Erixon om Rehn-Meidner-modellen

Solidarisk lönepolitik och företagen. Diagram från Erixon (2018) 

Rehn-Meidner-modellen, utvecklad av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner på 1940-50-talen var en ambitiös konstruktion för en lönepolitik som skulle hänga ihop med en viss penningpolitik, en viss ekonomisk politik och en viss (aktiv) arbetsmarknadspolitik. Ett helhetsgrepp, och kanske något så ovanligt som en intellektuellas skrivbordskonstruktion som omsattes i verkligheten -- och fungerade.

Erixon 2008

Nationalekonomen Lennart Erixon från Stockholms universitet förklarar i början av en artikel i Cambridge Journal of Economics 2008 att "The aim of this paper is to evaluate the functioning of the R-M policy model in Sweden". R-M förespråkade en stram finanspolitik. Denna skulle hålla nere inflationen, och även lönekraven i goda tider -- å andra sidan skulle lönekraven stimuleras av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Denna hade i den tidiga R-M-modellen tre element. Ett, utbudspolitik: omskolning, yrkesutbildning och stöd för att flytta för jobb. Två, policies för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Tre, riktade efterfrågan-sida-policies för att öka efterfrågan på arbete i vissa regioner, branscher och företag. Rehn och Meidner ägnade mer uppmärksamhet åt mobilitetsfrämjande policies än åt jobbskapande policies. Arbetsmarknadspolitiken skulle upprätthålla full sysselsättning, bekämpa inflationen genom att hålla nere vinstnivåerna, och motverka inflationära flaskhalsar på arbetsmarknaden och stödja näringslivets strukturomvandlig. Den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken skulle samspela med den solidariska lönepolitiken. Denna beskrivs av Erixon som följer:

"A wage policy of solidarity—achieved by coordination of central wage negotiations—means equal pay for work of equal value irrespective of the profits of firms and industries. Wage differences should reflect objective differences in working environment and job content. In fact, solidarity wage policy is an instrument anticipating a long-run equilibrium in the perfect labour markets of orthodox economists.
According to the R-M model, the wage policy of solidarity is compatible with economic growth. Equal remuneration for identical jobs establishes cost pressure on low-productivity firms, requiring them to increase productive efficiency or die. The closure of inefficient firms enhances average productivity, both directly and indirectly, by freeing resources for the expansion of more dynamic firms. Furthermore, a wage policy of solidarity strengthens incentives for structural change by inducing larger profit differentials between industries and firms." (s. 369)

Erixon gör också en intressant kommentar om den solidariska lönepolitikens relation till inkomstfördelningen:

"The wage policy of solidarity is also supposed to hold back wage increases in profitable companies willing and able to pay higher wages. In fact, in the original R-M model, a wage policy of solidarity is the main instrument for preserving wage stability and preventing a further fall in profits shares of gross domestic product (GDP), after the initial profit squeeze, as a consequence of full employment policies." (s. 369)

R-M-modellens stora konkurren på 1950-talet var en keynesiansk politik med mer aktiv finanspolitik. Rehn och Meidner menade att deras egen modell var överlägsen för inflationsbekämpningen.

Under 1960- och 70-talen skedde en stor utjämning av lönerna i Sverige (s. 372). "Swedish wage equalisation supports the R-M view that wage structure can be influenced by solidarity wage policy secured by coordinated central bargaining." LO-SAF-förhandlingarna var centraliserade från mitten av 1950-talet till början av 1980-talet, och tjänstemännen gick med i samordningen i slutet av 1960-talet. Finanspolitiken var i allmänhet stram, och strukturomvandlingen av ekonomin snabb på 1960-70-talen. Sverige såg också den största minskningen av kapitalandelen av inkomster bland OECD-länderna, vilket underlättade för den solidariska lönepolitiken. (s. 372, ref till WP från 2005).

Från mitten av 1980-talet förbyttes utvecklingen vad gäller löner: lönespridningen ökade, om än inte lika mycket som i USA, och ens lön blev mer avhängig lönsamheten hos den egna arbetsgivaren (s. 373, ref Arai 1999; Hibbs och Locking 2000; Nordström Skans et al 2006). 1991-97 ökade lönespridningen kraftigt i en tid med stor arbetslöshet, vilket stämmer överens med R-M:s teori att svaga företag i tider med arbetslöshet inte kan hålla lönerna uppe. Sverige var också del av en internationell trend av större skillnader i produktivitet och löner mellan fabriker (Nordström Skans et al 2006). 1997-2004 ökade löneskillnaden mellan tjänstemän och arbetare, men den mellan arbetare i privat sektor var konstant (ibid). Hälften av löneökningarna för tjänstemännen var löneglidning. Kapitalandelen av inkomsterna har ökat kraftigt sedan 1970-talet, inte minst under 90-talskrisen. Att kapitalandelen ökat har antagligen i sig bidragit till större löneskillnader. Men Erixon sammanfattar sektionen: "However, despite continued increases in earning gaps from the middle of the 1980s, Sweden still appears to be a country of extensive wage equalisation." (375)

1960-73 var Sveriges Phillipskurva relativt positiv. 1974-79 var inflationen lite högre än OECD-snittet, men arbetslösheten låg. På 1980-talet var arbetslösheten fortsatt låg (ovanligt låg) medan inflationen var hög; på 1990-talet var utfallet tvärtom.

1984 var 5 procent av arbetskraften i arbetsmarknadsutgärder och -utbildning, men toppnoteringen kom faktiskt 1994 med 7,4 procent. Erixon menar att detta antagligen var en bra politik:

"A reasonable conclusion is that labour market policy has contributed to Sweden’s favourable trade-off between unemployment and inflation since the early 1960s. Comparisons with other OECD countries are inconclusive, but it seems that job turnover and regional mobility were relatively high in Sweden in the 1970s and 1980s (Nilsson and Zetterberg, 1987, pp. 35–52; OECD Economic Outlook, 1990, table 3.3, 1996, table 5.1). Furthermore, in the 1970s and 1980s, the Swedish Beveridge curve, that is the mapping between the number of vacancies and unemployed rates, was not only more favourable than in other OECD countries but was also shifting inwards.1 Swedish job turnover rates were also relatively high in the 1990s and 2000s (Gomez-Salvador et al., 2004, table 2)." (s. 376-377)

Men det är inte säkert att arbetsmarknadspolitiken var så effektiv. Sverige hade inte större regional rörlighet än vad USA eller grannländerna i Norden hade. Och statens utlägg på denna politik gick ner på 1980-talet. Men gränsdragningen mellan arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik är inte helt enkel. 1997-2002 genomgördes det "remarkable" kunskapslyftet, och omfattade under de första fyra åren 10 procent av arbetskraften. (Albrecht et al 2004). 1980-90-talens arbetsmarknadspolitik sänkte enligt Calmfors (1993) söktakten för jobb, och höjde produktlönerna. (s. 378) R-M-modellen sa heller aldrig att arbetsmarknadspolitiken skulle sänka jämviktsarbetslösheten. Men Erixon menar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken i alla fall förhindrade massarbetslöshet under 70-talskrisen och det tidiga 80-talet.

Kritiker av den solidariska lönepolitiken menar att minskningen av löneskillnaderna försvagat incitamenten att utbilda sig och arbeta hårt (Davis och Henrekson 1996; Henrekson 1997; Lindbeck 1997). Hibbs och Locking (2000) menar också att utjämningen sänkte produktiviteten i näringslivet. Andra kritiker har pekat på att utjämningen inte minskade löneglidningen så som det var tänkt. Det verkar vara så -- man lyckades inte etablera några allmänt accepterade "rättvisa löner" som skulle ha minskat problemet med löneglidning. (s. 379)

Utländska ekonomer som är positiva till R-M har utmålat svensk inkomstpolitik som lyckad. Rehn och Meidner var mer skeptiska till möjligheterna till en sådan, och Erixon menar att de har fått rätt. Under kostnadskrisen efter energikrisen 1973 försökte regeringen med Haga-samtalen föra en aktiv inkomstpolitik, men misslyckades. (s. 380) Erixon är kritisk till utländska betraktares bedömningar:

"Foreign economists probably overrate the wage-restraining capacity of the Swedish bargaining system (Jackman et al., 1990, pp. 477–83; Layard et al., 1991, ch. 9, table 2; Nickell, 1997, pp. 61–3; Nickell et al., 2005, pp. 7-8). They often refer to comparative studies of the 1970s and 1980s showing that product wages were highly responsive to changes in unemployment in Sweden. But the estimates for Sweden reflect frequent devaluations, leading to lower product wages, and the avoidance of open unemployment in the recessions through selective employment policy measures." (s. 380)

1990-talets socialdemokratiska regering förklarade det minskade lönetrycket med Rehnbergkommissionens lyckade medling. Men Erixon menar att det mer berodde på den ekonomiska krisen. Han menar att faktum att höga profiter sedan 1998 förenats med låga löneökningar, även under förhållanden med svaga fördelningsambitioner, skulle kunna tolkas som att inkomstpolitik (i detta fall Industriavtalet) funkar. Men han menar att det mer beror på att arbetslösheten fortsatte vara hög. Det kritiska testet för den nya inkomstpolitiska modellen, säger Erixon, kommer komma när arbetslösheten närmar sig efterkrigstidens låga nivåer.

I slutsatserna betonar Erixon att R-M-modellen aldrig implementerades fullt ut. Litteraturen fokuserar på att kritisera (eller prisa) effekterna av arbetsmarknadspolitiken och den solidariska lönepolitiken. Men modellen effekter på Sveriges makroekonomiska utveckling var antagligen inte så stora. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken höll nere arbetslösheten i recessioner och minskade utslagningen, och den solidariska lönepolitiken minskade löneskillnaderna. Politiken snabbade på strukturomvandlingen. Men en mer konsekvent implementering av R-M:s makropolitik hade gynnat svensk ekonomi, och Erixon menar att R-M-modellen är en potentiell tredje väg för europeisk ekonomisk politik, mellan den anglosaxiska modellen av flexibilitet och större löneskillnader, och den kontinetnala modellen av anställningsskydd och regleringar, också idag (2008).


Erixon 2018
Utländska betraktares utvärderingar av den nordiska modellen, säger Erixon i början till sin artikel från 2018, fokuserar oftast på välfärdsstaten (mest socialförsäkringar), omfördelande skatter, starka fack, och reglerade arbetsmarknader. Den makroekonomiska teorin (EB: finns det en sådan?) bakom modellen diskuteras mera sällan, menar Erixon, men nu på 2010-talet har heterodoxa ekonomer börjat intressera sig för denna fråga. Pollin (2012) och Storm och Naastepad (2012) ser de nordiska länderna som exempel på löneledd tillväxt.

Erixon menar att tre olika makroekonomiska teorier eller modeller kan sägas lika bakom nodiska modeller. (1) Rehn-Meidner-modellen från 1950-talet. (2) den norska/skandinaviska modellen om jämviktsinflation från 1960-talet, alltså Aukrust-modellen. (Fast i Sverige kallas den EFO-modellen, konstaterar Erixon.) (3) den danska flexicurity-modellen från 1990-talet. De norska och svenska modellerna ger varsin modell över hur de nordiska ekonomierna fungerar, samt rekommendationer för lönepolitiken (den norska modellen) eller både lönepolitiken och den ekonomiska politiken (den svenska modellen). Den danska modellen är mer en eklektisk blandning av olika element. Så här beskriver Erixon likhet och skillnad mellan den norska och den svenska modellen:

"The Swedish and Norwegian models alike stress the pivotal role of sectoral wage leadership and of collective wage negotiations. But the Norwegian model (labelled as the EFO model in Sweden) regards moderate inflation and stability in the distribution of national income between profits and wages as the prime goals of central wage negotiations, not wage equalization as in the Rehn-Meidner model. Moreover, productivity changes are given in the Norwegian model, not enforced by economic and wage policies as in the Rehn-Meidner model (Aukrust, 1970)." (s. 654)

Och så här förklarar han syftet med artikeln:

"This article focuses on the Swedish model, or more precisely, on the theory underly- ing the Rehn-Meidner model, in which macroeconomic stability, productivity growth and structural change are obtained by a high wage share of GDP and an equalization of labor incomes. The prime aim of this article is to give a more detailed (and formalized) picture of the macroeconomic theory underpinning the Rehn-Meidner model. The article elaborates the model’s description of a demand- and profit-led economic development and also of a wage-led, although demand-curtailing, strategy in line with the Rehn-Meidner policy program. The Rehn-Meidner theory is then compared with the theories of (functional) income distribution and growth in the Kaldor-Kaleckian tradition. /.../ The article finally surveys the merits and weaknesses of the Rehn-Meidner theory and the possible ways of updating it in light of reasonable objections and new economic circumstances." (s. 654-5)

I en fotnot konstaterar han att bland hans tidigare artiklar så utvärderar Erixon (2004, bokkap) och (2008, CJE -- den som jag skrivit om ovan) modellen i relation till mainstream-NEK och empiriska studier; Erixon (2010, JoEI) analyserar hur R-M-modellen implementerades; och Erixon (2011, EJotHoET) utvärderar modellens teoretiska rötter och hurpass unik den var från början. Det slutgiltiga målet med den nuvarande artikeln är att: "The ultimate aim of this article is to convince the reader that macroeconomics can be enriched by the inclusion of the Rehn-Meidner model." (s. 655)

R-M-modellen lanserades av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner i en rapport till LO-kongressen 1951. Den lanserades som ett alternativ till en keynesiansk approach där efterfråganstimulans håller uppe efterfrågan och sysselsättning, och aktiv inkomstpolitik håller nere löner och inflation.* Rehn och Meidner menade att efterfråge-stimulerade vinstökningar vilket skulle ge löneglidning, vilket skulle ge löne-pris-spiraler och inflation. Löntagare i sektorer utan löneglidning blir provocerade av andras löneglidning och arbetar för att nå ikapp, vilket ger löne-löne-spiraler, menade Rehn och Meidner redan i rapporten från 1951, och argumentet återkommer i senare skrifter av Rehn. "Rehn and Meidner maintained that wage drift cannot be prevented by collective wage restraint. Besides, in periods of extensive wage drift, individual trade "(656)

Höga vinster var enligt R-M inte bara skadligt genom att leda till inflation, utan också genom att ge lägre produktivitetstillväxt. Solidarisk lönepolitik skulle vara bra för produktiviten genom att slå ut de minst produktiva företagen, och istället stimulera de mest produktiva. Den stod dock inte för en utjämning av lönerna i största allmänhet.

I alla fall från 1960-talet menade Rehn och Meidner (Rehn 1969, kapitel i hyllningsbok till Erik Lundberg) att låga vinster skulle stimulera produktivitetstillväxten. Företag med låga vinster skulle vara mer benägna att introducera nya teknologier. För att inte sänka investeringstakten genom att förstöra företagens interna sparande, skulle vinstmarginalen vara stabil på lång sikt. (657-8)

Aktiv arbetsmarknadspolitik håller nere arbetslösheten och håller uppe lönerna, ger en lönerigiditet neråt. Men den ökar också arbetskraftens rörlighet. En generös a-kassa håller också uppe lönerna, och ger en trygghet åt arbetstagarna, som inte ska skyddas av en reglerad arbetsmarknad. Tryggheten skulle finnas i att få ett nytt jobb om man blev av med sitt, inte genom att aldrig bli av med jobbet. (s. 659)

På 1980-talet utvecklade Gösta Rehn en E-M 2.0. I denna, som utvecklades för en ekonomi med lågt kapacitetsutnyttjande och massarbetslöshet, fanns det plats för expansiv finanspolitik. Nu relaterade Rehn (1982, 1987) också till Kaldor-Verdoorn-teorin om sambandet mellan kapacitetsutnyttjande och produktivitet, som säger att när utnyttjandet är högt så ökar också produktiviteten.

Det finns, säger Rehn, en stark och en svag variant av R-M:s tillväxtteori. I den ursprungliga publikationen från 1951 försvarade de den svaga versionen: en utjämnande lönepolitik är förenlig med men inte nödvändig för tilväxt. (660) De menade att också stigande lönespridning kunde vara bra för tillväxt, i en Marshalliansk modell, där incitamenten som ges av löneskillnader får arbetstagare att flytta till mer produktiva företag och branscher. Detta skulle ge tillväxt, men inte lika bra utfall vad gäller rättvisa som R-M-modellen. De menade också att man kunde ha vinst-ledd tillväxt, men att detta också skulle ge problem med inflation. På 1960-70-talen började Rehn och Meidner argumentera för den starka versionen av tillväxtteorin, att fallande vinstmarginaler och utjämnade löner skulle stimulera produktivitet och strukturomvandling.**

I de tidiga åren, det sena 1940-talet och tidiga 1950-talet, utvecklades Rehn-Meidner-modellen i ett sammanhang av exportledd tilllväxt. Efterfrågan stiger, och lönerna också, lett av de ledande industrierna. (s. 661)

Så här förklarar Erixon sambandet mellan vinster och löner i R-M-modellen:

"A higher profit share, e.g. through a rise in (average) labor productivity or a strengthening of monopoly conditions, will generate higher wage claims on equity grounds (Rehn, 1987, pp. 65, 71). Furthermore in times of high profit margins, firms are more willing to offer unwarranted (‘X-inefficient’) salaries, e.g., to top executives (Rehn, 1987, p. 68; Hansen and Rehn, 1956, p. 89). In addition, as in later rent-sharing theories, an increase in average labor productivity will partly accrue to employees as an ‘institutional habit’ (Hansen and Rehn, 1956, pp. 89–90, 96–97). A Rehn-Meidner theory of a positive relationship between profit margins (independ- ent variable) and nominal wages can be reduced to a function where the rate of wage increases in the economy is ultimately determined by changes in aggregate product demand (leading to disequilibrium states of excess demand), autonomous (average) labor productivity and the degree of competition." (663)

Högre vinster ger också mer investeringar, inte minst genom att mängden kapital tillgängligt ökar.

"Rehn and Meidner wanted to replace (or at least control) a demand- and profit-led economic development by a strategy that can be classified as wage-led and demand- restricting. /.../ the model is an example of progressive supply-side economics." (664)

Erixon utvecklar lite mera tekniskt effekterna av solidarisk lönepolitik (och R-M:s finanspolitik) på företagen och på den aggregerade produktiviteten. (665-8) Den solidariska lönepolitiken stimulerar företagen att anamma arbetsbesparande teknologi, och utbildad arbetskraft.

Om den ekonomiska politiken i R-M-modellen säger han mest att den är stram, och att den solidariska lönen har en anti-deflationär effekt genom att hindra lönesänkningar. (669f)

Han går vidare med att jämföra R-M-modellen med Keynes modell. Det finns, säger han, slående likheter mellan R-M och Kaldors modell (Arnim och Barrales 2015, ROKE). Priserna ökar med efterfrågan, och prisutvecklingen kan så ses som indikator på efterfrågan i ekonomin (Skott 1989 IER, 2015 ROKE).  Vinster ökar sparandet och därigenom investeringar i båda modellerna. (671) Olikt R-M teoretiserade Kaldor konjunkturcykler. De skiljer sig åt genom att hos Kaldor så är investeringsandelen oberoende av vinstandelen. Tvärtom så är det variationer i investeringsandelen som styr vinstandelen: mer investeringar ger, enligt Cambridge-skolan som Kaldor var en del av, högre priser, mer vinster och lägre konsumtion. (673) Erixon menar att Kaldors modell jämfört med R-M:s har några brister. T ex så tar den inte in offentligt sparande, som hos Rehn och Meidner är en möjlig källa till investeringar. Den beaktar inte heller den möjliga (positiva) effekten av en minskning av vinsterna på produktiviteten som Rehn och Meidner diskuterar. (I en fotnot konstaterar Erixon att Kaldor själv på en konferens i Stockholm i mitten av 60-talet erkände att R-M hade en intressant teori om hur en profit squeeze skulle gynna produktiviteten.) Kaldors uppfattning av (nominal)lönernas bestämning inkluderar inte någon möjlig effekt av arbetskraftsbrist eller variationer i sysselsättning. Därför var han mycket mer optimistisk än vad R-M var om inkomstpolitikens möjligheter. (673f)

I nästa sektion jämför Erixon Rehn-Meidner-modellen med Kalecki. Hos Kalecki drivs ekonomin av efterfrågan, och framför allt av investeringar. Kaleckianer är oeniga om huruvida efterfrågan är löne- eller vinstledd. Men Kalecki och R-M är eniga -- i kontrast till Kaldor -- om att sysselsättningsgraden/arbetslöheten är en viktig bestämningsfaktor för lönerna. Liksom hos R-M är företagens sparande viktigt för investeringarna. Men liksom Kaldor byggde Kalecki mer en helhetsmodell av ekonomin, inklusive konjunkturcykler. I Kaleckis modell råder mark-up pricing -- detta utesluts inte av R-M, men finns inte med. (675f) Så här utvecklar Erixon rollen för vinstandelen hos Kalecki:

"The emphasis on the importance of capacity utilization for output growth and investment in the Kaleckian theories shows that profit margins have no sovereign role here as in the Rehn-Meidner theory for a demand- and profit-led economy. In fact, Kalecki generally assumed that changes in profit margins have a neutral effect on total (real) profits (and the aggregate rate of profit) in the economy. If wage-earner saving is insignificant, the rise in profits through a higher markup is fully compensated by a fall in profits through the associated reduction in aggregate demand. In the Goodwin- Kalecki models, functional income distribution does matter for profitability and there- fore for GDP growth and investment together with capacity utilization. A recovery is profit-led in the sense that a higher profit share will stimulate investment and output and also have a positive effect on capacity utilization in the economy (Barbosa-Filho and Taylor, 2006, pp. 392–99). However, the neo-Kaleckian models under discussion depart from the Rehn-Meidner analysis of a demand- and profit-led economy (and also from the Kaldorian theories) by assuming that the profit share will increase in the early recovery by demand-induced increases in productivity growth, not by higher producer prices. Kalecki and the neo-Kaleckians refer to a Kaldor-Verdoorn mecha- nism—high capacity utilization makes it possible to raise productivity growth by the importance of static and dynamic scale advantages. In Kalecki’s works, productivity growth also varies positively with aggregate demand through labor hoarding (Barbosa- Filho and Taylor, 2006, p. 398).
Notwithstanding the Kaldor-Verdoorn mechanism, the profit share does not show a procyclical pattern in the Kaleckian models as in the Rehn-Meidner model. A tendency to procyclical profit shares will appear in Kalecki’s theory through a countercyclical change in unit variable costs or in fixed costs in relation to variable costs (see labor hoarding).19 Furthermore, Kalecki made some references to ‘cut-throat’ competition in depressions. Yet, the markup generally moves countercyclically in his theory because of variation in labor strength (Kalecki, 1965 [1954], pp. 17–18, 30–31). Many neo- Kaleckian models have had the ambition to explain the counterclockwise movement in the labor share in large OECD countries (Barbosa-Filho and Taylor, 2006)." (676)

En del neo-kaleckianska ekonomer menar att en högre löneandel kan gynna tillväxten inte bara genom Kaldor-Verdoorn-effekten och trots de negativa effekterna på vinsterna på kort sikt (Erixon 1987; Storm och Naastepad 2012; Hein 2016). Detta genom att öka konsumtionen, eftersom löntagare konsumerar mer och sparar mindre av sin inkomst än vad kapitalägarna gör. Därmed kan man ha löneledd tillväxt, och det skiljer sig från Rehn-Meidners tänkande:

"Despite the disequilibrium approach, the Rehn- Meidner theory downplays the possibility of stagnation, even in an economy without the recommended program, especially by references to forced productivity changes and innovations. Furthermore, the Rehn-Meidner policy program, which can be clas- sified as wage-led in many respects, does not advocate a higher wage share to stimu- late aggregate demand. An important intermediate goal of the original Rehn-Meidner model was actually to restrain private consumption, primarily by VATs, and, gener- ally, to create a deflationary tendency in the medium term in order to obtain price stability and high productivity growth. The 2.0 version of the Rehn-Meidner model incorporates the Kaldor-Verdoorn Law. But the model still keeps a distance from the neo-Kaleckian recommendation of a change in functional income distribution favoring labor. A higher wage share through labor militancy and unconditional expansionary macroeconomic policy measures is a threat to price stability and international com- petitiveness. Rehn maintained in the 2.0 version that a reduction in unemployment, strengthening the bargaining position of labor, must be the joint product of expansion- ary macroeconomic policies, incomes policy and extensive ALMP programs including marginal employment subsidies. His main argument for squeezing profit margins (and for public saving) was still to prevent wage-wage-price races, not to stimulate private consumption and, thus, aggregate demand (Rehn, 1982, pp. 2, 44)." (s. 677)

Kaleckianerna och R-M skiljer sig också åt i sin syn på lönens bestämningsfaktorer: R-M har en större betoning på marknadsfaktorer.

I slutsatserna betonar Erixon att Rehn-Meidner-modellen är ett imponerande bygge. Den var politiskt viktig, och fortsätter i förlängningen också att vara det:

"The Rehn-Meidner model was actually a forerunner of the Scandinavian inflation model (the Aukrust-EFO model) where wage increases in the exposed sector, reflecting a superior productivity performance (in value terms), are spread to the ‘sheltered’ sector (Erixon, 2004, pp. 85–88). Wages are still determined in this way, not only in the Nordic countries but also in Austria, the Netherlands and Germany (OECD, 2012)." (s. 678)

Betoningen på att lönepress kan öka produktiviteten har också fått stöd i ekonomisk-historiska studier som Robert Allens, menar Erixon. Deras para-Schumpeterianska analys av innovation och produktivitet står sig också. Den mest intressanta kritiken mot deras modell är, menar Erixon, den som Erik Lundberg (1950, 1985) riktade redan tidigt, och som siktar in sig på att den sänkning av vinsterna som R-M eftersträvade kan skada investeringarna.*** Kritiker som Davis och Henrekson (1996) och Bergh (2004) menar också att modellen skadat nya företags etablering och expansion i Sverige. LO själva säger idag (2015) att R-M-modellen inte vore möjlig att använda idag, eftersom vinstandelen är internationellt bestämd. Ett svar på kritiken att sänkta vinster sänker investeringarna, är att R-M ville att vinstandelen skulle vara stabil på längre sikt. Men där finns några teoretiska problem i modellen. Ett är den solidariska lönepolitikens behandling av de mest produktiva företagen. T ex så kan de anställda där mobilisera för att öka sina löner mer, och göra uppror mot den solidariska lönepolitiken. Det kan i sig starta löne-löne-pris-spiraler (Uddén-Jondal 1993).

Erixon avslutar sin artikel från 2018 med att skissa på hur R-M-modellen skulle kunna uppdateras för vår tid.****

Referenser

Lennart Erixon (2008) "The Swedish third way: an assessment of the performance and validity of the Rehn–Meidner model", Cambridge Journal of Economics

Lennart Erixon (2018) "Progressive supply-side economics: an explanation and update of the Rehn- Meidner model", Cambridge Journal of Economics.

Fotnoter
* I en för mina syften intressant fotnot konstaterar Erixon att Sverige liksom de övriga nordiska länderna idag har en inkomstpolitik: "However, today, all Nordic countries have incomes-policy arrangements where central agreements for the exposed (manufacturing) sector are wage leading without any direct government intervention (Dølvik et al., 2014).".
** T ex i Rehn, G. 1977B. Finansministrarna, LO-ekonomerna och arbetsmarknadspolitiken [The Secretaries for the Treasury, the LO economists and the labour market policy], pp. 201–27 in Ekonomisk debatt och ekonomisk politik—Nationalekonomiska föreningen 100 år, Swedish Economic Association, Stockholm, Norstedts.
*** Referenserna till Lundberg är: ‘Lönepolitik under full sysselsättning’, Ekonomisk Tidskrift, 1950, vol. 52, no. 1, 44–61, och Lundberg, E. 1985. ‘The rise and fall of the Swedish model’, Journal of Economic Literature, vol. 23, no. 1, 1–36
**** I sammanfattningen gör han en intressant historiografisk anmärkning om hur ekonomer idag förhåller sig till Rehn och Meidner. "Today, the Rehn-Meidner model has not only a peripheral but also an unclear posi- tion in macroeconomics. Post-Keynesian economists are intimidated by the original model’s restrictive macroeconomic policy and skepticism towards incomes policy. At the same time, they have been attracted by the Rehn-Meidner idea that small wage gaps and low profits have a positive effect on productivity growth and innova- tions. Mainstream economists have had difficulties in defining the status of Rehn and Meidner in relation to the great economists in the Stockholm School tradition." (s. 685)

Slutade 1980-talets Norge att vara ett klassamhälle?

I början av 1980-talet var Sverige som mest jämlikt sett till inkomstfördelningen, mätt med Gini-koefficienten eller de tio procenten med högst inkomsters andel av de totala inkomsterna. Så här i efterhand kan vi se att Sverige och de skandinaviska länderna i början av 1980-talet i princip uppvisar de mest jämlika inkomstfördelningarna som har uppmätts. Det är ju intressant att fundera på hur folk som var med då tänkte på detta medan det höll på. Därför är det väldigt intressant att tre norska sociologer, Colbjørnsen, Birkelund och Hernes år 1987 publicerade en studie där de hävdade just att klass-samhället var på väg att förvinna i Norge. Deras bok hette Klassesamfunnet på hell, och trettio år senare återkommer sociologerna Maren Toft och Magne Flemmen till denna studie och frågar sig: "Var klassesamfunnet noen gang på hell?" 

Colbjørnsen, Birkelund och Hernes var förstås inte unika i att ifrågasätta klassbegreppets relevans på 1980-talet. Daniel Bell hade bland sociologer fått före med sin teori om det postindustriella samhället (1973); Zygmunt Bauman hävdade 1982 att klassbegreppet döljde mer än det belyste, Ulrich Beck menade 1986 att "risksamhället" var en modernitet som gick "bortom klass och status". Analyserna var olika men man menade att den industriella produktionen var mindre viktig nu, och att klassidentet och klassröstning blivit mindre viktigt.

CBH menade att Norge 1987 inte var något klassamhälle, i bemärkelsen att «spenningsforholdet mellom klassene er den viktigste drivkraften bak fordelingsmønstre, sosiale konflikter og sosial endring» De menade att «selv om klassegrensene gir opphav til økonomisk ulikhet av et visst omfang, kommer en stor del av klasseskillene til uttrykk som forskjeller mellom kjønn, yrker og utdanningsgrupper». Underlaget för detta argument var multipla regressionsanalyser där de kunde visa att klasstillhörighet som bestämningsfaktor bakom inkomst förlorade i signifikans när man kontrollerade för yrke och utbildning.

Referens

Maren Toft och Magne Flemmen, "Var klassesamfunnet noen gang på hell?", Norsk Sosiologisk Tidsskrift Årgang 3, nr. 2-2019, s. 137–155

Rentier-ekonomins slut: Paris 1842-1957

2014 publicerade de franska ekonomerna Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal en artikel om rentier-ekonomin i Paris 1872-1927. 2018 kom de med ett nytt papper i ämnet, publicerat i World Inequality Database-working paper-serien. Vad är då nytt i studien från 2018, jämfört med den från 2014?

De börjar från en mycket liknande punkt. En rentier definieras -- av praktiska mät-skäl tror jag -- som en person som ärver mer än han eller hon sedan lämnar efter sig. I 1800-talets ekonomiska miljö av långsam tillväxt och låga skatter kunde en rentier reproducera sin livsstil för sina barn även om han varje år konsumerade motsvarande 45 gånger en genomsnittlig arbetarinkomst, och själv inte arbetade. Detta upphörde runt år 1920. Det finns tre konkurrerande förklaringar till det, säger PPVR: 1) kapitalförstörelse genom WW1, Depressionen och WW2. 2) progressiv beskattning. 3) att löner ökade mycket snabbare än kapitalinkomster.

PPVR testar förklaringarna med sin databas för Paris från 1842 och framåt. De skapar en modellekonomi där de gör kontrafaktiska simuleringar. Varje person som får ett arv antas leva i 30 år efter att ha fått arvet. Hen betalar den gällande arvsskatten, tjänar varje år genomsnittlig avkastning på kapital, får genomsnittliga kapitalvinster (capital gains), och betalar rådande kapitalinkomstskatt för detta. När hen dör lämnas den resulterande förmögenheten över till ett barn, med målet att barnet ska kunna leva samma rentier-livsstil som föräldern gjort. (s. 4)

I den nyare studien lägger de till sex nya studerade år, från 1932 och framåt till 1957. De nyare data, efter 1927 där det förra pappret slutade, visar att i takt med att förmögenhetsojämlikheten minskade, så minskade också arvens storlek. Och med detta skedde något fascinerande: "Rentiers did not disappear, they just became poor." (s. 7)

Modellen kommer mycket ut ur Pikettys bok från 2014 tror jag att det är rimligt att säga, det är mycket r-g. När de ska motivera varför de jämför en rentiers kapitalinkomst med en genomsnittlig arbetsinkomst (s. 10-11), gör de det på ett intressant sätt tycker jag. Ett, de menar att genomsnittlig arbetsinkomst är ett bra sätt att i mikro-data-miljön de jobbar i, fånga g ur makro-modellen r-g. Två, för att diskutera ojämlikhet är genomsnittlig arbetsinkomst ett bra mått: att säga att någon har en kapitalinkomst som är 30 gånger större än en genomsnittlig arbetarlön är mer meningsfullt än att säga att personen tjänar 38 250 francs i 1912 års priser. Och till slut, i alla fall genom 1800-talet anställde rika människor många personer: betjänter, kockar och hembiträden (Hoffman et al 2002).

Referenser

Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal, "The End of the Rentiers: Paris 1842-1957", WID.world working paper No 2018/1. Paris: World Inequality Database.

Ärvd och förvärvad förmögenhet: Paris 1872-1927

Många studier av inkomstfördelningens utveckling ser framför allt på toppinkomsttagarna, och relaterar deras inkomster till nationalinkomsten. Så till exempel Bartels (2019) om Tyskland och de andra studierna i mitt föregående inlägg. Ett annorlunda angreppssätt till frågan om den ekonomiska ojämlikheten i 1900-talets början tas av Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal i en studie publicerad i Explorations in Economic History år 2014.

Deras studie bygger på material från den franska arvsskatten. De har tidigare arbetat med detta material, samlat in information om arv i Paris för ett antal år från 1807 till 1902, vilket de länkade till nationella samples och tabuleringar om arv, i en studie av förmögenhetsfördelningen i Paris och Frankrike sedan 1807. I studien från 2014 använder de ett dynamiskt inslag i de franska arvsuppgifterna: att man listade inte bara förmögenheten för den som gick bort (dvs hur mycket hans eller hennes barn skulle få ärva), utan också, för gifta personer, hur mycket hen en gång i tiden själv hade ärvt. Till studien från 2014 gick de tillbaka till arkivet och samlade in fler arvsskatteuppgifter från 1872, 1882, 1892, 1897, 1912, 1922 och 1927. De har samplat alla ur gruppen de rikaste 2 procenten, hälften av nästa 4 procent, en fjärdedel av nästa 8 procent, och en åttondel av resten av de som gått bort med någon förmögenhet.

De använder historiska data om aktier för att beräkna avkastningen på aktie-ägande, data om statsobligationer för avkastningen på obligationer, och skattemyndigheternas antagande för avkastning på fastigheter.

1912 var det genomsnittliga arvet i toppdecilen av arv 130 000 francs, och i toppercentilen var det 2,4 miljoner francs. Nationalinkomsten per capita 1912 var 1500 francs, och genomsnittlig arbetsinkomst var 1000 francs. Med en avkastning på 4 procent, skulle ett arv på 2,4 miljoner francs ge en årlig inkomst om 100 000 franc, alltså 100 gånger mer än den genomsnittliga lönen. (s. 30) Detta medan toppercentilen av löneinkomster bara var 10 gånger snittlönen. Förmögenhetsojämlikheten i Paris var mycket hög: toppercentilen ägde 52 procent av förmögenheterna 1872 och 63 procent 1912, minskade efter WW1, men var fortfarande 58 procent år 1927. Mellan 1912 och 1927 ökade konsumentpriser med 500 procent medan priset på fastigheter och värdepapper bara ökade 200 procent.

Rika parisares portföljer var sofistikerade. Andelen fastigheter var ungefär en tredjedel, varav ungefär 20 procent fastigheter i själva Paris, och 10 procent utanför staden. 1912 var 20 procent "equities", 18 procent privata obligationer, 14 procent statsobligationer, och 9 procent andra finansiella tillgångar inklusive sparkonton och kontanter. (s. 31) Liksom de rika britterna studerade av Scott och Walker (2020), var utländska finansiella tillgångar en viktig del av förmögenheten i Paris: 20 procent år 1912.

Två tredjedelar av de som gick bort i Paris hade noll eller nära noll förmögenhet. En tiondel av befolkningen var rentiers, men eftersom så få alls hade förmögehet, stod rentiers för en stor del av den totala förmögenheten: ungefär 60 procent. Det ser vi i figur 4 nedan. Deras definition av rentiers är de som lämnar mindre tillgångar när de dör, än vad de ärvde: de har alltså under sitt liv sedan arvet konsumerat mer än de tjänat.

Förmögna icke-rentiers, sparare, hade bara ärvt en fjärdedel av sin förmögenhet, resten hade de själva arbetat ihop till, säger PPVR ("the other three quarters came from labor earnings", s. 34). Här undrar jag dock hur de tänker om skillnaden mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst. Man kan väl ha haft stora kapitalinkomster i sitt liv utan att ha ärvt kapital? Jag tänker mig det som ett möjligt tredje sätt att bli rik, kanske "spekulant" eller "entreprenör" istället för rentier eller sparare. Alternativet entreprenör dyker upp lite längre fram i pappret (S. 37) men inte riktigt i bemärkelsen jag tänker på.

Rentiereer var äldre än befolkningen i allmänhet, visas i figur 6 för år 1912. Här undrrar jag om den möjliga spänningen mellan rentiers höga ålder å ena sidan, och deras stabilitet som andel av befolkningen å andra sidan. Fylls gruppen då ständigt på? Det antar jag med tanke på stabiliteten i figur 4 ovan.

PPVR hittar i alla fall förändring efter 1912. Från 1872 till 1912 var rentier-samhället "self-sustaining", på så sätt att de rikaste av rentierer lämnade tillräckligt mycket förmögenhet till nästa generation så att också de kunde leva på samma levnadsstandard, ungefär 90 gånger den genomsnittliga inkomsten. Men rentiers som dog efter 1920 och hade konsumerat så mycket, lämnade bara tillräckligt till sina arvtagare så att de skulle kunna konsumera 30 gångerden genomsnittliga arbetsinkomsten varje år. Nedgången syns i Figur 7.

Då underskattar detta ändå förändringen genom att alla beräkningar i pappret är utan att beakta skatter. före 1914, säger författarna, är det ett helt okej antagande: arvsskatten var som mest 5 procent, och det fanns ingen inkomstskatt. Men på 1920-talet tilltog både arvsskatten och skatter på kapitalinkomster (s. 39).

I slutsatsdiskussionen har de en intresssant diskussion om Paris under denna period som studieobjekt.

"we focus on Paris not just because its data are excellent, but also because it offers a spectacular illustration of what a rentier society looks like. There are good reasons to believe that the results would not be radically different in today's France or U.S., or in the past in many places. Paris will also prove to be an excellent laboratory for studying the massive decline in inequality that arose following the Great Depression. That is a problem we fully intend to tackle but which could not be addressed here for lack of space." (s. 39)

Referens

Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal (2014), "Inherited vs self-made wealth: Theory and evidence from a rentier society (Paris 1872–1927)", Explorations in Economic History 51: 21-40.

Sociala konsekvenser av pest och kolera

Pest eller kolera? Historikern Samuel Cohn, professor vid universitetet i Glasgow, har forskat om båda.

Cohn 2007: pest

I sin artikel "After the Black Death: labour legislation and attitudes towards labour in late-medieval western Europe" från 2007 diskuterar Cohn ekonomiska effekter av Digerdöden. Han kritiserar den tidigare litteraturen för att inte ha tagit ett jämförande perspektiv. Han refererar fallet Holland där en rad forskare har sett rötterna till ekonomisk framgång i att pesten drabbade regionen relativt lindrigt, jämfört med södra Nederländerna. Anledningen, enligt dessa forskare (från 1970-80-talen), till att det gav ekonomisk framgång, var att större befolkning gav lägre löner, vilket gav ett ekonomiskt uppsving. Medan van Bavel och van Zanden i en artikel anför en rätt annorlunda tolkning av förloppet: relativt lindrigt drabbat av pesten ja, men lönerna steg ändå, vilket ledde till en mer kapitalintensiv produktion, vilket var bra för den ekonomiska utvecklingen. (s. 458-459) Och i Böhmen har man sett det på ett annat sätt. Också Böhmen drabbades relativt lätt av pesten, men ingen har menar att det ledde till en positiv utveckling -- tvärtom stagnerade regionen efter 1350.

Det behövs mer forskning om pestens sociala konsekvenser, säger Cohn -- Putnams verk från 1908 om Englands Ordinance of Labourers anses fortfarande vara ett standardverk -- och framför allt så behövs det jämförande forskning. Han klagar också på bristen på jämförelser mellan regioner inom England, och inom Frankrike. (s. 461ff) Och för den delen mellan Aragonien och Kastilien.

Han lägger fram en radda exempel på olika policies i olika regioner, och övergår därefter till att göra samma sak för städer och stadsstater. (s. 465ff) Framför allt så verkar han ha gjort arkivforskning om Florens. Andra italienska städer, säger Cohn, förde dock en annorlunda politik än vad Florens gjorde. (s. 474-5) När han ska gå vidare till Europa norr om Alperna börjar han med en hjälpsam sammanfattning, i kontrast till det tidigare smattrandet av exempel:

"While the French and Spanish laws concentrated on urban labour and prices of commodities produced in cities, those in England and Florence focused on rural labour and for the most part on the lower rungs of that labour force. Perhaps more than economic rationale or demography, politics may have played a larger role in determining who might benefit or suffer from a government’s particular vision of the rightful order of things and the ‘just price’." (s. 475-6)

Han menar att vem som var representerad politiskt spelade roll:

"No matter how harsh Florence’s governing elites (ottimati) may have been in their efforts to reduce the power of lower guildsmen and artisans without guild representation (sottoposti or the popolo minuto), the Florentine councils of the Popolo and the Comune, where at least some lower guildsmen sat, appear to have influenced economic policy in the wake of the plague. These city councils granted protection to a large spec- trum of the urban labouring and artisan classes at the expense of those who worked the land." (476)

England införde mer förtryck av lantarbetarna, och C förklarar skillnaden mellan detta och Florens med att italienska stadsstater hade svårare att kontrollera befolkningen -- införde man för förtryckande regler, kunde de helt enkelt vandra bort genom bergen till en annan stadsstat. Men skillnaden mellan Aragonien (färre regleringar) och Kastilien (fler regleringar) går inte att förklara på det sättet, liksom skillnaden mellan Siena (färre) och Venedig (fler).

Slutsatsen blir att inga generella ekonomiska eller demografiska lagar kan förklara den variation som vi känner till i politiska konsekvenser av Digerdöden. (s. 479) Men Digerdöden och dess konsekvenser var en omvälvande upplevelse. Överklassens författare och lagstiftare uppfattade att de arbetande klasserna blev olämpligt anspråksfulla:

"Like elite lay and ecclesiastical writers, the laws alleged that labourers now ‘demanded quality wines and meats beyond their station’. For these elites the world had suddenly been turned upside down: to quote a Florentine decree of 9 October 1348: ‘while many citizens had suddenly become the poor, the poor had become rich’." (s. 480)

Frågan är om detta var sant på ett materiellt plan. Enligt Munro snarast föll reallönerna i Englandoch Nederländerna. De som tjänade mest decennierna efter digerdöden i England var enligt Hilton de som påståtts förlorat mest: adliga jordägare, genom ‘a general seigneurial reaction’. (s. 481)


Cohn 2017: kolera
I det tidiga 1830-talet och vid andra tillfällen under 1800-talet utbröt kolera-epidemier och med dem, upplopp mot personer och grupper som på ett eller annat sätt ansågs skyldiga för sjukdomen. Bara i Storbritannien mellan november 1831 och januari 1833 utbröt 72 sådana upplopp. Men -- och vi känner igen Cohns analytiska grepp från pest-artikeln -- forskare från olika länder har anfört lokala-nationella specifika skäl för upploppen och deras förlopp. Så anförs i Ryssland den brutala regimen som utlösande faktor för upploppens allvar, medan i Frankrike det motsatta anförs: regimens svaghet 1830-31. (s. 163-4)

Upploppen riktades mot allt möjligt, men inte minst mot sjukhus och läkare, som av religiösa och andra fördomar kunde anses skyldiga för sjukdomen. Konspirationsteorier om att läkare, staten och andra offentliga organ förgiftade folk, grasserade.

Vid nästa stora kolera-våg, 1848-49, gjordes inte alls lika mycket upplopp som 1830-34. Detta trots att den var än mer dödlig, och inträffade under en socialt och politiskt  revolutionär period. Cohn har t ex bara hittat fyra upplopp i Storbritannien: ett på Irlands västkust, två i skotska fiskebyar, och ett i en småstad i Devon. (s. 169)

En existernade förklaring till den minskade användningen av våldsamheter i samband med epidemier har förklarats med medicinska framsteg: att man inte gör upplopp mot en epidemi vars orsaker är vetenskapligt klargjorda. Men Cohn pekar på att i Ryssland och Italien så blev upploppsintensiteten än värre under det senare 1800-talets kolera-epidemier. T ex så utbröt i Ryssland i 1890-talets början enorma upplopp. (170-2) Och i Italien:

"From its next cholera epidemic in 1867 to its last major one, of 1910–11, the old mythologies of physicians, hospitals, and the state engaged in purposeful poisoning re-ignited grisly collective violence from workers, agricultural labourers, and impoverished women and children." (172)

Efter beskrivningar av de italienska upploppen, pekar Cohn på vad han menar är en paradox: i varje kolera-upplopp var det småbönder, arbetare och fattiga som deltog mest, men ändå så har upploppen inte tolkats ur ett klass-perspektiv. I alla fall inte av Marx och Engels, som ändå levde igenom år av intensiva epidemier. I Engels Den arbetande klassens läge i England nämns kolera bara två gånger, båda gångerna som resultat av de svåra boende-förhållandena. I den voluminösa korrespondensen mellan Marx och Engels dyker sjukdomen bara upp ett fåtal gånger -- detta trots att Marx under epidemin 1854 bodde i Soho i London bara ett par hundra meter från den berömda brunn som doktor John Snow identifierade som sjukdomens spridningsursprung i stadsdelen. Efter att tidigare ha förklarat koleran med dåligt boende så snappade Marx i alla fall upp Snows banbrytande insikt om vattnets betydelse:

"London, 22 September 1854: The cholera epidemic, now much abated, is said to have been particularly severe in our district because the sewers made in June, July and August, were driven through the pits where those who died of the plague 1668 (? I think) were buried." (cit 176)

Skulle kolera-upploppen då kunna ses som klasskamp? De handlade, erkänner Cohn, inte om att ta kontrollen över produktionsmedlen eller något liknande klassiskt marxistiskt. Till och med på Sicilien 1837, när kolera-upplopp sammanföll i tiden med befrielsekamp mot bourbonerna, undgicks sammanblandning mellan de två typerna av konflikt. Men, säger han (kanske lite sökt), marxistiska historiker har sedan 1970-talet breddat perspektiven på klasskamp. Till exmpel med Eric Hobsbawms forskning om "primitive rebels" och "social banditry". Det hela känns dock rätt halvhjärtat och ofärdigt: visst visar han på att det fanns ett klass-element i upploppen och konflikterna i vilka som deltog, vilket gör ett klass-perspektiv på skeendet relevant (varför var fattiga mer benägna att ta till våld?), men jag kan inte se att det automatiskt skulle ge en relevans i att se på det som klass-kamp. Det resonemanget för Cohn verkligen inte i hamn.

Referenser

Samuel Cohn, "After the Black Death: labour legislation and attitudes towards labour in late-medieval western Europe", Economic History Review 2007.
Samuel Cohn "Cholera revolts: a class struggle we may not like", Social History, 2017.

Ny toppinkomstforskning, ca 1870-1950: Tyskland, Norge, England

Från den ymniga toppinkomstlitteraturen (översikt t ex här, blogginlägg från 2012) vet vi nog nu att de flesta industriländer hade en extremt ojämlik inkomstfördelning i början av 1900-talet, och att det skedde en kraftig utjämning ungefär från 1910-talet till och med 1970-talet. Timingen verkar vara lite olika i de olika länderna, och forskarnas föredragna förklaringar varierar också, mellan krigens förstörelse, till krigens ökade sociala solidaritet och beskattningspolitik, till mer politik rakt av, eller facklig styrka, eller ekonomisk omvandling.

Men vi har nog alla i bakhuvudet en bild av: hög ojämlikhet i början av 1900-talet, sedan en U-kurva där ojämlikheten minskar och bottnar runt 1980, och sen ökar igen (och orsakerna till ökningen sedan 1980-talet är förstås en debatt i sig).

Nu, upplever jag, är litteraturen om 1900-talets första hälft inne i en ny fas. Efter Piketty och Saez banbrytande arbeten i början av 00-talet, och de många replikationerna av dem för olika länder, så måste ny forskning på ämnet tillföra något nytt: större detaljer i datat, mer sofistikerade metoder, större förklarande ambitioner. Detta blogginlägg kollar på tre nyare studier, från i år eller förra året, om Tyskland, Norge och England, och funderar lite på vart litteraturen är på väg. Jag fokuserar på diskussionen om perioden ca 1870-1950 och inte diskussionen om utvecklingar idag.

Tyskland: Bartels 2019

Nationalekonomen Charlotte Bartels ger i sin artikel i Journal of Economic History från förra året de första serierna över inkomstfördelning i Tyskland hela vägen sedan 1871. "I revisit and substantially revise previous research by Siegfried Geisenberger and Heinz Müller (Die Einkommenstruktur in verschiedenen deutschen Ländern, 1874–1914, 1971) for the pre-WWI period and Fabien Dell (2005, 2007) for the period of 1891 to 1998." Dells serie för Tyskland före 1918 omfattade bara Preussen (och missade därmed 40 procent av den tyska befolkningen), medan Bartels har data för Preussen, Sachsen och sex andra delstater. Att Dell bara kollade på Preussen gjorde också att han överskattade ojämlikheten i det sena 1800-talet, eftersom särskilt många toppinkomsttagare bodde just i de industrialiserande delarna av Preussen. Inkomstskatter infördes relativt tidigt i tyska delstater: 1869 i Hessen, 1874 i Bremen, 1874 i  Sachsen, 1881 i Hamburg, 1884 i Baden, 1891 i Preussen, 1905 i Württemberg, och 1912 i Bayern. (s. 673) Delstaternas statistikavdelningar började också publicera tabuleringar över skattebetalarna; av 39 delstater hade 27 inkomstskatter (oklart datum), men det är bara de sju ovan nämnda som publicerade tabuleringar (som behövs för att beräkna inkomstojämlikheten). De åtta omfattar dock 90 procent av den tyska befolkningen år 1871. Skattesystemen såg en del (för historikern) irriterande reformer, som att 1920 års inkomstskattereform införde direkt lönebeskattning från löneutbetalningen och därmed tog bort behovet av en skattedeklaration för de som bara hade löneinkomster, vilket till exempel omfattar, säger Bartels, percentilerna 90 till 95 i inkomstfördelningen. Därför kan inte Bartels beräkna toppdecilens andel av inkomsterna för 1920-talet, utan bara topp 5 procentens andel. För 1949 till 1989 är det Västtyskland (BRD) som Bartels studerar. Bartels använder, i Pikettys (2001, 2003) efterföljd, Pareto-interpoleringar för att beräkna inkomsterna för de relevanta grupperna, som toppdecilen. Hon har ett intressant men tekniskt resonemang om hur detta funkar. (676-677)

"Online Appendix Tables A.1 and A.2 show estimated average incomes and thresholds. As can be seen from Equation (2), the total number of tax units and the total income are crucial for determining the income share of a fractile. The total number of tax units is constructed according to the bottom-up approach for the period 1871–1918 and according to the top- down approach from 1925 onwards. The bottom-up approach adds the (estimated) number of tax-exempt to the number of taxpayers documented in the income tax statistics. The top-down approach draws on official population statistics and obtains total tax units as the sum of the number of married couples and singles minus the number of children. The sources and methods used to construct the reference total tax units are described in the Online Appendix, Section C. For the computation of reference total income, I also adopt a bottom-up approach for the 1871–1918 period and a top-down approach from 1925 onwards. The bottom-up approach adds (estimated) income of tax-exempt individuals to taxpayers’ income as documented in the income tax statistics. The top-down approach draws on national accounts and obtains the reference total income as a fixed share of private household income. Sources and the construction of the reference total income are described in the Online Appendix, Section D. " (s. 677)

Resulterande estimat för de tio procent rikastes inkomstandel ser ut så här:

Vi ser en långsamt ökande trend 1870-1910. 1871 drar toppdecilen in ungefär 37 procent av de totala inkomsterna, och 1910 ungefär 40 procent. Under första världskriget finns det en spik, precis som i Sverige, och under 20-talet en mycket kraftig minskning, ner till ungefär 32-33 procent före Depressionen. (Jfr mitt inlägg om löner och investeringar i Weimar-republiken.) Under Hitler ökar de rikas andel, medan den minskar efter kriget. SEn ökar den faktiskt under 1950-60-70-talen, vilket förvånar mig mycket. Bartels förklarar spiken under WW1 med profiter i krigsindustrier och i bristbranscher mera generellt. Detta går emot Ritschls (2005) revisionistiska analys mot Kockas och andras klassiska analys av krigstids-profitörer. (Baten och Schulz 2004 är i samma anda som Ritschl, men tas inte upp av Bartels.)

"Business income from unincorporated firms" är den viktigaste delen av inkomsterna för toppercentilen, medan percentilerna 90-95 mest tjänar pengar genom lönearbete. (s. 690-691) Diagrammen nedan visar detta för åren 1936 och 1965; Bartels har också med motsvarande figurer för 1980 och 2007.

Bilden är ganska olik den i Frankrike och USA, säger Bartels: där är rena kapitalinkomster (aktieutdelningar, räntor etc) en större del av elitens inkomster. I Tyskland är det vanligare att företagen inte är börsnoterade. (s. 693) Vad gäller perioden sedan 1980 ser Tyskland ut som  Italien, Nederländerna Spanien och USA i det att löneinkomster är mycket viktiga för den nya/nuvarande inkomsteliten. Detta är olikt Finland, Sverige och Storbritannien där kapitalinkomster är viktigare. (s. 693-4) Hon har ett intressant resonemang om egenföretagarna och arvtagarnas betydelse:

"Kaelble (1990) studies the owners and top managers of large German companies both before WWI and in the Weimar Republic. He finds that intergenerational persistence of business owner- ship was high during both periods. Increasingly, sons were not working in the family business they had inherited but becoming top managers of other businesses. Inherited business wealth might continue, therefore, to play a central role in top incomes. Philipp Korom, Mark Lutter, and Jens Beckert (2017), investigating how likely the richest Americans were to remain on the Forbes list between 1982 and 2013, report that lasting fortunes are likely embedded in families, as they erode less easily, if professionally managed, than self-made fortunes. According to Michael Schröder and Peter Westerheide (2010), about 90 percent of all German companies are family-controlled companies that generate more than half of the cash flow of German companies." (s. 694)

Här vore det också intressant att jämföra med Piketty, Postel-Vinay och Rosenthals (2018) studier av rentiers i Paris... Jag får återkomma till det i ett senare blogginlägg!

I en särskild sektion, som bland annat följer på min och Daniel Waldenströms artikel om samband mellan kapitalandelar och inkomstojämlikhet, ser hon på olika möjliga bestämningsfaktorer bakom topprocentandelen. Korrelationen mellan kapitalandel och toppinkomstandel är konsekvent stark. (s. 694-6) Graden fackföreningsanslutna löntagare är starkt negativt korrelerad med toppinkomstandelen (men inte inom perioden 1949-89). Bartels gör också multipla regressionsanalyser med de olika bestämningsfaktorerna.

I slutsatserna betonar Bartels att:

"Against common belief, the two world wars did not act as the immediate great levelers. The dramatic decline of top incomes in the 1920s was accompanied by hyperinflation, the introduction of collective bargaining, high wage growth, small busi- ness profits, and a tenfold increase of top tax rates. After WWII, the top percentile’s income share returned to the level of the 1920s and then fluc- tuated around 10–12 percent. Throughout the post-war period, the bottom 9 percent of the top decile gained steadily at the expense of the bottom 50 percent. The middle 40 percent’s income share has remained quite stable." (s. 700)

Hon betonar också att familjeägda företag spelar en särskilt stor roll i tyska toppinkomster, vilket öppnar frågan om vilken roll arv spelar här. I ett jämförande perspektiv vad gäller ojämlikhetens utveckling betonar hon två saker. Ett, att ojämlikheten minskade kraftigt i Tyskland "redan" på 1920-talet, snarare än på 1940-talet som gäller för en del andra länder (framför allt USA, tror jag). Det har väl -- men Bartels säger inte det -- med den särskilt intensiva arbetarrörelse-mobiliseringen och förda vänsterpolitiken och fackliga styrkan i Tyskland på 1920-talet. Två, utjämningen efter 40-talet nådde inte särskilt långt: toppinkomstandelen förblev relativt hög på 1950-talet jämfört med Frankrike, USA och Storbritannien.

Norge: Aaberge, Atkinson och Modalsli 2019

Nationalekonomerna Rolf Aaberge, Anthony Atkinson och Jörgen Modalsli motiverar sin nya studie av norsk ojämlikhet på lång sikt inte minst med begränsningarna i den tidigare toppinkomstorienterade forskningen. Vi måste veta mer om vad som hände i "the bottom 99 per cent", säger de, rimligt nog. De refererar faktiskt inte specifikt till Distributional National Accounts-linjen som pågår just nu med Piketty, Saez och Zucman i ledningen, utan mer till det grundläggande kunskapsbehovet, och att AAM kommer använda en metod för att rekonstruera historiska inkomster (och deras fördelning) som är mindre begränsad än social tables-metoden där man antar identiska inkomster inom varje grupp som man identifierar.

Den nuvarande studien börjar med de tabuleringar av skattebetalare som Aaberge och Atkinson (2010, kapitel i Atkinson och Piketty red., Top Incomes in Global Perspective) använde i sin studie av toppinkomstandelarna i Norge. Tabuleringarna börjar 1875, och från 1967 finns det mikro-data.

AAM menar att det finns tre tidigare approacher till att mäta inkomstfördelningen mera precist/finfördelat tillbaka till 1900-talets början eller längre.

"First, Atkinson and Søgaard (2016) have estimated the Gini coefficient for Denmark for 1870 and from 1903 to 2010 based exclusively on annual detailed tax-based income tabulations, which emerge as an extraordinarily informative dataset compared to historic data from other countries. The Danish dataset suffers however, from a series break in 1970 when the unit of account changes from family to individual and only contains income tabulation for one year in the 19th century. Secondly, Vecchi (2017, p. 331) reports estimates of the income Gini coefficient for Italy between 1861 and 1931. These estimates are constructed by fitting a generalized beta distribution on household budget data, and the series is supplemented with tax-based estimates for later periods. Thus, these series may suffer from weak comparability and depend on the specific parametric distribution chosen. Thirdly, Garbinti, Goupille-Lebret and Piketty (2018) extend their previous series of top income shares in France by including estimates for the bottom 10 per cent as well as the 10-50 per cent from 1900 until 1985 (and a more complete income distribution after 1985).1 Atkinson et al. (2017) provide a review of historic income inequality estimates, including how data points from separate studies can be merged to construct long-run series of income inequality for the United States (from 1918) and the United Kingdom (from 1938). These estimates suggest that income inequality decreased in the early twentieth century and increased from the early 1980s, but reliable results are still not available for sufficiently many countries to justify a general trend. The longest previous series for income inequality in Norway were reported by Soltow (1965), who constructed a series of Gini coefficients based on samples of tax records for selected years between 1850 and 1960 for eight cities in southern Norway. The results of Soltow (1965) show decreasing income inequality among taxpayers living in these cities." (s. 5-6)

Det nuvarande pappret "extends" (ett favorit-verb i nationalekonomiska papper!) metodologin jämfört med de tidigare studierna genom att kombinera detaljerade tabuleringar för eliternas inkomster med inkomstskattningar för andra grupper från andra källor: från (a) inkomstskatter, kommunal och statlig, och (b) fattigdomsstatistiken. Eftersom de har faktisk inkomstinformation också från de lägre delarna av fördelningen kan de använda extrapoleringstekniker för att beräkna den totala inkomstojämlikheten -- detta i kontrast till Garbinti et al (2018) som utgår från konstanta andelar inom de lägsta 90 procenten för perioden 1900-1970 och Vecchi (2017) som bara extrapolerar. AAM menar att detta är problematiskt: att bara kolla på toppinkomstandelar, och anta att detta ger en rättvisande bild av den totala ojämlikhetens utveckling, blir missvisande (s. 7).

Metoden som de använder för perioden 1875 till 1951 menar de att "might be used as a recipe for estimating historic Gini series" också i andra länder. Måttet är "antatt intekt", eller "assessed income" på engelska. Enheten är ett hushåll, alltså ett gift par eller en ogift person. De säger något väldigt intressant och fascinerande, som jag önskar att de hade utvecklat mer, om bönder: " Self-employment income was accounted for by assessing the productive capacity of farms (in particular smaller farms) and deriving figures from company accounts." (s. 8) Det här skulle jag vilja veta mer om! Bönder och folk med egenhushållning borde ju vara en stor diskussion för historisk ojämlikhetsforskning, med tanke på hur många som var bönder med produktion som inte var för marknadsinkomst före ca 1950, men vad jag vet har det inte diskuterats alls.

Datat som de har börjar med redovisningar av fördelningen av inkomsten bland kommunalskattebetalare 1875 och 1888. För 1892-1903 och några senare år (1938, 1948-51) har de motsvarande för den statliga inkomstskatten. Och för 1906, 1913 och 1929 har de fördelningarna för bägge skatterna.

De för intressanta tekniska resonemang om hur man ska tänka på antalet hushåll i skattedatat jämfört med i det verkliga Norge, och vad som ska vara kontrollinkomsten, alltså den totala hushållsinkomsten i landet. De beräknar att det år 1875 var 83 procent av hushållen som omfattades av skattestatistiken som de använder; 1892, 52 procent, och 1920, 80 procent. (s. 10) För att beräkna total norsk hushållsinkomst använder de nationalräkenskaper för åren 1978-2017 och extrapolerar tillbaka med historiska nationalräkenskaper. Den så beräknade hushållsinkomsten är alltid större än den som beräknas från fördelningsdatat. Det finns tre skäl till det. Ett, inkomsterna för de hushåll som inte är med i skattedatat. Två, underskattning (!) av inkomsterna i skattedatat. Tre, skillnad i inkomstbegrepp. Aaberge och Atkinson (2010) konstaterade att skattedata-inkomsten som mest var 72 procent av nationalräkenskap-inkomsten, och antog därför 72 procent av NR-inkomsten som kontrolltotal. Det gör de här med, och samma approach har använts i Sverige och Storbritannien. (s. 10)

Figur 2 illustrerar Lorenzkurvan när de har information om fördelningen bland kommunalskattebetalarna.

Det är förstås en osäker uppgift att beräkna inkomstfördelning i de här historiska omständigheterna. AAM använder olika antaganden om inkomsterna för den icke-skattebetalande befolkningen för att presentera en upper bound beräkning av ojämlikheten, och en lower bound dito. (s. 14-16) För de år där de inte har några fördelningsuppgifter alls för kommunalskattebetalare, utan bara för betalare av statlig skatt, får de använda ytterligare antaganden för att beräkna inkomstfördelningen. (s. 16-17)

För de låginkomsttagare som inte betalade skatt, har AAM en källa för inkomster: fattigdomsunderstöd. Från fattigvårdsstatistiken har de (a) antalet hushåll som fick fattigvård, och (b) de ungefärliga belopp som dessa hushåll fick i stöd. Utifrån det rimlig antagandet att det var de fattigaste av icke-skattebetalarna som fick stöd, drar de slutsatsen att de hushåll som inte betalade skatt, men inte heller fick fattigunderstöd (gruppen NA/NT) i figuren nedan, tjänade mer än hushållen på fattigunderstöd. Då blir Lorenz-kurvan så här:

De gör två alternativa beräkningar av Gini-koefficienten med olika antaganden om inkomsterna för gruppen NA/NT. Det ena antagandet, som ger en högre inkomstojämlikhet, är att NA/NT har samma inkomst som fattigvårdsmottagarna. Det andra antagandet, som ger lägre Gini, är att gruppen tjänar 1/3 av vad MUN-CG-gruppen gör. (s. 20) De tillåter i sina huvudsakliga beräkningar ingen inkomstspridning inom fattigvårdsgruppen eller NA/NT-gruppen, men visar att ett antagande om sådan variation inte skulle förändra Gini-beräkningarna mer än ytterst marginellt, eftersom grupperna ändå är ganska små, och inkomsterna också. (s. 20) MUN-CG-gruppen är större och har större inkomster, och därför är det viktigare att där imputera en variation inom gruppen. (s. 21)

Det är intressant hur deras metodologi på många sätt liknar social tables -- att uppskatta olika gruppers andel av befolkningen och deras genomsnittliga inkomster, och utifrån det beräkna en inkomstfördelning. Men de förhåller sig inte till social tables-diskussionen, och i samma valsituationer som st-forskare hamnar i, väljer de delvis andra val.

De resulterande skattade Gini-koefficienterna syns i diagrammet nedan. Min bedömning är att det ser ut som en slående stabilitet från 1890 till ca 1940! Förutom tillfälliga fluktuationer -- en märklig spik i slutet av 1890-talet, och en under första världskriget -- verkar ojämlikheten vara ganska stabil där. Det förvånar mig -- utifrån Sverige skulle jag snarare förvänta mig fallande ojämlikhet efter 1920. Den andra saken som jag studsar på i Figur 5 är den väldigt kraftiga ökningen av upper bound-Ginin 1875-1891, som inte alls matchas av vad som händer i lower bound-Ginin, och att lower bound istället ökar mycket kraftigt 1891-1900 medan upper bound i princip står stilla. Där ser det ut som att antaganden spelar väldigt stor roll och att beräkningarna är väldigt skakiga. Vi kanske egentligen inte kan säga särskilt mycket om inkomstojämlikheten i Norge 1875 och 1891 utifrån den här studien?

AAM går vidare med att göra en väldigt intressant jämförelse mellan Gini-koefficienten och det vanligare måttet för inkomstojämlikhet på lång sikt, toppercentilens andel av inkomsterna. Eller rättare sagt, det är inte en jämförelse utan en dekomposition av Gini-koefficienten, där de elegant visar hur Ginin drivs av (a) andelen av inkomsterna som går till toppercentilen, och (b) fördelningen (Ginin) inom de lägre 99 procenten. Detta visas i Figur 7 nedan.

Här ser vi att om man kollar på toppercentilens andel, så faller faktiskt ojämlikheten ganska rejält redan från ca 1905 till ca 1920 -- den utveckling som jag, kanske präglad av toppinkomstlitteraturen, hade förväntat mig. Men för den totala ojämlikheten så "nollställs" denna utveckling av att ojämlikheten bland de folkligaare 99 procenten ökar mycket kraftigt! Jag undrar verkligen vad det är som händer där.

Mellan 1939 och 1953, säger AAM, föll de båda måtten tillsammans, men på 1950- och 60-talen fortsatte toppinkomstandelen att minska, medan Gini-koefficienten stod still. Här kan det vara värt att relatera till Matthew Fisher-Posts nya studie av inkomstfördelningens utveckling i USA, som använder en liknande metodologi som AAM (fast Fisher-Post, som gjort sin studie i Paris, snarare relaterar till Piketty, Saez och Zucmans "distributional national accounts"). Fisher-Post menar att även om toppinkomstandelen föll i USA under New Deal på 1930-40-talen, så var det bara medelklassen som relativt tjänade mer då. För arbetarklassen dröjde det till efterkrigstiden och dess nya lönepolitiska förhållanden för att få en del av utjämningen. Där kanske Norge då ser det omvända: 50- och 60-talen såg en medelklassdriven utjämning i Norge men en arbetarklassdriven utjämning i USA.

Aaberge, Atkinson och Modalsliargyementerar fr att inkomstojämlikhetens utveckling i Norge bör förstås som en "series of episodes identified with sub-periods". 1875-92 ökade ojämlikheten, 1892-1914 minskade den, 1914 ökade, 1917-23 minskade, 1923-39 ökade, 1939-53 minskade, 1953-1980 en svag minskning, och 1980-2017 en ökning. Ökningen av ojämlikheten efter 1980, till exempel, är driven av toppinkomsterna. (s. 33) Minskningen av ojämlikheten från 1890-talets slut till 1900-talets början relaterar de till "Kristiania-kraschen" 1899. (s. 34) Spiken under WW1 relaterar de till krigsrelaterade profiter framför allt i rederi-branschen; man kan jämföra med Kim Abildgrens studie av den danska hamnstaden Esbjerg under dessa år, där han hittar enorma profiter bland större fiskare som kunde gå upp i den översta percentilen av inkomster. Utjämningen 1939-53 relaterar de till tre faktorer: kollektivavtalssystemets genomslag på arbetsmarknaden, överföring av arbetskraft från jordbruket till industrin, och krigsekonomins regleringar. (s. 36-37)

I slutsatserna börjar AAM med att fokusera på papprets metodologiska bidrag. (s. 39) Diskussionen om substantiella slutsatser börjar de så här, intressant:

"First, our findings suggest that at the end of the nineteenth century, the Gini coefficient for gross family income in Norway was 50-60 per cent. Such an apparently Latin American value casts some doubt on the claim made in the official publication for the Paris Exhibition of 1900 that “among civilised states, there is scarcely any that is so fortunate with regard to the equality of its social conditions as Norway. There is no nobility with political or economic privilege, no large estates, no capitalist class” (Norway, 1900, page 203). While Norway has exhibited low inequality since the 1940s, we find no indication that this represents a continuation of an earlier egalitarian society." (s. 39)

Detta passar förstås väl överens med mitt argument om att svensk 1900-talsjämlikhet inte är en fortsättning på en äldre, kontinuerlig jämlikhet. Också slutsats två tycker jag är väldigt intressant: "Second, the movement of income inequality over time appears to be driven by episodic changes rather than predictable, secular cycles." De stödjer Lindert och Williamsons (2016) slutsats att ojämlikheten drivs av komplexa faktorer, också politik, och inte rör sig i någon förutsägbar kurva eller cykel som Kuznets (1955) eller Milanovic (2016) har föreslagit. Slutsats tre är att efterkrigstidens utjämning av inkomsterna började under den tyska ockupationen 1940 med den dåvarande planekonomin. Denna planekonomi kan också ha gjort norrmännen mer mottagliga för ekonomisk planering under efterkrigstiden (Espeli 2013).

England: Scott och Walker 2020

Sedan tidigare finns det beräkningar av toppinkomstandelar för Storbritannien från Atkinsons kapitel (pdf) i Atkinson och Piketty-boken. Atkinston redovisade andelen inkomster för toppercentilen och -decilen tillbaka till 1918, och för mindre grupper (topp-tusendelen) tillbaka till 1908.

Peter Scott och James T. Walker från University of Reading ger i sin nya artikel i Journal of Economic History ny detaljrikedom genom att använda en skatteverket-survey (Inland Revenue) från 1911, och en annan källa för 1937. Källan för 1911 är unik genom att vara den enda före 1937 som tillåter att man separerar kapitalinkomster och arbetsinkomster.

Intressant nog så går Scott och Walker mot argumenten i Aaberge et al (2019) och Fisher-Post (2020) om att det nu är viktigt att inte bara studera toppinkomsttagarna. Scott och Walker -- av bekvämlighet eller av övertygelse -- menar med referens till Piketty och Saez (2006) att variationerna i toppinkomsttagarnas andelar av de totala inkomsterna styr den totala inkomstfördelningen. Med tanke på Aaberge et als demonstration för Norge -- och Piketty och Saez omsvängning till Distributional National Accounts -- framstår det som ett tveksamt argument. Scott och Walkers andra argument är starkare: med referens till Routh (1965), Lindert (2000), Gazeley et al (2017) med flera studier menar de att löneskillnaderna i Storbritannien i alla fall inte förändrades särskilt mycket under 1900-talets första halva.

För att vara ett rikt land med en avancerad ekonomi, har Storbritannien förvånansvärt svag inkomst-statistik från det tidiga 1900-talet. Under 1800-talets inkomstskatter publicerades ingen information alls om hur stora inkomster som man hade i olika delar av beflkningen. 1908 började man producera tabeller över hur stora de beskattade inkomsterna var, men detta möjliggör bara beräkningar om inkomster mellan £160 (gränsen för att börja betala inkomstskatt) och £700. Forskare som Lydall och Atkinson har också varit ganska kritiska till hur informativa sammanställningarna egentligen är.

Utredningen från skatteverket som Scott och Walker använder gjordes 1911 för att möjliggöra beräkningar hur stora inkomster olika skattereformer skulle innebära för staten (s. 41). Den gjordes i en politiskt mycket upphettad situation efter Lloyd Georges "People's Budget" 1909 och en diskussion om ojämlikheten i landet, och antagligen var det därför som utredningen hölls strikt konfidentiell. Utredningen omfattade de som tjänade över £160 i Storbritannien och Irland -- och Scott och Walker kan inte ta bort irländarna, eftersom utredningen inte tillåter geografisk uppdelning. Ett annat problem med utredningen är att beräkningarna för inkomster mellan £700 och £5000 var skakiga. (s. 41-42) Scott och Walker, som inte har haft någon litteraturöversikt, teori eller liknande, kastar sig in i en mycket teknisk materialdiskussion. (s. 42-45) Bland annat så gör de en annan bedömning än Atkinson (2007) av omfattningen av skattesmitning på löneinkomster 1911.

Efter utförlig materialdiskussion kommer de hux flux till en analytisk slutsats: "WWI significantly reduced income inequality, including both a redistribution from the upper- and middle-classes to the working-class and from skilled to less-skilled manual workers (Routh 1965, p. 104)" (s. 47) Från detta går de över till att redovisa topp 0.01, 0.05 och 0.1 procenten av totala inkomsterna från Atkinson (2007). Enligt dessa mått är ojämlikheten stabil ca 1908-16, minskar sedan under krigets sista år till 1920, står ganska stilla under 20-talet, och börjar minska något ca 1930-35. Sedan kommer en större minskning ca 1939-44. Scott och Walker går över till att presentera skattemyndigheternas tabuleringar över antalet skatteenheter i olika inkomstkategorier. För år 1937 gäller det t ex £ 0-200, 200-220, 220-250, osv. Därefter går de över till sina ojämlikhetsberäkningar för 1911, tillsammans med Atkinsons (2007) för 1918, 1919, 1937 och 1949.

Ojämlikheten år 1911 var mycket kraftig: den procenten av befolkningen (rättare sagt: skattebetalarna) med störst inkomster tjänade ca 30 procent av inkomsterna. Detta kan jämföras med något i stil med 20 procent i Norge enligt Aaberge et al -- se diagrammet 7 från deras paper ovan.

Scott och Walker menar att WW1 drabbade de super-rika, topp 0.001 procenten ganska lätt: deras inkomstandel föll med 29 procent 1911-18 medan toppercentilens andel föll med 36 procent och de högsta fem procentens föll med 33 procent. Under mellankrigstiden var det tvärtom: 1918-37 minskade andelarna för topptusendelen etc mer än vad de gjorde för topprocenten eller topp 5 procenten. (s. 55) Nu rör vi oss på en mycket detaljerad nivå -- topp 0.01 prcenten var år 1911 bara 228 skatte-enheter. (s. 53)

Scott och Walker går vidare med en diskussion av kapitalinkomsternas betydelse. År 1911 stod kapitalet för 78 procent av inkomsterna för topp 0.01 procenten; 1949 hade detta fallit till 55 procent. 1911 stod kapitalinkomsterna faktiskt för hela 74 procent av toppercentilens inkomster (och 63 procent av topp 5 procentens); 1949 hade detta minskat till 28 respektive 13 procent. (s. 57, tabell 10) Att kapitalinkomsterna ändå var en så stor del för topp 5 procenten tycker jag ändå tyder på en relativt kapital-intensiv elit i Storbritannien.

Scott och Walker menar att topp 1.1 procenten av skatte-enheterna 1911 var "rentiers" (med mer än 50 procent kapitalinkomst), men att bara topp 0.4 procenten var rentiers 1937, och bara topp 0.026 procenten år 1949. (s. 58) Detta visar att minskningen av kapitalinkomster spelade en mycket stor roll för utjämningen av inkomster i Storbritannien. En annan viktig faktor här var jordprisernas utveckling. I reala termer föll jordpriserna med ungefär 50 procent från 1911 till 1921, vilket drabbade aristokratin och the gentry. (s. 58-59) Mer direkt blev deras inkomster drabbade av fallande jordräntor/arrenden: dessa föll med 48 procent i reala termer från 1911 till 1921. Därefter återhämtade de sig något, men 1937 var de fortfarande bara på 54 procent av nivån från 1911. Och under inflationen under WW2 sänktes de än mer. Enligt Feinstein (1972) föll andelen rent i nationalinkomsten från 12 procent år 1911 till 4.5 procent 1949. Detta är ju super-fascinerande och jag gillar att de tar in jordbruket i beräkningarna, men jag fattar inte riktigt varför det var så omöjligt för jordägarna att höja sina nominella arrenden i takt med inflationen? Okej att man kan ha bundna arrenden på kort-medellång sikt, men efter ett tag borde man väl börja skriva kortare arrenden alt sådana med justeringar för prisökningar?

Också räntor och aktieutdelningar led på 1910-20-talen. Vad gäller utdelningar (dividends) så påverkades rika britter här bl.a. av att deras investeringar utomlands inte längre var lika lönsamma. (s. 60)

Kapitalinkomsterna sänktes inte bara av inflation och yttre omständigheter/geopolitik. 1915 infördes hyresreglering, vilket ledde till en stor avsäljning av kommersiellt ägda hyresfastigheter till de boende. (s. 61) 1930-talet såg både en rekordstor expansion av ägda bostäder, och en rekordlåg ratio av hyra till inkomst. (s. 62)

Slutsatserna i Scott och Walkers artikel börjar så här:

"Our rediscovered 1911 income distribution estimate confirms the findings of previous studies that Britain’s pre-1914 income inequality was high by international standards, primarily owing to extreme British inequality in unearned income, in turn reflecting its peculiarly unequal wealth distribution (Alvaredo, Atkinson, and Morelli 2018; Lindert 1991, pp. 220–224)." (s. 63)

Sänkningar av kapitalinkomsterna ledde till en rejäl utjämning decennierna efter 1911, men år 1949 hade Storbritannien fortfarande en mer ojämlik inkomstfördelning än vad USA eller Frankrike hade.

Scott och Walker menar i en tradition från Andrzejerski, Titmuss och Philip Abrams från 1950-talet att krig ledde till ekonomisk utjämning i de fall där de lägre klasserna var nödvändiga för krigsinsatsen. (s. 64) De menar också att avglobaliseringen från WW1 och framåt minskade rika individers möjlighter att smita undan skatter, vilket ökade möjligheterna att utjämna ekonomin med politiska medel. (s. 64-65)

Referenser

Aaberge, Rolf, Anthony B Atkinson, and Jørgen Modalsli. 2019. “Estimating long-run income inequality from mixed tabular data: Empirical evidence from Norway, 1875-2017”. Unpublished paper, Statistics Norway.

Bartels, Charlotte. 2019. “Top Incomes in Germany, 1871–2014”. Journal of Economic History 79 (3).

Scott, Peter and James T. Walker. 2020. “The Comfortable, the Rich, and the Super-Rich. What Really Happened to Top British Incomes during the First Half of the Twentieth Century?”. Journal of Economic History 80 (1): 38–68.