"Viktiga människor"

Årets vidrigaste uttalande i svensk mainstream-politik, när 2009 är slut?

Jag undrar om inte Margot Wallströms från Almedalen kommer att stå sig:

"Här [i Almedalen] träffas alla viktiga människor."

Jag mår illa.

---
http://www.youtube.com/watch?v=IDMlAegqFZI

http://www.dn.se/webbtv/nyheter/wallstrom-har-traffas-alla-viktiga-manniskor-1.900177

" -Här träffas alla viktiga människor, sa Margot Wallström om Almedalen. Hemskt lessen att behöva vara motvalls, Margot, men så är det faktiskt inte. En massa viktiga människor rör sig naturligtvis i Almedalen. Men "alla"? Knappast."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=173321

Forskning på diskurs och "verklighet" om välfärdsstaten

Häromdagen satt jag och pulade med en text, som Örjan Nyström och jag skriver tillsammans, om den svenska socialdemokratin och välfärdsstaten och kapitalismen och tesen att kapitalismerna världen över blir allt mer lika varandra och att det politiska spelrummet för progressiv minskar på grund av "globaliseringen". (För kritik av den idén här på bloggen se här.*)

Från början hade jag tänkt att skriva en egen essä med det i min tanke klatschiga namnet "Är socialdemokratin fortfarande socialdemokratisk?". Idén var att jag skulle ge en analytisk översikt över samtida forskning om vad som egentligen hänt med välfärdsstaten och den socialdemokratiska politiken de senaste 30 åren.

Det slog mig en bit in i arbetet, som det så ofta gör, att jag gapat över för mycket och att arbetet skulle vara väldigt mycket svårare och mer omfattande än vad jag tänkt mig. Det finns visserligen redan två habila texter på samma tema, Jenny Björkmans Den svenska välfärdsmodellen – utveckling eller avveckling? (Populärvetenskaplig kunskapsöversikt nr 4, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, 2003) och sociologen Ali Hajighasemis The Transformation of the Swedish Welfare State: Fact or Fiction? (2004). Men jag ville ändå ta in nya vinklar och data, och lyckades inte. Den tänkta texten fick bli en sektion i en annan text.

En sak som slog mig när jag kollade på forskning från 2000-talet i de här frågorna var hur mycket av forskningen som faktiskt handlar om diskurser och inte om de reella förhållandena. Jenny Anderssons avhandling handlar om synen på socialpolitik under efterkrigstiden, Malin Junestavs avhandling handlar om hur man diskuterat arbetslinjen, Johannes Lindvalls avhandling handlar om diskussionerna kring (inkl. målen för) den ekonomiska politiken. Om man vill veta hur det egentligen gick när de förändrade diskussionerna omsattes i politik och påverkade människors liv, ska man inte läsa de avhandlingarna.

Observera att detta inte är en kritik av de tre avhandlingarna! Tvärtom är de tre av de avhandlingar som inspirerat mig mest. (Det är ju också, som tidigare konstaterat, i någon mån konstigt att kritisera folks texter för vad de inte skriver om, om deras syfte inte var att skriva om det som man själv tycker att de borde skriva om..) Problemet uppstår på den aggregerade nivån när man står där med en massa bra avhandlingar om diskurser men färre om konsekvenser av politiska omläggningar.

Kanske har jag letat på fel håll? I artikelformat har jag hittat en del goa grejer, inte minst från SOFI och folk som Walter Korpi, och det finns förstås 10 år gamla SOU:n Välfärdsbokslutet som är väldigt bra. Fler nationalekonomer?

I alla fall, så snavade jag idag över en gammal bokrecension i Ekonomisk Debatt där nationalekonomen Lennart Erixon recenserar Johannes Lindvalls populära bok Ett land som alla andra som bygger på hans avhandling.

Erixon gör där den poäng som också jag reflekterat över:

"Lindvall genomför inga egna analyser av den ekonomiska utvecklingen för att utröna
förhållandet mellan myt och verklighet. Detta påstående är ingen allvarlig kritik
av Lindvall – han är statsvetare, inte nationalekonom.
Men han glider ibland mellan redovisningar av de intervjuades syn på den ekonomiska utvecklingen och uttalanden om hur det faktiskt förhöll sig."

http://www.ne.su.se/ed/pdf/35-4-le.pdf

---
*För bättre kritik se Sven Oskarssons grymma artikel "Organised labour and varieties of capitalism" i PerOla Öberg och Torsten Svensson (red), Power and institutions
in industrial relation regimes (2005). Den börjar så här:

"A decade ago the debate about the supposed detrimental effects of economic
globalisation was at the centre of the research agenda of comparative political
economists. The so-called conventional wisdom stated that increased economic
interdependence and the frantic pace of capital movements across national
borders would determine the fate of national political autonomy and economic
institutions. However, confronted with both theoretical and empirical criticism,
the idea of convergence across the advanced capitalist democracies has lost most,
but certainly not all, of its adherents within the social science discipline. The
popular debate and the world of politicians have been harder to convince. It is
still a common practice among politicians to point to the imperatives of globalisation
when justifying less popular decisions. For this reason alone it is worthwhile
once again to present some evidence against the idea of converging political
economies."

Vetenskapen får inte vara ett själviskt nöje

"'Vetenskapen får inte vara ett själviskt nöje', brukade han säga. 'De som har den stora förmånen att få ägna sig åt vetenskaplig verksamhet måste vara de första som ställer sin kunskap i mänsklighetens tjänst.' Ett av hans favorituttryck var: 'Arbeta för mänskligheten!'."

Karl Marx svärson Paul Fafargue berättar om sin svärfar, citerad i Bo Gustafssons "Inledning", till Cavefors utgåva av Kapitalet: Första boken, 1974, s xviii.

Medelklassdebatten: journalistiskt och politiskt förfall

Kjell Häglund har en som jag tänker mig vettig artikel om medelklassen och kulturskribenters problem med denna i senaste Axess; artikeln är inte helt korrekt men på rätt väg (ur ett träsk, "medelklass"diskussionens träsk), tänker jag mig.

Han börjar med en fin anekdot om hur han som 13-åring för första gången besökte ett akademiskt medelklassradhus (i Sollentuna) och fascinerades av frijazzen i hemmet. Därefter kommer han till sitt budskap, att "medelklassen" är oförtjänt svartmålad i samtida kulturjournalistik:

"Den upplevelsen lagrade sig djupt inom mig och kom att forma min framtida ordförståelse för begreppen radhus och medelklass. Länge och väl, när jag hörde de orden, tänkte jag på en friare värld. Men i dag, när jag själv bor i ett medelklassigt radhus, pressas jag att ta något slags teoretisk ställning emot dessa förhatliga symboler för heteronormativ instängdhet. Den “kulturelit” som jag också tillhör, i egenskap av kritiker och debatterande journalist, använder “medelklassen” uteslutande som ett skällsord synonymt med kulturfattig konformism.

Och det som denna medelklassens grå massa av Reinfeldtröstande statusnarkomaner mobbats mest för de senaste åren är att den har manifesterat en egen, särskilt ytlig kultur: heminredningsboomen.
Trots att behovet av att bona sitt hem är urmänskligt, genetiskt, anses just medelklassens designintresse naiv och löjeväckande – ett uttryck för reaktionära kärnfamiljsvärderingar och könsstereotyper där hemmafruar pyntar och händiga karlar lägger takpannor.

Nina Björk har ägnat ett par års samlade DN-krönikor åt att begråta Reinfeldtklassens jagande runt råtthjulet med sina designshoppingbagar, andra kultursidesdebattörer älskar att skrattspegla det. En stadig ström av författare turas om att “avtäcka” medelklassens materialistiskt andefattiga “förljugenhet” – pseudonymen Hans Koppel med Vi i villa, Helena von Zweigbergk med Ur vulkanens mun, Mons Kallentoft med Fräsch, frisk och spontan, Marie Sveland med Bitterfittan.

Och nu i juli lät DN-kritikern Po Tidholm sin recension av Tomas Ledins Stockholmskonsert vara språngbräda för en av de mest hatiska hoppsparkarna mot medelklassens låga panna jag läst i svensk press. Där fanns ingen reell kritik, ingen begriplig ansats till diskussion, bara ett uppradande av vad Tidholm tydligen anser vara sådana gravt komprometterande sociala markörer att just själva uppräkningen, beslåendet, räcker som dödligt vapen. Liksom Kenta och Stoffe i Stefan Jarls Dom kallar oss mods gjorde grimaser åt ”Medelsvensson” i 1968 års tunnelbana pekar Po Tidholm sommaren 2009 finger åt Tomas Ledins publik genom att fnysa om "seglarskor och babyblå lammullströjor", "piffiga fruar", “Dressmannmodeller som spelar rock” och den eviga, billiga, platt-tv-metaforen.

Personligen känner jag inte en enda kulturelitist som inte skaffat platt-tv. Ändå är det Svensson-medelklassen som ska brännmärkas ideologiskt för samma konsumtionsbeteende."

"Med trumpeter i bokhyllan", Axess
Det är ömsom fascinerande men mest frustrerande hur besatta kulturskribenter är av medelklassen och av att positionera sig i det här, liksom Häglund med hans "kulturelister". Intrycket man får som utanför stående är ju att kulturskribenter uteslutande umgås med varandra och liknande (folk som håller på med modern dans, röstar mp och bor på Söder/i Majorna), och att de alla är väldigt barnsliga och irriterande personer, och därför måste de ta ut sin frustration över varandra i pressen, för en läsekrets som torde vara synnerligen ointresserad. Det är journalistiskt och politiskt verkligen helt värdelöst med texterna av dessa skribenter som Magnus Linton som försöker upphöja till allmängiltiga principer anekdoter ur deras extremt icke-representativa vardag. (Typiskt generaliserande påstående ur medelklassendiskussionens 2000-tal: Magnus Lintons påstående att medelklassen aldrig dansar. Huh? Jfr förresten Lintons knappast empiriskt belagda hisnande generaliseringar med Göran Hägglunds tal om "verklighetens folk". Likheterna är större än skillnaderna.)

När jag var ungefär 12-18 kanske var jag ängslig för att gilla fel musik. Häromdagen pratade några kompisar och jag om det enkla tricket att reta upp musikaliskt intresserade människor som tar sig själva på för stort allvar: jämför deras idol, t ex Taube, med något som det är "fult" att gilla, t ex Per Gessle. "de sjunger ju båda om livet och kvinnorna". Ett säkert kort. Eller att för 8-9 år sedan säga till ett tonårigt Håkan Hellström-fan: "Ja Håkan Hellström, det är ju ungefär samma som Joakim Hillson och Martin Svensson".
Som just så barnsliga, i att ta sig själva på stort allvar, porträtterar kulturjournalister som Kjell Häglund varandra.

Men jag vill starkt invända mot hans påstående att Nina Björk ingår i den här kassa diskursen. Nina Björks konsumtions- och kapitalismkritik urskiljer sig totalt från Linton-Häglund-etc-diskussionen genom att inte vara så självupptagen och anti-intellektuell som de andra. Björks kritik går inte ut på att banna en påstådd grupp - "medelklassen" - som snarast tycks betyda "tre-fyra människor/familjer omkring mig som jag stör mig på och som jag tycker ger mig rätt att skriva politiska manifest utan att veta ett smack i några riktiga politiska frågor, utöver att jag stör mig på de här personerna i min omgivning" - utan är en systemkritik. Den är intellektuell och analytisk, inte platt moralistisk. Det är en jävla skillnad.

För att anknyta till en vidare diskussion: progressiv politik kan omöjligt handla om att moralistiskt brännmärka den ena eller egna gruppen. Då har man gett upp det politiska och hamnat i en apolitisk moralistisk individualism. Väldigt långt från den Marx som skrev t ex att kapitalismkritiken handlar "bara om personer såtillvida att de personifierar ekonomiska kategorier".

Kulturdebatten, som ju faktiskt i väldigt hög grad har politiska implikationer, måste återfå lite proportioner som politisk debatt. Okej för att skriva om att "medelklassen" är inskränkt eller smaklös eller nåt, men kulturskribenterna borde inte låtsas om att de har en jävla aning vad de pratar om utöver sin egen bekantskapskrets: så länge empirin i texterna är rent anekdotiska så bör texterna inte heller göra anspråk större än så. Jag kan tänka mig att det går att skriva väldigt bra kåserier och kanske t o m essäer om att "medelklassen inte dansar", men skribenter måste sluta låtsas om att deras observationer är a) generaliserbara och b) politiskt signifikanta. Det är de inte.

Tankesmedjan Badlands Hyena har en mycket rolig parodi på detta debattklimat: "Göran Hägglund is the Shit". Det är en serie där person A berättar: "Robban ska gifta sig... och grannarna har satt upp nya gardiner... såg dom rensa ogräs". Person B:sslutsats är klockren: "Det går en konservativ våg genom Sverige!" Just denna parodi har udden riktad mot bl a Elise Claeson, men jag vill hävda att den är lika giltig mot kultursidevänsterns medelklassdebatt: felet som de gör, Claeson, Hägglund, Linton et al, är att bedöma människor politiskt på deras politiskt i huvudsak helt ointressanta fritidsaktiviteter. Det är inte viktigt.

---

"När debattörer, bloggare och kulturskribenter skäller sina kolleger för att vara medelklass gör de det genom att själva positionera sig som någon som står utanför. De intar den intellektuelles roll som radikal, oppositionell och okorrumperad. Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet. En etablissemangslakej som ängsligt vänder kappan efter vinden. En borgarvänster och kulturkofta som varken är radikal eller liberal, bara ett meningslöst mittemellan.

I boken 'Kritik av den negativa uppbyggligheten', där idén om ett evigt normbrytande avantgarde kritiseras, beskriver Frederik Stjernefelt den bildade medelklassen som en flexibel konstruktion som kan användas lite hur som: 'Borgerligheten är ett stående teaterspöke som frammanas med enkla trick blott för att i nästa stund kunna drivas ut - och det trots att ingen klass har varit så snabb att ta till sig de negativistiska kriterierna som just den borgerliga. När negativisten tror sig göra upp med borgerligheten, så är det förstås en av honom själv framsuggererad version som får klä skott'.

Klassrelaterad etablissemangs­kritik, särskilt när den formuleras i stora dagstidningar, kommer ju från någon som uppenbarligen har tillträde till etablissemangets kanaler. Han eller hon talar från en plats som är privilegierad. Ändå är det en plats och en position som skribenten gärna bortser ifrån, så att kritiken av till exempel en kulturkofta ska framstå som giltig. Stjernefelt talar om offerpositionen som en specifik teknik inom västerländsk kulturdebatt. Det går alltid att hitta en ekonomisk, intellektuell eller social brist som ger en rätten att skylla sin motståndare för att höra till etablissemanget. Bor man i närförort så bor etablissemanget på Söder. Bor man å andra sidan själv på Söder så befinner sig etablissemanget på Mosebacke. Det finns inte någon samhällelig upphöjdhet som fråntar debattören rätten att tala som ett offer. "

Gabriella Håkansson & Malin Ullgren, "Misstänkt medelklass", DN 26 maj 2007

Ny kritisk/marxistisk bok om företag och makt

En huvudsaklig skiljelinje mellan liberala och socialistiska uppfattningar om marknadskapitalismen torde vara: i hur hög grad menar man att en marknad tenderar att domineras av ett fåtal stora aktörer (företag) som får marknadsmakt och makt att t ex sätta priser (de blir prissättare, inte pristagare som den neoklassiska teorin förutsätter att varje företag på en konkurrensmarknad är)? De som betonar tendensen till koncentration och maktrelationer måste visa att inträde på marknaden inte är så fritt och enkelt som den neoklassiska (vulgär-nk i alla fall) teorin hävdar att det är, utan att storföretag kan "trycka ner" uppstickare.

Schumpeterianska liberaler (t ex Jan Jörnmark) är ett tydligt exempel på sambandet mellan uppfattning om betydelsen av storföretag/koncentration kontra uppstickare/entreprenörer.

Jag har däremot inte hittat mycket konsistenta teoretiska vänsteranalyser av marknadsfrågan (däremot finns det ju mycket journalistiskt, typ No Logo etc). Baran & Sweezys Monopolkapitalet, som bygger på USA:s ekonomi, är väl det klassiska exemplet men det var något som jag gjorde mig besviken där (det var länge sen jag läste den). Sam Aaronovitchs artikel "The Firm and Concentration" i en 70-talsvänsterekonomisk antologi jag läste häromdagen, Economics: An Anti-Text (red Francis Green & Petter Nore, Macmillan 1977) är ett annat exempel.

Nu har det i alla fall kommit en ny bok i genren som verkar lovande:

Susanne Soederberg
Corporate Power and Ownership in Contemporary Capitalism: The Politics of Resistance and Domination (RIPE Series/Routledge, 2009)
Blurb:

"Despite the influence corporations wield over all aspects of everyday life, there has been a remarkable absence of critical inquiry into the social constitution of this power. In analysing the complex relationship between corporate power and the widespread phenomenon of share ownership, this book seeks to map and define the nature of resistance and domination in contemporary capitalism.

Drawing on a Marxist-informed framework, this book reconnects the social constitution of corporate power and changing forms of shareholder activism. In contrast to other texts that deal with corporate governance, this study examines a diverse and comprehensive set of themes, from socially responsible investing to labour-led shareholder activism and its limitations. Through this ambitious and critical study, author Susanne Soederberg demonstrates how the corporate governance doctrine represents an inherent feature of neoliberal rule, effectively disembedding and depoliticising relations of domination and resistance from the wider power and paradoxes of capitalism.

Examining corporate governance and shareholder activism in a number of different contexts that include the United States and the global South, this important book will be of interest to students and scholars of international political economy, international relations and development studies. It will also be of relevance to a wider range of disciplines including finance, economics, and business and management studies."

Bokens sida hos förläggaren.

Socialdemokratisk reformoffensiv 1968-76

Socialdemokratisk reformoffensiv 1968-1976: 1) aktiv industripolitik. 2) ekonomisk demokrati.

"I look on the reform initiatives of 1968-76 as attempts to democratize control of investment." (s 4)

"The experience of investment politics underlines two variables that are glossed over in conventional accounts of Sweden as a country where labor rules: business power and political divisions within the labor movement. What makes Sweden special from a comparative perspective, as Peter Katzenstein (1985) argues, is not only the strength of the unions and the electoral dominance of Social Democracy, but also the cohesive, highly organized character of its business community." (s 5)

s 97 socialdemokratins/SAP:s och LO:s radikalisering 1968-76 beror inte som Korpi menat på ökad makt, utan på förändrade ekonomiska förutsättningar som underminerade kompromissen och gjorde privata kontrollen över investeringarna till ett problem för arbetarrörelsen.

Jonas Pontusson, The Limits of Social Democracy: Investment Politics in Sweden. Ithaca, NY: Cornell UP, 1992

Varför upphörde då reformoffensiven?
Löntagarfondsprojektet blev en slags överhängare från den offensiva perioden till den defensiva i vilken förslagen successivt urvattnades. Löntagarfonderna kan också ses som en emblematisk bild för socialdemokratins och arbetarrörelsens rörelse från offensiv till defensiv. Den kärnfråga från ”de gyllene åren” som faktiskt försvunnit från debatten i nyliberalismens tidevarv är den ekonomiska demokratin. Under 1960- och 70-talen var frågorna om hur företagen styrs och hur de ägs viktiga frågor i den socialdemokratiska debatten; (och inte bara i arbetarrörelsen heller: folkpartiet kom 1967 med rapporten ”Företagsdemokrati i utveckling”, centerpartiet 1968 med en liknande rapport)* därefter, efter löntagarfondsprojektets krasch, tynade de bort. Dock, och det här är nog rätt typiskt för relationen mellan ”gyllene år” och ”nyliberalismens tidevarv”, inte utan att reformer redan hade genomförts. Lagen om medbestämmande i arbetslivet 1976, förtroendemannalagen 1974, LAS 1974, Arbetsmiljölagen 1977: fackets och/eller arbetarklassens positioner flyttades fram. Dessa lagar finns ännu kvar, som delar av Sveriges blandekonomi. Det är, tror jag, typiskt för hur socialdemokratin har förändrats: projektet, rörelsen för, för ekonomisk demokrati knäcktes i löntagarfondsförsöket, men de reformer som genomfördes gäller ännu. Statsvetaren Jonas Pontusson konstaterar att socialdemokratins reformoffensiv på det industripolitiska området och den ekonomiska demokratins område 1968-1976 var ”försök att demokratisera kontrollen över investeringarna”**. Varför arbetarrörelsen gick på offensiven kring den ekonomiska demokratin just kring denna tid finns det konkurrerande förklaringar till. Förenklat sett kan man säga att Walter Korpi, Stefan Sjöberg*** med flera forskare betonat arbetarrörelsens styrka som huvudorsak: man hade flyttat fram positionerna och kunde nu ta itu med dessa systemfrågor i kapitalismen: vem äger och vem bestämmer i ekonomin? Jonas Pontusson har tvärtom betonat arbetarrörelsens svaghet, eller kanske snarare utsatthet, i det momentet som en utlösande orsak: Pontusson menar att vid denna tid uppenbarade det sig hur avhängig arbetarrörelsen fortfarande var kapitalet och att kapitalets styrka hade underskattats. Det är kanske förvånande idag, när vi anser oss leva i globaliseringens tidevarv par excellence, men ”redan” på 1970-talet var utflyttning av jobb till låglöneländer en stor politisk fråga för arbetarrörelsen. Detta spelade in i offensiven för ekonomisk demokrati: kapitalets ökade internationella rörlighet visade hur maktlösa arbetarrörelsen ändå kunde stå, trots allt, inför ägarnas rätt att styra investeringarna. Jag tror att de bägge förklaringarna – arbetarrörelsens styrka och dess svaghet är förenliga: striden om ekonomisk demokrati ställde motsättningen mellan olika sorters makt på sin spets: arbetarrörelsens stora mobilisatoriska, politiska och ideologiska makt, mot kapitalägarnas makt i kraft av ägandet.

*Bo Stråth, Mellan medbestämmmande och medarbetare: Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976 (2000), s 92-96.
**Jonas Pontusson, The Limits of Social Democracy (1992), s 5.
***Stefan Sjöberg, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt (2003).

Olofsson om gymnasiepolitiken (och vänsterpartiet)

"Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. /.../
Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket starkt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem?
Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, det vill säga allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
Liberal retorik
Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för alltför många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna "frihet".
Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer - inte minst LO - som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringsliv vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism."

Jonas Olofsson, "Vänsterpartiet på god väg förlora existensberättigandet", Göteborgs-Posten 14 december 2007

Anderssons När framtiden redan hänt

Jag har skrivit en recension av Jenny Anderssons bok När framtiden redan hänt: Socialdemokratin och folkhemsnostalgin (Ordfront, 2009) till Libertas. Boken är bra, om än långt ifrån lika bra som hennes avhandling Mellan tillväxt och trygghet : idéer om produktiv socialpolitik i socialdemokratisk socialpolitisk ideologi under efterkrigstiden (diss., Uppsala U, 2003).

Tänkte kolla lite på recensionerna och mottagandet av boken.

---

"Vid decennieskiftet 1990, när den moderna globaliseringsprocessen sköt fart, rämnade väggarna i det nationella folkhemmet. Men socialdemokraterna stod inte handfallna, konstaterar författaren. Runt om i Västeuropa rasade debatten om den ”Tredje vägen”.

I Sverige ersattes den förbrukade utopin av två nya framtidsvisioner. Bakom slagordet om det Gröna folkhemmet skymtade tron på en framtida boom för de framsynta svenska företag som vågade satsa på miljövänlig produktion.

På samma sätt väckte tanken på kunskapssamhället förhoppningar om en ny era av tillväxt i forskningsintensiva spjutspetsföretag och en optimistisk tro på att de smutsiga och slitsamma industrijobben äntligen ska ersättas av kreativa arbetsuppgifter.

Vad har hänt sen dess? Den ”Tredje vägen” har lämnat ett slags vakuum efter sig, skriver Andersson avslutningsvis utan att förklara varför Europas socialistiska vänster förlorat kampen om framtidens visioner. Det som återstår är nostalgi."

Carl-Johan Gardell, "Förlorat paradis", SvD 14 juni

---

"På så sätt tecknar Jenny Andersson en kris för såväl socialdemokratin som för demokratin. Om de filosofiska motsättningarna är så tillrörda som hon visar så är det ju svårt för medborgarna att handla förnuftigt.

Med rätta säger hon att vi lever i en tid som ”tycks lämpa sig ovanligt väl för en pånyttfödd socialdemokratisk politik”, men att partiet befinner sig i ”födslovåndor”. Inget tyder på det, men man får hoppas. "

Anders Ehnmark, "När framtiden redan hänt", Sydsvenskan 4 maj

---
"Hur har socialdemokratin utvecklats ideologiskt de senaste decennierna och vilken väg ska man nu välja när stödet för partiet tycks rasa? Det är de centrala frågorna i en ny bok om socialdemokratin, När framtiden redan hänt. Författaren, Jenny Andersson, är knuten till Institutet för framtidsstudier och socialdemokratisk debattör. Hon har tidigare disputerat på en avhandling om socialdemokraterna, vilket märks.
Men När framtiden redan hänt är inte en vetenskaplig avhandling utan en märklig kombination av författarens vetenskapliga verksamhet och ett djupt känt engagemang för det socialdemokratiska partiet. Och enligt Jenny Andersson är partiet på helt fel väg. Hela boken är en kritik från vänster av det parti som enligt författaren har förlorat sina ideologiska rötter och hamnat alldeles för långt åt höger i alla viktiga frågor till exempel jobben, ekonomin och utbildningen."
Gunvor Hildén, "Analys från vänster", UNT 22 maj
---

"För de som är intresserade av detaljerad och skarp analys av hur begrepp som till exempel folkhem, frihet ochtrygghet har förändrats sedan sjuttiotalet är När framtiden redan hänt en utmärkt bok. Jenny Andersson är bra på att vädra ut retoriska dimridåer och definitionsmässiga ologiskheter. Hennes uppgörelse med begreppet ”kunskapssamhället” är träffsäker och upplysande.
Varför socialdemokratin har tappat visioner och samhällsanalys har dock Andersson
inget bra svar på. Hon talar om yttre faktorer: globalisering och murens fall, men då de västländer som har störst offentlig sektor också råkar vara de som är mest integrerade i världsekonomin känns i alla fall det första argumentet högst tveksamt. Det är väl snarare så att en modern ekonomi – framför allt om den är exportberoende –
behöver stora offentliga investeringar."

Pierre Gilly, "Hopp om en ny morgon", (pdf) Stockholms Fria Tidning 30 maj
---

"Det går just nu omkring en hel generation socialdemokrater i maktställning som har vuxit upp i den tredje vägens världsbild, utan samhällsanalys och språk, övertygade om mittfältets och tillväxtens förträfflighet och om S roll som dess främs­ta förvaltare, skriver Jenny Andersson i 'När framtiden redan hänt'. Det är därför de låter så korkade när de får frågor av ideologisk art. Den tredje vägen krympte helt enkelt den politiska kompetensen. Två ord på k – kapitalism och kenyesianism – försvann på deras väg till makten, och det var inte av bara farten.

Hur gick det till? I ett reportage om 'Monas kris' i SvD nyligen beskrev Göran Eriksson ett möte med Mona Sahlin 1995 där hon sammanfattade nedskärningspolitiken: 'Nu kan samhället inte göra allt som vi förut låtsades att det kunde.' 'Det är till och med bra på många sätt.'

Man lägger märke till ordet låtsades. Blev den tredje vägen ett sätt att äntligen få bedriva ärlig politik?

När Chantal Mouffe beskriver Anthony Giddens bidrag till förnyelsen av socialdemokratin är hon tydlig: i grund och botten handlade det om att låta det socialdemokratiska projektet kapitulera inför kapitalismen i dess rådande stadium.

Nu har den gjort det – och väljarna har svarat."

Malena Rydell, "Snart går de utan er", Dagens Nyheter 28 maj
---
Sofia Härén, "En annan beskrivning av verkligheten", Miljömagasinet
---

"Socialdemokratin, konstaterar Jenny Andersson, har slutat blicka framåt.

Ernst Wigforss – en av svensk socialdemokratis största teoretiker – framhöll ofta behovet av provisoriska utopier. Idéer som är möjliga att förverkliga men samtidigt tillräckligt visionära för att ge politiken och människorna en större mening.

Några sådana finns inte längre hos socialdemokraterna, säger de unga kritikerna. Visionerna har gått förlorade. Tron på politiken är borta.

Olof Palme sa en gång i tiden att politik är att vilja. Göran Persson konstaterade i stället att politik är att kunna.

Skillnaden är slående och visar på det stora brottet inom socialdemokratin; ett brott som till och med hade fått ett namn: den tredje vägen.

Föregångsmodellen var Tony Blairs »New Labour« i Storbritannien. USA hade Bill Clinton, Tyskland Gerhard Schröder.

Ideologin avfärdades. Man skulle i stället positionera sig mitt emellan sin egen tidigare ståndpunkt och sin motståndares. Triangulering, kallades det. Plötsligt trängdes alla i den politiska mitten.

Människans frigörelse blev därmed ett individuellt projekt, inte ett kollektivt. Välj rätt skola, rätt yrke, rätt pensionsfond. Ansvaret låg på den enskilda. Politikens uppgift var att ge alla samma möjligheter, inte se till att utfallet blev jämlikt.

Så utvecklade socialdemokraterna ett Orwellskt nyspråk, analyserar Andersson. Socialdemokrati blev till social demokrati, och partiet kunde strunta i sitt socialistiska förflutna. Rättvisa ersatte jämlikhet.

Med ideologin borta fylldes tomrummet av Budskap.

I valrörelsen 2006 var socialdemokraternas slogan »Alla ska med«. Bakom den stod reklambyrån Acne, mest kända för sina jeans. Det var en slogan som inte sa ett ord om vare sig färdriktning eller destinationen.

Men så har partiet heller inte längre någon egen analys om var samhällets brister ligger eller vad som borde förändras, menar Jenny Andersson. Tvärtom upprepade socialdemokraterna gång på gång inför förra valet att allt stod bra till med Sverige.

Det var en verklighetsbeskrivning de var ensamma om.

Socialdemokratins kris ligger därmed lika mycket i att de vägrar inse att samhället har förändrats, som att de påstår att deras egen ideologi skulle vara densamma i dag som den alltid har varit.

Det ironiska, resonerar Andersson, är att tiden för ett nytt visionärt socialdemokratiskt projekt – likt Per Albin Hanssons folkhemstanke – är här. Förutsättningarna finns där. Finanskrisen och klimatförändringarna har öppnat nya möjligheter för politiken, banat väg för nya kollektiva lösningar.

Men en socialdemokrati som inte vet vad den vill är oförmögen att tillvarata de möjligheterna."

Claes Lönegård, "Fast i det förflutna", Fokus 1 maj

---
Erik Hegelund, "Folkhemmets kranka blekhet", Vertex

---

"Detta aber till trots är boken av stort intresse. Redan inledningen erbjuder flera intressanta uppgifter. Som att Göran Persson 2004 sammanfattade sin politiska filosofi med orden att strävan bör vara att “ta med oss det bästa av det gamla in i det nya”. Och detta rent konservativa uttalande kompletteras med en rad noteringar som klart visar att folkhemsbegreppet inom “rörelsen” numera har förvandlats från en framtidsvision till en form av suktande paradise lost föreställning, där Sverige under Per Albin Hansson och Tage Erlander uppfattas som ett himmelrike som spelats bort.

För den kritiske är förvisso denna senare observation i och för sig inte särdeles imposant. Vad som gör boken verkligt intressant är däremot att dess analys inte - vilken man kunde förvänta sig - utmynnar i krav på en modernisering av socialdemokratins ideologi à la Tony Blair. Tvärtom visar sig författarinnan själv vara tillbakablickande, om än inte lika långt. Hennes åsikt är nämligen att socialdemokratin gick ideologiskt vilse på 1980-talet genom att då överge den radikala, på gränsen till samhällsomstörtande ideologiska linjen från 1970-talet.

Boken erbjuder därmed, vid sidan av kritiken mot folkhemsnostalgin, även en inblick i den tankevärd som tycks dominera bland socialdemokratins (få) kvarvarande aktiva tänkare. Och många av dessa verkar - trots de senaste decenniernas alla uppenbara motgångar och reträtter - fortfarande halsstarrigt sluta upp bakom den positivistiska illusionen om att det med hjälp av politiska och byråkratiska beslut är möjligt att göra rent hus med det gamla, borgerliga Sverige och bygga ett nytt, perfekt samhälle på rent socialistisk grund."

Anders Edwardsson [sic], "Socialdemokratisk nostalgi", Svensk Tidskrift 1 maj

---

"Socialdemokratin, menar Jenny Andersson, har blivit märkligt tyst när det kritik av kapitalismen. Den svenska socialdemokratin känns märkligt visionslöst -det finns ingen tydlig riktning vart den förda politiken syftar och detta tycks inte ens partiet finna problematiskt. Därmed tycks politiken ha spelat ut sin roll. För vilken roll har politiken om den avsäger sig uppdraget att staka ut vägen för framtidens samhälle?

Socialdemokratin har närmat sig högern i åtskilliga frågor, t ex när det gäller ”arbetslinjen” samt synen på tillväxt och valfrihet. Kunskapssamhället skulle bli verklighet genom ”Kunskapslyftet”. När kunskapen spred sig bland medborgarna skulle dessa bildligt ”lyftas” och utvecklas. Man använde sig av paralleller till folkbildningsrörelser historiskt, men det var inte längre frågan om att man skulle växa som individ. Nej, kunskapen som erövrades skulle komma samhället till gagn och endast genom att vara villig att underkasta sig ett livslångt lärande kunde man räkna med ett arbete. Medborgarnas rättigheter blev alltmer en diskussion om medborgarnas skyldigheter. Men vad händer med den del av befolkningen som inte är tillräckligt flexibel?

Jenny Andersson skriver lättfattligt om politiska begrepp och skeenden. Titeln är dock något missvisande. Boken handlar mycket mer om socialdemokratins utveckling från 1980-talet fram till nu och där är folkhemstanken och nostalgin endast en del av något större, mer omvälvande än jag någonsin reflekterat över. Hon får mig att fundera över mycket, inte minst den något unkna människosyn som genomsyrar politiken av idag. Och som till stor del får stå oemotsagd. En mycket intressant bok!"

"Jenny Andersson: När framtiden redan hänt", Fru E:s böcker 26 april

---

"Ekonomhistorikern Jenny Anderssons bok När framtiden redan hänt är en uppgörelse med de senaste decenniernas socialdemokrati. Jämlikheten har flutit över i valfrihet. Folkhemmet har förvandlats till nostalgisk estetik. Klyftorna har ökat. Utvecklingen har varit skit. Och det är lätt att dela hennes kritik.

Även om boken är läsvärd och tänkvärd är det svårt att släppa tanken på att även Andersson är fast i en nostalgisk folkhemssyn. Ett förlorat paradis där det finns en orm att skylla på för förvisningen. Hennes folkhem framstår som statiskt, som om det är samma folkhem som Per-Albin lanserar som överges på åttiotalet. Om det var fallet, om ”politik [bara] är att vilja”, skulle det bara fattas några korrigerande beslut för att vara tillbaka på banan.

Men politikens möjligheter är beroende av grundläggande samhällsekonomiska förändringar. Boken saknar en analys av hur de ekonomiska grundförutsättningarna förändrats under de senaste årtiondena. Istället kommer man inte förbi den konspiratoriska tanken att omsvängningen enkom beror på ett gäng politiska tjänstemän i Kjell-Olof Feldts finansdepartement på åttiotalet, och ett annat gäng akademiker som brukade hänga med Tony Blair på nittiotalet. Och så enkelt är det givetvis inte."

Fredrik Jansson, "Det förlorade paradiset", Tankar från roten 15 maj

---

"Var på ABF idag för att lyssna på Jenny Andersson som var där för att tillsammans med Kajsa Borgnäs tala om sin bok "När framtiden redan hänt". Boken handlar om i korthet om socialdemokratin och folkhemsbegreppet. Ett mycket spännande seminarium framför allt när Kajsa berättade om hennes egen historia om hur det kom sig att hon gick med i Socialdemokraterna. För där hon gick med i Laburemus (S-studenter i Uppsala) fanns det två falanger. Den ena var den som nostalgiskt längtade tillbaka till den socialdemokrati som funnits under 80-talet, sen fanns det den andra falangen som endast ansåg att det nu gällde att förvalta och utveckla det redan befintliga samhället. Som utomstående betraktare kändes detta som en mycket klar analys som fick många bitar att falla på plats."

http://joshlyman.blogspot.com/2009/04/nar-framtiden-redan-hant.html