tisdag 20 april 2021

Regional ojämlikhet i Sverige 1860-2000


En vanlig teori i utvecklingsekonomiska sammanhang, säger ekonomisk-historikerna Kerstin Enflo  (Lund) och Joan Ramon Roses (LSE) i en artikel om Sverige 1860 till 2000, är att när ett land industrialiseras, så ökar den geografiska ojämlikheten, skillnaden i ekonomiskt välstånd mellan olika regioner. Industrier och "high value-added services" koncentreras till ett fåtal regioner medan resten av landet genomgår avindustrialisering och specialiserar i jordbruk och traditionella industrier med lägre arbetsproduktivitet. Efterhand jämnas processen ut och den regionala ojämlikheten i inkomst/capita uppvisar därmed en inverterad U-kurva över den ekonomiska utvecklingsprocessen -- en Kuznetskurva för regioner. Williamson har visat detta för USA, med en peak i regional ojämlikhet i början av 1900-talet, och det har också visats i studier av Italien (Felice 2011, EHR), Frankrike (Combes, Lafourcade et al 2011, ExEH), Portugal (Baia-Miro, Guilera och Lains, RHE 2012) och Spanien (Roses, Martinez och Tirado, ExEH 2010).

Sverige däremot, säger Enflo och Roses, passar inte med det typiska mönstret. Sveriges regionala ojämlikhet, mätt med skillnader i BNP per capita mellan de 24 länen, minskade 1860-1910, ökade något 1910-1940, minskade igen 1940-80, och ökade sedan 1980-talet. Detta varierade mönster över tid resulterar i att Sveriges regionala ojämlikhet är relativt låg jämfört med andra länder.

Deras beräkningar av inkomster per län kommer från en tidigare artikel av Enflo, Henning och Schön, som använt sig av Geary-Stark-metoden. "This method is interesting for the paucity of its data requirements and its parsimonious relation with the basics of national accounting." (s. 193) I grund och botten handlar det om att mäta två saker: sysselsättning i varje län, och output per sysselsatt, som man mäter med löner som proxy. Man behöver fyra serier med data. Ett, historiska nationalräkenskaper. Två, antal invånare per region. Tre, sysselsättning per sektor och region. Fyra, löner på samma aggregeringsnivå som sysselsättningsstatistiken. Löner i jordbruket hämtas från den officiella statistiken och 1850-1910 från Jörberg; industrilöner från officiell statistik och 1850-1900 från Lundh, Olofsson, Schön och Svensson (2004). Löner för privat tjänstesektor finns inte tillgänglit före 1910 och har skattats med Geary-Stark-metoden.

Enflo et al diskuterade fyra potentiella problem med G-S-metoden: (1) i vilken utsträckning den regionala lönen speglar marginalproduktiviteten på arbete*, (2) hur branscher ska analyseras när det inte finns några historiska bransch-specifika region-specifika löner, (3) sektorsaggregeringsproblemt, och (4) klustrade mätfel i specialiserade regioner. Punkt två gäller här specifikt tjänstesektorns löner före 1910 och Enflo et al (2014) åtgärdar detta genom att beräkna tjänstesektorlöner som genomsnitt av lönerna i jordbruket och industrin.

Beräkningarna av relativ BNP/capita per län syns i tabell 1 som jag klistrat in ovan. Från detta resultat går Enflo och Roses vidare med frågan: skedde en konvergens i välstånd mellan svenska län över tid? De börjar med sigma-konvergens, en minskning av inkomstpridningen, och beta-konvergens, ifall fattigare regioner hade snabbare ekonomisk tillväxt än vad rikare regioner hade. Sigma-konvergensen syns i diagrammet nedan.

Diagrammet visar att Gini-koefficienten för svenska län minskade rejält över perioden 1860 till 2000, från 0.17 till 0.09. Minskningen var koncentrerad till två perioder: 1860-1910 och 1940-1980. Diagram 3, nedan, sätter in Sverige i ett jämförande perspektiv:

Sverige börjar 1860 på en medelhög nivå -- samma som Frankrike och Portugal, och 1890 samma som Italien, men har en minskande tendens över tid och är 2000 landet med lägst regional ojämlikhet. Trenderna är egentligen ganska lika de i Portugal 1900-2000, men på helt olika nivåer, med Sverige på en konstant lägre nivå.

Vad är det då som driver mönstren över tid? Sysselsättningsgrad är en viktig faktor, och drivs inte minst av kvinnors varierande sysselsättning på den betalda arbetsmarknaden över tid. (s. 200-201) Total participation rate var ganska stabil runt 62 procent 1860-1910, ökade till 64 procent 1940, sedan 72 procent 1980, och minskade sedan till 66 procent år 2000. Sysselsättningen varierar också med befolkningens åldersstruktur. T ex så hade Stockholms län år 1910 hela 84 procent av befolkningen i  arbetsför ålder medan andelen i resten av landet bara var 59 procent. (s. 201)

Demografin påverkas också av invandring och utvandring. Under 1800-talets slut hade Sverige den högsta graden av emigration från landet i Europa, efter Irland och Norge. Särskilt emigrerade svenskar från landets södra delar**, "where labour productivity in agriculture was lowest compared to other Swedish counties in the second half of the nineteenth century" (s. 202)

Också intern migration är viktig. Efter 1945 såg Norrland stora nettoförluster till södra Sverige; på 1970-talet var de tre länen med störst netto-utflyttning inom landet Jämtland, Norrland och Västerbotten, efter kriser för råvarubaserade industrier. Stockholms län hade störst netto-inflyttning, motsvarande 2,8 procent av sin befolkning 1970.

Enflo och Roses gör en Theil-dekomponering av vad som driver likheter och skillnader melllan länen: hur stor roll spelar arbetsproduktivitet, sysselsättningsgrad, och andel i arbetande ålder? Arbetsproduktiviteten -- som alltså "mäts" genom proxyn löner -- förklarar det mesta: 85 procent 1860, 85 procent 1940, och 72 procent 2000. (s. 203) De dekomponerar konvergensen i arbetsproduktivitet till konvergens inom branscher, omflyttning av arbetskraft mellan branscher, och konvergens mellan branscher. De viktigaste faktorerna var de två senaste.

1860-1910 drevs konvergens av inom-sektor-konvergens av arbetsproduktivitet. Enflo och Roses pekar på teknologisk spridning inom jordbruket, samt den strukturella förskjutningen att lantarbetare från södra Sverige flyttade till Norrland och tog mer välbetalda jobb i skogsbruket, som tekniskt sett räknas in i sektorn jordbruk i beräkningarna. (s. 208) Industrin såsom järn och stål genomgick samtidigt en koncentrationsprocess där antalet produktionsenheter minskade men de som var kvar blev mer storskaliga; det ledde till ökad geografisk koncentration av produktionen. (s. 209)

I slutsatserna skissar de fram den stora bilden:

"In 1860, the various counties that make up Sweden exhibited substantial differences in their per capita income, but by 1980, these differences had largely vanished. How did this happen?The data suggest that the two critical mechanisms that account for Swedish counties catching up with Stockholm were, first, a process of catch-up in productivity across sectors and, second, a vast redeployment of workers out of agriculture and towards higher-value-added sectors.The sectors receiving these labour flows were more productive because they were presumably characterized by higher human and physical capital intensity and total factor productivity. In several aspects, particularly in the reallocation of labour across sectors, the Swedish experience resembles regional convergence in the US. However, in Sweden, productivity convergence between sectors is overwhelmingly more important than in the US.
On closer inspection, it is apparent that the forces for convergence and catching-up varied between periods. In the first period of rapid convergence, 1860–1910, most of the Swedish counties’ convergence with Stockholm was caused by the catch-up of labour productivity within agriculture and services. A secondary but not trivial part of the Swedish counties’ convergence with Stockholm was the compression of between-industry productivity differentials. Labour reallocation did not play any role in the process of convergence because the reallocation of labour out of agriculture towards more productive sectors was faster in Stockholm than in the rest of the country. In the next period of intense
convergence, from 1940 to 1980, structural factors played a central role. Therefore, labour reallocation and between-industry convergence were the main sources of regional income emulation." (s. 214)



Referens
Kerstin Enflo och Joan Ramon Roses (2015) "Coping with regional inequality in Sweden: structural change, migrations, and policy, 1860–2000", Economic History Review 68: 191-217. 

Fotnot

* De har en intressant diskussion av detta problem:

"The first problem, apparently very damaging for Geary–Stark calculations, does not persist in the long run. In the short run, one may suppose that wages may deviate from the marginal product of labour due to institutional barriers and other labour market imperfections, but in the long run (as considered in our calculations) this problem will not remain since imperfections will disappear when labour markets have time to adjust.Two historical examples can help to clarify this point. First, we consider the case of two regions that diverged in their relative numbers of landowners and journeymen (such as the counties in the north and south of Sweden). It is likely that, ceteris paribus, the region with more journeymen would have lower wages since landowners have the market power to establish wages below the marginal value of labour. However, when labour moves from one region to another (as in the case of Sweden), this market imperfection vanishes. Second, wages in Sweden were fixed by collective bargaining in the 1950s and 1960s. Nevertheless, this system of wage settlement has little influence on the calculations of Enflo et al. When wages are fixed nationally, a short-run displacement of the remuneration of factors takes place. However, in the long run, the sector/industry/county adjusts to equilibrium wages by creating or destroying employment (wages above the productivity level destroy employment, and wages below the productivity level create employment). Less productive sectors and industries abandon the region, which reduce their overall GDP but increase GDP per capita. This is precisely the kind of adjustment that happened in Sweden during the 1950s and 1960s (see below)." (s. 195)

** De sex länen Halland, Värmland, Kronoberg, Älvsborg, Jönköping och Kalmar stod för 44 procent av all emigration 1881-1910 men bara 28 procent av befolkningen. Enflo och Roses fotnot 33, med referens till Bohlin och Eurenius (2010).

Levande landsbygd och annan retorik om landsbygd och Norrland i svensk politik


Etnologerna Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren, båda verksamma vid Umeå universitet, har i två artiklar från 2015 och 2018 studerat politisk retorik i Sverige om (a) Norrland -- det är artikeln från 2015, och (b) landsbygden -- det är artikeln från 2018. 

Norrlandsartikeln börjar med att de konstaterar att Norrland, gentemot Götaland och Svealand, i populärkultur brukar framställas som  ‘the most rural, traditional and problematic region in Sweden’ (här tänker jag på filmen Jägarna! De refererar dock till en vetenskaplig artikel: Eriksson 2008). Deras egen studie utgår från frågan: "What discourses prevail when politicians make sense of, and suggest solutions for the Northern part of Sweden?" De vill identifiera och dekonstruera nuvarande diskurser om Norrland, och även visa på hur dessa etablerar en bild av regionen som problematisk. Deras teoretiska överblick informerar om forskning som jag absolut inte har någon aning om:

"This constructivist perspective has sometimes been named the ‘post-rural’ (Murdoch and Pratt, 1993), reflexively emphasising the processes that shape ‘the rural’ rather than taking rurality as place and construct for granted. A shift of focus from ‘rural politics’ to the ‘politics of the rural’ (Woods, 2003, 2005) has redirected interest from the rural as a battleground for various discursive forces to ‘the meaning and regulation of rurality itself’ (Woods, 2003: 312). According to this perspective, simply identifying different rural discourses is not ‘enough’ (Berg and Lysgård, 2004; Haugen and Villa, 2006a,b). In order to understand their impact and effect, rural discourses need to be understood in terms of power and competition, and for the ways they make identifications (im)possible. Within the framework of such an approach, studies have explored how representations of the countryside not only constitute rurality through stereotyping rural discourses, but as a consequence favour certain social groups and ideologies (Baylina and Berg, 2010) while excluding or stigmatising others (Cloke and Little, 1997; Ching and Creed, 1997; Phillips et al., 2001) on the basis of social categorisations such as social class (Juska, 2007), race (Holloway, 2007), and gender and sexuality (Massey, 2004; Valentine, 2004; Little, 2006).
It should be clear from the above that discourses on rurality are intrinsically political, forming not only imageries of rurality, but also the everyday material conditions under which rurality and rural inhabitants come into discursive existence." (s. 86)
Nilsson och Lundgrens studie startar från "politics of the rural" och undersöker partipolitiska aktörers debatt och kamp om att definiera vad Norrland är och borde vara. (Det verkar lite likt Cruickshank et al 2009:s studie av norsk landsbygdspolitisk debatt, som de refererar.) Teoretiskt är utgångspunkten diskursteori så som den utarbetats av Laclau och Mouffe (1985).* Materialet drar de från Riksdagens öppna digitala arkiv på riksdagen.se, med material från åren 1991 till 2013. D har sökt på "rural" och "Norrland" och får tusentals träffar; de snävar därför in det till "non-government bills", alltså riksdagsmotioner. Perioden 1991 till 2013 har de valt eftersom den omsluter en gradvis politisk förskjutning, "from traditional social democratic welfare politics to more neo-liberal politics with an extensive deregulation of state enterprises (Hudson and Rönnblom, 2007)." I denna anda har också regionapolitiken förändrats till en fokuserad på regional tillväxt, menar de med referens till Tillväxtanalys (2012). Materialet bearbetar de med en kvalitativ innehållsanalys, "in which recurring concepts, ideas and opinions about Norrland were inductively identified by repeated readings of the texts. The different ways of comprehending Norrland were viewed as discourses and organised in sub-themes (Hsieh and Shannon, 2005; Neuendorf, 2002). The paper is organised around the four main discourses found in the material that each fixated different qualities as central to the Norrlandic identity: Norrland as a problem, Norrland as a resource, Norrland as a region of growth, and Norrland as a victim." (s. 88)

Diskursen om Norrland som problem handlar inte minst om inlandet, som skildras som en arkaisk region med en åldrande befolkning och betydande utflyttning. Man pekar på en geografisk känslighet på grund av stora avstånd, och en motion från Liberalerna 2006-07 menar att om det blir för dyrt att äga en bil så kommer arbetssökande inte kunna ta jobb som ligger för långt hemifrån; "Motoring should not be taxed to death". Också det kalla klimatet och höga kostnader för uppvärmning utpekas som problem, t ex i en moderat motion från 1990-91 som menar att problemen gör det svårare för norrländska arbetsgivare att rekrytera nyckelkompetenser. Återkommande diskuterar motionerna okcså den glesa befolkningen och olika problem associerat med detta, som finansieringen av välfärden. De ekonomiska hänsynen genomsyrar denna diskurs, menar Nilsson och Lundgren.

Den andra diskursen är Norrland som en resurs, ännu inte fullt utnyttjad. Denna kommer i två varaianter. Den ena handlar om Norrland som bärare av immateriella och icke-ekonomiska resurser, såsom naturen, det öppna landskapet, och Norrland som något autentiskt och genuint (jfr Eriksson 2010) och kopplat till fritid, återhämtning, och livskvalitet. Moderaterna lyfte fram, t ex i en motion 1990-91, denna aspekt: ‘As awareness of environmental issues increases, those parts of our country that can offer a nice natural environment will certainly seem attractive to many more people’. Norrland kan här framstå som nästan arkaiskt: ur en folkpartistisk motion 2009, "‘Västernorrland has had the motto “offers balm for the soul”, a concept that should be appealing in a world with an ever increasing tempo’". Detta rofyllda kan också göras till något ekonomiskt, en resurs i form av att locka till sig turister. Norrland som resurs kan också vara rent ekonomiskt, med referenser till vattenkraften, skogen och gruvorna. En folkpartistisk motion från 2009 exemplifierar detta:

"Norrland has contributed greatly to Sweden's prosperity through its natural resources -- forests, ore and water. As one example, Västernorrland has for many years had Sweden's third largest annual gross domestic product. Here one can find world-leading companies in the cellulose industry and the energy sector, and many examples of natural resources and renewable energy."

En centerpartistisk motion 1996 pekade på att Norrland ger Sveriges största exportintäkter, en liberal motion 2003 att "The forest, ore and hydropower mean that Norrland contributes more to Sweden's GDP than most regions in Sweden", en socialdemokratisk motion 1996 pekade på att Västernorrland producerade mer elektricitet än vad man konsumerade. Relaterat till denna syn på resurserna är argumentet att om Norrland fick behålla inkomsterna från sina resurser, så hade det varit mer rättvist och regionen hade varit rikare. Ett sådant argument har t ex gjorts i Kiruna angående vinsterna från stadens järngruva, som, har det sagts, finansierade tunnelbanan i Stocholm istället för att investeras tillbaka i den egna staden (Nilsson 2009, Kiruna - staden som ideologi). 

Diskursen om Norrland som resurs organiseras runt två nodalpunkter, säger Nilsson och Lundgren: inneboende värden, och produktivistiska bidrag. Till dessa kommer olika subjektspositioner: runt produktivismen entreprenörer, innovatörer, affärsmän, och i någon mån bönder och skogsarbetare. Runt inneboenede värden snarare som medborgare och demokrater. Ett exempel på det senare är en moderat motion från 2001 för att bevara fäbodssystemet som ett kulturarv: i denna argumenteras det för att systemet inte skulle överleva utan entusiaster och att man därför måste underlätta för småföretagare som håller igång t ex fäbodar. Från Vänsterpartiet 2010 varnades det tvärtom för att just ge lokala entusiaster denna roll, om det handlar om att ta över välfärdsåtaganden från det offentliga.

Den tredje diskursen handlar om Norrland som tillväxtregion. Också i diskursen om Norrland som resurs fanns så klart ett ekonomiskt perspektiv, men de två skiljer sig åt, säger N och L: i resurs-diskursen handlar det mycket om Norrland som självförsörjande, men i tillväxtdiskursen tvärtom om en i princip oändlig tillväxt och ett oändligt överskott att utvinna. Här talas det om Norrlandskusten som området med "störst potential för regional tillväxt i Sverige" (FP, 2011) och om behovet av infrastrukturinvesteringar för att gynna tillväxten (S, 2004). Tillväxtdiskursen var över perioden 1991-2013 tämligen stabil och stark, säger de. Man pekade på potentialen för ekonomisk tillväxt i Norrland och lade fram olika förslag för hur denna potential skulle kunna frigöras.

Den fjärde diskursen är Norrland som offer. "According to this discourse, Norrland was underprivileged, had not accessed welfare services to the same extent that other regions had and was some- times depicted as subjected to colonisation." (s. 91) Så här resonerade en centerpartist i en motion 2006:

"The central power in Stockholm has for centuries looked upon the vast and sparsely populated northern part of Sweden as mainly an essential supplier of raw materials. […] For a long time, the central power has had a colonial approach to the nearly two-thirds of the country's land area that is called‘Norrland’. This attitude must change ..."

Motioner från olika partier kunde i denna anda tala om Norrland som ett offer för tidigare regeringars centraliseringspolitik, och om norrlänningarna som "glömda" pga politikernas för starka fokus på urbana tillväxtregioner. Diskursen om Norrland som offer artikulerades nästan alltid, säger Nilsson och Lundgren, ihop med påpekanden om hur mycket naturresurser Norrland har. Här väcks informellt också frågan om vad som i USA kallas "reparations", osm när en centerparistisk motion 2005 kräver att statliga myndigheter ska flyttas från Stockholm till Norrland för att kompensera för utsugningen av Norrlands naturresurser, eller en socialdemokratisk motion 1992 kräver ökade stöd till norrländska industrier, eller en vänsterpartistisk motion 1991 kräver att vinsterna från norrländska industrier ska stanna i Norrland. Nilsson och Lundgren menar att denna diskurs, där deltagarna vill ge mer stöd till Norrland, ironiskt nog reproducerar en bild av Norrland som en svag och sårbar region.

I slutsatserna diskuterar Nilsson och Lundgren hur Norrland i de olika diskurserna jämförs ofördelaktigt: ibland med andra regioner i landet som implicit har bättre tillväxtkraft etc, ibland med en idealiserad möjlig bättre version av sig självt, som regionen misslyckas med att leva upp till. (s. 92) Vad gäller vad Norrland ställs emot i motionerna är det ofta regeringen, staten, Stockholm. Det finns ett populistiskt stråk i detta, i motioner från alla partier, men Nilsson och Lundgren menar att denna pro-Norrland-populism ofta förlägger agensen till räddare utifrån, medan norrlänningarna själva förpassas till att vara entusiaster och eller entreprenörer.

Nilsson och Lundgrens artikel från 2018 tar avstamp i hur svensk landsbygdspolitik ofta tar avstamp i uttrycket levande landsbygd, som de översätter som "living countryside". Begreppet levande landsbygd har ingen särskild politisk hemvist utan används över hela den politiska skalan. Begreppet kan därför ses som en "floating signifier" i Laclaus (1996) mening. Dess "omnipresence within Swedish rural politics" gör det särskilt intressant att studera detta begrepp. I denna artikel liksom i den om Norrland från 2015, arbetar de med att analysera riksdagsmotioner,denna gång från åren 2010-11 och 2013-14**, och också här arbetar de utifrån ett konstruktivistiskt och diskursteoretiskt perspektiv. Angående vad "levande" i begreppet levande landsbygd egentligen betyder, så för de detta intressanta teoretiska resonemang:

"A ‘living countryside’ is not only (if at all) constituted around some shared qualities that rural areas embody, but also derives its meaning from the articulations that come to signify a desired and imaginary fullness as well as the boundary that defines the limits of this illusion. Such an imaginary fullness is sometimes referred to as ‘ideological fantasy’ (Žižek, 1998), not in the sense that it constitutes a false consciousness but, rather, in the sense that it works as a shared narrative that structures the way people make sense of the world and their existence in it. Glynos argued that a key role of fantasy is to provide us with ‘a script with which to shuffle vulnerability and uncertainty to the margins’ (Glynos, 2011: 79)." (s. 74)

De etiketterar alltså idealet om levande landsbygd som en fantasi, och deras analys börjar med att identifiera centrala teman i denna fantasi. Det börjar med tillgång till arbeten och till medborgerliga rättigheter såsom välfärdstjänster. För politikerna handlar det om att främja jordbruket, arbeta mot avbefolkning av ladsbygden, med mera. Idéerna om levande landsbygd kopplatr också in till idéer om en särskild svenskhet på landsbygden, inte minst levd genom "öppna landskap", odlade sådana; etnologerna Frykman och Löfgren (1979) har tidigare pekat på det öppna landskapets betydelse för föreställningar om svenskhet. Det öppna landskapet anförs också som motor för turism, alltså en rent ekonomisk faktor.

Idealet om levande landsbygd porträtterades både i positiva termer -- folk vill bo på landet, och där har de det bra -- och i negativa termer -- den levande landsbygden föreligger inte idag utan rurala områden lider av avbefolkning och andra problem. (s. 78-79)

Nilsson och Lundgren börjar sina slutsatser så här:

"This study of Swedish rural political discourse highlights the way the expression ‘living countryside’
functioned as a common goal for much of rural politics by legitimizing a range of different political suggestions. These were held together by an ideological fantasy that portrayed a living countryside which had resemblances with notions of a past Sweden." (s. 81)

Visionen om en levande landsbygd förenas ofta med referenser till jobb, infrastrktur och välfärdstjänster, men kan också förenas med en vagare, mer nostalgisk uppsättning av bilder av ett "traditionellt" svenskt landskap med jordbruk och djurhållning, ibland förenat med nationalistiska tendenser. (s. 81-82)


Fotnot

* I teori-diskussionen går de igenom några centrala begrepp: "nodal points", "floating" och "empty" "signifiers", populism, ekvivalenskedjor, och "articulation". Artikulering använder de t ex för att klarlägga hur ett begrepp som "Norrland" kopplas ihop med andra begrepp, som "offer" eller "resurser". (s. 87-88)

** De motiverar valet av tidsperiod med att den fångar ett ökat politiskt intresse för landsbygden (!). (s. 75)

Referenser
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2015) "Logics of rurality: Political rhetoric about the Swedish North", Journal of Rural Studies 37: 85-95.
Bo Nilsson och Anna Sofia Lundgren (2018) "‘For a living countryside’: Political rhetoric about Swedish rural areas", European Urban and Regional Studies Vol. 25(1) 72–84

torsdag 15 april 2021

Galbraiths kritik av WID


Under 2000-talet har inom den långsiktiga ojämlikhetsforskningen den så kallade toppinkomstapproachen dominerat. Detta angreppssätt, som Thomas Piketty återuppväckte från gamla studier av Simon Kuznets (på 1950-talet) och Anthony Atkinson (på 1970-talet), och sjösatte med en studie av Frankrike publicerad 1998 och en studie av USA publicerad 2001, bygger på att man använder information från inkomstskatter. De flesta industriländer införde inkomstskatt runt 1900 och vad Kuznets-Atkinson-Piketty-metoden innebär är att man använder officiell statistik på skattebetalarnas inkomster och de totala inkomsterna i ekonomin och beräknar ojämlikheten definierat som toppinkomstandelar: andelen av ekonomins totala inkomster som tillfaller till exempel den procent som tjänar mest, eller de tio procent som tjänar mest. Jag har kallat det ett angreppssätt eftersom det förenar användning av en viss typ av källor (inkomstskatter, typiskt samlade, tabulerade beskrivningar av inkomsterna snarare än ursprungs-skatteelistorna), och en viss typ av mått, nämligen inkomstandelar.

För studier av perioder längre tillbaka än, säg, 1960-talet då inkomstsurveys typiskt börjar finnas (i Sverige: LNU, 1968 -- se denna studie av Björklund och Palme), har toppinkomstapproachen dominerat, fram till att Parisforskarna med Piketty i centrum har börjat gå över till en bredare metodologi, distributional national accounts (DINAs). Men andra metoder finns förstås kvar. James K. Galbraith, nationalekonom vid University of Texas, är en stark förespråkare för surveyapproachen och publicerade förra året en hård kritik av Paris-approachen så som den utvecklats, och så som den använts i den uppmärksammade publikationen World Inequality Report 2018. Galbraith skriver i början av sin kritik:

"the authors claim that data drawn from tax sources are generally, if not invariably, better than the most commonly used alternative, household survey records. They write disparagingly of the ‘Gini index’, the inequality measure most prevalent in such surveys, which they find too ‘technical’ and not sufficiently intuitive. But they also object to survey methods: ‘The main problem with household surveys, however, is that they usually rely entirely on self-reported information about income and wealth. As a consequence, they misrepresent top income and wealth levels, and therefore overall inequality’ (p. 29).
This sweeping critique carries on for several pages, brushing aside a body of research comprising thousands of papers and millions of survey observations, including the work of the Luxembourg Income Study, the World Bank, Eurostat, the Economic Commission for Latin America and the United States Census Bureau, among scores of national data-collection agencies. It is a repudiation of what almost every previous researcher has done in this field over 50 years." (s. 331-2)
Galbraith håller med om att det finns problem med surveydata: surveys finns mest från de rika länderna, och mest från de senaste decennierna, och de kan variera i om man mäter inkomster eller konsumtion, inkomster före eller efter skatter och transfereringar, osv. Surveys tenderar också att underrepresentera de rika pga problem med "fat tails" och att de rika kan vara försiktiga med att delta i såna här studier. "But are tax data really better?" (s. 332) Galbraiths artikel ska granska WID:s data utifrån tre aspekter. Ett, skattedatas täckningsgrad över världsekonomin. Två, skatteuppgifternas konsistens med andra källor. Tre, det särskilda med skattebaserade ojämlikhetsmått i USA.

Först: täckningsgrad. För Yemen finns bara en datapunkt, för 2006; för Malaysia 32 datapunkter över 61 år. Japan är kanske "the brightest jewel in the WID crown", menar Galbraith: där finns toppercentilens andel över 124 år, sedan inkomstskattens införande 1887. (Jag måste dock inflika att jag aldrig uppfattat Japan som WID:s kronjuvel -- snarare är det väl Frankrike och USA som Piketty et al forskat väldigt mycket om.) Galbraith menar dock att om man försöker byta mått till inkomstandelar för botten-50-procenten eller något annat, eller till förmögenhetsojämlikhet, så finns det inget. Han frågar retoriskt: "If this is the best-case, what about the others? Is this wonderfully presented data package a bit of a Potemkin village?" (s. 333)Han är väldigt kritisk mot hur sparsamt med data det finns från Östasien, Östeuropa Sydamerika och subsahara-Afrika. Bland de stora länderna fattas data för Mexiko Nigeria, Pakistan, Ukraina och Vietnam helt. (s. 333) Eftersom britterna ofta införde inkomstskatter i sina kolonier är sådana länder överrepresenterade.

Fråga två är: är ojämlikhetsberäkningarna i WID verkligen bättre, mer korrekta, än de beräkningar som gjorts i andra projekt, med andra metoder? Galbraith börjar med Luxembourg Income Study som arbetar med mikrodata från nationella surveys och harmoniserar inkomstdefinitioner osv. Han har tillsammans med Beatrice Halbach i en tidigare studie, ‘A Comparison of Top Income Shares and Global Inequality Datasets’, från 2016 jämfört WID:s ojämlikhetsberäkningar. Han menar att de där kom fram till att WID ofta avviker från pålitliga beräkningar från LIS och andra etablerade källor.

Galbraith menar att WID diskuterar hur administrativa data (skattedata) kan komplettera surveys, men menar att de missar andra möjliga administrativa data. I över 20 år har University of Texas Inequality Project (UTIP) arbetat med att beräkna ojämlikhet "based mostly on administrative payroll records, that is, total payrolls and employment measured across industrial, sectoral or geographic categories." (s. 335) Deras valda mått är mellan-grupp-skillnaden uppmätt som en komponent av Theils T-mått. 

"In 74 papers to date, the UTIP team has shown that inequality measured across categories is an effective instrument for tracking the overall evolution of a distribution over time.  It has also shown that a consistent category scheme — a standardized industrial classification, say — provides a reasonable basis for comparing levels of inequality between regions or countries. And it has demonstrated that payroll data — even when limited to a narrow part of the earning population, such as workers in manufacturing establishments — are closely related in statistical terms to measures of household income inequality. Unlike the data generated by the WIL, the UTIP work tends to reinforce and validate the best survey evidence, such as LIS, while filling in gaps in the coverage available from surveys." (s. 335-6)
Baserat på dessa data har UTIP-teamet producerat en uppsättning direkta mått på "industrial pay inequality", UTIP-UNIDO, och en uppsättning beräkningar av Gini-koefficienter för hela befolkningen, EHII. EHII skapar de genom att köra en regressionsmodell på UTIP-UNIDO för att omvandla industrianställdas lönespridning till en allmän Gini. Vilket låter som en ganska skum procedur! Det är inte direkt några mått på faktiska inkomster i en ekonomi.. Men UTIP-UNIDO och EHII har många datapunkter: över 4000 land/år-datapunkter för ca 150 länder perioden 1963-2014. "This is about twice the WID coverage, in nearly three times as many countries, and in a more compact time frame", påpekar Galbraith nöjt. (s. 336) Måtten är också kompatibla med andra surveys och har använts i SWIID, databasen som 2009 gav upphov till den klassiska Ekonomistas-rubriken "Skit in, skit ut".

"In a series of papers the UTIP team has shown that the EHII measures correspond closely in most cases to available surveys of the same concept, while providing for a more dense and consistent set of measures, over more countries, than any other source (Galbraith and Kum, 2005; Galbraith et al., 2016a; Galbraith et al., 2016b). The data sets have been in wide use for over a decade, and acknowledged as a source data set for the widely used Standardized World Income Inequality Database (SWIID) of Frederick Solt." (s. 336)

Galbraith menar att författarna till World Inequality Report 2018 drar slutsatser om utvecklingen av ojämlikhet över tid som inte stämmer om man tar hänsyn till länder som inte finns i WID-databasen men i EHII-databasen. Han menar också att de förtiger existensen av dessa alternativa data: han citerar Piketty m fl som sägandes att ‘there is no consistent income inequality data for sub-Saharan Africa’, men pekar på att EHII har 485 land-år av ojämlikhetsberäkningar för 24 länder i regionen. 

Galbraith är också mycket kritisk till hur WID-forskarna beräknar ojämlikhet för breda regioner som "Europa" och "Asien"; här tycker jag att hans poäng är stark, det är meningslöst att presentera en "ojämlikhet i "Europa" utifrån data bara för Tyskland, Storbritannien och Frankrike, eller åtminstone så ska folk ta såna mått med en nypa salt. (s. 337)

Från detta övergår Galbraith till att diskutera land-fallstudier i rapporten. Han börjar med en intressant diskussion av Frankrike:

"France stands out as a case where the top 10 per cent tax share hasn’t changed since the early 1980s and is today below that of 1960. That is, the authors seem to believe that Gaullist France, under the Monnet Plans, with state-owned industries and banks and comprehensive credit allocation (Galbraith et al., 1981), was less egalitarian than today’s citadel of Parisian wealth and National Front disaffection. The claim is quite implausible. France as a citadel of stable egalitarianism would, in that case, also be quite the exception in Europe — except for the fact that the authors, lacking data for other countries, use their French calculations as a partial template for all of Europe." (s. 337)

I Indien betalar (något år i databasen) bara 6 procent av folk med inkomst inkomstskatt, och Galbraith menar att det då behövs en "heroic meld of sources and techniques required to estimate lower income
shares " (s. 337). Vilket är kul, eftersom det är just vad jag håller på med för Sverige 1870-1920, då visserligen det var fler än 6 procent som betalade inkomstskatt. Men metodproblemet (som finns mer eller mindre dolt i all ojämlikhetsforskning) är det samma. Vad gäller ökningen av inkomstojämlikheten i Indien sedan 1992 som WID visar, så vill Galbraith gärna betona att andra studier visat detta tidigare; så säger han också om Kina och en UTIP-studie av Zhang (2016). Också att inkomstojämlikheten ökat i Ryssland efter kommunismens fall ser han som redan etablerat av en studie av honom själv från 2004; för Brasilien pekar han på Galbraith et al (2007), som också innehåller fler latinamerikanska länder än vad WID gör. Galbraith avslutar sin sektion om WID:s relation till tidigare ojämlikhetsberäkningar så här:

"In general, where tax records confirm what is already known from other sources, the work of this Report is a valuable contribution. But the reader is not helped by claims that the findings are novel or that they supersede previous work on the same countries and regions, or that tax records produce better comparisons than surveys, let alone the neglected contribution of payroll records. And in a data set as rich and full of claims to scholarly precedence as this one, is it too much to ask for citations to earlier research?" (s. 338)
Från detta går han vidare till en särskild diskussion av fallet USA. Han börjar med att diskutera den torra men viktiga frågan om vad enheten för observationer egentligen är:

"The unit of observation in tax data, characteristically, is the tax filer or tax unit. Taxes are filed by individuals or married couples, and it appears that in the second case the World Inequality Report 2018 authors usu- ally, although not always, just split the income equally between spouses (‘equal-split adults’). It seems likely that in most countries the tax filer corresponds roughly to the head of household, but this is not a safe assumption in all cases. Using this measure, in the Report and in the graphics on the website, Piketty and his team discuss and illustrate what they term the ‘collapse’ in the income share of the ‘bottom 50 percent’ in the United States." (s. 338)

Galbraith ifrågasätter om det verkligen skett en sådan "kollaps" i den lägre halvan av inkomstfördelningens inkomster. Han menar att survey-baserad forskning inte alls visar något sådant:

"If true, it is also a dramatic indictment of the household survey record, in which, according to numerous reputable papers (e.g. Caminada and Wang, 2011; Heathcote et al., 2010), there has been practically no change in the distribution of post-tax, post-transfer house-hold incomes since the early 1990s, thanks to the workings of automatic stabilizers such as the progressive income tax and the Earned Income Tax Credit. And per contra, if false, it can stand as a critical test of the approach taken generally by the World Inequality Lab. Indeed it is a critical test of the general claim for the superiority of tax records in the analysis of income distributions." (s. 339)
High stakes! Halbraith tar upp ett nytt papper av Stephen Rose (2018), som också refererar en viktig studie av Auten och Splinter (2017). Rose påpear att det finns 122 miljoner hushåll i USA men 232 miljoner tax filers -- detta rapporteras på WID-hemsidan som USA:s "befolkning". Det finns alltså minst 110 miljoner skattebetalare som lever i hushåll med flera skattebetalare. Rose menar att medel-inkomsten från marknaden som denna grupp av "secondary filers" rapporterar, är bara $6 636. Det är alltså antagligen folk som jobbar deltid, barn som bor med sina föräldrar, unga människor som poolar reurser, eller folk som lever på förmögenheter och bara har små inkomster i form av räntor ochl iknande. När man räknar in den offentliga sektorns bidrag, och värdet av att äga sin bostad, så finns det inte längre någon i botten 50-procenten av skattebetalare som har lägre inkomster (alltså inkluderat imputerade inkomster av att äga sin bostad, osv) än $30 000. Galbraith drar slutsatsen:

"Is the prevalence of these low earners among tax filers a sign of collapse? Of course not. The factoid tells us nothing about the US beyond the prevalence of separated tax filings, an obvious artefact of efficient tax administration, the mind-boggling thoroughness of US income reporting and the complexities of the US code. To confect a ‘dramatic collapse’ out of this is either wilfully attention seeking or absurdly naive.14 Let me say it again, and clearly: tax filers are not households. No collapse in the incomes of the bottom 50 per cent of American households has occurred."

Även om jag tycker att hans ton är lite hård, så uppskattar jag ändå detaljnivån här. Det är så jag tror att vi måste tänka om inkomstojämlikhetsmått: vi måste verkligen fundera på vad det är vi mäter -- och vilka det är vi mäter! Dock så undrar jag över de enorma effekterna av hans/Rose korrigeringar: kan det verkligen vara sant att botten-50 procenten tjänar minst $30 000 om året? Ett gäng idoga OECD-ekonomer har gjort en liknande dekomposition för de nordiska länderna sedan 1980-talet och även om ökat antal studenter, pensionärer etc spelat roll, så gör det inte alls lika stor skillnad för bilden av ojämlikheten här.

Galbraith har också en annan kritik som jag egentligen inte vet om det är så mycket kritik mot Piketty och Saez mått i sig, utan mer handlar om hur vi som läser Piketty och Saez, tolkar deras ojämlikhetsmått. Som Galbraith mycket riktigt påpekar så hade USA ungefära samma toppercentil-andel av marknadsinkomsterna 2012 som 1929, men samhället 2012 var otroligt mycket mera välmående och man kan inte tolka detta som ett vetenskapligt belägg för att ingenting har förändrats sedan 1929. Ungefär samma poäng som jag gjort om jämförelser mellan 1680-talet och idag; Gabriel Winants kritik av toppinkomstlitteraturens tolkningar och skildringar av samhället som jag refererar där är dock betydligt mer konstruktiv än vad Galbraiths är. Nästa kritik är att topp 1-procentandelen i USA enligt WIL hoppar 2.7 procentenheter från 1986 till 1988, från 12.2 till 14.9 procent av inkomsterna. Detta beror på att Tax Reform Act of 1986 designades för att kräva större rapportering av inkomster från toppinkomsttagare, inte på att någon faktisk omfördelning skedde. Men utan detta hopp, säger Galbraith, är inte USA:s topp 1 procent-utveckling exceptionell, utan går i takt med UK och Kanada. Detta visas i Figur 1, se nedan.

Angående denna så menar Galbraith också att det är orealistiskt att Italien och Frankrike skulle ha så låg ojämlikhet. ATt den ser låg ut, menar han, beror på skattefusk: 

"No one familiar with the functioning of income tax in Italy or the evolution of real estate prices in Paris is likely to be in doubt. The fact is, tax data are only as good as the practices of tax collectors — and whatever the relative demerits of the US tax code, the Internal Revenue Service in the US has a reputation for effective enforcement that is not to be found in Italy or France." (s. 340)

Det är dock lite pikant att han inte anger några referenser för detta, utan bara (USA-nationalistiskt?) påstår att USA har en överlägsen skattemyndighet jämfört med Italien och Frankrike..

Han går vidare med att diskutera förmögenhetsojämlikheten såsom diskuterad i WIL. Detta är ännu mer problematiskt än inkomster, menar han: inkomstbegreppet beror på skattelagen i det aktuella landet, men "Property is contextual to an even greater degree, an artefact of property law and the various rights of entitlement and tenancy that are peculiar to each nation state and that vary over changing political regimes." (s. 341) Detta har han förvisso rätt i, men det måste sägas att detta är ett problem för alla som forskat om förmögenheter, inte bara WIL. Jag tycker att fler borde tackla de problem som t ex Branko Milanovic tagit upp om offentligt ägande och hur vi ska tänka kring gränsdragningar mellan formellt ägande och förfoganderätt (fördelningen av de två behöver inte nödvändigtvis sammanfalla). Galbraith är mycket kritisk till Piketty et als W/Y-beräkningar, närmare bestämt hur de räknar ut "W", alltså nationalförmögenheten, den privata och den offentliga:

"To begin, what is the valuation of public capital assets? It cannot be made in market terms, obviously — public capital is not exchanged on any market. If one chooses instead the prices initially paid — say US$ 24 for the island of Manhattan or whatever Seward paid for Alaska in 1867 — good luck. Does the value placed on the Arctic National Wildlife Refuge fluctuate with the price of oil? There is no sign of it in this study. So public assets are treated as having low and relatively stable values, while private assets are treated as being worth what the private market, at any given moment, appears to decide." (s. 342)

Han är kanske ännu argare på hur WIL behandlar statsskulder och staters nettoförmögenheter, som ofta närmar sig noll som mätt i WID, men, frågar Galbraith: om de nu är nära bankrutt, hur kan då de låna obegränsade summor på privata kapitalmarknader, till nollräntor? (s. 342) Det verkliga vrdet av skulden, säger Galbraith, är kostnaden för att betala av den i den egna valutan, det vill säga noll. Så här säger Galbraith om bostäder, en viktig del av förmögenheterna i alla moderna samhällen:

"the privatization of council housing in the UK improves the wealth distribution in the WIL accounting, because rising house prices in Greater London dilute the otherwise highly concentrated financial wealth of the British elites. If this seems a conjurers’ trick — it is. The houses did not materially change. And what is a private asset to a new owner is just a prohibitive barrier to a prospective occupant, skewing the internal distribution of wealth but not adding to national wealth in any sensible way. More dramatically, the WIL team treats the spectacular speculative real estate bubbles in Japan and Spain as rising (and then falling) national wealth–income ratios. If this is the case, then obviously a rising ‘national wealth’ has no welfare significance at all, and indeed should be avoided as a harbinger of inevitable crash and disaster." (s. 343)

Överlag å menar Galbraith att sektioenrna om W/Y i World Inequality Report 2018 egentligen inte säger så mycket om ojämlikhet -- och där är jag böjd att hålla med, jag har aldrig riktigt förstått varför W/Y är så intressant i sig.

I sina slutkommentarer menar Galbraith att ojämlikhetens utveckling i världen sedan 1980-talet inte fångas på något bra sätt av WIL. Han pekar på två tendenser: (1) ökad ojämlikhet pga "a reactionary global financial regime, directed largely from Washington, New York and London", och (2) modest minskning av ojämlikhet och fattigdom särskilt efter 2000 i länder som trotsat "regimen". (s. 344)


 
Referens
James K. Galbraith (2020) "Sparse, Inconsistent and Unreliable: Tax Records and the World Inequality Report 2018", Development and Change 50(2): 329–346.