I Rysslands baltiska provinser genomfördes 1816-19 jordreformer: trälarna blev fria och fick rätt att själva köpa jord av sina tidigare herrar, godsägarna. Villkoren var dock inte särskilt gynnsamma för bönderna: staten tvingade inte genom någon omfördelning av jorden och ställde inte heller upp med lån för frigivna bönder som ville köpa jord. Inte desto mindre så ledde reformerna på sikt till stora förändringar: år 1905 hade 90 procent av jorden från adliga gods i Livland köpts av bönder. (s. 7) Agrarhistorikern Kersti Lust har i en ny artikel samlat in 200 bouppteckningar från bönder från åren 1853-1913 för att studera ifall och hur de lyckades bygga upp sin privatekonomi under frihetens första hundra år.
Hon anför att studien bidrar till forskningen om böndernas frigörelse i Europa -- den skedde i Preussen 1806, [1] i själva Ryssland på 1860-talet, och så vidare -- på tre sätt. Ett, det är den första studien som beskriver de fria böndernas ekonomiska ställning. Två, den bidrar till debatten om olika typer av jordreform och ifall även mindre gynnsamma reformer som de i Baltikum främjade böndernas utveckling. Tre, studien gör ett bidrag till diskussionen om institutionernas betydelse för den ekonomiska tillväxten i jordbruket på 1800-talet. En sida av debatten betonar institutionerna, som Sheilagh Ogilvie som betonar säker äganderätt och system för anställningar, marknadsutbyte och så vidare. Den andra sidan betonar inte institutionerna utan marknadsformationen i sig, de smithianska krafterna som har att göra med befolkningstäthet och transportmöjligheter, alltså potentiell marknadsfördjupning och arbetsdelning. Sådana argument har framförts av Michael Kopsidis och Nikolaus Wolf (JEH, 2012) såväl som Richard H Tilly tillsammans med Kopsidis (From Old Regime to Industrial State, 2020) i studier av Preussen. I studierna av de ryska reformerna 1861 finns det belägg för båda sidorna: både för reformen som katalysator för ny tillväxt, och för tillväxten efter 1861 som en fortsättning på förbättringsprocesser som redan skedde under det gamla systemet.
Källäget för att studera Estlands bönder på 1800-talet på individ- eller gårdsnivå är inte jätte-enkelt. Lust har gått igenom 1200 överlämnanden av arv eller förmyndarskap, och hittat 184 bouppteckningar från 1889 till 1913, vilket motsvarar 1,4 procent av de cirka 13 000 bondgårdar som friköptes från adelsmän i södra Estland, som är den region som studien omfattar. (s. 6) Hon har valt att studera bönder som köpt loss sina gårdar minst 15 år före bouppteckningen, så att bönderna har hunnit att göra något med sina gårdar. Arkivarbetet börjar 1889 eftersom tingsrätterna före 1889 samlat alla sina handlingar i samma inbundna böcker, vilket gör det extremt arbetskrävande att leta fram arvsskiften och bouppteckningar. Från 1889 och framåt har förteckningar över tingsrätternas material också digitaliserats vilket gör dem sökbara. Ett tredje skäl för perioden 1889-1913 är att det gör studien jämförbar med min och Patrick Svenssons studie av svenska bönder år 1900. [2] Hon har åldern för 160 av de 184 boupptecknade bönderna och medelåldern är 56 och ett halvt år. (s. 7)
Kontextdata visar att jordpriserna och jordräntorna steg under 1800-talets andra halva, vilket tyder på ökad avkastning. Jordpriserna ökade med en tredjedel på 1860-talet och en tredjedel igen på 1880-talet vilket är stora ökningar, men inte lika stora ökningar som Patrick och jag finner i Sverige där vi finner tredubblade jordpriser 1850-1900 när produktiviteten ökade kraftigt samtidigt som efterfrågan ökade kraftigt på grund av urbaniseringen och exporterna. De estländska bönderna övergick gradvis vid 1800-talets mitt från traditionellt treskiftesbruk till moderna växtföljder, inklusive den nyligen introducerade potatisen. Fram till 1880-talet blev det också allt mer lönsamt att odla lin, som framför allt exporterades till Storbritannien. (s. 8) Bönderna hade också kor, men det verkar inte ha varit några större affärer för dem.
Perioden från 1850 till 1913 såg alltså en god utveckling av det livländska jordbruket, med bättre grödor och växtföljder, ökad avkastning och överlag expanderande produktion. Men förbättringarna var inte lika snabba som i Skandinavien: mekaniseringen var långsammare, spannmålsavkastningen lägre, och andelen jord i träda högre. (s. 10)
Åren 1889-1913 var den genomsnittliga boupptecknade förmögenheten för de 184 bönderna 3840 rubel, när man räknat bort skulderna. Det mesta av förmögenheten var jorden och fastigheterna i allmänhet. Dyra maskiner var väldigt ovanliga -- möjligtvis kunde flera bönder i samarbete ha råd med att dela på en ångkraftsdriven tröska, vars värde motsvarade hälften av en genomsnittsbondes förmögenhet. (s. 12) Så här jämför Lust de livländska böndernas utveckling med de bönder som Patrick Svensson och jag studerat i Sverige:
"In Sweden, the wealth of the average farmer roughly doubled from 1850 to 1900. TheHon jämför också med de finländska bönder som Ilkka Nummela, Anna Missiaia, Mats Olsson och jag studerat utifrån bouppteckningar. De finska bönderna tjänade mycket under 1800-talets andra hälft på att de ägde skog och att priset på skogen ökade kraftigt. Samtidigt så expanderade de också sin mejeriproduktion, mycket snabbare än vad de estländska bönderna gjorde.
increase in wealth resulted from market growth for agricultural produce, the growth of land values, and the increased productivity connected to stock-raising and early mechanisation. With the growing demand for agricultural products in cities and abroad, farmers who were well placed in terms of natural conditions, geography, and infrastructure benefited the most. In southern Estonia, most of the immense growth in wealth derived from the transformation of tenancies into freehold. Real estate prices also almost doubled. The need to pay off the estate owner and reimburse the mortgage loan interest increased peasant incentives to expand and intensify production. Among southern Estonian farms, stock-raising and mechanisation were in their infancy, and commercialisation was rather limited. By contrast, Swedish farmers marketed a
substantial portion of their produce; the proportion varied across the country’s vast territory but did not fall below one-half on the plains. In Estonia, commercial foodstuffs and industrial crops did not discourage farms’ commitment to self-sufficiency. The slower rate of increase in land prices in Estonia reflects slower improvements in agriculture. In terms of grain or milk yields, Estonia lagged considerably behind Sweden." (s. 13)
Lusts utvärdering av de livländska böndernas utveckling efter reformerna är alltså både positiv och lite pessimistisk. Å ena sidan så växte ju verkligen böndernas förmögenheter och möjligheter; "Wealth data show that large farmers, at least, were quite well-off by the early twentieth century." (s. 13) Samtidigt så var utvecklingen inte lika snabb och lika kraftigt positiv som i Sverige och Finland. Bönderna blev rikare genom att jordvärdena ökade när de köpt sin jord, men å andra sidan så var det adelsmännen, de ursprungliga jordägarna, som kanske tjänade allra mest på detta, genom att sälja av en del jord till de nya högre priserna, och behålla en del jord till stigande värde. Vad säger då fallstudien om institutionernas och jordreformernas betydelse? Lust menar att:
"The Baltic example illustrates the importance of property rights in the (initial phase of) agricultural transformation. Despite the slight rise in grain yields and expansion of the sown area, the peasant economy withered in the first post-emancipation decades, which featured insecure tenancies, short-term leases, and labour rent. Essentially, in farming the major innovations were limited to the expansion of potato growing and harvesting by scythe. After the transition to money rents and introduction of peasant land ownership, changes proliferated, and a segment of well-to-do farmers emerged. The example of Polish Kingdom, however, suggests that property rights were merely one of several factors that promoted agricultural growth in the post-emancipation era. Other important institutional factors include farms’ size, farm inheritance practices, land tenure regimes (open fields vs. united lots), and the development of infrastructure (railways, credit facilities, cooperatives, etc.). Recent literature overemphasising the market-driven growth in the post-emancipation era presents only a partial picture of the complex historical processes, without due attention to the institutional factors that either accelerated or impeded the growth." (s. 14)
I någon mån är alltså hennes slutsatser en kritik av Kopsidis marknadsorienterade tolkning av jordbrukets tillväxt på 1800-talet, men det är ju inte heller så att hon vill slå över till en motsatt monokausal tolkning: hon hävdar inte att det bara är institutioner som spelar roll. I den studie av Sverige som hon hänvisar till så fäster Patrick och jag också stor vikt vid marknadsformering och tillgång till marknader -- städer, exporthamnar -- för de svenska böndernas utveckling. Det vore alltså väldigt intressant att arbeta vidare på att integrera de två förklarande ramverken, institutioner och marknad.
referens
Kersti Lust (2023) "Prospering despite the adverse terms of emancipation? Accumulation of wealth by peasant farmers in the tsarist Russian province of Livonia, 1853–1913", Rural History, 1-20.
fotnoter
[1] Lust säger i litteraturöversikten (s. 4) att man tidigare sett de preussiska reformerna 1806 som en blixt från klar himmel, framkallad av Napoleons invasion, men att Michael Kopsidis och Daniel Bromley i en artikel i Annales 2017 argumenterar för att preussiska byråkrater länge förberett reformerna och bara väntade på rätt tillfälle, vilket gavs av Napoleon.
[2] Hon diskuterar tre stora metodproblem med de estniska bouppteckningarna: undervärdering av fastigheter, undervärdering av jordbruksproduktionen, och övervärdering av lånen. Anledningen till att fastigheterna undervärderas är att marknadsvärdena ökade stadigt under perioden, dubblades från 1850 till 1905, men att värdet som anges i bouppteckningen är inköpspriset från när gården köptes för 15+ år sedan. Lust räknar därför upp värdet med 1,2 procent gånger antalet år sedan köp. (s. 6)
