Strukturell omvandling och ekonomisk tillväxt i Storbritannien 1500-1800

Ekonomisk-historiker vill veta hur yrkesstrukturen utvecklades i Storbritannien före den industriella revolutionen, eftersom det brittiska fallet är så paradigmatiskt för hela disciplinen, som i princip byggts upp kring att förklara den industriella revolutionen och dess konsekvenser. Därför vill man också veta ifall Storbritannien var annorlunda redan före i.r. och vad som pågick: kan någon särskild brittisk process förklara varför just detta land var först med i.r.?

Men vi vet inte så mycket som vi borde veta, menar Patrick Wallis, Justin Colson och David Chilos. Vi har två beräkningar för 1520-talet (baserat på samma källa), en beräkning för 1570-talet, en för 1650-talet, en rad för 1688 (alla baserat på samma källa, jfr), och en för 1710-talet. Det kan verka mycket. Men källorna är olika varandar och ger olika (ojämförbara) resultat. Clark, Cummins och Smith (2012) menar baserat på bouppteckningar från 1570-talet och 1650-talet att andelen som var sysselsatta i jordbruket var stabil över denna tid, runt 60 procent. Detta var förvisso lågt i internationellt perspektiv, vilket tyder på en relativt rik ekonomi till att börja med, men utan ekonomisk tillväxt -- från 1400 till 1800 enligt Clark et al. Shaw-Taylor et al (2010) använder däremot dopböcker och menar att 1710 var bara 43 procent av männen sysselsatta i jordbruket. Broadberry, Cambpbell och van Leeuwen använder Muster Rolls för 1522 och Gregory Kings social table från 1688 och menar att andelen män som arbetade i jordbruket minskade från 68 procent 1522 till 46 procent ca 1700. Broadberry et al drar därmed den motsatta slutsatsen jämfört med Clark et al: “the critical occupational migration from agriculture to industry commenced some time after 1522 and had already made significant progress by 1700”, och detta var “consistent with considerable dynamism and growth from the sixteenth century to the point in the nineteenth century when modern economic growth began”.

Bidraget med Wallis, Colson och Chilosis artikel är att baserat på ett nytt, större och mer representativt dataset (av probate records) visa att alla de här motstridiga beräkningarna, om än inte bedömningarna, har rätt samtidigt. Den engelska ekonomin gick igenom snabb strukturell omvandling på 1600-talet, i enlighet med vad Broadberry et al säger. Wallis et al sammanfattar sina resultat och slutsatser:

"With structural change, productivity rapidly rose across all three sectors, and grew especially fast in industry. England had inherited particularly productive agriculture and developed proto-industry from the Middle Ages and the seventeenth century saw an intensification of these characteristics, with high levels of non-agricultural employment in the countryside. By contrast, the early modern Welsh economy was largely unchanging." (864)

Deras huvudsakliga källor är testamenten och probate records, och ett sample från London med hantverkslärlingars pappors yrken. De har 415 000 observationer från 23 av 42 counties i England, och 44 000 från 12 av 13 counties i Wales. Från Londons lärlingar har de 231,552 observationer -- 4-5 procent av alla engelska tonårspojkar under 1600-talet, från 37 olika counties.

Båda dataseten överrepresenterar de förmögnare skikten i samhället (866-868). Därför tror de inte på punktestimaten för andelen i olika sektorer, men på trenden, som visar minskning av jordbrukets andel under 1600-talet. De gör olika justeringar (869-871). Varför ser bilden så annorlunda ut jämfört med Clark, Cummins och Smith?  Ett skäl är att de justerar för ålder, och för avsaknaden av London i bouppteckningsdatat (873). Londons befolkning ökade från 80 000 år 1550 till 400 000 år 1650, så det är viktigt att ta med London i beräkningarna. Ett annat skäl är att CCS första dataset kommer från 1560-talet, när kyrkdomstolarnas akrivering förbättrades, vilket gör att jordbrukets andel ser ut att öka (874). Ett tredje skäl är att WCC:s data kommer från en större del av England, medan CCS mest har data från södern.

De använder sina serier för att räkna ut trenderna i sysselsättningsandelar, medan de använder tidigare forskares beräkningar som punktestimat för nivåerna vid vissa givna tidpunkter. Då kan de få ganska homogena skattningar av trender -- en fallande andel för jordbruket (874-6).

Efter att ha presenterat detta huvudresultat går de tillbaka till en källkritisk diskussion om bouppteckningar. Den diskussionen presenterar de så här:

"How robust is our account of structural change? To address this ques- tion, we now discuss the four main potential sources of error that affect our probate and apprentice datasets: geographical gaps, lifecycle bias, different death rates, and, most important of all, wealth and capital bias. Other concerns with probate evidence, notably the impact of by-employment, have been extensively discussed—and largely laid to rest—in recent works by Sebastian Keibek (2016c), Keibek and Shaw-Taylor (2013), and Clark, Cummins, and Smith (2012)." (877)

Det är väldigt slående att de menar att frågan om mångsyssleri (by-employments) har lösts av Keibek et al! Det vet jag inte om jag tror på -- i alla fall inte för andra länder än England. Om problemet med överrepresentation av de kapital-rika får de en rätt utförlig diskussion:

"The potential impact of this type of selection bias is most obvious in estimates of occupational shares, where better- rewarded occupations, such as merchants or millers, will be over-repre- sented compared to bricklayers and shepherds. But trends can potentially be biased too. The share of individuals leaving a will varied over time. Economic growth might push up this share, if growth translated into greater individual wealth. Moreover, if productivity grew more rapidly in one sector than others, then workers in the expanding sector might leave more wills and produce a higher share of probates than previously, even if the number actually employed was unchanged. On the other hand, if inequality increased in a sector, as we would expect with proletarianiza- tion or enclosure, then the share of workers leaving wills could decline. It is difficult to tell a priori whether the representation of industry or agriculture will be distorted more as a result of this selection bias, and there are some reasons to think that selection had broadly stationary effects, mainly affecting levels rather than trends. Clark, Cummins, and Smith (2012, p. 374) find that probates were generated roughly in proportion to the population in rural and urban areas, and only “modestly oversample” rural areas because farming was capital intensive. The capital intensity of agriculture and hence its effect on the probability of making a will did not change greatly between 1550 and 1750. Animals made up a large share of the agricultural capital stock and livestock intensity in farming remained roughly stable in early modern England (Allen 2005, p. 8; Broadberry 2013, p. 11). Implements, the other main capital component of pre-modern farming, appear to have increased significantly in importance only after 1750 (Allen 2004, p. 109, 2005, p. 8). As for industry, it continued to be labor-intensive for most of the period under analysis. Until the Industrial Revolution, manufacturing mainly relied on hand tools and human energy (Broadberry et al. 2015, p. 366). The kinds of increase in the concen- tration of capital and income inequality that might bedevil our estimates were rare before the later eighteenth century, so far as we can tell." (879)

Med referenser till Clark och Allen spekulerar de att produktivitet (som mätt med löner) i bygg- och jordbrukssektorerna periodvis divergerade, vilket skulle kunna orsaka avvikelser i bouppteckningsfrekvens mellan sektorerna (879-880). Utifrån dessa resonemang gör de också beräkningar med justeringar för olika representationsfrågor. (s. 880-885) De reviderade beräkningarna syns i diagram 5 nedan.

Till slut gör de också robustness checks genom att jämföra med urbanisering, beräkningar av efterfrågan-elasticitet, och BNP per capita. (s. 885-893)

I slutsatserna säger de bl.a.:

"We argue that it is unlikely we are mistaken in identifying a substan- tial decline in the share in agriculture in the seventeenth century. Our data contains around 30 to 40 percent of deceased adult males in the seventeenth century. If the overall share of male workers in agriculture was to remain stable, as Clark, Cummins, and Smith (2012) argued, then the share in agriculture among the poorer, less capital-rich section of society whom we do not observe in the probate or apprenticeship records would have to increase substantially. Assuming that the same share of the observed and the unobserved were in agriculture in 1600, then the share of the unobserved employed in agriculture would have to rise by 20 percent from 0.63 to 0.75 to keep the overall share in agriculture stable in 1700. At the same time, the “agricultural revolution” was transforming the rural economy of England, as capitalist relations of production and exchange asserted themselves. Moreover, the available evidence points to a gradual movement away from agriculture in continental Europe too, during the early modern era. A dramatic shift into agriculture on the part of the unobserved section of the English labor force is therefore implausible." (894)

Referens

Patrick Wallis, Justin Colson och David Chilosi (2018) "Structural Change and Economic Growth in the British Economy before the Industrial Revolution, 1500–1800", Journal of Economic History.

Förmögenhet och polarisering i tidigmoderna England

Hur såg den ekonomiska tillväxten ut i tidigmoderna England? Och förenades tillväxt med ökad ekonomisk ojämlikhet? Eller ökade polariseringen kanske utan tillväxt? Historikerna Alexandra Shepard och Judith Spicksley ställer sig dessa frågor i en artikel i Economic History Review från 2011. 

Fattigdom och social polarisering ökade från mitten av 1500-talet till mitten-slutet av 1600-talet, säger de med referens till Paul Slack (1988), A.L. Beiers Masterless Men (1985) och Steve Hindles On the Parish (2004). Också observationer från toppen av samhällspyramiden tyder på ökad polarisering: koncentration av jordägande (Joan Thirsk, Jane Whittle) och stora förmögenheter hos köpmän (Grassby 1970). Också flamboyant ombyggande av bostäder, och större ägande av fina tyger och liknande, tyder på ökad ojämlikhet. (Thirsk, Barley, Machin, Weatherill, Shammas, Muldrew).

Men mer precisa skattningar av förmögenhetsfördelningen fattas, eftersom bra källor fattas. Lay subsidy etablerades som en förmögenhetsskatt men bara på 1520-talet gjordes tillräckligt omfattande värderingar för att denna ska kunna användas. Systematisk undervärdering (framför allt för de välbärgade) fram till att skatten avskffades 1663 förstärker detta. Därför är de enda skattekällorna lay subsidy från 1520-talet och hearth tax från 1660-talet. Bouppteckningarna har ifrågasatts eftersom de (olikt svenska bouppteckningar, kan man tillägga) inte tar upp den avlidnes skulder (Arkell, Spufford, Overton). Dessutom menar Overton, Whittle, Dean och Hann (2004) att de fattigaste 40 procenten inte boupptecknades, vilket gör att dessa källor är svåranända. Dessutom saknar de ofta yrkestitlar, vilket också gäller bouppteckningarna (men inte i Sverige).

För att komma förbi dessa problem använder Shepard och Spicksley en ny typ av källa: 13 686 vittnesmål från kyrkodomstolar (church courts) där vittnena besvarar frågan "what they were worth, in goods, with their debts paid" (495). S och S har tagit vittnesmål från dioceses i Canterbury, Chester, Chichester, Ely, London, Salisbury och York, och archdeaconries Lewes och Richmond, och Cambridge-universitetets domstolar som hade ett liknande förfarande.

Det är ett fascinerande material och de återger en del exempel, till exempel en husbandman i Wiltshire 1650 som  uppgav att ‘he hath one sheepe of his owne and little thing els’ (s. 497), eller en gift kvinna från Stepney 1697 som uppgav att ‘she is worth nothing she being forced to work to gett bread’. S och S har en hel del materialdiskussion om uppgivna åldrar, yrken och förmögenheter. De jämför också sina beräknade medel- och medianförmögenheter med vad man får från andra källor, som bouppteckningar (tabell 3, se nedan) eller P Spuffords beräkningar baserat på bouppteckningsavgifter.*

Efter att ha uteslutit mindre informativa vittnesuppgifter, har de ungefär 9 900 kvar att använad. De delar in dessa i fem 25-årsperioder: 1550-74, 1575-99, 1600-24, 1625-49 och 1657-81. Ungefär två tredejdelar är rurala och en tredjedel från städer. 3-6 procent är från gentry-personerl, 8-16 procent från rika bönder (yeomen), 22-34 procent från fattiga bönder (husbandmen), 2-6 procent från grovarbetare, 19-27 procent från hantverkare, 15-18 procent från andra grupper, och får 10-18 procent fattas beskrivning. (s. 514)

Datat talar för att England såg en ekonomisk tillväxt under perioden; medelförmögenheten ökade ganska stadigt från 1550 och framåt, med en femdubbling över perioden. Uppgången i median-förmögenhet var mindre, och mindre linjär, med en tillfällig nedgång i 1500-talets sista fjärdedel. (s. 516) Yeomen upplevde den mest spektakulära ökningen, nästan en tiodubbling från 1550-74 till 1625-49. Det gjorde att de i slutet var på nivå med gentry! Framför allt var det i Wiltshire och i sydöst, som "spannmålsbaronerna" (cereal barons) på Kentish downs som förmögenheterna växte riktigt fort (s. 519). I nordost var storbönderna inte lika rika, och ökade inte sin förmögenhet lika kraftigt. För husbandmen förblev median-förmögenheten ganska konstant över tid (s. 521). Detta tyder på ökade klasskillnader, eftersom yeomen och gentry båda fick det rejält mycket bättre. Arbetare (labourers) fick det rent av sämre efter 1574, fram till en viss förbättring från 1625-49 till 1647-81. Urbana arbetare hade det bättre än rurala dito både i början och slutet, men skillnaden minskade.

Livscykelsmönster i förmögenhet blir mycket starkare på 1600-talet än vad de var på 1500-talet (s. 525-6). Ojämlikheten ökade också överlag inom grupperna.

Shepard och Spicksley har ingen riktigt utförlig slutsats-diskussion där de sätter in sina resultat i ett större sammanhang, men de säger detta:

"According to witness statements of worth, therefore, in the southern counties reviewed here the Elizabethan and early Stuart periods saw the unprecedented ‘rise of the yeoman’, with this group enjoying growth in median worth over the course of a century that outstripped inflation by a factor of 10 and consolidated its secure distribution over the life cycle. This suggests that the profits accumulated from expanding agricultural production associated with larger, enterprising farmers should not be underestimated by historians. [ref: jfr Allen 1992] Furthermore, the extraordinary benefits reaped by yeomen, although not gained at the direct expense of husbandmen, nonetheless opened up substantial and insurmountable differences between these two groups, while the relative plight of those who depended primarily or solely on their labour was compounded until the later seventeenth century." (s. 528)

Referens

Alexandra Shepard och Judith Spicksley (2011) "Worth, age, and social status in early modern England", Economic History Review.

Fotnot
* Spufford gör en distinktion som inte finns i Sverige när hon menar att probate accounts är en bättre källa för förmögenheter än probate inventories, eftersom accounts tar hänsyn till skulder, och alltså presenterar netto-förmögenhet. (s. 509-510) M. Spuffford, "The limitations of the probate inventory", i J Chartres och D Hey (red.) English rural society 1500-1800 (Cambridge, 1990). Shepard och Spicksley invänder att probate accounts drar bort för mycket, eftersom de också tar hänsyn till sjukvårdskostnader, begravningskostnader, och kostnader för att administrera ägorna (the estate) och ta hand om underåriga barn. Dessa problem har också svenska bouppteckningar.

Utveckling i politisk historia

"No trend has been more marked in British history over the 

past twenty years than the shift away from 'class', both as a 

subject of study and as a foundation for explanation." 

Susan Pedersen, 2002 

Susan Pedersen, professor i historia vid Princeton, börjar sin artikel "What is Political History Now?" från 2002 elegant och effektivt:

"Of all forms of historical writing, political history is surely the one that needs no justification. Since it treats questions of power and resistance, authorirtty and legitimacy, order and obedience, not only professional historians but everyonehoping to live out their days in a modicum of peace and prosperity has a stake in such scholarship." (s. 36)

Här fascinerar mig verkligen den implicita definitionen av politisk historia är. Jag har aldrig fått någon riktigt bra definition av det, men här är det alltså forskning om "questions of power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience". Låter bra! Då är ju t ex Lars Nyströms avhandling om makten på godset Stora Bjurum i Västergötland, typiskt sedd snarare som en agrarhistorisk eller socialhistorisk avhandling, faktiskt också en studie i politisk historia -- vilket jag tycker är fullt rimligt. Också en studie av uppror, folkliga mentaliteter och hegemoni som Magnus Olofssons Tullbergska rörelsen (2008) är så också en studie i politisk historia. Patriarkalism och hegemoni är också frågor om politik.

Låter relevant! Men, säger Pedersen: "Political history, it appears, is also in a state of crisis, its practitooners circling the wagons agaisnt the assault of ... former neo-Marxists and now postmodernists..." (36) I forskningen om brittisk historia har andelen konferensbidrag och tidskriftsartiklar om politisk historia sjunkit rejält på sistone, konstaterar hon. Men å andra sidan: kanske har politisk historia inte övergivits, utan snarare "återupptäckts och omdefinierats"? Folk som tiidgare var socialhistoriker har gått in i studier av folklig politik med ny energi, och kulturhistoriker stimulerade av Foucaults idéer om makt läser nu politiska tal, poplåtar och gottköpslitteratur för vad dessa källor kan avslöja om "the manifold ways in which authority and domination are exercised and legitimated". (38) Så: "Against those who would see political history as under attack, our optimist might retort that, to the contrary, we are all political historians now." (38)

Pedersens analys av läget är i grova drag som följer. Marxism och jämförande forskning är "two of the failed gods of the 1970s" (38) och sedan dess har vänsterorienterade historiker rört sig i riktningen närläsning av vad historiska aktörer sagt och hur de beskriver sig själva, och en reproduktion av dessa självbeskrivningar, utan den kritiska distans ("falskt medvetande" etc) eller större perspektiv som utmärkte 1970-talets nya socialhistoria. "No trend has been more marked in British hsitory over the past twenty years than the shift away from 'class', both as a subject of study and as a foundation for explanation." (40) De retoriska analyser som vänsterforskkare som Dror Wahrman, James Vernon och Patrick Joyce gjort i efterföljden av Gareth Stedman Jones epokgörande "Rethinking Chartism" från 1983, och genusforskningens uppsving, har blivit till en historisk forskning som närstuderar historiska aktörer på deras egna termer. (41) Så sett har denna forskning egentligen konvergerat med den äldre högerorienterade forskningen i "high politics" som associeras med Maurice Cowling och hans kollegor på Peterhouse i Cambridge. (Jfr Craig 2010.) De två traditionerna har också konvergerat i att använda "marxistiska historiker" och andra sociologiska determinister som ständig halmgubbe att distansera sig emot -- trots att Enrico Biagini t ex i Liberty Retrenchment and Reform erkänner att den här tänkta "marxistiske historikern" som han distanserar sig emot knappast finns längre.* (42)

Pedersen illustrerar framstegen i denna politisk-historiska forskning med två exempel: studierna av liberalismen under Gladstones tid, och studier av brittisk politik under mellankrigstiden, och mer precist Tories dominans. Båda ämnena är fält där 1970-talets marxism hade problem, eftersom folk utifrån en vulgärmarxistisk bild "tänkte fel": Gladstones liberalism var populär i breda folklager på 1870-1880-talen, och Tories lyckades under Stanley Baldwin vinna val efter val efter den allmänna rösträttens införande på 1920-talet. Här pekar Pedersen på hur nyare historiker, utan vulgärmarxismens begränsningar,  visat på hur Gladstones moraliska liberalism och politiska plattform kring relgiös tolerans, fiskal stringens och långsam utvidgning av poliska rättigheter kunde tilltala månag både i medel- och arbetarklassen. Gladstones sparsamhet med statens medel var också i enlighet med en radikal tradition av statskritik. (Väldigt likt svenska förhållanden!) Så sett behöver man inga idéer om "falskt medvetande" eller liknande för att förklara liberalismens politiska framgångar under denna tid. (43-44) Ungefär samma sak kan man säga om mellankrigstidens Tories. (44-45)

Pedersen rosar alltså den nya politiska historien någorlunda generöst. Men hon delar också ut ris. De arebtar med "the assumption that through such a hermeneutic, thichk-descriptive approahc we can recapture the political beliefs and actions of historical actors, as they themselves would have understood them..." (46) Men denna närsynthet (mitt ord, inte Pedersens) och ovilja mot jämförande och makroperspektiv ger också problem. De kan säga väldigt lite om vad staten egentligen gör, hur den fungerar eller inte fungerar. (46-47) Hon tar exemplet med "old corruption", en engelsk 1800-talsterm som användes för att kritisera 1700-talets föregivna korrupta stat. Stedman Jones m fl har visat att detta begrepp var viktigt i radikal samhällskritik genom hela 1800-talet. Men t ex E.P. Thompson har argumenterat för att det också var en rimlig beskrivning av hur staten faktiskt var -- korrupt, alltså -- och där menar Pedersen att det begås ett felslut: man kan inte ta sina studerade hsitoriska aktörers utsagor om samhället som en korrekt analys av samhället rakt av. Som John Brewer och Thomas Ertman visat, så var den brittiska staten på 1700-talet snarare utmärkande genom att vara så effektiv och verkningsfull. (48)

Pedersen avrundar därför sin artikel med en plädering för jämförande historia -- "in making the case for comparison, I am quite aware that I am running against the historical tide" (50). Och: "structural analysis was a nd is necessary for some things" (52); nuvarande trender i politisk historia riskerara att leda till att man strandar på "the twin shoals of parochialism and Panglossianism". (52)

Wahrman 1996
Ett steg tillbaka, till 1990-talet när "new political history" slog igenom på bred front. Dror Wahrman recenserade 1996 i Social History fyra sådana böcker tillsammans: Margot C. Finns After Chartism (1993), James Vernons Politics and the People (1993), James A. Epsteins Radical Expression (1994), och Patrick Joyce Democratic Subjects (1994). Wahrmans recensionsessä, som är nästan lika välskriven som Pedersens artikel, börjar effektivt:

"That political history has been having a salutary comeback after long living in the shadow of social history, and that its comeback has involved innovative methods and approaches resulting in a radically expansive redefinition of its subject matter, is rather old news. Much of this work, often distinguished by the term 'political culture', was pioneered by historians of eighteenth- and nineteenth-century France, whose project has always been inescapably coloured by that most political moment of all - the French Revolution. Historians of modern England have generally been somewhat slower to follow suit, the best-known exception of the I980S being the work of Gareth Stedman Jones. By comparison, eighteenth-century English political history - in the hands of such historians as Edward Thompson, John Brewer, Nicholas Rogers and Linda Colley - has been on the whole more receptive to such new perspectives, in part inspired by examples from across the Channel, in part seeking liberation from the shackles of Namierite history. The books under review here are all significant steps in this direction for the nineteenth century - some more timid, some more adventurous. " (343)

De har tre saker gemensamt, från GSJ:politikens relativa autonomi, språkets centrala roll, och en varning för social reduktionism. Tillsammans blir detta, i analogi till Lynn Hunts "new cultural history", till en "new political history" (344) Av de fyra recenserade böckerna är det Joyce som är mest radikal: han talar för en poststrukturalistisk förståelse av identitet och

"confronts the reader with a breathless succession of analytical concepts borrowed from various theoretical contexts - social imaginary, political unconscious, metanarrative, melodrama, etc. Their relationship to each other, and indeed to the whole, is not always too clear. One gets the impression that the author found these new analytical tools too exciting to bother with reading in detail their users' manuals, as it were, especially those sections about possible hazards and conditions of use. The consequence, as we shall see, is a risk of unclarity, even inconsistency or self- contradiction." (344)

Det låter som en salig ordsallad! Rent praktiskt består första halvan av Joyce bok, som bygger vidare på J:s tidigare bok Visions of the People (1991), av en jämförelse mellan två män, en poet ur arbetarklassen Edwin Waugh och en medelklasspolitiker John Bright. Joyce menar att de delade en "religion of humanity" som nollställer alla eventuella klasskillnader dem emellan; båda talade "much the same language..." Wahrman invänder att Joyce har en väldigt bokstavlig förståelse av språk: om båda personerna använder ett ord, t ex "people" eller "mankind" så utgår Joyce från att det betyder samma sak i båda kontexterna. Och när Joyce menar att Waughts försvar för vävarnas traditioner betyder att förlorad värdighet "was expressed above all in being human", och att det räcker för att förkasta att klass skulle vara viktigt här, så är det orimligt. "And isn't it a trifle over-literal to take at face value John Bright's assertion that knowledge equalizes the social condition of mankind, as proving the irrelevance - rather than the utmost relevance - of social difference" (s. 345) Ironiskt nog har alltså Joyce, som talar om hur viktigt språket är för historisk forskning, egentligen en väldigt förenklad syn på språket, när det passar hans syften. Wahrmans redogörelse för hans bok är också rejält kritisk -- den materiella verkligheten bakom spopråket "is always there to haunt him", och trots hans "ritualistic Edward Thompson-bashing", så blir hans analys i praktiken Thompsonsk. (345) Del II av J:s bok handlar om sociala identiteter och hu Gladstone använde "popular moral passion" och sensationalism à la slaskpresssen för politiska syften. (346) Här använder J begreppet "narrativ" på ett lyckat sätt, menar Wahrman.

Margot Finns bok är mycket olik Joyce: mindre teoretiskt innovativ och mer klassiskt empirisk. Finn studerar arbetarklassen under mid-Victorian era och använder klassanalys på ett mindre problematiserande sätt. Hon visar också i ett viktigt korrektiv mot Joyce hur retorik om klasslös patriotism i själva verket kan användas för att föra klasspolitik. (347) Snarare så begår hon det motsatta felet till Joyce, menar Wahrman: social reduktionism. Hennes mest nyanserade analys handlar om brittiska radikalers entusiasm för Garibaldi på 1860-talet, och hur Garibaldi kunde betyda olika saker för olika personer och syften:

"Finn shows Garibaldi represented alternatively as a symbol of national unity, redolent of high - classical - culture; or as a successful businessman epitomizing liberal sentiments; or as a man of the people, representative of 'the sons of toil and industry, the poor, and the oppressed'. This is a brilliant demonstration, in the best manner of the new cultural-political history, of the instability of signs and and of the potential for subversion and innovation always present within their seemingly fixed meanings, and thus - once again - of the ways that signs could be both shared and contested at the same time." (348)

Detta är väldigt intressant både teoretiskt-analytiskt och empiriskt, med tanke på hur populär Garibaldi var också i svenska radikala kretsar vid denna tid. (Vilket diskuterats av Åke Abrahamsson och Katarina Andersson.) Utifrån den subtila förståelsen av Garibaldi, blir Wahrman dock besviken på brist på subtilitet annanstans i Finns bok, och framför allt hennes oproblematiserande diskussion av "radikala traditioner". Och det här tycker jag är väldigt intressant:

"It is therefore somewhat disappointing that elsewhere Finn adopts a less subtle analytical framework in her repeated invocations of 'the English radical tradition' - a tradition 'that stretched from the Puritan revolution to the early socialist movement', and provided a two centuries-long 'genealogy', 'heritage' and 'lineage' for Finn's mid-Victorian subjects. Not that such a long-term perspective is not important - indeed long-term continuities are often lost in the tendency of the new cultural-political history to focus on momentary events. But such continuities need to be reconstructed with much attention to the creative impulses that are involved in the invocations of precedent, which do not simply re-enact previous ideas or positions but which reshape and reinvent them in accordance with changing needs and circumstances. In the wake of The Invention of Tradition and the Quentin-Skinner-led revolution in the practices of the history of political thought, it seems insufficient to reconstruct a radical 'tradition' in a breathless introductory chapter as a stable reified entity that can survive two hundred years of history, including decades-long gaps, simply by the time-frozen inertia of its quasi- physical 'existence'. In other words, when Victorian radicals invoked Hampden, Pym, Cromwell or the seventeenth-century struggle for the rights of Englishmen, they did not simply reveal (as Finn puts it) 'radicalism's seventeenth-century origins', but rather their highly revealing active nineteenth-century construction of origins." (348)

Detta är förstås oerhört relevant också i en svensk kontext, där radikaler och andra använt nationella symboler som Engelbrekt, odalbonden, Nils Dacke m m på alla möjliga olika kreativa sätt.

En föredömlig diskussion av just hur man använder symboler och återuppfinner deras betydelse, finns i James Epsteins bok Radical Expression. Han diskuterar särskilt just hur 1800-talsradikaler använder historiska exempel och gestalter för att föra sin politik. Han visar hur radikalt nya förslag kan legitimeras genom att kläs i ett gammeldags språk och historiserande exempel; "It might be pointed out once more that this is a different perspective from that presented by Patrick Joyce, who searches for common language-be it references to the people, to humanity, to the cult of the heart, or to narratives of progress - as straightforward evidence for the absence" (349) Wahrman menar att en särskild styrka i Epsteins bok är hans essä om "the cap of liberty" (tidigare publicerad i Past and Present). Epstein betonar återigen att "coherence or consistency is not a necessary prerequisite for political language or symblism to be effective -- in fact, effectiveness is often shored up by incoherence and ambiguities" (349). Därför var också bilder och ting som frihetsmössan särskilt bra politiska symboler. Wahrman kritiserar Epstein för att ha en statisk syn på Thomas Paine som symbol, i strid med sina teoretiska övertygelser. (350) Men Epstein gör inte heller ett så programmatiskt ställningstagande, även om hans övertygelser helt klart faller inom "new political history".

Mer programmetisk är James Vernon i Politics and the People. Han studerar från ett kulturhistoriskt perspektiv klassiska politisk-historiska ämnen som valprocedurer, vallokaler, kandidaturer. Intressant nog studerar han också val av platser för politiska möten som hölls utomhus -- han betonar att de hölls på vackra platser där man kunde appellera till en politisk förståelse av engelsmäns urgamla friheter, som de normandiska erövrarna tagit ifrån dem! (351) Wahrman prisar Vernons konkreta analyser, men sågar fullständigt hans övergripande argument, den synnerligen konträra tesen att engelsk politik i praktiken blev mindre demokratisk 1815-1867, genom olika subtila uteslutningsmekanismer. Wahrman menar att Vernon i praktiken har väldigt svårt att väga framsteg och bakslag i denna fråga mot varandra, och att hans konstruktion av reformer som egentligen bakslag är osannolik, med tanke på hur mycket reformrörelser kämpade för de där reformerna. Han hänfaller också i konspiratoriska analyser av hur förändringen gått till. (351-2)

Och Wahrmans review slutar också med en mycket intressant syntetisk diskussion om hur den nya politiska historien förstår (eller inte förstår) förändring historiskt.

"Is this the best that the new cultural-political history can do in terms of historical explanation? How do we account now for historical change? Vernon appears uneasy about change: despite his argument about the supposed gradual process of contraction and loss, he in fact presents more often than not a static picture - indeed one in which eighteenth-century historians will recognize many familiar elements. Elsewhere, when he is forced to confront change, he prefers to relegate it to some late nineteenth-century watershed, outside his own time-frame. And when he attributes responsibility for change, if it is not to those unnamed conspirators, it might well be to reified concepts: thus he talks about 'language . . . that created the diverse, unstable, and often contradictory identities of the decentred subject', or about 'the ways in which politics defined and imagined people' - rather than the other way around. This problem is hardly peculiar to Vernon, as becomes evident from another look at Joyce's Democratic Subjects. ..." (352-3)

Joyce poststrukturalistiska flum kan föga förvånande inte hantera eller förstå hur förändring sker; " Apparently, the way to avoid any part of an explanation from becoming 'primary' (that is, unaccounted for within the terms of the explanatory framework itself), and therefore from determining the rest, is to avoid historical explanation altogether." (353) Först på sista sidan i sin bok kommer Joyce till förändring, och då är det reifierade diskurser etc. som blir till agenter i en absurd show:

"It is only at the very last page of Democratic Subjects that change is finally considered; but by this point it turns out that Joyce's framework left no room for any agents of historical change. Instead, it is a set of disembodied discourses - realist narratives, melodrama, psychological notions of the self, and the like - that are left standing as the ultimate historical actors and agents with 'their own autonomous effect on historical change', 'strengthen[ing] their hold', 'prosper[ing]', 'eat[ing] away' at each other, and 'fashion[ing] the social imagination'. Rather alarmingly (or not?), these disembodied discourses are given the ultimate power to shape human history." (353)

Av de fyra recenserade böckerna så är det den mest konventionella, Finns After Chartism, som är bäst på att analysera och förstå förändring, konstaterar Wahrman.

Not
* Pedesen säger också att politiska historiker måste "cease to trot out the dusty figure of John Foster when searching for an exemplar of the supposedly 'dominant' school of social determinism against which they are struggling." (45)

Att förklara Esping-Andersen med Rokkan

Den tyske statsvetaren Philip Manow har en artikel med bra underrubrik: "att förklara Esping-Andersen med Stein Rokkan". "Esping-Andersen": det är alltså den danske sociologens idé om tre typer av välfärdskapitalism, en skandinavisk i Norden, en liberal i de anglosaxiska länderna, och en konservativ i kontinentala Europa. Och Rokkan, det är den danske statsvetarens teori från 1960-talet om klyftorna som definierar konfliktlinjerna i de industrialiserade ländernas politik. Stad mot land, sekulärt mot kristet, och arbetarklass mot kapital. Manow menar att E-A lyckats etablera att det finns tre typer av välfärdskapitalism, men att han inte förklarat hur de uppkommit.

E-A skrev 1990: ‘the history of political class coalitions [is] the most decisive cause of welfare state variations’. Då är ju frågan varför klasskoalitionerna blir som de blir. Enligt Manow springer skillnaderna ur historiska skeenden. I Norden politiserades konflikten mellan stad och land av agrara partier, vilket inte hände i kontinentaleuropa. Där var däremot en annan av Rokkans tre konfliktlinjer desto mer närvarande: kyrka mot sekularism. Konfessionella partier uppstod ur 1800-talets konflikter där, men inte i Norden.

Iversen och Soskice (2006) menar att det är valsystemet som är upphov till skillnaden mellan liberala och socialdemokratiska välfärdsstater. Deras modell har tre klasser (över-, medel-, arbetarklass), icke-regressiv beskattning och två valsystem: antingen proportionellt, eller majoritet. Manow sammanfattar:

"The upper class votes right, the lower class votes left, but how does the middle class vote? If the left governs, the middle class has to fear that a left government will tax both the upper and the middle classes for the exclusive benefit of the lower class. If a right party governs, redistribution will be marginal, and the middle and upper classes hardly will be taxed. Therefore, in a two-party system, the middle class has the choice between being taxed while receiving no benefits, or not being taxed while receiving no benefits. Obviously, it would prefer then not to be taxed; subsequently, the middle class more often than not votes for the centre-right. Under PR, i.e. in a multi-party system, the middle class’s choice seems to be different. Now, a genuine middle-class party can form a coalition with a left party and both can agree and credibly commit to taxing the rich and sharing the revenue. The left will be in government more often in coalitions with middle- class parties, and redistribution will be more extensive." (105)

1945-1998 var i länder med proportionella valsystem i Iversen-Soskice dataset vänstern i regeringen 75 procent av tiden, men bara 26 procent av tiden i majoritära valsystem. Manow accepterar I-S modell vad gäller de majoritära valsystemen, men vill förklara variationen mellan välfärdsstater i proportionella system. I majoritära system sammanfaller alla Rokkans konfliktlinjer i en enda: vänster--höger. I Storbritannien pågick i 1800-talets slut en intensiv konflikt mellan den anglikanska Church of England och olika frikyrkor, men den sammanföll i princip med konflikten mellan Tories och Liberaler (Parry 1986, Democracy and Religion. Gladstone and the Liberal Party, 1867–1875). När Labour tog över vänsterpositionen från liberalerna, fick de också ett stort inslag av frikyrkliga (Pelling 1965, Origins of the Labour Party). Jag undrar dock hur Manow ser på stad-land-konflikten i Storbritannien: kan man säga att den inkorporerats i Labour vs Tories?

I alla fall, därifrån går Manow över till att förklara Nordens särskilda position: politiserad stad-land-konflikt men ingen dito stat-kyrka-konflikt. Så här diskuterar han det religiösa Skandinavien:

"‘All the Nordic countries belong to (and, indeed, collectively constitute) Europe’s sole mono-confessional Protestant region’ (Madeley, 2000, p. 29). The northern Protestant churches as Lutheran state churches, in contrast to the Catholic Church in continental and southern Europe, did not feel fundamentally challenged when the new nation-state started to invade into territory formerly under the exclusive rule of the church (Manow, 2002). In societies where ‘identification between church and state’ was almost ‘total’ (Gustafsson, 2003, p. 51), there was not much reason to protest against the nation state taking over respon- sibility in the welfare arena or in education. Anti-clericalism never became a strong political current in the Scandinavian countries (Laver and Hunt, 1992)."

Däremot så demokratiserades Norden i en tid när jordbrukssektorn fortfarande var en stor del av ekonomin. Malaisliitto, Bondeförbundet/Centerpartiet, Bondepartiet/Senterpartiet och Venstre har alla varit viktiga partier i sina länder. "In sum, the distinguishing feature of the Scandinavian party systems is the strong role that agrarian parties have played in them." (s. 108)

På kontinenten har man inga agrara partier, utan istället partier rotade i politisk katolicism: CDU, ÖVP, osv.

Manows analys är uppenbart grundad i 1800-talets nationalstatsbyggande, men han menar att det är under efterkrigstiden som "mogna" välfärdsstater växer fram, och systematiskt börjar skilja sig från varandra (socialdemokratiska, konservativa osv). (s. 112) Han menar -- baserat på Baldwin (1990), Luebbert (1991) och Nörgaard (2000) att agrara partier föredrar flat-rate benefits i socialförsäkringarna, medan kristdemokratiska partier organiserar arbetare likt socialdemokraterna gör, och därför föredrar proportionella system.

Referens

Philip Manow, "Electoral rules, class coalitions and welfare state regimes, or how to explain Esping-Andersen with Stein Rokkan", Socio-Economic Review 2003.

Läs
Caramani, D. (2004) The Nationalization of Politics. The Formation of National Electorates and Party Systems in Western Europe, New York, Cambridge University Press.

Jord, arbete, kapital och fördelningskonflikter

Vilka är de viktigaste klyftorna i samhället som formar konflikter över den ekonomiska politiken? Statsvetaren Shale Horowitz menar i en artikel från 2002 att det finns tre typer om teorier om detta. Ett, klassteorier, där konflikten står mellan rik och fattig (japp, så torftiga termer använder Horowitz) inom sektorer. Två, handelsbaserade teorier, där de som tjänar på internationell handel -- de som äger den produktionsfaktor som är "abundant" i det egna landet -- står i konflikt med de som förlorar på handeln -- de som äger produktionsfaktorn som är "scarce" i egna landet. Den tredje är en mindre teoretisk och mer empirisk tradition som betonar "the pivotal role that the agricultural population seems to play".

Horowitz ansluter sig till den tredje inriktningen och utvecklar den teoretiskt med en idé om olika typer av tillgångar (assets). Jord, menar Horowitz, är mer jämlikt fördelad än det kapital som dominerar i städerna, nämligen humankapital (!!?!?), och är lättare att omfördela (!?). Därför har bönder/jordägare, arbetare och kapitalägare olika logiker i sitt politiskt agerande. Jag tycker att detta är en rätt bedrövlig artikel, illa underbyggd; notabelt är att han inte ens förklarar sitt milt sagt märkliga påstående att jord är enklare att omfördela än inkomster av humankapital, eller backar upp detta med empiriska referenser. Med tanke på 1900-talets utveckling av inkomstskatter (också progressiva sådana), förmögenhetsskatter, arvsskatter och bolagsskatter, så verkar det absurt (jfr s 831).

Utifrån teorin om olika tillgångar menar Horowitz att hans teori kan predicera vilken som kommer vara den dominerande fördelningskonflikten i olika samhällen. Han gör i princip en fyrfältare där y-axeln är ifall samhället har en majoritet rural eller urban befolkning, och x-axeln är hur jämlik jordfördelningen är, och gör en yvig tabell där han menar att hans teori är bättre på att predicera "economic policy cleavages" i industrialiserade länder på 1900-talet än vad klassteorin eller handelsteorin är (836-7).

Därefter går han in på tre fallstudier för att demonstrera sin teoris realism: Australien, Sverige och Italien. Av naturliga skäl fokuserar jag på diskussionen om Sverige. Den börjar:

"Outside of a limited number of areas, land ownership here was relatively equal. Sweden made the transition to an urban majority between 1900 and 1910, and the agricultural population fell below ten percent during the 1960s. So, for the entire democratic period beginning in 1918, the asset-based theory predicts an intra-urban cleavage and outcomes primarily benefiting agriculture. Since Sweden can be considered capital-abundant following World War I, the trade- based theory predicts a cleavage of abundant capital against scarce labor and land, and outcomes benefiting labor and land." (842)

I slutet av första världskriget regerade Liberaler och Socialdemokrater ihop och fick bl.a. igenom åtta timmars arbetsdag och allmän rösträtt i en "consumerist common front against industrial and agricultural protectionism". Högern fick snart sällskap på den protektionistiska kanten av Bondeförbundet som stal röster på landsbygden både från Högern och liberalerna. I slutet av 20-talet införde en liberal minoritetsregering spannmålstariffer, pressade av högern och BF. T o m SAP släppte sitt motstånd mot tullar och 1932 ingick de en jordbruksvänlig koalition med bönderna. "Notably, the Liberals rebuffed an Agrarian offer of a center-right coalition focusing more exclusively on pro- tecting agriculture. Conservatives complained loudly that the “cow trade” need- lessly made concessions to the Social Democrats (Esping-Andersen 1985:82– 88; Lewin 1988:123–58; Söderpalm 1975)." En mitteninriktad socialdemokrati lyckades regera, oftast med stöd av bönderna, och först på 1960-talet, när den agrara befolkningen var en mycket liten del av landet, gick man vänsterut i mer renodlad arbetarpolitik. (843) Horowitz menar att "the asset-based theory" från och med kohandeln 1932 korrekt predicerar Sveriges fördelningspolitiska konflikter och att utfallet blev pro-småbönder, eftersom de var en slags medianväljare mellan högern och vänstern. Men:

"On the other hand, the asset-based theory incorrectly predicts an outcome of urban capital and land triumphing over urban labor. This did not happen following the “cow trade” because Social Democratic moderation and strong economic performance earned significant middle-class and rural support, and kept open the option of an enduring coalition with the Agrarians." (843)

Perioden 1918-33 är än mer intressant teoretiskt, och svårare att förklara, säger Horowitz. Han menar att liberalerna var körda eftersom de var ett frihandelsparti och inte kunde vinna tillbaka sina väljare på landet från BF även om de gick tull-hållet (oklart varför), och de då inte skulle ha någon konkurrensfördel gentemot Högern för den urbana medelklassen. Frihandelskoalitionen SAP-liberaler 1918-1933 var alltså en anomali, menar Horowitz, möjliggjord av proportionellt valsystem, SAP:s ideologi (!?) och att liberalerna hade konkurrens på borgerliga sidan av både ett agrart parti och ett sekulärt konservativt parti. 

I slutsatserna menar Horowitz att hans "asset-based model" visat sig överlägsen klassteorin och handelsteorin i att predicera vilka konflikter som dominerar i olika samhällen. Men med tanke på hur godtycklig hans klassificeringar av dominerande konflikter är, så undrar man ju hur mycket man ska tro på det. Sedan menar han också att hans modell är bättre på att predicera vilka som ska vinna konflikterna, eftersom klassteorin olikt hans teori inte predicerar "the privileged position of specifically rural swing voters" (847). Men det är ju ett riktigt skumt argument med tanke på att böndernas position i partikonkurrensen inte alls behöver Horowitz supermärkliga idé om att olika tillgångar har olika fördelningslogik, för att funka -- redan i Esping-Andersen (1985), eller för den delen Lipset och Rokkan (1967), funkar det så. Så min slutsats blir väl egentligen att Horowitz artikel inte bidrar med någonting.

Referens

Shale Horowitz, "Explaining Peasant-Farmer Hegemony in Redistributive Politics: Class-, Trade-, and Asset-Based Approaches", Comparative Studies in Society and History, 2002.