Löneandelen i Sverige i historisk belysning

Jag har skrivit en del här om studier av den funktionella inkomstfördelningen som fokuserar på efterkrigstiden. Dessa studier görs i regel av nationalekonomer, sociologer och statsvetare. Men det finns också ett fält av studier av funktionell inkomstfördelning som går mycket längre tillbaka, i regel till 1800-talets andra hälft. Dessa studier skrivs av ekonomisk-historiker som sysslar med makroekonomisk historia [1]. Här ska jag redovisa några sådana studier.


Schön 1997
Lennart Schön beskriver utvecklingen 1850-1890 som en kontinuerlig ökning, särskilt snabb från och med det tidiga 1870-talet (s 219). På 1890-talet föll löneandelen och förblev på ungefär den nivån fram till första världskriget. Under den perioden allokerades resurser till branscher med hög value-added per arbetare vilket ökade profitabiliteten utan att sänka reallönerna.

Vad förklarar då ökningen 1850-1890? Schön lägger fram två möjliga förklaringar utan att riktigt undersöka någon av dem, och utan att bedöma vilken som är mer rimlig. Den första är en social förklaring där ett gradvis maktskifte från kapitalister till lönearbetare drev upp löneandelen. en mer teknisk förklaring är att arbetets marginalproduktivitet steg i relation till genomsnittlig produktivitet. Schöns fokus är dock inte på att förklara ökningen, utan på en konsekvens av den, att "the economy became more homogenous in terms of labour productivity in the course of the long structural cycle 1850-1890" (s 220). Schön menar också att den stigande löneandelen hade konsekvenserna att (a) öka omvandlingstrycket på företaget i riktning mot mer produktiva och arbetsbesparande verksamheter, och (b) att marknaden för konsumtionsvaror växte snabbt.


Vikström 2002
Ekonomisk-historikern Peter Vikström samlar och utvidgar i sin avhandling The Big Picture från 2002 nationalräkenskapsdata, vilka inkluderar statistik med vilka man kan räkna ut löneandelen av nationalinkomsten för en rad sektorer. Detta genom att dividera posten D.1 Compensation of employees med posten B.1g Value added (jfr s 45). På detta sätt kan man få fram löneandelen för åren 1870-1990, dvs en mycket längre serie än vad man kan få från internationella databaser som AMECO som börjar 1960 eller OECD-STAN som börjar 1970. I diagrammet nedan ser vi löneandelen i jordbruk och industri för dessa 121 år:

Vi ser att löneandelen i jordbruket faller under perioden, från en nivå runt 55-60 procent 1870-1930 till en nivå runt 30-40 procent 1950-1990. Något som antagligen kan förklaras med ökad mekanisering (i Blanchards terminologi: förskjutningen i π/~w-relationen förklaras av motsvarande förändring i ñ/k). Industrin ser däremot en ökande trend under perioden som helhet. 1880-1950 står nivån rätt stilla runt 60 procent, men sedan ökar löneandelen under 1950- och 60-talet, och boomartat och ohållbart under 70-talet då, som Edvinsson visat, svensk industri upplever sin värsta kostnadskris i modern tid. Tyvärr så har Vikström ingen diskussion om förklaringar till utvecklingen i löneandelen, utan den data-baserade avhandlingen har mer diskussion (s 96-99) om hur denna nya statistik skiljer sig åt från den som tidigare fanns, som Karl Jungenfelt tog fram på 1950- och 60-talen.

Ljungberg 2004

"If the distribution between factor costs is constant, the real product wage, that is, the wage in real terms deflated by output prices, should parallel productivity. However, the wage share of value added in Swedish manufacturing followed an upward trend during most of the twentieth century. It has been estimated to slightly below 50 percent just before World War I, and moved in swings to a level ten percentage points higher in the late 1970s (Schön 1993). On the other hand, the increase of the wage share after 1960 did not have any correspondence in the wage statistics, since it was absorbed by social insurance fees to the public welfare system, that is, payroll taxes (Didriksson 1993). In a long-term perspective of the twentieth century it should therefore be reasonable to assume factor proportions as constant, at least at the aggregate level of manufacturing and if only the wages paid out to the workers were included in the “wage share”. /.../
Since social costs actually are a labour cost it is reasonable to include them in the wage share and in the product real wage. In practice social costs also seem to have encroached more upon wages than on profits. Thus, when social costs trebled from 12.5 percent of the wage in 1970 to 37.1 percent in 1977, the real product wage exclusive of social costs came to a halt, while productivity continued to increase albeit at a slower pace like in most other countries at the time." (s 4)

Ljungbergs paper innehåller också denna briljanta bild:

Större delen av pappret handlar också om denna typ av löneskillnader - inom löntagargruppen - snarare än om funktionell inkomstfördelning.

Bohlin och Larsson 2007
Om Vikström inte hade så mycket diskussion om förklaringar till utvecklingen i löneandelen, så har denna artikel av ekonomisk-historikerna Jan Bohlin och Svante Larsson däremot en sådan diskussion, även om det är i förbifarten i en artikel som egentligen handlar om löne-jordränte-rations utveckling i Sverige. Det intressanta påståendet i vårt sammanhang är:

 "The bifurcation of the path of hourly wages in agriculture and manufacturing after World War I marks a striking redistribution between labour and capital in manufacturing: during 1918–20, hourly wages rose quickly in the manufacturing industry together with big reductions in working hours. In the ensuing deflation in the 1920s industrial wages did not fall by nearly as much as industrial commodity prices. Figure 8 shows that the increase in labour productivity was not high enough to compensate the owners of industrial firms for the reduction in working hours and the increase in product wages. The share of wages in value added expanded, which mirrors a shift in the distribution of power between social classes in favour of workers. It is no coincidence that workers managed to encroach on capital’s share of value added after the end of World War I, as it coincided with the introduction of universal suffrage in Sweden and the revolutionary tide in many European countries.
No similar distributional shift in favour of labour took place in agriculture. /.../ Mass unemployment and the absence of unionisation weakened the bargaining powers of agricultural workers vis-à-vis landowners." (s 65)

Och jo, om vi tittar på Vikströms statistik så ser man att löneandelen ökade från 1919 till 1921 från 47,8 till 62,5 procent i jordbruket och  från 55,26 till 62,93 procent i industrin (även om löneandelen där tillfälligt föll tillbaka till 54,3 procent 1922). Bohlin och Larsson visar att en liknande ökning efter första världskriget påvisats också för Danmark:  "Greasley and Madsen /.../ found a similar dislocation of incomes in favour of labour in Denmark in the aftermath of World War I. They attributed most of that shift to a rise in labour’s bargaining power associated with trade union militancy."

Larsson skriver på annat ställe (2011, s 493) om den unikt snabba löneökningen efter första världskriget, och i detta stycke periodiseras också hela epoken 1917-2010:

"The most remarkable surge in nominal wages took place towards the end and in the aftermath of the First World War, between 1917 and 1921, when wages rose 134 per cent. Wages then fell substantially in the ensuing deflation but remained quite stable in the rest of the 1920s and the 1930s. A steady and long-term rise followed from the 1950s until the depression at the beginning of the 1990s. After the crises, nominal wages have increased moderately."

Alltså,  kaos på 1920-talet, sedan stillastående under 1930-talet -- förvånande! --, stadig ökning 1950-1990 och därefter långsammare ökning efter 90-talskrisen. Reallöneutvecklingen (alltså inte längre nominallöner) för manliga industriarbetare periodiserad ser ut så här enligt Larsson: industrialiseringsfasen 1860-1913 1.6 procent per år, mellankrigstiden 1913-1950 2.1 procent per år, de gyllene åren 1950-1973 3.8 procent per år, och globaliseringsfasen 1973-2007 bara 1.1 procent per år (s 495). Observera att medan nominallönerna växte stabilt 1950-90 så ökade reallönerna mycket snabbare under 50- och 60-talen än under 70- och 80-talen. Åren 1976-1983 så föll faktiskt de manliga industriarbetarnas reallöner med 11 procent; ett mycket kraftigt fall att jämföra med bara -4.4 procent under 90-talskrisen 1990-1993 (s 497).

Roine och Waldenström 2011
Sedan 1980 har kapitalinkomsternas betydelse i den svenska ekonomin ökat rejält. Kapitalinkomsterna är också högt koncentrerade, framför allt till den procent av befolkningen som tjänar mest. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström visar att om man jämför toppercentilens andel av nationalinkomsten mätt utan samt med kapitalinkomster så var toppercentilens andel år 1980 4.3 respektive 6.5 procent, men år 2008 4.3 respektive 7.4 procent (s 5). Medan löneinkomsternas ojämlikhet med detta mått alltså inte ökat, så gör ökade (ojämlikt fördelade) kapitalinkomster att den totala ojämlikheten ökat. De ökade kapitalinkomsterna är framför allt ett toppercentilfenomen: inte ens percentilerna 91-95 i inkomstfördelningen har några större kapitalinkomster.

Roine och Waldenström påpekar att en andel till ökade kapitalinkomster är att sådana sedan år 1991 är lägre beskattade än löneinkomster, vilket orsakade en spik i kapitalinkomster under övergångsåren då de som kunde "skifta" sina inkomster från en typ till en annan gjorde det (s 7). Men de menar ändå att de ökade kapitalinkomsterna överlag är ett reellt fenomen, som kan förändra vår tolkning av de kontinentaleuropeiska ländernas utveckling (Sverige räknas dit) jämfört med de anglosaxiska länderna, vad gäller inkomstfördelningen:

"These findings offer important clues for how to interpret the recent increases in top income shares in Sweden. In the U.S. context it seems clear that the main driving force behind top income growth is increasing wage inequality. In the European, and especially in the Swedish case, there is much less evidence of such pronounced wage dispersion (though wage inequality also has gone up). If the capital gains that we have found to make a big difference to inequality in Sweden stem from work effort and are in effect “hidden” wage income then the Swedish development is much closer to the recent Anglo-Saxon development than what previous studies suggest. If, on the other hand, the main reason for growing inequality in Sweden is more related to a skewed distribution of private wealth and large increases in asset values the story is a different one." (s 16)

Fotnoter
[1] Jfr Vikström (2002, s 13): "This thesis is rooted in the tradition of historical study known as macroeconomic history. Within this tradition issues pertaining to growth, structural change and the distribution of income are discussed."

Referenser 
Jan Bohlin och Svante Larsson, "The Swedish wage-rental ratio and its determinants, 1877-1926", Australian Economic History Review 1 2007.
Greasley, D., and Madsen, J. (2006) A Tale of Two Peripheries: Real Wages in Denmark and New
Zealand, 1875–1939. Scandinavian Economic History Review, 54, 116–136.
Karl Jungenfelt, Löneandelen och den ekonomiska utvecklingen. En empirisk-teoretisk studie (Uppsala: Almqvist och Wicksell, 1966).
Jonas Ljungberg, "Earnings differentials and productivity in Sweden, 1870-1980", 2004.
Jesper Roine och Daniel Waldenström, "On the Role of Capital Gains in Swedish Income Inequality", paper, augusti 2011.
Lennart Schön, "Internal and external factors in Swedish industrialization", Scandinavian Economic History Review nr 3 1997.
Peter Vikström, The Big Picture: A Historical National Accounts Approach to Growth, Structural Change and Income Distribution in Sweden 1870-1990. Umeå Studies in Economic History 26, 2002.

---
Uppdatering 11 februari 2013

ur Svenskt Näringsliv, "Baksmällan: det ekonomiska läget", december 2002.

"En av globaliseringens effekter är sannolikt att kapitalavkastningen, och därmed vinstandelen av BNP, fortsätter att ligga på en högre nivå än på 1970- och 1980-talen. Det är i så fall en fördel att anpassa villkoren för investeringar och sparande till vad som erbjuds i omvärlden." (s 4) /.../
Löneandelen av BNP kan pressas av att det internationellt tillgängliga arbetskraftutbudet har fyrfaldigats sedan 1980 och fortsätter att växa i mycket snabb takt. I motsvarande grad drivs då vinstandelen upp. Empiriska analyser tycks ge stöd åt denna tes.
IMF har nyligen analyserat frågan i mer detalj. Löneandelen av BNP har fallit med några procentenheter i nästan hela västvärlden. De finner belägg för att globaliseringen och automatisering har pressat löneandelen, medan en avreglering av arbetsmarknader snarast haft den omvända effekten.
Även i Sverige har vinstandelen ökat med ungefär lika mycket som i västvärlden i övrigt. Det skapar ett visst dilemma, eftersom ägarnas avkastningskrav självfallet också har ökat för svenska företag, i linje med ökningen av den internationella kapitalavkastningen. Detta tas sällan hänsyn till i de inhemska löneförhandlingarna. Om vinstandelen fortsätter att ligga på en högre nivå, samtidigt som svenskars diskontering av framtiden är densamma som tidigare, så skulle det tala för att kapitalbildningen borde vara större än tidigare." (38f)

Svenskt Näringsliv, "Fem vägval för Sverige – Näringslivets långtidsutredning", juni 2007

Exploateringskvot och profitkvot i Sverige 1800-2005

"Profitkvotens fallande tendens" är ett gammalt, välkänt marxistiskt begrepp. Marx såg profitkvotens fall som just en tendens, som kunde upphävas av mottendenser. Huvudkritiken mot PFT-teorin är att mottendenserna kan överträffa PFT också på lång sikt, och på så sätt utesluta förekomsten av en långsiktig PFT. Den huvudsakliga mikroekonomiska kritiken av PFT är Okishioteoremet som hävdar att om varor utbyts till sina produktionspriser och lönerna är orörliga, så kommer innovationer av nya produkter att leda till kortsiktiga superprofiter när lönerna inte hänger med den nya produktiviteten, och denna produktivitet kommer därefter att sprida sig ut över ekonomin med en generellt stigande profitnivå som resultat. Syftet i ekonomisk-historikern Rodney Edvinssons artikel "A Tendency for the Rate of Profit to Fall? From Primitive to Flexible Accumulation in Sweden 1800-2005" från 2010, från vilken även översikten ovan är hämtad, är att empiriskt testa förekomsten av PFT i Sverige 1800-2005; det har gjort förvånande få empiriska studier av PFT, konstaterar Edvinsson.

Edvinsson använder statistik från nationalräkenskaperna, tidigare presenterade i hans avhandling Growth Accumulation Crisis från 2005, för mått som kapitalstocken, produktion/kapitalstock (capital-output-ratio, kapitalintensitet), överskott/kapitalstocken (profitkvot), och överskott/arbetsinkomster (exploateringskvot).

Kapitalintensiteten har ökat rejält sedan 1850, föga förvånande: i snitt med 0.5 procent per år. Hälften av denna ökning beror på att tillväxten i volymen av kapitalvaror var högre än tillväxten i volymen av BNP, och hälften berodde på en ökning i kapitalvarornas relativpriser. Kapitalintensiteten ökade särskilt snabbt under fyra decennier: 1850-talet, 1870-talet, 1910-talet och 1970-talet (s 473). Alla dessa fyra decennier sammanföll med omvandlingar mot nya "ackumulationsfaser", ett periodiserande begrepp som är relaterat till reguleringsskolans "ackumulationsregimer" men, menar Edvinsson, flexiblare. Under "rekordåren" 1950-1970 var tillväxten i kapitalstocken rekordsnabb, över 5 procent per år, men eftersom BNP-tillväxten var så snabb under dessa år så ökade inte kapitalintensiteten lika kraftigt som under de fyra ovan nämnda decennierna (s 474).

Edvinsson operationaliserar exploateringskvoten som överskott delat med arbetsinkomster. Av detta följer att:

“The change in the rate of exploitation is determined by two factors: the change in the nominal wage rate (nominal wage per employed or per hour worked) and the change in nominal productivity (nominal value added per employed or per hour).” (s 475)

Utvecklingen för exploateringskvoten, brutto och netto, 1850-2005 syns i diagrammet nedan:

Nivån år 2005 var ungefär densamma som år 1850, så det finns långsiktig stabilitet, konstaterar Edvinsson (s 476). Men inom denna långsiktiga stabilitet finns det stora variationer. Exploateringskvoten toppade runt 1870 och runt 1910, och stod som allra lägst under 1970- och 1980-talen. Under 1976-1982 var nettoexploateringskvoten till och med negativ; "This was the most severe crisis of profitability for manufacturing in modern times. It was to a large degree the expansion of government services that rescued the economy from collapsing. " (s 476) Från slutet av 1970-talet till 1990-talet återställdes profitabiliteten i svensk industri genom att löneökningstakten sjönk och genom en produktivitetsboom under 1990-talet.

Edvinsson definierar profitkvoten:
S/K = S/Y * Y/K
där S är överskottet (surplus), Y är value added, och K är kapitalstocken. Profitkvoten S/K kan alltså förändras på två sätt, genom en förändring av ration S/Y som är överskott per output, eller genom förändring av ration Y/K som är kapitalintensiteten. En ökad kapitalintensitet ger allt annat lika en minskad profitkvot. Likaledes ger en lägre överskottskvot (S/Y) samma resultat. Båda dessa faktorer bidrog till profitkvotens fall 1850-1970 (s 477). Mer precist så förklarar ökningen av kapitalintensiteten 56 procent och minskning av överskottskvoten 44 procent av den fallande profitkvoten 1871-1900 till 1971-75 i industrin (s 479). Den därpå följande ökningen av profitkvoten från 1971-75 till 1996-2000 förklarades till 62 procent av ökad överskottskvot och 38 procent av minskad kapitalintensitet. Edvinsson beskriver den nya situationen, med en ny ackumulationsfas, som att "under flexible accumulation, the profit rate is kept at a higher level by keeping investments, especially in inventories, to a minimum and increasing the surplus share" (s 482).


Fotnot
"Toward the end of the 20th century, residential investment in Sweden became by far the lowest in any OECD country in proportion to GDP." (s 474)

Referens
Rodney Edvinsson, "A Tendency for the Rate of Profit to Fall? From Primitive to Flexible Accumulation in Sweden 1800-2005", Review of Radical Political Economics 2010

Socialpolitik och social rörlighet

Jag har tidigare bloggat (0, 1, 2, 3, 4) om korrelationen mellan inkomstfördelning och social rörlighet: för de länder som vi har data, så har länder med större inkomstojämlikhet lägre social rörlighet, och vice versa. Korrelation är inte kausalitet men här finns det bra teoretiska argument för att förhållandet är kausalt, verkandes genom en kedja där större inkomstojämlikhet ger större boendesegregation, större utbildningssegregation etc som minskar möjligheten till social rörlighet.

Jag tror dock att det finns en institutionell faktor i välfärdsstatsdesign som är relativt autonom från inkomstfördelningen och som också spelar en stor roll för social rörlighet: socialpolitik med frågor som hur man från statens/det offentligas håll arbetar med drogberoende, föräldrar som vansköter och misshandlar sina barn, etc. Helen Epstein har en intressant artikel i senaste New York Review of Books om situationen i New York City med fosterhemspolitik etc. Hon tar bland annat upp hur en aktivist som heter David Tobis i början av 1990-talet fick enorm sponsring av en anonym miljardär för att förbättra systemet, och Tobis kommer nästa år ut med en bok om detta på Oxford University Press: From the Other Side: How Parents and Their Allies Changed New York City’s Child Welfare System.

Helen Epstein, "New York: The Besieged Children", New York Review of Books juli 2012

En kvantitativ undersökning av sociala pakter

John S Ahlquist definierar "social pakt" som en formell överenskommelse mellan regering, arbetsgivare och fack om löneåterhållsamhet i utbyte mot policies*. Han menar att genom att studera sociala pakter så kan man öka förståelsen om partieffekter på ekonomisk performance** (eftersom vänsterpartier har större kapacitet att sluta pakter), såväl som förståelsen av politiska konjunkturcykler.

En väldigt stor majoritet av forskningen om sociala pakter utgörs av fallstudier med kvalitativ metod, och det stora nya med Ahlquists paper är att han har skapat ett kvantitativt dataset för att analysera pakter. Datasetet innefattar tjugo rika länder för åren 1974-2000: Australien, Kanada, EU15 förutom Luxemburg, Norge, Nya Zeeland, Schweiz och USA. Av någon anledning har han kvartalsdata vilket jag tycker känns som ett omotiverat försök att klämma upp N. Han har kodat variabeln, som är en dummy med 1 för att en pakt startar/finns och 0 för att ingen pakt finns eller startar, utifrån European Industrial Relations Review för de europeiska länderna och sekundärlitteratur för de övriga (s 35). Ett bra sätt att diskutera om en kvantitativ variabel mäter det som den ska mäta (validitet), är att relatera dess innehåll till vad vi utifrån forskningen vet om företeelsen som variablen ska fånga. Detta gör Ahlquist, som är en bra skribent, och det finns ett pinsamt inslag i hans redogörelse: alla tiders mest kända sociala pakt, den nederländska Wassenaaröverenskommelsen 1982, registreras inte som en social pakt i Ahlquists data! Han förklarar:

"I should note one consequence of my coding and analysis decisions. By my definition and coding scheme the 1982 Wassenaar and 1994 “New Course” agreements in the Netherlands fail to qualify as pacts, even though there are several observers who treat both as important social pacts (Hamann and Kelly, 2007; Hemerijck, Van der Meer and Visser, 2000; International Labour Organization, 2005; Pochet and Fajertag, 2000; Visser, 1998). I justify this decision on the grounds that there was no evidence that government made public statements of support for either accord; indeed, both agreements were concluded under government threats of unilateral legislation (EIRR, various; International Labour Organization, 2005; Visser, 1998).15 Neither accord made demands on the government. Although there is a consensus that the government was deeply involved in brokering these Dutch deals, this is distinct from the logic of publicly contracting over policy that I argue is the sine qua non of a social pact. In any event, re-running the analysis below including both of these cases does not alter the substantive interpretation of the statistical findings below, though the magnitude of some coefficients alters." (s 18)

Det känns lite groteskt att Wassenaaröverenskommelsen inte räknas, men Ahlquists argument att en omkodning för att inkludera den och överenskommelsen 1994 faktiskt inte ändrar de ekonometriska resultaten, har tyngd. (Såtillvida det inte är så att hela Ahlquists mätning är lika dålig, så att resultaten överhuvudtaget är suspekta...) Ahlquist är också lite otydlig med att diskutera vad den beroende variabeln egentligen innehåller; i en tabell (3, s 30) så framstår det i mina ögon som att datasetet bara har 14 stycken "ettor", alltså lägen där en social pakt anses ha skapats, vilket verkar bisarrt få.

Han undersöker med en duration-modell vilka faktorer som orsakar uppkomsten av sociala pakter. Utifrån litteraturen gör han upp en mängd hypoteser om vilka fenomen som ska påverka uppkomsten av pakter: pakter ska vara mer sannolika just före val, att pakter är mer sannolika under minoritetsregeringar, att vänsterregeringar är fördelaktiga för uppkomsten för sociala pakter, att pakter är mer sannolika att uppkomma i tider med ekonomiska besvär (inflation och arbetslöshet), att pakter var mer sannolika under Maastrichtperioden, förberedelserna för EMU, än annars, att länder med mer utrikeshandel får fler sociala pakter, att högre facklig anslutningsgrad och större facklig centralisering ger fler pakter, osv. De två variabler som jag är mest intresserad av är partier och fack. Resonemanget om vänsterregeringar lyder så här:

"Baccaro (2006), Harcourt and Wood (2003), and Rhodes (2001) all argue that Left parties are more likely to negotiate policy with unions since wage earners are their core constituency. In addition, I argue that strong party-union linkages make pacts more likely for three reasons: 1) unions are able to block policy proposals they dislike within the party apparatus preventing Left parties with strong union ties from campaigning on monetarist or pro-employer platforms; 2) party-union linkages decrease the transaction costs of bargaining with and delivering policy to unions; 3) party-union linkages increase the electorate’s uncertainty about the party’s ability to enact the appropriate policies if these policies might hurt unions; and 4) following Spiller and Tommasi (2003), long term, repeated interaction between elites makes intertemporal political bargains more likely to be sustained." (s 14)"

Och resonemanget om facken så här:

"Most agree that pacts are only attractive when unions are powerful enough in aggregate to affect the evolution of nominal wages in the economy but there is disagreement as to whether highly or moderately centralized labor movements are most conducive. Hanck´e (2002) and Harcourt and Wood (2003) argue that pacts emerge where wage bargaining is highly centralized because bargains allegedly depend on the ability of peak associations to enforce wage restraint on affiliates."

Inga konstigheter.

I tabell 1 nedan ses tabellen med resultaten för Ahlquists grundmodell.

De variabler som blir statistiskt signifikanta (skrivna i fetstil) är arbetslösheten - högre arbetslöshet ger större sannolikhet för en social pakt, tid sedan det senaste valet - om landet är närmare ett nytt val så är en social pakt mer sannolik - samt vänsterregering: med vänsterregering är en social pakt också mer sannolik.

Ahlquist visar grafiskt rätt snyggt på de substantiella effekterna av dessa tre variablerna (och av någon anledning också inflationen, som inte har någon effekt) med nedanstående plott som visar koefficenterna för de tre multiplicerade med en substantiellt rimlig simulerad ökning av variabelns värde.

För tiden sedan senaste valet visar plotten effekten av att gå ytterlgare ett kvartal utan val; för vänsterregering har medianförändringen i vänsterinslag i regeringen över ett val använts (4.3), och för arbetslösheten har mediankvartalsförändringen (0.2) använts.

Utöver de tre nämnda oberoende variablerna med signifikanta effekter är den viktiga variabeln i undersökningen också Maastrichtperioden: sociala pakter var mer sannolika då, när länder förberedde sig för EMU.


Fotnot
*Notera asymmetrin: facket ska avstå löneutrymme, men arbetsgivarna ska inte göra motsvarande uppoffringar.
**Den makroekonomiska bakgrundsantagandet: "The new Keynesian macroeconomics relaxes the assumption of perfectly competitive labor markets, opening a channel for policy-makers and wage bargaining agents to affect the real economy (Iversen and Soskice, 2006; Soskice, 2000).


Referenser
John S Ahlquist, "Parties, Pacts, and Elections: The Determinants of Social Pacts, 1974-2000", paper, 2008 (publicerat år 2010 i Journal of Politics, pdf här)

Frikoppling mellan BNP-utvecklingen och medianlönernas utveckling?

Det finns många intressanta sätt att mäta inkomstfördelningen på. Här på bloggen har jag diskuterat den personliga inkomstfördelningen, fördelningen mellan personer oavsett vilken typ av inkomst det är (Volscho och Kelly 2011, Waldenström 2012,) såväl som den funktionella inkomstfördelningen, fördelningen mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster (Blanchard 1997, Fichtenbaum 2009, Milberg och Winkler 2010, Svanlund 2010, Schneider 2012,). Jag har diskuterat social rörlighet och "jämlika möjligheter" (Dunzlaff et al 2010), såväl som förhållandet mellan löneutrymme och löneutveckling (Eichengreen och Vazquez 1999, Molinder 2012) och lönefördelningen (Western och Rosenfeld 2011).

Ett angreppssätt som jag ägnat väldigt lite uppmärksamhet är dock att kolla direkt på löneutvecklingen för t ex medianlöntagaren och relatera detta till BNP-tillväxten för att se hur stor del av den växande kakan som tillfaller just medianlöntagaren. Forskningen om löneutrymme och löneåterhållsamhetsstrategier (Eichengreen och Vazquez, Molinder, Hatton och Boyer 2005, Johnston och Hancké 2009, Baccaro och Simoni 2010, Traxler och Brandl 2010, etc) är förvisso relaterad, liksom forskningen om huruvida EMU har pressat ner löneökningarna (Alesina et al 2010, Mikosch och Sturm 2012). Den litteraturen brukar dock använda genomsnittliga löneökningar, sett över hela löntagarkollektivet i hela ekonomin eller per sektor, som variabeln i fokus och beroende variabel. (Det gör även Western och Healy 1997 som kollar på industrilönernas sjunkande ökningstakt.) Den litteratur som jag funderar på nu är den som istället relaterar medianlöntagaren till den totala tillväxten. Så gör Jess Bailey, Joe Coward och Matthew Whitaker i sin rapport "Painful separation" från förra året. De kollar på förhållandet mellan BNP-tillväxt och medianlöntagarens löneökningar sedan 1970-talet, och kallar detta förhållande för "the relation between the pay of ordinary workers and general economic performance" (s 2).

Detta förhållande är inte alldeles enkelt, utan analysen för att begripa det måste göras i flera steg, vilket påvisas i figuren nedan.

 

Det första steget i fördelningen av "kakan" är alltså uppdelningen mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst, den sk funktionella inkomstfördelningen. För att sedan kunna kolla på medianlöntagarens lön och relatera den till den hela kakan måste man också beakta att "arbetets andel" uppdelas på (a) lön och (b) förmåner som inte är lön: försäkringar, friskvårdspengar etc. Den senare delen har ökat i betydelse de senaste decennierna, vilket faktiskt gör medianlönens utveckling lite vansklig som indikator på medianlöntagarens välmåendes utveckling. Det tredje analytiska steget är att lönekakan - den del av den stora kakan som är kvar när kapitalet fått sitt och löntagarförmåner som inte är lön har fått sitt - också måste uppdelas på de många löntagarna, som t ex kan indelas i höginkomsttagare, mellaninkomsttagare och låginkomsttagare. Figuren ovan och de komplikationer som den innebär för användandet av medianlönen som indikator på "vanligt folks" välmående, är väl värda att behålla i bakhuvudet under läsningen av Bailey et als rapport.

För rapporten ger en del slående resultat. Tabellen nedan redovisar för de tio länderna i studien per decennium snittet för årlig tillväxt i (a) BNP och (b) medianlönen, och visar att det verkligen verkar föreligga en frikoppling mellan den stora kakans tillväxt och medianarbetarens lönetillväxt.

Vi ser att i USA har under varje decennium sedan 1970-talet medianlönen vuxit mindre än 75 procent (rosa ruta) av vad BNP vuxit; faktum är att både på 1970-talet och 1980-talet växte medianlönen med mindre än 50 procent (grön ruta) av BNP-tillväxten. I Australien har under tre av fyra decennier medianlönen vuxit mindre än 50 procent av BNP-tillväxten, och i Kanada gäller detta för båda decennierna som Bailey et al har data för. Dessa tre länder har Bailey et al därför sorterat in som gruppen med "kronisk" frikoppling mellan BNP-tillväxt och medianlön. I Frankrike, Storbritannien och Tyskland syns däremot ingen konsekvent frikoppling, även om det verkar ha skett en under det senaste decenniet. Denna grupp kallar Bailey et al för "akut". Slutligen har fyra länder svagare tecken på frikoppling: Japan (som dock haft mycket låg BNP-tillväxt de senaste två decennierna, vilket gör landet speciellt), Finland, Danmark och Sverige. Denna grupp benämns "mild".

Den frikoppling som syns i tabellen blir än tydligare i denna välbekanta bild över utvecklingen i USA:

Den US-amerikanska bilden är dock inte allmängiltig. För Sverige har Bailey et al bara data tillbaka till 1995, men där går BNP-tillväxten och medianlönen i takt och för Danmark ser utvecklingen ut så här:

Det är som sagt också värt att hålla i åtanke det speciella med att kolla på medianlönen som indikator på "vanligt folks" materiella välmående. Bailey et al visar att i Frankrike så har det inte gått särskilt bra för medianlöntagarna, men det beror inte som i USA och Storbritannien på att topplöntagarna har dragit ifrån eller som i Tyskland på 2000-talet på en fallande löneandel (s 29). Istället beror det på att låginkomsttagarna haft så höga löneökningar! Detta förklarar de med en inflationsindexerad minimilön och 90 procents kollektivavtalstäckningsgrad, att jämföra med Tyskland där täckningsgraden föll från 87 procent 1995 till 73 procent 2004 (s 30). Dustmann, Ludsteck och Schönberg  (2007) hävdar att detta fall förklarar mer än en fjärdedel av den bottendrivna ojämlikhetsökningen i Tyskland under perioden.

Bailey, Coward och Whittaker visar också (s 15) att lönernas andel av anställdas totala kompensation minskat i nio av tio länder sedan 1970-talet (faktum är att Sverige är det enda undantaget). Återigen tycker jag att detta komplicerar deras resultat. Om man vill ha medianlöneutvecklingen-till-BNP-utvecklingen som en indikator på materiallt välmående för medianlöntagaren, borde man då inte helt enkelt strunta i att räkna bort anställningsförmånerna som inte är lön? Är inte den totala ersättningen en bättre indikator?

Referenser
Jess Bailey, Joe Coward och Matthew Whittaker, "Painful separation: An international study of the weakening relationship between economic growth and the pay of ordinary workers", Resolution Foundation, oktober 2011.
Christian Dustmann, Johannes Ludsteck och Uta Schönberg, "Revisiting the German wage structure" (pdf), IZA Discussion Paper, 2010.

Fotnot
En sidoanmärkning är att Bailey et al ser "declining bargaining power of workers" som en förklaring till ökad löneojämlikhet och fallande löneandel i Sverige. Det enda exempel som de tar på detta är att arbetsgivarna sa upp de centraliserade löneförhandlingarna, varpå 1992 års Rehnbergkommission innebar "lowering wage levels in part to enable Swedish exports to become competitive" (s 31).

Det tyska och finska missnöjet med 'banking union'

"The gloves are finally coming off among Germany’s normally sober and scrupulously polite community of economists in a bitter battle over the future of the euro.

Serious lecturers in the higher flights of public finance and monetary economics have been trading accusations of stirring up nationalist fears in a “bar-room debate”, according to one faction, and deliberately falsifying the facts, according to their opponents.

At the heart of the confrontation is a distinguished and media-savvy professor, head of one of Germany’s most renowned economic institutes. His emotive language and stark warnings of vast European debts guaranteed by Germany have provoked angry counter-charges of populism from his fellow academics.

Hans-Werner Sinn, professor at Munich university and head of the Ifo economics research institute, was a leading signatory on a doom-laden open letter, published by the conservative Frankfurter Allgemeine newspaper last week, denouncing the government’s moves towards a “banking union” in the eurozone."

Quentin Peel i FT 13 juli

Madeline Chambers, "German economists say 'no' to banking union", Chicago Tribune/Reuters
Marc Beise, "'Der Aufruf ist eine Schande'", SZ 6 juli
Daniel Gros, "An incomplete step towards banking union", voxeu 7 juli
SvD, "Finland hotar med euroexit", 6 juli
D.S., "172 German professors can't be wrong", Economist Free Exchange 6 juli
De finska Socialdemokraterna, från vilka finansministern kommer, har gjort euroskeptiska utspel för att vinna tillbaka arbetarklassväljare från Sannfinnarna och måste därför spela hardball i EU-politiken, rapporterar Michael Stothard i FT.
Michael Stothard, "Finland still affecting eurozone stance on debt", FT 12 juli
Också Tony Barber fokuserar på nationella politiska dynamiker i sin krönika.
Barber, "Catch-22: the craziness of saving the euro", FT 13 juli
Quentin Peel, "German economists slug it out over euro future", FT 13 juli
Quentin Peel, "Merkel faces revolt over Spanish bank aid", FT 15 juli
Münchau sympatiserar med det "eurovänliga" kontrauppropets mål, men inte med deras debatteknik: han hävdar att de nedbetonar för mycket vilken stor reform det faktiskt vore med banking union, som enligt Münchau innebär transferunion, även om de har rätt i att en sådan är nödvändig.
Wolfgang Münchau, "The euroskeptics have the best lines again", FT 15 juli

Facklig förnyelse och institutionella förutsättningar

Som jag konstaterade här på bloggen häromdagen så startade den stora "union revitalization"-debatten, debatten om facklig förnyelse, i USA på 1980-talet och kom till Europa via Storbritannien på 1990-talet. Det verkar finnas en korrelation mellan hur svagt facket är, och hur tidigt det börjat "förnya sig". Kan man då säga att det handlar om kausalitet, att ju svagare facket ju mer förnyande kommer det att vara? Jag kollar här på fem papers i denna litteratur.

Frege och Kelly 2003
Frege och Kelly börjar sin artikel med att konstatera att mycket litteratur har ägnat sig åt att analysera hur politiska och ekonomiska faktorer kan förklara fackets nedgång, men att de så att säga vill gå ett steg längre i diskussionen och analysera: hur reagerar facket på svårigheterna och vilka strategier väljer man och hur kan dessa val förklaras? De har studerat fem länder: Storbritannien, USA, Tyskland, Italien och Spanien. Två är 'liberala marknadsekonomier' i Varieties of Capitalism-typologin, en är en 'koordinerad marknadsekonomi' och Italien och Spanien är "less reliably classified as 'Mediterranean economies'" (s 7). De fackliga strukturerna varierar mellan unitära och i Hymans bemärkelse marknadsinriktade konfederationer i Storbritannien och USA, konkurrerande och klassorienterade konfederationer i Italien och Spanien, och den 'samhällsorienterade' tyska fackföreningsrörelsen.

"What types of action might comprise union revitalization and how might they assist unions?" Frege och Kelly tar upp sex stycken strategier.
1. organisering
2. omstrukturering
3. koalitionsbyggande med andra sociala rörelser, "such as the anti-globalization or environmental movement"
4. partnerships med arbetsgivare
5. politiskt agerande
6. internationella länkar (s 9)
De sammanfattar sina viktigaste findings. I Storbritannien har det fackliga medlemskapet och politiska inflytandet ökat något efter "many years of decline and political exclusion". Detta har skett på grund av orsakad organiseringsaktivitet; även en ny arbetsrättslig lag år 1997 har underlättat. I USA har fackens organisering och politiska aktivism ökat och inflytandet har därmed ökat. Man har också använt sig av koalitioner med andra sociala rörelser, på både lokal och internationell nivå. I Tyskland har facket fokuserat på traditionella metoder - kollektivavtal och företagsråd - och Frege och Kelly menar att man tappat positioner. I Spanien har politiken stått i fokus, och facket har gjort överenskommelser med både höger- och vänsterregeringar. Försök att utöka kollektivavtalens betydelse har misslyckats pga arbetsgivarnas motstånd. I Italien har facket lyckats förnya sig ideologiskt och organisatoriskt, med ökat samarbete mellan konfederationer och "increasing rank-and-file support" (s 10).

Hur kan man då förklara skillnader i strategiska val? Frege och Kelly säger: "Why, for example, is the organizing approach dominant in the two Anglo-Saxon countries, but not in the other three countries?" (s 10) Förvånande nog, konstaterar de, så har föga forskning fokuserat på denna fråga om strategiska val.

"It is surprising that although Kochan, Katz and McKersie (1986) introduced the concept of 'strategic choice' to the industrial relations literature in the mid-1980s, there is hardly any research on the different strategic choices made by unions."

Istället, säger de, har den mesta jämförande forskningen om fackföreningsrörelser varit av två typer. Den ena försöker förklara variationen i kvantitativa indikatorer som facklig anslutningsgrad eller strejkfrekvens. Den andra typologiserar facken, som t ex Maurice och Sellier (1979) som jämförde de franska fackens "karismatiska" och "känslomässiga" stil med de tyska fackens mer "byråkratiska" dito. Martin och Ross (1999) och Ebbighaus och Visser (2000) har relaterat fackföreningarnas typologier till arbetsmarknadsssystemen i stort. Gentemot dessa så säger Frege och Kelly att "despite the obvious analytical importance of 'institutions', we argue that explaining actors' strategies by their institutional context alone is too simplistic and deterministic". De lyfter också fram Hyman (1994) som betonat betydelsen av "facklig identitet", en faktor som riskerar att genom att vara svårdefinierbar bli tautologisk.

"In summary, our reading of the comparative literature on union strategic choices has produced three possible determining factors: institutional differences, identity differences, and differences in employer, political party or state strategies. Rather than treating these as alternative explanations, it seems more sensible to develop an encompassing framework which allows us to explore the interrelations between them. Moreover, we argue that it is not sufficient to explain variation between national union movements in terms of these three factors alone. We will show that unions' choices are also influenced by their internal structures and by framing processes. In other words, we argue  that structural variables (though useful in providing a primary explaination of cross-country variation) are insufficient to explore the deeper dynamics of union revitalization." (s 12)

De utvecklar en "modell" för fackförbunds strategiska val, som ser ut så här:

Baccaro Hamann Turner 2003
Facken försvagas överallt, och möter samma utmaningar.
"Unions are everywhere re-launching themselves as 'political subjects', as actors engaged not just in collective bargaining and workplace regulation, but also in the broader aggregation of political and social interests (Pizzorno, 1978)." (s 119)
En tydlig formulering av tanken att svagare institutionell position ger mer organiserande fack:

"Unions are institutionally embedded when their organizational fortunes are at least partially uncoupled from their labour market strength, thanks to institutional arrangements such as automatic extension clauses, representation in decision-making bodies, legal frameworks and public funding. Unions whose primary source of strength is in their membership base appear more likely to seek expanded external support by organizing and mobilizing the unorganized. Such organizing drives often differ from the conventional in that the focus is more on the community than on the enterprise. In addition, where traditional institutional channelse are blocked such unions often turn to coalition building with various social movements and citizenship groups at the local as well as national level. Thus American and British unions, with a weak institutional position, have promoted organizing and rank-and-file mobilization on a growing scale. /.../
in Germany, Italy and Spain, unions rely to a large extent on institutional position." (s 120f)

Empiriska findings: två olika strategiska vägar. En som fokuserar på "social partnership"; Italien och Tyskland är exempel på detta. Den andra är "social movement unionism", som USA är ett exempel på.

"British unions on the whole /.../ appear less steadfast than the most active American unions in the pursuit of organizing. The return of the Labour Party to power has opened up another, more traditional channel of influence/.../" (s 123)
"The trajectory of the Spanish unions in the 1990s is in some respects similar to the Italian. As in Italy, the political context has been hospitable to labour inclusion/.../" (s 124)
"German unions today appear to be muddling through: no clear strategic orientation is visible." (s 124)

Baccaro Hamann och Turner hävdar att två av Frege och Kellys variabler är särskilt viktiga: (1) social och ekonomisk förändring, och (2) institutioner. "the first explains the generalized prominence of political strategies across very different contexts, while the second accounts for contrasting strategic emphases both in politics and in addition to politics across our five countries." (s 125)

Pernicka 2005
Susanne Pernicka från universitetet i Wien är en av de stora forskarna vad gäller facklig förnyelse. I sin artikel "The evolution of union politics for atypical employees" undersöker hon österikkiska facket GPA och tyska ver.di:s försök att organisera egenanställda (f-skattare) fackligt. Studien är en most-similar-country design (s 207); Österrike och Tyskland har liknande (korporatistiska) arbetsmarknadssystem och GPA och ver.di organiserar båda i den privata tjänstesektorn. Pernicka intervjuade sex stycken fackliga aktivister från de två facken, och arbetar dessutom själv som representant för egenanställda i GPA (!) (s 208). Hon är intresserad av två aspekter av fackets arbete med denna typ av anställda: "logic of membership" och "logic of influence", en typologi som hon hämtat från Schmitter och Streeck (1999).

Faktum är att Pernicka egentligen inte ger någon utförligare eller teoretisk diskussion av varför facken väljer vissa strategier snarare än andra, men hon ger dock en mycket intressant analys av utvecklingen av användningen av falska f-skattare i de två länderna. Hon konstaterar att "some Austrian and German employers utilize self-employment arrangements to avoid payroll taxes and social security contributions" (s 211), och beskriver också politiska svar på detta:

"The increase in the number of dependent self-employed persons outlined earlier has led to growing concerns among governments and trade unions about their legal status and social security coverage. In order to limit the trend towards a transformation of dependent standard employment into dependent self-employment, the German red-green coalition government introduced a general assessment procedure to distinguish between employees and (dependent) selfemployed workers in 1999. Hence, the German parliament passed the Act on the Advancement of Self-Employment (Gesetz zur Förderung der Selbständigkeit), which was  primarily targeted at eliminating the status of dependent self-employed workers or at least to clearly differentiate between dependent self-employed and ‘true’ self-employed workers. Therefore, a set of five criteria was established to assess the employment relationship, with a person classified as an employee if any three of the five criteria were fulfilled: the person (1) does not employ other workers at wages above €325 per month; (2) depends strongly upon one employer; (3) is employed with tasks for which his/her employer or a comparable employer usually employs dependent workers; (4) does not act as an entrepreneur; and (5) prior to their job he/she carried out the same work as an employee." (s 215)

Bara tre år efter 1999 års reform backade dock regeringen i frågan. Arbetslösheten bet sig kvar på en hög nivå, över 11 procent, och man såg egenföretagande som en lösning på arbetslöshetsproblemet. I Hartzreformerna ingick därför en reform för att göra det lättare och billigare att driva enpersonsföretag, så kallade Ich-AGs (s 216). Detta innebar att "the aforementioned criteria that provided a means of differentiating between true and dependent self-employment have become toothless, which might result in a further rise of dependent self-employment" (s 206f). DGB motsatte sig reformen men det hjälpte inte.

I Österrike genomfördes år 1997 en lag för att se till att egenanställda skulle omfattas av socialförsäkringssystemet. Facket har också velat att egenanställda skulle omfattas av a-kassan, men detta var inget för FPÖ-ÖVP-koalitionen under vilken relationen mellan regeringen och facket försämrades rejält (s 217).

I österrikiska konfederationen har egenanställda varit välkomna som medlemmar, formellt sett, sedan 1991 (s 219). Det första ramavtalet för egenanställda tecknades 1999; detta gällde journalister och sysselsatta i mediabranschen. GPA har sedan 2001 haft en arbetsgrupp för frågan. Verdi bildades som en sammanslagning av fem förbund år 2001 och av de fem var det bara ett (mediafacket) som tidigare hade välkomnat egenanställda som medlemmar. Verdi har tagit över detta engagemang.

"Verdi and its former unions as well as the GPA have focused their activities for dependent self-employed members primarily on the provision of selective goods, such as legal advice and representation before labour courts, further education programmes and a variety of insurance products." (s 221)

Att organisera och involvera denna grupp är inte enkelt, säger Pernicka, för det finns verkligen olika intressen mellan egenanställda och "vanliga" anställda": "My own research as well as studies conducted by other authors revealed that the heterogeneity of interests of self-employed workers in relation to their own group and also to their white-collar colleagues is significant. Verdi and the GPA have responded to this problem by restructuring their organizations and amending their constitutions to meet this challenge." (s 224)

Hon relaterar dock inte organiseringen av egenanställda till 'Varieties of Capitalism' eller liknande.

Marino och Roosblad 2008
Marino och Roosblad (2008, s 628): "As underlined by Frege and Kelly (2003), industrial relations scholars often consider strategic union choices as not only influenced but even determined by exogenous factors (Clegg 1976; Poole 1986; Geary 1981)." Här verkar de kritiska till determinismen. Men sen så citerar de belägg för att determinismen faktiskt fungerar:

Visser, addressing the Dutch case, affirms:

by enhancing the institutional security of unions and their leaders, and by establishing a quasi-monopoly of union representation corporatism intentionally diminishes the need for unions to prove their strength through mobilization and lowers the political and organization incentives for union recruitment. (Visser 1986; Ebbinghaus and Visser 1999: 145)

This belief is confirmed by comparative research on union revitalisation strategies in
the US, the UK, Germany, Italy and Spain during 2000-2004. According to the study,
unions that adopt the organising strategy are characterised by poor institutional
embeddedness and weak influence on policy-making (Frege and Kelly 2003). These
unions, furthermore, expend more effort in representing unrepresented workers and,
consequently, immigrants.

Unions have moved toward organizing where their institutional position is weak, but where their institutional position is stronger or the political opportunity structure more open, unions have focused on building social partnership. (Baccaro et al. 2003: 128)

That is,

if unions find or build adequate political and institutional supports, they have less incentive to mobilize the membership, organize the unorganized, build coalitions with other groups, or give support to grass-roots initiatives. (Baccaro et al. 2003: 121)

Union strategies depend on the available institutional resources, including access to the policy-making sphere.

Marino och Roosblad drar slutsatsen (s 629):

"As a consequence we can hypothesise that corporatist unions are likely to expend less effort on recruiting minority workers than more antagonistic unions. Stable recognition by the other social partners and strong institutional embeddedness, in fact, would make recruiting minority workers less necessary: corporatist unions do not need rank-and-file mobilisation to affirm their intervention in the policy-making arena. In  contrast, unions with a weak institutional position within an industrial relations system characterised by
a closed political opportunity structure – antagonistic systems, such as the Mediterranean one – would tend towards more inclusive policies and put more effort into organising, recruiting and integrating immigrant workers in workplaces."

De använder också tre andra typer av oberoende variabler. Den första är konjunkurläget, den andra är facklig struktur och den tredje är facklig ideologi.

Vandaele och Leschke 2010
Vandaele och Leschke kollar på tre typer av otypiska anställningar: deltidare, visstidare, och f-skattare. De jämför den facklig-strategiska utvecklingen gentemot dessa grupper i tre länder: Tyskland och Nederländerna som har "society-oriented" fackföreningsrörelser i Hymans (2001) typologi, och Storbritannien som har "market-oriented". De funderar på om de otypiskt anställda är skeptiska till facket och att det skulle förklara deras låga anslutningsgrad:

"workers’ attitudes seem not to explain the different rates of unionisation for standard and non-standard workers (cf. Waddington and Whitson 1997: 536). Survey research on Spain, where the labour market segmentation between temporary and permanent employment is exceptionally strong, shows that the attitudes of temporary workers towards trade unions are even slightly more positive than those of workers with permanent contracts (Fernández Macías 2003: 215). What is more, temporary workers and parttimers in Italy, the Netherlands and Sweden are as willing to remain members as are ‘traditional’ workers, which indicates that employment status and contract type have no influence on union turnover intention (Goslinga and Sverke 2003). Actual exit-behaviour of non-standard workers, especially of temporary workers, is probably more frequently triggered by a change of job or company or by a change of status (e.g. to unemployment) than by dissatisfaction or negative experiences with the union. In fact, union members’ experiences of job insecurity – defined as a subjectively perceived likelihood of involuntary job loss – in Belgium, Italy and the Netherlands seem to be associated with a less favourable attitude towards unions and a higher intention to resign membership, although this is not the case in Sweden (De Witte et al. 2008).
All in all, the positive attitudes of non-standard workers towards trade unions suggest that there is a substantial unsatisfied demand for union membership and thus potential for membership growth." (s 17)

Slutsatsen blir att "the under-representation of non-standard workers in union membership records probably reflects, in the main, structural constraints or barriers faced by unions in organising these workers" (s 17)

Sedan slutet av 1990-talet har litteraturen fokuserat på fackliga skiften mellan en passiv till en aktiv organiseringsmodell.

"The literature, reflecting an old debate within the trade union movement, distinguishes between two simplified – and sometimes understood as manichistic – models with regard to the depth of organising: the ‘servicing model’ vs. the ‘organising model’ (Dølvik and Waddington 2004: 22-24). Due to conceptual problems, these models have been neither theoretically grounded nor empirically falsified (Frege 2000: 276). Instead, they tend to be based on union practice and to serve as Ideal-types." (s 18)

De är alltså kritiska till typologin O-modell vs S-modell, men menar samtidigt att det är intressant att undersöka empiriskt ifall det stämmer som det ofta sägs att O-modellen sprider sig utanför sin ursprungliga, anglosaxiska kontext. De sammanfattar litteraturen så här:

"As a reaction against the ‘servicing model’, the ‘organising model’, the second approach, originated in the USA and Australia (for a critical account, see Daniels 2009: 270-272; Hurd 2006; de Turberville 2004). The (well-known) ‘Justice for Janitors’ campaign in Los Angeles, a campaign targeted at lowwage service sector workers very often working in forms of non-standard employment and conducted by the American Service Employees International Union, has been particularly influential for the awareness of the ‘organising model’ among unions in the USA (Woodruff 2007; Erickson et al. 2004; Waldinger et al. 1998). The ‘organising model’ advocates a shift away from providing services to existing members to the recruitment, participation and empowerment of new members (Bronfenbrenner et al. 1998). The model has adopted several approaches and tactics towards recruitment campaigns and encouragement of union activity among members (see Waddington and Kerr 2009: 28 for examples and references). Over the years the ‘organising model’ has become rather diluted: it ‘has transmuted into a broad hook on which to hang many ideas and practices’ (Gall 2009b: 5). Nevertheless it is increasingly claimed that trade unions on the European continent could perhaps learn some lessons from the Anglo-Saxon unions’ crisis-driven innovations on membership recruitment, especially from its emphasis on grassroots mobilisation (Turner 2007)."

Deras empiriska slutstatser om Tyskland och Nederländerna blir:

"At least until the beginning of the twenty-first century the ‘organising model’ was far from central to the Dutch and German unions’ efforts at revitalisation. In the first instance, unions in Germany and the Netherlands tried to curb membership losses and to increase their organisational power and financial viability by way of mergers. Nevertheless, some recent union initiatives geared to precarious workers (and thus a broader group than just non-standard workers) have applied Anglo-Saxon organising techniques, although in both countries the traditional ‘servicing model’ remains prominent. From a structural perspective it is possible to identify, in both countries, at least two main institutional changes that provide incentives for reviving recruitment efforts. First of all, even though the increased union competition is rather ‘symbolic’ in the Dutch case, recent debates have nonetheless called the representativeness of the ‘traditional’ unions into question. Secondly, the weakening of the favourable institutional position of the ‘traditional’ unions has also given momentum for actively organising workers. These two factors accord with the emphasis in the literature on the deteriorating institutional environment as an explanation for the trade unions’ need to step up their recruitment efforts. In other words, while recruitment initiatives are thus predominantly explained by developments within the structural features of the industrial relations system itself, the same literature is – ironically – stressing the possibilities of strategic choice for unions." (s 31)

Och:

"Although recruitment initiatives inspired by the ‘organising model’ are encouraged at the local and regional level, it remains to be seen whether German unions are today ‘desperate enough’ (Turner 2003:40) to implement a strategy that incorporates the ‘organising model’ on a national level." (s 31)

Och, om vad för kommande forskning som behövs:

"While the ‘organising model’ increasingly forms the subject of study, the specific shortages and advantages of the ‘service model’ remains rather underexposed. Finally, in order to better comprehend the failure and success of the ‘organising model’ and the extent to which it can be transferred in a fruitful way to other countries, more comparative research is likely to be needed, as well as a shift in trade union research from a national towards a more trans-national approach." (s 32)

Referenser
Baccaro L, Hamann K and Turner L (2003) The politics of labour movement revitalisation: the need for a revitalized perspective. European Journal of Industrial Relations 9(1): 119-133
Frege CM and Kelly J (2003) Union revitalization strategies in comparative perspective. European Journal of Industrial Relations 9(1): 7-24
Pernicka S (2005) The evolution of union politics for atypical employees: A comparison between German and Austrian trade unions in the private service sector. Economic and Industrial Democracy 26(2): 205-228
Marino S and Roosblad J (2008) Migration and trade unions: A comparison between Dutch and Italian trade union actions and strategies. Transfer 14(4): 625-638
Vandaele K and Leschke J (2010) Following the ‘organising model’ of British unions? Organising non-standard workers in Germany and the Netherlands. ETUI Working Paper 2010:2. Brussels: European Trade Union Institute

Nationella fack och transnationella arbetare

Arbetsmarknadsforskarna Nathan Lillie (Groningen) och Markku Sippola (Jyväskylä) tar i sin artikel "National unions and transnational workers: the case of Olkiluoto 3, Finland" från 2011 ett för facket-och-EU:s-arbetsmarknadslitteraturen ovanligt starkt teoretiskt och makro-ställningstagande. De hävdar (1) att utstationeringen skapat avreglerade sfärer utan arbetarrättigheter: "through transnational subcontracting, Olkiluoto 3 is marked off from the rest of Finland as an exceptional deregulated space" (s 293). Och (2), att de fackliga strategier mot social dumping som Kahmann 2006, Eldring et al 2012, Meardi et al 2012 studerat är fundamentalt otillräckliga och inte räcker för att hejda den sociala dumping som sker. De skriver:

"Unions around Europe have experimented with strategies for organizing and representing posted migrants (Lillie and Greer, 2007) but these tactics remain caught between the partially contradictory imperatives of representing migrants, protecting native union members from foreign competition (Penninx and Roosblad, 2000) and complying with an EU regulatory framework that is increasingly restrictive on trade union action (Hyde and Ressaissi, 2009)." (s 293)

Ja, pessimismen är stor. De når sina slutsatser genom en fallstudie av bygget av ett kärnkraftverk i Finland, där ett tysk-franskt konsortium ledde bygget och utförde det framför allt med användande av utstationerade baltiska arbetare. Lillie och Sippola:

"The case of the Olkiluoto 3 nuclear power plant construction site in Finland shows that although Finnish unions have a powerful set of tools to regulate Finland’s labour market, including secondary boycotts and legally extended collective agreements, posted work gives employers the means to ‘opt out’ of national regulation. The temporary and mobile nature of posted migrant work and partial legal immunity from local labour standards provided by the EU regulatory framework circumvent the nationally focused structure of union representation. The nation-state focus of the labour movement ensures that the Finnish construction union does not have a strong interest in representing, or the technical ability or an adequately protected legal right to represent, posted migrants under the circumstances at Olkiluoto 3." (s 293)

Finland har, menar Lillie och Sippola (s 294), "probably" Europas starkaste byggnadsarbetarfack, Rakennusliitto. Dessa och metallfacket Metallityöväenliitto var det som försökte organisera på Olkiluoto 3. Lillie och Sippola har intervjuat tio funktionärer från facket (inklusive två på europeisk nivå), tre chefer på arbetsplatsen och tre chefer på underleverantörer, tre funktionärer från arbetsgivarföreningen (inklusive en på europeisk nivå), tre statliga tjänstemän, och tre HR-chefer på finska byggföretag som inte var verksamma på Olkiluoto 3. De säger att de intervjuade ofta uppfattade intervjuerna som ett "politiskt spel", och påståendena tas därför inte för givna, utan trianguleras mot varandra och mot annat material, såsom dagstidningar, fackliga tidningar och branschtidningar.


Utstationeringens särskilda karaktär
Utstationeringen är speciell:

"As Dolvik and Eldring point out, intra-EU migration of individuals and migration as posted workers are regulated under EU law via separate channels. Those who migrate as individuals are regulated under EU frameworks for labour mobility, while those who are posted are regulated as dependant employees of service providers, even though both kinds of workers compete in the same labour and product markets (Dolvik and Eldring, 2008: 51–52). Regulation of labour mobility as a service, in particular, raises issues of union jurisdiction and transnational inter-union relations." (s 295)

Och gör det svårt att organisera arbetare fackligt:

"Posted work, however, short-circuits possibilities for union representation of migrants, by shortening the time horizons and by making the right of access to union representation legally uncertain. Posted work changes the regulatory landscape from one in which migrants move from one geographically self-contained regulatory regime to another, to one in which different regulatory regimes apply to different people depending on the situation (Lillie, 2010)." (s 296)

Empiriska resultat
ca 15 000 av 100 000 byggnadsarbetare är utländska (s 299)

"Finnish unions undertake no special activities to integrate migrants but rather perceive their representation as part of their ‘normal’ work (Alho, 2008: 306). Instead of thinking in terms of organizing posted workers, Finnish unions think in terms of providing labour rights information and ‘monitoring’ to ensure conditions are not below established norms. There are no special recruitment efforts for foreign workers and they are almost completely unrepresented in the nearly all-Finnish staff and lay activist structures of the Finnish labour movement. Migrant programmes are limited to brochures in various languages and the Rakennusliitto’s special section employing Russian- and Estonian-speaking staff to monitor posted worker conditions." (s 297)
"Finland’s legislation specifies that posted workers are covered by the extended CBAs, meaning all employers, including those at Olkiluoto 3, must pay CBA rates to posted workers. The Laval ruling specifically upholds the right to industrial action to support legally established standards. Rakennusliitto officials maintain they will continue to use boycott tactics and have the legal basis to do so (construction union official #4)." (s 298)

"Olkiluoto 3 resembles a veritable Tower of Babel, involving over 1500 contractors from 28 different countries (Frankfurter Allgemeine Zeitung, 2008). In August 2008, about a third of the 3400 workers were Finnish, with the rest coming from over 50 different countries, the largest foreign groups being French, German and Polish (Backman, 2008)." (s 299)

"the Rakennusliitto’s boycotts tactics were unsuccessful, since it did not have the membership to stop work at the foreign contractors" (s 299)
"We got together, after great efforts, more than one hundred members. But then their half-year stints ended and new people came. When it takes four months to get someone to sign up, he’s a member for a few weeks and then leaves" (s 302)

"Posted workers came from a wide variety of countries and Finnish shop stewards were hard put to verify the authenticity of the foreign pay documentation they were presented with as evidence of compliance with Finnish standards. As Timo Kallio, the Rakennusliitto’s site convenor, states, ‘On paper, you can write whatever you want.’" (s 302)

"Although professing to want the Olkiluoto posted workers to support the Rakennusliitto’s agenda, it turned out the Rakennusliitto was reluctant to support the posted workers’ agenda when they showed themselves willing to strike on their own behalf. In August, 2007, Polish Rakennusliitto members employed by the Atlanco Rimec Group complained to the Satakunta Rakennusliitto office of wage, working hours, holiday pay and other violations. Atlanco Rimec is a major transnational labour agency based in Ireland, which supplies mostly East European workers for industrial and construction work around Europe. It had more than 300 workers at Olkiluoto (Ajankohtainen kakkonen, 2008a). The most important complaint was that Rimec had taken large pay deductions, of about 30 per cent of the workers’ salaries, for ‘taxes’ to be paid to the government of Cyprus. The workers, however, were hired from Poland and their tax liability was to Poland or Finland, depending on their length of stay. The deductions appeared fraudulent.
When the Rakennusliitto appeared to do nothing the workers became frustrated and cancelled their memberships. Satakunta union officials and Olkiluoto 3 shop stewards kept the incident secret from the national office, prompting the Polish workers to pursue the matter through other channels, among other things by contacting the Warsaw office of the European Migrant Workers Union (EMWU), an organization created by the German construction workers union, IG Bau, to organize posted migrants (contruction union official #3, German union official)." (s 302f)
- R vägrade samarbeta med EMWU eftersom de inte såg den som ett riktigt fack, och att de hade för konfrontativ inställning för Finland

"It emerged then that the workers actually were employed via Cyprus, although without their knowledge and were therefore liable for social fees there. Since the deductions were apparently legal, a strike might have been judged illegal. The Rakennusliitto therefore cancelled the strike warning. Many of the Polish workers felt they had not had enough input into the negotiations and strike decision-making process." (s 303)
- jfr:
"Because the employers appeared to be in compliance with EU regulations, which allowed them to use Cyprus as a ‘home’ in which to base their workers’ employment contracts, the Rakennusliitto felt it could not risk strike action" (s 304)

"Key factors in the Rakennusliitto’s failure at Olkiluoto 3 were the ineffectiveness of secondary boycott tactics, the inability to organize, develop leadership among and win the trust of posted migrants and an unwillingness to cooperate with foreign unions."

"Migrant organizing techniques and union structures to integrate migrants better and more quickly into leadership positions would have been useful at Olkiluoto 3. However, neither of these solutions or even both of them together resolves the root problem, which is that nationally based, ‘ethnocentric’ union structures are inappropriate to represent workers in a transnational labour market. Organizing migrants is usually not financially self-sustaining because, if the migrants only stay a short time, the investment in organizing them will not justify itself financially." (s 305)
"At Olkiluoto 3, the workers expected to be there at longest for the duration of the project or sometimes only six months, before moving to another project, which could be anywhere in Europe"

"EU regulation explicitly treats posted workers as commodities, rather than as ‘full human beings’. Regulation of posted workers in this way illegalizes attempts to enforce equal treatment of workers within defined territorial spaces as violations of the principle of free movement. Most distressingly, the labour movement has shied away from setting itself in opposition to this vision of a future of labour markets segmented by national origin and citizenship rights determined by contingency." (s 306)


Referenser
Nathan Lillie och Markku Sippola, "National unions and transnational workers: the case of Olkiluoto 3, Finland", Work Employment and Society 2011