Obama och spelet runt arvsskatten

"Votes count, resources decide". Så beskrev statsvetaren Stein Rokkan pengars inflytande på demokratiska samhällen.

Wall Street Journal från igår ger ett intressant exempel på organiserade socio-ekonomiska intressegrupper och hur de påverkar policy, i detta fallet arvsskatten i USA som George W Bush sänkt och satt att försvinna år 2010, ett beslut som Obama ser ut att komma att ändra. WSJ beskriver intressegruppers kampanj för att avskaffa arvsskatten, och förklarar hur problem uppstått i kampanjen:

"But sharp divisions in the coalition merged between the super rich and the merely rich. Business groups have sought a measure of certainty with an estate tax that is free of graduated timelines or sunset provisions, with the largest possible tax exemption - S10 million, or S20 million per couple. The rate of taxation above that level was of little concern, since virtually every small business would be exempt from taxation.
Yet the super affluent who began the movement wanted the lowest possible rate, since even a S10 million exemption would leave the bulk of their estates subject to tax. They backed a call by Mark Bloomfield of the American Council for Capital Formation to tax all estate transfers as capital gains, at 15%, with little or no exemption."

Jonathan Weisman, "Obama plans to keep estate tax", Wall Street Journal 13 januari 2009

---
uppdatering juni 2009
Jag läste lite i Versos The Poulantzas Reader från förra året idag, en samling med texter av den gamle marxistiske statsteoretikern Nicos Poulantzas (1936-1979), en av få marxistiska statsteoretiker kan man väl säga - Lenin, Gramsci, Poulantzas, Miliband, finns det någon mer? I alla fall, så framstår Poulantzas strukturalistiska-althusserinska statsteori för mig som fullständigt jävla värdelös. Det är hyperteoretiskt á la 1960-/70-tal, på det där viset när man aldrig når fram till verkligheten utan bara bygger på sitt system som mer och mer fjärmar sig från de utomdiskursiva fenomen som från början skulle förklaras. Detta i Poulantzas fall till råga på allt rättfärdigat med en gräslig althusseriansk epistemologi som förkastar användandet av empiri och förespråkar pärlespelsteoretiserande á la nationalekonomi när den är som allra sämst.

Sen läste jag ikväll en artikel på New York Times om hur storbankerna påverkar Obamas politik i sina egna intressen. Det är onekligen så att under kapitalismen spelar klassintresse en roll i politiken. Men hur? Det har, mig veterligen, ingen marxist lyckats förklara. Däremot historiska institutionalister: Atul Kohli, Vivienne Shue, Joel Migdal.

"WASHINGTON — As he often does, President Obama took the opportunity in a bill-signing ceremony last month to remind Congress 'to do what we were actually sent here to do — and that is to stand up to the special interests, and stand up for the American people.'

But Mr. Obama did not mention that the measure he was signing, the Helping Families Save Their Homes Act, was missing its centerpiece: a change in bankruptcy law he once championed that would have given judges the power to lower the amount owed on a home loan.

It had been stripped out three weeks earlier in a showdown between Senate Democrats and the nation’s banks, including many that are getting big government bailouts.

As Congressional Democrats and the White House crow about multiple victories over the financial industry, including new rules for credit card issuers, banks are quietly savoring an even bigger victory of their own."

Stephen Abaton, "Ailing, Banks Still Field Strong Lobby at Capitol", New York Times 4 juni