i resultaten är att vänsterregering inte har positiv och statistiskt signifikant effekt i någon av tidsserieregressionerna; detta stämmer inte överens med t ex Wallersteins (1989) resultat i jämförande studier mellan länder (277). Western diskuterar om det kanske är för att vänsterregeringars effekt på facket handlar om viktig arbetsrättslig lagstiftning som inte kommer särskilt ofta och som har långsiktiga effekter, och därför är svår att fånga ekonometriskt. Han diskuterar också att det är ett problem att många av de förklarande variablerna, som vänsterregering, facklig centralisering och handelsöppenhet, är så starkt korrelerade (278). Trots problemen så menar han att det finns två stora slutsatser från artikeln. Ett, konjunkturcykelmodellens variabler varierar i effekt mellan länder. Och två, institutionella drag i fackföreningsrörelsen är viktiga för att förklara variationer i organisering.
Western 1994
Denna artikel tar sitt avstamp i två olika litteraturer om facklig organisering. Den första är litteraturen om skillnader i organisering mellan branscher (t ex så var anslutningsgraden i den offentliga sektorn i OECD-länderna 1988 dubbelt så hög som i den privata sektorn, ref Visser 1991) och per arbetsplatsstorlek och liknande. Dessa studier tenderar att göras inom länder och då hålls institutionella skillnader automatiskt konstanta. Den andra litteraturen är den som jämför mellan länder. Dessa forskare (t ex Freeman 1991, Griffin et al 1991, Western 1993) brukar säga att sektorssammansättningen och arbetsplatsernas genomsnittliga storlek inte skiljer sig tillräckligt åt mellan länder för att kunna förklara variationen i facklig anslutning, och att man därför istället måste titta på effekterna av institutionella variabler som Ghentsystemet. Western vill syntetisera de två litteraturerna i en multileveldesign där effekterna av branschskillnader och liknande får variera beroende på institutionerna i landet (498).
De institutionella variablerna är samma som i Western (1993), facklig centralisering och Ghentsystemet (499-502). Han menar (503) att facklig centralisering bör jämna ut organiseringsskillnaderna mellan branscher genom att föra över resurser mellan olika förbund och genom att förändra arbetsgivarnas incitament. Ghentsystemet förväntas jämna ut genom att t ex ungdomar och kvinnor som har större risk för arbetslöshet och tenderar att vara mindre fackligt organiserade får större incitament att organisera sig. Western använder också här en tvånivå-analys, som han menar kan kallas variance components, random effects, eller multilevel. På individnivån, per land, får sannolikheten att vara organiserad bestämmas av individuella karaktäristika som har med yrke, bransch och demografi att göra (504). Därefter används koefficienterna från dessa landspecifika regressioner som beroende variabler i nästa steg där facklig centralisering och Ghentsystemet är de förklarande variablerna, tillsammans med vänsterregering och landets storlek (505). Data för individnivån kommer från tre olika surveys: Erik Olin Wrights (1990) Class Structure and Class Consciousness-projekt (tio länder), Eurobarometer från 1991 och 1992 (fyra länder), och ISSP från 1990 och 1991 (två länder). På makronivån mäts korporatism med Bruno och Sachs (1985) index, alltså inte Camerons (1984) som i Westerns föregående artikel; han uppger att han kört regressionerna också med Camerons variabel och att resultaten då är liknande men svagare (508).
Korporatismvariabeln klarar inte att vara med i samma regression som vänsterregering, eftersom de två är för starkt korrelerade (509). När vänsterregering plockas bort får korporatism den förväntade positiva och statistiskt signifikanta korrelationen. Figur 1 nedan plottar korporatismen (x-axeln) mot intercepten från mikroregressionerna, alltså den genomsnittliga chansen att vara fackligt organiserad.
Western gör en mängd sådana här plottar, med de två makrovariablerna på y-axeln och olika typer av anställdas -- offentliganställda, akademiker, kvinnor, unga -- på y-axeln; det är snyggt. Och i sin diskussion kompletterar han det metodologiskt häftiga med teoretisk relevans:
"These class-based institutions, although only imperfectly formed, generate a high level and a highly solidary type of union organization. The divisions of industry, occupation, age, and sex are overcome in the organizing process where labor market institutions structured along class lines are strongly developed. In short, class institutions build class organization. This conclusion provides additional empirical content to Przeworski's (1985) observation that class formation is first a struggle about class before it is a struggle between classses. The evidence presented here suggests that the preparatory struggle about class can be conducted on an institutional terrain, and not just in the realm of consciousness that Przeworski discussed." (515)Han reser dock själv två invändningar mot denna optimism, båda relaterade till Sverige. Ett, centraliserade fackföreningsrörelser som den tyska och den svenska är starkt ojämlika könsmässigt. Och två, det svenska 1980-talet tyder på att konflikten mellan arbetare och tjänstemän inte lösts ens i detta mycket centraliserade system (516).
Western 1995
1980-talet var början på en ny fas för facken i de rika länderna, konstaterar Western i början av denna artikel: då började anslutningsgraden falla och inflytandet minska, "labor's capacity to influence capitalist development is currently in decline" (179). Han refererar sin egen förklaring (Western 1993) till varför den fackliga organiseringsgraden ökade mer i vissa länder än andra 1950-1985, men hävdar att det är en annan mekanism i spel nu när organiseringsgraden faller.
En del forskare, bland dem Richard Freeman (1989), har hävdat att det skiftade makroekonomiska läget efter 1970-talets oljekriser och stagflation utlöst fackets kris -- jag vet inte om det är Freeman som är otydlig eller Westerns återgivning (182). Griffin et al (1990) visar att fallet inte inträffat i länder som började med hög anslutningsgrad. De hävdar också att länder som hade strejkvågor i början av 80-talet inte såg fallande anslutningsgrad efteråt, eftersom strejkvågorna var mobiliserande. Strejkhypotesen uttrycker Western skepsis emot, grundat i att a) strejkerna kanske inte har sitt ursprung i arbetarnas eller fackens agerande utan hos arbetsgivarna eller staten, och faktum är att statistiken oftast inte skiljer på lockouter och strejker. Och b) att strejker inte är någon bra indikator på fackens styrka; Soskice (1978) skriver att strejker är "neither a necessary nor sufficient condition for worker militancy" (cit 183). Griffin et als (1990) resultat om strejkvågornas effekter drivs mycket av de skandinaviska länderna och för Sveriges del konstaterar Western att mycket av konflikterna under 80-talets första hälft faktiskt var lockouter. Westerns egen förklaring till den fackliga nedgången fokuserar på två faktorer: decentralisering av arbetsmarknadsinstitutioner, och försvagning av socialdemokratiska partier (183). Fyra saker gör att decentralisering försvagar facken (186). Ett, centralisering utvidgar vanligtvis "union wages" också till icke organiserade arbetare, vilket minskar arbetsgivarnas motstånd mot facket (Freeman 1989). Två, eftersom fördelarna av att vara med i ett decentraliserat fack kommer från företagsnivån så kan "upplysta" arbetsgivare göra facket onödigt genom att ge bättre löner och villkor (Kochan et al 1986). Tre, decentraliseringen gör att konfederationerna förlorar inflytande över politiken, vilket ger negativa konsekvenser för medlemmarna, som i Crouchs (1992) analys av utvecklingen i tre länder med "arbetsgivardominerad korporatism", Tyskland, Nederländerna och Schweiz, under 80-talet. Och fyra, med centralisering minskar gränsdragningskonflikterna mellan facken. Försvagningen av socialdemokratin försvagade facken genom att minska deras arbetsrättsliga stöd och deras inflytande över den ekonomiska politiken.
Western börjar sin empiriska undersökning med en poolad regression för 18 länder 1973-1990. Den beroende variabeln differentieras för att undvika autokorrelation (188). Han provar olika kombinationer av förklarande variabler men de lyckas väldigt dåligt med att förklara utvecklingen; framför allt så underskattar modellerna hur stora minskningarna av den fackliga anslutningsgraden var. Han fortsätter därför hazard rate-modeller där "hazard" är en minskning av den fackliga anslutningsgraden (190f)***. Den beroende variabeln är nu alltså dikotom: antingen så händer det eller inte. Definitionen av att minskningen inträffar är en tillräckligt stor förändring i andra differentieringen av fackliga anslutningsgraden, alltså en förändring i trenden (189). De förklarande variablerna är ekonomisk öppenhet -- exporter plus importer som procent av BNP --, årlig förändring i arbetslösheten, årlig förändring i strejkaktiviteten, facklig anslutningsgrad det föregående året, huruvida decentralisering av kollektivavtalen skett (för Sverige kodas denna variabel som 1 alla år efter 1983), och andelen vänsterpolitiker i regeringen (192). Samplet är från 1973 till 1989. I 10 av 16 fall av accelererade minskningar av facklig anslutningsgrad lyckas modellen (194). Decentralisering av kollektivavtalssystemet är den mäktigaste oberoende variabeln; om sådan sker och de andra variablerna hålls vid sina medelvärden så ökar sannolikheten för facklig försvagning från 0,3 till 0,8. Också högerregering, ökad arbetslöshet och ökad handelsintegration ökar sannolikheten. Strejkfrekvensen har ingen substantiell effekt och Western ger en bra diskussion om problemen med spuriösa korrelationer när man använder den variabeln, relaterat till en stor tryckarstrejk i Tyskland 1978 (195, jfr 196 om Shalev (1982)). Western redovisar gott nog resultatet från cross-validation, alltså att man utesluter ett land i taget från analysen och redovisar den lägsta och högsta koefficienten man får fram (196). Han redovisar också en extreme bounds analysis á la Leamer (1983).
Western är helt briljant och det är inte bara hans metodologiska chops utan också hur han skriver som imponerar. Ur slutsatserna:
"the disorganization of workers has followed the displacement of the logic of class by the logic of markets. Consistent with the period of divergent unionization, the institutional reality of class during the period of union decline remains a mechanism for working-class organization. In the recent period, market forces penetrated national boundaries effectively eroding nation- class institutions. The decline of class institutions-class-wide representation of workers in bargaining and state policymaking- precipitated union decline." (197)
Ebbinghaus och Visser 1999
Om facklig anslutningsgrad som variabel: "Over time it offers a picture of the changes in power relations between unions and employers, and of the direction in which labour relations are moving. Across countries and industries it is a first, though incomplete, measure of relative strength, to be completed by other measures such as centralization, political unity, organizational concentration, access to government, legal protection, and patterns of worker militancy (Visser, 1992). /.../ Union membershop tends to correlate with workplace democracy. Workers in unionized workplaces receive more information from their employers and have more opportunities to influence their working lives than workers in non-unionized workplaces (Freeman and Medoff, 1984; Millward et al, 1992)." (135f)
Crouch 1993: i IR ingen konvergens, utan "persistent diversity". Jfr Crouch 1996: när "diverse systems encounter common challenges, the consequence is more likely to be a revised diversity than a convergence".
E och V skeptiska till business cycle-teorin; hävdar att institutioner spelar roll (136)
s 138 de viktiga variationerna är inte år-till-år, utan de längre trenderna och vågorna
s 138f tre typer av förklaringar. Ett, cykliska som inkluderar business cycle-teori á la Bain och Elsheikh samt politiska cykelvariabler som valsegrar för vänstern eller högern samt keynesiansk eller monetaristisk ekonomisk politik. Två, strukturella faktorer som att industrins andel av ekonomin minskar eller att kollektivistiska attityder minskar i befolkningen. Tre, institutionell kontext: facken som välfärdstillhandahållare, fackens roll på arbetsplatserna, och arbetsgivarstrategier. Ebbinghaus och Visser ger en rejäl forskningsöversikt över studier som kollar på dessa olika typer av variabler. De ger en intressant invändning mot industrins nedgång som förklaring till fackets nedgång: för det första så minskade industrisysselsättningen tidigare än fackliga anslutningen, och för det andra så menar de att medan industrin gått ned lika mycket i alla länder -- detta förefaller mig ett tveksamt påstående -- så har fackens öden varierat, t ex med uppgång för facken i Spanien, Nederländerna och Irland under 90-talet (142f). Överlag så är jag inte riktigt övertygad om att Ebbinghaus och Vissers klassificering av olika typer av förklaringar är den bästa möjliga: är det verkligen rimligt att räkna både Bain och Elsheiks ekonomistiska modell (inflation, arbetslöshet, BNP-tillväxt) som samma typ av förklaring som en som betonar vänster-höger-politikens betydelse?
Deras empiriska strategi (145) är att dela in samplet i två tidsperioder, "mognadsperioden" 1950-75 och "krisperioden" 1975-95, och att använda "qualitiative comparative analysis" (QCA) från Ragin (1987). För att få jämförbara länder tittar de bara på västeuropa. Deras beroende variabel är förändringen i facklig anslutningsgrad netto per period. I anslutningsgraden exkluderar de fackliga medlemmar som inte har jobb, som pensionärer, studenter och arbetslösa. I tabellen nedan syns den beroende variabeln och de oberoende variabeln för krisperioden 1975-95. Där finns Ghentsystem, facklig arbetsplatsnärvaro (kontra företagsråd och liknande), neokorporatistisk institutionalisering av facken, industrins andel av sysselsättningen, andel deltidare, arbetslöshet, inflation. För perioden 1950-75 har de samma oberoende variabler förutom att andelen år med vänsterregering samt den offentliga sektorns storlek också räknas med.
Som "highly corporatist" kodar de de skandinaviska länderna och "the consociational democracies" Österrike, Belgien och Nederländerna men inte Schweiz som liksom Tyskland, Italien och Irland kodas som ett mellanfall (147).
De börjar analysen med en korrelationsmatris och några multivariata OLS-regressioner. Därifrån går de vidare med QCA. Med denna tittar de på olika institutionella kombinationer, t ex korporatism och facklig närvaro på arbetsplatserna (--> hög facklig anslutning), eller Ghentsystem och facklig närvaro på arbetsplatserna (153f). De menar att QCA t ex låter oss förstå att ökad arbetslöshet inte alls alltid ger minskad facklig anslutning, som Bain och Elsheikh hävdade, utan i Ghentländer ökar den fackliga anslutningen (154). Jag kan tycka att man kanske inte behöver QCA för detta -- interaktionsmodeller torde räcka för just det exemplet -- men så kan jag inte heller QCA. Ebbinghaus och Vissers övergripande argument är att ekonomisk-strukturella variabler inte räcker för att förklara den fackliga nedgången utan att de måste vara bakgrundsvariabler som man filtrerar genom de institutionella variablerna (155).
Lange och Scruggs 2002
Utgångspunkten i Lange och Scruggs artikel är det vanliga argumentet att globaliseringen har försvagat facket. Garrett och Lange (1995) kollade på globaliseringens effekter på inrikespolitik interagerade genom institutiner, och Garrett och Lange (1991) menade att globalsieringen i själva verket lett till en divergens i ekonomisk politik, och denna artikel gör något liknande för facklig anslutningsgrad. Den fackliga anslutningsgraden, konstaterar de, är en variabel som i forskningen visats ha stor betydelse för välfärdsstaters design, den ekonomiska politiken och olika ekonomiska utfall (128). Lange och Scruggs menar att ingen tidigare gjort den studie av globaliseringens effekter på den fackliga anslutningsgraden som de vill göra. Ebbinghaus och Visser (1999) har bara tvärsnittsdata för 1990-talet men inte tidsseriedata och "they do not investigate the possibility of explanatory effects that are themselves conditional on the prevailing institutional environment". Och Western (1997) kollar visserligen på kopplingen mellan globalisering och facklig anslutningsgrad men har inte med något mått på finansiell globalisering, och "Western's model did not consider the conditional effects of institutional contexts on this relationship"; dessutom tillägger att det finns problem med Westerns dataset (129). Lange och Scruggs har paneldata: 16 länder 1960-1994.
De anger tre skäl till att globaliseringen ska minska den fackliga anslutningsgraden. Ett, ökad internationell konkurrens, särskilt från låglöneländer, minskar fackens möjligheter att pressa upp lönerna, vilket försvagar de anställdas incitament att gå med. Två, de ökade investeringsmöjligheterna utomlands gör att arbetsgivarna kan bli mer aggressiva (Streeck och Visser 1999). Och tre, globaliseringen kan föra politiken högerut vilket minskar fackens "bargaining and institutional strength in the workplace". Lange och Scruggs invänder att det också finns flera skäl att anta att globaliseringen kan stärka facken eller åtminstone vara förenlig med starka fack. Ett, om den internationella handeln ökar det generella välståndet så får facken så att säga mer att arbeta med. Två, länder kan specialisera sig i produktionsnischer som är förenliga med starka fack. Tre, om globaliseringen ökar osäkerheten för arbetare så kan de få ökade incitament att gå med i facket för att få mer trygghet (130). Lange och Scruggs för en intressant diskussion om under vilka förhållanden arbetsgivarna kommer att bli mer aggressiva mot facken under globaliseringen. De menar att det finns två institutioner som mildrar globaliseringens negativa effekt på facket: Ghentsystemet och facklig närvaro på arbetsplatsen, vilket förstås även Ebbinghaus och Visser lyfte fram som avgörande variabler (130-132). Lange och Scruggs menar att de institutionella skillnaderna mellan länder kommer att leda till en två olika jämviktstillstånd: ett med låg facklig anslutningsgrad och ett med hög dito (132f). De har tre variabler för globaliseringen: in- och utflöden av FDI som procent av BNP (från Swank 1998), handelsöppenhet mätt med förändringar i den loggade öppenheten (för att skilja på länder som länge varit öppna och de som varit mer autarkiska), och ett 14-skaligt index för finansiell öppenhet från Quinn och Inclan (1997) (136f). Den första institutionella variabeln är centraliseringen i kollektiavtalssystemet, med ett 4-skaligt index från Golden, Wallerstein och Lange (1996). 1 är att den viktigaste nivån för förhandlinar är företaget, 2 är bransch, 3 är sektor utan arbetsfredsklausul, och 4 är sektor med klausul. Den andra instiutionella variabeln är korporatism, som är från Lijphart och Crepaz (1991). Den tredje är en dummy för Ghentsystem. Den fjärde är en tregradig skala för facklig närvaro på arbetsplatserna ("workplace access"). Lange och Scruggs väger också ihop de fyra till ett totalindex över institutionell styrka. I diagrammet nedan plottas detta index (på x-axeln) mot förändringen i facklig anslutningsgrad (på y-axeln).
Indexets korrelation med facklig anslutningsgrad 1992 är 0,91 och korrelationen med förändringen 1974-1994 är 0,80. Tre länder är outliers: Kanada, Nederländerna och Österrike; de två sistnämnda har lägre facklig anslutningsgrad än vad man skulle förvänta sig (140).
I de multivariata modellerna är den beroende variabeln förändringen i facklig anslutningsgrad. På höger sida inkluderar de FDI, handelsöppenhet, finansiell öppenhet, och så tre variabler från Huber Ragin Stephens välfärdsstatsdataset, regeringens politiska färg, tjänstesektorsysselsättningen och arbetslösheten. Lange och Scruggs förväntar sig att högerregering, mer tjänstesektortillväxt och ökning av arbetslösheten sänker anslutningsgraden i länder "where unions lack institutional advantages" -- dvs inget Ghentsystem, föga korporatism, ingen lokal facklig närvaro -- men att effekten är noll eller positiv i länder där facken har en stark institutionell position (141). De har tre ekonomiska kontrollvaribler: sysselsättning i offentlig sektor, arbetskraftens tillväxt, och inflationen, "even though we do not have a priori expectations about how these variables will interact with labor market institutions" (141). De motiverar använandet av first differences-modeller (med PCSE) med att flera av variablerna är icke-stationära (142). Den institutionella variabeln varierar inte över tid så den är bara inkluderad i interaktioner med variabler som är föränderliga (142n). För att få fram den totala effekten av FDI i Sverige, som är landet med högst poäng på det institutionella indexet, så ska man ta koefficienten på I*FDI-interaktionen i modellen gånger I-värdet (3,89 för Sverige) och addera denna summa till FDI-koefficienten utan interaktion ur modellen (0,14). "the predicted institutionally conditioned effect" för Sverige blir då -0,19. Utöver den vanliga regressionstabellen har de därför också en tabell där conditioned effekter är med, inklusive standardfel.
Lange och Scruggs resultat är motsägelsefulla men den övergripande slutsats som de drar är att globaliseringen inte har någon entydigt negativ effekt på den fackliga anslutningsgraden, utan effekten beror på institutioner (150f).
Scruggs 2002
Lyle Scruggs vilade inte på lagrarna år 2002 utan tryckte utöver artikeln med Peter Lange ovan också ut en egen artikel om den fackliga anslutningsgraden, fokuserad på relationen till Ghentsystemet. Han använder, liksom i artikeln med Lange, data från Ebbinghaus och Visser (2000) och kollar på åren 1970 till 1995. Han pekar på att en rik litteratur -- Western (1997), Ebbinghaus och Visser (1999), Hancké (1993) med flera -- visat att institutionella förklaringar är viktiga (277), men menar att dessa studier antingen varit på tvärsnittsdata eller på förändringar från 1950-talet till mitten av 1980-talet. Han menar att om man lägger till data från slutet av 80- och början av 90-talet så blir bilden annan, och kritiserar av någon anledning specifikt Western (1997) för hans dataset och för hans användning av en hazard-modell; att denna kritik inte alls träffar resten av litteraturen (för Western har egna data och är unik i att använda hazard-modeller) nämner Scruggs inte, utan tar ändå denna kritik till intäkt för att hans egen studie behövs (278).
Han går vidare med en kritik av Westerns data -- han menar att Western är den mest inflytelserike forskaren på fältet -- som är intressant. Western inkluderar pensionärer i sin definition av fackmedlemmar, men som Scruggs konstaterar så är maxvärdet för facklig anslutningsgrad då inte längre 100 procent. Scruggs pekar också på att vad vi är intresserade av när vi kollar på facklig anslutningsgrad är facklig styrka på arbetsplatserna och på arbetsmarknaden, och att fler medlemmar som är pensionärer knappast ger ökad styrka, åtminstone inte på arbetsplatserna (279). Det land för vilket problemet blir allra störst -- för så stor del av fackmedlemmarna där är pensionärer -- är Italien, och även Österrike blir problematiskt. Scruggs använder ett mått som han kallar "net union density" och som exkluderar pensionärer.
Den första oberoende variabel som han diskuterar är facklig närvaro på arbetsplatserna (281f). Nästa är kumulativ vänsterregering, en variabel vars association med facklig anslutningsgrad förändras från 0,60 till 0,51 när Scruggs förlänger variabeln från 1980 till 1996. Den tredje variabeln är facklig centralisering, som bl a Golden och Western diskuterat utförligt. (Se 284n för kritik av Westerns prioritering av centralisering framför Ghent). Scruggs menar att ingen av dessa tre institutionella variabler kan förklara utvecklingen i facklig anslutningsgrad på 1980- och 90-talen, då graden ökade i Finland, Sverige, Danmark och Belgien. Scruggs menar att det är Ghentsystemet som kan förklara denna utveckling (284ff). Han kör Prais-Winsten-regressioner med AR1-fel med Ghentdummy och en interaktion mellan Ghentdummyn och förändringar i arbetslösheten som oberoende variabler (288). (Han diskuterar inte icke-stationaritet etc.) Scruggs går vidare med att diskutera vilken mikro-mekanismen är som gör att facklig administration av a-kassan ökar den fackliga anslutningsgraden (290ff).
Visser 2002
Visser intresserar sig i detta paper specifikt för minskningen av den fackliga anslutningsgraden efter 1980. Han redovisar i pappret två separata studier: en holländsk survey, och så en paneldataanalys med data för en rad länder från 1950 till 1995. Den holländska analysen handlar om två frågor: varför går anställda med i facket, och varför lämnar anställda facket? Den europeiska analysen handlar om makrovariabler: påverkan från ekonomisk och strukturell förändring samt institutionella variabler (406).
Den faktor som Visser fokuserar på i den holländska analysen är sociala normer, vanor och grupptryck. Surveys från Storbritannien (Cregan och Johnston 1990) och Nederländerna (van Waal 1970) har visat att argument av typen "jag gick med för att alla andra var med" är vanligt när fackmedlemmar förklarar varför de är med. Det finns då, säger Visser, två sätt på vilka facket kan misslyckas med att få folk att gå med: för det första så kan de helt enkelt misslyckas med att leverera de fördelar som potentiella medlemmar skulle kunna få genom medlemskap och inte på egen hand, och för det andra så kan de misslyckas med att upprätthålla det sociala trycket att gå med (407). Visser redovisar en hel del intressanta resultat ur surveyn -- på teman som "förbättrar facket samhället?" och "tjänar du personligen på att vara med i facket?" -- och kör även event history-analys på folk som går med eller ur facket. I paneldataanalysen har han 14 europeiska länder och fokuserar på tre oberoende variabler som Ebbinghaus och Visser (1999) med QCA visat är viktiga: centralisering i kollektivavtalssystemet, arbetsplatsnärvaro, och Ghentsystemet (419). Han kör, med referens till Checchi och Visser (2001) och Harvey (1990), error correction-modeller (420). Kontrollvariablerna är sysselsättning, arbetslöshet, inflation, ersättningnivå i a-kassan, strejker, och andel anställda i offentlig sektor (421). Hans resultat ger mycket vikt för de institutionella variablerna och predicerar fortsatt divergens i facklig anslutningsgrad i Västeuropa (424).
Schnabel 2002
Claus Schnabel är professor i nationalekonomi i Nürnberg och denna text är ett kapitel till The International Handbook of Trade Unions (Edward Elgar, 2003). Som den nationalekonom han är börjar med en utbud- och efterfrågananalys av fackligt medlemskap... Han går vidare med att diskutera free rider-problemet och sedan "supplementary explanations from the social sciences", med psykologiska, sociopolitiska och andra variabler. Han ägnar gott utrymme åt den ekonomistiska litteraturen om fluktuationer i medlemskapet, som började med Ashenfelter oh Pencavel (1969) och fortsatte med Bain och Elsheikh (1976). Disney (1988) gick vidare med en tidsseriemodell som kunde inkludera långsiktiga effekter och Carruth och Schnabel (1990) vidare med kointegrationsmetoder i en studie av anslutningsgraden i Tyskland; van Ours (1992) har gjort samma sak för Nederländerna och Borland och Ouliaris (1994) och Bodman (1998) för Australien. En annan typ av studie av facklig anslutning är mikrostudier där folk frågas om varför de är med eller inte med, t ex Waddington (1997) och Visser (2002). I den här typen av studier har social custom-teori gjort framsteg. Utöver makro- och mikromodellerna som diskuterats så finns också en typ av studier -- den som jag fokuserar på i det här blogginlägget -- som fokuserar på institutionella variabler; exempel på denna litteratur är Western (1997) och Ebbinghaus och Visser (1999). Ghentsystemet spelar roll. För variabeln lokal facklig närvaro på arbetsplatserna är däremot stödet mer blandat: Ebbinghaus och Visser (1999) och Visser (2002) fäster stor vikt vid denna variabel, men för Blaschke (2000) blir den inte alls signifikant. Även centralisering av kollektivavtalssystemet får blandat stöd; enligt Blaschke (2000) och Calmfors et al (2001) spelar den inte någon systematisk roll för den fackliga anslutningen. Överlag så är Schnabel inte så imponerad av vad vi egentligen vet om vad som avgör den fackliga anslutningen: mikro- och makrolitteraturerna är inte integrerade, makrolitteraturens ekonometri är djupt omstridd, och de institutionella variablerna får olika resultat i olika studier och hämmas dessutom av att det handlar om så få länder (25f).
Checchi och Lucifora 2002
Liksom Schnabel är Checchi och Lucifora, till skillnad från de flesta skribenter som avhandlas i detta blogginlägg, nationalekonomer. De menar -- parallellt till Freeman och Medoffs klassiska What Do Unions Do? -- att det finns en "bad view" (exemplierad av Boeri et al 2001) och en "good view" (exemplifierad av Agell 1999 och Ebbinghaus och Visser 1999) på facken. Enligt den första är facken monopolister som skapar ineffektivitet. Enligt den andra tillhandahåller facken försäkringar/public goods och minskar osäkerheten för medlemmarna. De två perspektiven har olika implikationer för vilka variabler som kan förväntas påverka den fackliga anslutningsgraden, menar Checchi och Lucifora (364). Utifrån det andra perspektivet så kan andra instititioner ses som substitut eller komplementära till facket, så om staten erbjuder säkerhet som facket hade kunnat ge så bör detta sänka anslutningsgraden medan om facket har lokal närvaro eller om kollektivavtalssystemet är centraliserat så är dessa institutioner komplementära till facket. C och L pekar på att policyimplikationerna är olika utifrån de olika perspektiven -- de är mer policyorienterade än övriga författare i detta blogginlägg, kanske beroende på att artikeln är publicerad i Economic Policy. ("De använder också det otroligt lökiga uttrycket "optimal labor market institutions".)
De har facklig anslutningsdata för 14 västeuropeiska länder från 1950 till slutet av 90-talet, men variablerna för tidsvarierande institutioner bara från 60-talet och framåt (372). De konstaterar att en tidigare litteratur, bl a Western (1997), Lange och Scruggs (1999) och Oskarsson (2001), har kollat på de institutionella variablerna Ghentsystem och lokal facklig närvaro, men lägger till fler variabler: anställningsskydd, a-kassans ersättningsgrad och längd, minimilönelagar, allmängiltigförklaring av kollektivavtal, förhandlingsstruktur, skattekil och produktmarknadsreglering (373). De tar upp att det finns tre typer av förklarande variabler: de institutionella förstås, men också konjunkturcykelfaktorer som arbetslöshet och inflation, samt sammansättningseffekter som sektorers andelar av arbetskraften, ålder, kön och utbildningsnivå i arbetskraften. De fokuserar på de institutionella variablerna.
Uppsättningen av oberoende variabler är förvisso imponerande, men i diskussionen om deras förväntade effekter (376f) får jag ändå en del känsla av data mining och av att det är stor risk för spuriösa resultat som varierar med modellspecifikation och vilka variabler som inkluderas när man kör paneldataregressioner med 14 länder med en jäkla massa oberoende variabler. Ett exempel på en argumentation som jag blir skeptisk till:
"The sixth group of institutions concerns labour taxation. Its effects on union density are less clear-cut from a theoretical point of view. To the extent that taxes on labour serve to finance public welfare provisions, by redistributing resources to marginal workers may reduce the insurance and risk-reducing role unions (Moore et al., 1989), in this respect union density could be expected to be negatively correlated with taxes. However, labour taxes may also imply a higher tax wedge and lower net wages, which may push workers to call for stronger union protection (Daveri and Tabellini, 2000)." (377)Som sagt, det känns lite data mining.
De börjar sin empiriska undersökning med regressioner med olika kombinationer av facklig anslutning, arbetslöshet, inflation, land-dummies och tidstrend (380-2). Denna "dekompositionsövning" gillar jag, som ett bra sätt till avancerad beskrivning av data. I sina huvudundersökningar kör de därefter GLS-regressioner med fixed effects för länder och år, och Huber-White-standardfel (385ff). Landsdummies utesluts i vissa regressioner, när icke-tidsvarierande förklarande variabler är inkluderade (389). Enligt resultaten så är Ghentsystem, lokal facklig närvaro, och höga minimilöner relativt till medianen associerade med högre facklig anslutning, medan starkt anställnignsskydd är associerat med svagare facklig anslutning (393f). I tabellen nedan klassificerar Checchi och Lucifora de institutionella effekter som de funnit:
Ett snyggt sätt att tydliggöra modellens "fit" är att de plottar predicted values och faktiska värden för den fackliga anslutningen för de 14 länderna. De presenterar också en tabell där de redovisar hur mycket enligt deras modell olika förklarande variabler bidrar till den fackliga anslutningsgraden i de olika länderna. Dessa beräkningar använder de också till att simulera kontrafaktiska scenarier, t ex att låta Nederländerna och Sverige byta institutioner: "The average union density level that would have prevailed in Sweden, under Dutch institutions, is 0.371 rather than the 0.753 actually observed. The Dutch combination of lower rents and less favourable union environment would have reduced by a half the postwar unionization rate in Sweden. Conversely, the Netherlands under Swedish institutions would be predicted to feature at the long-run unionization rate of 0.678, rather than 0.332" (397)
Schmitt och Mitukiewicz 2010
Schmitt och Mitukiewicz använder ICTWSS-datasetet från Amsterdam för att kolla på den fackliga anslutningsgraden och kollektivavtalens täckningsgrad i 21 länder 1960-2010. De menar att nationell politik, inte globalisering, är den viktigaste förklarande variabeln till variationerna (s 9). De använder Navarro, Schmitt och Astudillos utvidgning av Esping-Andersens välfärdstypologi. Länder med många år med socialdemokratiska regeringar 1946-1980 har högre facklig anslutningsgrad. Schmitt och Mitukiewicz menar inte att de kan göra anspråk på kausalitet här, men åtminstone på suggestiv korrelation.
Ebbinghaus, Göbel och Koos 2011
Ebbinghaus, Göbel och Koos tar litteraturen om facklig anslutningsgrad vidare genom att använda multilevel-analys. De använder individdata från European Social Survey från 2002-2003 och kombinerar dessa med makrodata, och kollar på 19 europeiska länder. De fokuserar på fyra förklarande variabler: lokal facklig närvaro, arbetsplatsens storlek, Ghentsystemet, och socialt kapital i samhället. De tre första variablerna har det forskats flitigt om, men den fjärde är ny i litteraturen, menar de (108). I och med att de använder multilevelmetod så handlar deras teoretiska avsnitt om faktorer som påverkar facklig anslutning inte bara makrovariabler utan också mikrovariabler (personlig nivå) och mesovariabler (arbetsplatsnivå) (110-113). De kör logistiska multilevelmodeller med random intercepts och i vissa fall också random slopes.
Ghentsystemet är väldigt viktigt, kommer de fram till (121f), men de menar också att socialt kapital är viktigt, och de definierar detta brett nog att facklig förnyelse av typen att tyska tjänstesektorfacket ver.di samarbetar med Attac räknas som att öka det sociala kapitalet.
Scheuer 2011
De jämförande analyserna av facklig anslutning har, säger Scheuer med referens till Blanchflower (2007) och Schnabel och Wagner (2007), på sistone gjort framsteg genom att använda multilevelanalys med surveydata (58). Denna approach använder också Scheuer. Hans teoretiska argument är inte så innovativt: kollektivavtalens täckningsgrad är starkt associerad med facklig anslutning, även om kausalitetens riktning är oklar (antagligen går den åt båda hållen). Han gör också ett bra argument för att det är viktigt att inte nöja sig med att bara jämföra makronivåer mellan länder, utan att försöka göra mer disaggregerade studier (58f). Schuer använder ett nytt surveydataset från 2007, med ungefär 1000 tillfrågade heltidsanställda i tio länder (62f). Svarsfrekvensen varierade mellan 49 procent i Belgien och 86 procent i Danmark. Scheuer kör multivariata logit-modeller på fackligt medlemskap där land, sektor, arbetsplatsens storlek, täckt av kollektivavtal, arbetare/tjänsteman, ålder och attityd till fackligt inflytande är förklarande variabler. Generellt sett är anställda i offentlig sektor, på större arbetsplatser, och som omfattas av kollektavtal mer benägna att vara med i facket (70). Förvånansvärt nog är anslutningen i samplet inte lägre i privat tjänstesektor än i industrin. Vad gäller socioekonomisk status så visar benägenheten att vara med i facket intressanta variationer mellan länderna. I Österrike och Belgien är det kroppsarbetare som är mest benägna att vara med. I Danmark, Tyskland och Sverige finns det inga signifikanta skillnader mellan olika grupper. I Frankrike och Italien är chefer mer benägna. Och i Irland, Nederländerna och Storbritannien "clerical workers".
Rie Marx Horemans 2011
Ghentsystemet är förmodligen den mest utforskade och betonade faktorn i den här litteraturen. Rie Marx och Horemans studerar detta system mer detaljerat i de fyra berörda länderna: Belgien, Sverige, Danmark och Finland. I Belgien har Ghentsystemet störst effekter på arbetare, lågutbildade och de som varit arbetslösa. I de nordiska länderna är effekterna mer utspridda mellan olika typer av anställda.
Noter
*Western har också ett snyggt resonemang om att strejker betyder olika saker i en centraliserad och en decentraliserad arbetsmarknadsregimer. "Under corporatism, the construction of broad worker interests that stimulate mobilization is efficiently pursued through channels established by the union confederations rather than through strike action. As a result, the mobilizing impact of strikes is low in corporatist systems - strikers usually advance sectional interests and reject the class representationc rystallizedi n centralized bargaining. When union organization is fragmented and workers' collective interests have few avenues of institutional expression, strikes can serve as focal points for collective organization" (270, jfr 278f). Han tar de svenska gruvarbetarna 1969 och den heta hösten i Italien 1969 som exempel. I Italien startade strejkvågen en ny våg av mobilisering och efter ett fall i anslutningsgraden under 60-talet ökade denna under 70-talet igen. I Sverige representerade strejken -- enligt Swenson (1989) -- däremot ett särintresses uppbrott från samordningen, och orsakade inte mobilisering.
**Han diskuterar Booths (1983) rekommendation att man måste se anslutningsgraden som bounded mellan 0 och 1 och anpassa modellen efter det. Han kör sådana modeller och resultaten är lika huvudmodellerna och redovisas därför inte i pappret (272).
***"Some readers may object to the extension of event-history methods to a variable that might more naturally be treated as continuous. However, given the specific characteristics of these union-density series in the post oil-shock period, the qualitative variable has considerable descriptive utility. In times when unionization series shows no marked downturn, application of the current model would be substantively less meaningful. Conventional pooled time-series models may also perform better in those settings. In this sense, the current model specification is historically specific (see Appendix A for discussion of the robustness of estimates to the specification of the dependent variable)." (191f)
Referenser
Daniele Checchi och Claudio Lucifora. 2002. "Union density: The economic roles of unions and institutions". Economic Policy.
Bernard Ebbinghaus och Jelle Visser. 1999. "When Institutions Matter Union Growth and Decline in Western Europe, 1950-1995". European Sociological Review.
Bernard Ebbinghaus, Claudia Göbel och Sebastian Koos. 2011. "Social capital, 'Ghent' and workplace contexts matter: Comparing union membership in Europe". European Journal of Industrial Relations.
Garrett, Geoffrey, and Peter Lange. 1995. "Internationalization, Institutions and Political Change." International Organization 49(4): 627-55.
Wojin Lee och John Roemer. 2005. "THE RISE AND FALL OF UNIONISED LABOUR MARKETS: A POLITICAL ECONOMY APPROACH".
Oskarsson, S. (2001). ‘Class struggle in the wake of globalization: Union organization in an era of economic integration’, in L. Magnussen and J. Ottosson (eds), Europe: One Labour Market?, Brussels.
Claus Schnabel. 2002. "Determinants of Trade Union Membership".
Steen Scheuer. 2011. "Union membership variation in Europe: A ten-country comparative analysis". European Journal of Industrial Relations.
John Schmitt and Alexandra Mitukiewicz. 2010. "Politics Matter: Changes in Unionization Rates in Rich Countries, 1960-2010".
Lyle Scruggs. 2002. "The Ghent System and Union Membership in Europe, 1970-1996". Political Research Quarterly.
Lyle Scruggs och Peter Lange. 2002. "Where Have All the Members Gone? Globalization, Institutions, and Union Density". Journal of Politics.
Tim Van Rie, Ive Marx and Jeroen Horemans. 2011. "Ghent revisited: Unemployment insurance and union membership in Belgium and the Nordic countries".
Jelle Visser. 2002. British Journal of Industrial Relations.
Michael Wallerstein. 1989. "Union Organization in Advanced Industrial Democracies". American Political Science Review.
Michael Wallerstein och Bruce Western. 2000. "Unions in Decline? What has Changed and Why?".
Bruce Western. 1993. "Postwar Unionization in Eighteen Advanced Capitalist Countries". American Sociological Review.
Bruce Western. 1994. "Institutional Mechanisms for Unionization in Sixteen OECD Countries: An Analysis of Social Survey Data". Social Forces.
Bruce Western. 1995. "A Comparative Study of Working-Class Disorganization: Union Decline in Eighteen Advanced Capitalist Countries". American Sociological Review.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar