Effekter av expansionen av folkskolan 1936-37

Under vad som i efterhand kan kallas "folkhemsperioden", ökade svenskarnas utbildningsnivå rejält (vilket fortsatt kraftigt också sedan). Av svenskar födda i början av 1900-talet skaffade 80 procent inte mer formell utbildning än den då sexåriga folkskolan; det syns i figur 3 ovan. 1936-37 infördes två reformer som utökade folkskolans utbildning: skolåret förlängdes från 34.5/36.5 veckor till 39 veckor, och skolgången förlängdes från sex till sju år.

Nationalekonomerna Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson och Nina Schwarz studerar effekterna av dessa två reformer. Förväntningen är att mer utbildning ska ge högre inkomster, bättre livskvalitet etc.

Vad de kommer fram till är faktiskt att intensifieringen av skolåret hade effekter (9 procent högre arbetsinkomster för kvinnor och 2.5 procent för män, t.ex.), men däremot inte det extra sjunde året i folkskolan. Tolkningen blir att barns kognitiva utveckling framför allt sker i yngre år; de jämför med en studie av en tysk reform som lade till ett nioende år och inte fick effekter, "a consequence of that basic skills are already fixed in grade 8 which was the year of schooling when the German reform was introduced." (s. 45) "Our results suggest that skill formation is crucial at an earlier point in time and that term extensions seem to represent a quite effective instrument for today’s policy makers to improve human capital." (s. 45)

Referens

Martin Fischer, Martin Karlsson, Therese Nilsson and Nina Schwarz, "The Long-Term Effects of Long Terms Compulsory Schooling Reforms in Sweden", 2017. Pappret finns som WP här.

Fanns det någon folklig konservatism i Sverige?

Fest med Primrose League, 1906. Foto från Braunton Museum.

Harvard-statsvetaren Daniel Ziblatt har på sistone fått mycket uppmärksamhet för sin bok Conservative Parties and the Birth of Democracy. Med rätta, för det är en väldigt bra bok. Ziblatt går tillbaka till de gamla, stora, viktiga frågor om varför länder demokratiseras när de gör, och inte minst: varför vissa länder lyckas etablera varaktiga demokratier, demokratier som inte störtas. Han avfärdar den gamla idén att en stark borgerlighet eller medelklass gav demokrati: borgerligheten ville i 1800-talets Europa inte ha demokrati, utan snarare politisk makt till sig själva. Det kunde förvisso vara en breddning av maktbasen jämfört med ett system där bara kung och adel hade inflytande, men var inte demokrati. Han avfärdar också idén att det var länderna med de starkaste arbetarrörelserna som fick varaktig demokrati: Tyskland hade världens starkaste socialistparti men fick ändå den fascistiska katastrofen.

Ziblatt menar att det avgörande för att få en hållbar demokrati var att den sociala och ekonomiska eliten, som förlorade på demokratin eftersom de ha hade makten innan dess, inte valde, som de gjorde i Tyskland eller Italien, att störta demokratin mer eller mindre våldsamt. Han menar att den faktor som innebar att eliten inte överallt valde denna väg – efter att under 1800-talet i alla länder motsatt sig demokratisering – var att i vissa länder så hade eliterna politiska partier som var välorganiserade, och de kunde därför se framför sig en framtid där de kunde behålla makten genom att vinna val, även efter demokratiseringen. I Spanien, Italien och Tyskland valde eliterna – godsägare, kapitalister et consortes – aldrig den vägen, utan de valde att behålla politisk makt genom valfusk, klientilism etc (s. 34) Olikt i dessa länder så menar Ziblatt att i Storbritannien, Belgien, Nederländerna och Sverige hade den härskande klassen (s. 30) högerpartier som var folkliga och kompetenta, vilket ”led to a long-run path of democratization” (s. 49)

Och det är just idén om ett folkligt, kompetent högerparti som jag vill fundera på, i den brittiska och svenska kontexten. För den beskrivning av det brittiska konservativa partiet som Ziblatt ger, har jag svårt att överföra till svenska förhållanden. Ziblatt menar att Tories under 1800-talets sista två decennier hade en folklig förankring inte minst genom organisationen Primrose League, grundad 1883, som samlades runt Gud (och specifikt den anglikanska kyrkan, utmanad av katoliker, frikyrkor och fritänkare), monarkin, nationen och den fria företagsamheten. Efter en period av stark liberalism kunde Tories använda kyrkligheten, monarkin och nationalismen – då inte minst emot de irländska frihetssträvandena, och för imperiet – för att övervinna klassklyftor och attrahera medlemmar och väljare ur arbetarklassen (s. 82-90) Ziblatt ger fascinerande exempel på hur Tories valorganisatörer arbetade på 1880-talet, och visar också med regressioner att Primrose League hade fler medlemmar där det fanns många anglikanska präster, ett tecken på statskyrkans ideologiska roll för konservatismen (s. 95-99)

Jag undrar dock hur väl denna förklaring passar på det svenska fallet. Den svenska politisk-historiska litteraturen innehåller som jag uppfattar det ingen skildring av så engagerat partiorganisationsarbete från höger på 1880-90-talen som den som Ziblatt ger för Primrose League. Och det finns en enkel faktor som kan förklara mycket av det. I Storbritannien hade efter rösträttsreformen 1867 (Second Reform Act) år 1884 67 procent av vuxna män rösträtt till underhuset (s. 111); i Sverige efter representationsreformen 1866 hade bara 21 procent av vuxna män motsvarande rösträtt (Rustow 1969). Det fanns alltså inte lika många väljare att flirta med, övertyga eller organisera, som det gjorde för britterna.

I svensk politik var ännu på 1890-talet idén välspridd, att riksdagsmän skulle agera helt efter eget huvud, och absolut inte skulle beakta vad väljarna tyckte. Sten Carlsson (1953) presenterar i sin bok om det decenniets politik fantastiska exempel på riksdagsmän som vägrar att ställa upp på valmöten (s. 37-39) Om västerbottningen Bodström i Bodnbyn, kallad ”den store tigaren”, påtalades det i en insändare 1896 att Bodström under sina 18 år i riksdagen aldrig redogjort offentligt för sina åsikter eller vad han egentligen gjort i riksdagen; ändå blev Bodström omvald både 1899 och 1902. Östgöta-representanten Örwall betonade 1890 i en insändare i en lokaltidning att han minsann inte tänkte uppträda på några valmöten. Lantmannapartiet var 1880-90-talens stora högerparti i svensk politik, men inte kan man i deras fall peka på några sociala aktiviteter som Tories klubblokaler där man kunde spela biljard, dricka öl, läsa böcker och ha möten (jfr Pugh 1993). I Sverige fanns sådana funktioner – minus ölen – i liberalernas ”folkhem” (nej, det var inte Per Albin eller ens Kjellén som uppfann begreppet) och i arbetarrörelsens folkets hus, men inte – så vitt jag vet – i några lokaler associerade med högern. Den svenska högern på 1890-talet framstår i mina ögon mer som exempel på vad i den tyska litteraturen kallas Honoratorienpolitik (på svenska kanske ”dignitärspolitik”), än på någon slags folklighet á la Tories.

Som Christian Lundeberg sa 1906: ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent” (cit Rustow 1969, s. 72). Så sett har jag svårt att se att Ziblatts fokusering på det välorganiserade konservativa partiet som nyckeln till lyckad demokratisering, funka på det svenska fallet. Ziblatt (s. 66) menar att Allmänna Valmansförbundet (AVF), grundat 1904 som partiorganisation för riksdagshögern, var ett ”cross-class party of the right”, men det verkar osannolikt utifrån den svenska litteraturen. I Torbjörn Nilssons (2004) bok om högerpartiets historia sedan 1904 framhävs (utifrån Niklas Stenlås) AVF:s karaktär som ett parti av parlamentariskt ursprung, utan folkrörelseförankring. De avgörande krafterna i det tidiga AVF var enligt Nilsson näringslivets ledare, och partiets drivande krafter var också drivande i arbetsgivareföreningen SAF.

Jag har svårt att se AVF kunde – eller ville – attrahera arbetarväljare så som Tories kunde göra, med anspelningar på kronan, kungen eller nationen. Möjligtvis bönder, som i 1914 års bondetåg. Det vore en bra idé för en studentuppsats eller forskningsartikel att studera AVF:s tilltal och ideologi under 1900-talets två, tre första decennier och kolla på bredden i tilltalet. Roten till att högern efter hand accepterade demokratin i Sverige bör nog sökas annanstans än i det välorganiserade högerpartiet – kanske snarare, som Ziblatt öppnar för i slutet av boken (s. 364ff) i införandet av konservativa garantier, som första kammaren och de proportionella valen.

Referenser

Sten Carlsson (1953) Lantmannapolitiken och industrialismen: Partigruppering och opinionsförskjutningar i svensk politik 1890-1902 (Stockholm: Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag).

Christer Ericsson (2008) Kapitalets politik och politikens kapital: Högermän, industrimän och patriarker 1890-1905 (Stockholm: Santérus).

Torbjörn Nilsson (2004), Mellan arv och utopi: Moderata vägval under hundra år, 1904-2004 (Stockholm: Santérus.)

Stefan Olsson (2000) Den svenska högerns anpassning till demokratin (avh., Uppsala universitet, statsvetenskap)

Martin Pugh (1993) The Making of Modern British Politics 1867-1939 (2 utg. Oxford: Blackwell)

Dankwart Rustow (1969) The Politics of Compromise: A Study of Parties and Cabinet Government in Sweden (reprint. New York: Greenwood Press).

Daniel Ziblatt (2017) Conservative Parties and the Birth of Democracy (Cambridge: CUP)

Radikalismen i Düsseldorfs tidiga socialdemokrati

Jag tänkte börja en bloggserie, "Sonderweg-boken" utifrån mitt pågående arbete på ett bokmanuskript med titeln ”Världens jämlikaste land?”, om den ekonomiska och sociala (o)jämlikheten i Sverige sedan 1750. Till detta – och till associerade akademiska papers – läser jag en hel del, och får en del funderingar som kan lämpa sig för att ventileras i bloggformat. Mindre anmärkningar eller tankar som jag inte kan reda ut för tillfället men som jag vill lägga på minnet och antagligen komma tillbaka till senare. Det kan handla om ganska olika saker, men det förenande temat kommer vara svensk jämlikhet, ekonomi och arbetarrörelse i ett jämförande perspektiv. 

Den första i ordningen baseras på historikern Mary Nolans bok Social democracy and society: Working-class radicalism in Düsseldorf, 1890-1920 från 1980. Min fundering handlar om Nolans förklaring till varför socialdemokratin, som hon menar, blev radikal, inte reformistisk, i denna västtyska stad. Det var, säger Nolan, ”hardly surprising” att marxismen, med polariseringstes m.m. fick fäste i Düsseldorf. ”As a result of their expriences the Düsseldorf Social Democrats became radicals rather than reformists...” (s. 52)

Vad var det då för ”erfarenheter” som gjorde att socialdemokraterna i Düsseldorf enligt Nolan blev dogmatiska radikaler som anammade en defensiv-reaktiv taktik i nuet till förmån för en tänkt revolution i framtiden, och en isolering från stat och samhälle? (s. 89) Detta har ju bäring inte bara på Düsseldorf utan på alla diskussioner om arbetarrörelsers variationer i slutet av 1800-talet i Europa, mellan reformism och radikalism.

Nolans argument om en särskilt alienerad och därför också radikaliserad arbetarrörelse i staden Düsseldorf bygger på (a) en särskilt stark katolicism i staden, och (b) en särskilt ojämlik preussisk lokalpolitik. I områden som Bayern och Baden eller städer som Bremen och Hamburg där SPD och facken var starkare och lokalstyret mera inkluderande, integrerades arbetare i det borgerliga samhället och blev reformister (s. 67). Menar Nolan, i en variant av den gamla förklaringen av variationer i reformism och radikalism i europeiska arbetarrörelser: där förtrycket var starkare, blev rörelsen revolutionär (tänk Italien, Spanien); där förtrycket var mildare, blev rörelsen reformistisk (Storbritannien). Nolan menar att Düsseldorfs SPD på 1890-talet förenade en reaktiv-defensiv taktik med en tilltro till en framtida revolution, i Kautskys anda. De avfärdade försök till nyansering av jordfrågan och höll istället fast vid en traditionell marxistisk polariseringsteori, där småbönderna var dömda till undergång i en polarisering mellan storägare och proletärer; innan detta stadium uppnåtts, kunde/skulle arbetarrörelsen inte försöka värva bönderna. (s. 84) Utöver den exkluderande politiken var det också den starka katolicismen som enligt Nolan gjorde det svårt och segt för arbetarrörelsen att växa i staden, både i arbetarklassen och i övriga klasser. Hon har statistik för alla som gick med i SPD i staden 1896-1908 och visar att de som gick med  nästan uteslutande var personer som flyttat in till staden. Av de infödda gick bara 53 personer med i partiet åren 1896-1902; bland infödda arbetare var katolicismen alltför stark. (s. 113)

I Nolans resonemang finns alltså ett antagande om att exkludering fostrar radikalisering. Skulle man kunna testa detta på svenska förhållanden? Eftersom det fanns en inkomstgräns på 800 kr för att få rösträtt (eller en förmögenhet eller arrenderad gård av ett visst värde), så varierar andelen med rösträtt på olika ställen beroende på lönenivåer och annat. Diagrammet nedan visar andelen av befolkningen (hela befolkningen, inte bara vuxna) som hade rösträtt år 1904. (Källa: Bisos Valstatistik 1904, klicka på bilden för att göra den större.)

Här finns en en del intressant variation, inte bara de mer uppenbara som att en stor del av befolkningen har rösträtt i rika småstäder som Sigtuna eller Skanör-Falsterbo. Om man tar lite mera industriella städer så skulle man faktiskt kunna göra en jämförelse mellan Jönköping och Borlänge, eller kanske Halmstad och Trelleborg: Jönköping och Halmstad har en låg andel röstberättigade vilket tyder på låga inkomster där, medan arbetarstäderna Borlänge och Trelleborg har en relativt stor del röstberättigade, vilket tyder på höga löner. I Jönköping kunde år 1904 17.1 procent av befolkningen rösta, i Halmstad 18.4 procent, i Borlänge 32.0 procent, och i Trelleborg 35.1 procent. (1892: i Jönköping 11.0 procent, Halmstad 13.7 procent, Trelleborg 24.5 procent, och Borlänge var ingen stad då.) Utifrån Nolans resonemang skulle vi då – allt annat lika – förvänta oss en radikalare arbetarrörelse i Jönköping och Halmstad än i Borlänge och Trelleborg. Å andra sidan så kan vi också ta in den religiösa faktorn som Nolan också betonar; Sverige saknar den starka katolicismen som utmärkte Düsseldorf, men Jönköping präglades starkt av frikyrkor, vilket enligt Hans-Olof Ericson (1991) försvagade arbetarrörelsen där.

Givet betydelsen för Düsseldorfs arbetarrörelse av de som var infltytade till stan, så kunde man också tänka sig att städer som växte snabbare under industrialiseringen fick starkare och radikalare arbetarörelser, än städer som växte långsammare. Det harmonierar också med Edvard Bulls gamla hypotes om sambandet mellan snabb industrialisering och arbetar-radikalism. Diagrammet visar tillväxten i befolkning i svenska städer 1892-1904. (Källa: Bisos A Befolkning 1904, klicka bilden för att se större.)

I Nolans analys så bryter SPD i Düsseldorf åren 1902-03 med sin tidigare passivitet och exkluderade ställning. Efter stora interna konflikter kommer ett nytt styre till och sätter fart på det organisatoriska arbetet. Man får fart på bildningsprocesserna, på cykelklubbar, sånggrupper, klubbar för arbetaridrott, och bygger 1909 ett folkets hus (Volkshaus). Men radikalismen består enligt Nolan, och det numera starka Düsseldorf-SPD hamnar på vänsterflygeln av partiet.

Ovan har jag skissat på en koll på Nolans teori baserad på en jämförelse inom Sverige. Men kanske än mer uppenbart är: Sverige hade -- tvärtemot vad de flesta tror -- ett väldigt exkluderande politiskt system, inte minst lokalt, under tiden då socialdemokratin växte fram, säg 1880-tal till 1910-tal. (Se min Sonderweg-artikel.) Ändå så fick vi en reformistisk arbetarrörelse. Varför det? En hypotes som jag lutar åt är att samspelet mellan den framväxande arbetarrörelsen och medelklass-intellektuella var annorlunda i Sverige än i Düsseldorf. Nolan menar, och hänvisar bl.a. till att staden inte hade något universitet, att medelklass och arbetarrörelse var två helt separata entiteter i Düsseldorf. I Sverige så möttes medelklass och arbetarklass i folkrörelserna nykterismen och frikyrkorna varav framför allt den första var mycket förenlig med arbetarrörelse-engagemang. Gjorde detta att den svenska socialsitiska rörelsen blev mer revisionistisk och reformistisk? Ytterligare en pusselbit i förklaringen tror jag är den som historikern Madeleine Hurd (2000) anför i sin lysande bok Public Spheres, Public Mores där hon jämför politiken i Hamburg och Stockholm decennierna runt 1900. Hon visar där att just eftersom Sverige hade ett så extremt uteslutande politiskt system, så fick inte ens den lägre medelklassen vara med och rösta, ställa upp i val etc. Därför allierade de grupperna sig med arbetarklassen i en pro-demokratisk koalition av "småfolk". I Hamburg däremot, säger Hurd, allierade medelklassen sig med överklassen för att fortsätta exkludera arbetarna. Därmed hamnade de två städerna (och, implicerar nog Hurd, de två länderna) på helt olika politiska vägar med olika sociala konstellationer. Det ger då en motsatt förklaring till den Nolan ger: ett extremt exkluderande politiskt system kan paradoxalt nog främja breda socialliberala-socialdemokratiska reformkoalitioner, snarare än revolutionism.

Referenser

Hurd, Madeleine (2000), Public Spheres, Public Mores, and Democracy: Hamburg and Stockholm, 1870–1914 (Ann Arbor, MI: University of Michigan Press)
Ericson, Hans-Olof (1991), Studier av arbetarrörelsens politiska splittring: Jönköping, Huskvarna och Norrahammar 1910-1921 (Lund: Arkiv).

Nolan, Mary (1980) Social democracy and society: Working-class radicalism in Düsseldorf, 1890-1920 (Cambridge: CUP).