Socialdemokratisk reformoffensiv 1968-76

Socialdemokratisk reformoffensiv 1968-1976: 1) aktiv industripolitik. 2) ekonomisk demokrati.

"I look on the reform initiatives of 1968-76 as attempts to democratize control of investment." (s 4)

"The experience of investment politics underlines two variables that are glossed over in conventional accounts of Sweden as a country where labor rules: business power and political divisions within the labor movement. What makes Sweden special from a comparative perspective, as Peter Katzenstein (1985) argues, is not only the strength of the unions and the electoral dominance of Social Democracy, but also the cohesive, highly organized character of its business community." (s 5)

s 97 socialdemokratins/SAP:s och LO:s radikalisering 1968-76 beror inte som Korpi menat på ökad makt, utan på förändrade ekonomiska förutsättningar som underminerade kompromissen och gjorde privata kontrollen över investeringarna till ett problem för arbetarrörelsen.

Jonas Pontusson, The Limits of Social Democracy: Investment Politics in Sweden. Ithaca, NY: Cornell UP, 1992

Varför upphörde då reformoffensiven?
Löntagarfondsprojektet blev en slags överhängare från den offensiva perioden till den defensiva i vilken förslagen successivt urvattnades. Löntagarfonderna kan också ses som en emblematisk bild för socialdemokratins och arbetarrörelsens rörelse från offensiv till defensiv. Den kärnfråga från ”de gyllene åren” som faktiskt försvunnit från debatten i nyliberalismens tidevarv är den ekonomiska demokratin. Under 1960- och 70-talen var frågorna om hur företagen styrs och hur de ägs viktiga frågor i den socialdemokratiska debatten; (och inte bara i arbetarrörelsen heller: folkpartiet kom 1967 med rapporten ”Företagsdemokrati i utveckling”, centerpartiet 1968 med en liknande rapport)* därefter, efter löntagarfondsprojektets krasch, tynade de bort. Dock, och det här är nog rätt typiskt för relationen mellan ”gyllene år” och ”nyliberalismens tidevarv”, inte utan att reformer redan hade genomförts. Lagen om medbestämmande i arbetslivet 1976, förtroendemannalagen 1974, LAS 1974, Arbetsmiljölagen 1977: fackets och/eller arbetarklassens positioner flyttades fram. Dessa lagar finns ännu kvar, som delar av Sveriges blandekonomi. Det är, tror jag, typiskt för hur socialdemokratin har förändrats: projektet, rörelsen för, för ekonomisk demokrati knäcktes i löntagarfondsförsöket, men de reformer som genomfördes gäller ännu. Statsvetaren Jonas Pontusson konstaterar att socialdemokratins reformoffensiv på det industripolitiska området och den ekonomiska demokratins område 1968-1976 var ”försök att demokratisera kontrollen över investeringarna”**. Varför arbetarrörelsen gick på offensiven kring den ekonomiska demokratin just kring denna tid finns det konkurrerande förklaringar till. Förenklat sett kan man säga att Walter Korpi, Stefan Sjöberg*** med flera forskare betonat arbetarrörelsens styrka som huvudorsak: man hade flyttat fram positionerna och kunde nu ta itu med dessa systemfrågor i kapitalismen: vem äger och vem bestämmer i ekonomin? Jonas Pontusson har tvärtom betonat arbetarrörelsens svaghet, eller kanske snarare utsatthet, i det momentet som en utlösande orsak: Pontusson menar att vid denna tid uppenbarade det sig hur avhängig arbetarrörelsen fortfarande var kapitalet och att kapitalets styrka hade underskattats. Det är kanske förvånande idag, när vi anser oss leva i globaliseringens tidevarv par excellence, men ”redan” på 1970-talet var utflyttning av jobb till låglöneländer en stor politisk fråga för arbetarrörelsen. Detta spelade in i offensiven för ekonomisk demokrati: kapitalets ökade internationella rörlighet visade hur maktlösa arbetarrörelsen ändå kunde stå, trots allt, inför ägarnas rätt att styra investeringarna. Jag tror att de bägge förklaringarna – arbetarrörelsens styrka och dess svaghet är förenliga: striden om ekonomisk demokrati ställde motsättningen mellan olika sorters makt på sin spets: arbetarrörelsens stora mobilisatoriska, politiska och ideologiska makt, mot kapitalägarnas makt i kraft av ägandet.

*Bo Stråth, Mellan medbestämmmande och medarbetare: Metall och samhällsutvecklingen 1957-1976 (2000), s 92-96.
**Jonas Pontusson, The Limits of Social Democracy (1992), s 5.
***Stefan Sjöberg, Löntagarfondsfrågan – en hegemonisk vändpunkt (2003).