Kommentarer på Acemoglu och Johnsons demokratiseringsmodell

 

början av spelteoretikern Martin Osbornes läroboksförklaring av Acemoglu och 

Robinsons demokratiseringsmodell, från hans bok Models in Political Economy (2025) 

som är fritt tillgänglig från Osbornes hemsida.

 

Häromdagen bloggade jag (ganska utförligt) om Daron Acemoglu och James Robinsons modell av demokratisering så som de lade fram den i två kanoniska artiklar från 2000 och 2001. (År 2005 lade de fram en delvis reviderad version i boken Economic Origins of Dictatorship and Democracy.) Här ska jag som komplement blogga om två intressanta kommentarer på Acemoglu-Robinson-modellen: en av statsvetaren Daniel Ziblatt från 2006, och en av statsvetarna Hannes Lacher och Dillon Wamsley från 2023.

Ziblatts kommentar, publicerad i World Politics, är faktiskt en mäktig kvadrupelrecension av fyra böcker om demokratisering i allmänhet och Europas demokratisering i synnerhet: The Economic Origins of Dictatorship and Democracy av Daron Acemoglu och James A. Robinson (2005);  Democracy and Redistribution av Carles Boix (2003); Paths toward Democracy av Ruth Berins Collier (1999); och Contention and Democracy in Europe, 1650-2000 av Charles Tilly (2006). Ziblatt är alltid bra och skriver alltid bra och så också här; han rivstartar med att peka på något substantiellt intressant som de fyra i övrigt rätt olika böckerna har gemensamt: de problematiserar, river kanske till och med ner, den traditionella, whig history-aktiga idén om en kraftfull, irreversibel våg av demokratisering i Europa 1820-1920 som så att säga enkelriktat förde Europa in i en helt ny uppsättning av politiska system. Med detta perspektiv har man pekat på Preussens treklass-röstningssystem eller Tysklands svaga parlament som "undantag", säger Ziblatt, men i själva verket var de snarare typiska för sin tid, en tid av röriga, smutsiga kompromisser mellan (varianter av) demokrati och icke-demokrati. Ett argument som så klart passar mitt perspektiv hand i handsken, med tanke på min och Felix Kerstings studie av Tyskland och Sverige 1870-1944 där vi argumenterar just att mycket slarv och felaktiga antaganden har kunnat sopas under mattan med svepande argument om "undantag" (och Sonderwegs) utan några systematiska jämförelser som kan säga vad som egentligen är undantag och vad som är typiskt. [1] Ziblatt konstaterar att: 

"The four books that this article reviews suggest that rather than deviations, the antidemocratic currents cutting across Europe's democratic age were key parts of the democratic age itself. If we give proper weight to the presence of antidemocratic rules, institutions, and practices that were often invented and institutionalized during Europe's age of democratization, we can revise the dominant narrative of European exceptionalism. Moreover,we can draw lessons from Europe's turbulent age for our own in which efforts at democratization so often result not in smoothly functioning liberal democratic regimes but instead in "illiberal democracies," "competitive authoritarian regimes," or "hybrid regimes," where democratic and antidemocratic institutions, rules, and practices coexist." (s. 313)

Alla vi som läst kapitlet om rösträtt i Leif Lewins Ideologi och strategi känner igen oss när Ziblatt diskuterar hur varje demokratisk övergång kombinerades med olika eftergifter till anti-demokratiska krafter: 

"It is here that we see the most provocative insight generated in the four books under review: regime change even in the important Eur pean historical cases so often held up as the paradigmatic models of successful "transitions"to democracy were messier and more ambiguous than typically thought. Democratization in Europe, like elsewhere, did not simply represent the wholesale replacement of one regime for another but often entailed and- perhaps required- combining democratic reforms with microlevel formal and informal undemocratic elite safeguards, including undemocratic upper chambers, gerrymandered electoral districts, clientelism, and corrupt voting registration rules. As in contemporary cases of regime change, such safeguards had unintended and contradictory consequences. " (s. 313) 

I övrigt är de fyra böckerna väldigt olika, klargör Ziblatt, och det tema som han dragit fram ovan är inte alltid uttalat i dem; Acemoglu och Robinsons och Boix böcker är böcker i politisk ekonomi med fokus på ekonomisk ojämlikhet och andra variabler, medan Ruth Berins Collier undersöker ifall eliter eller arbetarklasserna var de viktigaste aktörerna för demokratisering; och Tilly liksom Acemoglu och Robinson ställer frågor om hur demokratin säkrades. Han lägger ut de fyra böckerna på en plot line från strukturella förutsättningar för demokratisering, till aktörer, till vad som hände, och strukturerar texten i dessa tre steg.

Frågan om strukturella förutsättningar för demokratisering börjar naturligt nog med moderniseringsteorin och observationen från 1950-talet att demokratiseringsprocesserna i Europa tog fart efter att industrialiseringen gjorde det. Betydde det att det var industrialiseringen och/eller ökat välstånd som orsakade demokratiseringen? Nja! I Boix analys är det två andra variabler som är associerade med BNP/capita och förklarar varför vissa länder blir demokratier och andra diktaturer. De två variablerna är ekonomisk ojämlikhet och "asset specificity", hur bundna eliternas tillgångar är till platsen där de befinner sig. Angående ojämlikhet så utgår Boix från att den ekonomiska ojämlikheten faller med den ekonomiska utvecklingen och att demokratin då blir mindre hotande för eliterna: likt A och R utgår han från Meltzer-Richard-modellen och att demokratier är mer omfördelande än diktaturer, och menar att den omfördelningen blir ändå mindre när det så att säga finns mindre att omfördela från eliterna. Den andra variabeln "asset specificity" är ungefär hur rörliga de rikas tillgångar är: om de rikas förmögenheter ligger i jordbruket så kan de inte flytta på dem om en förmögenhetsskatt införs, medan om förmögenhetrna ligger i värdepapper så kan de gömmas i skatteparadis. Ziblatt sammanfattar Boix argument på denna punkt: "When economic assets become more mobile and less specific, as tended to happen with industrialization and economic development in nineteenth-century Europe, elites do not fear taxation to the same degree." (s. 316) Boix arbetar i sin politisk ekonomi-modell av demokratisering med tre aktörer: de rika, de fattiga, och medelklassen. Om medelklassen blir rikare och börjar likna eliten, så kan de två göra en allians mot de fattiga och skapa en "limited democracy", med en i någon mån utsträckt rösträtt som ändå är långt ifrån allmän rösträtt.

Boix genomför i sin bok två stora högt N-analyser 1850-1990 och två nationella fallstudier för att visa att teorin fungerar. De kvantitativa analyserna kodar regimer dikotomt (demokrati, ickedemokrati) och beräknar sannolikheten för överågng mellan de två; fallstudierna handlar om Schweiz och USA på 1800-talet. I kantoner och delstater där ojämlikheten var lägre, hade en större andel av befolkningen rösträtt. Så här utvärderar Ziblatt Boix historiska förklaringsmodell och återstående frågor till och om den:

"The argument is ambitious, parsimonious, and finds some empirical support. There remain, however, two important areas that deserve further attention. First, where does the demand for democracy come from? This is important because, given Boix's framework, the wealthy make concessions only when concessions are demanded. It is true that Boix highlights the mobilization of "the poor" as a crucial variable - if more organized, democracy will be demanded. But this is not a complete answer for the following two reasons. First, given the logic of the rest of the argument, declines in inequality that make democracy more "acceptable" to the wealthy would also reduce the demands from the poor for democratization in the first place. Boix, for example, is probably correct that the compression in wage structure in pre-World War I Britain "eased the costs of transition' (p. 39), making the 1918 turn to universal suffrage possible. But how does this framework explain the persistence of demands for universal suffrage in the face of declining inequality? If declining inequality is such a crucial variable, how can it explain both increased demands for redistribution and increased willingness of elites to accept the costs of redistribution?And, second, what if the demand for democracy does not always emerge "from below" as the result of the poor clamoring for redistribution? It could be argued, for example, that Britain's 1832 Reforms as well as the subsequent reforms throughout the period were not motivated by fights over redistribution between the conveniently parsimonious and highly stylized class actors of Ricardo'stripartite model of society but instead emerged from conflicts among the real institutional actors of bondholders, direct taxpayers, and government officials over control of the state. /.../" (s. 317)

Ännu en kvarstående fråga är, säger Ziblatt, vilka faktorer som formar de "begränsade demokratier" som tenderar att växa fram. I länder som Storbritannien och Italien hade man begränsad rösträtt men relativt generösa medborgerliga rättigheter (yttrandefrihet, organiseringsfrihet etc) och starka parlament, men i länder som Tyskland hade man omvänt mycket omfattande rösträtt men svagt parlament och begränsade friheter. Eliterna använde i olika länder, säger Ziblatt, olika blandningar av strategier för att begränsa massornas inflytande över politiken.

Acemoglu och Robinsons stora bok handlar i mångt och mycket som samma frågor som Boix bok. Medianväljarteoremet och problematiken med trovärdiga commitments står i centrum för analysen och med dessa redskap kan A och R analysera en mängd frågor, säger Ziblatt: medelklassens betydelse för demokratiseringen (kapitel 8), den ekonomiska strukturens betydelse (kap 9) och globaliseringens betydelse (kap 10). Ziblatt fokuserar i sin recension bara på två viktiga områden: den ekonomiska ojämlikhetens betydelse, och betydelsen av eftergifter (concessions) från eliten. Deras framställning utgår liksom Boix från europeiska fall av demokratisering under den "första vågen" (sent 1800-tidigt 1900-tal), säger Ziblatt, men framställningen är mer teoretisk i karaktär och använder empiri mer för att illustrera argument snarare än att ställa den i fokus. Så här sammanfattar Ziblatt deras grundargument:

"The rich in nondemocracies always face the threat of revolution but the poor who possess a numerical majority cannot get everything they want (redistribution) because- and it is here where A&R innovatively diverge from Boix- the rich have three options: (1) policy concessions (immediate redistribution), (2) democracy, or (3) repression. Because control of power is "transitory"over time, the poor will not accept the first option (redistribution) because there is no guarantee of future redistribution in a context where the rich still dominate the political system. Which of the remaining two options- repression or democracy- will be selected by the political elite depends largely but not exclusively on factors associated with level of socioeconomic development: degreeof economic inequality and structure of societal income." (s. 319)

1832 års Reform Act i Storbritannien är central för A och R och deras analys i frågan skiljer sig från Boix genom att de betonar att demokratisering typiskt uppnås inte när demokratin är mindre hotande för de rika (som hos Boix) utan när det revolutionära hotet är starkare. I sin artikel från 2000 hävdar A och R tvärtom att Stobritanniens demokratisering tog fart genom den ökade ojämlikheten under industrialiseringen, eftersom denna ökade det revolutionära hotet:

"Economic inequality, according to A&R, made democratization more likely, not less likely. In the book, which offers an updated version of the argument, A&R have added nuance to their argument, noting that if economic inequality passes a certain threshold, then the governing nondemocratic elite has more to lose via costly redistribution and hence will likely resort instead to repression. This, then, is a dilemma of economic development and democratization in democracy's first wave. " (s. 320) 

 A och R föreslår i Kuznets tradition en U-kurva mellan ojämlikhet och chansen för demokratisering: när ojämlikheten är låg, som i Singapore, så är kraven på demokratisering svaga och icke-demokratin kan beståm, och på extremt höga nivåer av ojämlikhet som i El Salvador eller Paraguay vill inte eliten göra några demokratiska eftergifter eftersom beskattningen kommer bli så kostsam för dem. Demokratisering kommer alltså vara mest sannolikt på en "mellannivå" av ojämlikhet -- men som Ziblatt påpekar så är det väldigt svårt att säga vad denna "mellannivå" egentligen är. Kanske mer i statsvetenskaplig anda för Ziblatt också här in diskussionen om vad som egentligen får folk att identifiera sig med den ena eller andra gruppen. Detta kommer i någon mån in i andra steget i A och R:s analys, säger han, när de i kapitel 8 för in medelklassen i modellerna och resonerar om varför en växande medelklass är bra för demokratiseringen. De säger att när medelklassen växer så blir medianväljaren rikare vilket minskar risken för eliten att beskattningen kommer bli väldigt ambitiös. Beroende på medelklassens karaktär kan den bli föremål för en flirt från eliten (delvis utvidgad rösträtt, allians mot arbetarklassen) eller en allierad med arbetarklassen i påtryckningarna för demokratisering. [2]

Ziblatt menar att svåra teoretiska problem kvarstår. "the notion of inequality itself is messy", och subjektiv: vilken politisk roll ojämlikheten kommer få beror på aktörernas tolkningar och perspektiv. Det kan också bli anakronistiskt att homogenisera historiens aktörer under de breda rubrikerna "elit", "medelklass" och "fattiga". Han invänder också mot att A och R med sitt begrepp "partial democracy", som ju motsvarar Boix "limited democracy", bygger väldigt mycket på de brittiska reformerna 1832 och 1867 med utvidgad men inte full rösträtt; därmed missar A och R de många alternativa metoderna för "safeguards" mot demokrati som eliterna använde. (s. 322) 

I sin sammanfattning av Boix och Acemoglu-Robinsons bidrag till demokratiseringsforskningen pekar Ziblatt på två stora bidrag. Den ena är att de återinfört aktörerna, i polemik mot den aktörslösa moderniseringsteorin. Den andra är att de inte jobbar med ett dikotomt begrepp om demokrati utan också inför kategorin delvis demokrati. Hans två stora invändningar är att deras begrepp om aktörerna är för förenklat och anakronistiskt, och att de underteoretiserar fenomenet "limited democracy" och vilka former detta tar. (s. 322-323)

Från Boix och Acemoglu-Robinsons analyser av förutsättningarna för demokratisering går Ziblatt vidare till steg två i hans trestegsraket: vilka aktörer som pressar på för demokrati. Moore (1966) hävdade berömt att "No bourgeoisie, no democracy." och debatten om detta påstående pågår fortfarande; Berins Collier går imponerande nog igenom 27 fall av demokratisering i sin bok [3] och relaterar de 27 processerna till två konkurrerande teorier: Rueschemeyer, Stephens och Stephens arbetarklassorienterade teori (som också Acemoglu och Robinson stödjer), och Himmelfarbs och andras teori om konkurrens inom eliterna. Berins Collier visar, säger Ziblatt, att arbetarklassen faktiskt inte var så viktig under 1800-talets "första våg" av demokratisering som tidigare forskning, men omvänt också att den varit mer viktig under det sena 1900-talets "tredje våg" än vad forskningen sagt. Jag tycker att Berins Colliers bok är ett mästerverk och jag tycker också att Ziblatt på ett väldigt fint sätt får fram varför den är så bra:

"if one were to look exclusively at 1867 Britain or 1912 Italy, one might conclude confidently that it is elite competition that always drives democratization. If, by contrast, one were to look exclusively at 1918 Germany or, say, 1832 Britain, one might just as confidently conclude that it was exclusively fear of revolution that explains democratizing reforms. Collier seeks to solve this problem by focusing on a wider range of national cases but always only at the threshold moments at which polities might be considered to have become 'democratic.'" (s. 325)

Jag gillar Berins Colliers konsekvens i hur hon väljer att bara kolla på "the finishing line" av demokratisering, men Ziblatt för en intressant diskussion om hur resultaten och resonemangen hade blivit annorlunda om man hade kollat också på andra delar av processen. [4]

Från detta går Ziblatt till steg tre i den analytiska processen: vad är det som sker när demokratin etableras? Han börjar med en klassisk fråga: spelade våld en roll, och vad var det i så fall för rol? Här skiljer sig Charles Tillys och Acemoglu-Robinsons analyser åt. Hans inledande karakterisering av Tillys arbete är superb. Tilly, säger Ziblatt:

"rejects approaches that emphasize either overly distant "origins"and "conditions" or overly proximate political entrepreneurswho through various tricks of "engineering"can make any society democratic. Instead, Tilly asserts that we must look for medium-term "causal mechanisms," which when combined make democratization likely. 
The centerpiece of the argument is deeply sociological: to make a country democratic, fundamental societalchanges are necessary.The in tentions of the actors are not particularly relevant because democratic change emerges as a by-product of other processes. Using primarily a comparative study of eighteenth- and nineteenth-century France and Britain, as well as the underexplored first wave case of nineteenth-century Switzerland, to illustrate the argument, Tilly argues that there are multiple pathways to democracy but that these multiple pathways all experience a similar configuration of societal changes. These various 
societal changes can be summarized, according to Tilly, with two labels- "changesin trust networks"and "changesin categorical inequality."These changes prompt changes in the arenaof "publicpolitics"and give rise to democratization." (s. 327-8)

På den första punkten, förändringar i "trust networks", säger Tilly att en demokratisk stat måste göra två saker: upplösa tidigare sociala nätverk som ger skydd åt individer i utbildning, äktenskap och andra viktiga aktiviteter, t ex genom patron-klient-relationer. Och skapa nya tillitsrelationer mellan stat och medborgare. Den andra punkten handlar om att misnka ojämlikheten t ex mellan kaster eller mellan etniciteter, så att människor av olika slag kan få jämlikt inflytande på politiken. När förändringar skett på dessa två punkter växer demokratin fram, som (1) ökande av och mer jämlikt deltagande, (2) en minskning av statens godtyckliga maktutövning, och (3) ökning av "protected consultation". 

Vad är det då som sätter igång dessa stora förändringar, enligt Tilly? Det är tumult, våld och hot om våld; Tilly menar att fyra typer av offentlig våldsutövning leder till de storskaliga institutionella förändringarna: erövring av staten, konfrontation mellan sociala aktörer, revolutioner, och kolonisering. Tilly är alltså ense med Acemoglu och Robinson -- men i distinktion till Boix -- i att se motsättningar och våld som en drivkraft i demokratiseringen, men Ziblatt frilägger också fyra skillnader mellan A och R och Tilly på denna punkt. Ett, medan A och R spelteoretiskt härleder alla utfall till aktörers strategier och kontrastrategier, så spelar Tilly uttryckligen ned betydelsen för "kognitiva mekanismer". Två, våldet spelar olika roller i teorierna: hos Tilly handlar det om faktiskt utövat våld, hos Acemoglu och Robinson om ett icke realiserat hot som spelar en roll som en informationsspridning och en katalystator för att få eliterna att ge med sig, demokratisera eller tvärtom öka repressionen. Tre, som en fortsättning på tvåan: i A och R:s teori realiseras inte våldet, så det har inga faktiska fysiska effekter, vilket det har hos Tilly. Fyra, hos Tilly är demokratiseringen på ett sätt linjär: mer av samma (försvagning av privatiserade nätverk och kategorisk ojämlikhet) leder till mer demokrati. I A och R:s modell funkar det inte riktigt samma; de hävdar att demokratin blir mer stabil om eliterna vinner vissa eftergifter från demokraterna. Ziblatt sammanfattar detta budskap: "There must, in other words, be limits to revolution." [5] A och R erkänner att detta blir lite godtyckligt, att det blir svårt att bestämma hur mycket som är "lagom" demokrati, och Ziblatt riktar en intressant kritikpunkt här, att de (lite som med ojämlikhetens roll för demokratiseringens chanser) ponerar en ickelinjär relation men utan att fastslå några tröskelvärden eller ge någon guide till vad man ska förvänta sig när. Ziblatts dom är på denna punkt sträng: "given the mismatch between their rich theoretical aims and their method, it is a question they ultimately cannot answer." (s. 332)

Ziblatt avslutar sin recensionsessä med en sektion om vägarna framåt för forskningen. Han menar att "delvis demokrati" (partial democracy) blir ett centralt begrepp i de fyra böckerna (kanske inte Collier så mycket?) men att de inte lyckas teoretisera vad det betyder. För Europas 1800-tal specifikt, men kanske också mer teoretiskt generellt, så lyckas inte de recenserade författarna sätta precision på vilka kombinationer av institutioner vi egentligen såg i demokratiseringsprocesserna: vilka eftergifter till eliterna ("garantier" i det svenska språkbruket från denna tid) kombinerades med vilka demokratiska framsteg? Ziblatt menar, kanske i implicit polemik med Berins Collier, att de tre aspekterna av demokratin -- den allmänna rösträtten, den parlamentariska autonomin och de medborgerliga rättigheterna -- utvecklades i olika takt i olika länder, och att det är viktigt att förstå i vilken ordning reformerna skedde, för att förstå processen som helhet. (Detta resonemang borde jag och Felix refererat i vår artikel där vi jämför Tyskland och Sverige: där gör vi just detta argument, när vi påpekar att i Sverige kom de medborgerliga rättigheterna tidigt och rösträtten sent medan det i Tyskland var tvärtom. Dessa olika konstellationer fick stora effekter på politiken på sikt. Vi hänvisar till Paul Pierson (2004) för ett allmänt sequencing-argument, men Ziblatt hade också varit relevant här.) Jag tror att Ziblatt har helt rätt när han säger att demokratiserande reformer på de olika områdena kan ha feedback-effekter och sätta ett land på en viss väg, och även att de olika områdena påverkar varann. Ziblatt kommer här också intressant in på skillnaden mellan sitt perspektiv och Acemoglu-Robinsons:

"such a perspective thus has the potential to highlight some unappreciated difficulties that countries face when democratizing because political elites do not simply face the choice of 'repression' or 'reform' Rather, political elites face a much wider menu of choices." (s. 334) 

Här refererar också Ziblatt till O'Donnell och Schmitters slutsatskapitel från Transitions from Authoritarian Rule (1986), som låter som väldigt intressant läsning för mig! -- I vilket fall så pekar Ziblatt på detta som en väg framåt för den empiriska forskningen om demokratisering:  att studera inte dikotomin demokrati--auktoritär regim utan istället de olika möjliga kombinationerna av demokratiska och odemokratiska inslag vad gäller de tre apsketerna av demokrati.

 "Three questions could structuresuch an enterprise. First, what is the range of combinations of reform and safeguards that occurred during episodes normally described as democratic? Second, what explains the different nationally distinctive combinations? Third, what are the long-term consequences of these patterns of reform/safeguard for the subsequent development of democracy?" (s. 334)

Här handlar det om sådant som att förklara varför Tyskland på 1870-talet hade allmän rösträtt men ett svagt parlament medan Storbritannien hade begränsad rösträtt och ett starkt parlament, och vad detta hade för konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i de två länderna. Eller: givet den "messy combination of concessions and reforms" som förelåg i Frankrike och Tyskland 1871, hade man kunnat förutsäga att Frankrike hade fått en hyfsat stabil demokrati och Tyskland inte alls det under mellankrigstiden? [6] Ziblatt utvecklar resonemanget: 

"In order to explore these issues, it is necessary to unpack the very outcome of democratization itself into its various dimen- sions. Only by doing so can we see which of the various combinations of restrictions on democratization serve to facilitate or harm movement toward successful democratization. " (s. 335) 

Och återigen kan jag ju konstatera att detta är suprrelevant för min och Felix artikel! Jag borde ha läst Ziblats översikt tidigare; just en såan "unpacking" är ju vad Felix och jag gör när vi jämför Tyskland och Sverige och säger att kombinationen medborgerliga friheter--begränsad rösträtt på sikt var bättre för den politiska kulturen än vad kombinationen repression--utbred rösträtt var.  Det hade inte förändrat vårt resonemang men vi hade kunnat peka på att vi gör just vad Ziblatt (2006) efterfrågade. Tillbaka till Ziblatts diskussion. Han menar (2006) att litteraturen om demokratisering kräver större uppmärksamhet till de begreppsliga frågorna kring vad en demokrati är och innebär. Han menar att Acemoglu och Robinson, Boix och andra använder dikotoma demokratibegrepp i sina empiriska undersökningar, och Collier det fullständiga begreppet (=alla tre aspekter); detta samtidigt  som de i sina teoretiska diskussioner säger att de är intresserade av "gråzoner" (A och R) eller, i Boix fall, att han kodar Kejsarriket Tyskland som auktoritärt, samtidigt som han säger sig använda "franchise restrictions" som indikatorn för att bedöma om andra fall är demokratier eller ej -- och med det måttet var ju Kejsarriket en demokrati! Ziblatt: "In short, while scholars are conceptually on the same page that democracy can be "partial,"empirical analysis proceeds as if it is not. The consequence of this gap is that a whole range of important "episodes"of democratization has remained invisible to traditional scholarship on first wave democratization." (s. 335-336) För att överkomma denna splittring mellan teori och empiriskt arbete föreslår Ziblatt att man ska börja studera demokratiseringsepisoder, som inte handlar om fullständig demokratisering utan tvärtom om stegvisa förändringar, såsom Belgiens övergång till parlamentarism 1831, eller Sveriges liberalisering av pressfriheten 1838, eller Norges parlamentarism 1885, eller Tysklands införande av allmän rösträtt 1867, bekräftad 1871. Med denna bredare definition av enheten som ska studeras, så finns det fler fall att studera, och man kan då också fastställa vilka olika politiska koalitioner som var bakom demokratisering under olika episoder och faser. T ex så kan det ju vara olika koalitioner som inför allmän rösträtt i en situation när parlamentet redan är starkt, kontra att införa ett starkt parlament när rösträtten är begränsad. Me det bredare perspektivet kan man också gå in på olika typer av sekvenser inom demokratisering:

"Did it matter,for example,that Britain institutionalized its democracy in one sequence (civil liberties, responsible executive, universal suffrage), while the United States followed a second sequence (responsible executive, universal male suffrage, civil liberties), and Germany followed yet a third sequence (universal male suffrage, responsible executive, civil liberties)?" (s. 337)

Ziblatt samlar de olika dimensionerna av sin framåtblickande läsning av de fyra böckerna under rubriken "asynkron regimförändring", att de olika delarna av demokrati utvecklas i olika takt i olika samhällen och att det har konsekvenser för demokratins utveckling. Robert Dahl observerade redan i Polyarchy (1971) att de olika aspekterna av demokrati utvecklas i olika takt i olika samhällen, men de nya verken går längre genom att knyta ihop de olika dimensionerna och hur de påverkar varann; Ziblatt kopplar detta till samtidens diskussion om "hybridregimer" och liknande. Här kopplar han också diskussionen om Tysklands blandade regim på 1800-talet till forskningen om "subbational authoritarianism", som Edward Gibson i World Politics (2005) och Robert Mickeys bok Paths out of Dixie (2005) som utforskar auktoritära regimer i USA:s djupa södern.

 

Lacher och Wamsleys artikel är på ett sätt snävare, i det att de bara behandlar Boix och Acemoglu-Robinsons böcker, som de samlar under rubriken "redistributive models of democracy", RMD. De menar att många förstår det som att Boix och A-R i princip har samma teori, men att skillnaderna i själva verket är betydande. Detta är ett problem eftersom en rad ekonometriska studier sagt sig testa båda teorierna samtidigt, men i själva verket gör de olika prediktioner. Lacher och Wamsley situerar RMD som en del av kritiken mot moderniseringsteori, och presenterar inte minst Boix kritik mot denna på ett intressant sätt, både teoretiskt och metodologiskt:

"Partly in response to its apparent lack of scientific rigor, but also in rebuttal of the overt elitism that modernization theory shared with NIE approaches, Carles Boix and A&R advanced far-reaching reformulations of democratization theory, which came to be known as ‘redistributive models of democracy’ (RMDs), or redistributive conflict theories. While scholars of RMDs accept the correlation between development (or increasing incomes) and democracy as statistically significant, they argue that modernization theorists failed to elucidate the causal mechanisms linking the two (Boix, 2003, pp. 3–4; A&R 2006, pp. 56–7). By invoking an increasing number of structural processes that conditioned democratization patterns, these distributive conflict theorists charged, modernization theorists ended 
up with complex descriptions rather than clear, causal explanations (A&R 2000; Boix, 2003, p. 2; A&R 2006, pp. 54–55). These “insufficiencies,” Boix argued,“stem from its lack of attention to a central theoretical link: political agency” (2003, p. 6). Conceptualizing the latter would require specifying and modelling the motivations, incentives, and “welfare functions” of relevant actors (Boix, 2003, pp. 8–9; A&R 2006, pp. 80–86).
Theories of democratization, in short, required “micro-foundations”—but which ones? An earlier cohort of democratization scholars had introduced elements of rational-choice theory into democratization literature to alleviate modernization theory’s evolutionism (O’Donnell et al., 1986; Przeworski, 1991). They modelled democratic transitions as games between competing elites and conceptualized the  choice of political regimes as a largely political issue. By contrast, RMDs insist that democratization emerges not from intra-elite machinations, but from the strategic interactions between ‘elites’ (or ‘the rich’) and the ‘masses’ (or ‘the poor’) as they seek to maintain or change the existing distribution of wealth, incomes and property titles. Each of these actors “develop appropriate strategies to secure their most favorable political regime, that is, the one that maximizes their welfare” (Boix, 2003, p. 171; cf. A&R 2006, p. 19–22). For RMDs, in short, inequality and the politics of (re-)distribution, not prosperity, are key to explaining the patterns of democratization and democratic collapse." (s. 1035-1036)

Det är inte så att fördelning saknades helt i moderniseringsteorin: Lipset hävdade att moderniseringen förändrade "the form of the class struggle" och ledde inte minst till ett nytt liv och nya perspektiv för de lägre klasserna: “For the lower strata, economic development, which means increased income, greater economic security, and higher education, permit those in this status to develop longer time perspectives … A belief in secular reformist gradualism can only be the ideology of a relatively well-to-do lower class.” (Lipset 1959) Som Lipset såg det så förändrades arbetarklassen, men också sättet på vilket överklassen såg på arbetarna, att respekten ökade och att kulturskillnaderna minskade. Lacher och Wamsley sammanfattar: för moderniseringsteorin, "successful democratization was best understood – and best practiced – as an elite-guided gradual incorporation of dangerous classes into political society after capitalism had already ensured their rising prosperity." (s. 1036)

 

referenser

Hannes Lacher och Dillon Wamsley (2023) "Democratization, development, and inequality: the limits 
of redistributive models of democracy", Theory and Society.

Daniel Ziblatt (2006) "How Did Europe Democratize?", World Politics, Vol. 58, No. 2 (Jan., 2006), pp. 311-338

fotnoter

[1] som annat som svepts undan som "undantag" pekar Ziblatt på södra Italiens klientilism och röstköpande, Napoleon III:s Bonapartism, och Storbritanniens komplexa och snåriga system med rösträtt och representation. (s. 312) 

[2] Detta kan också leda till en repressiv reaktion från eliten som kan blockera all demokratisering, säger Ziblatt med referens till s. 262-278 i A och R:s bok. 

[3] Ziblatt pekar på två metodologiska styrkor i Berins Colliers stora jämförelse. Ett, att hon jämför två olika vågor av demokratisering, över två kontinenter,  "allowing her to see patterns among cases that otherwise simply seem anomalous." Två, att hon etablerar en "tröskel" för vad hon räknar som demokratisering: allmän manlig rösträtt, ett autonomt parlament, och medborgerliga friheter. (s. 325) Denna noggrannhet ger kontrollerade och informativa jämförelser.

[4] "if we want to understand the processof democratization, should we look only at the finish line?Or should we adopt a different unit of analysis - that is, any episode of democratizing reform,no matter what the broader regime looks like? Clearly, for example, none of the three coalitional patterns that Collier identifies explains Napoleon Ill's readoption of universal male suffrage for France in 1851 or Bismarck's surprising adoption of universal male suffrage for Germany in 1867 and 1871. Rather than discarding these cases as anomalous, perhaps we should pause to reflect on the meaning of these for our conceptual and measurement schemes as well as for our theories of democratization." (s. 326)

[5] Ziblatt: "Although A&R do a great service by identifying the fact that such a balancing point exists, they do not identify where precisely this balancing point lies. Which concessions to old elites are most effective at garnering their long-term support for democratic institutions? Which concessions are less effective? The authors do not directly answer these difficult questions but instead say that institutions tend to be "his toricallydetermined" (p. 210). The authors are clearly interested in what they call the "grayzones"in which concessions and democratic reform are used simultaneously. But their own analytical frame (that posits the three mutually exclusive options for elites of repression, policy concession,or democratization) increases the difficulty of making any claims about these so-called gray zones. In short, the authors raise an important theoretical question. But given the mismatch between their rich theoreticalaims and their method, it is a question they ultimately cannot answer." (s. 332)

[6] Här hänvisar Ziblatt till Thomas Ertmans artikel , "Democracy and Dictatorship in InterwarWestern Europe Revisited," World Politics, 1998. Men det är utifrån Ziblatt lite oklart vad Ertman egentligen säger i frågan.

Acemoglu och Johnsons demokratiseringsmodell

 

En illustration av Johan Jarnestad för när Acemoglu, Johnson och Robinson år 2024 delade Nobelpriset i ekonomi. © Johan Jarnestad/The Royal Swedish Academy of Sciences

 

I två artiklar från år 2000 och 2001 presenterade Daron Acemoglu (då som nu nationalekonom vid MIT) och James Robinson (då vid UC Berkeley, nu vid U Chicago) en modell över demokratisering. Artikeln från år 2000, publicerad i Quarterly Journal of Economics, börjar väldigt konkret, nästan anekdotiskt:

"The nineteenth century was a period of fundamental political reform and unprecedented changes in taxation and redistribution. Britain, for example, was transformed from an ‘‘oligarchy’’ run by an elite to a democracy. The franchise was extended in 1832 and then again in 1867 and 1884, transferring voting rights to portions of the society with no previous political representation. The decades after the political reforms witnessed radical social reforms, increased taxation, and the extension of education to the masses. Moreover, as noted by Kuznets, inequality, which was previously increasing, started to decline during this period: the Gini coefficient for income inequality in England and Wales had risen from 0.400 in 1823 to 0.627 in 1871, but fell to 0.443 in 1901." (s. 1167) 

Så det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet såg denna kombination av faktorer: utökad rösträtt, ökad statlig omfördelning, och minskad ojämlikhet. Hur hänger detta ihop? 

"These events are hard to understand with our existing theories. If democratization is likely to lead to increased taxation and redistribution (e.g., Meltzer and Richard [1981]), why should the elite extend the franchise? Our answer is that the elite were forced to extend the franchise because of the threat of revolution. We argue that extending the franchise acted as a commitment to future redistribution and prevented social unrest. In contrast to democratization, the promise by the elite to redistribute in the future, while maintaining political power, would not have been credible." (s. 1168) 

Argumentet att eliten utvidgade rösrätten för att undvika revolution eller socialt uppror "is at the heart of our paper", säger de, och menar att ingen gjort detta argument i den nationalekonomiska litteraturen tidigare men att Göran Therborn (1977) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992) gjort liknande argument men inte formaliserade. 

Från detta går de raskt in på sin modell. Modellsamhället, med en mängd aktörer 1, har två typer av aktörer: λ är de fattiga och 1-λ är den rika eliten. De fattiga är majoriteten så om det politiska styret är en demokrati så kommer medianväljaren vara en fattig aktör. Den ekonomiska produktionen är y som produceras med hjälp av tillgången h (som är humankapital, kapital och jord taget tillsammans); den fattige har h^p och den rike h^r där h^r > h^p > 1. Produktionen skes genom marknaden (Y^m med teknologin A) eller i den informella sektorn (Y^h med teknologin B) där A > B. Skattenivån är τ. De fattiga är i utgångspunkten uteslutna ur politiken men kan göra revolution och ta över kapitalstocken; under den revolutionära processen kommer en del av kapitalstocken 1-μ förstöras. Om revolutionen sker i tidpunkt t kommer varje fattig agent i framtida perioder för inkomsten μ_tAH/λ. Förstörelsekoefficienten μ blir ju väldigt intressant; A och R antar att den varierar mellan två värden, μ^h och μ^l = 0 med sannolikheten att μ är μ^h = q. "A low value of µ means that a revolution is very costly, while a low value of q implies that the threat of revolution is rare, perhaps because the poor are unorganized." (s. 1171) Kanske är den viktiga variabeln µ den som jag har svårast för att förstå i Acemoglu och Robinsons modell, eftersom den både betecknar försörelsen under revolutionen, och hotet för revolution som är starkt (µ^h) eller svagt (µ^l). I varje tidsperiod bestämmer också eliten ifall de ska utvidga rösträtten; om de inte gör det så bestämmer de själva skattenivån (τ) och om de gör det så bestämmer de fattiga skattenivån.

För att analysera hur detta spel utspelar sig använder de ett Markov-jämvikts-spel. [1] Utgångspunkten är ifall det råder demokrati eller plutokrati och möjligheten till en revolution, som är µ^l eller µ^h. σ^r är elitens drag och deras val beror på µ och P som betecknar det politiska systemet, E = elitmakt eller D = demokrati. Elitens val σ^r handlar om två saker: att utvidga rösträtten eller ej (φ) när P=E och att sätta skattekvoten τ när de inte inför demokrati (då förlorar de ju makten över skatterna). Omvänt så består de fattiga massornas beslut σ^p µ och P men de är avhängiga | φ och skattekvoten som de rika satt. De fattiga massornas beslut handlar om att genomföra en revolution ρ där ρ = 1 betyder revolution, och att sätta skattesatsen τ^p ifall demokrati har införts. Så besluten som ska fattas i spelet är σ^r och σ^p, båda beroende av µ och av det politiska systemet P, och de fattigas beslut också avhängiga φ och den av eliten satta skattesatsen.

Acemoglu och Robinson karakteriserar spelets jämvikt med hjälp av Bellman-ekvationer. Bellman-ekvationer utvecklades av matematikern Richard Bellman (1920-1984) som var specialiserad på dynamisk programmering, och de används för att beräkna hur agenter optimiserar ett givet mål utifrån vissa tillståndsvariabler ("state"). I Acemoglu och Robinsons modell finns det två agenter som vill optimera, de fattiga och de rika: V^p(R) är avkastningen för de fattiga om revolutionen genomförs och de definierar denna avkastning som V^p(R) = µ^hAH/λ(1-β), allltså att varje nu fattig person efter revolutionen för samma inkomst, som är produktiviteten gånger kapitalstocken (minus den genom revolutionen förstörda delen) delat på alla fattiga, gånger en tids-discounting-term 1-β. De rika förlorar allt i revolutionen: V^r(R)=0. När µ är låg, alltså µ^l så sker det inte någon revolution. I den stabila situationen µ^l, E så är värdet j för de fattiga och de rika V^j(µ^l,E) = Ah^j + β[1-q)V^j(µ^l,E) + q V^j(µ^h,E)]. I den motsatta situationen, att eliten regerar men att revolutionshotet är högt, och eliten varken har utsträckt rösträtten eller omfördelat till de fattiga, så har vi: V^p(µ^h,E) = Ah^p(1- β).  De introducerar här begreppet revolution constraint, under vilka förhållanden de fattiga gör revolution: V^p(R) > V^p(µ^h,E). Värdet av revolutionen måste alltså vara större än värdet av att fortsätta kämpa på i plutokratin, medan revolutionshotet ändå finns -- µ^h. De introducerar ett antagande som varierar detta: h^r / h^p > λ(1-µ^h) / (1-λ)(µ^h-/1-β)((A-B)/A). Den substantiella poängen med detta antagande, säger de, är att det belägger att tillfällig omfördelning inte räcker för att förhindra revolutionen. Kvoten till vänster, h^r / h^, handlar om hur stora resurser de rika har (h^r) jämfört med de fattiga (h^p) och variationen säger alltså att de rikas övertag i resurser måste vara större än högerledet som fångar hur stora inkomster de fattiga får efter en revolution.

Eliten skyr i alla fall revolutionen och måste agera för att förhindra den (s. 1173). Antingen genom beskattning eller genom att införa demokrati. De fattiga reagerar enligt funktionen: V^p(µ^h,E) = max {V^p(R); φV^p(D) + (1-φ)V^p(µ^h,E,τ^r)}, eller när eliten valt omfördelning: V^p(µ^h,E,τ^r) = 1(-τ^r)Ah^p 0 τ^rAH + β[qV^p(µ^h,E,τ^r) + 1-q)V^p(µ^l,E)]. De beräknar inkomsten för de fattiga när de rika infört en omfördelande beskattning för att minska missnöjet. Därefter går de vidare med utfallet när eliten gör sitt andra strategiska val, att utvidga rösträtten. Vad blir inkomsterna för fattiga och rika då och under vilka förhållanden gör den utvidgade rösträtten och dess förändrade utfall att de fattiga tappar intresse för revolutionen? Därefter diskuterar de utfallet när eliten väljer att utvidga rösträtten, φ = 1. Det kommer ske omfördelning genom skatter och utfallet för de fattiga och de rika i demokratin är: V^p(D) = Bh^p + (A-B) H / (1-β) och V^r(D) = Bh^r + (A-B)H / (1-β). De förenklar diskussionen genom att bara diskutera scenarios där demokratisering förhindrar revolution, V^p(D) > V^p(R). Detta är antagande 2 i artikeln: Bh^p + (A-B)H > µ^hAH/λ.

De diskuterar under vilka förhållanden som eliten kan förhindra revolutionen genom omfördelning. Hur mycket nytta kan de fattiga få genom skatter under elitstyre? Maximum ges av τ^r = ^τ och de kombinerar antagandena 1 och 2 till ett nytt antagande: 

V^p(µ^h,E | q) = V^p(µ^h,E | ^τ) = Bh^p + (A-B)H - β(1-q)(A-B)(H-h^p) / 1-β.

Det handlar fortfarande om under vilka förhållanden som omfördelning under elitstyre slår revolution för de fattiga men vad som är intressant för mig här är när de säger att V^p(µ^h,E | q) stiger med q och att det finns ett unikt värde q* mellan 0 och 1 som gör att V^p(µ^h,E | q*) = V^p(R). Från detta kommer de till ett argument ("Proposition 1") son bygger på antagande 1 och 2 och som för olika värden av q identifierar de olika jämviktsutfallen. [2] Med ett lägre q (q < tröskelvärdet q*) och lågt hot för revolution sätter eliten skatten till 0; om hotet för revolution ökar (µ^h) så utvidgar de rösträtten. När q är högt (q > q*) kan eliten förhindra revolutionen genom omfördelning; om hotet är lågt så sätter de skatten till 0 men om hotet är högt så höjer de skatten. "This strategy combination is the unique pure strategy (Markov Perfect) Equilibrium of the game." (s. 1175) Acemoglu och Robinson drar två huvudsakliga slutsatser från analysen:

"First, even though the elite face a lower future tax burden with redistribution than under democracy, they may prefer to extend the franchise. This is because when q < q*, redistribution is not sufficient to prevent a revolution. [3] With q low, the revolution threat is transitory, so the poor realize that they will only receive transfers for a short while. Redistribution when µ = µ^h can therefore be viewed as a noncredible promise of future redistribution by the elite. Unconvinced by this promise, the poor would attempt a revolution. The revolution is only prevented by franchise extension.
Second, perhaps paradoxically, a high q makes franchise extension less likely. A high q corresponds to an economy in which the poor are well organized, so they frequently pose a revolutionary threat. A naive intuition may have been that in this case franchise extension would be more likely. This is not the case, however, because with a frequent revolutionary threat, future redistribution becomes credible. This result may explain why in the nineteenth century, Germany, the country with the most developed socialist party at the time, instituted the welfare state without franchise extension, while Britain and France extended the franchise." (s. 1175-1176)

Den avslutande jämförelsen är ju väldigt märklig med tanke på att Bismarck väldigt berömt införde allmän rösträtt i Tyskland, men men. De går över till att diskutera nivåerna på ojämlikheten, hotet µ^h och B och hur sannolikheten för olika utfall varierar med dessa variabler. Nästa sektion komplicerar modellen genom att föra in ett dynamiskt element, med ekonomisk tillväxt och med ekonomisk ojämlikhet. Här kan aktörernas tillgångar (h) växa och investeringar kan ske, från de fattiga eller från de rika. Jag bortser från detaljerad diskussion av denna sektion här (s. 1177-1182), men i sak är det så klart väldigt intressant att föra in den ekonomiska tillväxten och dess fördelning i ekvationen.

Jag går dock förbi sektion III med dess dynamik och går direkt till sektion IV där de på ett lite enklare sätt relaterar sin teori till fyra fall av historisk demokratisering: Storbritannien som är deras huvudcase, och så tre cases som de betraktar i lite mindre detaljrikedom: Frankrike, Sverige och Tyskland. (De formulerar sig så här, s. 1182: " Our objective is to provide a preliminary assessment of whether our theory gives a good description of the salient features of Western democratization.") De börjar med det brittiska fallet, där rösträtten utvidgades 1832, 1867 och 1884, och till slut 1919 och 1928 när kvinnorna stegvis fick rösträtten. De går direkt in på evidens för ett revolutionärt hot 1832, nämligen att premiärminister Earl Grey inför parlamentet sa att: ‘‘There is no-one more decided against annual parliaments, universal suffrage and the ballot, than am I . . . The Principal of my reform is to prevent the necessity of revolution. . . . I am reforming to preserve, not to overthrow.’’ Historiker som Darvall (1934), Briggs (1959) och Lee (1994) bekräftar att detta var ett centralt motiv, säger A och R. Reformen 1832 föregicks av omfattande politiska protester: Ludditupploppen 1811-1816, Spa Fields Riots 1816, Peterloo-massakern 1819, och Captain Swing-upploppen 1830.

 

satir (från tidningen Punch) över Disraelis Reform Bill 1867: tidningen avbildar 

Disraeli som en häst som hoppar ut i mörkret med Britannia på ryggen.

 

Reformen 1832 liberaliserade och demokratiserade det politiska systemet, men det var fortfarande bara 813 000 personer som hade rösträtt, i en befolkning med omkring 24 miljoner invånare. Det fanns också 123 "rotten boroughs", valkretsar med färre än 1000 väljare, där eliten kunde sätta press på underlydande för att få de valresultat som de ville ha. Det finns belägg för korruption och otillbörlig press på väljare fram till 1872 års Ballot Act och 1883 års Illegal Practices Act. På 1830- och 40-talen var Chartisterna den ledande proteströrelsen mot den politiska ojämlikheten; det presenterades en del reformförslag i parlamentet på 50-talet, men inga som nådde framgångar. Detta kom först 1867 med Second Reform Act. Denna föregicks av att National Reform Union hade bildats 1864 och Reform League 1865; Hyde Park-upploppen juli 1866 "provided the most immediate catalyst", säger A och R. Med reformen växte valmannakåren från 1,4 miljoner till 2,5 miljoner, och arbetarklassväljarna blev majoriteten i alla urbana valkretsar. Valmannakåren dubblades igen 1884 och en lag 1885 rätade ut en del märkliga valkretsarrangemang.

För Tyskland börjar den demokratiska historien, säger A och R, med revolutionerna 1848 då revolutionär press underifrån ökade det folkliga deltagandet i politiken. De gör dock en pessimistisk, Sonderweg-influerad tolkning av det tyska politiska systemet:

"This regime featured a three-class voting system and was controlled initially by Junker landlords, and after the 1870s by the coalition of ‘‘iron and rye;’’ the parliament could not appoint ministers or discuss foreign policy, and voting was oral. Although after 1870 all adult males over the age of 25 had the right to vote, voting was controlled in rural areas by the landlords (see Gosnell [1930] and Goldstein [1983])." (s. 1184)

Mot detta kan man ju som svensk påpeka att inte heller här kunde parlamentet utse ministrar, utan det kom på 1900-talet, också här var röstningen i parlamentet muntlig, och i ståndsriksdagen skedde de utrikespolitiska diskussionerna i sekreta utskottet. Frågan om ifall godsägarna "kontrollerade" politiken är ju en subjektiv en och nog kan man säga utifrån Eley och Blackbourn (1984), Ziblatt (2017) med flera -- inklusive min forskning om Sverige -- att skillnaden mellan Tyskland och andra länder var mindre betonad än vad A och R utgår ifrån. De citerar i vilket fall Abrams (1995) som säger att ‘‘the German Empire was, in theory, a constitutional monarchy, yet in practice it was governed by a Prussian oligarchy’’; min invändning mot detta skulle kanske inte vara den kritiska skildringen av Tyskland i sig som mot den implicita idealiserade bilden av Storbritannien, Sverige och andra jämförbara länder. (Om bilden av ett särskilt svagt parlament i Tyskland se också mitt blogginlägg om Kreuzer 2003.) Jag håller i vilket fall helt med om att införandet av Weimarrepubliken 1919 var en helt central händelse i den tyska demokratiseringen, och att denna var relaterad till den sociala oron och konflikterna de föregående åren. Acemoglu och Robinson menar i vilket fall att demokratiseringen i Tyskland var senare än den var i Frankrike eller Storbritannien, och att det är relaterat till den i Tyskland särskilt starka arbetarrörelsen: tack vare den var eliternas löfte om fortsatt omfördelning trovärdigt, och ironiskt nog var regimen därför stabilare än en motsvarande oligarki hade varit i Frankrike eller Storbritannien.

Diskussionen om Sverige uppvisar en motsvarande blandning av insikt och förvirring. Den börjar snett: "In Sweden democracy arrived via a series of gradual franchise extensions, starting in 1866 with the creation of a bicameral parliament with First and Second Chambers." (s. 1185) Detta stämmer ju inte alls eftersom 1866 års reform inte alls utökade väljarkåren; den förblev runt en femtedel av de vuxna männen. Verklig action kom dock senare, säger de:

"Universal male suffrage was introduced in 1909 in the First Chamber, but true parliamentary government arrived only in 1918, when the political power of the Conservative Party and the monarchy were limited, once again an outcome of unusual turbulence spurred by the end of the First World War and by the severe economic crisis (see Rustow [1955] and Verney [1957]). " (s. 1186)

De refererar till Tilton om att folkliga påtryckningar föregick både reformen 1866 och den 1909, som föregicks av en rösträttsrörelse och en politisk strejk. För reformen 1918 refererar de till Ruth Berins Collier (1999) som ser den relevanta bakgrunden som en ekonomisk kris under året och arbetarklassprotester ledda av Socialdemokraterna: ’’Indeed, in November 1918 labor protests reached such a point as to be perceived as a revolutionary threat by Sweden’s Conservative party and upper 
classes.’’ (s. 1186) De avslutar den korta sektionen om Sverige med att citera Tilton (1974): ‘‘Swedish democracy had triumphed without a revolution—but not without the threat of a revolution’’

Från diskussionen av de fyra historiska fallen går de vidare till en diskussion av de tre alternativa teorierna: upplysta värderingar, politisk konkurrens inom eliten, och medelklassen. Var det Upplysningen som gjorde det? Acemoglu och Robinson menar att framväxten av upplysta värderingar kanske kan förklara införandet av kvinnlig rösträtt i Storbritannien 1919 och 1928, men inte tidigare rösträttsutvidningar till män. Rousseau och Paine lade fram pro-demokratiska idéer i slutet av 1700-talet, säger de, men rösträttsreformerna kom inte förrän femtio-hundra år senare, och det är oklart varför de upplysta idéerna skulle ha övertygat de politiska eliterna i Sverige och Tyskland "long after they had persuaded the elite in France and Britain". (s. 1187) Korrelationen i tid stämmer bättre med industrialisering, ojämlikhet och politisk oro än med spridningen av upplysta idéer, säger de, och med tanke på att eliten snarast blev tvingad att demokratisera, så kan det knappast handla om att de plötsligt fick bättre idéer. 

Den andra förklaringen handlar om konkurrensen inom eliterna, eller "political party competition": var det konkurrensen mellan Disraeli och Gladstone och deras respektive koalitioner som drev fram Reform Acts, som Gertrude Himmelfarb (1966) hävdat? Som första argument mot den tolkningen anför Acemoglu och Robinson att Tories förlorade valet 1868 och Liberalerna valet 1885, just efter att de genomfört reformer, så om det var en strategi för att vinna val så var den misslyckad. De diskuterar hur Disraeli och andra politiker beräknade effekterna av kommande rösträttsutvidgningar, t ex skillnaden mellan att utvidga rösträtten i urbana (boroughs) och rurala (counties) valkretsar, beroende på vad partierna hade för stöd på olika ställen. De menar att Tories och Liberalerna visserligen agerade partitaktiskt runt reformerna, men mer kring hur de skulle utformas, inte om ifall det skulle bli någon reform eller inte över huvud taget. Partikonkurrensteorin passar inte heller de andra fallen: i Tyskland 1918-1919 handlade det för eliten om att undvike revolution och sönderfall. I Frankrike fanns det mer av en partiuppdelning inom eliten, t ex mellan Orleanister och Legitimister, och mellan dessa två monarkistiska partier och Republikanerna; Acemoglu och Robinson hävdar dock med referens till Roland Aminzades fina bok Ballots and Barricades (1993) att inget av elitens partier själva trodde på allmän rösträtt utan att de genomförde dessa reformer på grund av press nerifrån. Det svenska fallet är mest likt Storbritannien, säger Acemoglu och Robinson: en Liberal regering (ledd av Staaff) föll 1906 efter att ha misslyckats med en rösträttsreform, och en Konservativ regering under Lindman genomförde istället 1907 en motsvarande reform, där man införde allmän manlig rösträtt till andra kammaren men behöll inkomstviktad rösträtt till första kammaren. "As with the British case, this pattern of events was not the result of attempts by the Conservatives to gain votes, but rather a damage limitation exercise in the face of mounting social pressure for a full democracy." (s. 1189)

Den tredje alternativa förklaringen handlar om medelklassens roll. 

Från de olika förklaringsmodellerna så går Acemoglu och Johnson vidare till ytterligare ett tema: vad för typ av omfördelning som demokratiseringen för med sig. I Storbritannien och Frankrike förenades rösträttsutvidgningarna med stora utbyggnader av utbildningssystemet; i Tyskland och Sverige började omfördelningen framför allt på 1920-talet, i Weimarstaten och i den allmänna rösträtten Sverige. (s. 1192) Här relaterar de också till Kuznetskurvan. Också i artikelns slutsatser återkommer de till Kuznetskurvan: "This paper has offered a simple model of democratization and political reform, and investigated the implications for the dynamics of growth and inequality. The two main contributions of this paper are (1) it explains why the rich elite may want to extend the franchise, even though this implies higher taxation in the future; and (2) it offers a new explanation for the presence of a Kuznets curve in the development experience of Western societies." (s. 1194)

 

Så långt artikeln från 2000, "Why Did the West Extend the Franchise?". Vad gör då artikeln från 2001, "A Theory of Political Transitions",  i jämförelse? Om 2000-artikeln helt och hållet byggde på europeiska exempel, så utvidgade Acemoglu och Robinson året efter perspektivet till att ta in Latinamerika. Den stora teoretiska skillnaden med denna empiriska breddning är att 2001-artikeln handlar om övergångar från icke-demokrati till demokrati och tillbaka igen, alltså att man också kan gå från demokrati till icke-demokrati. De motiverar detta med exempel som Argentina som 1912 införde allmän manlig rösträtt, 1930 kuppade bort demokratin, 1946 återinförde demokratin, som föll i en kupp 1955, återskapades 1973, föll igen 1976, och till slut återuppbyggdes 1983. Acemoglu och Robinson lanserar sin artikel med att den ger ett analytiskt ramverk för att besvara frågan: "Why has mass democracy been durable in many Northern European countries, and why  has it been so hard to consolidate this set of political institutions in less-developed countries  such as those in Latin America?" Under det icke-demokratiska systemet kan massorna göra en revolution, precis som i 2000-artikeln, men i 2001-artikeln kan i demokratin de rika göra en kupp. [4] De blir mer benägna att genomföra en kupp när skatterna är höga, och skatterna tenderar att bli högre i mer ojämlika samhällen -- därför är i modellen mer ojämlika samhällen mer politiskt instabila. [5] Intressant nog så gör därför också en varaktig omfördelning av förmögenheter/tillgångar att samhället blir mer stabilt, just eftersom beskattningen kommer vara lägre och därmed mindre provocerande för eliterna. Om omfördelningen sker genom direkta ingrepp, t ex en jordreform, så kan dock den på kort sikt öka risken för en kupp, som i Guatemala 1954, Brasilien 1964 eller Chile 1973. Om omfördelningen sker på ett mer gradvis sätt, t ex genom att utbildningen byggs ut och massorna på sikt blir rikare och mer "lika" eliterna, så ökar det stabiliteten på ett mer otvetydigt sätt.

Modellen i 2001-artikeln är tydligt relaterad till den i 2000-artikeln, med samma uppdelning mellan λ fattiga och 1-λ rika aktörer, att medianväljaren i en demokrati sätter skattesatsen, osv. [3] En variation i 2001-artikeln är införandet av recessioner, att produktiviteten i marknadssektorn A har två lägen A^h är goda tider och A^l är recessioner. Under recessionen faller alternativkostnaden för ett regimskifte -- de fattigas revolution i icke-demokratin eller de rikas kupp i demokratin. 

En annan variation är införandet av ojämlikhet, parametern theta. De definierar denna som att de rikas tillgångar h^r = (1-theta)h/(1-lambda) och att de fattigas tillgångar är theta h/lambda där lambda > theta > 0, så att ett lägre värde på theta motsvarar högre ojämlikhet. (s. 941) Ojämlikheten kommer in i modellerna genom att, genom medianväljarteoremet, styra beskattningen (tau) under demokratin. När theta=lambda är h^r=h^p, de rika och de fattiga har alltså exakt samma inkomst, och det finns ingen ojämlikhet. Då kommer medianväljaren i demokratin sätta en skattesats om noll och det finns ingen omfördelning. (s. 943) Lilla delta^i betecknar den netto-omfördelning som personen i får och den beror på theta och A_t, alltså ojämlikheten och rådande output. (s. 943) Kostnaden för de rika att begå kupp är i normaltillståndet (1-phi)h^r + lilla delta^r(theta), där 1-phi är parametern för den ekonomiska förstörelse som kuppen medför; den totala kostnaden för de rika beror alltså på förstörelsekostnaden överlag medierad av den egna inkomstnivån, och på omfördelningskvoten interagerad med ojämlikhetsnivån, alltså de rikas skattekvot. 

Om de fattiga genomför en revoltuion så blir deras nytta (V^p (A_t, R):

((pi mu A_t h) / lambda) + beta W^p (R) (ekvation 5)

där pi är de fattigas andel av tillgångarna efter revolutionen, mu en liknande vinstparameter (?), A_t h den totala inkomsten i samhället, och denna förstås delas upp bland de fattiga (lambda). Efter den revolutionära perioden blir inkomsten beta W^p.

Efter att ha demonstrerat de fattigas inkomster i en elitstyrd icke-demokrati utan revolution så går A och R över till att definiera att de fattigas hot för revolution mu är 

mu < (pi-theta)beta s(1-a)+theta-beta pi / (1-beta) pi 

där pi är de fattigas andel av ekonomin efter revolutionen, theta rådande ojämlikhet, beta time discounting, s andelen av tiden som ekonomin är i recession, och a är avkastningen (<1) under tiden i recession.

De rikas intressen av kupper och de fattigas intressen av revolutioner påverkar såklart också varann, ömsesidigt, och det är nästa sektion i A och R:s diskussion, spelet mellan hur t ex de olika aktörerna sätter skatterna tau och därigenom omfördelningen lilla delta, strategiskt för att inte betala för mycket skatt men samtidigt inte heller provocera fram en revolution (de rika), kontra ta ut så mycket omfördelande skatt som möjligt men utan att provocera fram en kupp (de fattiga). Här kommer vi alltså till en "revolution constraint" och en motsvarande "coup constraint" och angående det senare också en väldigt fascinerande besätmning av ett kritiskt värde för kuppkostnaden, phi (theta, a, s): de menar att en kupp inte kommer löna sig för de rika så länge som phi < phi (theta, a, s), även om de fattiga infört en maximal beskattning tau = tau^m. Det gäller då att identifiera det kritiska värdet för phi (theta, a, s) och sannolikheten för en kupp varierar alltså med kuppkostnaden (phi), ojämlikheten (theta), och hur ekonomin mår (a, s). Ojämlikheten ökar demokratins kostnad för de rika, "so a less unequal  society is more likely to achieve a fully consolidated democracy." (s. 946) De utvecklar detta vidare men jag är mer intresserad av den motsatta övergången: en revolution i ett icke-demokratiskt samhälle. Här kommer de tillbaka till de fattigas vinst på en revolution, enligt ekvation 5 som jag återgivit 5, men komplicerar det med att de rika kan höja skatterna tau^e för att förhindra revolutionen. A och R återger de fattigas avkastning i denna situation (v^p(A^l, E | tau^e) och motsvarande Bellmanekvation. Här återkommer A och R till poängen att de rika inte kan införa en övertygande omfördelning (som förhindrar revolution) utan att det finns något revolutionärt hot som så att säga sätter pli på de rikas skattemoral; här (s. 947) kommer de till "revolution constraint" som i en svag ekonomi (A^l) är att 

W^p(R) - W^p(E) < a(h^p+ eta^p (theta, tau^e) - mu pi h) / beta (ekvation 17)

där eta^p är netto-omfördelningen till fattiga agenter (p), och alltså en koefficent på ojämlikheten och skattesatsen. Här framgår att om tau^e stiger, så blir revolutionen mindre sannolik, men det räcker inte alltid; i ekvation 18 definierar Acemoglu och Robinson ett kritiskt värde mu^- (theta, a, s); när mu < mu^- så kan omfördelning förhindra revolutionen. I bestämningen av mu^- ingår beta, s, a, h^p, lilla delta^p, theta, och pi; mu^- stiger med theta eftersom de fattiga är just fattiga i icke-demokratin, så med större ojämlikhet faller tröskeln för revolutionsrisken. (s. 947) Större ojämlikhet destabiliserar alltså i modellen både ickedemokratier och demokratier, ökar risken för kupper och revolution.

De går vidare med att diskutera under vilka förhållanden demokratisering ändå inte förhindrar revolution, men jag skippar den diskussionen här. När de går vidare och sammanfattar så börjar de med ojämlikhtens roll, vilket introducerar mig särskilt, så jag citerar denna passage:

"There are four major conclusions to be drawn from this analysis. The first links inequality to regime changes. A decrease in θ reduces mu^hat(θ, a, s), φ(θ, a, s), and φ^(θ, a, s). This implies that at  higher levels of inequality, both revolutions and coups are more attractive. Therefore, societies with more initial inequality are more likely to switch between democracy and nondemocracy, and less likely to have a fully consolidated democracy. So our results are in line with the empirical findings of a positive association between inequality and political instability [see, e.g., Edward N. Muller and Mitchell A. Seligson (1987) and Alesina and Roberto Perotti (1996)]." (s. 949)

Den andra slutsatsen handlar om relationen mellan ojämlikhet och omfördelning. När ojämlikheten är låg blir demokratin lättare konsoliderad, men när ojämlikheten θ stiger så stiger omfördelningen i demokratin vilket gör de rika sura och om den stiger tillräckligt mycket är demokratin inte längre konsoliderad. "As a result, there is a nonmonotonic relationship between inequality and redistribution, with societies at intermediate levels of inequality redistributing more than both very equal and very unequal societies." (s. 949) Den tredje slutsatsen handlar om relationen mellan ojämlikhet och ekonomisk-politisk volatilitet: de hävdar att korrelationen är positiv, vilket kan förklara det latinamerikanska volatila mönstret. Den fjärde slutsatsen är att det kommer vara svårare att konsolidera demokratin i samhällen där det är väldigt lätt att ta ut skatter, som ekonomier som framför allt förlitar sig på naturresurser; tanken är att i dessa samhällen så kommer medianväljaren i ett demokratiskt system sätta extremt höga skatter, eftersom det är "billigt" att beskatta t ex olja. (Min intuition om varför så många oljeproducenter är diktaturer skulle vara det motsatta: med en koncentrerad ekonomi i råvarusektorn är det enklare för en diktator/liten elit att kontrollera resurserna och att utifrån "windfall gains" på dessa dela ut tillräckligt mycket för att köpa massornas lydnad. Alltså en relativt hög tau^e, snarare än en hög tau^p. Tänk Saudiarabien.) Till slut i sektionen kommer de till frågan om vad undersökningen gör för bidrag till forskningslitteraturen om politisk utveckling. Detta är intressant:

"A large empirical literature beginning with Lipset (1959) has found that democracy tends to be correlated with high per capita income. In our model, holding inequality and other parameters constant, rich countries are no more likely to be democratic than poor countries. This is because an increase in h leaves both the revolution and coup constraints unchanged. However, there are a number of plausible ways in which such a connection can be introduced into the analysis. First, it is quite likely that GDP is more volatile and recessions  relatively worse in poor countries [see Acemoglu and Fabrizio Zilibotti (1997) for theory and evidence]. This would imply that a is lower in poor countries, so they suffer more severe recessions, leading to greater political turmoil. As a result, democracy would tend to be less stable in poor countries. Second, development is often associated with structural changes in the economy, and these changes may affect the costs and benefits of coups and revolutions. 
 Most important, richer economies are typically more urbanized, and urbanization increases the power of the poor segments of the society. This may make democratization more likely, and coups less likely, contributing to the long-run trends observed by Lipset." (s. 949-950)

Det liknar lite Rueschemeyer, Stephens och Stephens argument: högre BNP är historiskt sett korrelerat med demokratisering inte genom "modernisering" utan genom att industrialisringen (som höjde BNP) också stärkte arbetarklassen och att arbetarklassen då kunde genomföra demokratiseringen.

Den följande sektionen, sektion II, handlar om konsolidering av demokratin (s. 950-955) och jag avstår från någon mer detaljerad diskussion av denna sektion här, men nöjer mig med att konstatera att ojämlikheten (θ) står i centrum här, helt i enlighet med diskussionen ovan. I de två diagrammen nedan är arbetarklassens avkastning av systemet V^p på y-axeln och ojämlikheten θ på x-axeln:

En annan grej som jag tar med mig från sektion II är att de här diskuterar sätt på vilka eliten kan sätta medianväljarteoremets prediktion om beskattningen ur spel, t ex genom att inrätta konstitutionella spelregler som begränsar hur mycket (progressiv) beskattning folket egentligen kan införa (s. 953-954. Efterföljande sektion, III, handlar om konsolidering av icke-demokratier, och vilken roll omfördelning och repression spelar för denna konsolidering.

Slutsatssektionen är mycket kort, en halv sida ungefär, och efter sammanfattning av resonemangen så föreslår de vägar framåt för vidare forskning. Först två ämnen som behöver utforskas mer empiriskt: ökar omfördelande beskattning efter demokratisering, och minskar efter kupper? Och är anledningen till att parlamentariska demokratier är mer stabila än presidentsystem, att de parlamentariska demokratierna har lägre skatter? Och så två ämnen för både teoretiskt och empiriskt arbete. Ett, vilka är faktorerna som gör att demokrati blir mer sannolikt när ekonomin blir rikare? Två, om omfördelning av tillgångar gör demokratin stabilare, varför har då många populistiska regimer som Perón i Argentina framför allt använt inkomstskatter för omfördelningen?
 

 

referenser

Acemoglu, Daron och James A. Robinson. 2000. "Why Did the West Extend the Franchise? Democracy, Inequality, and Growth in Historical Perspective". Quarterly Journal of Economics, 115(4):1167–1200. 

Acemoglu, Daron och James A. Robinson. 2001. "A Theory of Political Transitions". The American Economic Review, 91(4): 938-963. 

fotnoter

[1] I ett appendix diskuterar de andra typer av jämvikter än Markov. 

[2] Så här ser det ut:

[3] Så här förklarar Nobelkommittén den här delen av Acemoglu och Robinsons modell:

 

Från Nobelpriskommitténs avancerade förklaring till priset, sida 25. Den är tillgänglig från nobelprizes.org.

[4] I en fotnot påpekar de att: "Obviously, in practice, there are dictatorships that are against the interests of the richer segments of society, such as socialist dictatorships or some African regimes, and they fall outside the scope of our model." (s. 939)
[5] Informellt så motiverar de detta så här: " In consolidated democracies, such as the OECD economies, the threat of coups is not important, so taxes are determined by the usual trade-off for the median voter between transfers and deadweight losses. There is little or no variability in the amount of redistribution. In contrast, in highly unequal economies, fiscal policy is more volatile because as a society fluctuates between different political regimes, the amount of fiscal redistribution changes [Michael Gavin and Roberto Perotti (1997), for  example, show that fiscal policy in Latin America is much more variable than that in Europe]. Interestingly, although greater inequality in a consolidated democracy increases redistribution (e.g., Allan H. Meltzer and Scott F. Richard, 1981), an unequal society is less likely to be in the more redistributive democratic regime, and so may be less redistributive." (s. 939)
[6] Här kan man ju säga att en uppenbar väg till en utvidgning och revidering av A och R:s modell är att modellera en imperfekt demokrati där privilegierade grupper utövar oproportioenrligt mycket makt i policyprocessen och skattepolitiken _inte_ kommer bli så omfördelande som A och R utgår ifrån att den är i en demokrati. Det är väl en av de sakerna som Michael Albertus och Victor Menaldo gör i sin bok från 2018, Authoritarianism and the Elite Origins of Democracy.

Icke-demokratiernas politiska ekonomi

Under 2000-talet har de icke-demokratiska regimerna brett ut sig i världen och till synes blivit allt viktigare, och då har de också blivit ett allt viktigare forskningsämne för nationalekonomer, säger Georgy Egorov och Konstantin Sonin i en översiktsartikel i Journal of Economic Literature från förra året. Egorov är professor vid Northwestern och disputerade vid Harvard 2009 med bland andra Acemoglu som handledare; Sonin är professor vid University of Chicago.

De definierar en demokrati som ett system där "the country leadership is accountable to the population; that is, people have a regular opportunity to replace the government by voting" (s. 596), och en icke-demokrati som ett system där denna mekanism fattas och där de styrande istället använder olika medel -- mutor, förföljelser, valfusk och så vidare -- för att stanna vid makten. Icke-demokratins politiska ekonomi handlar i princip, i alla fall i den här översikten, om relationen mellan de styrande och det maktlösa folket, och Egorov och Sonin strukturerar översikten så att de börjar med propagandans roll i sektion 2, går vidare med hotet om en demokratisk revolution i sektion 3, och med diktatorns behov av att bygga en stödjekoalition i sektion 4 (figur 2 visar hur vanligt det är att diktatorer blir bortkuppade). I nästan varje sektion så fokuserar de dock på rollen som information och propaganda spelar, på ett sätt som jag tycker blir lite ensidigt: okej att det är relevant att betrakta icke-demokratins politisk ekonomi ur ett informationshanteringsperspektiv, men det är ju inte det enda perspektivet, och jag kan tycka att det är mer fundamentalt att t ex kolla på de sociala och ekonomiska skiljelinjernas roll, och varför landet över huvud taget är en ickedemokrati till att börja med. I vilket fall så behandlas i sektion 4 hur diktatorn bygger en koalition och på hur han bestraffar oliktänkande: repression och disenfranchisement. Sektion 5 diskuterar regimens institutioner:

"One distinct feature of political dynamics in non-democracies is that new authoritarian leaders more often than not come to power as a result of overthrowing the incumbent leader. This by itself creates path-dependent dynamics, whereby events that fail to occurand unfulfilled threats play a role as important as those that actually materialized (North 1981; Acemoglu, Egorov, and Sonin 2021). In section 5 we discuss both the now-standard (Markov) approach to model political dynamics (Acemoglu and Robinson 2001, 2005) and alternative approaches that allow for path dependence. By its nature, Markov games cannot account for any kind of path dependence, a very important feature when we deal with lifelong, rather than term-limited, tenure and possibilities of violent comebacks. This contributes to the succession problem, an acute issue for any personalized authoritarian regime. In example 5.3, we combine the static model of divided autocratic government with a model of path-dependent dynamics to analyze how institutionalized ruling parties manage to guarantee regular replacement of top leadership." (s. 599)

Först i sektion 6 kommer det som jag tänker mig borde ha kommit först, nämligen en diskussion om orsaker bakom och utfall av demokratisering och avdemokratisering.

I sektion 2, om informationskontroll, börjar E och S med den auktoritära ledarens dilemma angående hur mycket information som ska tillåtas flöda: ledaren vill ha information om sitt folk, men samtidigt inte låta folket veta allt, om det finns politiskt obekväma sanningar. Den enklaste möjliga modellen av censur ser ut så här, säger de. Autokraten är stark med sannolikhet θ och svag med den omvända sannolikheten, 1-θ. Folket låter autokraten vara vid makten om hon är stark, avsätter henne om hon är svag. Folket har nyttan 1 om de behåller den starke ledaren eller avsätter den svage ledaren, och nyttan 0 i de motsatta fallen. Om  θ < 1/2 så kommer folket avsätta ledaren. Ledaren sätter en informationsstruktur, och med sannolikhet p faller hennes commitment till strukturen och hon ändrar den ex post. Folkets information ("signalen") bestäms med sannolikheten 1-p av informationsstrukturen och med sannolikheten p av ledaren, ex post. "he optimal persuasion mechanism for the leader is to commit to the following signal: to report “keep” if the outcome of the experiment is “strong,” and to report “keep” with some probability β > 0 if the outcome is “weak.”" (s. 601)

Sannolikheten för att folket ska stötta autokraten blir 2θ, oberoende av p, så länge som p är mindre än θ/(1-θ). Egorov och Sonin diskuterar hur olika ekonomer på 2010-talet utvecklat olika varianter av denna modell, t ex en variant där p=0, "special case of full commitment". De diskuterar också i relation till modellen hur autokraten i praktiken manipulerar informationsflödet: i verkligheten inte genom att själva redigera flödet i realtid, utan snarare genom att tillsätta korrupta redaktörer och genom censur-funktioner. Adena et al (2015) studerade effekterna av radiopropaganda i Hitlerregimen, och Yanagizawa-Drott (2014) använde terrängens betydelse för radiomottagande som design för att fånga upp den kausala effekten av anti-Tutsi-propaganda under folkmordet i Rwanda på 1990-talet. Qin, STrömberg och Wu (2018) studerar i sin tur statliga tidningar i Kina från 1981 till 2011 och hur de reagerar på ökad konkurrens med att minska sina propagandainslag. Från detta går Egorov och Sonin med att diskutera modellen från tidigare fast med en ny parameter, c som fångar kostnaden för ett hushåll som vill titta på TV eller lyssna på radio. Om c > 0 och θ < 1/2 så blir manipulation gångbart och de utgår från p=0 "for tractability". Då ges den optimala slant, biasen, av:  β = (θ - c)/(1- θ). Studier av Venezuela (Knight och Tribin 2018) och DDR (Glässel och Paula 2020) har visat att tillgång till icke-propaganda-media minskar folkets mottaglighet för statlig propaganda.

Men informationskontroll handlar för diktatorn inte bara om att styra vad folket ska få veta, utan också om att själv få den relevanta informationen t ex om de politiska hoten mot ens regim. Detta, säger E och S, är något som många diktatorer varit dåliga på: Ceaucescu trodde fortfarande i december 1989 att han hade sitt folks kärlek, och i februari 2011, efter 23 år vid makten, var Hosni Mubarak omedvetande om hur impopulär han var. Autokraten måste få in information genom spioneri på det egna folket och andra metoder, och E och S presenterar en enkel modell för hur han tillsätter byråkrater: ska han välja de största lojalisterna, eller de mest kompetenta kandidaterna?

 

Mancur Olson teoretiserade på 1960-talet idén att långvariga diktatorer hade goda skäl att bry sig om sitt folks välmående, för att inte behöva oroa sig för en demokratisk revolution, men E och S säger att  det inte verkar funka på det sättet: långvariga autokratiska regimer verkar leda till katastrofala utfall för folket: 

"The longer a dictator’s tenure, the lower were economic and societal benefits of his rule (Bueno de Mesquita et al. 2003).The loyalty versus competence model demonstrates, theoretically, that economic stagnation might be a likely  flip side of the prolonged political stability under dictatorship. Loyalty at the expense of competence might be in part responsible for massive disasters such as the Great Famine in China (Meng, Qian, and Yared 2015) or Holodomor in the Soviet Union (Naumenko 2021). In 
both cases, it was gross mismanagement, coupled with dictator’s disregard for human life and welfare, that caused deaths of millions. Inefficient government is the flip side of the strong authoritarian control." (s. 607)

 Bai och Zhou (2019) har bekräftat detta också för Kulturrevolutionen i Kina, och även studeir av Kina efter Mao visar på stora inslag av nepotism.

I sektion 3 diskuteras problem med kollektivt agerande och hur folket kan ena sig t ex till att göra en revolution:

"The critical element of many modern models of a revolution is the mechanism that translates information dispersed among multiple agents into collective action. Individually, participating in a revolution is costly. However, when a mass of citizens participate, the costs are substantially lower and the chances of success are higher. The basic models of political dynamics assumed away the collective action problem. In Acemoglu and Robinson (2001, 2005), potential dissidents under the elite-controlled regime (“the poor”) are able to overcome, from time to time, the collective action problem and coordinate on protests. In other circumstances, “the rich” would overcome the collective action problem and launch a coup. As a next step, Ellis and Fender (2010) added a model of mass protests as information cascades (Lohmann 1994) to the Acemoglu and Robinson framework. Shadmehr and Bernhardt (2011), in a two-person coordination game, demonstrated that limiting public information available to citizens might increase the likelihood of protests as each individual citizen is forced to rely on others’ information to a larger extent.
Persson and Tabellini (2009) departed from the no collective action problem assumption by using the global game approach to refine equilibria in a coordination model. In Bueno de Mesquita (2010), protests are modeled as a coordination game with multiple equilibria, and the vanguard of revolution moves first, thus altering the focal point for mass protesters." (s. 608)

De använder här en enkel modell, utvecklad från Bueno de Mesquita (2010) och Shadmehr (2018). Alla medborgare väljer om de ska delta i revolutionen eller inte, r_i ∈ {0, 1} där r_i = 0 är att man inte deltar. Vinsten av att delta i en lyckad revolution är 1, en misslyckad revolution är 0, och att inte delta alls är a > 0. Medborgare i vill maximera sitt utfall av pr_i + (1-r_i) a där sannolikheten att revolutionen lyckas p bestäms av andelen som deltar r =  ∫^1 _0 r_i d_i, och regimens styrka θ ∈ (0, 1). I ett samhälle med fullständig information är θ känd och om den är < 0 så kommer alla medborgare revoltera och om den är > 1 så kommer ingen göra revolt.

 Olika studier modellerar relationen mellan elit och massor på olika sätt, med olika antaganden om hur asymmetrisk revolutionen är, vad diktatorn har för teknik för att styra information, osv. [1]

 

referens

Georgy Egorov och Konstantin Sonin (2024) "The Political Economics of Non-democracy", Journal of Economic Literature 62(2), 594–636

fotnoter

[1] En fascinerande sidokommentar: "To explain why people might express a positive or neutral attitude toward the regime and then participate in mass protests or a revolution next day, Kuran (1989) hypothesized the existence of “preference falsification. While Kuran’s work is an early and important precursor of the modern models of protests and revolutions such as one presented in example 3.1, the agents in these models need not falsify their preferences: changing their behavior in response to their private signals corresponds to switching to a different equilibrium. Preferences are unchanged; a piece of new information results in different action once the beliefs about what other citizens do are updated." (s. 609)