En professions skiftande materiella intressen

För vänstern (och public choice-teoretiker) kommer det naturligt att tala om materiella intressen och intressemotsättningar. Det är bra: utan en sådan förståelse kan man inte begripa samhället. Problemet med vänsterns analys idag (och kanske alltid) är dock att analysen ofta görs för enkel; man bortser från sektorsskillnader i intressen inom klasser, de vanliga klassallianserna inom en sektor (t ex för en bailout av bilindustrin i USA - facket och ägarna hade knappast svårt att enas för en sådan).

New York Times hade igår en artikel som belyser gruppers materiella intressen på en än mer disaggregerad nivå: professionen. I detta fallet läkare, vars förändrade arbetssätt och sektor NYT har porträtterat på ett mycket intressant och fascinerande sätt i en artikelserie i vår, om de familjedrivna mottagningarnas minskade betydelse och de större sjukhusens motsvarande större betydelse, om inträdet av kvinnor på stor skala i yrket och vilja att kunna förena familj med arbete, och så vidare. Den senaste artikeln diskuterar vilka innebörder dessa omvandlingar - framför allt minskningen av andelen självanställda och ökningen av andelen anställda bland läkarna - har för gruppens politiska ståndpunkter. Läkarna har historiskt varit en konservativ grupp som motsatt sig en mängd välfärdsreformer, men var faktiskt för Obama-administrationens sjukvårdsförsäkringsreform, och frågan är om det är ett tecken på ett epokiskt skifte i läkarnas politik.

"Doctors were once overwhelmingly male and usually owned their own practices. They generally favored lower taxes and regularly fought lawyers to restrict patient lawsuits. Ronald Reagan came to national political prominence in part by railing against 'socialized medicine' on doctors’ behalf.
But doctors are changing. They are abandoning their own practices and taking salaried jobs in hospitals, particularly in the North, but increasingly in the South as well. Half of all younger doctors are women, and that share is likely to grow.
There are no national surveys that track doctors’ political leanings, but as more doctors move from business owner to shift worker, their historic alliance with the Republican Party is weakening from Maine as well as South Dakota, Arizona and Oregon, according to doctors’ advocates in those and other states.
That change could have a profound effect on the nation’s health care debate. /.../

The Maine doctors’ group once opposed health insurance mandates because they increase costs to employers, but it now supports them, despite Republican opposition, because they help patients."

Gardiner Harris, "As Physicians' Jobs Change, So Do Their Politics", NYT 30 maj

En annan vänster/public choice-sanning är att pengar spelar stor roll i politik och att grupper med olika materiella intressen kommer spendera pengar på olika sorters lobbyism. I den aspekten har NYT:s bevakning av US-amerikansk politik varit tämligen deprimerande; efter att högsta domstolen i Citizens United-fallet dömt att det var en begränsning av yttrandefriheten (!) att reglera på vilka sätt företag får ge pengar till politiskt mediakampanjande, verkar det mesta gå åt fel håll i politiken här och reaktionära miljardärer som bröderna Koch kan spela en allt större roll i att fastslå politikens riktning, på de obesuttnas bekostnad. Rapporteringen har också gång efter annat i hur hög grad USA:s politik ändå är klassbaserad, även om det är ett faktum som de flesta verkar vara obekväma att tala om. I det mycket uppmärksammade omvalet till Representanthuset i västra New York state mellan republikanen Jane Corwin och demokraten Kathy Hochul till exempel, bidrog Chamber of Commerce med $104 000 till Corwins kampanj, medan Communication Workers of America bidrog med $15 000 till Hochuls kampanj. (Ett centralt undantag till klasspaltningen mellan partierna är förstås att finanssektorn i hög grad finansierar Demokraterna i till exempel New York och Connecticut, och att demokratiska politiker därifrån - t ex Charles Schumer - därför också tenderar att rösta nyliberalt i finanssektorfrågor. Ett exempel av ett annat slag kan vara Bill och Melinda Gates enorma donationer till skolors utveckling; även om deras policy - för charter schools - kolliderar med lärarfacket så har jag svårt att se det som någon klasskamp uppifrån.)

Därför var det desto skönare att se rapporteringen om en pågående sjukvårdsreform i Vermont, som enligt NYT drivits fram av en idealistisk läkare, Deb Richter. Richter arbetade som primärvårdsläkare i delstaten New York och arbetade för målet ett single payer system med samma vårdrättigheter för alla där, men gav upp eftersom det var för svårt. Därför flyttade hon 1999 till Vermont för att driva samma fråga där. Dr Richter blev den ledande personen i en gräsrotsrörelse för att få Vermont att införa ett system som går helt emot vad Republikanerna i mängder av andra stater vill, med deras juridiska ifrågasättanden av "Obamacare" med mera. Detta är förstås bara ett exempel på hur USA:s politik drivs av annat än materiella intressen, men i Citizens United-tider ett skönt och behövt sådant.

Abby Goodnough, "A Doctors' Push for Single-Payer Health Care", NYT 21 maj

Transports Lavalfall

"– Nu är det fritt fram för lönedumpning. Hela åkeribranschen går åt helvete, säger Freddy Welle, chaufför på Bernt Mattssons och vice ordförande i Transports åkerisektion i Göteborg."

Mats Pejer, "Ica-körningarna inte olagliga", LO-Tidningen 30 maj
Mats Pejer, "'Fritt fram för lönedumpning'", LO-Tidningen 30 maj

Skriv under Transports upprop för seriös konkurrens utan social dumping!

---
Uppdatering 8 augusti
LO-tidningen rapporterar nu att Frode Laursen-fallet ska upp i hovratten. LO-tidningens Mats Pejer beskriver fallets vikt:

"Låglöneåkerier från Östeuropa har tagit över stora delar av trafiken till och från hamnarna i Syd- och Västsverige. Det betalar löner långt under kollektivavtalets dryga 23 000 kronor i månaden. En polsk chaufför tjänar från 2 000 kronor i månaden.

EU-reglerna tillåter att utländska åkerier kör inrikestransporter i anslutning till leveranser till Sverige, men det är välkänt i åkeribranschen att många struntar i reglerna och kör svensk inrikestrafik för hela slanten.

Hittills har det varit riskfritt. Polisen har visserligen utrett åtskilliga ärenden, men sedan har det slutat med att åklagarna har lagt ner. Orsaken är att det rör sig om stora och tidskrävande utredningar samtidigt som straffet bara är dagsböter.

Detta gör målet mot Frode Laursen unikt. För första gången prövar domstolarna var gränserna går."

Mats Pejer, "'Sabotagetrafik' upp i hovratten", LO-Tidningen 8 augusti

-- Uppdatering 30 september

"Olaglig yrkestrafik slår ut seriösa åkerier. Polisen tittar åt ett annat håll. Svenska åkerier anlitar arbetskraft från utländska bemanningsföretag eller använder sig för att falska egenföretagare, det vill säga chaufförer som borde vara anställda, för att dumpa lönerna.

Det är, möjligen lite tillspetsat, innebörden i ett gemensamt yttrande till regeringen från arbetsgivarorganisationen Bilarbetsgivarna, branschorganisationen Sveriges Åkeriföretag och facket, det vill säga Transport."

Mats Pejer, "Enad front mot lönedumpning", LO-Tidningen 28 september

Solidariskt ansvar

"Solidariskt ansvar hindrar inte fri rörlighet för tjänster, anser ESA

Varken reglerna om uppdragsgivares ansvar för underleverantörers löneskulder eller övriga regler om skyldigheter för uppdragsgivare som Norge infört hindrar den fria rörligheten, enligt Eftas övervakningsmyndighet ESA.

Regler om solidariskt ansvar för uppdragsgivare (kedjeansvar) infördes i den norska lagen om allmängiltigförklaring av kollektivavtal (loven om allmenngjøring av tariffavtaler) 2010. Tidigare, år 2008, hade man infört föreskrifter om skyldighet för uppdragsgivare att informera underleverantörer om vilka löne- och arbetsvillkor som gäller och se till att de efterlevs (”påseplikt” ), och en rätt för fackliga förtroendemän (tillitsvalgte) i huvudleverantörens verksamhet att genom den egna arbetsgivaren få dokumentation om löner och arbetsvillkor hos underleverantörer.

Reglerna från 2008 anmäldes till ESA med hänvisning till EES-avtalets artikel 36 om fri rörlighet för tjänster (tjenesteytelser). ESA valde att också dra in reglerna om solidariskt ansvar i sin bedömning. Slutsatsen blev att de norska reglerna inte står i strid med reglerna om fri rörlighet för tjänster.

ESA motiverade sitt beslut med att varken artikel 36 EES eller utstationeringsdirektivet hindrar att privata parter som är inblandade i gränsöverskridande tjänsteprestationer åläggs viss kontrollskyldighet. Det solidariska ansvaret, ansåg ESA, fungerar som en tilläggsgaranti för att en arbetstagare faktiskt får sin rättmätiga lön. Likaledes ökar informations- och tillsynsskyldigheten och rätten till insyn sannolikheten för att en uppdragsgivare efterlever de regler som har utfärdats enligt lagen om allmängiltigförklaring. Därmed är de lämpliga åtgärder enligt direktivets artikel 5, och innebär enligt ESAs bedömning inte att tillhandahållande av tjänster över landsgränserna görs mindre attraktivt på ett sätt som träffas av artikel 36 i EESavtalet."

Stein Evju, "Solidariskt ansvar hindrar inte fri rörlighet för tjänster, anser ESA", EU & Arbetsrätt nr 1 2011

Richard Lambert om kortsiktig kapitalism

För tio år sedan eller så diskuterades begreppet "kvartalskapitalism" rätt mycket i vänstern och arbetarrörelsen, utifrån uppfattningen att vårt ekonomiska system idag är alltför kortsiktigt och präglas av aktieägares krav på snabb avkastning snarare än långsiktig tillväxt. Richard Lambert, rektor för University of Warwick och tidigare redaktör för Financial Times, hade häromveckan en intressant krönika i FT på detta tema. Lambert utgår från ett nytt paper av två ekonomer vid Bank of England, och skriver bland annat så här:

"In a brilliant new research paper, Andy Haldane and Richard Davies of the Bank of England show clear evidence of increasing short-termism in the pricing of companies’ shares across all industrial sectors. In their words, 'myopia is mounting'.

Their paper is not for the faint-hearted – it is stuffed with equations and complex charts. But what it shows is that investors place irrationally low values on the returns from long-term investment projects. Cash flows more than 30 years ahead from investments made today – which as it happens is what you might expect from a big aero engine – are scarcely valued at all."

Lambert får föga oväntat inte stå oemotsagd i FT; såväl insändare som Lex-kolumnisten har redan gått till den nuvarande kapitalismens försvar i tidningen.

Denna diskussion är intressant och kan också relateras till diskussionen i mer heterodox nationalekonomisk forskning om "shareholder capitalism" ("aktieägarkapitalism") och "shareholder value", som William Lazonick och andra anser i allt högre grad driver företagen och gör dem alltför kortsiktiga. Inom europeisk postkeynesiansk forskning sker också intressanta analyser av "shareholder value"; se till exempel Petra Dünhaupts paper "Financialization and the rentier income share – evidence from the USA and Germany".

Richard Lambert, "Sir Ralph's lessons on how to end short-term capitalism", FT 22 maj
Andrew Haldane & Richard Davies, "The Short Long" (pdf),
Lex, "Short termism: not obviously dangerous", FT 29 maj

Indiska löneökningar

Jag har tidigare noterat att lönerna ökar snabbt i Kina i år. Nu rapporterar FT att Indien har den högsta löneinflationen i Asien; enligt indiska handelskammaren ökade snittlönen i landet med 15 procent förra året. Enligt Aon Hewitt, "the global human resources company", kommer snittlönen i år öka med 13 procent, att jämföra med 9 procent i Kina och 7 procent i Filippinerna. Lönerna förväntas fortsätta öka dubbelsiffrigt de närmsta åren.

Enligt General Electrics VD Jeffrey Immelt sparar ett US-amerikanskt företag nu bara 10 procent på att outsourca ett call center till Indien.

Det svårbegripliga med de här stora löneökningarna är: vad har hänt med den industriella reservarmén? (Eller "the demographic dividend", som den kallas i artikeln.) Anledningen till att denna inte håller nere löneökningarna är enligt artikeln att löneinflationen drivs av skills shortage. Mot det kan man invända att i så fall borde löneökningarna vara koncentrerade till vissa sektorer (och högutbildade), men bilden man får i artikeln är att lönerna ökar snabbt överlag.
James Lamont, "India struggles to cap wage inflation", FT 12 maj

Amy Kazmin rapporterar i FT om extremt högt söktryck till högre utbildning i Indien: år 2008 470 000 sökande till 7 740 platser på Indian Institutes of Technology, och 290 000 sökande till 1 900 platser på Indian Institutes of Management. "In the next four or five years, there is a higher probability that India’s growth machine will stop because of a lack of skills – because it can’t create the skills – rather than because it can’t create jobs", säger Jahangir Aziz från JPMorgan Chase till FT. Enligt konsultföretaget McKinsey så har Indien idag 12 miljoner platser i högre utbildning, och skulle behöva 7 miljoner till för att möta de ekonomiska behoven.
Men arbetskraften kommer att växa: inflödet till den kommer öka de närmsta 16 åren, och år 2035 förväntas befolkningen vara 1,5 mdr varav hela 65 procent är i arbetsför ålder. Frågan är om de kommer kunna få jobb; FT-rapporten varnar för en krutdurk i form av hög arbetslöshet och en stor mängd ungdomar och medborgare i allmänhet som är utestängda från ekonomiska utvecklingsmöjligheter.
Amy Kazmin, "Labour to unlock", FT 4 oktober 2010

---

Indien
(statistik om inget annat sägs från Världsbanken)
familjegini enligt CIA World FB: 36,8 (att jämföra med 36 i Lettland och 37 i Vietnam)
fattiga som % av befolkningen, enligt nationell definition: 27,5
literacy rate av befolkningen över 15 år: 63 %
arbetslöshet, % av arbetskraften: 4,4 %
antal år i utbildning, snitt enligt Barro-Lees dataset: 4,4 år 2010 (att jämföra med 4,9 i Pakistan, 8,2 i Sri Lanka, 7,5 i Kina)
andel 25-64-åringar med universitetsexamen enligt Barro-Lee: 3,8 % (att jämföra med 4 % i Kina)

Sarkozys "krig mot vinsterna"

Wall Street Journal hade en intressant gästledare häromdagen av den franske ekonomen Pascal Salin: "Sarkozy's War on Profit". Salin är, det är väldigt tydligt, en marknadsliberal ekonom och han är väldigt arg ("Mr. Sarkozy seems to have tilted France even closer toward socialism than one might previously have thought possible") över att president Sarkozy argumenterade i april att det är orättvist att ett företags ägare och aktieägare får behålla hela vinsten, och argumenterade att vinsten borde delas i tre grupper: en som går till (aktie)ägarna, en som går till de anställda, och en som går till återinvesteringar i företaget.

Salin hävdar att detta visar att "Mr. Sarkozy totally fails to understand the role and nature of profit or the workings of a capitalist firm", och visst kan man hålla med om att det är ett väldigt otippat utspel och att visst, normalt i ett kapitalistiskt företag är att de anställda får lön och ägarna får vinst. (Med en del vinstdelningssystem för incitamentens skull, här och där.)

Men intressant är det, och inte helt ologiskt att en sådan diskussion dyker upp i en tid när, som jag tidigare konstaterat på bloggen, a) vinstandelen har ökat på löneandelens bekostnad i OECD-länderna sedan 1980, och framför allt b) det tycks ha uppstått ett stort gap mellan vinstnivåerna och investeringsnivåerna i OECD-länderna, vilket naturligtvis är negativt för ekonomiernas dynamism.

Sarkozys utspel känns verkligen inte i samklang med den allmänna politiska stämningen i västvärlden, men tydligen arbetar hans regering på ett lagförslag i enlighet med denna rättvisa-idé. Salin beskriver förslaget som att företag med fler än 50 anställda ska tvingas att betala de anställda en bonus när vinsten ökat från ett år till nästa. Hur stor bonusen ska vara ska förhandlas mellan företagsledningen och facket.

Pascal Salin, "Sarkozy's War on Profit", Wall Street Journal ledare 10 maj 2011

Vinster och investeringar: fallet thatcherismen

"/.../for a while, this worked. In the late 80s higher profits were associated with an investment - and indeed employment - boom.
Thatcher’s class war was, then, a success.
But only for a short while. My chart shows that over the last 15 years or so, investment has fallen as a share of GDP even though profit rates have increased.
Thatcherism - understood as the idea that a quiescent working class and high profit rates would lead to good investment and high economic growth - is therefore dead.
Viewed in this context, calls from Duncan Weldon and Brendan Barber for wage-led growth make some sense. After all, if bashing the working class hasn’t raised capital spending and economic growth, maybe enriching it will."

Stumbling and Mumbling, "Thatcherism vs wage-led growth", 12 maj

---
jfr 23 nov 2010, "Höga vinster utan motsvarande investeringar", 6 juli 10 "Företags profiter och sparande"

Om löneledd tillväxt, se också Engelbert Stockhammer.

---
Uppdatering 19 januari 2012

"Is the pursuit of the return on equity damaging capitalism? Robert Jenkins of the Bank of England’s Financial Policy Committee has already answered this in the affirmative (pdf) for banks. But might it also be true for the wider economy?"

Chris Dillow, "Challenging Capitalists, or Workers?", 4 januari 2012

Ingen ljusning i grekiska krisen

Fascinerande och skrämmande hur dåligt det tycks gå för Grekland att komma ur krisen. Bilden, från FT, visar pris på credit default swaps, (spekulativa) försäkringar mot en default på statsskulden, och avkastning på statsobligationer för de fyra krisländerna Grekland, Portugal, Irland och Spanien:

Grekland ligger i särklass sämst till på båda måtten. Spanien ser däremot stabiliserat ut. Portugal och Irland någonstans däremellan, stiger ännu. ECB ska enligt FT inte köpa mer obligationer efter ett sådant program på €76 miljarder från maj förra året och framåt; men marknadens bedömning av riskerna i Grekland och Portugal och Irland är ju fortfarande negativ? FT refererar att Axel Weber och andra motsatt sig obligationsprogrammet men artikeln avslutas med en ekonom på Barclays Capital i Frankfurt som säger "From the point of view of markets, the ECB has not suffered any reputational loss. If anything, it has been criticised for not doing enough."

Oakleys artikel börjar också pessimistiskt:

"Exactly one year since the €750bn international rescue package was launched to save the eurozone, the currency union has found itself back at square one as Greece’s debt problems continue to undermine monetary union.
Yet, whereas the immediate danger 12 months ago was that Athens would run out of money, today’s concerns are about the more subtle, technical issues of whether Greece could be allowed to default and, if so, what shape a restructuring should take."

De personer som Oakley intervjuar - en tysk policymaker, en fixed income-trader på Evolution Securities, en European rates-trader (?) på Merrill Lynch - verkar överens om att Grekland kommer behöva någon slags "restructuring" av sin statsskuld för att klara sig. (ECB och Kommissionen vill uttalat dock inte ha någon grekisk restructuring.) Frågan är vad en "restructuring" kan vara och hur den ska utformas. Om en "haircut" ska göras, en ensidig nedskärning av hur mycket ägarna kommer få tillbaka, hur mycket ska klippas bort; ska maturities ensidigt förlängas (15-20 år diskuteras!) så att Grekland ska få tid på sig att förbättra sin förmåga att betala, osv. Grekland har tydligen €262 miljarder utestående i statsobligationer. Eller, så här kanske man kan säga att frågorna är:

1. ska en default eller en restructuring genomföras? (Konsensus, i dessa artiklar i alla fall är ja: Grekland klarar inte att betala tillbaka annars)


2. hur ska en restructuring utformas? (hur mycket haircut, vilken tidsram, när ska den genomföras, osv)


3. vilka blir konsekvenserna av en restructuring? (en förlängning av obligationernas maturity skulle enligt FT inte räknas som en "credit event" vilket innebär att inte alla som äger credit default swaps mot Grekland skulle få ut sina pengar - en sådan CDS-fest vore en enorm och disruptiv händelse. Hur mycket kommer grekiska banker att förlora, med recessionseffekter på den grekiska ekonomin? Hur mycket kommer ECB att förlora? osv)

Ralph Atkins, Peter Wise & David Oakley, "Greek default swaps hit record high", FT 10 maj
David Oakley, "Currency club back to square one on Athens", FT 10 maj

---
Uppdatering 14 maj
Fråga 3 ovan fick en intressant behandling i FT i onsdags, med en artikel som redovisar beräkningar av UBS, JP Morgan och Morgan Stanley på hur olika finansiella institutioner skulle drabbas av en omstrukturering av Greklands statsskuld. Enligt dessa beräkningar, med antagande om en 50 procents "haircut", skulle National Bank of Greece göra 6,8 miljarder € förlust, EFG Eurobank 2,8 mdr, Pireaeus Bank 2,7 mdr, BNP Paribas 1,7 mdr, Commerzbank 1,1 mdr, osv. ECB sitter på 20 procent av grekiska statsobligationer; europeiska stater och IMF 11 procent. Den grekiska ekonomin skulle, förstås, drabbas hårt:

"For Greek banks, a 50 per cent haircut in a hard restructuring would lead to about €25bn losses, JPMorgan says, leaving only €4bn of equity to cushion the Hellenic banking system."

Tracy Alloway, Megan Murphy & David Oakley, "Investors count the cost of any default by Athens", FT 11 maj, s 23

Förvånansvärt nog hade FT också en betydligt muntrare nyhet om den grekiska statsskulden på samma sida: grekerna hade en skuldauktion, på sexmånaders obligationer, i tisdags och tydligen gick det väldigt bra:

"The auction say a bid-to-cover ratio, a measure of investor demand relative to the debt available for sale, of 3.58. A bid-to-cover ratio above two shows strong demand."

Avkastningen på de sålda obligationerna blev 4,88 procent och den grekiska statens "debt manager" säger till FT: "We're happy to be able to access short-term capital at rates below 5 per cent when the country is in the process of undergoing structural change."
Kerin Hope & David Oakley, "Greek government debt rallies after successful bond auction", FT 11 maj

Samma dag handlade också Martin Wolfs kolumn framför allt om Grekland, och han hävdar att en omstrukturering är oundviklig. Han pekar på att med storleken på landets statsskuld - nu 160 procent av BNP - och nuvarande ränta på 10-åriga statsobligationer på 16 procent, så finns det inget realistiskt scenario i vilket Grekland helt enkelt "växer sig ur" krisen.
"Overindebted countries with their own currencies inflate. But countries that borrow in foreign currencies default. By joining the eurozone, members have moved from the former state to the latter."
Martin Wolf, "The eurozone's journey to defaults", FT 11 maj

Ryan Avent på Free Exchange-bloggen ställer en intressant fråga: "How long can this go on?", 13 maj. En resonerande text om hur länge Grekland kan "kick the can further down the road".

UPPDATERING 1 juli
Mer om vilka som är exponerade för grekiska lån, från Barclays Capital via Economist Free Exchange-bloggen:

Den bästa analysen av krishanteringen och dess politiska ekonomi - IMF:s, ECB:s och EU-regeringarnas intressen och ståndpunkter - som jag har hittat är av ekonomen Kash Mansori på hans blogg The Street Light: "Greek Endgame?", 8 juni och "Greek Endgame, pt. 2", 11 juni.

Jeffrey Sachs avfärdar det förslag som många ekonomer står för, nämligen någon typ av "kontrollerad" default för Grekland. Han hävdar att det inte skulle gå att kontrollera en sådan händelse utan att kaos skulle sprida sig i Europas ekonomier. Istället förespråkar han att EU-länderna ska garantera Greklands skulder för att få ner räntan på AAA-nivå (3,5 procent på tioåriga statsobligationer, nämner Sachs), vilket vore en nivå som landet skulle klara av att betala tillbaka på. Med dessa förutsättningar och antaget att Grekland kan klara av att komma tillbaka till ekonomisk tillväxt även inom eurosystemet, så hävdar Sachs att Grekland skulle kunna betala av sina skulder på 20 år. Tydligt är att förloraren i Sachs förslagna scenario är övriga EU-staters skattebetalare, och regeringarna som får stå för denna impopulära börda. Sachs hävdar att detta politiska problem kan undvikas genom att intäkterna från den föreslagna "Tobinskatten" på EU-nivå ska gå till en garantifond för Grekland.
Jeffrey Sachs, "Greece can be saved - here's how to do it", FT A-list-bloggen 30 juni

---
Uppdatering 4 mars 2012
Jag var väldigt naiv om detta i maj 2011, till synes yrvaken om krisens djup. Idag, mars 2012, har vi alla hört så mycket om krisen och Grekland att man inte skulle kunna bli så här förvånad över långsam comeback för landet. Idag så är det ju också så att eurozonen år 2012 officiellt är i en recession (Pignal 23/2). Kommissionens tillväxtprognos för eurozonen under året är nu (från februari) -0,3 procent, istället för 0,5 procent som prognosen från hösten 2011 sade. Och för Grekland ser allting såklart ännu värre ut. Peter Spiegel skrev ett intressant blogginlägg på FT:s Bryssel-blogg häromdagen om ett läckt dokument från "trojkans" Greklandsgrupp 15 februari, som avslöjar hur de tänker om Greklands nära ekonomiska framtid.

"Given the high prospective level and share of senior debt, the prospects for Greece to be able to return to the market in the years following the end of the new program are uncertain and require more analysis. Prolonged financial support on appropriate terms by the official sector may be necessary. Moreover, there is a fundamental tension between the program objectives of reducing debt and improving competitiveness, in that the internal devaluation needed to restore Greece competitiveness will inevitably lead to a higher debt to GDP ratio in the near term. In this context, a scenario of particular concern involves internal devaluation through deeper recession (due to continued delays with structural reforms and with fiscal policy and privatization implementation). This would result in a much higher debt trajectory, leaving debt as high as 160 percent of GDP in 2020. Given the risks, the Greek program may thus remain accident-prone, with questions about sustainability hanging over it."

Eller som FT:s vanliga artikel om det läckta dokumentet formulerar det: "the austerity measures being imposed on Athens risk a recession so deep that Greece will not be able to climb out of the debt hole over the course of a new three-year, €170bn bail-out."

Stanley Pignal, "Eurozone slipping into 'mild' recession", FT 23 februari 2012
Peter Spiegel, "More on leaked Greek debt report", FT Brussels blog 21 februari 2012
Peter Spiegel, "Greek debt nightmare laid bare", FT 21 februari 2012

---
Uppdatering 29 mars 2012
FT Alphaville spekulerar utifrån en lång IMF-rapport i huruvida IMF faktiskt uppmanar EU-länderna till en "transferunion", förd in köksvägen genom att inte bara privata statspappersägare ska acceptera nedskrivningar av papprenas värde ("private sector involvement", PSI) utan att detsamma också ska accepteras av EU-staterna ("official sector involvement", OSI). Jag citerar:

"But about this notion of lending into failure…

The way the Fund squares this contradiction (and gets paid back on its already enormous sunk cost in Greece — its existing super-senior loan claims) is… this:

>> In the event of slower progress in policy implementation, or failure of the economy to respond rapidly enough to reforms, completion of reviews may require additional support from Greece’s European partners on yet more concessional terms than currently envisaged, and/or another restructuring of bonded debt <<

What the Fund is — rather openly — talking about here is official sector involvement from the eurozone creditors. No OSI to plug a future financing gap — the IMF walks.

Certainly we could go on about the private sector involvement 2.0 which the IMF also mentions, and is probably getting priced in to the new Greek bonds. But there comes a time when you zero bondholders who have already taken a 78 per cent or so loss in net present value, and you can’t squeeze the lemon any more. Or, you get nervous about contagion risk (or the prospects of any future market access for bailout sovereigns) from totally zeroing the bondholders in isolation. Either route takes you to OSI at some point.

OSI, or as we think it really should be glossed now, fiscal transfers.

Isn’t that what ‘yet more concessional terms’ eventually means."

Joseph Cotterill, "It's mostly fiscal (transfer)", FT Alphaville 20 mars 2012