Mexikanska jordreformer: politik och ekonomi

 

en ejido, jordbruk på kollektivt ägd jord, i Mexiko.  

Foto av Eduardo Robles Pacheco, från Wikipedia-sidan om ejidos

 

På 1920- och 30-talen genomfördes som en del av den utdragna mexikanska revolutionen en serie jordreformer: 1922 omfördelades tre miljoner hektar, och 1925 ytterligare fem miljoner. (Källa är Joseph och Buchenaus bok Mexico's Once and Future Revolution, 2013.) Vad innebar dessa reformer för jordbrukets effektivitet och för jämlikheten i agrarsamhället? I detta blogginlägg tittar jag på en rad studier på dessa ämnen.

Nationalekonomen Edmundo Flores (1919-2003), professor och länge verksam vid FN, hade 1969 i tidskriften Developing Economies en starkt positiv utvärdering av reformernas effekter. Mexiko var i slutet av 1960-talet, menade Flores, det enda landet i Latinamerika som var självförsörjande på mat, och han förklarade detta med "the combined effects of land reform, road construction, irrigation, agricultural credit, and the spread of many innovations through research extension and training" (s. 82) som tillsammans gett en tillväxt på över 5 procent om året i jordbruket sedan det sena 1930-talet. På 1960-talet gick landet från att vara netto-importör till netto-exportör av vete och majs, med stora exporter till östblocket och till arabvärlden.

Detta betyder inte att allt är perfekt i Mexikos jordbruk, säger Flores: "much of farming is still done with very primitive technology which demands strenuous efforts, is plagued by risks, and yields very little to most peasant", och genomsnittsinkomsten är 60 procent högre i industrin än i jordbruket. Men vi måste komma ihåg, säger han, att i princip allt kapital till Mexikos industrialisering under 1900-talet har kommit från jordbruket. Efter revolutionens våldsamma år 1910-1917 och flera konflikter med USA skars Mexiko i princip av från internationella investeringar; Flores menar att det bara finns två undantag varav det ena är judiska flyktingar från nazismen, och spanska republikaner på flykt från Franco, som båda tog med sig visst kapital hemifrån. (s. 84) Samtidigt så skickade rika mexikaner sitt kapital utomlands på grund av den politiska oron, och ökade landets underskott i betalningsbalansen.

"There were, therefore, only two ways to increase the domestic rate of capital formation : (1) the classic, painful, and expedient recourse to squeezing agriculture as much as possible ; and, (2) the more enterprising transfer of workers from agriculture to the emerging industrial and urban sectors, and their employment at subsistence wages in activities which would eventually increase the productive capacity of the system. This is how public works were financed and how huge government deflcits were covered until 1942. This explains largely the paradox of the success and failure of Mexican agriculture : the penury of the peasants and slum dwellers and the impressive agricultural industrial and urban growth." (s. 85)

Detta utdrag av kapital ur jordbruket började 1925 under Calles-regeringen, med mycket låga konsumtionsnivåer för "the peasant masses" och få eller inga välfärdssatsningar på landsbygden. Bönderna tolererade detta eftersom det kom från samma regering som gav dem gratis jord och gjorde stora investeringar i dammar, landsvägar och skolor. Efter 1942 kom utländskt kapital in igen, men har aldrig överskridit 15 procent av de totala investeringarna.

Flores har en intressant analys av vad han ser som differensen mellan den ekonomiska ordningen och den sociala ordningen:

"The key to understanding contemporary Mexico is to realize, first, that the triumph of the 1910-1917 revolution imposed a new social order, and second, that this order lacked an economic foundation. Since then, the main goal of economic policy has been to create a productive structure cornpatible with the new social principles, and capable of supporting and of continuing a political system in which the most important groups in society have effective representation." (s. 86)

Sedan 1915 har 56 miljoner hektar (138 miljoner acres) omfördelats i Mexiko, mer än 50 procent av jordbruksjorden. Till 2,4 miljoner bönder, i formen gemensamheter kallade ejidos. En typisk individuell del av en ejido är 6,5 hektar; idag finns det 18 000 ejidos varav 4 000 arbetar kollektivt och producerar bomull, sockerrör, ris och hampa medan 14 000 arbetar individuellt. (s. 87) De ursprungliga jordägarna fick bara kompensation om ungefär 0,5 procent av jordens värde. Jordreformerna skapade också små familjebondgårdar, pequenas propriedades, inspirerade av USA:s familjejordbruk och med 100 till 150 hektar av jord. Dessa skapades ur jord som undantogs från expropriering och förblev ägda av de gamla hacienda-ägarna; idag omfattar dessa arrendegårdar unegfär 7,5 miljoner hektar jord, ofta den bästa jorden.* (s. 87-88) Utöver ejidos och pequenas propriedadesfinns det också 1,4 miljon mindre privata gårdar om totalt 170 miljon hektar, och 500 stora haciendor på mellan 125 000 och 250 000 acres; Flores menar att "As a rule, these haciendas are located in remote, semi-desert regions or in virtually inaccessible tropical jungles, or else they are owned by powerful politicians." (s. 88) Situationen vid 1960-talet kan jämföras med den 1910 då det fanns 8431 stora haciendas och 48 633 rancher mellan 200 och 1000 hektar: av 15 miljoner medborgare var 0,3 procent jordägare och resten jordlösa.

Efter redogörelsen för jordfördelningen diskuterar Flores den ekonomiska tillväxten sedan 1950, i industri, jordbruk och tjänstesektor. Som drivkrafter för jordbrukets tillväxt diskuteras bland annat bevattningssystemens utveckling (med start i en statlig satsning 1926) och storstaden Mexico Citys efterfrågan på kött och mjölk.

Från 1910 och 1967 ökade befolkningen med 202 %, från 15,1 miljoner till 45,6 miljoner. Överlag var tillväxttakten 2,7 procent om året, med lite olika tillväxt mellan olika tider: 1,7 procent på 30-talet, 2,8 procent på 40-talet, 3,0 procent på 50-talet, och hela 3,7 procent 1960-67. 1910 bodde 78 procent av befolkningen på landsbygden; 1967 var det bara 43 procent. I städerna skedde ingen jordreform som på landsbygden, så haciendeägare tjänade väldigt mycket pengar på prisstegringen på den jord de också ägde i städerna, när städerna växte allt mer. (s. 92-93)

Ungefär samtidigt som Flores publicerade D.E. Horton en artikel på samma tema: "Land Reform and Economic Development in Latin America, the Mexican Case". Den börjar slående: "Land to the tiller is the slogan most often heard in Latin America today." Men, säger Horton, bara Mexiko, Guatemala, Bolivia, Kuba och Venezuela har lyckats genomföra större jordreformer. Jordreformer förelås ofta av sociala skäl, säger han, men här ska han istället argumentera för jordreformer ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är väldigt 60-tal när han skriver: "Socio-economic development implies both urbanization and industrialization." (s. 10) Några små lädner -- Nya Zeeland, Danmark och Nederländerna -- har lyckats bli rika genom jordbruksexporter, men de har gjort det genom specialisering på produkter med hög efterfråganelasticitet som kött och mjölkprodukter eller snittblommor. De flesta latinamerikanska länder kan inte konkurrera med sådana varor, säger Horton.

Enligt Thomas Carrolls beräkningar ägs 90 procent av jordbruksjorden -- och typiskt de bästa 90 procenten -- i Latinamerika av 10 procent av jordägarna. (s. 13) De många småbönderna och lantarbetarna har extremt små penninginkomster och kan inte utgöra basen för efterfrågan på industrins produkter. Hortons perspektiv på haciendan som institution är väldigt negativt: en konservativ, patriarkalisk institution som inte drivs för profit utan för att bevara ägarens egen överhöghet mot de underlydande. (s. 13-14) Inkomstfördelningen mellan ägaren och arrendatorn/arbetaren i Latinamerikas jordbruk är någonstans mellan 20:1 och 40:1, enligt en rapport från 1963. Den stora ojämlikheten möjliggör också hacienda-ägarens lättja och ineffektiva användning av jorden, menar Horton. (s. 15) 

Av dessa skäl är Mexikos jordreform väldigt intressant: "It was the first reform to break the back of the latifundio" och skedde så länge sen att man kan utvärdera reformens effekter. Jordreformen som skrevs in i 1917 års konstitution var väldigt ambitiös i sin omfattning, men "the ejido program got off to a slow start and was extremely ill-planned and ill-managed"; ejido-gemenskaperna började utan kapital utan utrustning, och utan tillgång till krediter och tekniskt stöd. Dessutom var många av småbönderna i ejidos illiterata och illa utbildade, och deras nya gemenskaper mötte fientlighet från de hacendados som kvarstod. Trots de svåra förutsättningarna har ejido-jordbruket gjort framsteg, och Horton analyserar detta genom att använda Mexikos jordbruksräkningar, som möjliggör jämförelser mellan produktiviteten på privata gårdar och på ejidos. Tabell 1 visar värdet av output per hektar för de två kategorierna, 1940 och 1960. Avkastningen var 1940 lite större på ejidos än hos privata ägare med minst 5 hektar, men mindre än privata ägare med mindre än 5 hektar. 1960 hade båda storlekskategorierna av privata ägare högre produktivitet, även om skillnaden också här inte var så stor.

Horton menar att 1940 är ett speciellt jämförelseår eftersom ejidos vid det laget hade kommit igång rejält, medan privata ägare var tillbakahållna av ett kvarvarande hot om expropriering. En del av den särskilt goda tillväxten hos privata ägare 1940-1960 beror på en catch-up när det politiska hotet försvunnit. En del av skillnaden i produktivitet mellan privat jord och ejido-jord beror på bättre bevattning på den privata jorden. Om detta beror på bättre incitament på privat jord, eller snarare på politisk diskriminering eller ojämlika resurser, diskuterar inte Horton. I slutsatserna hävdar han i alla fall att "These data do not support the contention that ejidos have hindered agricultural growth in Mexico." (s. 20) Givet den mindre kapitaltillgången och sämre jorden för ejidos, så är deras tillväxt imponerande.

1978 publicerade Alain de Janvry, jordbruksekonom vid UC Berkeley, och Lynn Ground, ekonom vid ECLAC i Santiago de Chile, artikeln "Types and Consequences of Land Reform in Latin America". Jordreform har sedan den mexikanska revolutionen varit en av de stora debatterna i Latinamerika, säger de. Deras artikel syftar gentemot denna debatt till att klassificera de jordreformer som genomförts, och sätta in dem i ett analytiskt perspektiv på kapitalismen i Latinamerika. (De är influerade bl.a. av Samir Amin.) De menar att den latinamerikanska tillväxtmodellen är "socially disarticulated", vilket betyder att industrins efterfrågan antingen kommer från utlandet eller från en liten elit och att löner alltså inte är en viktig källa till effektiv efterfrågan och att "the logic of capitalist accumulation requires cheap labor and an increasingly regressive distribution of income." (s. 91) Ekonomin är också "sectorally diarticulated", eftersom "backward linkages in raw materials and industrial production are largely absent. This implies that the balance of payments is an effective constraint on the development of the production capacity." (s. 91) Eftersom lönerna måste vara låga, måste också bas-livsmedlen vara billiga; eftersom priserna på dessa hålls nere, hålls också produktionen av dem tillbaka. Den låga avkastningen i småbrukar-jordbruket håller också nere lönerna. Men bland de semiproletariserade småbönderna växer kraven på jordreform fram, förklarar de Janvry och Ground i en slags idealtypisk framställning.

För att få progressiv tillväxt i jordbruket från denna situation, säger de Janvry och Ground, krävs tre saker. Ett, "progressive entrepreneurial behavior" med stabilare jordägande. Två, teknologi och infrastruktur, med statens stöd. Tre, terms of trade och relativpriser som tillåter fördjupning av livsmedelsproduktionen. För att jordreformer ska få positiv effekt på jordbruket så måste de komma åt dessa tre problem.

Men reformerna har olika ursprung och olika karaktär. Vad gäller ursprunget menar vG och Ground att en viktig faktor var ifall reformerna sprang ur ett samhälle med arbetsbrist eller överflöd på arbete. Före det sena 1950-talet rådde arbetskraftsbrist, och för att få tillgång till arbete med låga löner tjänade latifundierna en viktig roll genom att monopolisera jorden. Jordreformerna som revolterade mot detta samhälle kom ur "the exercise of subjective forces by intellectual and peasant groups in reaction to the severe social contradictions associated with the colonato and aparceria forms of labor exploitation"; de ser reformerna i Mexiko 1917, Guatemala 1952, Bolivia 1952 och i någon mån Venezuela 1959 som exempel på detta.

Deras typologi över jordreformer i tabell 1 baseras på två dimensioner: på y-axeln vad för typ av jordbruk som dominerar före reformen, och på x-axeln i fall det är godsägarna eller kapitalägarna som har mest makt över staten. Tillsammans ger dessa nio utvecklingsvägar. Mexikos reformer 1917-34 klassificeras här som förkapitalistiska omfördelande reformer, och de mexikanska reformerna 1934-1940 som reformer som syftar till övergång till bondejordbruk. Detta till skillnad från t ex Colombias reformer efter 1968 som de klassificerar som "övergång till junkerjordbruk", alltså ett försök att omvandla traditionella godsägare till kapitalistiska jordägare. De kommenterar denna sista typ så här:

"These reforms induce a transition from precapitalist to capitalist agriculture either by threats of expropriation if land remains underutilized or by making semifeudal social relations illegal. The internal subsistence economy is eliminated, a reform sector is created, and the precapitalist latifundio is thus transformed into a large-scale, capitalist ('junker') enterprise hiring wage laborers - often semiproletarians. The landed elite retains control of the state and, hence, only the third determinant of stagnation, archaic land tenure, is eliminated. Both the 1968 land reform in Colombia and the 1964 reform in Ecuador provide clear examples of a reform which affects a transition from precapitalist to capitalist relations of production. Following the 1961 redistributive reform, the 1968 legislation in Colombia prohibited aparceria (rents in exchange for usufruct of land) and expropriated the land farmed under aparceria and distributed it to the occupants. The 1964 reform in Ecuador similarly proscribed huasipungaje (labor services in exchange for usufruct of land) and titled the plots to the occupants." (s. 94)

Och så här förklarar de kategorin utveckling från pre-kapitalistisk produktion till bondevägen:

"Agriculture is transformed from precapitalist to capitalist, thus changing the basis of the social relations of production from internal to external semiproletarianization. The precapitalist latifundio is replaced by commercial farms as size limits are imposed on landownership, and a reform sector is created. The urban and rural bourgeoisies displace the landed elite from control of the state. With this transfer of class power, these reforms thus remove the second (control of the state) as well as the third determinant of stagnation. Examples of this type of reform are provided by Chile (1967-1973), Mexico (1934-1940), and Guatemala (1952-1954). The 1967 legislation in Chile gave the state the power to expropriate the latifundia class, a task completed under the same law by the Allende government. At the same time, precapitalist relations of production were prohibited. Large capitalist commercial farms of no more than 80 hectares of basic irrigated land were thus created. These were also the salient features of the indicated reforms in Mexico and Guatemala." (s. 98)

De har en intressant jämförelse av sin typologi med andra typologier av Griffin (1974), Frank (1969), Barraclough (1973) och andra -- det är uppenbart att detta var ett stort och blomstrande forskningsfält vid decennieskiftet 1970! I andra typologier använder man t ex karaktäristiker som "moderniserande", "teknokratiska" eller "reformistiska".

Från detta övergår de till att diskutera reformernas konsekvenser. Vad gäller konsekvenserna för inhemsk efterfrågan menar de att jordreformerna inte lyckats i någon större grad. Reformerna har inte lyckats öka sysselsättningen i jordbruket särskilt mycket, och de menar -- lite förvånande -- att inte heller inkomsterna ökat särskilt mycket. Den mest lovande typen av reform i denna bemärkelse är, säger de "transition from the precapitalist mode to the farmer road" (s. 101). En survey i Venezuela visade att 37 procent hade lägre kontantinkomster än före reformen, 28 procent var på samma nivå, och 35 procent hade mer kontanter; den totala ökningen för den genomsnittliga som tjänade på reformen var $129 varav $105 i kontanter. I La Paz-regionen i Bolivia hade de nominella konsumtionsutgifterna ökat med 433 procent på 14 år, men att den absoluta nivån av konsumtion fortfarande var låg, för låg för att köpa  t ex kylskåp och bilar. De som tjänat mest på reformen i Peru, arebtarna på exproprierade sockerplantager som blev medlemmar i nya kooperativ, ökade sina nominella löner från $377 till $662 från 1968 till 1972, men den absoluta nivån var fortfarande för låg för att utgöra en marknad för industriprodukter. (s. 101) Däremot hade reformerna positiva effekter på marknaden för livsmedel och en del nondurable industrivaror.

Konsekvens II handlar om positiva effekter på produktionen. Störst positiva effekter fanns i reformerna som innebar övergång till bondejordbruk, minst effekt i omfördelande reformer inom existerande system. Här är Mexiko 1934 till 1940 ett viktigt exempel:

"After the landed elites were expropriated in Mexico during the 1934-1940 period, the Mexican state embarked on a massive program of agricultural development. The primary emphasis of this program was on extending the agricultural frontier through irrigation projects and on the diffusion of biochemical (land-saving) technologies (Hertford, 1971). Similarly, in Peru, after expropriation of the landed elite, the government initiated the construction of massive irrigation works, one of which will irrigate 150,000 hectares (USDA, 1977:22).
With respect to production performance, the contrasting experiences of Bolivia and Mexico - the only two countries which have undergone a long and uninterrupted process of land reform - do tend to confirm the hypothesis that the potential production gains are greatest when both the second and third determinants of stagnation are relaxed. In Mexico betwen 1934-1938 and 1950-1951, total agricultural output increased 4.3 percent annually; between 1948 and 1963, it increased at an annual rate of 6.3 percent; and between 1960 and 1970, 5.8 percent. For Bolivia, the annual growth rates after the reform
were only 1.2 percent (1951-1964) and 1.7 percent (1960-1970) (FAO)." (s. 102)

Konsekvens III handlar om effekter på den reformerade jorden och på den oreformerade jorden. Jord som var intensivt brukad undantogs ofta reformer och icke-reform-sektorn utgör fortfarande 99 procent av jorden i Ecuador, 90 procent i Colombia, 84 procent i Venezuela, och 82 procent i Bolivia. Även i länder med mer omfattande reformer är den andelen stor: 57 procent i Mexiko, 58 procent i Peru, och 60 procent i Chile. Ofta är denna sektor fortfarande privilegierad vad gäller tillgång till infrastruktur (s. 104) -- som med bevattningen  i Mexiko, diskuterad i Hortons artikel. Indirekt har reformerna påverkat också icke-reform-sektorn och kanke har t o m produktiviten ökat mest i denna sektor efter reformerna.

Konsekvens IV handlar om den politiska stabiliteten. Här menar de att övergång till bondejordbruk-reformerna är de som kan skapa störst instabilitet, genom de exproprierade eliternas reaktion, och frustration hos de bönder som inte omfattas. De tar det chilenska lantproletariatets missnöje och ökade strejker 1965-1970, som blev en grundval för Allendes valseger och militärdiktaturens reaktion, och motsvarande process i Guatemala som kulminerade i en USA-stödd kupp, som exempel.

Konsekvens V handlar om att inget latinamerikanskt land, menar de, kunnat göra sig av med den billiga maten och låga levnadsstandardsnivån för småbönder, eftersom de fortfarande är beroende av billig mat till sina lågavlönade industriarbetare.

I slutsatserna diskuterar de ekonomiska och politiska problem med jordreformer idag. Vad gäller det ekonomiska pekar de främst på behovet av billig mat och svårigheten med att få småbönder att producera sådan för marknaden; vad gäller det politiska pekar de främst på godsägarnas starka politiska position som gör vidare reformer osannolika.

1980 publicerade historikern Linda B. Hall artikeln "Alvaro Obregón and hte Politics of Mexican Land Reform, 1920-1924". Medan de tre första artiklarna som jag gått igenom här varit av nationalekonomer, är denna skriven av en historiker. Den fokuserar också på jordreformernas politik, inte deras ekonomiska aspekter. När Alvaro Obregón blev Mexikos president i december 1920 var han väl medveten om att agrara grupper som ville ha jord, var en av hans huvudkällor till stöd. När De la Huerta ledde ett uppror mot honom 1923, så var det också agraristas, de campesinos som tjänat på Obregóns reformer, som tog upp vapnen på hans sida. Obregón hade etablerat sina credentials som jordreformator redan under revolutionens militära fas. Så tidigt som 1914 krävde Obregón och Pancho Villa att arméns ledare Carranza skulle lägga fram en policy för omfördelning av jorden, och 1 januari 1915 utlovade deras fraktion, Konstitutionalisterna, jord för alla som behövde det. På den konstitutionella kongressen 1917 stöttade Obregón de så kallade Jakobinerna som formulerade Article 27 som utlovade jordreform som en av Revolutionens främsta mål. Mot denna bakgrund kunde Obregón också ha jordreform som en central valfråga i presidentvalskampanjen 1920.

Hall beskriver hur Obregón väl vid makten tog kontroll över frågan och skapade en organisation för att genomföra jordreform. Redan under de la Huertas interim-regering hade man juni 1920 antagit en lag som tillät privatägd men inte brukad jord att tas över av familjer som var villiga att börja bruka den. Åtta dagar efter att Obregón blev president förklarade han sina avsikter för jordreform, att genomföra de avsikter som fanns i lagen från 6 januari 1915 och i Artikel 27 i konstitutionen. Ley de Ejidos skapade överföringen av jord till ejidos; april 1922 utfärdade han en ny lag för att utveckla detta. 1 100 117 hektar omfördelades definitivt och 3 065 559 hektar provisoriskt. USA:s regering oroade sig för eventuell omfördelning av ägandet av olja och skickade kanonbåtar till den mexikanska bukten. (s. 218) Hon diskuterar också de olika fraktionerna i Obregóns regering, inklusive zapatisterna, och administrationen av reformerna.

Regioner som stöttat Obregón fick särskilt intensiva reformer: så både på västkusten och i delstaterna vid Mexikanska golfen. (s. 224) Hall ger väldigt detaljerad information om olika platser där reformer genomfördes, hur mycket jord som omfördelades, hur många ägare som påverkades, och hur många nya ägare/ejidatories skapades. I diskussionen av dessa diskuteras också reformernas politik, t ex varför deltater som Durango och Chihuahua hade särskilt många hektar som omfördelades mellan september 1922 och december 1924. (s. 229) "Crucial to the politics of hte land reform program under Obregón was the way in which he placed himself squarely at the center of the distribution process." (s. 231) "He used the issue as a master politician would, initially rewarding friends and later winning over potential foes with land." (s. 238) Bland annat på detta sätt stärkte Obregón sin egen position och presidentposten mer generellt, "making it the ultimate arbiter between groups in Mexican society, the ultimate authority in every conflict, and the ultimate source of decision-making and power." (s. 238)

Svensken Folke Dovring (1935-1998) är nog inte mycket ihågkommen i Sverige idag -- men hans Wikipediasida är väldigt seriös, och berättar också om varför han är så bortglömd här, men han var för några decennier sedan en internationell auktoritet vad gäller jordbruksutveckling, och 1960 till 1987 professor i jordbruksekonomi vid University of Illinois. Dovring publicerade 1970 artikeln "Land reform and productivity in Mexico", där han menar att de mexikanska jordreformerna framför allt diskuterats ur rättviseaspekter, men bör diskuteras också ur effektivitetsaspekter. Tabell 1 presenterar statistik på ägandestrukturen i jordbruket efter reformerna, åren 1930, 1940, 1950 och 1960.

Dovring diskuterar också lite kort jordbruksstatistiken från den liberale diktatorn Porfirio Diaz sista år, perioden före revolutionen, och konstaterar att den statistiken är väldigt osäker och antagligen oanvändbar: "The reported spectacular progress of  the late Porfirio Diaz years is thus a  myth." (s. 266) För åren 1934 till 1966 använder han däremot FAO:s statistik över jordbruksoutput och jämför Mexiko med Argentina, Brasilien, Chile, colombia, Kuba, Peru och Uruguay -- att jämföra olika latinamerikanska länders tillväxt verkar ha varit en favoritmetod i denna diskussion -- och visar då att Mexiko hade allra bäst ökning av jordbrukets output över dessa år. Ökningen är nästan orimligt stor: 1960 var enligt Dovrings siffror output av det odlade 3,2 gånger högre på gårdar 5 hektar och större än vad som var fallet 1940; för gårdar under 5 hektar var output 1,7 gånger högre, och för ejidos, 2,2 gånger högre. Totalt var output av grödor 2,6 gånger större. För animalisk produktion var ökningen än mer markerad på de större gårdarna: 5,3 gånger 1940 års nivå på gårdar över 5 hektar, men bara 1,4 gånger större på gårdar under 5 hektar och 1,8 gånger större på ejidos, för en total ökning om 2,4.

Dovring betonar att man inte ska tolka statistiken som att ejidos har lägre avkastning än större privata gårdar. Han menar att man måste ta i beaktning att ejidos typiskt etablerades på sämre jord, och fick mindre del av investeringar i bevattningsinfrastruktur, än privatgårdarna.

Fotnoter

* Man märker att Flores ser mycket positivt på den mexikanska revolutionen när han oroar sig för att jordkoncentrationen kommer öka för mycket genom pequenas propriedades: "Increasingly, former lahdlord families and members of the "new class" have begun to operate many peque~as propiedades under a unified management particularly in the production of export crops. The landless peasants with agrarian rights-more than one million and a half-and old agrarian reformers derisively call the owners of these huge, commercial enter-prises "nylon farmers." Obviously, these new units are not comparable to the old haciendas. Yet, concentration ('f land ownership, even if it leads to eflicient resource use and increased production, is against the land reform laws and against the spirit of the agrarian revolution." (s. 88)

Flores politiska uppfattning märks också i slutsatserna när han diagnostiserar Mexikos problem i slutet av 60-talet: "Clearly, the economic and social problems faced by conternporary Mexico are more complex than those of the past. Their diagnosis requires deep insight and understandingr of the dynamics of Mexico's very own growth. Their solution will demand unyielding adherence to the principle of self-determination and political fin.esse ; as well as an even greater joint effort than any required in the past. But the rewards may also be unusual, for there is a strong probability that Mexico will be the first indigenous society in our hemisphere to build a free and independent welfare state." (s. 95) Det är intressant att Flores pekar på Argentina som ett varningstecken på hur illa det kan gå om Mexiko inte genomför de (enligt honom) nödvändiga reformerna.

Historiska orsaksförklaringar (eller: Historikers förklaringar)

Fernand Braudel (1902-1985), en av 1900-talets stora historiker men som att döma av diskussionen i 

American Historical Review 2015 verkar fungera som något av en bogeyman 

eller symbol för den gamla onda tiden bland historiker idag (tyvärr!)

 

 

Tidskriften American Historical Review har ett väldigt härligt format som är "Conversation": redaktören samlar en rad historiker som mejlväxlar över ett tema. Därefter samlas konversationen, lätt redigerad och med fotnoter, och ges ut i tidskriften. År 2015 -- efter teman som transnationell historia, miljöhistoria, historia om kunskaopscirkulation, och emotionshistoria -- var temat “Explaining Historical Change; or, The Lost History of Causes”. Redaktören konstaterar att orsaksförklaringar ofta uppfattas som centralt för historisk forskning, att "History is not just “one damn thing after another”; it is the meaningful connection between those damn things." Men:

"Of course, explaining change over time has never described the entire scope of what historians do. In the eighteenth century, Edward Gibbons’s Decline and Fall of the Roman Empire (1781–1789) assumed this goal with monumental thoroughness. But another canonical work of history from the same period, Voltaire’s The Age of Louis XIV (1751), while it did provide a chronological account of the reign, aimed, more memorably (in Voltaire’s own words), “to set before posterity not only the portrait of one man’s actions but that of the spirit of mankind in general, in the most enlightened of ages.” If not precisely in the manner of Voltaire, much very good history today is produced precisely as a kind of “portrait” of a past time and place, with little concern for the pace and trajectory of time’s arrow." (s. 1369-1370)

Konversationen i AHR utgår från "an assumption of a “problem”—that many of today’s historians have eschewed the rigorous explanation of historical change, once a hallmark of historical analysis in recent times" -- inte för att säga att andra approacher till historia brister i legitimitet, men... Konversationen initierades av redaktören Robert Schneider, som tillfrågade Emmanuel Akyeampong, historiker om moderna Afrika vid Harvard; Caroline Arni från universitetet i Basel som forskar om vetenskapshistoria och genushistoria; Pamela Kyle Crossley, forskare i kinesisk historia vid Dartmouth; Mark Hewison, modern-Europa-historiker vid UCL; och William Sewell, statsvetare och historiker vid University of Chicago.

Redaktören, Schneider, börjar sin intervention så här, med en väldigt intressant iakttagelse:

"In recent years, it has been observed by many who are interested in the nature of historical scholarship that a range of questions that once were central to our profession have lost their prominence. One way to characterize these questions is to recall that not long ago it was common for historians to think about “cause” as an element of historical analysis. Thus, books, articles, and well-known debates on the causes of the French Revolution or World War I, or on the decline of feudalism or the rise of capitalism, or on the factors contributing to the Protestant Reformation or the “New” Imperialism—all implied a confidence that focused analysis could yield answers that would explain large-scale historical transformations. It has been a long time since mainstream historians have thought in terms of “causes” or causality—perhaps for good reasons—but along with this there has been a move away from a more general attempt to analyze change, and to specify those factors and conditions responsible for significant transformations and developments. There are a whole host of explanations for this historiographical shift: the decline of Marxism and the discrediting of modernization theory or developmental models; the rise of cultural history and the so-called linguistic turn; the waning of treatments of the longue durée; a suspicion of master narratives, especially as originating in Western visions of history; a turn toward “thick” description and microhistory as fruitful modes of historical scholarship; and the emergence of transnational and global history, whose scope and scale seem to render a certain kind of analysis quite difficult. And there are surely others reasons as well." (s. 1371)

Att bara lista olika faktorer räcker inte, och Schneider ställer två frågor till deltagarna: (1) håller du med om att ambitionerna att förklara har gått ned bland historiker? (1b) I så fall, ser du det som ett problem? Och (2) I så fall, varför? -- "I would like each of you to indulge in something on the order of a mini historiographical survey with this question in mind, and from the perspective of your own position and field." (s. 1371)

Mark Hewitson är först ut bland deltagarna och håller med om att i böcker i historisk teori har frågan om kausalitet fått stå tillbaka. Hewitson publicerade 2004 boken History and Causality och han är alltså väl inläst när han säger att:

"The combination of criticism of the very notion of causality on the part of some poststructuralist scholars and indifference on the part of many others has arguably left practicing historians with relatively little guidance in their quest for and their ordering, linkage, and delimitation of individuals’ reasons, motives, assumptions and interests, communicative and other forms of interaction, discursive frameworks and aporias, institutional constraints and empowerments, and wider economic and environmental conditions. Even historians who discuss causes openly or seek to provide causal explanations of events often do so with little reference to a theoretical literature." (s. 1372)

Han nämner Simon Schama som ett exempel på "self-proclaimed narrative historians", som kritiserat resonemang om orsak och effekt och istället förespråkat en återgång till 1800-talets narrativa historia. Jo Guldi och David Armitage med deras History Manifesto (2014) tar han upp som talat för "big questions", men han menar att också Guldi och Armitage vacklar mellan  “mak[ing] sense of causal questions” och “tell[ing] persuasive stories over time.” Han verkar inte heller helt övertygad om att historiker har de förmågor som Guldi och Armitage hävdar och som krävs för den "big history" som de förespråkar.

Caroline Arni börjar sitt första inlägg på mesta möjliga historiker-sätt: "I would indeed like to begin by critically interrogating the premises of the question, that is, the diagnosis that “large-scale historical transformations” and the quest for “causality” have “lost prominence” in the discipline." (s. 1374) Och: "If I try to come into the discussion at this point, it is in an attempt to get a more nuanced historiographical picture and to question the disciplinary bookkeeping that goes with it: I am not convinced that said “turns” have lost sight of change and explanation tout court." När EP Thompson, säger hon, introducerade "kulturalistisk" socialhistoria med The Making of the English Working Class så hade han ingen avsikt att överge förklaringsambitioner -- tvärtom så ville han förklara klassens utveckling över tid. Och:

"When Joan Scott in “Women in The Making of the English Working Class,” setting an example for what was taking shape as the linguistic turn, criticized Thompson for not going far enough when he replaced determined class consciousness with determined experience, she was abandoning neither the emergence of “class” as a topic of historical inquiry nor the attempt to explain what went on in societies of the nineteenth century. Rather, she explained not only the continuing problem of women in socialism, which was to haunt the New Left a hundred years later, but also why this problem could not have been historiographically apparent. She did so by excavating a mechanism of exclusion that would be repeated whenever universalist definitions (of the rights-holding subject, of the worker, etc.) were conceived in gendered terms or whenever the abstract was conceived by concretization—as in the paradoxical constitution of modern republicanism.19 To be sure, while Thompson remained dedicated to reconstructing a continuous historical process driven by a social logic, Scott delved into historical moments that produced discursive logics, which then were repeated in different settings. This approach owes much to Michel Foucault’s project of history as genealogy. While such history-writing went against any teleological drift, it can hardly be accused of neglecting large-scale transformation (just think of Foucault’s history of sexuality or his work on governmentality). Hence, I would like to argue that the rejection of models and determination should not be equated with abandoning change as an explanandum, and that a turn to social or linguistic logics is not the same as abandoning explanation." (s. 1375)

Hon menar alltså att: "It is not change, but a specific way of conceiving change, namely as a continuous movement through time. And it is not explanation, but a specific way of explaining, namely by abstraction."

Pamela Kyle Crossley börjar med att konstatera att Kina-historiker inte har någon egen teori, utan plägar att använda samma (västerländska) teoretiker som övriga historiker. Hon har en intressant utläggning om Braudel:

"On the question of the longue durée, Braudel’s early concept was that longue durée studies would reveal causations that had previously not been appreciated, whether it was the role of Kondratiev waves in Europe’s modern political history or the interplay of patterns of trade with demographic trends. Right away one sees an implied reference to Bergson, who had suggested that the durée was the moment of free-play consciousness, in which causality had no particular meaning. The longue durée is the durée that is long enough to recapture a sense of sequence and causation—long enough to transcend the individual and mark the experience of communities, regions, continents. This was accompanied by a hope that the rapid aggregation of both data and computational techniques in the later twentieth century would reveal patterns that were not only long but also massive; indeed, the axiom that more data necessarily led to more accurate discernment of relationships (including causal) was everywhere in twentieth-century thinking. Yet for Braudel, “social reality” remained the scale of everything. The cumulative effect of material forces on social interactions was and would remain for him the engine of change, and the measure of “reality.” In that sense, Braudel seems to me to be the consummate modernist." (s. 1377)

Idag tror intellektuella, säger Crossley, mindre på en verklighet utanför observatören. Men viktiga europeiska forskare i kinesisk historia har ofta fostrats i Pirennska eller Braudelska miljöer: "They fostered a search for the longue durée and were grandfathers to later searches—led by scholars such as Pierre-Etienne Will and R. Bin Wong, editors of the seminal Nourish the People—for wide-ranging archival research that could transform the unstructured particular into the structured general, including big-data demographic studies led by James Lee." Efter Edward Said har dock den europeiska blicken på Kina problematiserats.

Bill Sewell (han introduceras så) börjar sitt svar på ett intressant sätt.

"I do think that this first question has signaled a significant problem in contemporary historical scholarship. However, the problem as I see it is not that historians have lost interest in “explaining historical change.” It is true that the terms “cause” and “causation” have fallen out of style over the past three decades, largely, I think, because of the “billiard ball” model of causality that these terms tend to evoke. During the vogue for quantitative social history in the late 1960s and 1970s, some historians adopted the positivist language that dominated sociology, political science, and economics in those years, a language in which “causation” was a kind of sacred touchstone. Over the course of the 1980s and 1990s, when many historians turned from social to cultural history and from positivistic to interpretive modes of thought, uttering the words “cause” or “causation” tended to mark one as hopelessly backward. But “explanation,” unlike “causation,” has not become a tabooed term, largely because of its rather vaguer implications. (When, in ordinary conversation, we ask, “How do you explain that?” we might get a billiard-ball causal account, but we would be at least as likely to get a narrative or an explication.) When historians gave up “cause,” they did not necessarily give up explanation, or even explanation of large-scale historical transformations. In my own field of French history, explaining the French Revolution continued to be the holy grail—but the explanations changed from class struggle or economic fluctuations to changes in political culture. The key question became not what social forces constrained or empowered actors, but how actors understood what they were doing—and how their construal of affairs guided their actions.
What certainly has shifted is the form of explanations favored by leading historical scholars. Here the crucial development, as I see it, is the cultural or linguistic turn—a complex movement with many different theoretical strands (e.g., structuralist, hermeneutic, anthropological, Foucauldian, and Derridean). Derridean post-structuralism or deconstruction, which was the most epistemologically radical form of the linguistic turn, has inveighed against the very concept of cause, which according to it erroneously claims to arrest the free play of the signifier. Poststructuralists’ aggressive denunciations of what they regard as naïve notions of cause or explanation in historical texts, let alone grand narratives, have had an intimidating effect on the general run of historians, whose grasp of philosophical and theoretical issues of any kind tends to be weak, and who understandably wish to avoid being denounced. Foucault, whom many categorize as a poststructuralist, seems to me an utterly different case. Far from abandoning “grand narratives,” Foucault proposes grand narratives of his own, such as the historical shift of epistemes or the rise of the disciplines or the rise of biopower—but grand narratives established by searching out patterns of thought that have structured the conduct of historical actors in different eras. Historians, by wrapping themselves in the cloak of Foucauldianism, often embrace what are in fact sweeping causal narratives while claiming (falsely, in my opinion) a post-structuralist epistemological high ground." (s. 1381)

Han har också en för mig hjälpsam uppdelning mellan olika kulturalismer inom historieforskningen. "The hermeneutic or anthropological forms of the cultural turn lack the supposed epistemological radicalism of poststructuralism, but they share the poststructuralists’ focus on the sphere of signs as the key to understanding social life." I denna tradition använder man sig av teoretiker som Geertz, Goffman, Sahlins, Elias, Ricoeur och Bourdieu, och Sewell menar att "This tradition, I would say, has become dominant in the historical profession." (Ett påstående som rimmar sant för oss som jobbar i Lund!) Inom forskning om fransk historia ser han följande forskare som framstående exempel på denna inriktning: Natalie Zemon Davis, Roger Chartier, Fran¸cois Furet, Bonnie Smith, Keith Baker, William Reddy, Mona Ozouf, Lynn Hunt, Robert Darnton, och, ibland, Emmanuel Le Roy Ladurie. Också det mesta av Sewells egen forskning sorterar han in i denna tradition. Och det är väldigt kul när han diskuterar denna skolas aversion mot historiska förklaringar som kan låta gammeldags:

"Historians who work in this style (or cluster of styles) generally embrace historical explanation as a goal, either explicitly or implicitly. But the emphasis on the sphere of signs, however conceptualized, makes most of them leery of invoking the sorts of causal arguments that were common during the high point of social history in the late 1960s or the 1970s—all the more so because they prefer to steer clear of denunciation by post-structuralists or would-be poststructuralists. References to, for example, social structures, class, market dynamics, demographic patterns, exploitation, or business cycles all have an odor of mechanical causation that nearly all cultural historians eschew." (s. 1382)

Som ekonomisk-historiker känner jag igen en av rötterna till min egen frustration med historiker här... Sewell säger att:

"There has, in short, been a “loss” as a consequence of the cultural turn, but a loss that most historians would probably regard as a gain—a gain in subtlety and sophistication that has preserved them from the crude errors of economic and social determinism."

Och då vill jag gentemot den tänkta historikern (inte mot Sewell per se) förstås invända att grundandet av förklaringar i ekonomiska och sociala förhållanden inte är samma sak som determinism! Utan det är väl just den förväxlingen av ekonomiska och sociala förklaringar med determinism som frustrerar mig. Det är förstås inte en förväxling som Sewell själv gör, och trots att han är kulturhistoriker så gör han också en appell för ekonomiska och sociala förklaringar (också):

"I personally took the cultural turn (in an essentially hermeneutic mode) in the mid-1970s and remain a convinced cultural historian. I believe that the primary task of history—indeed, of the human sciences in general—must be to seek out the frameworks of meaning within which human action unfolds. In this sense I agree with Pamela on an essentially Diltheyan vision of the historian’s task. Nevertheless, I am convinced that cultural historians’ lack of interest in economic and social-structural explanation has been a very serious loss. It has been particularly serious because it has taken place during a period—since the mid-1970s—that has been marked by a profound transformation of the world economy from state-guided forms of capitalism to an aggressive financialized neoliberal capitalism. Especially in the United States, but not only there, economic inequality has risen precipitously, economic security of the middle and working class has been undermined, and democracy has increasingly mutated into plutocracy.30 Meanwhile the world’s political institutions have utterly failed to respond to the steady advance of global climate change, which threatens to make our earthly home uninhabitable within a century or two—unquestionably a consequence of the world’s current economic system. That the great bulk of the history profession turned its back on economic and social-structural causation during a period when the dynamics of capitalism weighed ever more forcefully on the course of the human endeavor is, in retrospect, an astounding fact and not something we should be proud of." (s. 1382, här reffar Sewell också en egen tidigare artikel, från 2010)

Sewell ser den nutida "History of Capitalism", en förening av kulturhistoria med ekonomiska ämnen, som något positivt, och menar att denna visat att "it has been a mistake to leave economic history to the economic historians."

Emmanuel Akyeampong följer och beskriver det som att:

"In African history, big questions and longue durée studies have returned, spurred by the comparative regional approach of the “new economic history” and the availability of new databases, and the rise of world and global history that have positioned Africa in ways that historians of Africa have considered unsatisfactory. Works such as Kenneth Pomeranz’s The Great Divergence (2000), and the much-cited article “Reversal of Fortune” (2002) by Daron Acemoglu, Simon Johnson, and James Robinson inspired the need to place Africa more centrally in these global conversations and to interrogate the place of institutions, natural resources and geography, infrastructure, culture, and global trade.36 Quantitative approaches and the relevance of datasets have shed new light on Africa’s political economy, such as the Trans-Atlantic Slave Trade Database created by David Eltis, David Richardson, and their colleagues (www.slavevoyages.org), which provides data on about 35,000 slave voyages across the Atlantic from the sixteenth through the nineteenth centuries. This dataset has informed important recent studies by economists such as Nathan Nunn and numerous historians.37 Scholars interested in the relationship between good governance and economic growth turn to the research network Afrobarometer (www.afrobarometer.org), which measures the social, political, and economic atmosphere in Africa, examining key issues such as the impact of corruption on institutional trust and economic performance. A variety of datasets compiled by international development organizations such as the World Bank Group’s World Development Indicators, the University of Pennsylvania’s Penn World Tables, or that compiled by Angus Maddison at the University of Groningen and continuously updated by a group of researchers as “The Madison Project” (www.ggdc.net/maddison/maddison-project/orihome.htm) provide scholars with data that have driven big questions about African economic growth in global contexts." (s. 1384)

Det finns en del skepsis mot kvaliteten på statistiken i flerlands-dataseten, säger Akyeampong, men det finns också en mindre kvantitativ/nationalekonomisk big questions-forskning om longue durée i Afrikas äldre historia:

"Christopher Ehret’s hugely significant An African Classical Age, which spanned the period from 1000 B.C. to 400 A.D., was in part a response to his colleague Jared Diamond’s Pulitzer Prize–winning and widely read Guns, Germs, and Steel. Ehret establishes how Africa was contemporaneous with other areas in the world in the earliest revolutions in agriculture, iron technology, and commerce in the last millennium B.C. Jan Vansina’s How Societies Are Born traces the early histories of societies in West Central Africa before 1600 and their development of governance institutions through linguistics, ethnography, and history."

Han diskuterar två saker som är specifika för afrikansk historia: dels subdisciplinens relativa ungdom -- en professur i afrikansk historia inrättades 1948 för första gången, dels den svåra arkiv-situationen, där man är starkt beroende av arkiv upprättade av koloniala stater. Oral history, life history och biografiska metoder har varit viktiga, vilket ytterligare gjort det förenligt med postmoderna teoretiska tendenser. Den postindiska subalterna skolan hade också av uppenbara skäl tilltalande kvaliteter i det postkoloniala Afrika.

Redaktör Schneider har efter dessa fem öppnande, matiga, intelligenta kommentarer en hel del att göra när han ska bemöta dem alla och ta diskussionen vidare! Han startar i Arni och Hewitsons mer filosofiska/ontologiska kommentarer och  tar också upp Arnis pekande (som jag inte riktigt förstår)  på att en del saker är nya i historien (diskontinuiteter) och Crossleys Diltheyanska historie-argument. Arni är först ut i runda två:

"Think of Max Weber’s concept of verstehendes Erklären and how it displaced the notion of the “causal” in order to establish a genuine social-scientific research logic that reckons with the contingent while aiming at explanation (through generalization). Much of the work done in the vein of the interpretive turn, or, more accurately put, work done in the attempt to challenge the impact of structural functionalism on social history, dealt with these issues when mediating structure and action through meaning (historians reading Geertz reading Weber)." (s. 1389)

Hon tar upp Kriedte, Medick och Schlümbohms (1980) klassiker om protoindustrialisering som exempel på en kombination av antropologisk Verstehen och socialhistoria. Hon uttrycker också stark skepsis mot att "go back" till strukturella förklaringar. Jag har svårt att förstå en hel del av vad hon talar om, och det är därför uppmuntrande att även Sewell, i början av sin replik, är ifrågasättande mot vad Arni argumenterar:

"Caroline speaks of “combining social-structural analysis (which deals with continuities) with epistemological reflexiveness (which reckons with discontinuity in the historicity of the object).” While I agree that we should combine social-structural analysis with epistemological reflexiveness, neither of the statements enclosed by parentheses makes sense to me. Historical analyses of social structures, for example of class structures or of capitalism, necessarily deal with both continuities and discontinuities." (s. 1391)

Jag håller verkligen med Sewell här: Arnis distinktion mellan en ekonomisk historia som handlar om kontinuitet, och kulturhistoria som handlar om diskontinuitet, verkar obegriplig. Sewell argumenterar istället för att man ska använda samma metoder både för "ekonomiska" och "kulturella" fenomen. I grund och botten menar han att all historisk forskning ska vara tolkande (a la Verstehen) och inkännande, men i praktiken, menar han, så behöver hitoriker ofta abstrahera från de historiska personernas egna uppfattningar:

"Much of what it means to be a good historian is to effectively recontextualize the actions and thoughts of the people we study, which means that we have to develop our own conceptualizations and evaluations of the relevant contexts. Thus, for example, we might place the struggles of peasants against their landlords within contexts that neither the peasants nor the landlords are likely to fully grasp: new forms of speculation on crop futures in distant financial capitals, changes in taste in urban markets, fluctuations in international exchange rates, competition by producers halfway around the world, etc. We might be able to engage in properly close and interpretive study of certain of these relatively distant contexts—perhaps looking in detail at both the struggles of Mexican campesinos and the operations of futures markets in Chicago. But for many of the larger contexts, we need means of summarizing, abbreviating, aggregating, or simplifying the buzzing complexity. Here some of the formal methods of the social sciences could be extremely useful—techniques like quantification, systematic comparison, even rational-choice mathematical modeling, all of which were essentially banished from historical methods by the cultural turn. I think a reappropriation of such techniques, but without the positivistic assumptions by which they are usually accompanied in the social sciences, would be an important step forward for historical research." (s. 1393)

Väldigt sympatiskt! Crossley i sin replik talar däremot om att det är väldigt svårt att isolera en enda orsak till historiska fenomen, och argumenterar på så sätt till synes mot alla kausala förklaringar. (Ett slags motte and bailey-argument?) Hon diskuterar utbrottet av Opiumkriget 1842 som ett exempel: olika historiker har anfört olika förklaringar, och "there is no final determination of the cause of the war."

"The facts relating to the outbreak of the Opium War have not changed, but their relationships and meanings change constantly in train with the changing mental landscape of the historian. This is a commonplace for us, but not so much for dialectical materialists, for empiricists, or for Braudel’s “estranged” social scientist. In some ways we are more akin today to historians of classical and medieval times than to our predecessors of a hundred years ago. Explaining relationships betweencphenomena—and explaining the explanations—is probably better than speaking strictly of causes." (s. 1395)

Däremot så appellerar Crossley för att historiker ska forska om makt. Hewitson börjar sin replik med att, liksom Sewell, inte hålla med Arni, och även ifrågasätta hennes märkliga ontologisk-epistemologiska argument om "diskontinuitet" och "objekts historicitet". Medan Sewell menade att forskare om kapitalismens historia diskuterar förändring lika mycket som kontinuitet, så pekar Hewitson på att: "Even functionalist sociologists such as Talcott Parsons and Edward Shils claimed to be “concerned equally with the conditions of stability and the conditions of change,” arguing that “it is impossible to study one without the other.”" (s. 1396) Frågan är, säger Hewitson, hur vi definierar begrepp som “structure,” “change,” “continuity,” “narrative,” and “explanation”. Mycket annat av hans inlägg förstår jag inte. 

Efter en replik av Akyeampong om hans förhållandevis ateoretiska undervisning i brittisk stil på universitetet i Ghana, går ordet tillbaka till redaktör Schneider. Han tar upp frågan om kontinuitet och diskontinuitet och frågar om historiker efter den kulturhistoriska vändningen börjat fokusera mer på kontinuitet över tid, och därför blivit dåliga på att förklara förändring.

Crossley relaterar den frågan till den västerländska Kinaforskningens historia, med traditionen från Wittfogel, Marx med flera att se kinesisk äldre historia som i princip oföränderlig, fram till att Västerlandet och det Moderna bryter in och introducerar en diskontinuitet. Från det går hon till en diskussion om idén om en disinkontinuitet mellan imperiernas tid och nationalstaternas tid i början av 1900-talet; denna idé ifrågasätter hon. I en utveckling av detta resonemang riktar hon också rätt stark kritik mot de som beskriver USA idag som ett "imperium"; om jag förstår det rätt så menar hon att man då åberopar en falsk kontinuitet tillbaka i tiden och legitimerar att USA invaderar andra stater och byter ut deras regeringar (!?).

Hewitson plockar upp en metafor för historisk förändring som Crossley kastar ut -- metaforen är obegriplig för mig, både hos Crossley och hos Hewitson. Det blir mer begripligt när det blir mer konkret: hur gillar samhällsvetare att förklara saker, kontra hur gör historiker det?

"I associate parsimony in the specification of causes with a certain type of modeling in economics and political science, where a reduction in the number of variables is necessary for prediction. Whereas some social scientists “consider an ‘overdetermined’ event—that is, one with multiple causes—to be an inadequately explained event . . . because their goal is not just to explain the past but to forecast the future,” making the “oversimplification of causes” a “necessity to them,” in John Gaddis’s words, historians continue to view multiple causation as “the only feasible basis for explanation.”" (s. 1404)

Historiska förklaringar, säger Hewitson, kräver inte prediktion, men däremot klassificering och generalisering. Han har också ett rätt intressant men tätt resonemang om möjliga utvecklingslinjer och vad som faktiskt hände: "“‘Think,’ Gallie urges, ‘of the convergence of the different kinds of causal lines that met at Sarajevo in 1914 . . . Can anyone seriously maintain, as he traces even a few of these lines backwards, that they evidently belong to . . . a single, comprehensive causal system?’”" (s. 1406)

Arnis replik börjar med att göra en distinktion mellan förändring och diskontinuitet. "While change, as Mark noted by quoting Danto, implies the “continuous identity in the subject of change,” discontinuity is about a transformation so radical that such continuous identity gets lost and something categorically novel emerges. In other words, discontinuity is about historical difference. This is how I understood the poststructuralist or the Foucauldian take on the historical..." (s. 1406-7) Hon tar som exempel på hur hon själv skrivit om mänskliga foster på 1600-1700-talet, innan den moderna begreppsapparaten kring begreppet foster formades.

Sewell följer med en rätt historiografisk och diplomatisk utläggning om kontinuitet och diskontinuitet. Sedan tar han upp frågan från Hewitson om "parsimony" och slår ändå ett slag för detta:

"If I think of my long experience of reviewing article submissions as a peer reviewer for historical journals, I’d have to say that historians’ most common weakness is that they are insufficiently parsimonious—that they wander through forests of archival quotations and try to get out of tough explanatory spots by narrating more and more apparently relevant but often superfluous and confusing detail. The articles I recommend for publication tend to be relatively crisp, one might even say “parsimonious.” They set clear explanatory or explicative criteria and provide their arguments and evidence in an economical fashion." (s. 1410)

Akyeampong följer Crossley och Arni i diskussionen av diskontinuitet. Efter detta följer redaktören, som säger att han är sliten mellan två slutsatser. Den ena handlar om hur äldre forskare som Braudel, Dilthey och Weber fortfarande spelar en roll, trots de många "vändningar" som historievetenskapen gått igenom. Den andra är att historievetenskapen är en annan idag, sedan 1970-talet.

Crossley och Hewitson följer med epistemologiska resonemang som inte intresserar mig något särskilt. Sewell plockar upp och formulerar Crossleys argument att vi alla, vare sig vi vill eller inte, är hermeneutiker så här: "As I would put it, we can’t help but be hermeneutical in our relationship to the past. Those pasts really did exist, but our making of histories about them requires us to examine the debris the pasts left behind, whether textual, archaeological, or visual, and to construct a human world of thought, action, and experience that we judge compatible with evidence gleaned from the debris. The past world we construct is inevitably our construction, based, to be sure, on our sincere efforts at a fusion of horizons with those who lived, strived, and died in these pasts. We try to understand what their experiences must have been like, but also to understand how the world they lived in inevitably surpassed and thereby shaped their own understandings and experience." (s. 1420) Akyeampong tillägger: "We have come quite a distance from the nineteenth-century founders of our discipline who believed objectivity in history was possible. The “turns” in history since the 1970s have contributed to this modesty in expectations." (s. 1420)

Redaktören avslutar med att konstatera att diskussionen täckt mycket mark och inte kommit fram till en enda, enkel slutsats -- det hade varit omöjligt. Istället konstaterar han att fotnoterna till de fem deltagarnas resonemang kan fungera som grunden för en vidare inläsning och diskussion.

Referens
EMMANUEL AKYEAMPONG, CAROLINE ARNI, PAMELA KYLE CROSSLEY, MARK HEWITSON, AND WILLIAM H. SEWELL, JR. (2015) "AHR Conversation: Explaining Historical Change; or, The Lost History of Causes", American Historical Review.

Voting Rights Act och dess politiska effekter

 

president Lyndon B. Johnson med Martin Luther King och Rosa Parks 

vid signerandet av Voting Rights Act 6 augusti 1965

foto från Wikipedia

 

1965 genomfördes i USA Voting Rights Act. Denna syftade till att avskaffa de facto begränsningar för svarta amerikaner i Södern att registrera sig som väljare och delta i politiska val. Antalet svarta väljare som var registrerade ökade i delstater i Södern som haft literacy tests från 33,8 till 56,5 procent mellan 1964 och 1968, och i delstater i Södern utan dessa test från 60 till 71,4 procent. Martin Luther King skrev några månader innan lagen infördes att‘‘Voting is the foundation stone for political action. With it the Negro can eventually vote out of office public officials who bar the doorway to decent housing, public safety, jobs and decent integrated education.’’ Nationalekonomerna Elizabeth U. Cascio (Dartmouth) och Ebonya Washington (Yale) undersöker i en artikel från 2014 vilka effekter VRA hade på delstaternas offentliga utgifter, närmare bestämt på om de efter 1965 började spendera mer i distrikt där många svarta bodde. Det finns tidigare forskning som visar att bredare rösträtt gett större statlig omfördelning (Filker, Kenny och Morton 1991), och att införandet av strikta rasistiska begränsningar av svarta amerikaners rättigheter i slutet av 1800-talet minskade offentliga utgifter, t ex på utbildning för svarta barn (Margo 1990; Jones, Troesken och Walsh 2012; Naidu 2012), och att mer rösträtt ökat delstatliga utgifter (Husted och Kenny 1997; Lott och Kenny 1999; Miller 2008).

Cascio och Washington diskuterar två teoretiska mekanismer genom vilka mer rösträtt för svarta borde ge mer offentliga resurser till svarta. Den första är att om en grupp väljer politiker ur ens egen grupp/community så kommer den politikern företräda sin egna grupp. I fallet Södern på 60-talet så laggade dock väljandet av svarta politiker rejält även efter 1965; det valdes t ex inga svarta guvernörer i Södern. Den andra mekanismen är från "the distributive politics literature" och säger att politiker fördelar statliga utgifter till antingen sina kärnväljare eller till swing voters som de vill vinna. Cascio och Washington menar att de inte har tillräckligt detaljerade data för att kunna testa mekanismen mer detaljerat, men att anekdotisk evidens tyder på att det var så det fungerade: en del vita politiker i Södern använde en segregationistisk retorik för att vinna vita väljare, men ökade också de offentliga utgifterna i svarta områden för att vinna väljarna där. Till och med ökänt rasistiska politiker som Alabamas guvernör George Wallace och senatorn Strom Thurmond från South Carolina kunde använda ett sådant dubbelspel. (s. 384-385)

Den historiska bakgrunden är att delstaterna i Södern 1890 började införa ett intrikat system för att kontrollera och begränsa antalet registrerade väljare:

"a combination of elaborate registration systems, multiple voting box arrangements, all-white primaries, poll taxes, and literacy tests, among other creative legislation, that prevented blacks from participating in local, state, and federal elections. Although historians debate whether the legislation was motivated by racism or partisanship, and whether the resulting disenfranchisement of some poor whites was intentional, there is no debate over whether blacks were the primary targets of suffrage restriction. In fact, those in favor of such legislation proclaimed their intentions: ‘‘I told the people of my county before they sent me here that I intend . . . to disenfranchise every negro that I could disenfranchise under the Constitution of the United States, and as few white people as possible,’’ said one participant at Virginia’s 1901–2 Constitutional Convention. The targeting was effective: the percentage of Southern blacks registered to vote remained in the single digits for the next 50 years." (s. 386)

1960 fanns det två stora hinder kvar för att rösta i Södern: poll tax, och literacy test. Poll taxes blev mindre viktigt över tid; 6 av 11 Sydstater avskaffade dem innan Högsta domstolen tvingade dem att göra det 1966. Literacy test var däremot fortfarande viktigt i början av 1960-talet. Runt sekelskiftet 1900 kunde många svarta amerikaner inte läsa och uteslöts på så sätt från röstning; när en större andel blev litterata la politikerna till fler krav på tester av karaktär, medborgerskap med mera för att fortsätta utesluta folk. Att denna metod fungerade för att utesluta afrikan-armerikaner beror på att den ‘‘opened the way for discretionary abuse, which was, in fact, the whole point’’ (Valelly 2004). Även svarta med college-utbildning kunde i detta system klassificeras som "illiterata" och därmed förnekas rösträtt. Lyndon B. Johnson pekade på exakt detta problem i sitt "We Shall Overcome"-tal till Kongressen efter "Bloody Sunday" inträffade när medborgarrättsaktivister på väg från Selma till Montgomery blev attackerade och misshandlade.

 

Cascio och Washingtons utfallsvariabel är "per capita transfers from state governments to local governments." Census of Governments har samlat information om detta var femte år, och C och W använder dessa data för vart femte år från 1957 till 1982. Före VRA stod dessa statliga transfereringar för 37 % av inkomsterna för lokala styren i Södern, varav ungefär tre fjärdedelar gick till skolor. Överlag så ökade statliga transfereringar till delstater som haft literacy tests som avskaffats från $359 1957/62 till $765 1977/82 (i fasta priser, 2009 års solldars), och i delstater som inte haft sådana tester (Texas, Tennesee, Florida och Arkansas), från $319 till $670. (s. 391) Det finns tyvärr inga systematiska data för hur stor andel av möjliga väljare som registrerats. Istället använder de faktiskt valdeltagande på county-nivå, fråm 1952 till 1980. De har en ganska utförlig diskussion av mätproblem med de offentliga utgifterna som går till olika counties.

Diagram 1 visar att delstatliga utgifter ökade mer i de sju Sydstater där hindren mot röstning togs bort 1965, än i de fyra dito som inte hade sådana restriktioner 1965.

De diskuterar innebörden av vad som syns i Diagram 1 så här:

"The solid circle at about 0.01 for 1952 in Figure I, Panel A indicates that in states with literacy tests, each percentage point increase in county black share was associated with a 1% decrease in the turnout rate for the 1952 presidential election. In comparison states (open circles), the slope coefficient on black share is also negative in 1952, but not as steep, as might be expected given fewer restrictions on the black franchise in these states at this time. These slopes remain quite stable through the 1960 election but flatten out in the treatment and comparison regions alike in 1964, the last election before the VRA. The fact that the relationship between black share and voter turnout was already weakening prior to the VRA points to the need for a comparison group, and the comovement of this relationship in the treatment and comparison states in the pre-VRA period supports the suitability of the comparison states that we have chosen." (s. 398)

Skillnaderna i valdeltagande och "state transfers" är statistiskt signifikant för mät-åren efter 1964. De kontrollerar också för en rad andra möjliga förklaringar, som förändring i skolors sammansättning och skolpolitiken, eller ifall NAACP var starkare i just de counties som fick större omfördelning (dvs de i delstater med avskaffade literacy tests), eller ifall olika intensitet i hur påverkade counties var av mekaniseringen av bomullsproduktionen. De kollar också på utjämningen av valdistrikts storlek efter en dom i högsta domstolen 1962, och avskaffandet av poll taxes.

I slutsatssektionen sammanfattar de studien så här:

"The VRA removed literacy tests as a barrier to black citizens’political participation in 7 of 11 Southern states. As a result, black enfranchisement increased markedly. Because of residential segregation, changes in the share of county residents who were newly enfranchised varied within a state across localities—spatial variation that we exploit to examine the effect of enfranchisement on the distribution of state resources. We test for larger post-VRA shifts in the distribution of state transfers toward localities with higher black population shares in Southern states where literacy tests were suspended in 1965 than in other states in the former Confederacy. We demonstrate that not only did enfranchisement in higher black share localities increase relatively more in treatment states following the act’s passage, but that state transfers to these localities increased relatively more as well. In other words, the same black communities that saw an increase in enfranchisement-driven turnout saw an increase in their share of the state resource pie. We rule out competing explanations—drawn from contemporaneous historical events and the public resource distribution literature—for the change in state transfers. We also present evidence of increases in the relative share of black teenagers enrolled in school and improvements in the quality of black children’s educational experiences generally, further supporting the contention that these funds were targeted toward black citizens.
We posit that the causal link runs from enfranchisement to resource receipt, a conclusion that is consistent with theoretical models of distributive politics in which politicians target resources to identifiable and politically persuadable interest groups to earn their electoral support...." (s. 423)

referens

Elizabeth U. Cascio och Ebonya Washington (2014) "Valuing the vote: the redistribution of voting rights and state funds following the Voting Rights Act of 1965", Quarterly Journal of Economics 379-433. Läs här.

Källkritikens roll i historieforskningen

Vilken roll spelar källkritiken för historiker nu för tiden? I ett temanummer av Historisk Tidskrift år 2005 ställde redaktören Lars M Andersson en rad frågor på detta tema:

"På senare år förefaller det som att källkritiken har fått maka på sig. Allt fler historiker använder källor ur kvarleveaspekten och de källkritiska resonemangen, om de över huvud taget förs, tenderar att ges allt mindre utrymme i avhandlingar. Vad beror denna utveckling på? Är den en följd av ”vändningen mot språket” eller är poststrukturalismen bara en behändig syndabock? Behöver källkritiken moderniseras, uppdateras, rent av vidgas? Är källkritiken ett uttryck för sunt förnuft? Är den en förutsättning för historikernas sanningsanspråk? Hur skall vi förhålla oss till sanningskravet? Har det rentav blivit dags att utmönstra det ur historievetenskapen?" (s. 186)

Temanumret innehåller artiklar av Göran B. Nilsson, Rolf Torstendahl, Arne Jarrick, Roddy Nilsson, Maria Ågren, Eva Blomberg och Audur Magnúsdóttir.

Nilsson, professor emeritus i Linköping, inleder med en essäistisk text om var-dagshistoria och proffshistoria där tonen är rätt raljant och jag inte riktigt förstår vad han vill säga. Han verkar inte övertygad av Roddy Nilssons postmoderna appell (s. 191), och han verkar tycka att Maria Ågren talar för en allt för ambitiös histoire totale. (s. 195) Rolf Torstendahls förslag att ersätta (faktisk) ”sanning” med (social) ”giltighet” lär, säger Nilsson, "inte tilltala fler än dem som räknar sig som makthavare i den internationella historikergemenskapen." (s. 196) Han "vidhåller på det hela taget min gamla åsikt, att den traditionella källkritikens (ackuratessprövningens) dominerande ställning bör vara självklar ”i alla sammanhang, där de berättande källornas frågeställningar sammanfaller med historikerns”." (s. 202) Gentemot Maria Ågrens beskrivning att de flesta historiker idag arbetar med källor som de klassificerar som kvarlevor, så menar Nilsson dels att distinktionen berättande källa/kvarleva är tveksam, dels att historiker borde jobba mer med berättande källor, gå i dialog med det förflutnas människor och de berättelser de själva skapade.

Rolf Torstendahls, professor emeritus i Uppsala, artikel "Källkritik, metod och vetenskap" är desto tydligare. Han börjar så här:

"Källkritiken är ett mäktigt instrument. Man behöver bara titta på vad som allmänt godtogs som historiskt om svensk medeltid kring 1820 och hur samma period beskrevs kring 1950 för att konstatera, att mycket stoff försvunnit eller fått en annan plats. Även i översiktliga och populära framställningar har en ny syn slagit igenom. Och det är viktigt att den slog igenom. " (s. 209)

Men han ser inte källkritik som en universallösning: "Källkritiken är en metod, eller snarare en uppsättning av metoder, som skall appliceras på ett visst sätt i bestämda situationer. En metod. Det finns flera metoder." (s. 209) Torstendahl är inte nöjd med läget i landet:

"Det finns en källkritisk fundamentalism i Sverige. Med fundamentalism menar jag att det finns historiker som menar – och det har funnits än fler i det relativt nära förflutna som har menat – att det är källkritiken, som gör historikern. Utan källkritik ingen vetenskapsman/-kvinna i historia, men med källkritik är han eller hon helt acceptabel. I denna källkritiska fundamentalism intar Sverige en särposition i det internationella historiska vetenskapssamfundet. Internationellt har källkritiken ingalunda fått detta utrymme i den historievetenskapliga diskussionen, som den har i Sverige. Inte ens i de nordiska grannländerna är den lika basal i uppfattningen av vad historisk vetenskap är. Inte på kontinenten, där man dock har en lång tradition i användandet och utvecklandet av källkritik. Det var ju därifrån den kom och det var där den fick sin etablerade utformning genom metodläroböcker eller handböcker av Ernst Bernheim å den ena och Charles-Victor Langlois och Charles Seignobos å den andra sidan.1 Inte heller i Ryssland är källkritik själva lösenordet för vetenskapen, trots att man där regelmässigt har särskilda professurer med inriktning mot ”källkunskap” och metod. Minst av allt har källkritiken fått den centrala position den har i Sverige i Storbritannien eller USA, där det inte ens finns ett ord för källkritik. Ändå blomstrar historievetenskapen i dessa länder." (s. 209-210)

En rejäl bredsida! Hur han ramar in källkritiken är väldigt intressant:

"alla metoder kräver en filosofisk bas – vad är det man anser att man skall åstadkomma genom att använda metoden i fråga? Det är en fråga som man bara kan besvara i termer av kunskap och vetenskap, det vill säga man måste ha en vetenskapsfilosofisk utgångspunkt och en epistemologi som ger ledning till att förstå vad den metodiska bearbetningen av vissa empiriska data ger för slags resultat." (s. 210)

Källkritiken, säger Torstendahl, är en metod: ett medel för att nå ett mål. Jag tolkar det som att att han gör poängen, och det är en bra poäng, att den inte hjälper historikern att ställa bra frågor, att göra intressant forskning. [1]

Han menar att historievetenskapen har minimikrav och optimumnormer. Minimikraven är:

• logisk konsistens 
• empirisk prövbarhet 
• beaktande av allt relevant material 
• inre sammanhang (koherens) i framställning av resultaten 
• nya resultat (inte bara upprepning av vad som redan är känt) 

Källkritiken och andra metoder fångas i denna typologi upp av den empiriska prövbarheten: läsaren ska själv kunna söka upp de angivna källorna och med dem prova argumentet i den lästa studien. Men källkritiken är bara en del av vad Torstendahl kallar "det stora metodpaketet":

• källkritiken med alla dess regler (inte bara t ex tendenskritik) 
• statistisk metod ekonomisk metod (t ex för prisjämförelser) 
•  intervjumetod (oral history) 
• etnologisk/socialantropologisk metod (utöver intervjumetod) 
• idéhistorisk metod (i den mån den kan preciseras) 
• flera specifika samhällsvetenskapliga metoder (från sociologi och statsvetenskap mm) 
• flera specifika beteendevetenskapliga metoder 

Källkritiken är nödvändig, men alls inte tillräcklig: så kanske man kan sammanfatta Torstendahls argument. Och att det därför är problematiskt om doktorander i historia bara får lära sig källkritik, och inte mer specifik metod: "Den källkritiska fundamentalismen har inneburit att unga historiker ibland fått lära sig källkritik, men inte mer." (s. 216)

Maria Ågren, professor i historia i Uppsala, menar i artikeln "Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning" [2] att en anledning till att den "traditionella källkritiken – här förstådd som närhets-, beroende- och tendenskriterierna – varit så framgångsrik är väl inte bara att den står för det sunda förnuftet utan även att den har fästs i vissa distinkta verbala uttryck, som gör att det går att tala om den." (s. 251) Det finns alltså en pedagogisk del i detta: genom att sätta ord på hur man agerar självkritiskt, går det också att tradera kunskapen om metoden.

Så här resonerar Ågren när hon definierar källkritik:

"”Källkritiken är de kritiska test historikern använder för att avgöra om historiska påståenden är vetenskapligt användbara för ett bestämt syfte eller ej.”Så definierades källkritiken i Rolf Torstendahls metodbok från 1970, och det är den innebörden ordet fortfarande har, när det idag används av professionella historiker. Källkritiken betecknar en uppsättning metodregler eller mentala rutiner som historikern förutsätts följa i alla lägen, i syfte att förhindra förhastade slutsatser. Inskottet ”för ett bestämt syfte” är viktigt; det anger att det inte finns några i absolut mening bra eller dåliga källor, utan att deras användbarhet är beroende av frågeställningen.6 I överförd bemärkelse kommer källkritiken ofta att stå för nykter distans, skepsis och rigorös intellektuell självdisciplin – ”källan påstår A, och det vore väldigt frestande att ta fasta på detta, men jag gör det inte, för jag vet att källan saknar trovärdighet”." (s. 251)

Detta är inte något som skiljer historikerna från andra vetenskaper, säger Ågren, utan tvärtom något som förenar historia och annan empirisk forskning. Jämförelsen med naturvetenskaplig eller medicinsk forskning är väldigt intressant:

"Källkritiken är med andra ord historikerns sätt att säkerställa validiteten hos resultaten. Inom andra empiriska vetenskapsgrenar kan validiteten ibland fastställas på andra sätt, men att den behöver fastställas är alltså något som förenar oss med andra vetenskaper, inte något som skiljer ut oss. Däremot kan det finnas skillnader i fråga om vilka konsekvenser validitetsprövningen får inom olika vetenskaper. Inom naturvetenskap och medicin brukar man, såvitt jag förstår, justera och modifiera experimentet, datainsamlingsmetoden eller instrumentet, tills dess att man är säker på att man verkligen mäter det man vill mäta. I historieforskningen är de praktiska möjligheterna att justera informationen ofta begränsade. Man kan önska att man hade haft tillgång till andra typer av data, men saknas sådana kan saken inte hjälpas. Konsekvensen av validitetsprövningen eller källkritiken blir då i stället att man förkastar frågan såsom varande omöjlig att besvara, eller – och det är mycket vanligare – att man formulerar om frågan så, att de påståenden och utsagor som står till buds blir användbara för ens syften." (s. 252)

Källkritik är centralt, men det kan inte bara handla om att checka av kriterierna närhet, beroende, och tendens, säger Ågren. För att göra bra historisk forskning måste man snarare/också beakta tre andra kriterier: synlighet, vikt, och trovärdighet.

Synlighet handlar om att tänka kritiskt om vilka historiska händelser och företeelser som egentligen lämnat spår i de källor som finns kvar idag. Staten har skapat en stor mängd källor som har med skatt att göra, och detta belyser förekomst och uträckning av de saker som beskattats, men inte av en mängd andra viktiga fenomen, som arbetsdelningen inom hushållen. Ifall en kategori av brott enligt källorna plötsligt minskar kraftigt, så betyder det inte nödvändigtvis att de brotten blev mindre vanliga, utan kan istället betyda förändrad registrering eller kategorisering av brott, mindre effektiv brottsbekämpning, etc. Ågren formulerar tre regler om synlighet som hon menar förtjänar samma status som probersten som närhet-beroende-tendens: "(a) Allt i samhället är inte lika synligt i källorna. (b) Det är sällan slumpen som avgör vad som syns och vad om inte syns, utan här spelar samhälleliga maktförhållanden in. (c) Av det faktum att något inte syns i källorna, kan man inte dra slutsatsen att det inte alls har förekommit." (s. 253-4) Det här är en bra poäng om de här olika kriterierna och deras roll i forskningsprocessen:

"Frågan om vad som blir synligt i vilka källor, och varför vissa saker nästan aldrig syns, borde vara den första och mest grundläggande frågan inom källkritiken. När man kommer fram till frågor om närhet, beroende och tendens hos enskilda påståenden, har man redan lagt fast undersökningens perspektiv och lämnat åt sidan frågan om vad vi alls kan se av det förgångna." (s. 254)

Kvinno- och arbetarhistorikers argument på 1970-talet för "den dolda historien" hade, säger Ågren, kunnat motiveras med det källkritiska argumentet om synlighet. "Att kvinnor sällan nämns i källorna, betyder inte att de inte varit närvarande. Frågan är om det inte hade varit till nytta för den källkritiska diskussionens livskraft om den sammankopplingen hade gjorts." (s. 255) Till skillnad från Nilsson så håller jag helt med Ågren i hennes plädering för en totalhistorisk ambition:

"Utvecklingen inom historieämnet sedan 1960- och 1970-talen har inneburit att kunskapsobjektet hela tiden har vuxit, i den meningen att det uppfattats som viktigt att utforska så mycket som möjligt av förgångna samhällen, inklusive de delar som tidigare setts som ointressanta eller som, till följd av bristen på källor eller bristerna i dessa, menats vara outforskbara. Vi har hela tiden accepterat att den helhet vi arbetar med innehåller fler aspekter och komponenter än vad man tidigare tänkt sig. Idag godtar vi i allt väsentligt att disciplinens uppgift är att skriva histoire totale (vilket självfallet inte betyder att varje enskild forskare måste göra det). Vi har med andra ord hela tiden ansträngt oss för att göra vår gemensamma uppgift allt svårare. Resultatet har, menar jag, blivit att man idag får beteckna kunskapsobjektet som komplexa helheter, i form av samhällen och/eller kulturer som inte längre finns. Trots detta, gör historikern dem till föremål för empiriska studier, genom att utnyttja spår. Ett viktigt mål med historikerns arbete är att analysera dessa helheter, både hur de fungerade som system betraktade och hur de förändrades." (s. 255)

Det är inte så att varje enskild studie kan handla om det förgångna samhället som en helhet, men varje studie måste säga något om samhället i stort. Ågren menar att den fortlöpande kritiken av varandras arbeten också speglar en sådan bakomliggande föreställning:

"I värderingen av olika historiska arbeten kommer helhetsidealet ofta fram som en optimumnorm. Ibland talar man om att den historiska kontexten behöver bli tydligare i en avhandling, andra gånger säger man att återkopplingen från empirisk undersökning till övergripande frågeställning är bristfällig. Jag menar att det som regel handlar om samma sak, nämligen att man inte tycker att en författare lyckats utvinna tillräckligt mycket kunskap om helheten genom analysen av delen. Våra faktiska värderingar visar att vi omfattar ett ideal där helhetsförståelse är viktig." (s. 256)

Ågren tar upp Steven Feierman, export på afrikansk historia, som menar att Braudel och Annalesskolan med deras insisterande på totalhistoria och ifrågasättande om de existerande källorna egentligen säger allt som finns att säga, verkar inspirerande för Afrikas historiker, som har än större källproblem i bemärkelsen en brist på "synlighet", men inte därför ingen historia att berätta och analysera.

Diskussionen av kriteriet vikt börjar så här: "Göran B Nilsson betonade 1973 att när det gäller kvarlevor så är det deras relevans och representativitet som skall skärskådas, snarare än närhet, beroende och tendens. Är den information vi får fram ur källan relevant, med tanke på frågan, och visar informationen på något typiskt för det dåtida samhället?" (s. 257) Ågren menar att ordet "vikt" fungerar bättre än "representativitet", eftersom det senare antyder att man helt enkelt ska leta efter det mest typiska av alla fenomen. Historiska fenomen kan vara viktiga att forska om, även om de inte var så typiska eller vanliga. Det här håller jag med om till hundra procent:

"Vi vill, och behöver, få veta om ett fenomen är vanligt, centralt och betydelsefullt, eller om det är ovanligt, udda och perifert. Vi behöver, kort sagt, veta om fenomenet är viktigt eller inte för besvarandet av vår fråga. Jag vill därför plädera för att man explicit bör erkänna betydelsen av att kritiskt granska ett fenomens vikt; det behöver inte innebära att vi försvär oss åt ett snävt kvantitativt sätt att bedöma vikten." (s. 257)

Trovärdighet sammanfattar däremot de tre klassiska kriterierna (närhet-beroende-tendens). Efter att ha föreslagit sin nya triptyk för källkritikens centrala element, avslutar Ågren sin artikel med att diskutera betydelsen av att historikern inte bara är källkritisk, utan också kritisk, eller kanske snarare självreflekterande, gentemot sitt eget omdöme.

fotnoter 

 

[1] Det är en sidofråga här, men jag tycker att Torstendahls perspektiv på intersubjektiv sanning, jag kommer att tänka på Habermas, är intressant: "Vad kunskapen är, är ingalunda en självklarhet, men denna typ av vetenskaplig kunskap uppstår genom att ”vi” tillämpar ett metodiskt normsystem. Normerna jag då talar om är av typen: ”Om du har ett material som ser ut så och så, bör du tillämpa följande förfaringssätt.…” Självklart är normer inga odisputabla sanningar och jag har i olika sammanhang försökt klargöra, att det är vetenskapssamhället som kollektiv, som avgör vilka de aktuella normerna är. Om det finns aktuella normer, så finns det inaktuella, och vetenskapssamhället avgränsar kollektivt – genom intern diskussion – vilka normer som är accepterade nu. Normsystemet är alltså en social produkt, och metoderna är ett uttryck för det (historiska) akademiska samhällets ståndpunkt i fråga om normer för hur kunskap inhämtas." (s.211)

[2] Ågren ger också en intressant översikt över diskussionen om källkritik sedan 1970-talet: "Jag får ibland intrycket att källkritiken idag uppfattas som något nödvändigt men litet tråkigt. Den utgör å ena sidan ett adelsmärke för historikern, men den verkar å andra sidan vara något som man snabbt vill få avklarat för att sedan kunna kasta sig över mer spännande frågor, ofta av teoretisk art. Intrycket får visst stöd av Birgitta Odén, som i sin artikel om källkritik i Nationalencyklopedien skriver att efter 1970 ”har intresset för källkritik svalnat i samma mån som urvalsproblemen, syntesförsöken och prövning av olika historiska teorier pockat på uppmärksamhet”. Mycket riktigt finns det inte så många svenska artiklar efter 1970 som försöker vidareutveckla källkritiken. 1973 skrev Göran B Nilsson sin inflytelserika artikel om hur de då nya socialhistoriska frågeställningarna och kvantitativa metoderna gjorde det nödvändigt att införa nya källkritiska proberstenar, såsom relevans och representativitet. 1988 argumenterade Christer Winberg för hur man bör gå till väga om man vill utveckla fältet historisk antropologi på ett källkritiskt tillfredsställande sätt; en central tanke hos Winberg var att man bör utnyttja uppgifter som framkommer en passant i materialet. 1991 hävdade Rolf Karlbom att källkritiken i dess weibullska tappning varit alltför bunden av en ålderdomlig form av bevisvärdering – den legala bevisteorien – och att svenska historiker skulle ha mycket att lära av juristernas numera fria bevisvärdering och av modern vittnespsykologi. Göran B Nilsson har sedan återkommit till källkritiken en gång till, och vissa andra insatser har gjorts; här tänker jag främst på viktiga diskussioner av källkritikutvecklande art som kan återfinnas i opponentrecensioner. Men bortsett från detta, verkar Odéns omdöme om fältet fortfarande vara riktigt. Källkritiken hör inte till det vi diskuterar mest intensivt, trots att disciplinen har utvecklats i nya riktningar under 1980- och 1990-talen. Vem har egentligen diskuterat huruvida dagens forskningsfrågor, om till exempel genus, diskurs, identitet och habitus, föranleder oss att omformulera och vidareutveckla källkritiken?" (s. 249-250)