Italiens väg till fascismen: en italiensk Sonderweg?

 

italienska lantarbetare, braccianti: foto (i public domain) från den italienska wikipediasidan "bracciante"

 

"nothing in the history of Italy prior to the First World War can be evinced to demonstrate that Fascism was inevitable."
Paul Corner, 2002

Varför gick den italienska liberala demokratin 1924 under, för att ersättas av en fascistisk, våldshyllande, auktoritär regim ledd av Benito Mussolini? Paul Corner, professor emeritus i Siena och en av de stora historikerna om Italiens tidiga 1900-tal, publicerade år 2002 en essä i Contemporary European History som erbjuder en insatt och välskriven diskussion av denna, en av den europeiska 1900-talshistoriens stora frågor.

Corner inleder sin essä med bredast möjliga inramning, om skillnaden mellan kortsiktiga och långsiktiga förklaringar, med de långsiktiga associerade med en determinism och en slags Sonderweg, parallell till de tyska nazismförklaringarna som anspelar på tysk kultur, en föregiven irrationalism, bristen på brittiskt common sense, bristen på en borgerlig revolution och en alltför stark preussisk lantadel, osv. Han drar dock aldrig den italienska diskussionen så långt tillbaka som en del tyska Sonderweg-teoretiker gjort, utan hans diskussion börjar i princip med Italiens enande 1861. Han förklarar att marxister brukade förklara fascismen med Sonderweg-aktiga förklaringar som "feodala rester" i jordbruket (Sereni) eller landets "passiva revolution" och svaga borgerlighet vid tiden för dess enande (Gramsci), men säger också att den typen av förklaringar på sistone tappat i popularitet, framför allt till förklaringar som fokuserar på de mer omedelbara skeendena före 1924, framför allt det första världskriget och de röda åren 1919-20. Corner talar för en förklaring till fascismen som arbetar på den medellånga sikten: "Here it is argued that Fascism is best understood from a medium-term viewpoint, one which looks back at the fifteen years before the First World War as well as at the impact of  war and the biennio rosso of 1919-20." (s. 275-6)

Corner hävdar att den kamp mellan vänster och höger som ledde till fascismens uppgång skedde i jordbruket, inte i industrin. Så här förklarar han varför det inte är klasskampen i industrin som förklarar utfallet fascism:

"... This is not to underestimate the importance of the working-class movement in giving rise to great anxieties among the bosses and the bourgeoisie; if there was fear of revolution, a grand peur, to which many reacted in a hostile fashion, it was undoubtedly due in part to the organisation and the projects of the northern working class in 1919 and 1920. But it is also necessary to recognise that the occupation of the factories and the movement for factory councils were not defeated by Fascism. At the moment of the decisive battle in Turin and other northern cities -- September and October of 1920 --Fascism had still to assert itself as a significant political force. This much is suggested by the fact that Benito Mussolini even attempted some kind of mediation on behalf of the workers, precisely with the intention of attempting to gain a foothold in the conflict, which saw him without any influence at all. The northern working class was defeated by what can be termed `normal' methods of class struggle, methods which showed the impossibility of creating an island of workers' control in a world of capitalist relations, and certainly not by the Fascist squads." (s. 276)

De stora striderna inom industrin, i Turin och andra städer i norra Italien, avgjordes redan september-oktober 1920, och då var fascismen fortfarande inte någon kraftfull politisk rörelse, säger alltså Corner. Istället så var det den agrara fascismens extrema uppgång i Podalen i slutet av 1920 som satte Mussolini på vägen till makten. Godsägarna använde fascistiska trupper (squadri) för att misshandla och avskräcka arbetarna från strejker, facklig organisering och andra protester, och så här förklarar Corner hur Mussolini och de agrar-fascistiska kamptrupperna stärkte varann ömsesidigt:

"While everyone acknowledges that Ferrara and Bologna launched Mussolini on the road to power, it is also suggested that crude class violence could never have supported a national political movement and would inevitably have lost its impetus in the course of 1921. Agrarian Fascism is seen essentially as a vehicle, without significant content. This is undoubtedly true, at least in part; if agrarian Fascism had not found its very able political representative in Mussolini, it would probably have exhausted itself in the course of 1921. Yet the reverse is also true; if Mussolini had not had the opportunity which agrarian Fascism offered him, it is extremely doubtful that his struggling Milan-based movement would ever have got off the ground and that he would have succeeded in drawing together the many and varied factors which did eventually coalesce into Fascism. " (s. 277)

Från början så var Mussolini skeptisk till den fascistiska militanta rörelsen i Ferrara, men när den blev framgångsrik så omfamnade han den: så formade den agrara klasskampen Mussolinis rörelse i grunden.[1]

För att kunna förklara fascismens framgång måste vi därmed förklara varför klasskampen i jordbruket blev så bitter och så våldsam. Så här beskriver Corner bakgrunden:

"Violence had been endemic on the large agricultural estates for almost all of the period following 1880; the appalling conditions in which the landless workers (braccianti) were forced to live and work were such that anger and rebellion were never far below the surface. What is striking, however, is the degree to which this sore had been allowed to fester and worsen over the years. Before the outbreak of the First World War successive governments might shed crocodile tears over peasant `massacres', but the carabinieri continued to shoot protesting braccianti on a more or less regular basis. Unsurprisingly, anti-state (not just anti-government) feeling increased rather than decreased in the areas worked by the landless labourers. Existing political institutions were seen by them, and more particularly by their organisers, as being totally extraneous to the solution of their problems. This goes very much to the heart of the problem." (s. 277-278)

Det här är viktigt och extremt intressant. Eftersom jordägarna och staten (polis och militär) gemensamt återkommande misshandlade och mördade upproriska arbetare i jordbruket, så växte i dessa jordbruksarbetargrupper en fullständig skepsis mot statens legitimitet fram. Där ser Corner en viktig skillnad mellan industrin, där staten tillät förhandlingar mellan arbetarorganisationer och arbetsgivare och arbetare därmed kunde utveckla en reformistisk samhällsanalys, och jordbruket, där våldet rådde och arbetarna drevs till den yttersta radikalism. Staten misslyckades med att göra sig legitim i jordbruksbefolkningens ögon och "Fascism got its chance because of this failure." (s. 278)

Det var inte så att det inte fanns några försök att skapa en liberal reformism i Italien. Detta försök är framför allt associerat med en man: Giolitti, inrikesminister och sedan premiärminister mellan 1901 och 1913. 1890-talet hade varit ett svårt decennium, med Fasci i uppror på Sicilien 1893, blodiga upplopp i Milano 1898 där armén använde artilleri mot folkmassorna, finansskandaler (!) och "disastrous imperial ventures", så det fanns goda skäl att söka efter social stabilitet när regeringen tillträdde. År 1900 gjordes strejker lagliga och statens neutralitet i arbetskonflikter: tydliga signaler att staten skulle arbeta med medling istället för konfrontation och, säger Corner, att Giolitti öppnade för dialog med socialistpartiet, PSI. Samtidigt så försökte Giolitti, inrikesminister i en regering ledd av Giuseppe Zanardelli, genomföra en skattereform som skulle börja rätta till den uppenbara orättvisan att de fattiga beskattades hårt, genom konsumtionsskatter, medan den mer progressiva inkomstskatten fattades helt. [2] När Zanardelli höll sitt första tal till parlamentet som premiärminister förklarade han att frågan om skattereform var i centrum av hans regerings program; redan året efter lanserade hans unga finansminister Leone Wollemborg ett "radically redistributive" reformförslag. Förslaget föll på de stora ägarnas (framförallt i jordbruket) motstånd och Wollemborg fick avgå. Detta nederlag bär en stor vikt i Corners förklaring av varför den italienska demokratin gick under tjugofem år senare: skattereformens misslyckande visade att den allians mellan liberaler och socialister som Giolitti ville ha inte höll, och det drev socialisterna till radikalism, till skepsis mot de borgerliga politikerna, och på en inriktning mot direkta reformer av arbetsmarknaden. Samtidigt så hade Giolitti, Zanardelli och Wollemborg misslyckats med att lösa upp koalitionen mellan militarister och konsumtionsskatteförespråkare -- de regressiva skatterna kunde användas för att betala landets höga militärutgifter. [3] Samtidigt så leddes socialisternas strategi in på en strategi av facklig kamp som ledde till kortsiktiga framgångar men inte på sikt, och där framgångarna var begränsade till de norra delarna av landet: så sett menar Corner att den progressiva skattereformen hade kunnat göra mer för att förbättra och utjämna levnadsstandarden än vad den fackliga kampstrategin kunde göra 1901-02. 

Istället, med reformens fall, så drevs socialisterna till radikalism, och vid partikonferensen i Reggio Emilia år 1912 antog de med stor majoritet en politisk linje som byggde på revolutionär konfrontation med staten. (s. 283) Vänsterns radikalisering hade också att göra med en hårdare stämning på arbetsmarknaden efter 1907 års recession, inte olikt Sverige som ju med recessionen 1907 började gå på vägen till storstrejken 1909, utkämpad inte minst mot olika recessionsbetingade lönesänkningskrav. [4] Olikt i Sverige nådde konfliktnivån i Italien i 1910-talets början extrem intensitet:

"Between 1912 and 1914, Italy was to witness some of the most bitter strikes and lock-outs in its short history, with agricultural labourers and industrial workers expressing open hostility towards a state which had become synonymous with misery and repression. In 1913 and 1914 alone Italy saw strikes and lock-outs which cost more than five million working days. The spiral of violent protest and violent repression was resumed, reaching new levels of brutality and culminating in the open insurrection against the state which was `Red Week' of June 1914, when large areas of central Italy were taken over by anarchists, revolutionary socialists and syndicalists. The authority of the state was resumed only through the intervention of the army." (s. 284)

Ur ett weberianskt perspektiv kan man se att det redan här börjar barka mot en auktoritär regim: om stora grupper av befolkningen inte accepterar statens legitimitet, och när denna brist på acceptans leder till militant kamp på gränsen till inbördeskrig, då skapas förutsättningar för en kupp. Och det var detta som var Giolittis stora misslyckande, säger Corner: "for all his great ability in parliamentary manoeuvring and in playing off one force against another,[5] Giolitti ultimately failed to resolve what was at that time the central problem of Italian politics, that of giving the state legitimacy in the eyes of its people." (s. 284) Det är inte så att Giolitti inte fick igenom några reformer: man skapade en Consiglio superiore del lavoro 1902 och arbetade med statliga infrastrukturprojekt i södra Italien för att skapa jobb. Man gav också kommunerna större makt över egna verksamheter.

Samtidigt så stod nationalismen och imperialismen för en alternativ konceptualisering av vad den italienska staten skulle stå för. Olikt Sverige men likt Tyskland var Italien en ung stat, grundad 1861, och även om Corner inte använder ordet revanschism så verkar det relevant för den konstellation av faktorer och ideologier som han beskriver:

"For many middle-class intellectuals, nationalism represented a hope for the future, an almost religious conviction that Italy should in some way rise above the mediocrity of Giolittismo in order to fulfil the idea of national mission which Giuseppe Mazzini had stressed so strongly." (s. 286)

Den italienska extremnationalismen, betonar Corner, talade i namnet av ett nytt, tänkt Italien, inte Giolittis liberala reform-Italien. Att Giolitti misslyckades med att bygga ett politiskt reformblock för liberaldemokrati öppnade istället för extremhögerns vision:

"he failure of Giolitti to realise this objective has to be considered one of the critical failures in post-uni®cation politics. If there was a period in which Italy might have moved forward towards a more democratic form of government, it was surely in the period between 1901 and 1914. The formation of some kind of popular liberal-socialist coalition -- a kind of Italian Lib-Lab pact on the British model of 1906 -- might have permitted a radical transformation of Italian politics and brought Italy more into line with what was happening in many other European states, where reformist socialism, for all its anti-collaborationist dogma, was slowly being drawn into often informal involvement with government. An agreement of this kind might have enabled those reforms to be passed which could have fundamentally altered the attitudes of the population towards the state and served to close the divisions within Italian society which had widened ever since 1861. This could have meant -- and this is of extreme importance -- that Italy would have met the challenge of the First World War with a very different political configuration, one less disposed to almost automatic repression of dissent and more ready to seek consensus. Even more crucially, it might have laid the foundations for some kind of progressive Weimar-type coalition for the postwar period, based on a new level of popular mobilisation generated by the war which was not fundamentally opposed to the existing state." (s. 286)

Misslyckandet hade många orsaker. Många lantarbetare (peasants) hade inte rösträtt och Giolitti med kollegor hade därmed inte incitament att sträcka ut sig och bygga en riktigt bred allians, säger Corner -- men å andra sidan var väl den extrema sociala oron och konfliktnivån i jordbruket goda skäl att bygga en inkluderande allians? Misstron mellan socialister och liberaler, och socialisternas tendens till extremism, var en annan och relaterad anledning; Corner menar att det var först efter 1911 som det var omöjligt med en liberal-PSI-allians. (s. 287) Det finns också något intressant i att rösträttreformen 1912 genomfördes just i en period när den socialistiska rörelsen radikaliserats; hade timingen varit annorlunda kanske reformen hade blivit mer övertygande för socialisterna. En tredje anledning till reformprojektets misslyckande var Katolikernas makt inom politiken från och med 1913 och splittringen kring det religiösa inflytandet. 

En fjärde anledning var mer grundläggande och går kanske tillbaka hela vägen till 1861: godsägarnas ökade militans i sin repression mot arbetarna. Deras respons mot en lantarbetarstrejk (_braccianti_ i Parma i juni 1908 visade att godsägarna var villiga att välja repressionens väg. Här betonar Corner betydelsen av den stora arbetslösheten i jordbruket och de låga kvalifikationerna för arbetarjobben: kombinationen av dessa två faktorer gjorde att godsägarna i Italien hade ett extremt maktövertag mot sina arbetare och kunde välja en ytterligt oförsonlig väg i förhandlingar och konflikter. (s. 287-288) Här är ju en intressant skillnad med Sverige där godsägarna förvisso tenderade att ha patriarkala attityder och använda olika typer av mer eller mindre "mild" repression mot arbetare som strejkade eller organiserade sig -- svartlistning, sparken, vräkning, etc. -- men där man aldrig hamnade på våldets väg så som Italien gjorde. I Sverige brukar man nog relatera detta till att 1 miljon svenskar emigrerade till Amerika 1870-1914 och att den negativa utbudschocken för jordbrukets arbetsmarknad stärkte de kvarvarande arbetarnas förhandlingsposition, men intressant nog så var ju Italien liksom Sverige ett av de fyra länder i Västeuropa som hade störst emigration till Amerika under perioden. [6] Corner ger ett belysande exempel på den filosofi och arbetsgivarstrategi som en godsägare i norra Italien kunde ha åren före första världskriget:

"Well before the outbreak of the war, squads of armed `volunteers' were employed in the provinces of the Po valley to intimidate strikers and protect blackleg labour. Lino Carrara, a fairly typical capitalist farmer from Parma and founder in 1907 of the Interprovinciale organisation which recruited thousands of farmers throughout the region, explicitly rejected Giolitti's appeals for concessions. Particularly serious was the subversive nature of the philosophy which justified this resistance. Arguing that his investments in property gave him the right to use direct and violent resistance to the socialist leagues, already defined as anti-national and unpatriotic, Carrara rejected all ideas of class collaboration, called for the re-establishment of social hierarchies, invoked strong government not bound in any way by parliament, and looked forward to a period of `bourgeois renewal'. This was, of course, not only the total negation of the general thrust of Giolitti's policies but also a bitter indictment of liberal Italy. Before the war both the Interprovinciale and the National Confederation of Agrarians which sprang from it in 1910 were very successful in breaking up strikes and defeating labour protest, attracting widespread support for their methods and promoting de facto local alliances between agrarians and industrialists. It seemed that they had found an answer where central government was impotent." (s. 290)

Här ser vi ju formationen av en militant "allians mellan råg och järn", eller i alla fall mellan "ris, vete och verkstadsindustri" -- ett järtecken för den italienska demokratin. Giolitti må ha påstått att han med sina förhandlingar med socialister hade "förpassat Marx till vinden" (cit. 290) men i själva verket är det klart att åren före 1914 så präglades det kapitalistiska jordbruket i Italien en för demokratin toxisk kombination av arbetare utan tilltro till statens legitimitet, och godsägare med en motsvarande misstro och dessutom befriade från skrupler vad gällde användning av privata våldsverkare för att behärska arbetarna.

Så kom kriget. "There was never even a hint of a union sacrée or a Burgfrieden. The disastrous conduct of the conflict at the front combined with the harsh and repressive conditions in the factories to produce a vast increase in resentment against authority and a corresponding decrease in respect for the state. " (s. 291) En nationell radikalisering av högern pågick och delar av medelklassen drevs in i denna proto-fascistiska ideologi med sina myter om "den inre fienden" och sin anti-socialism. (s. 292)

I sina slutsatser återvänder Corner till argumentet att det fascistiska maktövertagandet i Italien hade varit omöjligt utan de specifika, och extremt repressiva, förhållandena i jordbruket:

"To see Fascism as born from the failure to resolve the structural problems of capitalist agriculture risks seeming reductive. Of course there were many other elements which went to produce what was an extremely composite phenomenon. One of the clear distinguishing features of the Fascist movement was that it was a political snowball which gathered heterogeneous elements to itself as the ball rolled and increased in size, but that snowball was set rolling by agrarian Fascism. The clash which occurred in the Po valley was crucial for the further development of the movement. Fascism was not a generic `bourgeois response to the working class revolutionary threat', as the textbook version sometimes puts it; it was something which was very speci®c to Italy and to relatively limited areas of Italy, where the all-or-nothing nature of the struggle between employers and labour made mediation impossible (only Andalusia and other parts of southern Spain had comparable problems, and found very similar solutions)." (s. 293)

referens
Paul Corner, "The Road to Fascism: an Italian Sonderweg?", Contemporary European History.

fotnoter
[1] referensen här är Corners egna gamla bok Fascism in Ferrara 1915-25 (Oxford UP, 1975) samt A. Lyttelton, The Seizure of Power (Weidenfeld & Nicolson, 1973).
[2] Parallellerna till Sverige är tydliga! I Sverige fanns det visserligen en inkomstbevillning sedan 1862 men den var på 1 % av inkomsten och platt. År 1902 infördes en ny progressiv inkomstskatt, men det var inte förrän 1910 som inkomstskatterna stod för en större del av statsintäkterna än vad konsumtionsskatterna gjorde. Se Henrekson och Stenkula (2015), excelarkets blad "Figure 1.3" som visar att år 1900 stod inkomstskatterna för 27,2 procent av intäkterna och konsumtionsskatterna för 57,2 procent. År 1910 hade proportionerna förskjutits till 43,0 och 43,8 procent. Corner refererar utifrån en bok av Favilli att i Italien så stod konsumtionsskatterna för 49 procent av statsintäkterna år 1900 och 56 procent år 1913. (s. 281)
[3] Corner hävdar med referens till RJB Bosworth (Italy the Least of the Great Powers, 1979) att den italienska militärbudgeten var störst i Europa sett till utgifter per capita. Utgifterna var runt 30 procent av de offentliga utgifterna och motsvarade 12 procent av BNP. (s. 279) Han refererar också ett talande exempel om att den italienska staten hade 2000 soldater posterade i Kina för att skydda 300 italienare som bodde där. (s. 281)
[4] Bernt Schillers doktorsavhandling om storstrejken gör denna bakgrund mycket klar.
[5] Giolitti som en italiensk liberal motsvarighet till EG Boström!? De båda utmärker ju också sig i sina respektive länder genom regeringens långvarighet i en tid av stor turbulens.