Levnadsstandard och boende i London på 1500- och 1600-talen

Stads- och planeringsforskaren William Baer, professor vid University of Southern California, bestämde sig vid pensionen att börja forska om historiska bostadsmarknader, och har skrivit en rad artiklar specifikt om London. I en artikel i Economic History Review från 2010 använder han Londonbornas tionde som de betalade till sina församlingspräster, som en källa till hyror och inkomster i staden år 1638. Anledningen till att han kollar just på 1638 är att tioendet var starkt sedvänjebundet och inte automatiskt uppjusterades med stigande inkomster och hyror -- vilket prästerskapet klagade på -- men att kung Charles I just 1638 gick med på prästerskapets krav att man skulle uppdatera räkningen av vad folk egentligen tjänade och betalade, så att man kunde skruva upp tiondet.

Kartan som jag klistrat in ovan visar områdena som omfattas av tionde-beräkningarna för 1638. Baserat på dem beräknar Baer att stadens befolkning (inklusive Londons "Liberties") var ungefär 147 000, att jämföra med ungefär 340 000 i den större London-regionen. Detta utifrån tiondedata för 96 av 110 församlingar. Baer diskuterar ganska utförligt uppgifterna om hyror i datat och hur han använder dem.

Boendekvaliteten var ojämn i London år 1638, så klart, och det gäller också hyrorna: Gini-koefficienten för hyrorna är 0,430 för staden innanför murarna, och 0.473 för stadsdelar utanför murarna; om man räknar ihop det hela blir Ginin 0,492. (s. 623) På ett ganska halsbrytande sätt jämför Baer denna hyresgini för London med Williamson och Linderts beräkningar av Ginin för inkomsterna i England som helhet i slutet av 1600-talet, som är 0,468.

För att beräkna inkomster utifrån uppgifter om hyror utgår han från Engels lag, att när inkomsterna stiger så sjunker andelen av ens inkomster som han lägger på nödvändigheter som mat och hyra. På 1800-talet fanns det en tumregel att ett arbetarhushåll tenderade att lägga en veckas lön på en månads hyra, och Rodgers specifierar att arbetarklassen brukade spendera ungefär 16-25 procent av inkomsten på hyra, de riktigt fattiga 30 procent, och medelklassen 8-10 procent. Det finns dock inga hårda data på hyrorna som folk betalade i London på 1600-talet, säger Baer: Weatherill i sin studie av konsumenter säger inget om hyror, medan Shammas i The Pre-industrial Consumer har en del diskussion om hyror, men då för landsbygden. Nyligen har Archer i Pursuit of Stability beräknat hushållsbudgetar för fattiga i London på 1580-90-talen och tror då på hyror som 10-18 procent av utgifterna. Från 1600-talet har Earle gjort beräkningar utifrån juridiska dokument, medan Boulton visat det problematiska källäget men i vilket fall beräknat att folk la 10-20 procent av sina inkomster på hyror. Boulton med flera menar, vilket låter rimligt, att hyrorna var högre i London än annanstans i England. 

I rätt så komplexa led beräknar Baer möjliga inkomster för Londonborna utifrån olika antaganden om hur stor andel av sina inkomster de betalade i hyra. Dessa syns i tabell 3.

Han använder också samma källa för att räkna ut en andel av befolkningen som levde i fattigdom, här utifrån proxyn "housing poverty". T. Arkell (i Social History, 1987) och P. Slack (Poverty and policy in Tudor and Stuart England, 1988) har tidigare beräknat andelen fattiga i England i slutet av 1600-talet och argumenterat för att antagandet om 33-50 procent är överdrivet och att snarare något i stil med 25 procent levde i fattigdom enligt tidens egna normer, och 14-15 procent "in or near destitution". (s. 630-631) För att beräkna andelen fattiga i London specifikt diskuterar Baer källor från 1595 och 1630-talet som båda handlar om fattiga som fick stöd av det offentliga -- antagligen bara en mindre del av alla fattiga, med tanke på det offentligas motvilja mot att dela ut pengar. Man kan också kolla på andelar av boende som inte hade råd att betala de enklaste skatterna som hearth tax, och Power har gjort det, men Arkell menar att inte alla hushåll togs upp i dessa skattelistor. För att göra egna beräkningar gör Baer en variant av den moderna approachen där fattigdom definieras som att han har 50 procent eller mindre av medianinkomsten, fast han utgår från hyror snarare än inkomst. I slutsatserna påpekar han att man kan göra liknande beräkningar för 1693-94 utifrån Spences London in the 1690s, och att preliminära beräkningar från detta visar att andelen fattiga minskade rejält från 1638 till 1694. (s. 635)

Året efter, 2011, publicerade Baer en artikel i Urban History, med den lovande rubriken "Landlords and tenants in London, 1550-1700". Han argumenterar, helt rimligt, för att relationen mellan hyresvärd och hyresgäst är en relevant del av tidigmodern urbanhistoria: ungefär tre fjärdedelar av Londons befolkning på 1600-talet var hyresgäster, och staden hade tiotusentals hyresvärdar. [1] Under 1600-talet växte stadens befolkning från 200 000 personer till 575 000, framför allt genom stor inflyttning av unga arbetare och hantverkare. Denna stora inflyttning av personer i de lägre klasserna pressade antagligen upp ojämlikheten i stan, säger Baer. (s. 237) De rikare grupperna tenderade att flytta till de västra delarna av stan, medan de fattigare bodde i östra London. (s. 239)

Baer diskuterar i artikeln en rad olika aspekter av hyresmarknaden: olika längd på hyreskontrakten, stereotypiska bilder av hyresvärdar och hyresgäster, osv. I två fall har han detaljerade data över vem som ägde vad. Den ena källan kommer från den stora branden år 1666 som påverkade 362 acres av London och som ledde till en rad Fire Court-rättsfall om kostnaderna för att bygga upp husen igen. Baer använder 603 rättsfall som handlar om 1027 hus, som i genomsnitt gav £24.8 i hyra. Detta täcker dock bara en minoritet av fastigheterna som påverkades av branden: totalt 13 200 fastigheter brann ner, så Fire Court-källan omfattar bara 7,7 procent av berörda fastigheter. (s. 244) Aristokratin ägde i princip ingenting av de här fastigheterna medan gentry ägde en stor del och fick ungefär 60 procent av hyrorna. (s. 246) Institutioner var 39 procent av ägarna. (Det är frustrerande att Baer i sin redovisning inte skiljer på sådant som andel av ägarna, kontra andel av fastigheter, eller andel av hyror -- alla tre borde redovisas).

Den andra detaljerade källan är en skattekälla från 1693-94 och omfattar enligt Baer varenda fastighet i staden. Hyrorna varierade i stan innanför stadsmurarna mellan 5 och 440 £, med ett medelvärde om £25 och median om £19. Han jämför hyrorna som folk betalade med vem som var hyresvärd och visar t ex att de större hyrorna ofta gick till de större fastighetsägarna. I Westminster, till skillnad från staden innanför murarna, fanns det en del aristokratiska hyresvärdar: de stor för 5 procent av uthyrda bostäder och lokaler, och 9 procent av hyrorna. (s. 251-252)

I slutsatserna menar han att: "The working class and gentry were the predominant holders of rental
property." Och att: "Being a landlord was a part-time occupation for most, a means of supplementing their income and a method of building wealth..." (s. 254)

referenser

William C. Baer (2010) "Stuart London’s standard of living: re-examining the Settlement of Tithes of
1638 for rents, income, and poverty", Economic History Review 63 (3).

William C. Baer (2011) "Landlords and tenants in London, 1550-1700", Urban History 38 (2).

fotnot

[1] Bland tidigare forskning på temat nämner han  Elizabeth Blackmar, Manhattan for Rent, 1785–1850 (Ithaca, NY, 1989).

Hur bodde folk i svenska städer på 1700-talet?

hus i Linköping, foto från Dag Lindström och Göran Tagessons artikel "Hus och hushåll i den tidigmoderna staden: Ett metodpaket", Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 2023.

 

 "Hushållet är det gemensamma namnet för de individer som samlades kring samma gryta eller som levde och arbetade på samma gårdsanläggning med mer eller mindre gemensam ekonomi, utgjorde en sådan vardaglig konstituerad grupp."

Börje Hanssen (1976), citerad av Göran Rydén (1991)

Hur bodde folk i det tidigmoderna Europa, säg 1400-1800? En klassisk teori utvecklad av John Hajnal (1965) sa att man i Västeuropa bodde som kärnfamilj, medan Östeuropa hade ett bosättningsmönster som byggde på "the extended family", med flera generationer levande tillsammans. På 1970- och 80-talen, och i någon mån idag, var det the Cambridge Group for the History of Population and Social Structure (CAMPOP) som ledde den historiska demografin och Cambridge-forskaren Peter Laslett lanserade på 1970-talet den kanoniska formuleringen att man i England sedan 1500-talet levt i hushåll om ungefär 4,75 personer per hushåll. [1]

Där börjar litteraturöversikten i Uppsala-historikern Dag Lindströms artikel "Families and Households, Tenants and Lodgers" från 2020, men han fortsätter genast med att diskutera hur man komplicerat modellen genom att peka på hushållens rörlighet och föränderlig över tid, t ex med Joachim Eibachs begrepp "det öppna huset" (das offene Haus). Lindström påpekar också hur svåravgränsat hushållet ändå är. Han refererar Lawrence Stones appell för en distinktion mellan familjen, “those members of the same kin who lived together under one roof,” och hushållet, som är familjen som bor ihop men också tjänstefolk, lärlingar, och inneboende. [2] Andra historiker ser denna distinktion mellan familj och hushåll som anakronistisk: kanske var att bo ihop viktigare än blodsband för folks uppfattningar om sina tillhörigheter? 

Cambridge-gruppen föreslog definitionen av "the domestic group" som “those who share the same physical space for the purpose of eating, sleeping, taking rest and leisure, growing up, child-rearing, band procreating.” Men i den praktiska historiska forskningen är man mer bunden till vad man kan fånga upp i existerande källor och Laslett (1972, introduktion till antologin Household and Family in Past Times) introducerade därför också den eminent pragmatiska definitionen att ett hushåll defineras som de personer som står tillsammans, utan nytt stycke, i en folkräkning eller skattelista. Lindström invänder mot detta: man behöver inte varit samma hushåll bara för att man bodde ihop eller i samma hus -- man kan ha varit inneboende eller bara grannar.

En annan stor debatt är relationen mellan hushåll och arbetsorganisation. Var hushållet det tidigmoderna samhällets främsta organiserande princip för arbetets organisation? Det har föreslagits av en rad historiker, säger Lindström och hänvisar till Mitterauer och Sieder (The European Family:  Patriarchy to Partnership from the Middle Ages to the Present, 1982), Hans Medick (1981) och Louise Tilly och Joan Scotts Women, Work and Family (1989). Laslett kritiserade dock denna analys redan 1983 och menade att hushållet och arbetsgruppen inte nödvändigtvis sammanföll, och samma poäng har gjorts av DW Sabean och Gender and Work-projektet -- Dag Lindström med fleras kapitel i Making a Living, Making a Difference (2017) som visat att hushållet bara var ett av möjliga ramverk för arbetets organisation.

I Lindströms artikel från 2020 fokuserar han dock inte på den samhälleliga/patriarkala ideologin eller på arbetsorganisationen, utan på hur man bodde ("the organization of dwelling and cohabitation"). Hans introduktion till detta ämne fokuserar på London som studerats av Richard Wall (1977) samt Mark Merry och Philip Baker (2009). Wall pekade på barnens låga andel av hushåll i tidigmoderna London och den omvänt höga andelen för tjänstefolk, lärlingar och inhyses; Merry och Baker instämmer i att hushållet, som de kallar för houseful, hade många sorters invånare.

Forskningsöversikten om Sverige börjar med att konstatera att även om det finns en hel del historisk-demografisk forskning i Sverige, så finns det inte så mycket om tidigmoderna städer. Ruth Hedlund skrev i slutet av 1970-talet en avhandling (Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet, 1980) om Västerås i det sena 1600-talet och fann att kärnfamiljen dominerade boendemönstrena: de flesta hushåll var en kärnfamilj med bara en eller två tjänare. Inhyses var inte så många, och det fanns också ett par rika ensamstående män som bodde med en hushållerska eller två. Lindström gör dock den lite oklara invändningen att Hedlunds studie "was based on sources that do not allow any detailed quantitative analyses, and in many cases, the results are restricted to rather general statements." (s. 231) Från mitten av 1700-talet är källorna rikare, både folkräkningar och skattelistor. Ann Hörsell (Borgare, smeder och änkor, 1983) har studerat Eskilstuna från 1750 till 1830 och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 4,9 år 1805 och 5,3 år 1830. Stockholm verkar ha haft mindre hushåll än andra svenska städer: Mats Hayen (2007) studerar tre församlingar i huvudstaden och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 3,5 år 1760 och 3,3 år 1830. Kanske berodde den mindre genomsnittliga storleken på en större andel singelhushåll.

Lindströms studie av Linköping bygger på två sorters källor: folkräkningarna från Tabellverket, och mantalslängderna (översätts som poll tax records). Folkräkningarna är utmärkta från 1749 och framåt men har också problem, som förändringarna i undersökningsmallen 1774, och diskrepansen mellan vad för information som staten ville ha, och vad de lokala undersökarna levererade. Mantalslängderna samlades in för att få in skatter och från början uteslöt de de som inte behövde betala skatt -- barn, fattiga och adeln. Från och med 1765 skulle dock mantalslängderna inkludera alla individer. Linköpings mantalslängder från 1700-talet organiseras utifrån kvarter och tomt vilket gör det tydligt vem som bodde med vem. Från 1770-talet angav de också vilka som var inneboende. För detta användes två titlar, hyresfolk och inhyses(folk); hyrfolk men inte inhyses betalade hyra.

Linköpings befolkning ökade mellan 1750 och 1800 från ungefär 1800 personer till ungefär 2700 personer. Runt 55-57 procent var kvinnor eller flickor, konstant över tid, och mellan en fjärdedel och en tredjedel var barn under 15 år. (Tabell 1.) Någon procent av befolkningen var adliga, ett par procent präster eller köpmän, men de stora grupperna var hantverkare (ungefär 25 procent), byråkrater (ungefär 10 procent), arbetare (ungefär 25 procent) och tjänstefolk (ungefär 20-25 procent). Från folkräkningarna ser medelhushållet stort ut: 6,6 personer per hushåll år 1750, och 6,4 personer år 1800 (Tabell 3). Variationerna mellan olika år är dock orimligt stora -- t ex från 5,9 personer år 1754 till 8,5 personer år 1860 (Tabell 4), vilket antyder att folkräkningarnas rapportering av hushåll är inkonsekvent från gång till gång. Det är också ett problem att soldater och "alla utfattiga och eländiga" inte räknades som hushåll, men räknades in i den totala befolkningen, vilket leder till en överskattning av den genomsnittliga hushållsstorleken. När Lindström räknar bort soldater och fattiga från totalbefolkningen blir den genomsnittliga hushållsstorleken 6,1 personer år 1750 och 6,2 personer år 1800 (Tabell 4). De orealistiska kortsiktiga fluktuatiorerna kvarstår dock, och det motiverar att Lindström också beräknar hushållsstorleken utifrån mantalslängderna. Utifrån mantalslängderna ser medelhushållet mycket mindre ut: 5,4 personer år 1750, 3,1 personer år 1782, och 3,2 personer år 1800 (Tabell 5). Den stora skillnaden mellan Tabellverket och mantalslängderna är slående med tanke på att de i princip hade samma instruktioner.

Lindström går vidare med att jämföra hushållstyper utifrån mantalslängderna från 1773 och 1801 (som täcker föregående år). Den stora majoriteten av hushåll hade 4 personer eller färre: det var 68 procent år 1772 och 78 procent år 1800. Den enskilt vanligaste typen är 1 person (22 procent år 1772, 29 procent år 1800), och den följs av 2 personer, därefter 3 personer, och därefter i ganska stabil takt upp till 15-16 personer som förekommer men bara med något enstaka hushåll. (s. 237-238) Å andra sidan var det bara 39 procent av den totala befolkningen år 1772 (och 52 procent år 1800) som bodde i de små hushållen, de med 4 personer eller färre.

I slutsatserna betonar Lindström att divergensen mellan de olika källorna tyder på det instabila i den tidigmoderna definitionen av hushåll och kanske en inkonsekvens mellan den officiella hushållsideologin och hur folk faktiskt levde i hushåll. (s. 244) Singelhushåll var vanliga redan på 1700-talet och andelen hushåll som leddes av ett gift par minskade under 1700-talets andra halva. Antalet hushåll per tomt (houseful) ökade över tid: år 1800 fanns det 4 eller fler hushåll på 36 procent av tomterna. "In these terms, the cohabitation patterns in late eighteenth-century Linköping appear as even more complex than those observed in late seventeenth-century London."

Källorna före 1750 är klena men jämfört med Hedlunds studie av 1600-talets Västerås så var förändringarna som klarlagts i Linköping 1750-1800 antagligen en del av en långsiktig omvandling, säger Lindström. (s. 245) Detta stöttas också av observationer från Kalmar. Att övergången till vad som annars ses som en modern, industriell stads hushållsstruktur sker redan på 1700-talet är ett huvudresultat för artikeln. (s. 245)

referenser

Dag Lindström (2020) "Families and Households, Tenants and Lodgers: Cohabitation in an Early
Modern Swedish Town, Linköping 1750–1800", Journal of Family History 45 (2).

Göran Rydén (1990), Hammarlag och hushåll: Om relationen mellan smidesarbetet och smedshushållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830-1850. Uppsala universitet, Ekonomisk-historiska institutionen

fotnoter

[1] På 1980-talet, när antropologi, mentalitetshistoria, kulturhistoria och i förlängningen historisk demografi var a la vogue, publicerade London Review of Books en rad artiklar av Laslett eller om hans böcker. Så här börjar John Brewers recension av Roy Porters översiktsverk om det engelska 1800-talet, 1984:

"British social history, for so long in protracted adolescence, seems finally to have come of age. The work of two generations of researchers, led by such avatars as Alan Everitt, Peter Laslett, J. H. Plumb, Lawrence Stone, Keith Thomas and E. P. Thompson, now constitutes a substantial body of knowledge that has transformed our conception both of British history and of what constitutes legitimate historical inquiry. The modish topics of birth and death, the family, sex, marriage, leisure, crime, ceremony and ritual have begun to supplant the time-tested topics of the more traditional curriculum. What began as periphery is now core."

Brewer prisar Porters bok -- i stark kontrast till vad JCD Clark tyckte om den. 1980 publicerade LRB, svårtänkbart idag, en essä av Laslett med rubriken "Characteristics of the Western European Family".

[2] Nygjelten menar i en mastersuppsats i historia som undersöker folkräkningen i Trondheim år 1801 att det i staden det året fanns ungefär 850 kvinnor som var inneboende, eller ungefär 18 procent av kvinnorna i staden.  Det var rätt många ogifta kvinnor i 20-30- och 40-årsåldern, och för den delen också en del i 50- och 60-årsåldern, och en hel del änkor 40 år eller äldre.
Synne Solli Nygjelten, "Den losjerende kvinnen i Trondheim 1801: Losjerende kvinners levevei, bakgrunn og bosted i Trondheim i 1801", mastersuppsats, NTNU, 2023. Läs här.

Nya varor, problematiska konsumentprisindex, och levnadsstandard 1500-1800

 

screenshot från Sveriges Radio P1, ett inslag från oktober 2022 där ekonomisk-historikern 

Rasmus Fleischer från Stockholms universitet intervjuades. Fleischer och hans kollega

Daniel Berg publicerade 2024 boken Varors värde på Daidalos förlag. Se t ex Carl

Cederströms recension i Aftonbladet här.

 

Nationalekonomerna Jonathan Hersh och Hans-Joachim Voth börjar en artikel publicerad 2022 med en av den ekonomisk-historiska forskningens absolut mest stiliserade stylized facts:

"Before the Industrial Revolution, living standards stagnated for millennia: In the long run, in a Malthusian world, population increases always nullified the effects of productivity gains ( Malthus 1803 , Hansen and Prescott 2002 , Galor 2005 ). Estimated living standards confirm this assessment: According to most real wage series, in most European countries, life in 1800 was no better than it had been in the Middle Ages. Clark (2007) even argued that Englishmen in 1800 were no better off than their ancestors had been on the African savannahs."

Hersh och Voth tänker dock komplicera denna bild. Och de gör det på ett sätt som jag verkligen uppskattar: genom att ifrågasätta de serier om prisutveckling som ekonomisk-historiker använder för att rensa löneökningar över århundradena för ökade levnadskostnader, och så få fram den "reala" förbättringen av levnadsstandarden. I princip är det helt rätt att kontrollera för levnadskostnader, men i praktiken är det -- som också Rasmus Fleischer och Daniel Bergs forskning visar -- väldigt komplicerat, mycket mera komplicerat än vad lekmän och många forskare förstår. (För en bra och klargörande diskussion, ledd av två journalister som är specialister på ekonomi men inte KPI specifikt, se avsnittet av podcasten Odd Lots "What Really Goes Into the Fed's Favorite Measure of Inflation?" från februari 2024.)

Ett av KPI:s stora problem är: hur ska man hantera inträdet av för de aktuella konsumenterna (t ex svenska sådana) nya varor, som de tidigare inte haft tillgång till? I Hersh och Voths fall handlar detta om kolonialvaror, icke-europeiska produkter som efter 1500 stegvis kom de europeiska konsumenterna till del: njutningsmedel som socker, te, kaffe och tobak, men också mer basvarubetonade saker som till exempel potatis och tomater. Så här introducerar Hersh och Voth effektivt problemet med att priskorrigera europeiska löner med KPI som bygger på vete och öl, när konsumenterna i allt högre grad konsumerade potatis, te och tobak:

"Traditional real wage indices for early modern Europe are dominated by bread, wheat, and beer, and use consumption baskets with fixed weights ( Phelps-Brown and Hopkins 1981 ; Allen 2001 ). Mismeasurement is substantial because early modern consumers increasingly voted with their pocketbooks in favour of sugar, tea, and coffee. Starting either from zero (for tea, tobacco, and coffee) or from very low levels of consumption (sugar), English imports per head surged to 23 pounds of sugar, 2 pounds of tea, 1 pound of tobacco, and 0.1 pound of coffee by 1804-06. By 1800, nearly ten percent of the budget of English working-class households was spent on sugar, tea, and coffee ( Feinstein 1998)." (s. 2)

De använder metoder från den samtida debatten om nya produkter och levnadsstandarden -- bland annat en artikel om persondatorns implikationer för priskorrigerad levnadsstandard -- för att beräkna effekterna för England 1500-1800. Estimaten varierar kraftigt, men huvudberäkningen är att kolonialvarornas värde förbättrade levnadsstandarden/"den reala medelinkomsten" med 10 procent.

Deras metod bygger på att förena kvantiteter konsumerade, priser, och löner. För kvantiteter konsumerade är proxyn importer, eftersom man inte kunde producera socker (men sockerbetor då?), te eller kaffe på de britttiska öarna. För priser använder de data från Clark (2004) och för löner data också från Clark (2005), men en annan artikel. Det reala priset på socker föll från 32 pence per pound år 1600 till mindre än 15 på 1650-talet och 8.3 pence år 1800, ett stort prisfall, men inte lika kraftigt som prisfallet på te från 830 pence per pound år 1690 till 72 pence år 1800. (Ett prisfall om 91 procent.) För kaffe föll priset från 140 pence per pound år 1710 till 55 pence år 1800.

För att beräkna konsumenternas välfärdsvinster som kom med dessa nya varor efter 1600, jämför de det faktiska betalda priset med ett hypotetiskt pris till vilket noll av varan hade konsumerats. Hausman (1996, kapitel i NBER-volymen The Economics of New Goods) beräknade konsumenternas förtjänst av introduktionen av den nya frukostflingesorten Apple Cheerios som skillnaden mellan det faktiska priset på $3.48 per paket när sorten uppfunnits, och ett beräknat pris om $7.00 till vilket konsumenterna inte hade köpt flingsorten alls. Det huvudsakliga måttet på welfare gain är compensating variation (CV), "the amount of income that could be taken from consumers who have access to the new good, to make their welfare constant relative to consumers without access." (s. 4) Denna beräknas som: CV = 1/2 * Sη^-1 där η är efterfrågans priselasticitet och S är den nya varans andel av konsumtionsbudgeten. Liknande beräkningar för den engelska historiska kontexten har tidigare gjorts av Mokyr (1985) och Horrell (1996). Tabell 1 visar beräkningarna: Hersh och Voths egna, såväl som Mokyrs och Horrells.

De gör också en annan typ av beräkningar, som bygger på Greenwood och Kopeckys (2013) metod som de använde för att beräkna welfare gains av persondatorernas uppgång. Metoden är annorlunda, men också denna bygger på kombinationen av priser och kvantiteter. Med denna metod beräknar Hersh och Voth att välfärdsvinsterna av socker är 4 till 5,7 procent och de från te 2,8 till 3,7 procent. För kaffe däremot bara 0,5 procent! Detta beror på att konsumtionen av kaffe per capita fortfarande var låg i England runt år 1800.

Hersh och Voth sammanfattar det som att med de två olika metoderna, så blir i båda fallen estimaten av den totala förbättringen för konsumenterna ungefär 10 procent.

Slutsatserna börjar med den stora frågan: "When did globalization begin to matter for living standards?" (s. 8) O'Rourke och Williamson (2002) använde löne- pch prisserier från båda sidor av Atlanten och argumenterade att att det inte var förrän på 1830-talet som globaliseringen verkligen påverkade vanligt folks levnadsstandard -- en tolkning som jag brukar anföra för mina studenter. Men Hersh och Voth menar att undersökningen av te, kaffe och socker här visar att européernas levnadsstandard förbättrades redan före 1800 av globaliseringen. Mot detta kan man förstås invända att (a) de studerar den mest avancerade ekonomin, Storbritannien, och (b) deras konsumtionsbudgetar skiljer inte på folk och folk, säger ingenting om huruvida vanligt folk hade tillgång till te och socker år 1800 eller om det bara var de rikare grupperna som hade det. Det skulle förstås inte betyda att resultatet är ointressant, bara att man skulle behöva gå längre fram i tiden än 1800 för att få fram när de globala varuflödena grep in i de breda folklagrens levnadsstandard. Däremot så är deras resultat förstås en lower bound-beräkning på så sätt att de braa kollar på varorna te, kaffe och socker, och inte på andra kolonialvaror som potatis, tomater, choklad och tobak. De avslutar artikeln med en tankeväckande formulering: "The reason why seemingly mundane goods like sugar, coffee and tea probably made a big difference to living standards is that life was not just ‘nasty, brutish, and short’ in Hobbes’ phrase, at their time of introduction – it was also (in culinary terms) boring and bland." (s. 8)

 

referens

Jonathan Hersh och Hans-Joachim Voth, "Sweet diversity: Colonial goods and the welfare gains from global trade after 1492", Explorations in Economic History, 2022.

också på bloggen

"Att tolka relativpriser i medeltida och tidigmoderna Sverige", september 2021.

Textilpriser i England 1578-1738 och vad det säger om levnadsstandardens utveckling

Om priserna faller på en för konsumenterna viktig vara, så gynnar det konsumenterna. Historikern Carole Shammas menar i en artikel från 1994 utifrån ett dataset med bouppteckningar som hon använde i sin bok The Pre-industrial Consumer (1990), att priserna på textilier, och därmed kläder, hade en långsiktigt fallande tendens i England och de kolonier som blev USA från 1500-talets slut till 1700-talets mitt. I tabell 1 ser vi t ex att "heavy broadcloths" föll i pris från 80 d. per yard 1578-1599 till 54 d. per yard 1700-1738. De nominella priserna är i flera fall lägre på 1700-talet än i 1500-talets slut, men det är framför allt de "konstanta" priserna, alltså där det nominella priset justerats utifrån förändringen i konsumentprisindexet, som visar stora minskningar på nästan alla sorters tyger. Normalt så tänker man att en prissänkning inom en varukategori tyder på ökad produktivitet (minskade produktionskostnader) i framställningen, men det intressanta här är ju att det stora prisfallet sker långt innan mekaniseringen av textilproduktionen, som tog fart efter 1760-talet.

Utifrån data från Amerika visar hon också att 1800-talet, under en snabb teknisk utveckling och mekanisering, mycket riktigt uppvisar en snabb prissänkningsprocess på textilier. Prissänkningarna på 1800-talet skedde dock i en period av deflation ungefär 1815-65 i USA, medan 1500- och 1600-talets prissänkningar i Italien skedde under en period av inflation, alltså generella prisökningar.

Priset på råvaran, såsom ull, sjönk inte lika mycket som priset på färdiga textilier, vilket tyder på att något hände med själva textilproduktionen. Shammas testar också förklaringen att det kan vara så att producenterna sänkte kvaliteten på textilierna, så att den observerade prissänkningen då egentligen inte är någon prissänkning sett till vad man fick för pengarna. (s. 493-494) Hon verkar dock inte övertygad om detta.

Var det då en genuin förbättring av produktiviteten som hade skett? Adam Smith menade det i Wealth of Nations (1776). Enligt Smith hade priserna på textilier fallit sedan medeltiden, och det berodde på hans vanliga förklaringsfaktorer: ökad arbetsdelning, och teknologisk innovation: spinnrocken, maskiner för att vinda garnet, och water-powered fulling mills. [1] Senare historiker har relaterat till Smith på denna punkt. Coleman menade att textilproduktionen contra Smith var metodologiskt konservativ och att priserna på textilier föll på grund av (a) skiften till lägre kvaliteter, och (b) bruket av "the rural putting-out system", där bondhushållen på landsbygden satt hemma och spann och vävde för köpmän som sedan tog produkterna till marknaden. Smith hade fördömt just denna "bonde-vävare"-kombination som ett hinder för specialisering och därmed en bromskloss på produktiviteten, men Coleman menade tvärtom att textilarbetet i bondehushållen var flexibel och billig. Shammas (1990) menar att de brittiska hushållen anammat spinnrocken redan på 1520-talet, och att denna alltså inte kan förklara prisfallen ca 1570-1740. Förlagsorganisationen då? Varken Coleman eller Joan Thirsk har förklarat på ett tydligt sätt vad som hände. Thirsk (Economic Policy and Projects, 1978) menade att kombinationen av jordbruk och handel skapade välmående bönder, och åberopade bland annat Daniel Defoes reseskildringar från 1720-talet som belägg. Shammas kommenterar 1994 att:

"Unfortunately there is little evidence, in all of the detailed work on the organization of textile production, that British textile workers derived much income from agriculture or that they were particularly prosperous." (s. 496)

Här kan man väl dock säga att så här 30 år senare så har inte minst Craig Muldrews bok Food, Energy and the Creation of Industriousness (2011) gett mera stöd för Thirsks hypotes. Det kunde Shammas förstås inte veta 1994, och hon menar att det man vet (visste) mer handlar om skillnaden i arbetsorganisation mellan olika regioner, t ex mellan West Country och norra England. Utifrån översikten av resultat från olika regioner så menar hon i vilket fall att jordbruk och vävande inte kompletterade varann så gynnsamt som Thirsk menade. En tyngre invändning mot Thirsks hypotes är att ylleproduktionen i förlagsform på landsbygden började redan på 1300-talet, alltså långt innan den prissänkning som ska förklaras. Kanske var det inte systemets flexibilitet som sänkte priserna, utan helt enkelt lönesänkningar för de ofta unga kvinnor som arbetade i textilindustrin? Både Heatons studie av Yorkshire och Manns studie av Lancashire fann sjunkande löner för spinnerskor och väverskor under 1600-talet och en bit in på 1700-talet. (s. 497-498) Med denna försämring halkade textilarbetarna efter andra typer av arbetare lönemässigt, inklusive lantarbetare och gruvarbetare. Arbetarna var mestadels kvinnor som inte hade andra jobb att välja på, både för att de var kvinnor och för att de bodde på landsbygden och pga sina mäns sysselsättningar inte lätt kunde flytta till mer lönsamma platser eller regioner. De var också utspridda och saknade intresseorganisationer. Däremot finns det gott om belägg för protester, petitioner och demonstrationer under 1600-1700-talen som klagade om situationen för de vävande kvinnorna. (s. 500-501)

I slutsatserna betonar Shammas att ett stort prisfall skedde från 1500-talet till 1700-talet, och att detta inte kan förklaras av teknologiska genombrott, omorganiserging a arbetsprocessen, eller sänkta priser på råmaterialet. Istället, menar hon, betalades prissänkningen av arbeterskorna, som fick leva med stagnerande eller fallande löner under mycket lång tid. (s. 504-505)

referens

Carole Shammas, "The decline of textile prices in England and British America prior to industrialization", Economic History Review, 1994.

fotnot

[1] Shammas kommenterar också om Smith: "Elsewhere in the Wealth of nations he attacks the weaver-farmer as an impediment to efficient production."

Klimat, befolkning och ekonomisk tillväxt i förindustriella England

 

Bruce MS Campbell, professor och medeltidshistoriker vid Queen's University Belfast, börjar en artikel från 2010 med tidernas kanske främste historiker:

"Braudel opened his great trilogy, Civilisation and capitalism, 15th–18th century, by likening the rhythm of population change over the pre-industrial centuries to a series of tides, whose ‘alternate demographic ebb and flow . . . make almost everything else seem secondary’. The marine analogy is powerful but paradoxical: the causes of oceanic tides are so well understood that their ebb and flow may be predicted with precision, whereas the mechanisms responsible for these human tides remain enigmatic. "

Före 1600-1700-talen har vi inte ens särskilt bra demografiska data, säger Campbell: inga folkräkningar eller liknande, och därför är det svårt att ens veta hur många människor som levde i olika områden. Istället tenderar historiker att dra slutsatser om demografiska rörelser utifrån två andra mätbara fenomen: rörelserna i priser och löner. I diagrammet nedan (16, panel D) ser vi hur priserna på sikt rör sig i vågor, med en våg (ökning, sedan minskning) från det sena 1100-talet till tidigt 1500-tal, sedan nästa våg från tidigt 1500-tal till mitten av 1700-talet, sedan en tredje våg från mitten av 1700-talet till det sena 1800-talet.

Hur förklarar historiker sådana långsiktiga fluktuationer? Campbell menar att både ekonomisk-historiker och historiker arbetar antropocentriskt, alltså framför allt letar efter förklaringar i mänsklig agens. Detta gäller både för konfliktteorier a la Marx, Malthus teori om kapplöpningen mellan befolkningsmängd och försörjningskapacitet, och institutionella teorier. Campbell slår i artikeln ett slag för ett mer naturorienterat perspektiv. [1] Medeltidshistoriker har förstås alltid erkänt medeltidsmänniskornas sårbarhet inför skiftningar i väder och klimat, men Campbell menar att dessa skiftningar setts som exogena variabler som inte riktigt integrerats i förklaringarna. Han citerar Jan de Vries som 1980 hävdade att ‘short-term climatic crises stand in relation to economic history as bank robberies do to the history of banking’. (cit. 283) Däremot har historikerna varit mer villiga att acceptera epidemier och sjukdomar som centrala utformande faktorer: han citerar Jared Diamond som säger att ‘Because diseases have been the biggest killers of people, they have also been the decisive shapers of history’. (cit. 284) Som Campbell ser det så arbetar Diamond vidare i ett ekologiskt perspektiv utvecklat av Alfred Crosby (Den ekologiska imperialismen, 1986), där de malthusianska begränsningarna inte fungerar så som Malthus tänkte sig.

Campbells historiska narrativ börjar med 1300-talet, det århundrade som mer än något annat, säger han, exemplifierar spänningen mellan mänskliga krafter och naturens krafter. Europas befolkning halveras på 50 år och därefter går Europas olika delar, säger han, åt olika håll: Holland och England genomgår en fas av schumpeteriansk "kreativ förstörelse" som leder till ekonomisk tillväxt, medan andra regioner upplever skärpt feodal exploatering och stagnation. (Intressant nog är hans referens här Robert Brenners klassiska marxistiska artiklar i ämnet från sent 1970-tal, som fått omfattande kritik sedan dess av både marxister och icke-marxister. Jag tänkte annars att Brennertesen idag låg vid sidan av ekonomisk historias mainstream.)

Campbell bygger analysen av Englands dramatiska utveckling bland annat på byggnadsarbetarlöner från Phelps Brown och Hopkins på 1950-talet, och lantarbetarlöner från Greg Clark. I 1400-talets tredje fjärdedel var reallönerna, säger Campbell, på en nivå som det skulle ta 500 år att uppnå igen. Kontrasten mot 1300-talets början är monumental, säger Campbell: då rådde låga reallöner och höga matpriser, indikatorer på ett "mounting Ricardian failure of productivity" och en malthusiansk befolkningskris. 1315-1321 omtalar han som "the Great European Famine", och i detta perspektiv började alltså den totala samhälleliga krisen redan innan digerdöden härjade de brittiska öarna 1346-1353. (s. 287) Från sin egen bok Three centuries of English crops yields anför han data på skördarna och visar usla skördar under svältåren, med 1316 som bottenåret. Detta usla år var också ett år av boskapspest i Europa, en pest som nådde England påsken 1319 och Irland två år senare. På ett och ett halvt år minskade antalet kreatur med ungefär 50 procent! (s. 289) I norra England och på Irland drabbades man dessa år dessutom med plundring av skotska miliser, uppmuntrade av den skotska segern i Battle of Bannockburn 1314. Decennierna efter 1314 var tiondebetalningarna och kvarnproduktionen långt under trenden före 1314 i norra England. (s. 292) Dessutom var vädret kallt och regnigt; diagram 11 som jag klistrat in längst upp visar att brittiska och nya zeeländska träds tillväxt divergerade kraftigt dessa år. (s. 293, även s. 300-301) Som ett slags tidig version av 1600-talets kris och den lilla istiden! Fast det blir i och för sig obalanserat att jämföra en kortare kris med en längre kris; Campbell jämför själv ganska utförligt med krisåren 1596-1604. Här redovisas en rad olika tidsserier: löner, priser, spannmålsavkastning, och träds tillväxt.

För Campbells syfte är det viktigt att diskutera kopplingar mellan det onormalt kalla klimatet i mitten av 1300-talet, och digerdöden. Han ser också 1300-talets kris i ett längre perspektiv: "Medieval economic historians have long identified the years from c. 1270 to c. 1420 as an era of heightened socio-economic instability."

Campbell avrundar artikeln med att diskutera hur klimatet påverkade den ekonomiska aktiviteten bortom extrema händelser såsom köldkriser. Vädret påverkar så klart växtligheten, så central i en jordbruksekonomi, och Campbell avslutar sin artikel så här:

"The time has therefore surely come to acknowledge that—alongside the class struggle, invisible hand of the market, creation and diffusion of technology and knowledge, and an array of human institutions (including many intended to mitigate and counteract the risks arising from environmental hazards)—‘Nature’ was an historical protagonist in its own right." (s. 310)

referens

Bruce M.S. Campbell, "Nature as historical protagonist: environment and society in pre-industrial England", Economic History Review, 63, 2 (2010), pp. 281–314

fotnot

[1] Roligt nog pekar han i en fotnot ut "The Scandinavians Steensberg (‘Archaeological dating’) and Utterström (‘Some population problems’)" som tidiga förespråkare för ett sådant perspektiv. (s. 283)