Vänstern och ekonomin, igen

I förra numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden publicerades en översatt artikel av historikern Tony Judt med titeln "Vad lever - vad är dött inom socialdemokratin?". Den ger ett slags essäistisk analys av 1900-talets stora vågor mellan vad Polanyi skulle kalla inbäddning och utbäddning, och går därmed också in på nyliberalismen. Och det är där som jag har en fundering att komma med. Judt skriver nämligen så här:

"Om vi frågar oss vem som har haft det största inflytandet över dagens engelskspråkiga ekonomiska tänkande kommer man först att tänka på fem tänkare som föddes i ett annat språkområde, nämligen Ludwig von Mises, Friedrich Hayek, Joseph Schumpeter, Karl Popper och Peter Drucker. De två förstnämnda var de förnämsta ”anfäderna” till Chicagoskolan som förespråkade en makroekonomi med fria marknader. Schumpeter är mest känd för sin entusiastiska beskrivning av ”den skapande förstörelsens krafter” i kapitalismen, Popper för sitt försvar för det ”öppna samhället” och sin teori om totalitarianismen. Och Drucker utövade genom sina skrifter om företagsledning ett enormt inflytande över affärsvärldens teori och praktik i de välmående decennierna under efterkrigstidens boom."

Om en sak här har antingen Judt väldigt fel, eller jag väldigt fel. Som jag tänker mig är det nämligen helt uppåt väggarna att hävda att Mises och Hayek var "anfäder" till Chicagoskolan.

Mises och Hayek var ny-österrikiska ekonomer, influerade av liberala föregångare som Böhm Bawerk ("borgerlighetens Marx") och Carl Menger. Menger räknas ofta som en av neoklassicismens tre portalfigurer, som tillsammans med engelsmannen Jevons och fransmannen Walras de tre som parallellt och någorlunda oberoende* av varandra upptäckte eller uppfann marginalismen som organiserande princip för nationalekonomisk forskning. På sistone - säg de senaste 20 åren - har man dock allt mer betonat skillnaderna mellan de tre och de ekonomer som influerades av dem. Om Schumpeter 1954 skrev att Jevons, Walras och Menger ”taught essentially the same doctrine”**, så ser man idag stora skillnader mellan ”neoklassikerna”***. Jevons ses väl idag främst som en utilitarismens, matematikens och scientismens fanbärare****, Walras som den allmänna jämviktsteorins man, och Menger däremot som en mycket mindre matematisk, mycket mindre scientistisk och mycket mindre jämviktsorienterad ekonom.

Menger var den österrikiska skolans stora tidiga företrädare, och bl a Hayek har tydligt förklarat hur viktig Menger var för honom i både hans politiska och ekonomiska utveckling. Hayek och Mises följde också Menger genom att nedtona matematikens roll i nationalekonomin - helt emot den rådande trenden i mainstream-NEK på 1930- och 40-talen givetvis! Denna essentiella skillnad mellan österrikarna och mainstream-NEK såsom ny-keynesianism och monetarism betonas också t ex i Johan Hakelius Timbro-utgivna introduktion till den österriska skolan, vad man från Timbro-håll så fint kallar "humanistisk nationalekonomi"! Vad Timbro menar med det är att mainstream-nationalekonomin är matematisk och scientistisk och att individerna försvinner i mainstream-NEK:s totala fokus på statistisk analys.

En kritik som kanske inte är helt obekant för vänstern, som ju också brukar klaga på NEK:s scientism!?

Som jag ser det är Chicagoskolan i allra högsta grad mainstream-NEK, vilket definieras som att man använder matematik, statistik och ekonometrisk metod, och därför helt olik den österrikiska skolan.

Att Chicago och Hayek är olika saker kan också illustreras av följande anekdot*****. I slutet av 40-talet ville Hayek, bland annat på grund av en uppslitande skilsmässa, flytta till USA. En stenrik US-amerikansk högerman som sponsrade en höger-inriktad tankesmedja erbjöd sig att betala Hayeks lön, om denne kunde få en position på ett universitet i USA. Det skulle alltså vara gratis för universitetet; och Hayek skulle i gengäld till mecenaten fortsätta med sin högerpolitiska agitation och dito författarskap. De vände sig bland annat till Harvard och Yale, som båda tackade nej med hänvisning till det vetenskapligt suspekta i att ge en ideolog avlönad av en tankesmedja den vetenskapliga cred som det innebär att ha en forskarposition på ett universitet. De vände sig därefter till den nationalekonomiska institutionen vid University of Chicago. Också de sa nej till Hayek, med samma motivering som Harvard och Yale. Därefter vände Hayek och mecenaten sig istället till Chicagos tvärvetenskapliga Committee on Social Thought. Där hade man inte samma skrupler som nationalekonomerna vid Harvard, Yale och Chicago, och välkomnade Hayek. Hayek en "anfader" till Chicagoskolan, men kunde inte få en anställning där??

Och så ett anekdotiskt påpekande till: i NEK-doktrinhistorikern Mark Blaugs standardverk The Methodology of Economics finns ett av de hårdaste lustmord till recensioner som jag någonsin läst, och det handlar om Ludwig Mises "praxeologi". Blaug är mainstream; Mises är det inte.

Och så ett Timbro-inslag till: Johan Norberg skriver i förordet (pdf) till en introduktion till sex liberala tankeskolor så här.

"De första fyra kapitlen introducerar en rad Nobelprisbelönade ekonomiska doktriner. Mattias Lundbäck presenterar Chicagoskolan, som beskriver ekonomin och samhället utifrån grundläggande antaganden om att människan är rationell och vinstmaximerande, och att marknaden är i jämvikt. Public choice-skolan och den nya institutionella skolan kan ses som vidareutvecklingar av Chicagoskolans idéer. Public choice, som Niclas Berggren skriver om, utsträcker dessa grundläggande antaganden och modeller genom att tillämpa dem inom den politiska sektorn. De av Fredrik Bergström beskrivna institutionella ekonomerna gör dessa modeller mer realistiska genom att komplettera dem med insikter om värdet av institutioner som hanterar problem med t ex bristande stabilitet och information i ett samhälle. Samtidigt avvisar den österrikiska skolan, introducerad av Niclas Ericson, hela denna utgångspunkt och arbetet med förenklade modeller och jämviktsantaganden. I dess ställe sätter den synen på marknaden som en okontrollerbar och dynamisk process, styrd av miljontals decentraliserade beslut." (mina fetningar)

Som sagt, den österrikiska skolan - inklusive Hayek och allra mest Mises - "avvisar helt" hela Chicagoskolans approach, "arbetet med förenklade modeller och jämviktsantaganden".

Ergo: jag fattar inte hur Judt kan få ihop det till att Mises och Hayek skulle ha varit "anfäder" till Chicagoskolan. Frank Knight ses väl som anfadern i Chicago, och om man ska se än tidigare så borde väl Jevons, Marshall och Smith ("I bring greetings from Chicago, where Adam Smith is alive and well", sa George Stigler på Wealth of Nations 200-årsfödelsedagsfirande i Glasgow 1976) ha influerat Chicagoskolans utveckling väldigt mycket mer än vad Mises (med sin fullständigt annorlunda metodologi och filosofi) och Hayek gjort.

Det här är väl extremt perifert. Men det känns bara så typiskt att när en ekonom nämns i Tiden så blir det genast fel. Om vänstern envisas med att tro att österrikisk ekonomi och Chicagoskolan är samma sak så kommer man aldrig kunna slå högern i den teoretiskt förankrade ekonomisk-politiska debatten.


REFERENSER
*Jfr Niehans, "Multiple Discoveries in Economic Theory", European Journal of the History of Economic Thought Spring 1995, s 20 om Gossens andra lag upptäckt av Gossen 1854, Jevons 1871 och Walras 1874-77.
**Joseph Schumpeter, History of Economic Analysis (Harvard UP, 1954)
***Jfr Robert Ekelund Jr & Robert F Hébert, "The Origins of Neoclassical Microeconomics", Journal of Economic Perspectives Summer 2002
****Margaret Schabas, A world ruled by number : William Stanley Jevons and the rise of mathematical economics (Princeton UP, 1991)
*****Den berättas i Kenneth R Hoover, Economics as Ideology: Keynes, Laski, Hayek, and the Creation of Contemporary Politics (Lanham, MD: Rowman & Littlefield, 2003)

Delegater på SAP:s kongress 1978

Tydligen hade Anders Isaksson för länge sen en artikel i tidskriften Tiden där han hade räknat på ur vilka anställningsskikt som delegaterna på SAP:s kongress år 1978 kom. Detta är Isakssons siffror:

Grupp - %
Offentligt anställda - 39
Egna företagare, bönder - 1
Arbetare - 14
Tjänstemän - 6
Riksdagsmän, kommunalråd, ombudsmän - 37
övriga - 3

Noterbart är att Isaksson räknar "offentligt anställda" som en egen grupp, som alltså inte kan vara arbetare eller tjänstemän?!? Mycket märkligt.

Källa: Stig Eriksson, "VPK – från arbetarparti till...? En första granskning av ett parti i omvandling", Fjärde Internationalen nr 2 1985 (pdf)

---
Mer från Eriksson, om VPK:s klasskaraktär:
"Vpk:s egen officiella bild av medlemsstrukturen 1975 (på basis av enkätsvar från 12 400 av de 15 000 medlemmarna) och 1978 (på grundval av Sven E. Olssons egna ”osäkra” beräkningar) ser ut så här:

Grupp - 1975 - % - 1978 - %
Arbetare - 6 800 - 55 - 7 000 - 51
Pensionärer - 2 800 - 22 - 2 100 - 15
Tjänstemän - l 300 - 11 - 2 800 - 21
Hemmafruar - 700 - 6 - 500 - 4
Studerande - 500 - 4 - l 000 - 7
Småföretagare - 300 - 2 - 250 - 2
Summa - 12 400 - 100 - 13 650 - 100

Eriksson har också följande intressanta tabell med VPK:s riksdagskandidater 1973-82:

Eriksson hävdar att:
"I motsats till 40-, 50- och 60-talets vpk (eller skp som det hette fram till 1967) är inte partiet längre ett parti som domineras av arbetarklassen i storindustrin, byggnads, skogen och gruvorna. Det är i dag till två tredjedelar ett mellanskikts- och tjänstemannaparti – och de tendenser som pågått hela 70-talet fortsätter uppenbarligen med oförminskad styrka."

---

"Antalet LO-medlemmar minskar i riksdagen. 42 LO-medlemmar sitter med i den socialdemokratiska riksdagsgruppen efter valet — sju färre än före valet. Vänsterpartiets riksdagsgrupp innehåller ytterligare fyra LO-medlemmar.

Byggnads har tappat hälften av ”sina” riksdagsmän. De var sex före valet. Nu är tre kvar.

– Det har stor betydelse för oss att det finns riksdagsmän som tar upp våra frågor. Vi är beroende av politiken. Sysselsättningen i byggbranschen bygger på politiska beslut, säger Hans Tilly, Byggnads ordförande.

Så sent som mellan 1998 och 2002 satt det tio byggnadsarbetare i riksdagen. /.../ Kommunal är störst även i riksdagen med 16 medlemmar – 15 socialdemokrater och en vänsterpartist. IF Metall är näst störst med åtta medlemmar.

Fem av 14 LO-förbund har inga medlemmar i riksdagen: Transport, Fastighets, Elektrikerna, Målarna och Musikerna."

Mats Pejer, "Färre LO-medlemmar på plats i riksdagen", LO-Tidningen 1 oktober 2010

---
Yrkessammansättningen bland EU-parlamentarikerna 1996 och 1999

yrke - feb 1996 - juli 1999
Politiker 121 - 198
Tjänstemän och div. akademiker 134 - 99
Jurister, advokater 63 - 54
Journalister 40 - 38
Företagare 30 - 35
Universitetsanställda 40 - 32
Lärare (grund - och gymnasieskolenivå) 46 - 30
Professorer 25 - 26
Ingenjörer 34 - 24
Organisationsanst. (ombudsmän etc) 8 - 20
Ekonomer 15 - 18
Jordbrukare 16 - 13
Kulturella yrken (förf., artister) 8 - 11
Läkare 20 - 9
Arbetare 12 - 8
Diplomater 4 - 2
Veterinärer 3 - 2
Arkitekter 3 - 2
Pastorer 2 - 2
Studerande 2 - 1
Rallyförare 0 - 1
Militär 0 - 1

Källa: Jonas Sjöstedt, "Fackligt inflytande via EU-parlamentet? Arbetarklassen röstar inte - arbetarklassen blir inte vald", i Sven-Olof Arbestål (red) Finns arbetarrörelsen? 16 inlägg om facket och politiken (Hjalmarson & Högberg, 2000), s 21

Inkomstojämlikhet och finanskriser

New York Times skriver om en Harvardhistoriker, David A. Moss, som funderar på om det finns något kausalt samband mellan inkomstojämlikhet och finanskriser:

"Professor Moss is among a small group of economists, sociologists and legal scholars who are now trying to discover if income inequality contributes to financial crises. They have a new data point, of course, in the recent banking crisis, but there is only one parallel in the United States — the 1929 market crash.

Income disparities before that crisis and before the recent one were the greatest in approximately the last 100 years. In 1928, the top 10 percent of earners received 49.29 percent of total income. In 2007, the top 10 percent earned a strikingly similar percentage: 49.74 percent. In 1928, the top 1 percent received 23.94 percent of income. In 2007, those earners received 23.5 percent. Mr. Moss and his colleagues want to know if huge gaps in income create perverse incentives that put the financial system at risk. If so, their findings could become an argument for tax and social policies aimed at closing the income gap and for greater regulation of Wall Street.

This inquiry is one that some conservative economists are already dismissing.

R. Glenn Hubbard, for instance, who was the top economic advisor to former President George W. Bush, said income inequality was not the culprit in the most recent crisis.

'Cars go faster every year, and G.D.P. rises every year, but that doesn’t mean speed causes G.D.P.,' said Mr. Hubbard, dean of the Columbia Business School and co-author of the coming book 'Seeds of Destruction: Why the Path to Economic Ruin Runs Through Washington, and How to Reclaim American Prosperity.'

Even scholars who support the inquiry say they aren’t sure that researchers will be able to prove the connection. Richard B. Freeman, an economist at Harvard, is comparing about 125 financial crises around the globe that occurred over the last 30 years. He said inequality soared before many of these crises. But, Mr. Freeman added, the data from different nations is difficult to compare. And Professor Freeman says he has found some places, like the Scandinavian countries, where there were crises without much inequality, suggesting that other factors, like deregulation, may be the best explanations.

For his part, Mr. Moss said that income inequality might have complicated links to financial crises. For instance, inequality, by putting too much power in the hands of Wall Street titans, enables them to promote policies that benefit them — like deregulation — that could put the system in jeopardy.

Inequality may also push people at the bottom of the ladder toward choices that put the financial system at risk, he said. And low-income homeowners could have better afforded their mortgages if not for the earnings gap. /.../"

Louise Story, "Income Inequality and Financial Crises", NYT 21 augusti

---
UPPDATERING
Michael Kumhof och Roman Ranciere, "Inequality, Leverage, and Crises" (pdf), IMF Working Paper, november 2010 - och voxeu-artikel här från 4 februari 2011
Kumhof och Ranciere, "Unequal = Indebted", Finance And Development september 2011
Edward L. Glaeser, "Does Income Inequality Cause Crises?", NYT Economix 14 december
Anthony Atkinson och Salvatore Morelli, "Inequality and Banking Crises: A First Look" (pdf), paper, 2011
Tyler Cowen, "The Inequality That Matters", The American Interest januari - februari 2011
Jeremie Cohen-Setton, "Inequality and the Crisis", Bruegel Economic Blogs Review mars 2011
Daron Acemoglu, "Thoughts on Inequality and the Financial Crisis" (pdf), 7 januari 2011

---
Uppdatering 16 mars 2012

"Bertrand and Morse find that in the years before the crisis, in areas (usually states) where consumption was high among households in the top fifth of the income distribution, household consumption was high at lower income levels as well. After ruling out a number of possible explanations, they concluded that poorer households imitated the consumption patterns of richer households in their area.

Consistent with the idea that households at lower income levels were “keeping up with the Vanderbilts,” the non-rich (but not the really poor) living near high-spending wealthy consumers tended to spend much more on items that richer households usually consumed, such as jewelry, beauty and fitness, and domestic services. Indeed, many borrowed to finance their spending, with the result that the proportion of poorer households in financial distress or filing for bankruptcy was significantly higher in areas where the rich earned (and spent) more. Were it not for such imitative consumption, non-rich households would have saved, on average, more than $800 annually in recent years.

This is one of the first detailed studies of the adverse effects of income inequality that I have seen. /.../"

Raghuram Rajan, "Democratic Inequality", Project Syndicate 14 mars

också:
Michael D. Bordo and Christopher M. Meissner, "Does Inequality Lead to a Financial Crisis?", NBER Working Paper No. 17896, mars 2012 - och deras voxeu-artikel med samma titel här, 24 mars

också: Paul Krugman och Robin Wells:

"the role of rising inequality in creating the economic crisis of 2008 is debatable; it probably did play an important role, if nothing else than by encouraging the financial deregulation that set the stage for crisis. What seems very clear to us, however, is that rising inequality played a central role in causing an ineffective response once crisis hit. Inequality bred a polarized political system, in which the right went all out to block any and all efforts by a modestly liberal president to do something about job creation."

Krugman och Wells, "Economy Killers: Inequality and GOP Ignorance", Salon 15 april

Fakta och argumentation

Malin Ullgren skrev häromdagen på DN kultur, "Den nya faktafebern" 11 augusti, om att "just nu tycks vi besatta av kalla fakta. Varför? Till slut har vi tröttnat på löst tyckande i medier och bloggar". Hon tog en artikel av Fredrik Persson i Sydsvenskan, Jämlikhetsanden-debatten och WikiLeaks som exempel, och verkar väl se både för- och nackdelar med denna eventuella trend.

Jag kan tycka att det är ironiskt att Ullgrens artikel publiceras i DN några veckor efter en stort uppslagen debattartikel (i två delar!) av Svante Nycander om påstådd "antiliberalism" i svenskt kulturliv, som snarare är ett klockrent exempel på icke-faktabaserad argumentation.

Nycanders dubbel-artikel använder sig helt och hållet av vad som brukar kallas "anecdotal evidence", dvs "anekdotiska bevis", som egentligen inte är några bevis alls. Det här tycker jag visserligen är ett hyfsat belägg för att vara en DN-debatt-artikel:

"För fem år sedan antecknade jag under en månad varje gång ordet liberal användes på DN:s kultursidor. Genomgående stod det för något negativt, något man tog avstånd ifrån."

Men dock inte så giltigt med tanke på att DN:s nuvarande kulturchef har en politisk profil som jag inte kan komma på ett bättre ord för än pissliberal, och att även under den närmast föregående kulturchefen det mesta av vänsterprägeln försvann (även om rester fanns och finns kvar, t ex i behandlingen av Johan Norberg någon gång).

Men sedan hävdar Nycander också att

"Antiliberalismen är stark i kulturlivet men har sin tyngdpunkt vid universiteten. Den svenska 68-marxismen var i huvudsak en studentrörelse, och den långa marschen genom de akademiska institutionerna har satt tydliga spår."

Hans belägg för detta är:

• på Stockholms universitetsbibliotek finns fler böcker sorterade som att de handlar om socialistm, än som att de handlar om liberalism. Mot vilket man kan invända att t ex Greg Mankiws lärobok i nationalekonomi är fullständigt genomsyrad av liberalism, men knappast för det är sorterad under "liberalism" på UB. Alltså: viktigt för pluralismen på universitetsbiblioteket är nog inte bara de idéhistoriska böckerna om ismer, utan också vilka perspektiv som förmedlas i alla andra samhällsvetenskapliga böcker. Där är, vågar jag gissa, balansen mer rimlig.
• att Sven-Eric Liedmans lärobok i politisk idéhistoria är anti-liberal. Mot vilket man kan invända: jaha? Att Liedman är nåt slags marxist är väl ingen nyhet? Han är dock bara en person, och den där läroboken bara en bok. Ska alla socialister nu få skriva en artikel på DN Debatt om att Klas Eklund är liberal och att det och hans lärobok Vår ekonomi förstör hela den svenska universitetsvärlden?
• postmodernismen. Jag är själv inget fan av dessa ismer (poststrukturalism etc) så jag ska inte gå i försvar för dem, men att de skulle ha någon slags dominans i den svenska akademin tror jag inte ett dyft på. De är säkert starka i genusvetenskapen, men det är ju dock bara ett enda ämne. Återigen: inom svensk nationalekonomi, också ett enda ämne, är postmodernismen obefintlig. Balansen är uppnådd. (Men det vägrar Nycander förstås se.)
  

Vad som fick mig att reflektera över Nycanders artikel ur ett "fakta och argumentation"-perspektiv, och hur kass den är, är att nationalekonomerna Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Lotta Stern mycket nyligen skrivit flera artiklar och blogginlägg utifrån en survey bland svenska samhällsvetare om vilket politiskt parti de stödjer. Se:

• Niclas Berggren, "Står svenska akademiker till vänster eller höger?", blogginlägg 8 februari 2010

I det blogginlägget hittar man bland annat följande bild som visar resultaten ur Berggren et als opinionsmätning, uppdelat per ämne och stöd för den borgerliga alliansen eller för de rödgröna.


Som synes behöver Nycander knappast oroa sig för att svenska universitet skulle vara någon slags enhetliga vänsterbastioner. I själva verket stödjer fler av de samhällsvetare som besvarat Berggren et als enkät den borgerliga alliansen, än de rödgröna.

Och jag tycker att det är så in i helvete uselt att skriva en artikel som Nycanders utan att ens nämna denna mätning, som med alla sina problem (låg svarsfrekvens?) ändå torde vara det mest aktuella och relevanta måttet på den fråga som Nycander diskuterar i sin andra artikel: politiska tendenser på universiteten. Man kan förstås notera att humaniora inte är med, t ex Liedmans idé- och lärdomshistoria som säkert har fler rödgröna än allianssympatisörer, men inte desto mindre blir Nycanders uppmålade bild väldigt missvisande när man bortser från fakta på det sätt som han gör.

Så jag håller inte riktigt med Malin Ullgren om att vi just nu är besatta av kalla fakta. Åsikter utan fakta verkar, tycker jag, tuffa på helt som vanligt.

--
För övrigt är förstås också Nycanders artikel ett bra exempel på det "jag tycker synd om mig själv för att min åsikt är underrepresenterad och förtryckt, och därför måste jag få uttrycka mig utförligt i stora tidningar"-nonsens som Stjernfelt och Thomsen skrev om i KRITIK AF DEN NEGATIVE OPBYGGELIGHED. Det blir aldrig bra.