En vanlig beskrivning av arbetsmarknaderna i de rika länderna sedan 1970-talskrisen är: jobbpolarisering. Alltså att en hel del hyfsade och ganska välbetalda jobb i mitten av fördelningen har rationaliserats bort eller försvunnit i den globala konkurrensen, medan skapandet av nya jobb har koncentrerats antingen till lågbetalda jobb i tjänstesektorn eller högbetalda, kunskapsintensiva jobb i toppen av fördelningen. Vi har sett detta i Storbritannien, i USA (den berömda studien av Autor och Dorn), i Sverige, och andra ställen. Polariseringen av jobbens kvalitet hänger då ihop med den ökade löneojämlikheten -- om man tar bort mellanbetalda jobb och lägger till lågbetalda och högbetalda jobb så ökar ju spridningen. Och omvänt så tänker man sig nog lite till mans att den föregående perioden av "fordistisk" kapitalism [1] tvärtom minskade löneojämlikheten genom att skapa många mellanbetalda jobb.
Just därför är det så uppseendeväckande när nationalekonomerna Zsófia L. Bárány (CEU) och Christian Siegel (U of Kent) i en artikel från 2018 menar sig visa att jobbpolariseringen i USA faktiskt började redan på 1950-talet! De börjar med konstaterandet, ungefär som jag just gjorde, att jobbpolariseringen i USA och Europa sedan 1980-talet är välbelagd. Den vanligaste förklaringen är rutiniseringshypotesen, att informations- och kommunikationsteknologier (IKT) ersätter mellan-kunskaps intensiva och mellan-välbetalda jobb medan de är komplementära gentemot lågbetalda och högbetalda jobb. [2] De säger att papprets bidrag är dubbelt. För det första, att "document a set of facts that raises flags that routinization driven by ICT, although certainly playing a role from the 1980s onward, might not be the only driving force behind this phenomenon." För det andra, att utifrån denna beskrivning ange ett nytt perspektiv på jobbpolarisering, ett perspektiv som fokuserar på strukturomvandling.
De jobbar med en makromodell med tre typer av konsumtionsvaror: billiga (low-end) tjänster, industrivaror, och dyra (high-end) tjänster. Ojämn produktivitetstillväxt mellan sektorerna har effekter både på utbudet och, genom priserna, efterfrågan. Industrivarorna är komplement till tjänsterna, så om produktiviten växer mer i industrin så kommer arbetskraft behöva flytta över till tjänstesektorerna. De pluggar in faktisk produktivitetstillväxt och tidigare estimat av substitutionselasticitet mellan sektorerna i modellen och finner att den klarar att predicera 33-59 procent av lönetillväxten i tjänstesektorerna jämfört med industrin och 62-99 procent av förändringen i sysselsättningsandelar.
referens
Zsófia L. Bárány och Christian Siegel (2018) "Job Polarization and Structural Change", American Economic Journal: Macroeconomics, January 2018, Vol. 10, No. 1, pp. 57-89
fotnoter
[1] En periodisering som dyker upp på alla möjliga ställen -- senast så lärde jag mig att Carles Boix använder den typologin för att förklara varför relationen mellan kapitalism och demokrati var positiv under just den perioden.
[2]Referenserna här är: Autor, Levy, and Murnane 2003; Autor, Katz, and Kearney 2006; Autor and Dorn 2013; Feng and Graetz 2015; Goos, Manning, and Salomons 2014; Michaels, Natraj, and Van Reenen 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar