"Hur mycket än arbetsgivarsidan anstränger sig för att klä kritiken mot LAS i ekonomiska termer, så är det kristallklart att det inte är eventuella otympligheter i bestämmelserna man vill åt. Det man vill är att återerövra makt till arbetsgivaren.
Syftet med LAS var, och är, att hindra godtyckliga avskedanden. Folk ska inte kunna sägas upp för att de kommer med kritik, för att de är fackligt aktiva, för att de måste vara hemma med sjukt barn, för att de måste genomgå en längre läkarbehandling eller börjar anses som för gamla. Och blir det fråga om neddragningar i verksamheten, så att många måste sägas upp, ska inget av de här skälen avgöra vem som får gå och vem som får stanna. Ett av skälen till att LAS kom till var, förstås, att det ingalunda var ovanligt att folk sades upp av den här sortens skäl …
Tvingande regel
LAS anger en tvingande regel: Uppsägningar ska vara sakligt grundade. Därutöver är det mesta förhandlingsbart. Lagen är, som den juridiska termen lyder, dispositiv: det går att avtala om andra regler, och lagbestämmelserna gäller bara om sådana avtal inte träffas. (Det här är, parentetiskt, inte ovanligt inom civilrätten: Köplagen, avtalslagen och skuldebrevslagen är andra exempel på dispositiva lagar. Syftet är helt enkelt att hindra att i en part ensidigt dikterar villkoren för den andra parten; lagen sätter därför upp regler som är principiellt rimliga, men ger möjlighet för parterna att avtala om annat, om det passar bättre i just den speciella situationen.)
Detta är den viktiga punkten: LAS gör anställnings- och uppsägningsvillkor till en partsfråga, en fråga där även de anställda genom sina organisationer har rätt att hävda sina synpunkter och sina intressen. Inte en fråga där de ät utlämnade till arbetsgivarens beslut.?Har man det klart för sig, inser man att LAS inte kan ersättas av åtgärder för ”omställningstrygghet”, som några socialdemokratiska kommunalpolitiker i Stockholmsregionen föreslagit. Det senare är också önskvärt. Men det är faktiskt något helt annat än frågan om avskedanden ska vara en förhandlingsfråga eller inte."
Ann-Marie Lindgren, "Envälde eller förhandling", LO-Tidningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar