Anti-inflationspolitik i Italien 1975-1982

1970-talet var en ekonomisk-politiskt turbulent period i Västvärlden och så även i Italien. Italien liksom övriga väst tampades med turbulent BNP-utveckling, inflation, arbetslöshet, och nedmonteringen av Bretton Woods-systemet och Italien hade tre sammankedjade chocker: en skarp ökning i löner, energiprisernas peak, och en stor ökning av de offentliga utgifterna. Så inleder historikern Roberto Ventresca en ny artikel, publicerad i Journal of Contemporary History, som ska utforska hur Italien tampades med dessa utmaningar och hur och till vilken utsträckning man gick över till inflationsbekämpning som övergripande mål. Ventresca har en intressant diskussion om vilka de relevanta aktörerna är, vilka han syftar på när han säger "Italien":

"when I will refer to ‘Italy’ or ‘Rome’, I will be considering those public authorities which were mostly involved in the management of the country’s monetary policy, namely, the Bank of Italy.5 Further mentions to other economic and political actors (i.e. prime ministers, political parties, and trade unions) will be made in order to show the conflicting interests and alternative policy options that contributed to the making of the country’s economic policy programmes as a whole." (s. 178)

Fokus är alltså på centralbanken, och artikeln syftar att göra ett bidrag till litteraturerna om det samtida Italiens ekonomi och politik, men också forskningen om EU:s monetära och ekonomiska integration, och den historiska forskningen om centralbanker.

Ventresca ger en tät översikt över utvecklingen fram till 1975, med efterkrigstidens exportbaserade boom med låga löner, 1963-64 års nerskärningar och arbetslöshet, och landets "långa 1968" från 1968 till 1977. I denna radikaliserade situation förhandlade Kristdemokraterna och kommunisterna om en "historisk kompromiss" samtidigt som man 1973-74 genomförde en omfattande skatteform som bland annat introducerade moms. Samtdigt så köpte den italienska medelklassen in sig, säger Ventrusco, i den finansiella kapitalismen genom att köpa statsobligationer (BOTs). (s. 183-184) 

En viktig händelse är att fackförbunden och arbetsgivarna i januari 1975 förhandlade fram att löneutvecklingen skulle indexeras till inflationen, alltså att lönerna skulle stiga automatiskt med priserna. I en höginflationssituation -- KPI steg med 19,2 procent 1974 -- var detta förstås potentiellt en väldigt dyr lösning för arbetsgivarna, och Ventrusco menar att de skrev på av två skäl: för att minska radikaliseringen och strejkerna på arbetsplatserna, och eftersom de tänkte att regeringen och centralbanken i vilket fall skulle sänka arbetskostnaderna genom devalvering om det skulle behövas.

Samtidigt så hade regeringen 1974 skrivit på löneöverenskommelse med Internationella valutafonden, där Italien skulle få stora lån som kom med krav på penningpolitiska och ekonomisk-politiska åtstramningar.

referens

Roberto Ventresca (2023) "Anti-Inflationary Commitment in the Post-Bretton Woods Era: Italy’s Road to Stability-Oriented Monetary Policies, 1975–81", Journal of Contemporary History 58 (1).

Jobbpolarisering i USA: 1960-talet och idag

Sociologen Rachel Dwyer, idag verksam vid Ohio State University, har sedan 2004 publicerat en rad intressanta artiklar om vad för typ av jobb som skapats i den US-amerikanska ekonomin under olika perioder. 

Det började med en artikel samförfattad med Erik Olin Wright och publicerad i Socio-Economic Review 2003, som jämför jobbexpansionen i USA på 1990-talet med den på 1960-talet. I introduktionen konstaterar de att 1990-talet hade en historiskt lång expansion, med 120 månader i rad av netto-jobbtillväxt. Detta brädade den tidigare längsta perioden, 106 månader på 1960-talet. Det skapades alltså en herrans massa jobb i USA på 90-talet, det är alla ense om, men vad man inte är ense om är: är det bra jobb som skapats? En bild karakteriserar jobbtillväxten som "McJobs", lågbetalda jobb utan karriärmöjligheter. Den motsatta bilden är förstås att 90-talet tvärtom skapade många bra jobb, högbetalda jobb för managers och professionals. Olin Wright och Dwyers budskap är att 90-talets jobbexpansion kan beskrivas som "asymmetrical polarization: very strong growth in the top tier of the employment structure, moderately strong at the bottom and extremely weak growth in the middle." Detta är ett nytt mönster: 60-talets expansion innebar en "non-polarized upgrading of the employment structure" medan 1970- och 80-talen inte hade något särskilt mönster utan rätt jämn fördelning av nettojobbskapandet.

De lånar metoden från en studie som Joseph Stiglitz gjorde när han var ordförande för president Clintons Council of Economic Advisors. Stiglitz analyserade jobbtillväxten för en kort period, 1994 till 1996, och rangordnade "bra" och "dåliga" jobb på följande sätt. Han skapade en matris med celler för yrke-per-sektor utifrån en klassificering med 45 yrken och 22 sektorer. Matrisen har totalt 990 sorters jobb, celler i matrisen, av vilka många är tomma. Efter att han eliminerat de tomma eller nästan tomma cellerna så var det ungefär 250 jobb (yrke-sektor-kombinationer) kvar, som representerade 95 procent av alla jobb i ekonomin. Han beräknade median-veckolönen för varje cell och i den enklaste modellen definierades "bra jobb" som alla celler med medianlön över mediancellens medianlön, och "dåliga jobb" som alla med medianlön under. (s. 292) Förändringen i antal personer i varje cell beräknades sedan för 1993-95 och Stiglitz fick fram att 70 procent av jobbtillväxten var i kategorin "bra jobb".

Olin Wright och Dwyer utvecklade Stiglitz analys på fyra sätt. (1) mer finfördelade kategorier: deras matris har 104 yrken och 23 sektorer, totalt 2392 celler, t ex "janirots and business services" eller "secretaries, typists and stenographers in nondurable manufacturing". En stor del av cellerna faller bort pga brist på faktiska jobb, så en del faller bort, och 479 yrke-sektors-kombinationer står för 90 procent av jobben. För 1960- och 70-talen har de inte lika sofistikerade data och då använder de 30 yrken över 23 sektorer. (2) inte bara frågan om andelen "bra jobb" utan en mer nyanserad analys av tillväxten över hela fördelningen. Här har de också en intressant diskussion om varför de delar upp jobbtillväxten på typen av jobb istället för att bara säga t ex "20 % av jobbtillväxten bestod av jobb som betalar mindre än $25 i veckan". (s. 294-295) (3) de går tillbaka till 1960-talet och kan så visa vad som var speciellt (eller inte) med 90-talet. (4) de utforskar demografiska aspekter av utvecklingen, framför allt jobbfördelningen efter etnicitet och kön.

För 1990-talet presenterar de en facinerande deskriptiv tabell om vilka som är de tre vanligaste jobben i varje kvintil, alltså varje femtedel av inkomstfördelningen. I den lägsta kvintilen var de vanligaste jobben kockar i "retail trade", vårdbiträden, och kassörskor i handeln. Mittenkvintilens tre vanligaste jobb var buss- och lastbilschaufförer, snickare i byggsektorn, och "top tier clerks" i finans- och försäkringssektorn. I den fjärde kvintilen var de vanligaste jobben grundskollärare (1,8 miljoner personer år 1992, medellön 16.9 $ i timmen), gymnasielärare (1.0 miljoner, medellön $17.9) och poliser och brandmän (833 tusen personer, $ 16.7). I den högsta kvintilen var de tre vanligaste sjuksköterskor (916 tusen personer, $20.1), chefer (managers) i industrin (657 tusen personer, $23.5) och det oklara arbetet "public administration" (551 tusen personer, $20.1).

Jobbtillväxten 1992 till 2000 var 3 miljoner i kvintil ett, nästan 3 miljoner i kvintil två, färre än 1 miljon i kvintil tre, 3 miljoner i kvintil fyra, och 5.5 miljoner i den högsta kvintilen. Så en uppgradering, men med en relativ urholkning i mitten. (s. 302) Den historiska jämförelsen är fascinerande. 1963-70 hade en ren och skär uppgradering: varje högre kvintil hade större jobbtillväxt än den föregående. 1973-74 tappade framför allt jobb i den lägsta kvintilen. 1975-80 hade uppgradering, men inte lika renodlad som 1963-70- 1980-82 tappade jobb i alla utom den högsta kvintilen. 1983-90 hade en rätt jämn fördelning av jobbtillväxten.

När de delar upp utvecklingen efter kön är det tydligt att 1960-talets jobbtillväxt var väldigt starkt könad. Vita män hade en superb uppgradering av jobb medan för både vita och svarta kvinnor var det framför allt kvintil två som växte. Svarta män hade ett tapp i de lägst betalda jobben och relativt liten tillväxt i kvintil två och fem, men stark tillväxt i kvintilerna tre och fyra. (s. 305) 1990-talet är, föga förvånande, i denna aspekt väldigt annorlunda. Vita män hade då jobbuppgradering, eller åtminstone minskning i Q1 och stark tillväxt i Q5, men för vita kvinnor skedde nu den största tillväxten också i Q5, medan de tappade i Q3. För svarta män fanns inget mönster alls, med en rätt jämn tillväxt över kvintilerna, medan svarta kvinnor hae stark tillväxt i alla utom mitt-kvintilen, och allra starkast i den lägsta. Hispanic män och kvinnor fick mest dåliga jobb på 90-talet, ett klart mönster av nedgradering. Olin Wright och Dwyer sammanfattar mönstret på 90-talet som ett "highly racialized, but not strongly gendered, pattern". (s. 307)

De skisserar på förklaringar till skillnaderna mellan 1960-talet och 1990-talet. De menar att tre skillnader måste förklaras. Ett, den svaga utvecklingen i mittenkvintilen på 90-talet. Två, att bottenkvintilen bidrar mycket mer på 90-talet. Tre, att den högsta kvintilen växte så starkt på 90-talet, jämfört med den fjärde.

För det första faktumet menar de att den centrala förklaringen är industrin, närmare bestämt tillverkningen av varaktiga varor (durable manufacturing). 1963 var 19 procent av alla heltidsjobb i USA i industrin, och 48 procent av jobben i mittenkvintilen var där. Under 60-talets expansion växte industrin med 4.7 miljoner jobb, 27 procent av hela periodens jobbexpansion. Kontrasten med 90-talet är total: 1992 stod industrin för 13 procent av jobben, och bara för 14 procent av jobben i mittenkvintilen. Under 90-talsboomen stod industrin bara för 4 procent av jobbtillväxten, och industrijobb i mittenkvintilen minskade faktiskt. Dock så hade industrin redan minskat mycket till 1980-talet, men då växte ändå jobb i mittenkvintilen, tack vare utvecklingen i tjänstesektorn.

För att förklara bottenkvintilens olika utveckling på 60- och 90-talen måste man se på handeln och olika sektorer med personliga tjänster. Dessa sektorer stod för 6.5 procent av jobbtillväxten på 1960-talet, men 23 procent på 1990-talet. Olin Wright och Dwyer menar att den stora invandringen på 1990-talet bidrog genom att bidra med en villig arbetskraft för lågbetalda jobb, och att en annan möjliggörande faktor var den urholkade minimilönen. I 1999 års priser var minimilönen år 1962 $6.3, medan den år 1992 bara var $5.0. Givet den stora lönetillväxten i övrigt var det förstås en extra markant urholkning. (s. 316-317)

För att förklara tillväxten i den högsta kvintilen på 1990-talet måste man se på affärstjänsterna och på high tech-sektorerna.

Slutsatsen är att 1990-talet i USA inte var en "job expansion dominated by McJobs in low-paid services". (s. 321) Men det var inte heller någon enkel uppgradering som den aggregerade utvecklingen på 1960-talet, och utvecklingen var också starkt präglad av skillnader för olika grupper. Olin Wright och Dwyer menade att om utvecklingen fortsatte så kunde working poor bli en större andel av de fattiga i USA. (s. 322) Att många jobb försvann i mitten kunde också vara ett tecken på att det blev svårare för folk i lågbetalda jobb att klättra i karriären. (Vilket inte är själklart tänker jag -- är det så att jobb i Q3 är jobb som folk har, som tidigare haft jobb i Q1 eller Q2?) Den tredje implikationen var för de politiska koalitioner: med en polariserad jobbtillväxt kan det bli svårare att upprätthålla och skapa en "progressive-egalitarian political coalition", menar de. (s. 323) En fjärde implikation var att om polariseringen fortsatte, så skulle man få ett samhälle där många av de lågavlönade direkt jobbar för de högavlönade. "While it would be a gross exaggeration to describe this as a transformation of the working class into a servant class, nevertheless aspects of the master-servant relahionship may become an increasing part of the cultural context of inequality." (s. 323) Den femte och sista implikationen handlade om den etniska segregationen i jobbtillväxt, särskilt i botten.

Tio år senare publicerade Dwyer en artikel i American Sociological Review på ett liknande tema. Då hade mycket forskning om jobbpolarisering publicerats (t ex Autor, Katz och Kearney 2006 eller  Goos och Manning 2007), och Dwyers utgångspunkt denna gång var inte att dokumentera polarisering, utan att förklara den. Den mesta forskningen om jobbpolariseringen har gjorts av nationalekonomer, kommenterar Dwyer, och den mest inflytelserika förklaringen är datorisering, som ökat efterfrågan på höglönejobb och nedgraderat jobb i mitten av fördelningen. Institutionalister pekar på att variationen mellan länder är för stor för att en gemensam trend av datorisering ska kunna vara förklaringen -- t ex så har länder med löntagarvänlig ekonomisk politik och starka fack sett mindre polarisering --, men Dwyer menar att båda approacherna misslyckats med att förklara viktiga drag av polariseringen, särskilt låglönejobbens starka tillväxt och utvecklingens rasifierade och könade aspekter. Argumentet i Dwyers artikel är att en del av mysteriet kan förklaras av tillväxten av omsorgsarbeten:

"a different dimension of economic change than studies of economic restructuring typically emphasize. Care work is labor that contributes to the well-being or development of other people that is often face-to-face and requires skills in interaction and communication (England 1992). Care work jobs grew significantly over the period of job polarization, but research on care work has not considered its role in the changes to the job structure, while research on job polarization rarely focuses on the role of care work in the transformation of the U.S. economy." (s. 391) 

 I sin kritik av SBTC-förklaringen menar Dwyer att den inte förklarar var den ökade efterfrågan på de lågavlönade jobben kommer ifrån. Hon menar också, rätt nischat att tillväxten på högutbildade jobb på 1990-talet skedde mer i jobb för disputerade, snarare än för de med "bara" universitetsexamen, som SBTC skulle förutsäga. Till slut så menar hon också att SBTC-litteraturen (Card och DiNardo 2002; Autor et al 2006; med flera) missar dimensionerna kön och etnicitet. Inte heller institutionalisterna ger någon förklaring till låglönejobbens tillväxt, säger hon och pekar på Saskia Sassens The Global City (2001) som ett undantag. Så lanserar hon omsorgsarbeten som förklaring, och förklarar deras särart så här:

"Care is different from other services in that it involves labor that was once provided mainly within families and kin networks rather than in market exchange. Care often requires more relational and interactive skills than do other service jobs, skills that are highly associated with women’s work. These features of care work set it apart from other jobs, including other services. Perhaps most important, the historical development of care work jobs has been bound up with changes in gender relations." (s. 394)

Med teorier om omsorgsarbeten prediceras jobbpolarisering inte bara utifrån teknologisk förändring och politiska institutioner, utan också utifrån kultur och politik i bredare bemärkelse. Omsorgsarbeten är speciella i att de har en stark karaktär av public goods:

"As Folbre (2002, 2006) argues, caring labor produces wide benefits even for those who do not provide it and do not bear its costs—the whole society benefits from wellraised children or a healthy population, for example. Because some individuals who benefit from care work can avoid paying for it, markets tend to undercompensate (and underproduce) care work; indeed, low-skill care work jobs collect some of the lowest wages in the U.S. economy, and even high-skill care work jobs often receive lower pay than similarly skilled jobs outside of care work (England, Budig, and Folbre 2002). Government investment can raise compensation for care work by spreading out the costs of care to a
wider set of beneficiaries, but care work in the United States is only partially state-subsidized and the rise of neoliberal policies has pushed some types of care into the market and contributed to pressures to keep wages down even in the public sector (Duffy 2011) (s. 394)

Enligt forskningen om omsorgsarbeten så är dessa lönediskriminerade genom att de mest utförs av kvinnor (England 1992; Steinberg 1990; Duffy 2011). När vi tar in denna typ av jobb i analysen så breddas bilden av arbetsmarknadens förändringar, eftersom omsorgsarbeten i så hög grad historiskt sett fluktuerat mellan att utföras på eller utanför arbetsmarknaden, eller kanske snarare så har de gått från att utföras utanför -- i familjen och liknande -- till att utföras på och genom marknaden. (s. 395) Kvinnors ökade arbetskraftsdeltagande sedan 1970-talet har så sett skapat utbud på arbetare för den här typen av jobb, i den lägsta kvintilen av löner, men också en del jobb som är relativt välbetalda, som lärare och liknande.

Hennes data är Current Population Survey, standard-datasetet för polariseringsstudier i USA, t ex Autor et al 2003 och Mouw och Kalleberg 2010. Datat täcker 1983 till 2007 och hon använder bara information för anställda mellan 18 och 65 år. Liksom i artikeln från 2003 klasificeras jobb som kombinationen sektor-jobb; hon menar att samma "occupation" kan ha olika villkor i olika sektorer. Ojämlikheten inom yrken har minskat sedan 1980, och det kan bero på sektorsförskjutningar. Hennes matris bygger på 100 yrkeskategorier och 23 branscher. (s. 398) Omsorgsjobb definieras så här: "all nurturant and reproductive labor occupations in any industry." (s. 398) Liksom i artikeln från 2003 klassificeras jobben på medianlönen inom jobb-sektor-cellen och hon börjar med att gruppera jobben i kvintiler, från lägst (median)lön till högst. "Job polarization can be expressed in a regression
equation as a nonlinear quadratic effect of wages on employment growth." (s. 399) Hon kör, liksom Goos och Manning, sådana regressioner. Tabell 1 visar de tre vanligaste jobben i varje kvintil för perioden 1983 till 2007:

Det första diagrammet visar nettoförändringen i jobb per kvintil. Denna visar vad den tidigare forskningen redan visat: en polarisering med stark tillväxt i kvintil 1 och 5 men svag i kvintil 2 och 3. Figur 2, som jag klistrat in ovan, visar utvecklingen efter kön. Jobbstrukturen polariserades för båda könen men med nyansskillnader, framför allt att kvinnornas tillväxt i kvintil 4 och 5 var starkare, vilket stämmer överens med att (a) kvinnor överlag hämtat in en del av männens löne-övertag, och (b) att löneskillnader mellan kvinnor ökat.

Från dessa förväntade resultat går hon vidare till omsorgsjobbens tillväxt. Dessa visar en väldigt stark polarisering med en nettotillväxt om 5 miljoner i kvintil ett, stillastående i kvintil två och tre, tillväxt om 4 miljoner i kvintil fyra, och nästan 3 miljoner i kvintil fem. Kvintil ett handlar framför allt om vård och omsorg, medan kvintil fyra och fem om lärarjobb av olika slag. Kontorsjobb (clerikal work) stod för 10 procent av ökningen i bottenkvintilen, men dessa jobb är mycket känsliga för datorisering, och de försvann i hög grad i kvintil tre, förenligt med Mouw och Kallebergs (2010) resultat att " a decline in secretarial work contributed to rising between-occupation wage inequality." (s. 403) Ett resultat som jag tycker är väldigt intressant eftersom det är det omvända mot vad Jakob Molinder och jag hittar i vår studie av Stockholm 1870 till 1970: vi finner att kontorsjobben expanderar efter 1900 och att det bidrar till utjämningen av inkomster. Däremot menar Dwyer att omsorgsjobben och "interactive service work" vuxit mer än kontorsjobben. Omsorgsjobben är också viktiga i de högre delarna av inkomstfördelningen: de stod för 40 procent av jobbtillväxten i kvintil fyra, genom jobb som "allied health professions, elementary teachers, and secondary teachers.". Omsorgsjobben stod också för 20 procent av tillväxten i toppkvintilen, genom läkare, sjuksköterskor m fl. Eftersom omsorgsjobben stått för en stor del av jobbtillväxten längst ner -- 56 procent av bottenkvintilen på 80-talet, 63 procent på 90-talet och 74 procent på 00-talet -- och högst upp i fördelningen, bidrar den till en stor del av jobbpolariseringen. (s. 404) Givet fördelningen på kön och etnicitet förklarar omsorgsjobben också en stor del av förändringarna i de dimensionerna.

referenser

Rachel E. Dwyer (2013) "The Care Economy? Gender, Economic Restructuring, and Job Polarization in the U.S. Labor Market", American Sociological Review 78 (3).

Erik Olin Wright och Rachel E Dwyer (2003) "The patterns of job expansions in the USA: a comparison of the 1960s and 1990s", Socio-Economic Review 1: 289-325.

Demokratisk överlevnad i Sverige och Finland

På 1930-talet skakade demokratierna i Europa. Överlag så var de nya staterna, de som skapats i samband med imperiernas sönderfall 1918-19, mer bräckliga: bara Finland och Tjeckoslovakien gick demokratiska genom mellankrigstiden. [1] Där startar Jussi Kurunmäkis, statsvetare vid universitetet i Helsingfors, artikel i Journal of Modern European History från 2019. Det mönstret är något av ett känt faktum, ett stylized fact kan man kanske säga, och Kurunmäki citerar Robert A. Dahl (On Democracy, 2000) som menat att "the surviving democracies of the twentieth century were ‘precisely the countries we can now call the older democracies’", och Samuel P Huntington (The Third Wave, 1991) som gjort samma argument. Så här ramar Kurunmäki in sin studie, och lägger fram ett argument:

"This study will historicise the notions of old and young democracy by investigating the ways in which Finland was rhetorically forged into an old democracy. In order to do so, we must also understand the ways in which Sweden became understood as an old democracy. Finland had been an integrated part of the Swedish kingdom for more than six centuries before it became a grand duchy within the Russian empire in 1809. The Swedish constitutional and legal tradition had been a crucial component of political identification among the Finns who sought to construct an autonomous status for the grand duchy. While Finland fits in the analytical category of new democracies, Sweden makes a good example of an old democracy by the same standards. Finland became an independent state in 1917, experienced a civil war in 1918, and had adopted a republican democratic constitution in 1919, which was challenged by the extremist right-wing Lapua Movement in the early 1930s. The defence of democracy against the movement has made the country a notable case in the literature on the interwar crisis of democracy. Sweden is an old state
with a long constitutional tradition and a gradual democratisation of political representation. The principle of parliamentary government was implemented in 1917 and universal suffrage was decided upon in 1918. Sweden is regarded as a prime example of a country where the transnational crisis of democracy never really had an impact as a consequence of Social Democratic policies of reformism and compromise." (s. 487)

Den passiva rösten i framställningen av tidigare forskningen gör det på sina ställen svårt att veta om Kurunmäki håller med tidigare forskare eller inte -- till exempel i den sista meningen i citatet, om att den svenska demokratin aldrig riktigt hotades, eftersom reformistisk klasskompromisspolitik slagit igenom. Eller, viktigare, när han refererar kategorin "old democracy" och att Sverige passar in där. Jag skulle, med tanke på den extremt begränsade rösträtten efter 1865, eller för den delen med den begränsade och starkt graderade rösträtten före 1866, inte hålla med om att Sverige var en "gammal demokrati". En traditionell av konstitutionellt styre ja, men demokrati?

Kurunmäki övergår till att man i Finland i början av 1900-talet hade en retorik om "vår unga demokrati"; han refererar här till tidningskällor som han studerat genom finska nationalbibliotekets datorbas av digitaliserade dagstidningar. (Artikeln har ingen separat sektion om metod och källor.) Så här diskuterar han skillnaden mellan "demokrati" på finska och på svenska:

"While the Swedish words demokrati and Finnish demokratia do not differ from the word used in other major languages, the Finnish word kansanvalta (people’s power, rule of the people) also connoted the concept of nation, as kansa (the people, people) was also the root word of the term kansakunta (nation). Both aspects of the concept, the sovereign people and the national people, are always to some extent present in the concept of democracy, but in the case of kansanvalta the semantic closeness of the ‘people’ and ‘nation’ made both the radical democratic (power of the people) and the nationalist (power of the nation) connotations of ‘democracy’ quite apparent." (s. 488)

Skillnaden märks 1906 och ännu mer 1917 när Tsar-Ryssland fallit. 1917 och följande år användes begreppet "demokrati" mer i Finland än i Sverige, Tyskland och Storbritannien, har Pasi Ihalainen visat. Ibland talade man om att man var en "ny" eller "ung" demokrati och behövde utvecklas. Detta perspektiv fanns också utanför Finland, som när amerikanska Saturday Evening Post 1919 hävdade att "de unga demokratierna" behövde stöd, eftersom de var bräckliga och känsliga för "ungdomssjukdomar".

I slutet av 1920-talet minskade användningen av "unga demokratier" -- denna minskning syns både i den finska tidningsdatabasen och i engelskspråkliga publikationer indexerade av Google Books. Kurunmäki menar att detta inte bara berodde på att demokratierna utvecklats och inte längre var "unga", utan mer på att kritiska attityder mot demokratin blivit mer utbredda. Bland konservativa i Finland var kritiken mot demokratin vanlig, till exempel i form av argumentet att demokratin var en ideologi som inte gav makt åt folket utan makten åt partiledare som demagogiskt talade för folket. (s. 490-491)

Idén att det fanns en uråldrig demokrati i Sverige, Skandinavien eller Norden -- begreppen användes ofta utbytbart, menar Kurunmäki -- gick tillbaka till debatter om adelns privilegier på 1760-talet. Erik Gustaf Geijer utvecklade perspektivet om en demokratisk tradition med fria bönder tillbaka till vikingatiden och romantiserade förhållandet mellan bönderna och kungen.

"In Finland, the notion of an ancient free peasantry and the coalition between the king and the peasants was discussed in a study of Swedish constitutional history by J. J. Nordström in 1839/1840. The topic was popularised by the famous journalist, novelist, and history Professor Zachris Topelius from the 1850s on. Both men were writing in the European intellectual context of the Romantic and Hegelian thinkers, and they were aware of the works of Geijer and his Swedish contemporaries, as they belonged to a Swedish intellectual sphere both in terms of learning and reputation. Unlike in Sweden, however, Finnish notions of the age of freedom were not turned to the rhetoric of  democracy in the nineteenth century, but were increasingly interpreted as being focused on Finnish early medieval history in particular, rather than as part of a wider Swedish or Nordic heritage." (s. 492)

I Sverige använde liberaler och socialdemokrater idén om en uråldrig demokrati runt 1900 i sina argument för allmän rösträtt. (Detta har diskuterats av Åsa Linderborg i hennes doktorsavhandling, och mera nyligen av Pasi Ihalainen i hans studie om demokratisk retorik.) Perspektivet fick stöd av statsvetaren Fredrik Lagerroth i hans uppmärksammade studie av frihetstiden och parlamentarismen. Också i Finland kunde socialdemokrater använda en sådan retorik, med tanke på Finlands historia som en del av Sverige. Ändå så räknades varken Sverige eller Finland "commonly" (av dem? Hur vet vi det?) som en "old democracy" på 1920-talet, menar Kurunmäki.

1929 till 1932 utmanades den finska demokratin av den högerextrema Lappo-rörelsen. Lappo motiverade sin existens som ett skydd av demokratin mot kommunismen, och förklaringen att Lappo uppstod som reaktion på det kommunistiska hotet var vanlig. (s. 495)

På 30-talet fördes en debatt om huruvida demokratiska traditioner gjorde att demokratin var mindre hotad. Kurunmäki hänvisar till Tingsten (Demokratiens seger och kris, 1933), Dagens Nyheter, och N Andersson i Tiden 1933:

"The Swedish political scientist Herbert Tingsten pointed out in his 1933 monograph on the breakthrough and subsequent crisis of democracy that the countries in which democratic methods had been applied for a longer period of time seemed to be able to defend democracy. A similar point was made in a major liberal Swedish newspaper in 1933, when it was held that democracy was in crisis, especially in countries where it had not had time to become rooted, such as Russia, Italy, and Germany. Later in the same year, a Swedish Social Democratic MP argued that the course of events in Germany did not reveal much about democracy’s capacities, because ‘democracy had been out-manoeuvred in countries where it had never played a long-standing role’ and that democracy had been tried in countries that did not have any democratic tradition.
What was taking place, he explained, was that democracy had been pushed back to ‘the oases where it had existed before: France, Belgium, Holland, Switzerland, England and the Nordic countries’. While discussing the methods that a democracy was able to use against its internal enemies, he noted that the risk that the great majority of the people in the Nordic countries would turn against democracy was very marginal, as they had experienced the growth of popular self-government ‘over centuries’. ‘Even the Finnish people’, he held, ‘have recently shown an unexpected firmness in this matter’." (s. 496)

Retoriken om nordisk demokrati(sk tradition) byggde på en idé om en nordisk värdegemenskap. PEr Albin Hansson talade om ett särskilt "nordiskt temperament" och i sitt valmanifest 1936 appellerade det finska konservativa partiet till "the inherited Nordic values and freedom". 1935 arrangerade de nordiska socialdemokratiska apartierna "Den nordiska demokratins dag", ett massmöte för att bemöta nazismen, fascismen och bolsjevismen. (s. 496) Enligt den finske partiledaren Tanner hade bonden och arbetaren alltid varit fri i Norden, och att Norden hade en stark tradition av demokrati. "Significantly, he did not regard Finland as a new democracy, but an old Nordic one." (s. 497) De konservativa partierna var skeptiska mot den socialdemokratiska retoriken och menade att socialdemokratin snarare hotade mot Nordens urgamla frihetsideal. [2] Kring den svenska riksdagens 500-årsjubileum 1935 konkurrerade de olika partierna om att definiera den nordiska demokratin.

I slutsatserna påpekar Kurunmäki att retoriken om det djupa demokratiska arvet inte motsvarade vad en historisk analys av politiska institutioner och använt språk skulle ge. "We should therefore understand assertions of the age of democracy as a result of a process whereby current political purposes motivated a rhetorical re-description of the past, to use Quentin Skinner’s terminology." (s. 499) En motsvarighet finns i att de uttryckligen antidemokratiska kanadensiska "founding fathers" från 1860-talet i 1920-talets retorik lyftes fram som viktiga demokratiska föregångare, i bygget av en stabilare demokrati för 1920-talet.

Mer kontroversiellt gör Kurunmäki också argumentet att det inte är de demokratiska traditionerna i sig som gör demokratin mer stabil -- t ex mer benägen att överleva den turbulenta mellankrigstiden -- utan att de korrelerar mer stabila utfall eftersom de gör en demokratisk retorik mer framgångsrik: "A defence of democracy is likely to be more successful when there is a widely enough held opinion that
democracy is a part of the national political culture." (s. 499) Där får väl vän av ordning påpeka att artikeln inte alls testat de konkurrerande förklaringarna, utan att slutsatsen är av rent spekulativ karaktär. [3]

referens

Jussi Kurunmäki (2019) "Democracy both young and old: Finland, Sweden and the interwar crisis of democracy", Journal of Modern European History 2019, Vol. 17(4) 486–499.

fotnoter

[1] Kurunmäki refererar här till Giovanni Capoccias Defending Democracy. Reactions to Extremism in Interwar Europe (2005). 

[2] "In Sweden, the foremost Conservative advocate of the idea of an old Nordic tradition of democracy was Nils Herlitz, a Professor of Public Law, according to whom the consequences of the crisis of democracy did not need to be the same in the Nordic countries as in countries such as Portugal, Italy, and Greece. In the Nordic countries, he held, individual freedom was respected and people had the principle of equality ‘in their blood’, as they were the inheritors of an ancient culture of
rights and rule of law." (s. 497) 

[3] K formulerar det som "this study suggests", s. 499.

Fackets effekter på löner och ojämlikhet i USA

Tom VanHeuvelen är en sociolog, verksam vid University of Minnesota, som gör väldigt intressant kvantitativ forskning om arbetsmarknaden och inkomstfördelning i USA. 2018 publicerade han en artikel i tidskriften Social Forces med titeln "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015". Man kan nog säga att utgångspunkten är en väldigt US-amerikansk debatt om vilken roll facket egentligen spelar. I USA olikt i Sverige organiseras ju en arbetsplats (snarare än en arbetstagare) i taget, och kollektivavtal gäller bara på organiserade arbetsplatser. Arbetare på organiserade arbetsplatser har alltså andra löner och villkor än arbetare på oorganiserade arbetsplatser, närmare bestämt så har fackligt anslutna arbetare högre löner och bättre villkor. Men vi vet att korrelation inte är kausalitet, och att den effekten lika gärna kan bero på selektion -- att mer kvalificerade och gåpåiga arbetare är med i facket -- snarare än en effekt av facket i sig. [1] VanHeuvelens artikel från 2018 handlar väldigt mycket om att beräkna den kausala effekten av fackligt medlemskap på löner och inkomstfördelning, rensat för selektionseffekterna. Artikeln är metodologiskt avancerad men också teoretiskt extremt intressant i det att VanHeuvelen för framåt analysen av hur facket påverkar löner och villkor inte bara för de som faktiskt är med i facket. Han har en rik och koncis forskningsöversikt över den kvantitativa litteraturen om fackets effekter:

"Wage inequality rises in response to union decline not only due to the direct influence on union members, but also through indirect pathways, as unions can use their influence to pull down top management incomes (DiNardo, Hallock, and Pischke 1997; Jaumotte and Buitron 2015; Shin 2014), increase labor’s share of total income (Kristal 2010, 2013), raise wages of non-covered but otherwise similar workers (Leicht 1989; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016), engage in nonmarket activism (Wilmers 2017), strengthen labor’s bargaining position (Bradley et al. 2003; Clawson and Clawson 1999; Korpi 1985), and boost compensation expectations (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Freeman 1984). Furthermore, unionization influences a wide range of stratification outcomes beyond immediate wage-setting practices, including working poverty (Brady, Baker, and Finnegan 2013), job security (Hipp and Givan 2015), political participation (Rosenfeld 2014), policy change (Rosenfeld 2014; Rosenfeld, Denice, and Laird 2016; Western and Rosenfeld 2011), work satisfaction (Artz 2012; Hipp and Givan 2015), work hours and scheduling (Crocker and Clawson 2012), health and health benefits (Buchmueller, DiNardo, and Valletta 2002; Reynolds and Brady 2012), layoff implementation (Jung 2017), and marriage patterns (Schneider and Reich 2014)." (s. 496)

För att förena dessa olika mekanismer arbetar VanHeuvelen utifrån den teoretiska modell som Bruce Western och Jake Rosenfeld la fram i en artikel 2011 och som fokuserar på fackets effekter på normer (som i sin tur påverkar inkomster), bortom de ditintills mer utforskade effekterna genom löneförhandlingar. Även tidigare har forskare modellerat hur facket i den US-amerikanska kontexten har effekter på lönerna även för icke-medlemmar. VanHeuvelen diskuterar två möjliga effekter:

"First, a spillover effect anticipates lower wages relative to unionization (Borjas 2015; Kaufman and Hotchkiss 2006). Higher union wages make unionized workers  an effective group to dismiss to lower labor costs. Thus, organized worker power counterintuitively increases the likelihood of layoffs among unionized firms. Dismissed workers then transition to nonunion sectors and firms, increasing the stock of potential workers and thus lowering pay (Neumark and Wachter 1995). Presumably, if unionization increases the prevalence of layoffs, unions would also dampen wages through unemployment’s scarring effect on future employment and wages (Gangl 2005). Second, unions provide a threat to
nonunionized firms (Brady et al. 2013; Freeman 1984; Leicht 1989; Western and Rosenfeld 2011). Employers prefer a nonunionized workforce. Therefore, when proximate to unionized firms or industries, the threat mechanism suggests that employers will raise wages preemptively to avoid unionization (Freeman 1984; Leicht 1989)." (s. 499)

Forskarna är alltså ense om att facket har effekter också på icke-medlemmar -- även om Borjas och Freeman är väldigt oense om vilka effekterna är, negativa eller positiva. VanHeuvelen använder och utvecklar som sagt Western och Rosenfelds modell för hur man ska förstå de bredare effekterna. Han förklarar modellen så här:

"Western and Rosenfeld (2011) developed a powerful theory unifying research on the multiple inputs unions have on both wage setting and social outcomes beyond immediate union membership. They relaxed the threat hypothesis’ rationalistic assumptions, and in doing so, reconciled the many strands of union stratification research through the concept of the moral economy: “norms prescribing fair distribution that are institutionalized in the market’s formal rules and customs” (517, also see Thompson 1971; Granovetter 1985). Beyond providing (1) power to workers in bargaining arrangements and (2) higher wages to immediately connected nonunionized firms and industries through rationalistic threat processes, unions have (3) an indirect influence on wage setting through
historical, cultural, institutional, and political practices. The moral economy argument thus complements the threat hypothesis, allowing for a multifactorial set of pathways to link unions and wage setting." (s. 499)

Även moral economy-argumentet kan kritiseras utifrån selektionsargumentet. Western och Rosenfeld operationaliserar den moraliska ekonomins effekte utifrån den fackliga anslutningsgraden i bransch-regionen, alltså till exempel att lönen för en icke fackligt organiserad arbetare i livsmedelsindustrin i Maine påverkas av den fackliga anslutningsgraden i livsmedelsindustrin (bransch) i Nordöst (region). Men selekteras arbetare till branscher och regioner utifrån oobserverade karaktäristika? VanHeuvelen fokuserar på folk som går med i eller ut ur facket och att jämföra deras utfall före och efter skiftet. En sista viktig mätfråga är hur man ska veta ifall effekterna av bransch-region-fackliga anslutningsgraden är en moralisk ekonomi-effekt eller hot-mekanismen, som diskuterad utifrån Freeman ovan. Här menar VanHeuvelen helt enkelt att kvantitativ forskning visar att strejker hade positiva effekter på lönerna före Reagans presidentskap, men inte sedan dess. Därför menar han att ifall de skattade moralisk ekonomi-effekterna klingar av från 1989 och framåt, så var det i själva verket en hot-effekt.

Hans data är Panel Study of Income Dynamics (PSID), en survey som började med ungefär 5000 familjer år 1968 och som samlades in varje år till 1997, och vartannat år därefter. Metoden är en som jag kanske aldrig sett tidigare, en variance function regression-modell (VFR) där han börjar med att skatta effekten av fackmedlemskap och bransch-region-facklig anslutning på lönen för medelarbetaren, och därefter använder samma förklaringsvariabler (med kontroller) för att förklara en loggad version av feltermen från den första regressionen. Den andra modellen förklarar då variansen inom grupperna. Se ekvation 1 och 2 nedan.

Resultaten indikerar att den råa lönefördelen för en fackligt ansluten manlig arbetare är runt 20 procent (för en kvinna runt 15 procent), och att ett beaktande av selektionsprocessen minskar effekten till 5-10 procent. (Men den är fortfarande statistiskt signifikant.) Moralisk ekonomi-effekten, mätt som effekten av bransch-region-anslutningsgraden, är också runt 20 procent före koll på selektionen, och runt 10 procent med koll.

Med Figur 3, som jag klistrat in högst upp, gör VanHeuvelen kontrafaktisk analys av hur löneojämlikheten för män och kvinnor hade utvecklats om den fackliga anslutningsgraden hade varit konstant. Då hade löneojämlikheten sett mycket annorlunda ut idag, kan man konstatera, även om VanHeuvelen påpekar att den beräknade sänkningen av ojämlikheten som konstant facklig styrka hade inneburit, bara är hälften så stor som den ser ut om man inte beaktar selektionen in och ut ur facket. Från dessa resultat går han till att diskutera effekterna och implikationerna av att arbetare byter facklig status, in eller ut ur facket, och visar att effekterna av facket överlag inte är annorlunda efter 1989 än före det året.

I slutsatssektionen drar VanHeuevelen tre huvudsakliga slutsatser. Ett, facket har direkta och indirekta effekter på lönespridningen. Att facket i USA försvagats så mycket som det gjort sedan 1970-talet gör att lönespridningen mellan arbetare och över en arbetares livscykel är större idag. Detta är robust för att kolla på arbetare som byter och inte byter bransch och region, arbetare som går in och ut ur facket, etc. Resultaten ger mikrogrundvalar för makro-argument om fackens betydelse och stöttar en maktresursteoretisk tolkning: "The findings in this paper support and extend a power resources theoretical understanding of inequality. Unions are central to egalitarian politics. From one perspective, results neatly fold into a power resources theoretical argument; it is unsurprising that the decline of labor unions, resulting in lower working-class power, has had broad negative stratification consequences (Jacobs and Dirlam 2016; Korpi 1985). Yet results emphasize the importance of the less frequently studied ideological component of power resources (Brady and Sosnaud 2010)." (s. 521) Den andra slutsatsen är att fackets effekter är robusta för oobserverad heterogenitet, men mindre än de råa effekterna. Den tredje slutsatsen är att facket har effekter inte bara på livslönen för arbetarna, utan att försvagningen av facket också ökar osäkerheten och volatiliteten över livscykeln.

 

referens

Tom VanHeuvelen (2018) "Moral Economies or Hidden Talents? A Longitudinal Analysis of Union Decline and Wage Inequality, 1973–2015", Social Forces 97 (2).

fotnot

[1] VanHeuvelen diskuterar detta mätproblem på flera ställen i artikeln. En koncis diskussion är: "Economists traditionally argue that union workers have higher average unobserved skill levels than otherwise similar nonunion workers (Borjas 2015), while the work security provided by union contracts might allow for more on-the-job training. Controlling for these unobserved productivity-enhancing skills may lower the observed union wage premium. Several studies support this argument, finding that the union wage premium shrinks when worker fixed effects are included in regression models (Freeman 1984). Conversely, others note that the influence of unobserved heterogeneity may be overstated due to measurement error and the unique characteristics of workers who change union status (Card 1996; Lemieux 1998).
Similarly, Card, Lemieux, and Riddell (2004) note how selection bias influences the compressing effect of unions on wages. Assuming all workers possess some combination of observed and unobserved skills, they argue that workers most likely to select into union jobs will come from the off-diagonal: high unobserved and low observed skills, and vice versa. Workers with low observed and unobserved skills are neither qualified nor hired for union jobs, while those with high observed and unobserved skills can attain higher wages outside union contracts. These contrasting selection processes yield the appearance of an exaggerated compressing effect of wages among union members. Lemieux (1998) found this among Canadian male workers. In total, this argument suggests that the inequality-reducing effect of union membership might partially result from workers basing employment decisions on their ability to attain wages beyond those characteristics observed by analysts." (s. 501)

Jobbpolarisering i USA sedan 1980

Den intellektuella grundvalen för den nationalekonomiska litteraturen om ökad inkomstojämlikhet i de rika länderna sedan 1980-talet och skill-biased teknologisk förändring som dess förklaring, är vad Acemoglu och Autor kallar "the canonical model". Så börjar David Autor och David Dorn sin epokgörande artikel från 2013 om jobbpolarisering i USA. De förklarar att den kanoniska modellen har två sorts arbetare, de som gått ut high school och de som gått ut college, som producerar två halvt substitutbara varor. Teknologin är antingen komplementerande till lågutbildade (high school) eller högutbildade (college) arbetare och minskar eller ökar löneojämlikheten. Den kanoniska modellen är inte bara praktisk och teoretiskt attraktiv utan har också lyckats väl empiriskt säger de, med att förklara utbildningspremiumets utveckling i USA och de stora skillnaderna i skill premia mellan rika länder. [1]

Men den kanoniska modellen misslyckas med att förklara två viktiga fakta, säger de. Den första är att jobbtillväxten sett till utbildningsnivå varit kraftigt icke-linjär. Diagram 1 visar utvecklingen för 318 jobb -- utanför jordbruket -- från 1980 till 2005. Jobben rankas "by skill level", vilket de mäter som medellönen år 1980 -- en rätt lustig proxy-användning.

Polariseringen är inte unik för USA, säger de: en liknande polarisering efter utbildningsnivå har skett i de rika länderna de senaste 20-30 åren; de pekar på Acemoglu (1999) som den förste som påpekade det i USA, och Goos och Manning (2007) som den första rigorösa empiriska analysen. (Se också tidigare blogginlägg om studier av jobbpolarisering i Sverige.)

 Tillväxten i låglönejobb i USA drivs av tillväxt i vad de kallar ”service occupations” och som de påpekar (i en fotnot) att det är viktigt att skilja från tjänstesektorn. Tjänstesektorn omfattar 83 procent av jobben i USA utanför jordbruket år 2005, men ”service occupations” omfattar bara 13 procent. Dessa definierar de så här: ”Service occupations are jobs that involve assisting or caring for others, for example, food service workers, security guards, janitors and gardeners, cleaners, home health aides, child care workers, hairdressers and beauticians, and recreation occupations.” (s. 1555) Antalet arbetade timmar I dessa yrken ökade i USA från 1980 till 2005 med 30 procent efter att ha stått stilla 1950-1980. De gör en kontrafaktisk beräkning av sysselsättningens utveckling per lönenivå 1980-2005 där ”service occupations” inte vuxit alls, och visar att skillnaden mellan faktisk utveckling – som syns i Figur 1 – och den kontrafaktiska utvecklingen är markant.

Expansionen av lågutbildade, lågbetalda jobb sedan 1980 kan synas gå emot det konventionella narrativet om minskad låglönesysselsättning sedan 1980 (Autor, Katz och Kearney 2008 – det är roligt att Autor diskuterar sin egen tidigare tolkning som ”the conventional narrative”), men Figur 3, som jag klistrat in nedan, förenar de två tolkningarna. Den tredje gruppen staplar visar att låglönejobben utanför tjänstesektorn minskat varje decennium sedan 1970, men staplarna i grupp två visar att de inom tjänstesektorn minskade kraftigt på 1970-talet men sedan ökade mer och mer.

Från dessa empiriska klarläggningar rör de sig till sitt argument med pappret. Så här formulerar de det:

“The primary hypothesis advanced by this paper is that polarization is driven by the interaction between two forces: consumer preferences, which favor variety over specialization; and non-neutral technological progress, which greatly reduces the cost of accomplishing routine, codifiable job tasks but has a comparatively minor impact on the cost of performing in-person service tasks. If consumer preferences do not admit close substitutes for the tangible outputs of service occupations—such as restaurant meals, house-cleaning, security services, and  home health assistance—non-neutral technological progress concentrated in goods production (by which we mean non-service occupation activities) has the potential to raise aggregate demand for service outputs and ultimately increase employment and wages in service occupations.” (s. 1558-1559)

De utvecklar detta i en allmän jämviktsmodell med en teknologisk förändring som ersätter rutinuppgifter (routine-task). Modellen bygger på Autor, Levy och Murnane (2003), Weiss (2008) och Baumols (1967) modell över obalanserad teknisk förändring. [2] Den tekniska förändringen kommer in i modellen som en kontinuerligt fallande kostnad för att ersätta rutinjobb med datorer. Datorerna ersätter rutinjobb som bokföring, kontorsjobb och repetitiva jobb i tillverkningsindustrin ”which are readily computerized because they follow precise, well-defined procedures” och som i hög grad befinner sig i mitten av lönefördelningen. Modellen implicerar att när substitutionselasticiteten i produktionen mellan IT-kapital och rutinarbete är högre än substitutionselasticiteten i konsumtionen mellan varor och tjänster, så kommer relativlönerna för lågutbildade arbetare i rutinjobb falla jämfört med dito arbetare i manuella sysselsättningar. Då kommer lågutbildade arbetare byta jobb från industrin till tjänstesektorn medan högutbildade arbetare stannar, vilket leder till polarisering av sysselsättningen. ”Furthermore, wage polarization occurs if the elasticity of substitution between goods and services in consumption does not exceed unity—that is, goods and services are at least weakly complementary. If so, the wages paid to manual tasks (and hence noncollege earnings) converge to a steady growth rate that equals or exceeds the growth rate of college wages.” (s. 1559-1560) De utvecklar modellen också spatialt med lokala arbetsmarknader som specialiserar sig i olika typer av jobb. Detta testar de också med data för 722 Commuting Zones. Denna empiri visar att specialisering från 1980-talet och framåt prediceras väl av industristrukturen år 1950, alltså trettio år innan tjänsteyrkenas tillväxt.

Makro-modellen har två sektorer, en som producerar varor och en som producerar tjänster. Fyra produktionsfaktorer används av vilka tre är arbete: manuellt arbete, rutinarbete, och abstrakt arbete. Dessa arbetsinputs kommer från arbetare på två utbildningsnivåer: låg och hög. Den fjärde produktionsfaktorn är IT-kapital. I denna modell utvecklar de argumentet som skisserats ovan, om relationen mellan efterfrågan och produktionens teknologi och implikationerna det har för den aggregerade produktionens faktorintensitet och relativpriser. De presenterar empiri på fyra implikationer av modellen: arbetsallokering mellan sektorer, lönernas och sysselsättningens polarisering, och geografisk rörlighet. Betydelsen av den geografiska rörligheten följer av det faktum att arbetskraften som ska stå för de personliga tjänsterna, helt enkelt måste finnas där efterfrågan finns: ska man arbeta som vaktmästare eller förskollärare eller något annat yrke i Autor och Dorns ”service occupations”-kategori, så måste man befinna sig där lokalen/barnen etc som man ska arbeta med finns.

 

referens

David H. Autor och David Dorn (2013) "The Growth of Low-Skill Service Jobs  and the Polarization of the US Labor Market", American Economic Review 103 (5).

fotnot

[1] I en fotnot refererar de: "See Katz and Murphy (1992) and a large subsequent literature summarized and extended by Autor, Katz, and Krueger (1998); Katz and Autor (1999) Acemoglu (2002); Goldin and Katz (2008); and Acemoglu and Autor (2011)."

[2] I en fotnot säger de att: ”In related work, Ngai and Pissarides (2007) derive a multisector model where unbalanced productivity growth leads to rising employment in sectors that have low TFP growth. Acemoglu and Guerrieri (2007) develop a model in which endogenous technological change leads to unbalanced technological progress due to differential progress
in capital relative to labor-intensive technologies.” (s. 1559)