Företagares inkomster i Sverige

"På Tillväxtverket konstaterar man att antalet nystartade företag har nått rekordhöga nivåer under de senaste åren. 2008 startades det 57 801 nya företag, vilket kan jämföras med 34 037 tio år tidigare.

Fyra procent – eller 2 465 företag – startades 2008 med stöd till start av näringsverksamhet, tidigare kallat starta eget-bidrag. De nya företagen sysselsätter i genomsnitt 1,7 personer per företag. Räknar man heltidssysselsättning blir det 0,6 personer per företag. Branschorganisationen Företagarna uppskattar att det i vartannat företag arbetar någon på minst halvtid.

– Många har en anställning vid sidan av eller vill inte arbeta heltid i företaget. Den här sysselsättningssiffran har inte förändrats nämnvärt över tid, konstaterar Lars Sundell som ansvarar för statistiken på Tillväxtanalys.

Men hur många jobb blir det av de nya företagen? Större delen av företagen i Sverige, drygt två av tre enligt Tillväxtverket, är enmansföretag vilket betyder att de flesta företagen i Sverige inte har några anställda alls. Två tredjedelar av de företag som startades förra året var enskilda firmor.
/.../
Enligt Entreprenörskapsforum tycker hälften av företagarna att de har god eller ganska god försörjningsförmåga. Den andra hälften tycker att det går ganska dåligt. Att vara företagare är alltså inte alltid en dans på rosor. Enligt Kronofogden är närmare 40 procent av dem som söker skuldsanering före detta näringsidkare med skulder på i genomsnitt 600 000-700 000 kronor.

Intervjuer med 1 500 småföretagare som branschorganisationen Företagarna gjorde i våras visade att knappt 40 procent av företagarna gav sig själva månadslön i intervallet 25 000-35 000 kronor och 7 procent tog ut mer än 50 000 kronor i månaden. Lite drygt en tredjedel tjänade mindre än 25 000. Men den lönen ska ses i ljuset av att företagare i genomsnitt arbetar 50 timmar i veckan, påminner Företagarna. I början av det här året uppgav en tredjedel dessutom att de har sänkt sin lön.

– Våra medlemsföretag har verkligen inga fantasilöner men flertalet startar ju också företag för att de vill arbeta självständigt och fritt. Det är inte pengar som är drivkraften, säger Lars Jagrén, chefekonom på Företagarna.

Den vanligaste företagaren är än så länge en man i Stockholm. Han driver ett företag inom finansiell verksamhet eller företagstjänster som försäljning av försäkringar, uthyrning av fordon eller med databehandling. Enligt Ekonomifakta.se som ägs av Svenskt Näringsliv, omsätter företaget efter tre år 300 000 kronor, vilket är ungefär lika mycket som vid starten. Den företagande mannen upplever att han har svårt att försörja sig på sitt företagande.

Men kvinnorna och invandrarna är på gång. Mellan 1995 och 2008 har andelen kvinnor som startar företag ökat från 25 procent av nyföretagandet till 32 procent visar Tillväxtanalys. Männens etableringsfrekvens, mätt som andelen nya företag per 1 000 invånare, sjönk något under förra året, medan kvinnornas etableringsfrekvens var oförändrad. Personer med utländsk härkomst startade 17 procent av de nya företagen under 2008. Flest nya företag per 1 000 invånare etableras i Stockholms län.

Den moderna företagaren är också mer utbildad än övriga svenskar och de kvinnliga nyföretagarna mer utbildade än de manliga. Andelen av de kvinnliga nyföretagarna med studier efter gymnasiet var 48 procent 2005, vilket kan jämföras med 34 procent för manliga företagare, enligt Tillväxtverket."

Karin Nilsson, "Företagarna blir fler men knappast rika", Arbetsmarknaden nr 6 2009

Kvantitativ marxism

"Quantitative studies of the causes and consequences of inequality have almost totally ignored Marxist categories, even though social inequality probably plays a more central role in the Marxist perspective than in any other theoretical tradition in social science. Marxists have been suspicious of quantitative, multivariate approaches to the study of social reality, and the practitioners of multivariate statistics have generally dismissed Marxist theory as offering little of interest for empirical research."

Erik Olin Wright, Class Structure and Income Determination (New York: Academic Press, 1979)

- sen dess har det nog åtminstone delvis vänt; t ex Guglielmo Carchedi (Frontiers of Political Economy, 1991) förkastar fortfarande kvantitativ metod som "odialektisk" men nog finns det också en del marxister som använder kvantitativ metod i sina analyser.

Economist om förändrad könsarbetsdelning

US-amerikansk propagandaposter för kvinnors arbete under andra världskriget

Economist om förändringen de senaste femtio åren i könsarbetsdelning i de rika länderna.

"The rich world has seen a growing demand for women’s labour. When brute strength mattered more than brains, men had an inherent advantage. Now that brainpower has triumphed the two sexes are more evenly matched. The feminisation of the workforce has been driven by the relentless rise of the service sector (where women can compete as well as men) and the equally relentless decline of manufacturing (where they could not). The landmark book in the rise of feminism was arguably not Ms Friedan’s “The Feminine Mystique” but Daniel Bell’s “The Coming of Post-Industrial Society”.

Demand has been matched by supply: women are increasingly willing and able to work outside the home. The vacuum cleaner has played its part. Improved technology reduced the amount of time needed for the traditional female work of cleaning and cooking. But the most important innovation has been the contraceptive pill. The spread of the pill has not only allowed women to get married later. It has also increased their incentives to invest time and effort in acquiring skills, particularly slow-burning skills that are hard to learn and take many years to pay off. The knowledge that they would not have to drop out of, say, law school to have a baby made law school more attractive.
/.../
One of the most surprising things about this revolution is how little overt celebration it has engendered.
/.../
many women are forced to choose between motherhood and careers. Childless women in corporate America earn almost as much as men. Mothers with partners earn less and single mothers much less. The cost of motherhood is particularly steep for fast-track women. Traditionally 'female' jobs such as teaching mix well with motherhood because wages do not rise much with experience and hours are relatively light. But at successful firms wages rise steeply and schedules are demanding. Future bosses are expected to have worked in several departments and countries. Professional-services firms have an up-or-out system which rewards the most dedicated with lucrative partnerships. The reason for the income gap may thus be the opposite of prejudice. It is that women are judged by exactly the same standards as men.

This Hobson's choice is imposing a high cost on both individuals and society. Many professional women reject motherhood entirely; in Switzerland 40% of them are childless. Others delay child-bearing for so long that they are forced into the arms of the booming fertility industry. Some choose not to work at all, representing a loss to collective investment in talent. But a choice must be made. A study of graduates of the University of Chicago's Booth School of Business by Marianne Bertrand and her colleagues found that, ten to 16 years after graduating, just over half of those who had chosen to have children were working full-time. About a quarter were working part-time and just under a quarter had left the labour force. It also leaves many former high-flyers frustrated. Another American study, this time of women who left work to have children, found that all but 7% of them wanted to return to work. Only 74% managed to return, and just 40% returned to full-time jobs.

Even well-off parents worry that they spend too little time with their children, thanks to crowded schedules and the ever-buzzing BlackBerry. For poorer parents, juggling the twin demands of work and child-rearing can be a nightmare. Child care eats a terrifying proportion of the family budget, and many childminders are untrained. But quitting work to look after the children can mean financial disaster. British children brought up in two-parent families where only one parent works are almost three times more likely to be poor than children with two parents at work.

A survey for the Children’s Society, a British charity, found that 60% of parents agreed that 'nowadays parents aren’t able to spend enough time with their children'. In a similar survey in America 74% of parents said that they did not have enough time for their children. Nor does the problem disappear as children get older. In most countries schools finish early in the afternoon. In America they close down for two months in the summer. Only a few places—Denmark, Sweden and, to a lesser extent, France and Quebec—provide comprehensive systems of after-school care.

Different countries have adopted different solutions to the problem of combining work and parenthood. Some stress the importance of very young children spending time with their mothers. Austria, the Czech Republic, Finland and Hungary provide up to three years of paid leave for mothers. Germany has introduced a 'parent’s salary', or Elterngeld, to encourage mothers to stay at home. (The legislation was championed by a minister for women who has seven children.) Other countries put more emphasis on preschool education. New Zealand and the Nordic countries are particularly keen on getting women back to work and children into kindergartens. Britain, Germany, Japan, Switzerland and, above all, the Netherlands are keen on mothers working part-time. Others, such as the Czech Republic, Greece, Finland, Hungary, Portugal and South Korea, make little room for part-time work for women. The Scandinavian countries, particularly Iceland, have added a further wrinkle by increasing incentives for fathers to spend more time caring for their children.

The world’s biggest economy has adopted an idiosyncratic approach. America provides no statutory paid leave for mothers and only 12 weeks unpaid. At least 145 countries provide paid sick leave. America allows only unpaid absence for serious family illness. America’s public spending on family support is low by OECD standards (see chart 3). It spends only 0.5% of its GDP on public support for child care compared with 1.3% in France and 2.7% in Denmark.

It is difficult to evaluate the relative merits of these various arrangements. Different systems can produce similar results: anti-statist America has roughly the same proportion of children in kindergartens as statist Finland. Different systems have different faults. Sweden is not quite the paragon that its fans imagine, despite its family-friendly employment policies. Only 1.5% of senior managers are women, compared with 11% in America. Three-quarters of Swedish women work in the public sector; three-quarters of men work in the private sector. But there is evidence that America and Britain, the countries that combine high female employment with reluctance to involve the state in child care, serve their children especially poorly. A report by Unicef in 2007 on children in rich countries found that America and Britain had some of the lowest scores for 'well-being'."

Economist, "Briefing: Women in the workforce", 2 januari 2010

"The late Paul Samuelson once quipped that 'women are just men with less money'."

Schumpeter-kolumnen, "Womenomics", Economist 2 januari 2010

Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-1848

"Om det så kallade ebelska upploppet [i Stockholm år 1793] kan man läsa i historikern Mats Berglunds doktorsavhandling Massans röst. Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719–1848 (Stads- och kommunhistoriska institutet). Det är en ambitiös och läsvärd avhandling, även om den på vissa punkter är alltför detaljerad och onödigt omfångsrik. Genom skildringen och analysen av ett antal upplopp och större gatubråk ges en fascinerande inblick i tidens sociala och politiska liv. Läsaren får ta del av de händelser, dagsaktuella frågor och inrikespolitiska strömningar som präglade stockholmarnas vardag vid de tidpunkter då upploppen bröt ut. Boken ger på flera sätt ny kunskap om Stockholms historia, särskilt om konflikterna mellan olika grupper i staden, myndigheternas maktutövning och förhållande till befolkningen liksom om folkliga föreställningar om rättsapparaten och politiken. En studie av gatuoroligheternas historia ger också perspektiv på de nutida sammanstötningarna mellan polis och demonstranter vid toppmöten och andra tillfällen. Även om den dagspolitiska agendan är annorlunda idag verkar det som om historien tenderar att upprepa sig.

Delvis bygger Berglund på vad andra forskares skrivit om olika redan kända upplopp, men han gör nya analyser och fogar samman forskningen till synteser som förnyar hela detta forskningsfält. Andra fallstudier rör gatubråk och okända upplopp som författaren letat fram upplysningar om i källor som rättegångshandlingar, dagböcker och memoarer. Med inspiration från internationell forskning jämförs de olika upploppen så att Berglund kan analysera gemensamma mönster och utvecklingslinjer. Upploppen i Stockholm ändrade med tiden i flera avseenden karaktär och illustrerar en utveckling mot mer moderna politiska uttrycksformer och mot en demokratisk världsuppfattning. Under 1700-talet dominerades upploppen av personer ur de lägre befolkningsskikten i Stockholm, till exempel gesäller, meniga soldater och tjänstefolk. Några artikulerade politiska krav eller uttalade ideologiska föreställningar verkar inte ha funnits, även om det i botten fanns en undertryckt social frustration bland Stockholms lägre klasser. Istället tyder det mesta på att incidenterna utlöstes av tillfälliga omständigheter och dagspolitiska händelser där ett ymnigt alkoholintag ibland dessutom satte fart på oroligheterna.

Ebelska upploppet 1793 visar på övergången till ett nytt mönster vad gällde folkmassornas sammansättning vid upploppen. Det var det första upploppet där personer ur medelklassen framstår som drivande i protesterna. Det kom sedan att under början och mitten av 1800-talet bli den gängse bilden. Med förändringen av folkmassans sammansättning följde också förändringar av demonstranternas motiv och politiska uttrycksformer. De politiska kraven blev mycket mer uttalade, och de bottnade under 1800 talet i en mer medveten ideologisk hållning till olika samhällsfrågor från demonstranternas sida. Ebelska upploppet handlade inte endast om rättegången mot enskilda officerare. Under upploppet uttrycktes också det lägre borgerskapets ideologiska missnöje med rättsväsendet, lagstiftningen och en samhällsordning baserad på en privilegierad ställning för adelns officerare. Niclas Ebel själv gjorde under rättegången politiska uttalanden som kunde vara hämtade från franska revolutionens ideologiska ordbruk."

Björn Furuhagen, "Medryckt i medelklassens första uppror", SvD 2 januari 2010

Ekonomin subsystem till ekosystemet

"In its physical dimensions, the economy is an open subsystem of the earth's ecosystem, which is finite, nongrowing and materially closed. As the economic subsystem grows, it incorporates an ever greater proportion of the total ecosystem into itself and must reach a limit at 100 percent, if not before. Therefore its growth is not sustainable."

Hermann Daly, Beyond Growth: The Economics of Sustainable Development (1996), cit i Nadeau, The Wealth of Nature (Columbia UP, 2003), s 97.

---

"While the focus on physical, tangible resources seems quite obvious for those who
work on local hunting-gathering or agrarian societies it has been less commonplace
among those who study modern economies where national accounts dominate. This
critique, explicit or implicit, of the monetarist (or economist) disguise of the ‘real’
economy of material resources is certainly not new. The merit of bringing it up this
time is that this naturalist intuition is starting to get backed up by a growing body of
research that actually presents an alternative to the financial statistics. Anthropologist Thomas Abel connects to Howard T. Odum’s preoccupation with flows of resources and how to discern a ‘realistic’ account of the economy from a sustainable point of view. Sociologist Thomas D. Hall and biologist Peter Turchin argue, with a conceptual start in population ecology, that there are long-term ‘pulsations’ indicating that there is a ‘system’ at work and that material flows generate effects that are long term and far-reaching geographically, summarized as ‘long-distance synchronicity’.

Sörlin, Sverker (2009) 'The World System and the Earth System: Global Socioenvironmental Change and Sustainability since the Neolithic', Scandinavian Economic History Review, 57: 3, 303 — 305

Det ojämna utbytet

Jag citerade - ute efter nymaterialism (jfr 10 mars 2009) - häromveckan Sverker Sörlins recension av antologin The World System and the Earth System: Global Socioenvironmental Change and Sustainability Since the Neolithic, redigerad av humanekologen Alf Hornborg och arkeologen Carole L Crumley. Nu har jag - som inte läser DN så regelbundet - upptäckt att Andreas Malm i december skrev på samma tema, apropå en annan antologi redigerad av Hornborg. Artikeln är intressant och heter "Det ojämna utbytet":

"Under 1960- och 70-talen blev teorin om det ojämna utbytet fashionabel hos tredje världens befrielserörelser och deras intellektuella supportergrupper i väst. Även efter de formella kolonialväldenas upplösning hölls u-länderna fjättrade, nu genom världsmarknadens dolda fotbojor: de fortsatte producera råvaror. Priserna sjönk. För att upprätthålla sin handels­balans måste u-länderna exportera allt större volymer, offra mer arbetstid, slita ännu hårdare på kaffeplantagen för att komma över samma mängd bilar – relativt allt dyrare – i en våldsamt nedåtgående spiral. Svett från underbetalt mänskligt arbete exporterades norrut, indränkt i billigare råvaror, som föda till i-ländernas överflöd.

Sedan dess har teorin om det ojämna utbytet fallit i glömska. Vågen av befrielserörelser vändes, och därmed falnade också intresset i akademin (i dag rör sig läran som en vålnad över de nordiska bokdiskarna: den våldsamma, danska Blekingegadeligan var den supportergrupp som drev den till sin yttersta spets). Men på senare år har idéerna fått ett andra liv, nu i grönt. Det talas om ekologiskt ojämnt utbyte, i en forskning som på kort tid slitit penningens slöjor från världshandeln och gett oss en kunskap som ställer de globala relationerna i ny dager.

Grundtanken är enkel: ett samhälle är som vilken kropp som helst. Det behöver resurser, näring och energi för att det ska förbli vid liv. Vissa samhällen har nu utvecklat en ytterligt komplex ämnesomsättning, med stora anspråk på ett obrutet inflöde av resurser. Sådana samhällen kan inte tillgodose sina behov av material och energi inom de egna gränserna, utan måste fylla dem utifrån, ur de krukor och fat som hålls fram på världsmarknaden. Hur är det möjligt? Genom att priserna på naturresurser är så låga att det glupska samhället utan problem kan mätta sig och fortsätta svälla. I utbyte säljer det sina avancerade produkter, som betingar ett jämförelsevis högt pris – även om de har krävt nickel och olja i fabrikerna, kaffe och bomull på kontoren, som förslösats och förspillts under produktionens gång. Billigt på världsmarknaden: det som tas från naturen. Dyrt: det som spottas tillbaka.

Avancerade ekonomier är endast möjliga genom ett sådant omvänt förhållande mellan biofysiskt och monetärt värde. Resultatet av att deras metabolism vidmakthålls och expanderar är, följaktligen, en ständig åderlåtning av naturen i systemets periferi. Det som framstår som ett jämnt och symmetriskt utbyte i pengar räknat – som mellan vårt kaffeland och vårt billand – visar sig vara materiellt asymmetriskt: ekologiskt ojämnt. Under den frivilliga transaktionens fernissa avtecknar sig en exploatering."

Andreas Malm, "Den ojämna byteshandeln", DN 11 december 2009

---
Jfr

"The dependence of poor countries on their natural resources, such as soil and its cover, forests and their products, animals, and fisheries should be self-evident: ignore the environmental resource-base, and we are bound to obtain a misleading picture of production and consumption activities there. Nevertheless, if there has been a single thread running through forty years of investigation into the poverty of poor countries, it has been a neglect of this base. Until very recently, environmental resources made but perfunctory appeareances in government planning models, and were cheerfully ignored in most of what goes by the name of development economics. This was harmful not only for public economics and the economics of development, but also for environmental economics."

Partha Dasgupta, Karl-Göran Mäler och Alessandro Vercelli, "Preface", i DMV (red), The Economics of Transnational Commons (Oxford: Clarendon Press, 1997), s v.

Kris för Chicagoskolan?

Economist om Cassidys artikel om Chicagoskolan i The New Yorker:

"The author cites some Chicago scholars, like Richard Posner and Raghuram Rajan, who are building on the lessons of the crisis to build a better Chicago approach to macroeconomics. Others in the department appear to be lost. Casey Mulligan has advocated a 'Great Vacation' view of the recession, in which the unwillingness of workers to take jobs has played a significant role in driving up the unemployment rate. John Cochrane is quoted in the New Yorker piece attributing the financial crisis to a speech by President Bush acknowledging that financial markets were in trouble, and not the problems generated by insolvency at the nation's largest banks. It's not very pretty."

John Cassidy, “After the Blowup,” The New Yorker, January 11, 2010
The Economist Free Exchange blog, "Tough times for Chicago", 5 januari 2010
John Cassidy, "Interview with Eugene Fama", The New Yorker 13 januari 2010
The Economist Free Exchange blog, "Really tough times for Chicago", 14 januari 2010

---
UPPDATERING
Återigen sågar Economists Free Exchange-blogg Chicagoskolan i form av Casey Mulligan och hans senaste argument för varför keynesiansk stimulanspolitik inte kan skapa jobb i privat sektor: "Bad economists", 15 september 2010.

- jfr 17 mars 09 om Buiter och Rodrik, 11 mars 09 om DeLong (neokeynesianism) vs Zingales (Chicago), 16 jan 09 om DeLong (neokeynesianism) vs Fama (Chicago), 21 dec 08 om keynesiansk krisbekämpning, 23 apr 09 om rationella förväntningar.

Josefsson-Suhonens kritik av tidskriften Arena

Dan Josefsson & Daniel Suhonens kritik av tidskriften Arena häromdagen tänker jag mig är en väldigt blandad påse. Några grejer håller jag helt med om, annat känns rent felaktigt eller bara missvisande/inte konstruktivt.

Detta håller jag i alla fall med om, och detta tycker jag är värt att diskutera eftersom det handlar om grundläggande filosofiska antaganden där faktiskt "Arenahållningen" inte är förenlig med Josefsson-Suhonens eller min egen syn på saken (jag är ju med Nina Björk här):

"man ['Arenavänstern'] förnekar att vi människor alls har en gemensam natur som det politiska systemet bör ta hänsyn till. När Nina Björk argumenterade för att mänskligheten förenas i ett medfött beroende av andra människor och allas vår ofrånkomliga fysiska skörhet, svarade Arenaredaktören Per Wirtén att han för sin del längtar bort från naturen och att 'digital kommunikation, bioforskning och teknisk utveckling' kommer att befria oss från kroppens och naturens fängelse.

Teknikreligiositeten är typisk för Arenavänstern, som gärna talar lyriskt om megastäder, använder 'naturen' som skällsord, visar förstrött intresse för klimathotet och missar det faktum att människor världen över, också i de rikaste länderna, faktiskt ägnar större delen av sina liv åt att kämpa för sin egen och sina medmänniskors kroppsliga överlevnad. Den som till äventyrs känner sig maktlös och omringad av ett brutalt kapitalistiskt system får av förre Arenaredaktören Magnus Linton veta att vi faktiskt lever 'i en tid där det tack och lov blivit enklare att vara någon annan än att vara sig själv' (DN 31 juli). I Arenavänsterns tankevärld är vi alla fria att välja det liv vi önskar oss."

I övrigt tycker jag att artikeln innehåller en del rätt konstiga påståenden, bland annat om att Arena skulle vara "socialdemokratisk" (är den inte snarare allmänvänster/lattevänster?) eller ha en stark koppling till SAP:s partiledning (huh? Läser verkligen någon i partistyrelsen Arena? Min gissning är nej.). Sen kan man nog inte skylla så mycket av vänsterns allmänna tillbakagång på just tidskriften Arena helller.. Och om man inte kan det, så kan diskussionen om tidskriften föras i lite lugnare ton.

Och det känns inte särskilt konstruktivt att lägga så mycket energi på att dissa Arenas identitetspolitiska texter: (och de publicerar ju inte heller bara identitetspolitik....) identitetspolitik och klasspolitik är knappast i grund och botten oförenliga, till skillnad från frågan om en materialistisk människosyn (á la Nina Björk, också som återgiven av S & J i citatet ovan) kontra en idealistisk/diskursiv människosyn á la "Arenavänstern" - där måste man välja, den Björkska analysen och den Wirténska är de facto ömsesidigt oförenliga (vilket inte identitetspolitik och klasspolitik är).

Daniel Johansson har skrivit bra om det här: Danielssons Lakejer: It's the equality, stupid!

Dan Josefsson & Daniel Suhonen, "Arena - helt utan rörelse", Aftonbladet 12 januari 2010

Lästips till alla: Häften för Kritiska Studier! Den är grym.

6F om bemanning

"Avtalsrörelsen 2010 kommer dock inte att handla bara om kronor och ören. Det kommer också att finnas principiella frågor som blir minst lika viktiga. Vi kommer i denna artikel att fokusera på den nya trenden, nämligen att företag sparkar sin personal och i stället tar in bemanningsföretag.

På senare tid har ett par, inte på något sätt unika, fall fått extra mycket uppmärksamhet. Klädkedjan Urban Outfitters valde – i stället för att hörsamma de anställdas önskemål om kollektivavtal – att sparka allihop och i stället erbjuda dem anställning genom ett bemanningsföretag. Ledningens förklaring var att det var ”en praktiskt lösning” att låta ett bemanningsföretag ta över ansvaret eftersom ledningen själv sitter i London. Givetvis finns det andra bakomliggande förklaringar till att det amerikanska företaget hellre vill att någon annan tar det ansvaret. Det blir lättare att hyra in endast de personer man önskar och 'överskottet' av människor har någon annan ansvaret för, nämligen bemanningsföretaget.

Ett annat företag som hoppat på trenden att sparka och hyra in är underhållsföretaget EuroMaint Rail, som nyligen genomförde en organisationsförändring och varslade 91 anställda på verkstaden i Malmö eftersom företaget hade svårigheter att ”hantera fast personal”. Ett antal av dem som har varslats kommer dock att erbjudas anställning igen, men då i ett bemanningsföretag.

Här har vi ett företag som slänger bort decennier av uppbyggd kompetens och erfarenhet för att i stället hyra in annan arbetskraft till lägre priser. Det finns redan ett kollektivavtal på arbetsplatsen och det är uppenbart att företaget är ute efter att sänka kostnader genom att frigöra sig från det gällande kollektivavtalet. Semesterdagar och pensionsförmåner ryker all världens väg och på köpet får de som jobbar kvar en otryggare anställning.

Det finns en stark opinion mot denna nya trend. Vi lät opinionsföretaget Novus Opinion mäta vad den svenska allmänheten tycker om detta. På frågan ”Tycker du att det är rätt eller fel att arbetsgivare säger upp anställda och tar in arbetskraft via bemanningsföretag?” svarar 77 procent att det är fel, 11 procent att det är rätt och resten svarar vet ej.

Ingen verkar heller vilja drabbas av detta, nästan ingen vill ha sin anställning i ett bemanningsföretag. På frågan ”Skulle du personligen föredra att ha din anställning hos ett bemanningsföretag eller direkt i det företag där du utför ditt arbete?” svarar 88 procent att de vill ha sin anställning direkt i det företag där de utför sitt arbete, 2 procent föredrar bemanningsföretaget, 1 procent svarar vet ej och för 9 procent spelar det ingen roll.

Vidare tycker en majoritet av LO:s medlemmar att frågan bör prioriteras i avtalsrörelsen. På frågan om LO-medlemmarna tycker att facket ska gå i konflikt för att förhindra att företagen ska säga upp anställda och ta in arbetskraft via bemanningsföretag svarar 81 procent ja, 7 procent nej samt 12 procent vet ej. 8 av 10 LO medlemmar tycker att frågan är så central att facket bör vidta stridsåtgärder om förhandlingarna i denna fråga misslyckas.

Novus Opinion har på uppdrag av 6F också ställt följande fråga ”Tycker du att företag ska kunna säga upp personal och sedan återanställa samma personer via bemanningsföretag, som ett sätt att kringgå LAS?” 74 procent av allmänheten svarar nej, bara 11 procent ja och resten vet ej.

Resultaten i denna undersökning är slående. Svenska folket gillar inte trenden och vill att facket ska göra vad de kan för att bromsa denna utveckling i nästa års avtalsrörelse.

I dag finns inga lagliga möjligheter att hindra företag från att säga upp personer och i stället erbjuda dem anställning i ett bemanningsföretag. Företag brukar allt som oftast ställa sina anställda inför ett ultimatum: följ med över till bemanningsföretaget eller bli uppsagd på grund av övertalighet. Turordningsregler och las sätts ur spel eftersom det ofta handlar om större enheter vid företagen som outsourcas. Många använder de hål som finns i las för att kringgå skyldigheter i samband med övergång av verksamhet.

I LO:s gemensamma avtalskrav finns situationen inom bemanningsmarknaden med som en högt prioriterad fråga. De centrala avtalen kommer att genomlysas ordentligt för att se över de olika möjligheter som finns för att förbättra villkoren och anställningstryggheten för våra medlemmar. Svenska folket och LO-medlemmarna har en tydlig uppfattning i denna fråga och det är vår uppgift att arbeta utifrån de krav som våra medlemmar ställer på oss. Nästa års avtalsrörelse kommer att bli tuff."

Janne Rudén, Sven-Olof Hellman, Hans Tilly, Torbjörn Johansson, Lars Lindgren,
Marcel Carlstedt, Jonas Wallin, Ronny Wenngren, Hans Öhlund, Magnus Pettersson,
Lars-Åke Lundin, Micke Johansson, "8 av 10 beredda att strejka mot inhyrd arbetskraft", DN 22 december 2009

Jfr Henrik Nyblad, "Säger upp personal - hyr in istället", Hela Hälsingland.se 7 januari 2010, om elinstallationsföretaget Elektra i Hudiksvall

Är sänkta ingångslöner ett bra sätt att bekämpa ungdomsarbetslösheten?

Centerpartiet.se:

"Debatten om ungdomsarbetslösheten i Sverige har gått hög det senaste året inte minst eftersom den är en av de högsta inom EU – 24,2 procent. Centerpartiet har tidigare föreslagit avstampsjobb, en ny form av anställningskontrakt för alla som avslutat en utbildning på grundskole- gymnasie- eller högskolenivå. Inom tolv månader efter examen ska de kunna anställas för 2/3 av den avtalsenliga lönen i upp till ett år. Syftet är att ge unga en snabbare väg in på arbetsmarknaden.

Nu visar en undersökning som Riksdag&Departement har gjort att det finns ett massivt stöd för den typen av jobb. 82 procent av dem som röstar på alliansen tycker att sänkta ingångslöner är ett bra förslag. Störst stöd finns hos Centerpartiets väljare där nästan nio av tio väljare (88 procent) är positiva. Drygt hälften, 52 procent, av de rödgröna partiernas sympatisörer tycker också att förslaget är bra.

Stödet för sänkta ungdomslöner visar sig också vara störst hos dem med lägst utbildning. 72 procent av dem med högst grundskoleutbildning tycker att sänkta ingångslöner är bra."

http://www.centerpartiet.se/Nyheter/Arkiv-2009/Stort-stod-for-avstampsjobb/

Om man kör scatterplots på minimilönnivåer och ungdomsarbetslöshet i Europa syns ingen klockren korrelation. (Dock är korrelation/scatterplots och kausalitet förstås inte samma sak, som t ex Andreas Bergh påpekat nyligen om Wilkinson-Picketts bok. I alla fall, 2 scatterplots, med minimlönnivåerna mätta i procent av genomsnittslönen respektive i euro: (Sverige är inte med eftersom landet inte har en lagstadgad minimilön)


Källor:
minimumlöner: Schulten 2009 "Minimum wages in Europe: new debates against the background of economic crisis", fig 1, data från WSI Minimum Wage Database 2009

ungdomsarbetslöshet: Eurostat, Europe in Figures: Eurostat Yearbook 2009, tabell 7.7, s 283