Kol och "resource curse" i Europa

Några av Europas koltätaste regioner var en gång i tiden, säg 1850 till 1950, ledande i kontinentens ekonomiska utveckling, men är idag relativt förfördelade rostbälten. Jag tänker på Ruhrområdet och framför allt Gelsenkirchen i Tyskland, kolfälten i norra England och södra Wales, och belgiska Vallonien. (Se också Anton Jägers artikel om regionalism i Belgien och Storbritannien.) Nationalekonomerna Elena Esposito och Scott F. Abramson behandlar i en artikel från förra året detta som ett fall av det allmänt kända ekonomiska fenomenet om en "resource curse"

Så här skriver Esposito och Abramson i sin litteraturöversikt, om en litteratur som i hög grad fokuserat på områden som upptäckt olja under olika år efter 1945:

"Most studies have focused upon sub-national variation in oil (or gas) discoveries and prices, exploiting county and other low-level data in the United States (Michaels 2011; Jacobsen and Parker 2016; Allcott and Keniston 2017) and abroad (Caselli and Michaels 2013; Cavalcanti et al. 2019). Most of these studies suggest positive effects on employment and income per capita, with the exception of Jacobsen and Parker (2016) that find a negative long-term effect on these outcomes.
Still, while petroleum is certainly a central energy input in all modern economies, it has only been intensively extracted since the mid-twentieth century. By contrast, European coal has been mined in large quantities since the early nineteenth century and in Europe it lost occupational relevance around 1960s. This allows us to document comparatively longer-run effects and to trace the impact of resource wealth on norms and preferences that are comparatively inert over the short run. In this vein, we contribute to a small literature taking a longer-term view on the resource curse, which has mostly focused on violence and crime as outcomes (Couttenier et al. 2017; Buonanno et al. 2015; Uribe-Castro 2018). Our results suggest that much of the negative impact of coal has, in the long-run, been a consequence of depressed investment in human capital." (s. 80) [1]

Kolgruvor var en arbetsintensiv industri; löner var större delen av kostnader. Branschen mekaniserades sent: så sent som 1913 så var det mindre än 10 procent av kolet i Storbritannien som bröts med maskin. 1923 när kolet peakade i landet så arbetade 1,2 miljoner i kolgruvorna. Vidare så var kolgruvorna förstås starkt koncentrerade geografiskt -- till de ställen där kol fanns i marken. Se kartan som jag klistrat in ovan. Diagram 1 nedan visar hur kolet dominerade energikonsumtionen i Frankrike, Tyskland och Storbritannien ca 1870-1950 (och i Storbritannien sedan långt tidigare). På 1960- och 70-talen tappade kolet kraftigt andelar, till kärnkraft, olja med mera.

Esposito och Abramsons empiriska analys handlar om euopeiska regioner, med mått på den europeiska regionsnivån NUTS2. De har regiondata för 31 europeiska länder. I regressionsanalyser, också med geologiska förutsättningar för kolbrytning som instrumentvariabel. OLS-skattningarna visar att historiska kolgruveregioner idag är en per capita-inkomst som är 10 % lägre än andra regioner i samma land. Instrumentvariabel-skattningarna ger än starkare effekter, och de tar OLS-skattningen som en "lower bound" och IV-skattningen som "upper bound". Då är effekterna av att vara en kolgruveregion -10-25 procent på inkomst/capita. (s. 92) Den mekanism som de betonar är att kolgruvesamhällen nedvärderat värdet av utbildning och att framför allt män i dessa regioner är oproportionerligt lågt utbildade. De har färre universitet, färre personer med universitetsutbildning, och folk i dessa regioner uttrycker mer skepsis mot högre utbildning och mindre entusiasm för framtiden.

referens

Elena Esposito och Scott F. Abramson (2021) "The European coal curse", Journal of Economic Growth (2021) 26:77–112. Läs här.

fotnot

[1] I en fotnot ger de också följande intressanta litteraturhänvisningar: "Couttenier et al. (2017) provide evidence of a “homicide curse” in US counties that discovered minerals before formal institutions were established. In the same spirit, Buonanno et al. (2015) document the impact of sulfur mining on the emergence of organized crime in Sicily after the collapse of the Bourbon regime. Uribe-Castro (2018) shows that counties more suitable for growing coffee had a smaller share of the population employed in manifacturing in 1945." Och: "See also the recent study by Ahlerup et al. (2016), who focus on gold mines in Africa and demonstrate that individuals whose adolescence was spent in mining districts tend to have lower levels of schooling."

Ekonomisk utveckling på de brittiska öarna 1290

Vad vet vi om medeltida ekonomisk utveckling i Europa? Källorna är sparsamma och Bruce Campbells välciterade artikel "Benchmarking medieval economic development" från 2008 börjar med de breda dragen:

"The 1290s constitute ‘a major turning point in later-medieval economic history’. Across much of Europe, long-established processes of economic and demographic expansion and commercial integration attained their secular climax and countervailing tendencies first began to register a significant impact. In the histories of England, Wales, Scotland, and Ireland this decade proved to be particularly pivotal.When it opened, relations between England and Scotland had not yet been soured by the dispute that flared following final rupture in September 1290 of the Scottish direct line of succession. In Ireland, the tide of English power was more or less at its height, the threat from resurgent Gaelic clans was just about contained, and the Lordship was a modest source of profit to the Crown. Wales had recently been conquered and pacified and was in the process of being encastellated and colonized. For the first time it is possible to speak of England and Wales as de facto a single political and economic unit and from the 1290s Welsh exports of wool and hides were subject to the same duties as those levied since 1275 in England and Ireland."

Från 1086 finns Domesday survey som ger den första möjliga sammantagna bilden av den engelska ekonomin. Men om man vill ha en bred bild för inte bara England, utan också Skottland, Wales och Irland, så är 1290-talet den första möjligheten, eftersom en rad skatter, framför allt lay subsidy, togs ut då.

Campbells papper, 50 sidor långt, är en enorm empirisk inventering byggd på dessa källor. Han börjar med att räkna "religious houses" -- kyrkor, kloster -- och får dem till 1500 över de brittiska öarna år 1290. Han sätter också siffror på antalet clergy och på deras förmögenheter. Därifrån går han vidare till sekulärt liv. Hur många städer/"towns" fanns det? På Irland fanns det 330 med någon slags borough status men Bradley menar utifrån funktionella kriterier att bara 56 verkligen uppfyllde de funktioner som en stad har, medan Graham menar att det fanns 100 städer på ön. Också för England är det komplext: år 1300 hade 600 platser borough status men 2400 hade marknader eller mässor. "Dyer believes that some 720 places have some claim to be regarded as towns, although it is debatable whether all possessed the nucleated form, size of population, and diversified occupational structure symptomatic of the performance of genuinely urban functions." (s. 907) Bara London hade, enligt Campbells beräkningar, över 50 000 invånare, och bara York, Bristol, Lincoln och Norwich hade därtill fler än 10 000 invånare var i England, till vilket tillkommer Dublin på Irland.

Campbell har avancerade beräkningar av handelns fördelning mellan de olika städerna och mellan olika varor som ull och hudar. Jag hoppar över diskussionen om penningmängden och den om den geografiska fördelningen av kyrkoinkomster och liknande. Mer intressant blir det när Campbell kommer till frågan om befolkningens storlek och fördelning men tyvärr, konstaterar han, är detta den variabel som är allra sämst belagd. Bara för England finns det en någorlunda säker dokumentär grund för slutsatser om befolkningens storlek: att det 1377 var 1,38 miljoner vuxna som bidrog med att betala poll tax. (s. 925) Beräkningar för 1290-talet, åttio år före 1377 års skatt, beror på antagnaden om vilka som av olika skäl inte betalade skatten 1377 såväl som befolkningsutvecklingen (framför allt -förluster genom pesten) mellan 1290 och 1377. De flesta historiker tror att befolkningen var minst 5 miljoner 1290 och runt 5,5 miljoner 1315. Campbell menar dock att detta inte är förenligt med vad vi vet om hur stor areal som var uppodlad, vad man odlade, och avkastningen på spannmålsodlingen. Campbell sätter därför befolkningen 1290 till 4,0 miljoner och ökningen till 1315 på 0,25-0,5 procent per år vilket ger en befolkning om 4,25 till 4,5 miljoner 1315. (s. 925) Med hjälp av 1377 års poll tax beräknar han också befolkningen per county. Wales befolkning 1290 uppskattas till 330 000, Skottland runt 700 000 och Irland någonstans mellan 1,25 och 1,5 miljoner. 

Baserat på de många olika källorna, beräkningarna och kanske t o m gissningarna och antagandena så får han fram följande tabell över ekonomisk och social utveckling på de brittiska öarna 1290.

England var det ekonomiskt mest utvecklade området: mest tätbefolkat, flest städer, mest pengar och exporter per capita. (s. 932) Skottland var dock förvånansvärt utvecklat just före War of Independence, säger Campbell, och denna karakteristik av begränsningarna i Englands utveckling är fascinerande: "England, too, was primarily a supplier of unprocessed and predominantly pastoral raw materials to continental manufacturers." (s. 936) Inte desto mindre var England och det skotska låglandet mer ekonomiskt avancerat än resten av de brittiska öarna, vad som med en mindre lyckad fras kallats "the Celtic fringe" -- en historiker har påpekat att "the fringe was larger than the fringed". Inte desto mindre så var Wales, höglands-Skottland och gaeliska Irland annorlunda än England och det skotska låglandet:

"Perhaps a million people still lived beyond the manorialized, parochialized, and market-focused ambit of English life in Welsh Wales, Highland Scotland, and Gaelic Ireland.They adhered to laws, beliefs, social structures, value systems, and modes of reciprocity and exchange that were profoundly different from those prevailing in those commercialized and monetized, tax- and tithe-paying, arable-farming lowlands, firmly controlled by Church and state, which unavoidably loom most prominently in the benchmark profile assembled here." (s. 937)

Med kartor och diskussion visar Campbell också fascinerande nog att östra Yorkshire och andra län i östra England faktiskt hade större befolkning 1290 än de hade 1756! Resten av landet, Wales och Skottland hade alla befolkningtillväxt mellan dessa år. Utifrån tidigare forskning av Mayhew om det engelska samhällets sociala sammansättning ca 1300 så dekomponerar Campbell också befolkningen i England och Wales 1290 per social klass. Denna uppdelning syns i tabell 17 nedan: Campbell uppskattar att 2 procent av befolkningen var större jordägare, 25 procent var småbönder (smallholders), 39 procent var proletära och semiproletära skikt på landsbygden, och så vidare.

Antalet rurala hushåll var 1290 lika stort som 1756 när det totala antalet hushåll var mer än 50 procent större. Vidare så fick de rurala hushållen 1290 enligt denna beräkning mer än 80 procent av inkomsterna; Campbell menar att den sekundära sektorn (industri och hantverk) var underutvecklad. (s. 939) Englands ekonomiska utveckling var svag och Campbell anger två skäl till detta. Ett, att ägandet i jordbruket splittrades upp och skapade en stor mängd fattiga hushåll utan möjlighet till ökad produktivitet, och två, bristen på inkomstkällor utanför jordbruket. (s. 940)

 

referens

Bruce M.S. Campbell (2008) "Benchmarking medieval economic development: England,Wales, Scotland, and Ireland, c.1290", Economic History Review, 61, 4, pp. 896–945.

Arbetskraften i det brittiska jordbruket 1850-1914

Vi brukar ibland tala om det gamla Sverige som "det gamla bondesamhället". 1750 var 80 % av hushållen på landsbygden ledda av en bonde, och 1850 var det 50 %.* Inte så i England. Robert Allen menar i klassikern Enclosure and the Yeoman (1992, s. 81-85) att "the family peasantry" i England gick ur tiden på 1700-talet; han pekar på att i 1700-talets slut så ägde "owner-occupier farmers" bara 10 procent av jorden. Denna tidsangivelse för böndernas försvinnande stämmer överens med Johnson (1909), Gray (1910) och Habakkuk (1965) men går emot F Thompson (1966, 1969) och Mingays (1968) tolkningar säger Allen som också pekar på att Robert Brenner (1976) menade att bönderna försvann redan på 1600-talet. Att familjejordbruken var en liten del av Storbritanniens agrara ekonomi på 1800-talet torde i vilket fall vara konsensuspositionen.

Socialhistorikern Alun Howkins var i sin artikel "Peasants, Servants and Labourers" i Agricultural History Review 1994 ute efter att polemisera med just detta perspektiv och treklassmodellen godsägare--arrendebonde--lantarbetare. Han menar att den brittiska historieskrivningen färgats oproportionerligt i denna riktning på två sätt. Det ena är ett ekonomisk-historiskt (i kontrast till socialhistoriskt eller kulturhistoriskt, antar jag) fokus på "tillväxt" och "omvandling" som premierar vad man ser som de mest dynamiska sektorerna och fokuserat på veteodlande regioner i syd och öst som lever upp till den modell man ser som förebildlig i brittisk ekonomisk utveckling. Det andra är en geografisk bias för England gentemot Wales, Irland och Skottland som kan ses som keltiska periferier och "undantag" till den huvudsakliga utvecklingsvägen.

Howkins börjar med att diskutera" the most problematic category - - the peasant" och konstaterar att bara idén om att England skulle ha haft ett "peasantry" är omdebatterad, förnekad t ex av Alan Macfarlane (1978). Howkins menar däremot med Mick Reed (i HWJ, 1984) att det fanns ett "peasantry" -- ska vi översätta det som "bönder"? -- i 1800-talets England. Reed definierar gruppen som de som hade mindre än 100 acres, dvs ungefär 40 hektar, och, med Howkins referat av Reed, 

"on the one hand 'do not hire labour, or who do not appropriate surplus value from hired labour', but on the other 'did not rely on selling their labour power, or at least not entirely nor predominantly'." (cit. 52)

Det senare ledet får man väl säga motsvarar vad vi i Sverige tänker som ett familjejordbruk, men man kan nog med Howkins resa invändningar mot det första ledet, där Howkins tycker att 40 hektar är en alltför hög gräns uppåt: "In many areas, especially of England, 100 acres could be a substantial holding employing several workers." Howkins föreslår istället 50 acres som gräns. Detta stämmer överens med Arthur Youngs observationer i det tidiga 1800-talet, då han menade att en gård av den storleken kunde försörja en familj med dess eget arbete, och stämmer hyfsat med Jeanette Neesons forskning om slutet av 1700- och början av 1800-talet.

En intressant poäng som Howkins gör i sin definition av peasantry är att själva ägandet av jorden inte står i centrum för honom, utan det är det brukandet som gör. I engelsk historieskrivning har man fokuserat kraftigt på ägandet eftersom man varit intresserade av kapitalackumulation i senmedeltida och förmoderna England; i andra länder som Irland, Frankrike och Spanien har man haft väldigt många arrendebönder men inte haft samma tvekan inför begrepp om "peasants" för att beskriva denna typ av jordbruk. (s. 52-53) 1880 var 71 procent av jordbruken (agricultural holdings) i England 50 acres eller mindre, vilket är en större andel än "the 'peasant' societies of Wales and Scotland" som hade 69 procent i denna kategori och anmärkningsvärt nära Irland som hade 77 procent. Om man däremot tittar på de mindre jordbrukens andel av jorden så är den förstås mindre, just eftersom mindre jordbruk per definition har mindre jord: 1907 ägdes bara 14 procent av jordbruksjorden i England på detta sätt, mot 23 procent i Wales och än mer på Irland. 

Var då de mindre gårdarna "peasant"? De var bara sällan helt inriktade på självförsörjningsproduktion, även om många ägnade en hög grad av produktionen till självförsörjning och liknande. Mest marknadsinriktad och kapitalintensiv var produktionen inom trädgårdsbruket och mjölkproduktionen. (s. 54) De flesta hushåll befann sig någonstans emellan extremerna helt marknadsinriktad--helt självförsörjande.

"E J T Collins' study of the woodland village of Tadely in Hampshire shows what he calls a dual economy of small farming and wage labour in the woodland trades, and a similar situation existed in other woodland areas of southern and central England, for example, the Forest of Wychwood in Oxfordshire and the High Weald of Kent and Surrey.  This dual economy was also, as Hall argues, a central part of the economy of 'peasant' Lincolnshire with many families following both labouring and artisan trades as well as holding land. But it must be stressed that these kinds of practices are widespread in many peasant societies. The 'classic' nineteenth-century peasantry of much of southem Europe was deeply implicated in market production." (s. 54)

Dessa familjejordbruk var en del av marknadsekonomin, men var inte profitorienterade, menar Howkins med Mick Reed, och "A precisely similar point is made by Hall in relation to Lincolnshire: 'The peasant's concern is not accumulation of capital, or business expansion, but preservation of the household economy'." (s. 54) TC Smout (1986) menar angående skotska Highlands och bönderna där att "they had their own ideology, which was that possession of land - - the tenure (not the ownership) of a croft - - was the highest good a man could desire" (cit. 54). En memoar från bondelivet i Leicestershire på 1920-talet visar hur en bondefru använde ägg för att 'settle minor debts with local people' och att man bytte varor och tjänster med varandra på ett informellt sätt: 'by such "scheming and skimping" we weathered the hard times' (cit. 55). Bland småbönderna var också en pendling mellan gården och lönearbete en ofta nödvändig strategi: t ex på High Weald i Sussex och Kent som hade många små gårdar in på 1880- och 90-talen, som var beroende av jordbrukarnas vana att tidvis arbeta på större gårdar närmre kusten och tjäna kontanter för att betala arrendet och köpa sådd, verktyg och kläder. På Irland var beroendet av denna strategi ännu större; där kom rapporter på 1890- och 1900-talen fram till att upp till 70 procent av familjeinkomsten bland småbrukare kunde komma från lönearbete i England. (s. 56) Howkins menar, med en för mig lite oklar metod, att det 1880 fanns ungefär 254 400 "peasant 'workers'" i England, 46 400 i Wales, 47 000 i Skottland och och 448 000 på Irland. "We thus have very approximately 795,800 peasants who worked the land plus their families. In total this accounted for a maximum of 20 per cent of cultivated land." (s. 57)

Den andra "marginal" gruppen som Howkins diskuterar är jordbrukets tjänstefolk (farm servants). Ann Kussmaul och andra har hävdat att denna grupp var på nedgång i England fråm 1830-talet och i princip var helt borta på 1870-talet. Howkins citerar Kussmauls klassiska Servants in Husbandry in Early Modern England från 1981:

"Service in husbandry did not evolve into a new form of labour. It collapsed. The increase in the size of farms and of the social position of farmers, the decline in the opportunities of the poor to be anything but wage labourers, and population increase all led to the near total substitution of the coeval institution, day-labouring." (cit. 58)

Howkins håller inte riktigt med, i alla fall inte i ett bredare brittiskt perspektiv. 1871 var 52 procent av alla anställda arbetare i Wales tjänare, och i Irland 60 procent. I England var andelen däremot bara 16 procent, vilket är mer i linje med Kussmauls argumentation. Howkins menar dock att Kussmauls arbete, liksom övrig forskning från Cambridge Group for the Study of Population, är biased till vissa områden och framför allt sydöstra England. (s. 57-58) Howkins menar också att Reeds arbete med originalpapprena för folkräkningen (i Wealden Sussex) visar att "the survival of farm service is often much higher than the printed census suggests" (s. 58). Howkins pekar också på bredare former av anställningar som "family hiring" där en hel familj anställdes på ett bräde för att göra tjänst på en gård i ett år, och också bo på gården -- inte helt olikt det svenska statarsystemet. (s. 59) Denna anställningsform motsvarar inte idén om de engelska daglönarna, säger Howkins som gör en grov uppskattning eller gissning att de fyra länderna på brittiska öarna hade ungefär 550 000 farm servants vid 1800-talets slut.

Efter att de 795 000 "peasants" som Howkins beräknat, och de 550 000 "farm servants", räknats bort återstår en stor grupp "who look much more like the 'classic' proletarians of much writing on British agricultural history" (s. 60). Howkins menar dock att dessa inte var så "rena" lönearbetare som man antar, att de intee bara fick lön i kontanter utan också en del i nature, och att en hel del av dem var migrantarbetare som rörde sig på de brittiska öarna. I vilket fall så var de, menar Howkins, inte majoriteten

"Taking the census definition, in 1871 there were 1,227,565 farm labourers in the British Isles. Against that figure there were, in the last quarter of the nineteenth century, 1,345,800 peasants and servants in British agriculture. By a narrow majority, those who worked the land of Britain, the object of our search, were not proletarianized and landless day labourers but peasants or servants." (s. 60)

I sina slutsatser säger Howkins att detta bara varit en första essä i ett större projekt att omtolka modern brittisk agrarhistoria. Han menar att med det bredare perspektivet på klasstrukturen på 1800-talet och början av 1900-talet som han lanserat här så kan man få nya perspektiv på den tidens sociala och politiska rörelser, och även ställa nya frågor om jordbruksproduktivitetens drivkrafter. Om produktiviteten inte drevs av rent proletariserade lönearbetare, så: "the whole validity of the 'English road', not only as an historical account of change, but also as a model for development, has to be challenged." (s. 62)

Howkins revisionistiska programförklaring fick flera repliker i Agricultural History Review. Richard Anthony replikerade året efter med artikeln "Farm Servant vs Agricultural Labourer, 1870-1914: A Commentary on Howkins" (läs här). Anthony fokuserar på det skotska låglandet som han menar är särskilt lämpligt för att diskutera Howkins tes eftersom "it contained a wide range of different types of agricultural structure, both in terms of farm size and product specialization, and because its hired labour force was dominated by farm servants." Anthony menar att Ian Carters Farmlife in Northeast Scotland, 1840-1914: The Poor Man's Country från 1979 är ett av de viktigaste bidragen till brittisk agrarhistoria från de senaste decennierna. Carter kartlagde nordöstra Skottlands "peasants" och tjänstefolk, och "the ensuing rise of capitalist 'muckle' farmers and the demise of the peasantry" vid 1800-talets slut. I nordöstra Skottland var samhället under 1800-talet ett bondesamhälle, men på det skotska låglandet däremot var gårdarna större och produktionen mer kapitalistisk. Anthony diskuterar den skiljelinje som Howkins vill dra mellan tjänare och lönearbetare, och menar att Howkins överdriver hur viktig denna skiljelinje är: bara för att tjänarna fick en del lön i natura snarare än i kontanter, så betyder det inte att de var mindre "landless proletarians" än vad daglönarna var. Också för den politisk-sociala agrarhistoria som Howkins vill skriva, blir sådana konstruerade skiljelinjer ett hinder snarare än ett bidrag, menar Anthony.

Stephen Caunce replikerade först 1997, med artikeln "Farm Servants and the Development of Capitalism in English Agriculture " (läs här). Han har en rätt rejäl invändning mot Howkins distinktion mellan tjänare och lönearbetare:

"in the late nineteenth century most British farm servants had no option but to sell their labour to get a living, and most had no prospect of ever achieving any significant alteration of that status. In that sense they were proletarians, and the undoubted difference between their long and legally binding contracts and those of ordinary labourers therefore has no automatic implications for the tripartite model." (s. 50)

Caunce artikel bygger framför allt på empiri från östra Yorkshire, som han tidigare forskat om, och han håller med Howkins om att det finns större regionala skillnader i Storbritannien än vad Kussmauls tes har antytt. Så jordbrukets tjänare var en långvarig grupp, precis som Howkins sa, men det betyder inte vad Howkins menade. Så kan man nog sammanfatta Caunces argument.

Också Gary Moses tog i sin artikel "Proletarian Labourers? East Riding Farm Servants C. 1850-75" (läs här) i AgHR 1999 tog upp denna tråd. Moses fokuserar på kopplingen mellan det socioekonomiska -- tjänstefolkets plats i klasstrukturen -- och det sociopolitiska -- hur agerade folk politiskt och hur berodde detta på deras sociala och ekonomiska status? Som till exempel i Hobsbawm och Rudés klassiska studie Captain Swing där de tolkar 1830-talets agrara upplopp som en reaktion på övergången till storskaligt kapitalistiskt jordbruk.** Moses menar att denna litteratur har två gemensamma antaganden:

"Firstly, that farm service was a traditional, pre-modern labour system which declined with the emergence of modern capitalist agriculture; in Kusmaul's words it was 'one the large reptiles of economic history, extraordinarily successful in its time, and driven rapidly to extinction when times changed'. Secondly, that the decline of farm service was an integral aspect of the destruction of the customary social relationships that had previously fettered class formation in rural society." (s. 80)

Här ser vi verkligen hur marxism (hos Hobsbawm) och moderniseringsteori går hand i hand i att förutsätta en linjär utveckling där ekonomi och det sociala korresponderar till varandra. Moses pekar på hur East Ridings historia bevisar det motsatta i fallet tjänandet: agrar modernisering och ökad produktivitet sammanföll med att man fortsatte använda tjänstefolk, contra Kussmaul. Moses håller däremot inte med Howkins om att tjänare är något annat än proletärer (s. 82-83). Tvärtom så uppfyller tjänarna i East Riding Charles Tillys (1984) kriterium för att vara proletär: "people who work for wages, using means of production over whose disposition they have little or no control" (cit. 84). Däremot implicerar inte detta på det sociala och politiska planet vad Howkins antar.

 

referens

Alun Howkins (1994) "Peasants, Servants and Labourers: The Marginal Workforce in British Agriculture, c 1870-1914", Agricultural History Review vol. 42. Läs här. 

fotnoter

* Vidare så visar Mats Morell i Jordbruket i industrisamhället (2001) att antalet bönder fortsatte öka mellan 1870 och 1940 medan andra grupper i jordbruket, framför allt torpare, minskade kraftigt och flyttade till industrin eller till Amerika. Se pdf här.

** Moses refererar i en fotnot till flera studier i denna tradition: "B. Reay, 'The last rising of the agricultural labourers. The battle of Bossenden Wood, 1838', History Workshop J., 26 (1988); Wells, 'Tolpuddle' and K. D. M. Snell, Annals of the Labouring Poor. Social change and agrarian England, 1660-1900 (1987) all associate the emergence of large scale cereal farming with a decline of living-in farm service, which, alongside other factors, promotes proletarianization, protest, and class consciousness amongst the rural poor." (fotnot 7, s. 80)

Agrarreformer och ojämlikhet i Danmark

 

Vid 1700-talets mitt ägde godsägare -- adelsmän, efter 1660 borgare, och kronan, kyrkan och universitet -- 98-99 procent av jordbruksjorden i Danmark. Bönder ägde bara 1-2 procent. Godsens egna drivna jord, demesne, var 8,5 procent av jorden och resten av den elitägda jorden brukades av bönder som arrenderade jorden. Från 1700-talets slut och några decennier framåt förändrades detta genom agrarreformer, konstaterar Nina Boberg-Fazlic (SDU, Odense), Markus Lampe (Wien), Pablo Martinelli Lasheras (Madrid) och Paul Sharp (Odense) i en artikel publicerad 2022. Genom reformer ägdes 1834 50 procent av jorden av bönder (selveje), 10 procent av godsen i form av demesne, och 40 procent under den gamla tidens regler som livstidsarrende (faeste). Samtidigt tog befolkningstillväxten fart: efter att ha varit runt en halv miljon sedan 1600-talets mitt började den växa med 1 procent om året från 1780-talet så att befolkningen 1880 var 2 miljoner. "We attribute the break in the pattern of population and the transition to higher growth rates to the land reforms and enclosures that took place between 1784 and the first decade of the nineteenth century, although as we will show, this growth differed markedly across the country." (s. 4)

Den viktigaste reformperioden var mellan 1784 och 1807. 1788 avskaffades bondens bundenhet till gården där han föddes, stavnsbåndet (på engelska adscription). De andra centrala reformerna handlade framför allt om att bryta ner bygemenskapssystemet av jordbruket med open fields och gemensamma betesrättigheter för bönder och backstugusittare (cottars). Så här sammanfattar Boberg-Fazlic et al reformernas sociala konskevenser:

"The Danish land reforms basically cemented the existing farm structure at the expense of the rights (but not the main farmlands) of estate owners and the social and economic position of smallholders and landless agricultural laborers. The main beneficiaries were the tenant-owners of the 60,000 medium sized family farms who managed to establish themselves as a stable rural middle class." (s. 4)

Reformerna hade en bias för mellanstora bönder, säger de med referens till Henriksen (2003), Kjaergaard (1994) och Jensen (1945). Redan 1769 och 1786 lagstadgades en minimistorlek för en gård, och det blev förbjudet att sälja mark så att gården blev mindre än så. Arvslagar 1837 och 1845 tillät en ojämlik arvsfördelning mellan barnen för att bibehålla gårdarna. "These institutional arrangements effectively limited access to land for smallholders." (s. 4) Men reformerna etablerade också säkrare äganderätt för bönderna och möjliggjorde mer flexibel odling och mer kapitalintensivt jordbruk, menar de. Genom den ökade produktiviteten men också växande proletariatet som inte fick tillgång till jord, utgjorde hela processen en klassisk efficiency-equity trade-off.

I Danmark skapades under monarkin under 1600-talets andra halva ett enhetligt skattesystem för jord. Enheten som skatten baserades på var inte gårdens storlek i areal, utan tønde hartkorn, som Boberg-Fazlic et al översätter som "barrel of hard grain". Denna enhet skulle alltså mäta avkastningen på gården i spannmål med mera. 1681 genomfördes den första stora inventeringen av all jordbruksmark i landet och datat för år 1682 finns bearbetad hos Pedersen (1928); Boberg-Fazlic et al använder också inventeringarna, som anger antal gårdar per socken och mantalet (tønde hartkorn) för varje gård, för 1834, 1850, 1860, 1873, 1885 och 1895. 1800-talsdatat kommer från det danska tabellverket, en bok från 1837, och från Statistiske Bureau. Kartan ovan visar antalet hartkorn per socken år 1682. Fyn och Själland ser välmående ut; norra och västra Jylland mindre så! Statistiken om produktionskapaciteten och dess fördelning mellan gårdar* förenar Boberg-Fazlic et al med antal kor och grisar per socken 1837 och 1861, sådden av spannmåk med mera samma år, och befolkningsstatistik på sockennivå från folkräkningarna 1769, 1787, 1801, 1834, 1850, 1860, 1870, 1880, och 1890. De använder också geologisk information om jordens kvalitet.

Diagram 3 nedan visar ojämlikheten i jordägande, eller mer precist: i tønder hartkorn mellan gårdar, 1682 till 1895. 1682 var Gini-koefficienten 0.32 och 1850 hade den ökat till 0.67. Det är lite förbluffande att ojämlikheten är så låg under absolutismen och feodalismens 1600-tal, men det är ju också eftersom det handlar om ojämlikhet mellan gårdar, utan information om vilka som ägde gårdarna -- i verkligheten så fanns det ju i princip inga självägande bönder utan 98-99 procent av gårdarna ägdes av en liten elit, så den faktiska jordojämlikheten, till skillnad från gårdojämlikheten, var skyhög. Så sett känns det lite konstigt att jämföra "jordojämlikheten" 1682 och "jordojämlikheten" 1834, när vi vet att ägandet av gårdarna förändrats så enormt mycket: från 1-2 procent bondeägda 1682 till 50 procent 1834. Så sett undrar jag hur mycket jämförelsen av Gini egentligen säger. I en fotnot refererar de till Soltow (1979) som studerade förmögenhetsspridningen 1789 utifrån skattekällor och beräknar en Gini-koefficient om 0.93; Boberg-Fazlic et al anmärker att "the reason for his finding seems to be his allocation of land to the few hundred landowners, at a time when most land was effectively held by tenants. His approach thus differs fundamentally to ours." (s. 6) Ja, jo: men om det faktiskt var ett fåtal hundra godsägare som ägde i princip all jord, så är väl Soltows resultat rättvisande sett till förmögenhetsojämlikheten?

I vilket fall. Figur 4 visar gårdsojämlikheten per socken 1682 och 1834. Vi ser att fördelningen inom varje socken år 1682 typiskt var väldigt jämlik, men det var förstås en formell jämlikhet mellan bönder som var och en var underordnade en överordnad godsägare. Man kan väl säga att godsägarna delade ut ungefär lika mycket jord till varje underordnad bonde. 1834 i ett mer marknadsorienterat system var ojämlikheten i kapacitet mellan gårdarna mycket större, och störst var den på norra och östra Jylland samt på Fyn och Själland.

 

1834 och senare, men inte 1682, är ojämlikheten mellan gårdarna inom socknen korrelerad med jordens kvalitet. (s. 8) Regressionsanalys visar att befolkningstillväxten efter jordbruksreformerna tog fart mest i socknar med bättre jord, som kunde mätta fler munnar i den nya situationen med ett mer effektivt, marknadsorienterat jordbruk. Antalet gårdar var ganska stabilt men antalet hus utan jord (eller mindre än en tunna hartkorn) ökade kraftigt, vilket visar på tillväxten av ett agrart proletariat. Avkastningen i jordbruket ökade kraftigt under 1800-talet. (s. 12) Men den ökade avkastningen kom ju inte alla lika till del, och emigrationen till Amerika var större från socknarna med större ojämlikhet. I slutsatserna gör Boberg-Fazlic, Lampe, Martinelli Lasheras och Sharp en intressant sammantagen bedömning av reformernas succé men också deras baksida:

"In the Danish case, medium-sized farmers gained from the reforms, which are considered to have been a necessary condition for enabling the rise of the cooperatives, and the massive increases in productivity in agriculture which to a large extent characterizes the Danish development story (see for example Lampe and Sharp, 2019a). Cotters and landless laborers lost, however, and were not to be compensated until further reforms in the twentieth century, by which time many had chosen to leave for the New World or urban settings in Denmark. Thus, the winners went on to define present Denmark, whereas the losers took their outside option, and as we argued earlier, this opportunity might go some way to explaining the sustainability of the Danish pro-efficiency reforms." (s.13)

Referens
Nina Boberg-Fazlic, Markus Lampe, Pablo Martinelli Lasheras, och Paul Sharp (2020) "Winners and Losers from Enclosure: Evidence from Danish Land Inequality 1682-1895", EHES Working Paper. Publicerad i Journal of Development Economics 155, artikel nr 102813.

Fotnot

* De har en intressant konceptuell diskussion om vad det egentligen är för slags ojämlikhet de studerar med fördelningen av hartkorn. " It is necessary to differentiate between ownership and ‘operational unit inequality’, since many of the units we consider were not owners, but were for example tenant farmers. Thus, what we are looking at is not really ownership or wealth inequality. Rather, it is more like income inequality because we are not observing who actually owns the land, but who had access to its productive potential: operational land inequality. Nevertheless, we will refer to this as land inequality below." (s. 5)

Kor och levnadsstandard i 1800-talets England

Hur mycket förlorade de lägre klasserna på den engelska landsbygden på 1700-1800-talens skiften? När byns allmänningar, till vilka man kunde ha användningsrätt t ex för bete, privatiserades genom skifte och hamnade i böndernas händer, så drabbades torpare och arbetare när de inte längre kunde låta sina kor beta på allmänningen. Detta i alla fall enligt debattörer och historiker som Arthur Young (1808) eller Davies (1795) som menade att bristen på betesmark "beggared multitudes." Men, säger ekonomisk-historikern Elaine S. Tan i en artikel från 2002, det är inte så glasklart att de lägre skikten verkligen hade tillgång till allmänningar före skiften, och blev av med denna tillgång genom skiftena. Arthur Young mötte själv på sin resa genom landet 1804 på backstugusittare (min svajiga översättning av cottagers) som hade två, tre eller till och med fyra hektar fortfarande efter skiftena, och ändå hade slutat ha kor. Varför skulle folk då ha slutat ha kor, om de ändå hade tillgång till betesmark? Det var inte för relativprisförändring: vetepriserna relativt till nötkött föll hela tiden efter 1660, och det klagades också i flera områden på brist på mjölk.  Tan menar att förklaringen till nedgången i kohållning bland de lägre klasserna var: "having grassland is not sufficient to make dairying profitable, since a cow will not lactate unless she has conceived. A second input is therefore necessary: the bull." (s. 471) Det var den ökade svårigheten att ha en tjur, när betesrättigheterna försvunnit, som gjorde att kohållningen gick ner bland de lägre klasserna på landsbygden. "The conclusions here support the findings in Humphries (1990) and Allen (1992) that poorer villagers lost out at enclosure."

Att bli av med en ko var kostsamt eftersom hon var värd upp till en halv årslön för en vuxen manlig arbetare. Värdet kom från mjölken men också från dyngan som kunde användas som gödsel, och kalvar som kunde säljas. (s. 472) Tan pekar dock på att missfall var vanligt och att kostnaden för tjurens tjänster måste beaktas -- antingen att äga en tjur själv, eller att hyra in en tjur för att betäcka kon. I common field-systemet hade man ofta en "village bull" som stod till tjänst från maj till juli. (s. 474) Om man inte hade en "village bull" så kunde man ha en "parish bull"; bouppteckningarna från byn Myddle i Shropshire visar att det bara fanns 2 tjurar på socknens 73 kor åren 1664 till 1701, och ett område i Essex hade bara 21 tjurar till 707 kor mellan 1660 och 1719.

Tan räknar om hur stora inkomsterna egentligen var av att äga en ko, justerat för att bara 2/3 av havanden ledde till en kalv (och mjölkproduktion). Tabell 1 visar att inkomsten enligt hennes beräkning var klart lägre än vad tidigare forskare, inklusive Humphries i hennes klassiska artikel från 1990, har kommit fram till.

Om det inte längre finns en "village bull" som är relativt billig att använda, blir kalkylen ännu mer pessimistisk.* Enligt Tans beräkningar så förlorade cottagers, tenants or landless laborers som inte hade tillgång till jord efter skiftena, £2.48 per ko. (s. 483) Detta skulle motsvara sju veckors lön för en genomsnittlig arbetare, eller en 14 % försämring av den årliga inkomsten. Detta var illa nog för att reformatorer i slutet av 1700-talet skulle föreslå att varje jordlös bybo skulle ges tre acres (ungefär 1,2 hektar) så att de skulle kunna hålla en ko igen. Tan påpekar i slutsatserna till sin artikel att studien tillfört ny förståelse till skalfördelarna som fanns i common fields-systemet: det handlade inte bara om tillgången till bete för de fattiga, utan också t ex tillgången till en billig "village bull". (s. 486)

 

referens
Elaine S. Tan (2002) "'The bull is half the herd': property rights and enclosures in England, 1750–1850", Explorations in Economic History 39: 470-489. 

Fotnot

* I förbifarten har Tan en väldigt intressant diskussion om hur mycket boskap engelska bönder egentligen ägde, och hur detta förändrades över tid. "Although detailed and consistent data on cattle holdings from 1600s to 1900s are not available, the weight of popular opinion and available evidence indicate that herd sizes did rise after enclosures. Before 1750, few farmers had more than a dozen cows in milk, with the majority owning just five to eight beasts, but by 1840–1870, most herds were between 12 and 35 cows, with the mean at 15–18 animals. Probate inventories also show rising herd sizes in early 18th century (Holderness, 1989, p. 163; Yelling, 1977, pp. 158–159). In Essex, there were very few large herds in the late 1600s, with the recorded average of five cows in 100 inventories and only two had more than 20 heads of kine. By the 1800s, herds had at least 12 cows (Shrimpton, 1977, p. 304; Trow-Smith, 1957, p. 194). Where previously cottagers and laborers owned small herds of one to five cows (Everitt, 1967), 19th century post-enclosure communities had holdings with a minimum of 9–12 beasts." (s. 482-3)

Bönders kommunalism i förindustriella Europa

 

Vilket utrymme för politiskt agerande hade vanligt folk under medeltiden och tidigmodern tid i Europa? Inom vilka ramverk agerade de politiskt? Den tyske historikern Peter Blickle (1938-2017) teoretiserade 1971 "gemene mans statliga funktion" (Die staatliche Funktion des gemeinen Mannes in Oberdeutschland) med vilket verk han redan som 33-åring år 1972 blev professor i Saarbrücken. Så här sammanfattar Henry Jacob Cohn Blickles konceptualisering av gemene mans politik i det verket:

"The theme of this work was the political role of the ‘common man’ in the villages and regions of southern Germany and Austria. It gave prominence to the Landschaften, the assemblies of elected representatives of those communities whose influence helped to produce a more measured response by rulers after the failed Peasants’ War of 1524–26; their input to legislation in some cases increased after that event."*

Bara två år senare kom boken som gjorde Blickles internationella rykte: Die Revolution von 1525, publicerad på engelska 1981 som The Revolution of 1525: The German Peasants’ War from a New Perspective. 1980 blev Blickle professor i Bern, där han stannade tills pensionen 2004, och där fortsatte han arbeta med "historia underifrån": en nytlkning av reformationen som en Gemeindereformation som efter hand kidnappades av urbana eliter (1987), och en polemik mot idén om tysk historia som präglad av preussisk auktoritet och lydighet, översatt till engelska som Obedient Germans? A Rebuttal. A New View of German History (1990, tyskt original 1981). Han utvecklade också, och det är detta som jag ska komma till, sin idé om ett slags gräsrotsdemokrati i tidigmoderna Europa, som han kallade "kommunalism". Idén lades fram i artikeln ‘Communalism, Parliamentarism, Republicanism’ 1986 och i mer komplett form år 2000 i boken Kommunalismus: Skizzen einer gesellschaftlichen Organisationsform.  

Här utgår jag från hans artikel "Communalism as a Concept" från 2000-talet. Där börjar han med att introducera begreppet kommunalism så här:

"The term ‘communalism’ assumes - let me anticipate this - that common institutional, social, and normative structures existed in villages and valleys, towns and markets of late medieval and early modern Europe. Communalism is a ‘concept’, a ‘model’, a ‘type’. It is drawn from a region encompassing the southern part of Ger­many, the western part of Austria, and the eastern part of Switzer­land, and, thus, from a highly differentiated region in respect of its political structure. By contemporaries it is named ‘Upper Ger­many’ (Oberdeutschland)." (s. 60)

Figur 1, som jag har klistrat in ovan, visar hur gemene man (Gemeiner Mann) var införlivad i samhället genom sin delaktighet i bondekommunen som i sin tur hade relationer till de styrande skikten. Kommunalstämmor (communal assemblies) skedde, säger Blickle, oftast en gång om året, och satte kommunala budgetar, reglerade böter, och så vidare. Styret av landsbygden var inte så annorlunda styret av städerna, säger Blickle och menar att detta talessätt från 1500-talet har en poäng: ‘Nothing but the city wall separates burghers and  peasants’ (Bürger und Bauer scheidet nichts als die Mauer).

"Communalism is not an abstract term for just any form of commune, but rather for politically constituted communes equipped with such basics as legislative, jurisdictional, and penal authority. In this sense not only cities but also villages are an expression of the societas civilis cum imperio, to use the termi­nology of Old Europe." (s. 63)

Borgare och bönder var båda inte adliga, säger Blickle, och så Gemeiner Mann. "the common man is defined by his respectable, regular work and his own house {Haushäblichkeit). A house in a city or a farm in a village is necessary to be part of a commune." (s. 63)

Finns det något konservativt i kommunalismen? Kanske. Att bevara ordningen var i alla fall centralt:

"Peace is a guiding category of communal order. A quantifying evaluation of the village regulations {Dorfordnungeri) shows, that in 80 per cent of the statutory laws in Upper Swabia the keeping of the peace {Friedewahrung) was a prominent feature. We know that his is the same in the cities." (s. 64-65)

Regleringar och åtgärder motiverades ofta med hänvisningar till "the common good" (Geimeiner Nutzen). "Common good is referred to in Bern from 1350 onwards as the reason for alliances and appears in court regulations and market and guild rules. In Upper Austria the term is found in manorial by­laws (Taidinge)." (s. 65) Detta är dock inte samma begrepp som det antika bonum commune.

"Common good is the ideology of communal order. Its analogy in the communal subsystem of the household is the Hausnotdurft, in Tatin sources called necessitas domestica? The term implies that proper sustainability must be guaranteed to each household ac­cording to its size and provisions. This explains a peasant’s right to purchase corn seed outside the official market or to cut as much timber or firewood as he needs. Furthermore a crosscheck shows the similarity of HausnotdurftXo a basic right. A nobleman is allowed to ask for labour services to build a castle but not to build a city pal­ace or to maintain a brickyard or a brewery. This would go beyond his Hausnotdurft-må must not be demanded from the peasants." (s. 66)

Detta sammanfattar Blickle också i den otroliga Figur 2.

Kommunalism är ett begrepp för ett ståndssamhälle och fungerar endast för senmedeltiden och delar av den tidigmoderna perioden, menar Blickle. (s. 67) Han ger en fascinerande överblick över Europas "urbana bälte" och, mer relevant för svenskar, det "rurala bältet":

"The urban belt of Europe can be complemented by a ‘rural belt’, covering Scandinavia, encompassing a region, to be more precise, from Norway to Finland. It is sufficient here to remember a few es­sentials of the bodies politic, which have been outlined by Steinar Imsen for Norway, and Eva Osterberg, Gösta Aquist and Peter Aronsson for Sweden. Keeping the peace and administering justice on the one hand, and administration in the sense of management of economic and social problems on the other, were (at least in Sweden-Finland) the separate responsibility of two different insti­tutions, the rural commune {herred) and the parish {socken). The rural commune grew out of an older court {ting) and, therefore, local administration is strongly bound to jurisdiction. The ‘ting as­sembly’ operated like a court in Upper Germany but included the competencies of a council. The parish on the other hand was obviously able to establish statutes in the field which historians today call ‘good policy’. That both institutions were complementary may be shown for Sweden, where the grievances for the diets of the realm were brought forward by delegates from the parishes, who elected their respective representatives for the sessions in Stock­holm on the commune-court-ting level." (s. 68-69)

I avslutningen av sin översiktsartikel relaterar Blickle kommunalismen i Europa till styret i det tysk-romerska riket, teoretiseringar av demokrati och politik av Rousseau och de Tocqueville, och så vidare.

 

Blickles ambitiösa och fascinerande begrepp om kommunalism har förstås väckt debatt. 1994 publicerade Historical Journal en introduktion till debatten av Cambridge-historikern Robert W. Scribner. Så här sammanfattar Scribner Blickles modell, framlagd i en rad publikationer från 1965 till 1991:

"The demand for communal autonomy was the precondition for positive resistance by the rural classes to attempts at domination by feudal-aristocratic classes, forming the basis for a Swiss-German tradition of populist, anti-feudal politics. The existence in some parts of Germany of forms of communal representation in territorial or regional assemblies (Landschaften) provided an alternative to princely rule supported by Estates comprised largely of social elites. Thus, Blickle argued, Germany history had not been a tale of continuous subjection of subordinate classes and could boast of an alternative parliamentarian tradition." (s. 200)

Blickles teori handlade från början om sydvästra Tyskland, och utvidgade sig till Schweiz, och han gjorde då en kontrast mellan norra och södra Tyskland liknande Bernd Moellers tolkning av en nordtysk och sen sydtysk Reformation. Efter hand började Blickle dock presentera kommunalismen mer som en allmängiltig företeelse i hela det Tysk-romerska riket, i parallell till liknande argument om bönder och staten framförda på 1970-talet av Jerome Blum (1971) och David Sabean (1976). Hos Blickle tog sig kommunalismtesen, framför allt som framförd i boken Deutsche Unternanen (1981), sig uttryck som en tysk whig history om en folklig väg till moderniteten, parallell, säger Scribner, till andra post-68-historikers ambitioner om historia underifrån.

1989 arrangerade Blickle en internationell konferens för att undersöka kommunalism i Europa, urbana och rurala, under perioden 1300 till 1800. I Blickles introduktion till den resulterande samlingsvolymen framgår det, säger Scribner, att han nu ville framföra "kommunalismtesen" som en allmän tes om förindustriella Europa, kanske t o m som en "universal historical category" (cit. 201). Mer försiktigt presenterade Blickle på andra ställen i introduktionen kommunalismtesen som en "heuristic strategy". Med hänvisning till en kritik från Lyndal Roper, framförd i Social History 1987, om avsaknaden av "common woman" i Blickles modell, så riktar Scribner en kritisk blick mot några konceptuella slappheter i Blickles argument:

"Curiously, no attempt was made to delimit the notion against the concept of ' democracy', although a frequent criticism raised against the idea of 'communalism' and its forerunner, the 'common man', was that it encompassed only a minority segment of any community: legally recognized citizens in the towns and male heads of households in the countryside. Women especially were mostly excluded and this seemed to weaken fatally any notion that the worshipping community could in any way be conceived of as coterminous with the legal-administrative-political 'commune', as was presupposed in the notion of a 'communal Reformation'." (s. 201)

Samlingsvolymen från 1989-konferensen innehåller fallstudier av Franken, Sachsen, Habsburg, och en rad jämförelser mellan Oberdeutschland och Schweiz, och mellan kommuner i Hessen, Brandenburg och Nordtyskland. Mest stöd fick tesen i undersökningarna från rurala Oberdeutschland och Schweiz, säger Scribner; i undersökningarna av städer passar tesen mindre väl. Men också i övriga rurala undersökningar passar den sisådär, säger Scribner: i Franken och Saschsen inkorporerades böndernas lokala styre i statsapparaten och blev mer top-down, i byarna i Hessen utvecklades en slags bondearistokrati som blev en styrande oligarki och uteslöt "the common man", och i det glest befolkade Nordtyskland borde förutsättningarna för starka bystyren vara goda, men något sådant föll ändå inte på plats. Överlag så menar Scribner att de empiriska studierna förvisso visar på en styrka i Blickles modell, men också viktiga begränsningar:

"The cumulative effect of the assembled case studies seems to be that the notion of 'communalism' does not provide any overarching general model for German history, nor did the commune in and of itself provide any intrinsic impulse towards a process of democratization or opposition to the territorial state. Indeed, both urban and rural communes were easily assimilated to hierarchical and oligarchical tendencies. Yet there remains somewhat of a puzzle. The prevalence of communal forms of organization is undeniable, even if they were weaker in some parts of Germany than others. It is Blickle's great achievement to have alerted us anew to this phenomenon, and especially to the importance of the communal ideal. Indeed, his notion of the 'communal Reformation' provides a particularly interesting example of how, under certain conjunctural conditions, the communal ideal could be mobilized for social and political change when inspired by religious fervour." (s. 204)

Scribner saknar diskussion om reformationen i boken, men riktar ganska stark kritik också mot Blickles konceptualisering av sambandet mellan reformation och bondestyre. Han lyfter också fram en aspekt av tesen som han tycker är lovande och borde utvecklas mer. Detta är Blickles fokus på "kommunen" som ideal under medeltiden:

"As Blickle has rightly emphasized, this carried the connotations of participation, of equality, of collective sharing to the good of all, but not to the detriment of the individual. It began to solidify into the notion of the 'common good', which could be defined, among many other ways, by opposition to the idea of 'self-interest'. The importance of corporate forms, often legal forms of association for pragmatic ends, gave impetus to elevating the central notion to the status of a universal value. But like all universal values, the main problem consisted in converting it into normative forms of behaviour, that is, filling the ideal out with its practical applications." (s. 206)

Spelet mellan ideal och praktik vad gäller "det gemensamma goda" förtjänar mer forskning, menarScribner, och pekar på David Sabeans krav på gemensam jord under det tyska bondekriget på 1520-talet. Var dessa krav uttryck inte för en konflikt mellan "gemene man" och adelsherrarna, utan mellan by-eliter och jordlösa (cottars)? Empiriska studier med hänsyn till komplexiteten i begreppet "common good" öppnar upp nya horisonter för tidigmodern historia:

"One would not wish to go as far as Sabean's neo-nominalism and argue that the 'commune' had no more meaning than was allowed to it pragmatically in day-to-day conflicts. However, it was certainly not a universal whose meaning was fixed or invariable, and for this reason it, or its connotations, could easily be appropriated by landlords, nobles and territorial lords. Nor should we assume that the value attached to the 'commune' was such that it overrode all other possible allegiances such as family or private personal interest. The inability of some south-west German towns to set up a rigorous moral supervision of the kind documented by Schmidt for Switzerland is not testimony to a lack either of  'christianization', good morals or civilized values. Simply, the common good was not  thought to consist in moral prying and communities that attempted to do so against the inclination of their members simply faced defeat. In Esslingen resistance to moral policing was so strong that it never got off the ground, and in the case of Constance, it was not even possible to find officers able to staff the board of supervisors." (s. 206-7)

Geschichtliche Grundbegriffe (1972-1992) innehåller inget uppslagsord för Gemeinde eller Kommunalismus och Cambridge history of political thought 1450-1700 ägnar föga uppmärksamhet åt "kommuner" eller "communalism": kanske borde mer uppmärksamhet riktas mot dessa fenomen, som Peter Blickle gjort så mycket för att begreppsliggöra, säger Scribner.

 

Fotnoter 

* Detta och andra referat från Cohn bygger på hans dödsruna över Blickle i tidskriften Parliaments, Estates and Representation från 2018, vol. 38, no. 2.

 

Referenser

Peter Blickle (2009) "Communalism as a Concept", Historisk-filosofiske meddelelser, publicerade av danska Videnskabernas Selskab. Tillgänglig på deras hemsida, här.

R. W. Scribner (1994) "Communalism: Universal Category or Ideological Construct? A Debate in the Historiography of Early Modern Germany and Switzerland", The Historical Journal , Mar., 1994, Vol. 37, No. 1. Läs här.

Proletariatet i 1600-talets Västmanland och vad det säger om svensk historia

Tillväxten av befolkningslager som inte äger någon jord utan måste (löne)arbeta för andra för att överleva, ett proletariat, associeras ganska allmänt med industrialiseringsprocessen eller kanske med den agrara revolutionen som föregick -- och kanske möjliggjorde -- den industriella. Den agrara revolutionen anses ha utspelats i Sverige ca 1750 till 1870, då landets befolkning i runda slängar fördubblades men bondebefolkningen växte mycket långsammare än den obesuttna befolkningen. Jonas Lindström, historiker vid Uppsala universitet, påpekar i inledningen till sin högintressanta artikel "Labouring poor in early modern Sweden?", att kopplingen mellan proletarisering och industrialism går tillbaka inte minst på Marx, och då framför allt kapitlet om "ursprunglig ackumulation" i Kapitalet band ett.

Här skulle jag vilja skjuta in en fundering. Analysen av proletarisering efter 1750 på svensk botten associeras ofta med Christer Winbergs klassiska avhandling från 1975*, och före honom med Gustav Sundbärgs befolkningsstatistik, presenterad i delar av Emigrationsutredningen vid 1900-talets början. Winbergs avhandling var marxistiskt färgad, men Sundbärg hörde, liksom Nils Wohlin som också gjorde viktiga bidrag till statistiken i Emigrationsutredningen, hemma någon helt annanstans på den ideologiska skalan. Enligt hans ungdomsvän och kollega som pionjär inom svensk statistik Isidor Flodström, som 1935 publicerade en vänskrift för Sundbärg, så tillhörde Sundbärg de partilösa fosterlandsvännerna, men det framgår också tydligt ur Flodströms skrift hur resonemang om raskaraktäristik låg nära dem båda vad gällde att förklara skillnader i beteende t ex demografiskt sett.** Oavsett hans politik så är Sundbärg givetvis en gigant i svensk historisk forskning, men jag tycker inte att det är alltför långsökt att hans konservativa samhällsuppfattning kan ha färgat hans syn också på svenskt 1600-1700-1800-tal, och faktiskt på samma sätt som för marxister: marxister och gammeldags konservativa kan ju ha det gemensamt att se ett harmoniskt patriarkaliskt samhälle före industrikapitalismens omvandling av samhället på 1800-talet.***

I vilket fall, tillbaka till Lindströms artikel. Han konstaterar att det är svårt att beräkna hur stor del av befolkningen i äldre historia som var obesutten****, men att de studier som finns antyder att det ändå, contra Marx, var en stor andel:

"Tilly estimated, for example, that the proportion of ‘proletarians’ in Europe increased from 30% in 1500 to 67% in 1800. In late 17th-century France, agricultural labourers could make up as much as 90% of a village’s population. In Brandenburg, small-holders accounted for 40% of the rural population in the early 1600s. According to Dyer, more than half of all households in rural England lived on holdings inadequate for the support of a family as early as around 1300, while Hindle reports that the proportion of ‘labourers’ in the English rural population increased from 20–30% in 1520 to 50% in 1650." (s. 403-404)

Framför allt "labouring poor" i tidigmoderna Europa har väckt stort intresse, säger Lindström, men i Sverige så tänker man oftast sig att arbetare (labourers) och småbrukare (smallholders) var av föga vikt före 1700-talet. "Research and overviews focus instead on the landed peasants (bönder), i.e. freeholders and tenants." (s. 404) När man väl kollar på jordlösa grupper så är det oftast i samband med att man undersöker omvälvningen efter 1750, säger Lindström och illustrerar detta med en tabell från Nils Wohlins undersöknng Den jordbruksidkande befolkningen där denne menar att år 1751 så var en femtedel av manliga heads of household i Sverige jordlösa, 1800 34 procent, och 1850 47 procent. (Motsvarande siffror för Västmanland: 25, 35 och 52 procent.) Carl-Johan Gadd har hävdat att de jordlösa utgjorde en mindre andel av befolkningen i tidigmoderna Sverige än i t ex Frankrike.

Utifrån det knapra kunskapsläget, så gör Lindström en explorativ undersökning som frågar: hur stor var den jordlösa befolkningen? Hur mycket varierade det över tid? Vilka var de? Angreppssättet är källpluralistiskt vilket är krävande, och fordrar i princip en snäv geografisk avgräsning. Lindström väljer att avgränsa sin undersökning till Västmanland på 1600-talet. Han motiverar valet av Västmanland med två skäl. Ett, Västmanland har ovanligt bra data för 1600-talet genom sina tidiga kyrkböcker. Två, Västmanland hade en blandad ekonomi, med skogar och gruvor i norr men stora åkrar i söder. "Thus, within Västmanland, the conditions for a group of labouring poor are likely to have been very varied. This allows for a nuanced analysis of this group." (s. 407) Särskilt ittar han på Snevringe härad och socknen Björskog, känd från hans avhandling. Lindström gör inget argument om att Västmanland representerar Sverige; Wohlins siffror visar att de obesuttna var en större andel av befolkningen här än i Sverige i stort efter 1750; kanske var så fallet också före 1750.

Först för han en väldigt intressant diskussion om möjliga förklaringar till varierande grad av proletarisering i agrara ekonomier. Kula menade att godsekonomin tvingade fram en arbetsdelning mellan bönder med plogar och dragdjur skötte jordbruket medan jordlösa/motsvarande torpare gjorde enklare arbeten såsom dikning eller skördearbetet. För Sverige visar Torbrands analys av arbetsorganisationen vid Johannishus ca 1730 ungefär en sådan uppdelning mellan bönder och torpare, och studier av järnbruk visar faktiskt också det. Rodney Hiltons modell fokuserar däremot på jordbruksarbetets säsongsvisa karaktär där fattiga var en flexibel arbetsreserv som användes i skördetid. Gentemot denna menar Lindström att Sveriges jordbruk inte var så spannmålsfokuserat utan snarare hade en blandning av djurhållning och spannmål. (s. 405-6) Både Kula och Hiltons förklaringar fokuserar på de jordlösas ekonomiska funktion: om denna var mindre i Sverige kan förstås gruppen varit mindre här. Men Norge, som hade ett liknande jordbruk, hade redan på 1600-talet en stor grupp husmenn, visar en nyare forskning i kontrast till en äldre (t ex Sogner 1976). En skillnad mellan Sverige och Norge är dock lagstiftningen. Gustav Vasa förbjöd 1540 daglöneri på landsbygden och tjänsthjonsstadgan från 1664 stadgade liknande att obesuttna skulle vara tvungna att vara helårsanställda som tjänare. Också uppdelning av gårdar, och etablerandet av torp på bondgårdar, reglerades. Elgeskog och Wohlin menar visserligen att regleringarna bara efterlevdes i begränsad utsträckning, men reglerna kan ändå ses som tecken på att antalet torpare och backstugusittare var litet före 1750. (T ex Rantanen 1997; Henrik Svensson 2002.)

De faktiska tal som finns antyder dock att det fanns rätt många semiproletära och proletära svenskar även före 1750. Wohlin pekar på att det stora antalet torp som fanns 1750 visar att man faktiskt hade etablerat torp, trots regelringarna. Friberg och Friberg har analyserat Tillberga socken i Västmanland år 1632 och klassificerar 21 av 65 hushåll som inhyseshushåll.

Den empiriska undersökningen börjar med en källdiskussion. "Tax registers", och då framför allt mantalslängder, och kyrkböckerna är de viktigaste demografiska källorna för Sverige före Tabellverkets uppkomst i 1700-talets mitt. Skattelistor finns i mängder men eftersom de skulle samla skattebasen, inte människorna, så uteslöts ofta de fattiga. Juttikala menar att det faktum att mantalslängderna från 1600-talet (Lindström översätter med poll tax records) inte listar särskilt många obesuttna hushåll inte betyder att sådana hushåll inte existerade, utan bara att källan är inkomplett. (s. 409) Den källa som däremot har bättre täckning för obesuttna hushåll, säger Lindström, är skatten på boskap som togs ut 1620 till 1641. Denna skatt skulle uttalat omfatta inte bara besuttna bönder utan också torpare och inhyses. Däremot så är täckningen sämre för obesuttna som inte ägde någon boskap: bara i 5 av 65 socknar som Lindström studerat inkluderas de fattiga som inte ens hade en ko eller så. Beräkningarna av andelen obesuttna baserat på boskapsskatten bör alltså ses som minimiberäkningar. De syns sockenvis i figur 1, för år 1640.

Bland de 5148 hushåll som Lindström identifierar i boskapsskatteregistret för år 1640, så var 26 procent jordlösa. För att kunna säga något om Sverige utanför Västmanland har Lindström kollat också på boskapsskatten i Uppland och Jönköpings län. I Uppland var 25 procent av hushållen obesuttna (med stor variation bland socknarna: från 6 till 49 procent) men i Jönköpings län bara 10 procent (med en variation från 0 till 40 procent). (s. 411)

Kyrkböckerna räknade folk, inte skattebasen, så är i teorin än ännu bättre källa för andelen obesuttna än vad boskapsskatten är, men å andra sidan finns kyrkböckerna sällan så långt tillbaka som 1600-talet. I Västerås stift, som inkluderar Västmanland, finns de dock. För Björskogs socken finsn husförhörslängder från 1643 och framåt. Detta år bodde en tredjedel av socknens 125 hushåll inte på en gård utan på ett torp eller på byns ägor. De jordlösa hushållen var mindre än de jordägande, så andelen av individerna i socknen som levde i ett jordlöst hushåll var bara 18 procent. (s. 412) I sockenlängder (vilket JL översätter som "parish register") från Berg socken för år 1640 listas 26 bönder med gårdar, 23 torpare och 24 soldater och 6 hantverkare. I Stora Rytterne 1641 utgjorde torpare, inhyses och soldater 58 procent av de listade. (s. 412) Alla dessa uppgifter tyder på att det fanns en "significant group of landless or semi-landless in Västmanland in the 1640s." (s. 413)

En jämförelse med Tabellverkets folkräkning för 1751 visar en svag ökning av antalet jordlösa i Västmanland sedan 1640. Lindström menar att ökningen framför allt skedde under 1600-talets andra hälft. Diagram 2, som jag klistrat in ovan, för Snevringe fögderis tre socknar visar andelen obesuttna hushåll för vart tolfte år, beräknat från mantalslängderna (förutom 1640 som är baserat på boskapslängderna). Lilla Rytterne var en godsdominerad socken, Munktorp hade gods men var mest en bondesocken, och Svedvi var en bondsocken med ett järnbruk. Dessa skillnader förklarar antagligen skillnaderna i graden av proletarisering, där Lilla Rytterne ligger över 50 procent från 1688 och framåt medan Munktorp och Skedvi under samma period ligger runt 30-40 procent. Befolkningen växte i Sverige på 1600-talet, säger Lindström med referens till Edvinsson (2015), och antagligen ledde detta också till proletarisering. 1600-talet såg också en tillväxt i gruvindustrin, som förstås krävde mer arbetskraft, från bönder (som kunde stå för transporter, men också leveranser av ved) men också från obesuttna. (s. 415) Att andelen obesuttna ökade mellan 1640 och slutet av 1600-talet stöttas också av kyrkböckerna från Berg, Björskog och Sura socknar på 1680-talet, då 50-65 procent av hushållen var torpare. (s. 415-6) Omvänt så menar Lindström att minskningen av andelen obesuttna efter 1690 har att göra med dåliga skördar och en minskning av befolkningen, det senare också i samband med det stora nordiska kriget 1700-1721. 

Det fanns alltså många obesuttna också före 1750. Kan man då säga att de, torparna och backstugusittarna, var ‘a small group of outcasts, halt and lame persons’, som Ahlberger menar i sin bok Konsumtionsrevolutionen, snarare en del av livscykeln (obesutten som ung, och som gammal på undantag, besutten i huvuddelen av livet) än en proletär klass?***** Bland de 480 obesuttna hushållen i Snevringes mantalslängder 1688, så inkluderade en femtedel en person som var beskriven som gammal eller oförmögen att arbeta. Men 80 procent av de obesuttna hushållen gjorde alltså inte det. I Björskogs sockens husförhörslängd från 1688 så finns också precisa åldersuppgifter för alla i socknen, och diagram 3 nedan visar ålderpyramiden detta år, uppdelad på män och kvinnor, och besuttna och obesuttna. Kvinnor utgjorde 52 procent av den besuttna befolkningen, men 62 procent av den obesuttna; av 38 inhyses var 30 kvinnor. Husförhörslängderna från Berg och Sura visar liknande köns-ratios, och att kvinnor -- som var i majoritet av befolkningen eftersom så många män dött i krigen -- var oproportionerligt proletariserade stämmer också med tidigare forskning, som Ahlbergers Vävarfolket (1988), Fiebranz Jord, linne eller träkol? (2002) och Winberg (1975).

Vad gäller klassammansättningen talar diagram 3 mot idén att proletarisering var en del av livscykeln, snarare än något permanent. En relativt liten andel av de i 20-årsåldern var obesuttna, och 40 procent av de i åldrarna 30 till 59 var obesuttna. (s. 418) Inte heller i Kolbäck eller Säby socknar får livscykelshypotesen stöd; där använder Lindström begravningsregister för 674 begravningar mellan 1687 och 1699 och av dessa var 304 personer eller 45 procent obesuttna. En majoritet i åldersgrupperna 35-44 och 55-64 var obesuttna, och nästan hälften i åldersgruppen 45-54. (s. 418)

I slutsatserna menar Lindström att även om Västmanland inte är representativt för Sverige som helhet -- jämförelsen med Jönköping visar att andelen obesuttna kunde variera rejält -- så talar undersökningen för en rejäl revision av en viktig del av svensk historieskrivning:

"the results of this study suggest that the history of the unlanded population in Sweden should be revisited and revised. It is a history that started long before 1750. It is not only a history of the transition to another economic regime, but also of continuity and variations within an older system." (s. 420)

Jag kunde inte hålla med mer, och tycker nästan att Lindström säljer in sina resultat för försiktigt! Antagandet om föga proletarisering före 1750 har ju varit så viktigt i ekonomisk historia och social historia, men i förlängningen också för den politiska historien, som har skrivits i så hög grad som en historia om relationen mellan bönder (underförstått befolkningen) och staten. Som Lindströms undersökning visar, så är varje likställande av bönder, dvs besuttna, och allmoge eller svensk befolkning i allmänhet på 1600-talet vilseledande. Det är dock inte den socialhistoriska eller politisk-historiska aspekten som Lindström lyfter fram i slutsatserna, utan snarare den ekonomisk-historiska:

"Their economic significance, in different socioeconomic contexts, needs to be further explored. The high proportions of live-in servants in the study area shows that the labour of crofters and lodgers was not a substitution for servant labour but existed alongside it. Still, the presence of these groups indicates the importance of casual labour and/or other forms of exchange relationships between different types of households in early modern Sweden. Recent research has emphasized the many ways in which households were entangled in networks across household borders as well as the prevalence of multi employment in the ways that most people made their living. This opens up a view of rural Sweden before the agricultural revolution that differs from the old conception of a peasant economy consisting of self-sufficient and discrete units of production and consumption. In order to learn more about this economy, we need to know more about how the unlanded population made a living and how they interacted with landed estates, ironworks, and the landed peasantry. This would affect the history of proletarianization in Sweden as well as our understanding of rural society in early modern Sweden more generally." (s. 420-421)

Amen!

Fotnoter

* Winberg (Folkökning och proletarisering, 1975, s. 16-17): befolkningen dubblades 1750-1850. Bondebefolkningen ökade med 110 procent, de obesuttna med mer än 300 procent. "detta proletariat [var] en nybildning sedan 1700-talets mitt. Det är denna process som i det följande kallas proletarisering."

** Isidor Flodström, Gustav Sundbärg och hans livsverk: En minnesskrift (Uppsala och Stockholm: Almqvist och Wiksell, 1935), s. 13 om fosterländskheten. Exempel på resonemang om "ras": s. 9, 17. 

*** Jfr Robert Allens polemik med Marxister och Tories som båda ser ökad ägandeojämlikhet som förutsättning för den agrara revolutionen i England, i Enclosure and the Yeoman (1992). 

**** Längre fram i artikeln, s. 408, för han en diskussion om begreppen "labouring poor" på engelska och obesutten på svenska. "While the English term stresses the group’s dependence on their labour, the Swedish word stresses their lack of land. On the other hand, the lack of land is exactly what made them dependent on their labour. They were, in other words, proletarians, or rather semi-proletarians. Few had no access to land at all. Wage work in early modern Europe often included different kinds of entitlements." (s. 408) Här för han också en diskussion om genomsnittlig storlek på torpen och deras sämre jord jämfört med bondgårdarna.

***** I Norge har Dyrvik funnit att husmenn-gruppen 1664-66 huvudsakligen var just unga eller gamla, medan Kongsrud för samma period men ett annat område, finner det motsatta. (s. 417)

Referens

Jonas Lindström (2019) "Labouring poor in early modern Sweden? Crofters and lodgers in Västmanland in the 17th century", Scandinavian Journal of History. Läs här.

Svensk BNP 1620-1800

Sedan 1930-talet, eller åtminstone under 1930-40-talen, 1960-talet och sedan 1980-talet, har Sverige varit relativt väl besatt med forskning inom historiska nationalräkenskaper, alltså rekonstruktionen av ekonomins storlek, penningmängden, arbetskraftens fördelning på sektorer med mera historiskt sett. Sedan 1980-talet har forskningen gått framåt framför allt genom en stor mängd bidrag av ekonomisk-historikerna Lennart Schön och Olle Krantz i Lund och deras medarbetare, och, sedan 00-talet, Rodney Edvinsson vid Stockholms universitet. Edvinsson presenterade i sin avhandling från 2005 omfattande nationalräkenskaper tillbaka till 1800. 2007 presenterade Krantz och Schön, tillsammans med Håkan Lobell, sina tillbaka till 1800. Hur är det då med perioden före 1800? Edvinsson tacklade 2013 i en artikel i Cliometrica frågan om svensk BNP 1620 till BNP. Hans artikel börjar med ett slående perspektiv på den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i Europa:

"Maddison (2007, pp. 294–308) writes that the greatest challenge facing macroeconomic historians today is to quantify economic growth before the nineteenth century. He contrasts positive and negative views. The positive view is that the enormous technological advances, for example in transportation, since the Middle Ages must have contributed to a substantial increase in the GDP per capita over
time. The negative view is that per capita production in the late agrarian society was either stagnant or declining.
Arguing for the positive view, Maddison (2010) estimates that the volume of GDP per capita in Western Europe grew, on average, by 0.12 % per year between 1000 and 1600, and by 0.13 % per year between 1600 and 1820, that is, by 179 % between 1000 and 1820. Proponents of the negative view point to the development of real wages, which declined in most countries from the late Middle Ages to around 1800. Clark (2009) describes Maddison’s numbers ‘‘as real as the relics peddled around Europe in the Middle Ages…’’ Instead, he asserts that before 1800, there was no upward trend in real incomes, and that even for the majority in early nineteenth century England, living conditions were no better than for their ancestors on the African savannah. Allen (2001a, pp. 434–435) states that during the early modern period, only the Netherlands and England escaped their Malthusian past; in these countries, ‘‘the economy kept pace with the population’’, while ‘‘Continental Europe was not so lucky’’." (s. 37)

Hur var det då i Sverige? Inga årliga serier finns för BNP före 1800, skriver Edvinsson 2013. Olle Krantz (2003, 2004) har beräknat BNP år 1571 och menar att BNP per capita stagnerade mellan detta år och 1800. Edvinsson menar dock att Krantz data för 1571 inte är trovärdiga: tiondekällorna underskattar antagligen jordbruksproduktionen mer än vad Krantz säger (de för det tidiga 1800-talet underskattade skördarna med 50%, säger Edvinsson), och Edvinsson menar att Krantz också underskattar befolkningens storlek. Bidraget med 2013-artikeln är att återskapa BNP från 1620, då källorna börjar bli pålitliga enligt Edvinsson, och 1800.

 

Startpunkten för studien är Edvinssons (2011) serie från 1800 och framåt, som är hans revidering av hans egen serie från avhandlingen (2005). Revideringen inkluderar hemindustri, i enlighet med rekommendationen i FN:s System of National Accounts från 2008 (SNA08). Detta följer principen att all varuproduktion (goods production) ska inkluderas i BNP, även när den sker för producentens hemmabruk och egen konsumtion. Däremot så inkluderas obetalda tjänster i hemmet inte.

 

Före den industiella revolutionen så styrdes årliga fluktuationer i princip helt av jordbruket, framför allt skördarna som varierade mellan åren med vädret. Figur 1, som jag klistrat in ovan, visar förändringen i skördar av spannmål och potatis (grå linje) och Edvinssons skattade BNP per capita (svart linje); korrelationen är mycket stark åtminstone fram till ca 1870 när BNP/c svänger mindre år till år.

För perioden 1802-1820 använder Edvinsson officiell jordbruksstatistik (SCB 1949), för 1820-1840 årliga rapporter från Landshövdingarna (förvarade på Riksarkivet), och för 1800-1802 en egen artikel från 2009, i SEHR. Vad finns det då för data före 1800? Så här beskriver Edvinsson litteraturläget och tidigare forskares synsätt:

"Earlier Swedish studies on the long-term trends in food consumption and harvests have reached somewhat different conclusions (Heckscher 1949; Hannerberg 1971, pp. 95–96 and 110; Gadd 1983; Morell 1989; Myrdal and Söderberg 1991, pp. 287–290; Gadd 2000, p. 315; Olsson 2002, pp. 234–240). Although some of the differences may reflect regional variations, there are strong indications that some trends were general for the whole country. Studies of consumption patterns are probably the most reliable accounts. 

Most Swedish economic historians argue that, after the sixteenth century, the economy became more dependent on grain production at the expense of animal production (Gadd 1983, p. 278; Morell 1986). Morell (1989) concludes that among institutionally supported paupers there was a small long-term per capita growth of consumption of grain products during the course of the seventeenth and eighteenth centuries, while consumption of animal products and beer decreased.

Gadd (1983, 2000) writes that in Sweden, the tendency for the labour productivity to fall due to increased population was overcome after the mid-eighteenth century. Even if the population increased, labour productivity was roughly constant. In the second half of the eighteenth century, this was made possible by the introduction of new iron tools, while expansion of the cultivation of potatoes in the first half of the nineteenth century made possible a substantial increase in calorie production per unit of land. However, the increase in population had a larger positive impact on productivity in non-agricultural activities. For example, it led to improved transport and communications and decreased the per capita costs of large-scale investments, but according to Gadd (1983, pp. 25–32 and 280–282), it was not until the mid-nineteenth century that labour productivity increased substantially within agriculture.
In the eighteenth-century Sweden, the consumption of grains was larger than the production of grains. A large part of the consumption of grains was, therefore, imported (Åmark 1915). On average, 5–6 % of demand in 1732–1800 was covered by grain imports (rising to above 10 % in some years of dearth). According to Heckscher (1949, vol. 2.1, p. 172), Sweden had already become a net importer of grains by the 1680s. It is, therefore, possible that this grain import allowed stagnant per capita harvests to be accompanied by a small growth in the consumption of grain products." (s. 42-43)

I sin artikel från 2009 har Edvinsson beräknat skördar tillbaka till 1665. Nu sträcker han serien tillbaka till 1620 med hjälp av Lotta Leijonhufvuds (Grain tithes and manorial yields in early modern Sweden: trends and patterns of production and productivity c. 1540–1680, 2001) data på tionden i Sverige 1539 till 1680. Edvinsson menar att dessa inte är pålitliga för nivåerna på skördarna, och inte heller för de långsiktiga trenderna -- tiondena i Leijonhufvuds data har ingen långsiktig ökning, samtidigt som vi vet att befolkningen ökade rejält -- men att de är användbara för de kortsiktiga fluktuationerna.

 

Tiondedatat har verkligen massvis med problem. Edvinsson visar att om man ska tro tioendena, så skördades på 1670-talet i Dalarna 217 liter spannmål per person, medan man i Uppsala län skördade 109 liter per person. Detta trots att Dalarna var en spannmålsimporterande region medan Uppsala län tvärtom exporterade spannmål, att spannmålspriserna var lägre i Uppsala, och att den officiella statistiken för 1803-07 visar att skördarna i Uppsala län var dubbelt så höga som de i Dalarna. Det är också uppenbart att skördarna underskattas, av det faktum att 100-110 liter per person i Uppsala, efter 40-50 procents avdrag för sådd, förluster i lagringen, foder med mera, skulle implicera att upplänningarna bara fick i sig 300-350 kcal från spannmål per dag, vilket är orimligt eftersom spannmålet stod för minst hälften av kalorierna och, som Fogel (1992) pekar på, ett intag även om 1300-1500 kcal om dagen sänkte stora delar av befolkningen och höjde dödstalen dramatiskt.

 

Han visar att beskattningen inte heller verkar vara konsekvent mellan länen. I Kalmar, Skaraborg och Älvsborg är den implicerade skörden otroligt låg och konstant; i andra län är skördarna enligt datat större, och mer variabla. För att göra datat jämförbart homogeniserar Edvinsson länen i grupperna 1 och 2 (se diagrammet nedan) gentemot länen i grupp 3.

Diagram 3 nedan visar hans beräkning av skördarnas omfattning från 1620 till 1850. Relaterat till antalet invånare så stagnerar skördarna över hela perioden, men från och med ungefär 1750 så kunde en konstant skörd per skalle i alla fall kombineras med en växande befolkning.

Tabell 2 visar hans beräkning av BNP:s sammansättning från 1637 till 1820. Jordbruket beräknas stå för 52-54 procent av BNP, utan någon särskilt stark trend. Beräkningarna är dock, med nödvändighet, väldigt yxiga, eftersom källorna är så bristfälliga. Det var produktion utanför jordbruket som stod för det mesta av tillväxten, menar Edvinsson, vilket stödjer van Zandens perspektiv på förindustriell tillväxt. (s. 48)

1650-60- och 70-talen ser ut som perioder med relativt god tillväxt och 1690-talet som exceptionellt dåligt; i övrigt är kurvan över BNP-tillväxt ganska sig lik över tid, men sägger fart uppåt efter ungefär 1780. Totalt är tillväxten i BNP per cepita 0,06 % per år 1620-1800, "but since this accumulates to a total growth of 12 %, we cannot speak of complete stagnation. Krantz’s (2003) conclusion that Swedish GDP per capita stagnated or even declined slightly during the early modern period may therefore be questioned." (s. 50) Däremot är den årliga tillväxten här lägre än Maddisons beräkning om 0,13 % per år i förindustriella Västeuropa. Edvinsson påpekar dock att även om BNP/c i princip stagnerar, så ökar BNP totalt ganska rejält, med 0,5 % per år 1620-1800. "The increase in production mainly took the form of increased population (Heckscher 1949, vol. 2:1, p. 57)." (s. 51) Sett till BNP/c så var 1600-talet mer expansivt än 1700-talet -- 0,11 % per år att jämföra med 0,03 % per år -- men sett till BNP så hade 1700-talet mer tillväxt.

En annan indikator än BNP/c för levnadsstandard på mycket lång sikt är reallöner. För Sverige finns Johan Söderbergs (2010) serie för byggnadsarbetare i Stockholm från 1540 till 1850: hur beter sig då dessa jämfört med den nya serien över BNP per capita? 1700-talet ser malthusianskt ut på så sätt att när befolkningen växer, så sjunker reallönerna; faktiskt ganska så kraftigt så från ca 1740 till 1800-talets början. (s. 52) Med hjälp av Angus Maddison (2007) så påpekar Edvinsson dock att historiska reallöneserier typiskt är väldigt icke-representativa för folk historiskt: "the real wage measures for the pre-industrial period are not macro-economic since they ‘‘cover only a small fraction of economic activity, and their representativity is almost never examined’’." (cit. 53-54) Edvinsson visar också att när man rör sig till jordbrukslöner, där Jörbergs (1972) serier börjar 1732, så är det inte säkert att Jörberg tagit hänsyn till mätproblem med natura-inslag i lönerna (bostad och kost, osv.). Reallönerna kanske helt enkelt inte är så informativa. 

Ett annat sätt att komma åt totalfaktorproduktivitet är att, som i Hoffmanns (1991) studie av produktivitet i Parisområdet 1450-1789, beräkna input av olika produktionsfaktorer och jämföra med produktionen. Tyvärr är de enda serierna för jordpriser i tidigmoderna Sverige Lars Herlitz (1974) serie för Skaraborg 1720 till 1779. Under denna tid sjönk reallönen något i Skaraborg, men jordpriserna relaterat till spannmålspriserna steg med 319 %! Edvinsson menar att det kan vara så att jordproduktiviteten steg under 1700-talet, medan arbetsproduktiviteten inte gjorde det. (s. 54-55)

I en avslutande sektion jämför Edvinsson Sveriges BNP/capita med andra historiska studier. Dessa har visserligen många mätproblem:

"For most countries, the GDP per capita estimates are entirely based on indirect indicators. For example, Malanima (2009) presents annual estimates for Italy going back to 1300 and A´lvarez-Nogal and Prados de la Escosura (2011) for Spain back to 1270. Both studies calculate agricultural production from the development of real wages, and real prices of agricultural and non-agricultural products,10 while other activities are estimated from the rate of urbanisation. Even van Leeuwen and van Zanden (2009), in their estimate for Holland 1500–1800, have to use rent as an indicator of annual movements of agricultural production, although they present direct evidence of the annual movements of other activities. One of the few studies on historical national accounts that uses direct evidence on the annual development of agricultural output before 1800 is Broadberry et al. (2010) for Great Britain (from 1700) and England (up to 1700)." (s. 55)

I vilket fall, så är nivån på BNP/c i Sverige på 1600-talet något högre än genomsnittet för Västeuropa enligt Maddison, och på ungefär samma nivå som Tyskland enligt Pfisters beräkningar. Det var på 1700-talet och i början av 1800-talet som Sverige halkade efter och blev ett fattigare land jämfört med Västeuropa. Detta stämmer också överens med hur Söderbergs (2010) reallöner för Stockholm utvecklar sig jämfört med Clarks reallöner för England.

 

 

referens

Rodney Edvinsson (2013) "Swedish  GDP 1620–1800: stagnation or growth?", Cliometrica 7: 37-60.