måndag 27 juli 2009

Rothstein om varför vänstern förlorade i EP-valet

Bo Rothstein pekar på vänsterns misslyckande att utforma ett alternativ till marknadsliberalismen.
"The fierce defeat of the Socialist and Social Democratic parties in the recent election to the European Parliament is something of a mystery, at least from a social science perspective. The most obvious reason for why the left should have been victorious is of course the collapse of the neo-liberal ideology which has preached that markets work best of left unregulated. The collapse of the financial industry last Fall has led to a general understanding that this ideology, that has dominated the international policy agenda for almost twenty-five years, is now gone. It would thus seem logical that the traditional vote winning Socialist agenda of Keynesian economics and social regulation of markets should have implied a victorious election for the left, but this did not materialize. The simple reason for this is that the conservatives leaders in Europe, for example the French President, the German Bundeskanzler and the Swedish and Danish Prime Ministers, were quick to move in this leftist direction when the crisis hit their countries and thus overtook the Socialists’ agenda which left the latter with little room for manoeuvre. The failure of the left to come up with an intellectual alternative to the neo-liberal “Washington consensus” has now had its political price."


Han menar också att vänsterns splittring i identitetspolitik har försvagat dess möjlighet att utforma ett program för folkmajoriteten:
"One possibility is that the left in Europe have abandoned their oldest and best ally, namely the project of a “politics based on the idea of enlightenment” and its accompanying idea of the existence of “the universal human” and thereby universal human rights. Instead, the lefts’ political agenda have become dominated by intellectually obscure and anti-empiricist post-modernist thinking that shies away from the idea that politics can be based on a combination of ideological visions about what is normatively good and empirically based investigations about what is practically possible. Likewise, the left have to a large extent abandoned the idea of a political based on universal humans rights and instead been overtaken by what has been called “identity politics”. Instead of a politics “for everyone”, the left has become a conglomerate of political forces that strives to advance the interests of various groups whose members perceive themselves to be oppressed by virtue of their shared and marginalized identity, such as race, religion, sexual orientation, gender, cultural interests, physical and mental handicaps, etc. etc. Almost by definition, identity politics is anti-majoritarian and politically divisive. /.../
My conclusion is that the post-modernist turn in the lefts’ politically thinking has marginalized its traditional political project and this has led to this surprising electoral defeat."

Rothstein, "Why Did the Socialist Parties Lose?", engelskspråkig version av artikel publicerad i Le Monde 27 juni, artikln finns som pdf här

Kolla Bo Rothsteins hemsida här.

---
Jfr Hay om pomo och politik:
"My argument is simply stated - taken to its logical conclusions, postmodernism threatens to sacrifice, on the altar of a laudable respect for difference, the ability to defend political practice. As such, it has profoundly conservative implications." 
Colin Hay, Political Analysis (Palgrave, 2002), s 245-250

fredag 24 juli 2009

Bo Rothstein gör en viktig, vetenskapligt och politiskt, poäng

"Ett framträdande drag i den svenska nationalekonomiska forskningen om
välfärdsstaten har byggt på att analysera de effekter av ekonomiska incitament som skatter respektive olika bidrag medför. I denna tankebild innebär uttag av skatter för annat än finansiering av rena kollektiva varor (såsom t ex försvar, rättsväsende och viss infrastruktur) att man åstadkommer en ”snedvridning” och därmed betydande effektivitetsförluster i ekonomin (Hansson och Norrman 1996). ”It is well-known that taxes and subsidies distort individual decisions, which reduces overall economic welfare” skriver t ex tre välkända ekonomer i inledningen av en omfattande bok där svenska och amerikanska ekonomer har analyserat den svenska välfärdsstaten (Freeman m fl 1997, s 13). Om människor fick behålla en större del av sina inkomster skulle deras efterfrågan på varor och tjänster mer motsvara deras individuella nyttofunktioner och därmed skulle deras välfärd öka, vilket är detsamma som en mer effektiv ekonomi. Varje skatteuttag för annat än kollektiva varor innebär enligt detta tänkande att efterfrågan på varor och tjänster kommer att beslutas av andra (politiker och offentliga tjänstemän) än de som skapat det värde som skattekronorna representerar, vilket ur ett strikt utilitaristiskt perspektiv innebär en välfärdsförlust. På samma sätt innebär denna modell att förekomsten av offentligt tillhandahållna tjänster leder till att man riskerar ett överutnyttjande och därmed överproduktion av dessa eftersom brukarna inte behöver stå för kostnaderna. Detta leder till att deras verkliga betalningsvillighet inte kan registreras i det marknadsekonomiska signalsystemet vilket gör att man riskerar överproduktion och därmed ytterligare ”snedvridningar” av ekonomin (Freeman m fl 1997, s 14). Fördelningen av tjänsterna måste emellertid begränsas på något sätt och då detta vanligen sker via en ofta kostsam byråkratisk process leder detta till en ytterligare
minskning av ekonomins effektivitet. Ytterligare ett argument i denna forskning har varit att ett alltför generöst offentligt bidragssystem skulle medföra att incitamenten för att arbeta, särskilt för den lågutbildade delen av arbetskraften, skulle bli för svaga (Rosen 1996; Söderström m fl 2006).
Denna tankemodell som fram till början av 1990-talet hade ett relativt stort genomslag i såväl akademisk diskussion som i den allmänna debatten har emellertid under det senaste decenniet kunnat räkna in ett svårartat bakslag. Det är faktiskt sällan man ser att en inom en stor forskningsdisciplin allmänt försanthållen tes på detta sätt refuteras och att man här kan tala om ett ”uppgång-och-fall” för denna ekonomiska doktrin. Huvudprediktionen har helt enkelt inte slagit in i så motto att det inte gått att empiriskt belägga att höga skatter och höga offentliga utgifter i sig skulle innebära en minskad ekonomisk tillväxt (Agell m fl 2006; Lindert 2004). Kritiken har dels kommit från forskare inom sociologin men också i ökande utsträckning från forskare inom den ekonomiska disciplinen (Dowrick 1996; Korpi 1996). Kritiken har också riktat in sig på att den kausala kopplingen att mer
jämlikhet går ut över tillväxten har varit så pass förenklad att den lett till
missvisande resultat (Korpi 2005). Välfärdstaten innehåller helt enkelt för
många komponenter för att sambandsanalyser på den aggregerade nivån ska vara meningsfulla (Bergh 2007, s 50). Att rikta omfattande offentliga utbildningsinsatser till barn och ungdomar från familjer med låga inkomster kan t ex gynna både jämlikhet och tillväxt (Sonnerby 2006). Ett annat område där man kan hävda att ett samband mellan ökade offentligt finansierade insatser och tillväxt kan finnas gäller befolkningens hälsotillstånd (Fritzell och Lundberg 2007). Den jämlikhet som kan åstadkommas via generella socialförsäkringar kan också bidra till en ökning av social tillit i samhället vilket i sig kan vara positivt för såväl folkhälsa som den ekonomiska tillväxten (Rostila 2007; Rothstein och Uslaner 2005).
Från min sida skulle jag vilja peka på att man inom den svenska ekonomiska forskningen inte i tillräckligt stor utsträckning tagit i beaktande vad problemen med asymmetrisk information innebär för att få marknadslösningar att fungera inom framför allt socialförsäkringsområdet."

Bo Rothstein, "Svensk välfärdsstatsforsking - en kritisk betraktelse", Ekonomisk Debatt, nr 3 2009, s 5 (pdf här)

- finns det någon annan samhällsvetenskaplig disciplin där det är okej att (t.o.m. som föregivet "progressiv forskare" som Richard Freeman) hålla sig med så bisarrt hyper-aggregerade, extremt generaliserande men icke underbyggda antaganden som det som Rothstein citerar i början från SNS-rapporten Att reformera välfärdsstaten från 1997? Det skulle vara någon rejält inkrökt ficka av genusvetenskap eller nåt, då. Jag säger som Laila Freivalds: skäms ni inte? Har ni ingen skam i kroppen?

Läs Rothsteins artikel förresten. Sjukt hög marginalnytta på den, med tanke på hur mycket lärdom/forskning han går igenom och syntetiserar på kort tid/få sidor.

Ännu en intressant poäng/fråga från artikeln:
"USAs ekonomi med dess låga skatter framhålls explicit eller implicit inom denna forskning ofta som ett föredöme när det gäller att generera ekonomisk tillväxt. Men från ett välfärdsperspektiv kommer denna ekonomi i jämförelse med den svenska också med mer än tio gånger(!) så många personer i fängelse, med flera gånger högre spädbarnsdödlighet, med för de arbetande omkring sju veckors längre årsarbetstid och med i subjektiva mätningar mindre lyckliga människor. Det är med förlov sagt svårt att se att ett sådant samhälle faktiskt skapar mera ”välfärd” trots sin högre ekonomiska tillväxt." (s 8)

måndag 20 juli 2009

Newsweek-läsguide till krislitteraturen

Jag tänkte mig häromveckan att jag skulle lägga upp en sånhäringa lästipsguide till depressions/världsekonomiska krisen-litteraturen. Men jag har helt enkelt inte läst tillräckligt mycket, även om jag började för några veckor sedan med att läsa FT-journalisten Gillian Tetts bok. (Och jag innan det rekommenderade Der Spiegels 40-sidorsreportage "bankrånet".)

Men nu har Robert Samuelson på Newsweek gjort just en sådan läslista.

Robert J Samuelson, "A reader's guide to the recession", Newsweek.com 20 juli


De böcker som nämns är:
Charles R. Morris, The Trillion Dollar Meltdown: Easy Money, High Rollers and the Great Credit Crash
Mark Zandi, Financial Shock: Global Panic and Government Bailouts
John Taylor, Getting Off Track: How Government Actions and Interventions Caused, Prolonged, and Worsened the Financial Crisis,
Thomas Sowell, The Housing Boom and Bust
William D. Cohan, House of Cards: A Tale of Hubris and Wretched Excess on Wall Street
Gillian Tett, Fool's Gold: How the Bold Dream of a Small Tribe at J.P. Morgan Was Corrupted by Wall Street Greed and Unleashed a Catastrophe
Niall Ferguson, The Ascent of Money: A Financial History of the World
Paul Krugman, The Return of Depression Economics
Dan Gross, Dumb Money: How Our Greatest Financial Minds Bankrupted the Country
Robert J Samuelson, The Great Inflation and Its Aftermath: the Past and Future of American Affluence

Jag noterar att olikt Times Higher Education för några veckor sedan så är inte marxisten och Cambridgeprofessorn Andrew Gambles krisbok, The Spectre at the Feast, med i Newsweeks guide. Det kanske säger något om skillnaden mellan USA och Europa. Men också i övrigt tycks Robert J Samuelsons lista vara något högervriden politiskt; jag tänker då på namn som Taylor, Sowell (de båda från högertankesmedjan Hoover Institution) och Ferguson.

Andrew Gamble, The Spectre at the Feast: Capitalist Crisis and the Politics of Recession. Palgrave Macmillan, 2009, 184 sidor
Ur THE:s recension:
"The Spectre at the Feast is, he says, "about the politics of the crisis, how it arose, how we might understand it, what are its consequences, how far might it go and what might be done". Sadly, Gamble does not really grasp the first and the last of these intentions. His attempts to deal with politics rapidly shade into chronology and description rather than dissection and interpretation. The politics of the crisis has a great deal to do with the abrogation of state responsibilities and regulation and the steady transfer of power and authority to large multinational corporations and global financial and banking institutions.

While Gamble avoids grasping this particular nettle, he does detail the excesses of individual consumption and greed that are frequently associated with the consequences of rampant free-market economics. This is an intensely political debate and the crises and recession he describes are the result of political decisions to encourage free markets and casino capitalism and eschew a socially responsible politics that would protect and nurture people, places, vulnerable groups and human capital in a fair and equitable manner.

It is clear from Gamble's description and analysis that a free-market system operating in the way that produced the 2007-09 crisis was inevitable and a creature of politics. Politicians have made choices about deregulation, liberalisation, privatisation, subsidy, private finance initiatives (PFIs) and a host of other things that have encouraged a feeding frenzy in financial institutions, the taking of massively inflated profits and a widening of income and wealth inequalities in the UK and the US. What is lacking in this analysis is any sense of what shaped these political choices and caused the political and linguistic map to be redrawn to show, for example, that PFIs are "successful" when they actually require more risk and more debt to be carried by the public sector.

What is clear, however, is that politicians and bankers and the architects of global financial frippery (such as hedge funds) have engineered a seismic shift in favour of manipulating money, assets and casino capitalism, and downgraded the physical reality of investing in the ability to produce food, renewable energy, high-quality homes and a clean environment.
/.../
Both the environmental and economic crises can be fixed by a paradigm shift in the political process to direct resources into enhancing human capital, moving away from fossil-fuel dependence (as in the case of the Swedish Government's "oil-free by 2020" policy) and ditching casino capitalism in favour of investing in real things. A graphic example of the contrasting choices lies in the sad case of UK local authorities. In the past few years, encouraged by central government, they have invested public money in Icelandic banks that simply could not support the high interest rates on offer. The result was the loss of about £1 billion as those banks collapsed and were nationalised. In contrast, in the 19th century and early 20th century, local authorities in the UK invested in sewerage systems, tram systems, water supplies and other "hard" things that were real and created real jobs in every local economy.

All the free-market rhetoric on offer cannot convince the average observant citizen that chasing high interest rates in small Icelandic banks is better than investing in water systems that don't leak, homes that are warm and use little energy, high-quality public transport systems and electricity generation at each and every home, and all from non-fossil fuel sources. This is a political choice - which is fundamentally what Gamble is saying - and it is the politicians who have let us down by opting instead for the virtual (and perverse) reality of chasing quick returns through a global financial market that will always implode.

Gamble is right. It is all about politics, and the wreckage of a failed political system on both sides of the Atlantic shows the depths of the failure. In The Spectre at the Feast, he does not offer an answer to his own question about what is to be done, but he raises enough questions and makes enough links to point the way to a better future based on learning the lessons of the past."

John Whitelegg, "Book of the week: The Spectre at the Feast", THE 2 juli

CAP:s tragikomiska groteskerier

EU:s jordbrukspolitik, CAP, är distributionspolitiskt regressiv på inte färre än tre sätt.

1) Det mesta av CAP-pengarna går till storbönder och storföretag; 80 procent av CAP-pengarna går till 20 procent av EU:s bönder. En stor del av pengarna går också till jordägare som inte alls brukar marken; 40 procent av jordbruksmarken i EU ägs av ägare som inte brukar jorden.
2) CAP höjer priserna på mat i EU, och eftersom låginkomsttagare spenderar en större andel av sin inkomst på mat än vad höginkomsttagare gör, påverkar prishöjningen låginkomsttagare proportionellt mer.
3) CAP:s protektionism, uppbyggande av köttberg, smörberg osv samt dumping utanför unionens gränser drabbar också bönder utanför EU.

Tragikomiska groteskerier:
"The list of English CAP recipients (the Scottish and Welsh governments refuse to release the information) includes some of the richest people in the realm. The Duke of Westminster, whose net worth is about €7 billion, received about €1 million over two years, the Duke of Marlborough got €1.5 million over the same period, and the Queen and Prince Charles received more than €1.5 million according to the data. The royal family is also a major landowner in Scotland (for which the data is still secret), so this is probably a serious underestimate. Multinational corporations, however, received even more. At the head of the subsidy list is the multinational corporation Tate & Lyle. It received more than ten tines what the Queen and Prince Charles got, some €180 million (most of this went to paying for the dumping of sugar in the world market). Nestle got €30 million." (s 220)

"In the Dutch and Danish cases, some scandal has been caused by the fact that the politicians charged with overseeing the CAP are actually receiving some of the money. For example, four of the Danish ministers or their spouses, including the Agriculture Minister, received CAP money. The biggest scandal to date, however, involved the Dutch Agriculture Minister Cees Veerman. He receives about €190 000 annually in CAP subsidies for the farms he owns.

The scandal was revealed when British Prime Minister Tony Blair suggested a reform of the CAP in the summer of 2005. Dutch Prime Minister Jan Peter Balkenende at first supported Blair, but Veerman threatened to resign in protest if Balkenende backed Blair. According to an International Herald Tribune article (19 August 2005), a spokesman for the Dutch Ministry of Agriculture claimed that there was no connection between Veerman's cash receipts and his opposition to CAP reform. One can question this, however, since Veerman referred to his farms as 'my pension' according to a report in the Guardian.

This makes it easier to understand why governments have opposed the release of detailed information on who is getting the taxpayers' money. As more EU nations reveal the names of CAP recipients, the pressure to reform the welfare-for-rich-landowners aspect of the CAP is likely to grow. One proposal put forth several times by the European Commission (and rejected by the Council) would put an upper bound on the payment per farm." (s 221)

Richard Baldwin & Charles Wyplosz, The Economics of European Integration, 2nd ed, McGraw Hill, 2006

Om det intellektuella och politiska klimatets förändring i Sverige ca 1960-1990

Klipp ur tre böcker: av Bo Stråth, Anders Frenander och Martin Wiklund.

---

Bo Stråth, Mellan medbestämmmande och medarbetare: Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976. Stockholm: Metall, 2000

1967 Folkpartiet rapport "Företagsdemokrati i utveckling"
1968 Centerpartiet liknande program
1969 Metallkongressen 14 motioner om arbetsplatsdemokrati. §32 ifrågasatt
1971 Metalls motion 305 till LO-kongressen
1971 LO-kongressen, 25 motioner om företagsdemokrati
1973 lag om styrelserepresentation för anställda
1974 förtroendemannalagen
1975 SOU-betänkande "Demokrati på arbetsplatsen"


Stråth: "Inspirerade av högerns femtiotalstankar på ägardemokrati började de borgerliga mittenpartierna under 1960-talets mitt söka skaffa sig politiskt tolkningsföreträde till företagsdemokratibegreppet. Därvid orienterades innehållet i riktning mot närhet, småskalighet och trivsel i arbetet. I förlängningen låg det politiska uppsvinget för de gröna frågorna åren kring 1970. I denna idedebatt kom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen allt mer att representera storskalighet och betong." (s 92)
"I förlängningen av den liberala offensiven under hela 1960-talet kring företagsdemokratifrågan låg byggandet av nya identioteter kring företaget. Därvid skulle arbetsgivarna i mycket mer positiva ordalag tala om medarbetare. I den utvecklingen låg en långsiktig upplösning av mer klassbaserade lojaliteter."
"Vägen mot 1980-talets konvertibler och diskussion om medarbetaravtal, ja, mot hela den nyliberala debattvändningen började öppnas allt mer. Denna tendfens förstärktes av strukturkriserna i basindustrin som stål och varv i mitten av 1970-talet, där lokala företagsledare och anställda skulle förenas i kamp om jobben mot motsvarande konstellationer i konkurrensföretag." (s 96)

---
Anders Frenander, Debattens vågor: Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt. Diss., Göteborg: Institutionen för ide- och lärdomshistoria, 1998

s 269 stor debatt på kultursidorna 1982-1987 om problemkomplexet staten och individen, makten och demokratin. Mediavänsterdebatten 1980 en vändpunkt

s 279 1970-talets miljödebatt och tillväxtkritik satte spår i socialdemokratins omprövning efter valförlusten 1979. T ex hos Olle Svenning. Demokrati och det starka samhället. Bengt Göransson, Lars Engqvist. "Det civila samhället".

s 292 "I den mån det alls går att peka ut något exakt datum för något så undflyende och efemärt som det ideologiska klimatet genomgår en avgörande skiftning kan man ange Sven Fagerbergs första inlägg som ett sådant tillfälle. När han i en understreckare i SvD 12 juni 1980 gick till generalangrepp mot 'vänsterfascismen' markerade detta inledningen till en av 1980-talets mest omfångsrika debatter."
Fagerberg såg Sverige som på väg mot en "andligt död och grym sovjetstat".
Också Jan Myrdal utpekade de intellektuella som svikare, men här för att de inte nog uppmärksammat det sovjetiska hotet.
Sven Delblanc och Lars Gustafsson instämde med Fagerberg.
F, M, D och G fick beteckningen "de fyras gäng".

s 307 Två huvudteman ur mediavänsterdebatten kom att löpa genom hela 1980-talet: 1) stat/demokrati/individ. 2) de intellektuella. Dessutom ett tema orsakat av Moderaternas uppgång: ideologiernas relevans.

Fyra viktiga debatter inom temat Staten och individen, makten och demokratin
- DN hösten 1982, "Är Sverige totalitärt?" (!?!?!?!?!?!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) - Delblanc och Germund Hesslow hävdade att så var fallet, (yuck) Lars Anell bemöter dem
- DN våren 1983 statsmaktens tillväxt. Arvidsson och Berntsson, bemötta av W Korpi, R Torstendahl, T Nilsson & B Rothstein, Lasse Karlsson (infl av Gramsci), Ingvar Carlsson
- SDS våren 1986, börjar med en dubbelrecension (från "vänster" och från höger) av översättningen av Nozicks Anarki stat och utopi, skrivna av Berntson och Carl Bildt, respektive.
- SvD brännpunkt våren 1987 "maktens gränser". H Zetterberg, C-J Westholm, S Strömholm, Carl Lidbom

Inom temat Dör ideologierna - igen?
- liberalismdebatt i Kvällsposten och Expressen 1981
- SvD brännpunkt 1983 "Är konservatismen död?" angående moderaternas nya partiprogram. Deltagare bl a R Torstendahl. S-A Söderpalm, Bo Gustafsson, G Fredriksson, R Ambjörnsson, Gunvor Hilden, S Strömholm, O Ehrenkrona, C Bildt
- SvD brännpunkt 1984 "Farväl till vänstern?" Deltagare bl a A Ehnmark, K Gerner, Fritiof Haglund, K Eklund, S Eskilsson, L Lewin, K E Johansson, G Rosenberg, G Therborn, C H Hermansson
- Expressen 1988 ekologismen

---
Martin Wiklund, I det modernas landskap: Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige mellan 1960 och 1990. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings förlag Symposion, 2006

Kapitel 7, Alternativrörelsens utmaning
"en ny ideologisk dimension tillkom som förändrade det politiska konfliktmönstret. Det tidigare konfliktmönstret hade dominerats av konflikten mellan höger och vänster där frågan om staten stod i centrum. Nu komplementerades mönstret med en konflikt där deltagardemokrati stod mot representativ demokrati, decentralism mot centralism och folket mot eliten. Parallellt uppstod en grön dimension i politiken, en konflikt mellan att prioritera ekonomisk tillväxt eller ekologisk hänsyn." (s 281)
rationalismkritiken, t ex Nordal Åkerman (1980) mot funktionalismen; C H Wijkmark (1978) Den moderna döden; Jacobs stege 1975-
Miljöpartiet. Kritik mot maktkoncentration och teknokrati.
Alternativrörelsen #2 1982: "Centralism och byråkrati hämmar fantasin bland människor. Vi inom alternativrörelsen tror att mycket kan göras om bara fantasin släpps loss. Det är så mycket ideer om hur man kan göra med livskvalitet som undertryckts i ett land som Sverige med dess topp- och centralstyrning."
(Jfr Mercedes-Benz-annonsen från 1985 som citeras i slutet på detta inlägg.)

torsdag 16 juli 2009

John Authers om profitnivå och aktiemarknaden

John Authers short view-kolumn i FT 4-5 juli har diagran för US profit margins before depreciation, interest and tax, as % of output, för åren 1947-2007! Kolumnen handlar om aktiemarknadens rörelser och om, när och varför ett uppsving kommer att komma.
"What will give the stock market some direction again?

Assuming we avoid an important geopolitical event or an accident in the banking sector, direction will most likely come from earnings. The reporting season for the second quarter starts soon.

The value of stocks depends on the profits they generate and pass on to their investors as cash flows. It is obvious that – with many losing their jobs and economic activity declining – revenues will fall. But it does not directly follow that the profits they generate from their revenues will be cut.

Hopes for earnings rest on an expansion of profit margins. Can companies work more profitably as the economy hits bottom and expands?

That has happened before. After drastic cuts to output, inventories have been cut back. This gives companies more pricing power when demand returns. Extremes in the inventory cycle can lead to fast increases in profits.

Industrial new orders, as revealed by purchasing manager surveys, are rising – even if consumer confidence, an important measure of demand, appears to be weak.

The question is whether the current expectations for such a rebound are reasonable. Mr Smithers points out that US profit margins in the first quarter were at historical averages. As margins tend to revert to their long-term mean over time, and had been very high, this suggests a sharp rise in profitability will be hard to accomplish. Further, companies paid out 150 per cent of their profits last year, either by buying back stock or paying dividends. This shows confidence that low profits would be temporary. It also suggests stronger profits will not translate swiftly into more cash to investors.

If profit expectations are low enough, even muted rises could boost share prices. Research by Andrew Lapthorne of Société Générale shows that forecasts were cut in most regions last month, although they rose in the US (largely thanks to the banks), and stayed steady in the emerging markets.

But Mr Lapthorne also shows current expectations imply that margins will recover to historical high points next year.

Such rebounds have happened before. But this recession is deeper than any post-war predecessor, as the shocking jobless totals show. Overhang of consumer debt in the US is another difference from previous recessions, as is the risk of renewed shocks from US housing next year as more variable mortgages reset. These will brake any resumption of spending.

A swift return to high profitability seems possible, but very difficult. That will make it harder for the stock market to advance."

John Authers, "Short view: Panic gives way to relief and a pause for thought", FT 4-5 juli s 22

tisdag 14 juli 2009

Spelet om EU-regleringar av finansmarknaderna

"Sweden marked the first day of its six-month European Union presidency on Wednesday by coming to the defence of hedge funds and private equity, promising to press for improvements in EU proposals for tougher regulation of both groups.

“There is an exaggerated fear that private equity contains big systemic risk. Our opinion is that it does not,” said Mats Odell, the country’s financial markets minister.

Hedge funds and private equity firms, especially those based in London, say regulatory plans presented by the European Commission in April would impose unnecessarily heavy compliance burdens.

Mr Odell’s remarks carry weight because Sweden, as holder of the rotating EU presidency, will chair the discussions at which EU government ministers will assess and, if necessary, amend the commission’s legislative proposals. Lord Myners, the UK’s financial services secretary to the Treasury, last month labelled the commission’s proposals “flawed” and said they should be revised.

Mr Odell said: “It is not private equity that caused the crisis, nor hedge funds. But in some countries, the political debate portrays private equity and hedge funds as the problem. That’s not the same as saying we shouldn’t regulate them. But the aim is to have sound regulation and not to kill the industry.”

/.../

Yet comments on Wednesday by Peer Steinbrück, German finance minister, suggest Sweden and the UK could still face stiff resistance in altering the commission proposals.

Speaking in Berlin, he accused the British government of resisting international efforts to tighten financial market regulations in order to protect the City of London’s position as a financial centre."

Tony Barber, "Sweden rides to defence of hedge funds", Financial Times 1 juli


---
"Europe’s banks will find the practice of betting with their own money twice as expensive in future, cutting their profits, under the terms of a proposed European Union directive published on Monday.

The proposal, which coincided with the publication of draft global rules by the Basel Committee on Banking Supervision that went in the same direction, would require banks to “roughly double current trading book capital requirements”, the European Commission document said."

Patrick Jenkins och Brooke Masters, "EU seeks to double costs of banks' bets", FT 13 juli

Bank Muñoz om globalisering och klass på fabriksnivå

Sociologen Carolina Bank Muñoz har skrivit en häftig bok om globalisering och klassrelationer på mikronivå, på fabriksnivån, Transnational Tortillas: Race, Gender, and Shop-Floor Politics in Mexico and the United States (Ithaca, NY: Cornell UP, 2008). Hon har där studerat två tortillafabriker som tillhör samma företag: en fabrik i Kalifornien (kallas "Hacienda CA" i boken) och en i distriktet Baja California i Mexiko (kallas "Hacienda BC" i boken). Hon använder sig av intersektionell analys men det betyder inte att det ekonomiska eller klassperspektivet skyms undan:

"Workers at Hacienda CA and Hacienda BC endure primarily despotic labor control strategies because the workers have essentially no alternatives other than relying on their employers to purchase their labor power. This occurs because workers in each of these factories do not have a buffer (union, welfare state protections, etc.) between themselves and their employers and because workers have no exit route from their employment (no viable alternatives).
The lack of a buffer and an exit route is a result of two macro-structural conditions. First, over the past thirty yeaers, we have witnessed a shift from the Keynesian state to the neoliberal state. This has resulted in the undermining of unions and other safety nets, but it has also resulted in closing off alternative job prospects. For example, the shift to neoliberalism has wiped out subsistence farming in Mexico and has diminished job creation in both the United States and Mexico. Second, globalization, racism, and sexim push workers into secondary and informal labor markets. At the same time, shifts in immigration polict reduce the range of jobs available to undocumented immigrants in the United States (therefore exit becomes difficult for men at Hacienda CA) and make crossing the border a treacherous and costly alternative for workers in Mexico (reducing the exit route for women at Hacienda BC." (s 176)

Man kan konstatera att hon gör en del här obelagda antaganden (att nyliberalismen minskat job creation t.ex.), men inte desto mindre är det övergripande resonemanget relevant, tror jag. (Jag har också länkat till några förklaringar av begrepp som kanske inte är helt klara för den ovane läsaren.)

För övrigt konstaterar hon också något relevant om nyliberalismen och staten:
"Neoliberalism certainly has its contradictions. For example, the state is growing weaker in terms of labor protection, but stronger with regard to border enforcement." (s 176)

Jfr Georg Menz, "Employers, Trade Unions and Labor Migration Policies: Examining the Role of Non-State Actors", (pdf) Paper, 17 May 2007:
”Whoever claimed that the state is ‘retreating’ has obviously never studied migration policy. Claiming that policy and politics do not matter in this domain would simply be preposterous.” (s 29)

torsdag 9 juli 2009

Ett forsok till Freeman-Robinson-syntes

Jag hade idag lunch med bl a Richard Freeman. Nar jag tanker pa fragan om "race to the bottom", sa tycker jag att hans artikel "Globalization: The Doubling of the Global Workforce" ar en av de basta artiklarna som skrivits i fragan. Freeman betonar dar, liksom Martin Wolf gor, att grejen - sa att saga - med globalisering och arbetsstandards och valfardsstater ar att maktbalansen (fast Freeman skulle nog anvanda ett mindre marxistiskt klingande begrepp) mellan arbete och kapital (som produktionsfaktorer! I nationalekonomisk bemarkelse som produktionsfaktorer, snarare an i marxistisk bemarkelse som samhallsklasser) ar avhangig kapital/arbete-ration i en given ekonomi. Om det finns valdigt mycket kapital och lite av arbetskraft, sa har arbetskraften en stark forhandlingsposition, eftersom efterfragan pa arbetskraft ar storre an utbudet. Och vice versa. I globaliseringsfasen har lander som Indien och Kina helt och hallet gatt in i den globala ekonomin (den internationellt integrerade ekonomin), och dito arbetsmarknaden (ungefarligen; det finns forstas en miljard migrationsrestriktioner som forhindrar verkligt enad arbetsmarknad). Dessa lander har, argumenterar Freeman, en relativt lag kapital/arbete-ratio: de har mycket arbetskraft men mindre kapital. Darfor sjonk kapital-arbete-ration i den globala ekonomin nar Indien och Kina m fl liknande lander valde att globalisera sig. Detta ar en "utbudschock" av arbetskraft for den globala ekonomin. (Se Wolfs foredrag "Globalisation as a Challenge for Europe", 2006, som pdf har.)















http://economistsview.typepad.com/economistsview/2006/03/the_forces_push.html
Som jag laser Wolf och Freeman menar de bada att detta fenomen, denna utbudschock ar en tillfallig imbalans i varldsekonomin.

Nar jag gjorde min presentation, daremot, ville jag satta in detta i ett mer teoretiskt och strukturellt och langsiktigt perspektiv. Da anvande jag mig av den gamla Cambridgeekonomen Joan Robinson, och ett pastaende hon gjort om att fran ett radikalt/kritiskt perspektiv sa ar problemet med kapitalismen paradoxalt nog att den inte skapar tillrackligt mycket kapital! Vad hon menade var att ett bestande, strukturellt problem med kapitalismen ar existensen av vad Marx kallade en "industriell reservarme": det finns alltid mer arbetskraft an kapital - utbudet av det ena ar storre an efterfragan, och vice versa - och detta gor att kapitalet alltid har en stark forhandlingsposition gentemot arbete (som produktionsfaktor) eller arbetarklassen (som samhallsklass, om man foredrar en sadan formulering - jag kommer inte precis ihag Robinsons formulering; hon var post-keynesian och salunda kanske mellan de tva polerna neoklassicism/nykeynesianism och marxism/politisk ekonomi). Denna starka forhandlingsposition gor att samhallets allokering av resurser blir orattvis.

Jag fragade Freeman vad han tyckte om en sadan tolkning, och utvidgning av hans/Wolfs utbudschock-argument, och han, som ar en mycket trevlig person, sa "I guess I completely disagree". Var diskussion avbrots av nasta sessions borjan sa jag fick inte hela storyn, men vad jag uppfattade som hans huvudargument mot Robinsontolkningen var: om man tittar pa langa tidsserier, sasom for England, sa ser man att arbetares realloner har stigit kraftigt de senaste 100 aren, medan realrantans trend varit i princip konstant - om an med fluktuationer runt trenden. Detta, menade Freeman, visar att det ar arbetare som tjanat pa utvecklingen, medan kapitalet inte blivit gynnat.

Till det sager jag: hmmm.
--