Rösträttsutvidgning och klass i Europa på 1800-talet

Tre statsvetare och ekonomer Pittaluga, Cama och Seghezza från universitetet i Genua har ett ganska nytt paper om utvidgningen av rösträtten i Europa på 1800-talet. Deras grundpoäng är denna. Den mesta forskningen, som är mer eller mindre direkt influerad av klassiker som Gerschenkron (1946) och Barrington Moore (1966), om demokratins framväxt i Europa ser rösträttsutvidgning som den viktigaste delen av demokratins framväxt. Den missar då, säger de tre italienska forskarna, att demokrati inte bara handlar om att alla ska ha rösträtt utan också om att parlamentet måste ha faktisk makt samt att medborgarna ska ha rättigheter.

Utifrån detta presenterar de en twist på rösträttsutvidgningarna: dessa behöver inte nödvändigtvis genomföras av demokratiska motiv, utan kan också genomföras av motsatta skäl: den aristokratiska eliten kan utvidga rösträtten för att öka arbetarklassens representation i parlamentet och därmed avskräcka borgarklassen från att vilja stärka parlamentet.

De menar i litteraturöversikten att dagens empiriska forskning om rösträttsutvidgningar antingen bygger på revolutionärt hot-hypotesen eller politisk konkurrens-hypotesen. Acemoglu och Robinson (2006) går på revolutionärt hot-linjen och menar att det handlar om förhållandet mellan eliter, som äger förmögenheterna och vill behålla den politiska makten, och underklassen som varken har förmögenhet eller politisk makt. Med större ekonomisk ojämlikhet har eliten mer att förlora på demokratisering (som kommer leda till omfördelningspolitik), men samtidigt så har underklasserna också än starkare incitament till demokratisering. De menar att relationen mellan ojämlikhet och demokratisering följer en U-kurva: med mellan-nivå (vad är det?) av ojämlikhet är det mer sannolikt att demokratisering inträffar. Boix (2003) tillägger att det också handlar om typer av förmögenheter: med mer orörliga förmögenheter (som jord) är elitens motstånd mot demokratisering än mer hårdnackat. (s 320) Revolutionärt hot-hypotesen har fått stöd i ekonometriska studier av Kim (2007), Przeworski (2009) och Aidt och Jensen (2014). Också Pittaluga et al bygger sin analys på revolutionärt hot-modellen från Acemoglu och Robinson (2006).

Deras empiriska analys använder överlevnadsanalys där den beroende variabeln är införandet av full rösträtt, något år efter 1840. Den huvudsakliga oberoende variabeln är ifall parlamentet har stor makt eller inte. De visar att med stor makt till parlamentet så tar det längre tid innan allmän rösträtt införs. (s 325f) Detta håller också i en probit-modell där jämte parlamentets makt också utbildningsnivå, urbanisering och BNP per capita inkluderas som kontroller, med tio länder 1840-.

Kanske mer intressant så ger de två historiska episoder som illustrationer av och belägg för hypotesen. Den ena är införandet av allmän rösträtt för män i Frankrike 1851 under Napoleon III, den andra Tyskland 1871. I Tyskland 1871 inför Bismarck och kejsaren allmän rösträtt, och detta var enligt analysen eftersom Bismarck ville avskräcka den borgerliga oppositionen i Nationalliberalerna och Framstegspartiet från sitt förespråkande av starkare parlament. (s 328) (En av deras referenser är Wehler 1985.)

Referens

Giovanni B. Pittaluga, Giampiero Cama och Elena Seghezza (2015) "Democracy, extension of suffrage, and redistribution in nineteenth-century Europe", European Review of Economic History.

48 timmars arbetsvecka-reformen i Storbritannien 1919

1919 genomfördes i Storbritannien den största arbetstidsförkortningen i industrin där någonsin. Denna fick, säger ekonomerna Peter Scott och Anna Spadavechia (2011) från universitetet i Reading, föga uppmärksamhet fram till Dowies studie 1975. Dowie menade att arbetstidsförkortningen och stora lönehöjningar skapade en kostnadskris i brittisk industri, och inflation. Broadberry (1986, 1990) utvecklade detta argument, med större statistisk uppbackning. Enligt kliometrikerna Greasley och Oxley var visserligen den brittiska konkurrenskraften (jämfört med USA:s) ännu sämre 1916-17 än efter reformen 1919, men senare litteratur har i alla fall accepterat Dowie-Broadberrys tes som ett antagande (Hatton, Niddleton, Eichengreen.)

Scott och Spadavecchia är kritiska till Dowie-Broadberrys utbudschock-tes utifrån två faktorer: (1) att arbetstidsförkortningar kan öka produktiviteten, och (2) att de flesta av britternas konkurrentländer också genomförde arbetstidsförkortningar samtidigt.

De är inte helt nöjda med Broadberrys (1986) tillskrivande av hela outputnedgången 1919 och 1920 till arbetstidsförkortningen. De menar att också andra faktorer, som Broadberry inte kontrollerar för, spelade roll: materialbrist på grund av kriget, strejker och lockouter (s 1271f). Vidare så litar de inte på Maddisons data över arbetade timmar, som bygger på en massa antaganden och som Huberman (2004) redan visat har rejäla brister. 

De visar -- se stapeldiagrammet längst upp -- att reallönerna faktiskt ökade ganska lite i Storbritannien 1918-1920 jämfört med andra industriländer, däribland Sverige. För 7 av de 11 länderna har de data båda på arbetade timmar och löner, och korrelationen mellan de två är stark (0.87), men korrelationen mellan dessa två och fall i industriell output är svag. Storbritannien är konsekvent en negativ outlier: fallet i industriell produktion är väldigt stort utifrån vad vi skulle förvänta oss från reallöneökningarna och arbetstidsförkortningens omfattning. (s 1274f). Detta rimmar väl med Eichengreens gamla slutsats just att den brittiska ekonomin gick anmärkningsvärt dåligt på 1920-talet. Kan det vara så att den brittiska industristrukturen passade särskilt dåligt för arbetstidsförkortningen och lönehöjningen under dessa år? För att undersöka detta kollar Scott och Spadavecchia särskilt på kol, textilier och stål som var viktiga branscher i Storbritannien.

Deras slutsatssektion är väldigt bra men tyvärr lite för kort, så jag citerar nästan hela:

"Empirical evidence for the move to 48 hours in Britain suggests that even in the short term there was a substantial (though incomplete) productivity offset, while longer-term adjustments in production methods, and so on, are likely to have further mitigated its impact. Moreover, as Britain experienced a smaller hours reduction than other industrial nations it is unlikely to have suffered a competitive disadvantage from the residual deadweight loss imposed by the 48-hour week. Meanwhile there is substantial evidence of major ‘social multiplier’ benefits; the shorter working day both boosted the growth of industries associated with working-class leisure and stimulated household migration from cramped inner-urban housing to new suburban estates, increasing demand for both housing and associated consumer durables.
Given that the 1920s were characterized by overproduction and falling prices, rather than shortages and cost-push inflation, the argument that the economic problems of this era can be attributed to reduced output owing to the 48-hour week is implausible. Indeed this constituted a rare successful interwar example of a new international standard that avoided competitive rises in working hours—at a time when beggar-thy-neighbour strategies produced destabilizing competitive tariff hikes and currency devaluations. Despite frequent calls in many countries to raise hours, usually without considering the likelihood of other nations following suit, the international 48-hour week both survived the economic crises of the interwar years and formed an important landmark in the development of the modern work–leisure balance for industrialized societies."

Det här tycker jag är superspännande! Just frågan om beggar thy neighbour-politik i ekonomiska kriser och hur de parallella arbetstidsförkortningarna i en rad länder kan ses som raka motsatsen som detta. Och så klart de mer rent ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortningen: ökade tillväxten i producenter av konsumtionsvaror extra, nu när arbetarklassen fick mer ledighet? Ökade produktiviteten i industrin som en del av anpassningen? Det är intressanta hypoteser att testa.

Referens

Peter Scott och Anna Spadaveccia (2011) "Did the 48-hour week damage Britain's industrial competitiveness", Economic History Review.

Lönerna i recessionerna 1920-23 och 1930-33

En klassisk fråga i arbetsmarknadsekonomi är: när blev lönerna "sticky"? Alltså, när slutade pengalöner att anpassa sig neråt i konjunkturnedgångar för att kompensera för minskande efterfrågan på arbetskraft? Detta är inte minst en stor forskningsfråga vad gäller sysselsättningen på 1920- och 30-talen, med klassiska papers av bland andra Ben Bernanke. 

I en artikel från 2000 utforskar Klas Fregert, nationalekonom vid Lunds universitet, frågan om "sticky wages" i recessionerna i början av 1920-talet och 1930-talet i Sverige. Figuren längst upp visar att reallönen faktiskt ökade i Sverige från 1930 till 1933, eftersom pengalönerna inte sänktes lika mycket som konsumentprisindex sjönk. Fregert menar att detta berodde på ett "koordineringsproblem" där de olika fackförbunden inte ville gå med på att sänka pengalönen eftersom de inte litade på också de andra facken i så fall skulle göra det. Han menar därför att det hade varit möjligt att sänka lönerna rent institutionellt sett, men pga koordinationsproblemet hände det inte. (Han har också en fin tabell som visar de lönesänkningar som ändå skedde, per sektor och kvartal 1931-34.) För att visa på att det inte var så att alla var bundna av väldigt långa kollektivavtal som omöjliggjorde sänkningar visar han figuren nedan:

Han kallar detta med referens till Ball och Romer (1991) för "strategic stickyness": det enskilda facket går inte med på att sänka sin nominella lön eftersom det inte litar på att de andra facken kommer göra det.

För att kolla på ifall facken bryr sig om relativlönerna -- egna löner jämfört med andras -- kör han löneregressioner med lönedata för 8 industrisektorer 1920-39. (20-talsdata från Sociala Meddelanden, 30-talsdata från Statens Officiella Statistik: Löner.) Lönen i sektorn bestäms av arbetslösheten, inflationen och lönen i sektorn relativt till genomsnittslönen i industrin. Relativlönen, som är loggad, för en stark och statistiskt positiv koefficient, 0.42: om lönen i vår sektor är 1 procent lägre jämfört med genomsnittslönen i industrin i år, så ökar vår lön med 0.42 procentenheter extra.

Utifrån att arbetskonfliktintensiteten gick upp under deflationsåren 1921-24 då pengalönerna sänktes, menar Fregert att pengalönesänkningar var socialt kostsamma. 1931 försökte SAF koordinera en pengalönesänkning, men det var svårt. (Han använder här SAF:s årsrapport som primärkälla, och även De Geers bok från 1986 som referens.) Löner sänktes i ganska många branscher men inte alla.

För att sätta "koordinationsmisslyckandet" 1930-33 i perspektiv går han också mer kortfattat igenom recessionen 1920-23 och hur lönerna anpassade sig där.

Den viktigaste skillnaden, säger Fregert, är att den negativa efterfrågechocken var tillfällig på 1930-talet men mer långvarig på 1920-talet. Efter 20-talskrisen steg arbetslösheten till en permanent hög nivå fram till 1939. Men lönerna sänktes rejält i 20-talskrisen och Fregert menar att det beror på att kostnaderna för ett koordineringsmisslyckandet var större där än i 30-talskrisen.

 

Klas Fregert (2000), "The Great Depression as a Coordination Problem", European Review of Economic History.

se också här på bloggen: Solomou och Weale (2004),

40-timmars arbetsveckan i Italien 1934

Kan en arbetstidsförkortning sänka arbetslösheten? I Italien infördes 40-timmarsveckan, en minskning från den tidigare 48-timmarsveckan, 1934 när arbetslösheten var mycket hög i svallvågorna av den stora depressionen. Denna reform föregicks av nominella lönesänkningar och olikt i demokratiska länder -- se till exempel 8 timmars arbetsdag-reformen i Sverige 1920 studerat av Jakob Molinder och jag -- så var regimen noga med att timlönerna inte skulle öka i samband med reformen.

I Italien hade industriproduktionen fallit med en tredjedel mellan 1929 och 1932, en stram penningpolitik fördes, och deflation rådde fram till 1934 då priserna började stiga igen. Arbetslösheten var hög. Regeringen genomförde en 8 procents (nominell) lönesänkning 1930 och en ny lönesänkning 1934; däremellan pushade arbetsgivarna för lönesänkningar. På grund av den kraftiga deflationen steg dock lönerna från 1929 till 1935 varpå de föll till 1938.

Det är utifrån denna kontext som nationalekonomerna Mattesini och Quintiri analyserar 40-timmarsvecka-reformen i ett paper från 2006. De finner att kombinationen av minskad arbetstid och sänkt månadslön (dvs bibehållen timlön) lyckades med att minska arbetslösheten i Italien på 1930-talet, men betonar skillnaden mot dagens policyförslag där arbetstiderna ska kortas med höjd timlön.

 

Referens

F. Mattesini och B. Quintieri (2006) "Does a reduction in the length of the working week reduce unemployment? Some evidence from the Italian economy during the Great Depression", Explorations in Economic History.

Produktivitetseffekter av en arbetstidsförkortning

Antalet arbetade timmar är produkten av antal arbetare och genomsnittsantalet timmar. Är effekten på output densamma om antal arbetade timmar ökar genom att antalet arbetare ökar, som om antal arbetade timmar ökar genom att arbetarna arbetar fler timmar? Inte om det finns en avtagande produktivitet när man arbetar mera. Denison (1962, The Sources of Economic Growth in the United States and the Alternatives Before Us) meande att utifrån 1929 års genomsnittliga arbetsvecka på 49 timmar över årets 52 veckor, så skulle en arbetstidsförkortning inte innebär minskad produktion alls, eftersom arbetarna skulle vara mer produktiva på jobbet med färre timmar, vilket skulle kompensera för det minskade antalet timmar. Utifrån den genomsnittliga arbetsveckan år 1959 på 40 timmar menade Denison däremot att en 10 procents minskning av arbetstiden skulle minska output med 6 procent. Det vill säga, output skulle minska, men inte proportionerligt till mängden arbete.

Denison byggde vidare på en gammal diskussion om förhållandet mellan arbetade timmar och produktivitet, som förts t ex av 1800-talsutopisten Robert Owen som drev försöket New Lanark. På Salford Iron Works sänktes 1893 arbetsveckan från 53 till 48 timmar, och chefen menade att detta hade positiva effekter på produktiviteten. Liknande arbetstidsförkortningar genomfördes på Woolwich Arsenal såväl som på Zeiss-verken i Jena där arbetsdagen förkortades från 9 till 8 timmar. John Pencavel studerar i sitt papper "The Productivity of Working Hours" från 2014 en undersökning av British Health of Munition Workers Committee under första världskriget. Denna kommitté rådde Arméministern vad gällde arbetarna i vapenfabrikerna. Bakgrunden var att arbetstiderna skjutit i höjden i dessa riksnödvändiga industrier under kriget, av uppenbara skäl (s 4f). Kommittéen skrev en rad rapporter om arbetarnas förhållanden och Pencavel använder deras uppgifter om arbetade timmar, löner, output, och hälsa.

John Pencavel använder dessa rapporter för att studera just förhållandet mellan arbetade timmar och produktivitet. Han kommer fram till att över en viss gräns så ökar inte längre output: för de kvinnliga arbetarna i hans dataset verkar den gränsen vara runt 48-50 timmar i veckan. Arbetade de mer än 50 timmar i veckan kunde man alltså sänka arbetstiden utan att förlora någon output alls. (s 21)

Referens

John Pencavel (2014) "The Productivity of Working Hours", IZA Discussion Paper No. 8129, April 2014. -- senare publicerad i Economic Journal.

Utvärderingar av avtalsrörelsen 2016

en annons från Svenskt Näringsliv i Dagens Nyheter 12 april 2016

I avtalsrörelsen inför 2016 års nya kollektivavtal sprack LO:s samordning. Martin Klepke kommenterade i Arbetet i oktober 2015:

"I LO:s principprogram som antogs i våras ställde sig alla förbund bakom att den omotiverade skillnaden mellan kvinnors och mäns löner ska minska med en halv procentenhet per år. Alla fack ställde sig också bakom att den internationellt konkurrensutsatta delen av svensk ekonomi ska vara lönenormerande. Dagens sammanbrott innebär därmed också en kraftig försvagning av detta principprogram, bara ett halvår efter att det antogs.
Frågetecknen om hur förbunden praktiskt ska kunna kombineras de två kraven att å ena sidan utjämna lönerna mellan könen och å andra sidan följa normerande avtal för industrin har ju knappast blivit mindre av dagens sammanbrott för samordnade förhandlingar."

Arbetet rapporterade (21 oktober) att det var IF Metall, Kommunal och GS som utifrån olika utgångspunkter spräckte samordningen som försökte förena en jämställdhetsmotiverad satsning på undersköterskor med att industrin skulle sätta märket.

Efter att samordningen sprack så formulerade 6F också en mer principiell kritik av industrins löneledande roll. 6F:s krav i december var också högre än Industrifackens krav som formulerats på 2.8 procent i november: 6F krävde 3.2 procent och en garanti på 800 kr för alla som tjänade under 25 000 kr i månaden.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson refererade i november till den spruckna samordningen som "ett personligt misslyckande" (Arbetet, 6 november). Han säger också:

"LO:s avtalssekreterare säger att det finns ett missnöje mellan LO-förbunden på flera områden. Det är framför allt strävan efter jämställdhet som orsakar motsättningar och splittringar. Jämställdhetspotterna i avtalsrörelsen 2007 var omstridda och de har följts av andra försök att hitta konstruktioner för att höja kvinnodominerade områden mer än andra.
– Några ska få mer och det är besvärligt att hantera för de andra. Det har jag stor respekt för, säger Torbjörn Johansson."

I efterspelet från samordningens misslyckande har märkes-ordningen hyllats av statsminister Löfven:

"– Märket som princip är viktigt och det har politiken uttryckt till Medlingsinstitutet. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn måste avgöra hur stora löneökningar vi har råd med.
Han bedömer att arbetsgivarna snarare är besvikna över nivåerna på löneökningarna, än på avtalets roll som rikslikare. Inte heller ser statsministern något omedelbart problem med den svenska konkurrenskraften.
– För första gången på mycket länge tar vi nu marknadsandelar inom exporten, säger Stefan Löfven." (Arbetet, 21 april)

Medan Kommunal hyllar sitt avtal med extra satsningar på undersköterskornas löner:

"Medan övriga medlemmar får 520 kronor mer i månaden får undersköterskor med undersköterskeexamen 500 kronor extra första året, totalt alltså en löneökning på 1 020 kronor i månaden. Enligt Kommunal motsvarar det en löneökning med 4,3 procent, och SKL säger inte emot.
De 500 kronorna är faktiskt mer än Kommunal hade krävt: Facket gick ut med kravet 400 kronor mer till undersköterskorna än till alla andra. ”Vi har betalat extra för att få ett långt avtal”, förklarar SKL:s förhandlingsledare Helene Fritzon.
År två och tre fortsätter satsningen på undersköterskorna med 180 respektive 150 kronor utöver ”märket”. Under treårsperioden höjs undersköterskornas löner med totalt 830 kronor mer än märket.
Exakt vilka som får del av satsningen på undersköterskor får klaras ut i lokala förhandlingar.
Teoretiskt skulle en del undersköterskor kunna bli utan extra lönelyft, men avtalssekreteraren Lenita Granlund tonar ner den risken.
– Med det här avtalet bryter vi värdediskrimineringen på svensk arbetsmarknad, säger Lenita Granlund.
– Arbetsgivaren har förstått att bättre löner behövs för att rekrytera till välfärdsyrkena, säger Annelie Nordström. Avtalet är också en milstolpe i arbetet för heltidsjobb.
Helene Fritzon, SKL:s förhandlingsledare, medger att avtalet det första året är värt 3,0 procent, alltså klart mer än ”märket” på 2,2 procent.
– Våra medlemmar kan betala det här. Ett treårigt avtal ger förutsättningar för långsiktig planering och utveckling av kvaliteten. Det finns stora vinster i det, som gör att vi kan räkna hem avtalets värde i våra budgetar.
– Det är bra att undersköterskor nu kan göra karriär. Det gör det lättare att utveckla kvaliteten och möta de volymförändringar vi står inför i vård och omsorg." (Arbetet, 29 april)

Arbetsgivarna har däremot uttryckt starkt missnöje med årets avtal, så starkt att de börjar tala om att hela Industriavtalsordningen kan vara på väg ut. Detta trots sin reklamkampanj den 8 mars för "märket"; i april uttryckte företrädare för arbetsgivarsidan sig så här kritiskt:

"Flera tunga arbetsgivarföreträdare är skeptiska till industriavtalet. En fortsättning kräver samsyn med facket om de ekonomiska förutsättningarna i avtalsrörelserna, hävdar företrädarna.
− Åstadkommer vi inte detta är avtalet dödsdömt, säger Anders Weihe, Teknikföretagen.
På presskonferensen den sista mars, när industrins löner var klara, framträdde arbetsgivarna med mycket bistra miner. Enda skälet till uppgörelsen på 2,2 procent var riskminimering, förklarade Indus-triarbetsgivarnas vd Per Hidesten. Alternativet var konflikt.
– Nivån är inte förenlig med industriavtalets syfte, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.
Nu kommer efterspelet när flera toppförhandlare ifrågasätter industriavtalets framtid. Syftet med avtalet är att stärka industrins internationella konkurrenskraft och ha en god löneutveckling. I nära 20 år har avtalet levererat reallöneökningar, men det är inget kvitto på att avtalet fungerar, enligt arbetsgivarna.
– Sedan finanskrisen 2008 har reallöneökningarna varit alldeles för höga. De har varit till skada för svensk industri, men också för arbetstagarna som förlorat många arbetstillfällen, säger Anders Weihe.
Det största problemet i industrins avtalsrörelse är bristen på samsyn i de ekonomiska bedömningarna, enligt de arbetsgivare som Arbetet intervjuat. Arbetsgivarna talade om nödvändig återhämtning av förlorad konkurrenskraft och löneökningar på under en procent, medan facken talade om högkonjunktur och krävde 2,8 procent.
– I år har bilderna varit extremt olika. Vi har inte varit överens om vilka ekonomiska variabler som är viktiga och därför inte sett samma saker, säger Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen.
– Det finns ingen poäng med att ha industriavtalet kvar om vi inte kan komma överens om vilka ekonomiska variabler vi ska titta på.
Även Anders Weihe lyfter fram samma problem.
– Facket kan inte enbart välja ut några branscher som går bra, lika lite som vi kan välja ut de sämsta.
– Vi måste jobba tillsammans och vilja göra det.
Finns den viljan?
– Nej. Den har funnits, men inte just nu. Om den inte kan återskapas är industriavtalet dödsdömt." (Arbetet, 22 april)

Och när Arbetet sammanfattade avtalsrörelsen i mitten av maj blev det under rubriken "Stökrörelsen" (13 maj). De konstaterar att förhandlingarna i industrin, såklart så viktiga för övriga branscher, gick väldigt långsamt och att avtalet där slöts först i sista sekund, 31 mars. Det hamnade på 2.2 procents löneökning, att jämföra med arbetsgivarnas förslag på nollavtal och Facken i industrins utgångskrav på 2.8 procent. Vad som händer efter att detta avtal slutits är mycket intressant:

"Handels sätter krontalsmärke
3/4 Första söndagen i april skriver Handels och arbetsgivarna ett avtal som ger 590 kronor i löneökning till alla. Facket betalar med något lägre höjning av de lägsta lönerna i avtalet. Därmed håller man sig inom 2,2 procent och sätter det ”andra märket”, en krontalshöjning för de lågavlönade.

Sensationellt utspel
4/4 LO och Svenskt Näringsliv kallar till gemensam presskonferens och vädjar till alla parter som ännu inte gjort upp att respektera märket. De är oroliga för att den svenska modellen inte ska hålla. Byggarbetsgivarna hävdar att Byggnads uppsåt med strejken är att spräcka märket trots striden om ackorden. Nu har vi ett riktigt LO igen, kontrar Byggnads ordförande Johan Lindholm. Det blir ganska tydligt att märket respekteras av facken inom byggsektorn.
/.../

Första 6F-uppgörelsen
8/4 Fastighets gör upp med Almega för anställda vid privata fastighets- och entreprenadföretag om löneökningar på 590 kronor. Första avtalet inom grupperingen 6F, där Byggnads och Målarna ingår, är klart och visar att de respekterar märket.

Byggstrejk!
11/4 Över 1 000 byggnadsarbetare lägger ner arbetet på tisdagsmorgonen sedan Byggnads sagt nej till medlarnas slutbud kvällen före. Det låg på 2,2 procent. Det är uppenbart att man går till strejk på märket, säger byggarbetsgivarna. Budet var tomt på lösningar av våra viktiga frågor, förklarar facket. I bakgrunden finns hela tiden striden om ackordssystemet."

Den 12 april varslar byggarbetsgivarna 12 000 byggnadsarbetare om lockout. Men den 15 april får 20 000 elektriker ett nytt avtal -- på 2.2 procent, "märkets" nivå. Också byggnadsarbetarnas avtal den 17 april håller sig till märket; detsamma gäller Målarna 22 april. Bara Kommunals avtal 29 april avviker.

Till slut så tycks rent lönepolitiskt utfallet för LO-förbunden alltså ha hamnat mycket nära det utfall som IF Metall och Kommunal på förhand förhandlade fram: märket gäller för alla utom undersköterskor som IF Metall godkände som undantag. Mycket skrik för litet ull?

Mer facklig-politiskt är det ju dock intressant att fundera på konsekvenserna av årets tumult.  Har relationerna mellan förbunden inom LO skadats? Har ledningens auktoritet försvagats? Kommer detta ge konsekvenser på LO:s kongress i juni?

Jag har ingen aning utan undrar bara. Hittills verkar inte utvärderingarna riktigt ha kommit heller; jag hittar "bara" ett avsnitt av Ekonomiekot Lördag som handlar just om LO efter årets avtalsrörelse.

"[intervjuare] Johan Lindholm från Byggnads, kommer ni acceptera att industrin bestämmer löneökningstakten också nästa gång?

[JL] nja, precis som jag beskrev det tidigare så är det väldigt viktigt att LO får ihop samordningen. Och jag tror att den ledning som kommer sitta efter LO-kongressen kommer ha en mastodontuppgift med att få ihop oss 14 förbund."

Ekonomiekot lördag, "Skadat samarbete inom LO", 14 maj

Och LO:s ordförande "Kålle" Thorwaldsson har uttalat sig starkt och lite oroat för en bättre samordning till nästa avtalsrörelse, som i och med de korta (1-åriga) avtalen kommer redan om ett år:

"Sannolikt ledde den spruckna LO-samordningen till en mycket stökigare avtalsrörelse än vad den annars skulle ha blivit. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var trots detta misslyckande nöjd med avtalsrörelsen som levererar ökade reallöner.
– Men det som oroar mig är att avtalet blev ettårigt.
Tiden är väldigt kort innan en ny LO-samordning måste vara på plats, konstaterade LO-ordföranden. Uppgiften att sy ihop de olika förbundens viljor är knepig.
– Det är enormt svårt att börja ett sådant arbete nästan direkt efter att samordningen föll i höstas. Att hitta en väg ut ur detta är svårt.
Bland åhörarna på representantskapet fanns alla tunga förbundsföreträdare, som IF Metalls ordförande Anders Ferbe, Kommunals Annelie Nordström och Byggnads Johan Lindholm. LO-ordföranden vände sig direkt till dem alla när han vädjade:
– Den svenska fackföreningsrörelsen blir aldrig starkare än när vi lyckas hålla samman. Om jag blir omvald på LO-kongressen i juni ska jag lägga all möda på att få en LO-samordning till stånd." (Arbetet, 18 maj)

När uppstår en marknad för jord? Sverige och Storbritannien

Före den industriella revolutionen levde den stora majoriteten av befolkningen på jordbruk. Jord var då den absolut viktigaste tillgång man kunde äga. Regleringen av detta ägande är därför mycket viktigt att förstå för historiker och ekonomisk-historiker. Christer Winberg har skrivit väldigt spännande om detta i sin bok Grenverket från 1985. På 1600-1700-talen sågs jord som något starkt kopplad till en viss familj eller ätt och "bördsrätten" var mycket stark, så stark att en jordförsäljning kunde stoppas om en ättling till någon som ägde den jordplätten för 100 år sedan nu vill ha den jorden. Ättlingen fick då köpa ut jorden för ett reglerat pris, under marknadspriset. Detta var förstås en starkt konservativ reglering av jorden, som förhindrade uppkomsten av en "effektiv marknad" för jord. På 1700-1800-talen tar Sverige steg mot en mer ren marknad för jord, också genom att ta bort skillnaden mellan frälsejord och skattejord, och Winberg undersöker denna utveckling också utifrån frågan om huruvida ökad marknadifiering och stärkt privat äganderätt ökade den ekonomiska tillväxten.

Desmond Fitz-Gibbon har skrivit en doktorsavhandling i historia på ett liknande ämne vad gäller Storbritannien:

"The very idea of a “property market” did not enter common discourse until the second half of the nineteenth century, and, rather than see this as simply a new way of representing already existing practices, I suggest that, in fact, the concept of a coherent property market was entirely new and that it had arisen over the previous century and within the context of Britain’s broader social, commercial and imperial transformations. This property market depended, moreover, upon a variety of new spatial, cultural and material practices that brought the buying and selling of land into greater public view. One way it became possible to see the market, for example, was through the practice of market agents, such as auctioneers and estate agents, whose ranks swelled throughout the nineteenth century and whose newfound knowledge of the market bolstered their claims to professional status. These professionals and other property interests built new facilities modeled on other commodity exchanges that made it possible to imagine a single national market and that provided a venue for negotiating the cultural meaning and social relations of marketable property. They designed new methods for gathering, analyzing and reporting market information and for communicating to the wider public the coherency of the market and its relationship to society and politics. Finally, they conceived new legal and bureaucratic mechanisms, such title registration, for securing more efficient real property transactions. In each of these developments the status of property as a commodity was always in question and depended as much upon the coordination of people, places and things as it did on any single idea of what it meant to buy and sell land and houses."

Referenser 

Desmond Fitz-Gibbon (2011) "Assembling the Property Market in Imperial Britain, c. 1750-1925", doktorsavhandling i historia, UC Berkeley

Christer Winberg (1985) Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier (Rättshistoriskt bibliotek, 38:e bandet. Institutet för rättshistorisk forskning. distr. AB Nordiska Bokhandeln, Stockholm) by

Kapitalandelar och ojämlikhet: Milanovic senaste

Milanovic, Branko (2016) “Increasing Capital Income Share and its Effect on Personal Income Inequality” (pdf), utkast 2. Kommande i Heather Boushey, Bradford DeLong and Marshall Steinbaum (eds.), After Piketty’s ‘ Capital in the 21 st century’: The agenda for fighting inequality , Harvard University Press, 2017.

Förmögenhetsfördelningen i Paris och Frankrike 1807-1994

1791 införde den franska nationalförsamlingen en arvsskatt (estate tax), som funnits sedan dess.Den omfattade alla, oavsett hur mycket eller lite förmögenhet man hade, och alla typer av förmögenhet (förutom statsobligationer före 1850). Arvtagarna till alla döda som hade en positiv nettoförmögenhet var tvungna att lämna in en "estate tax return" (s 2). 1791 till 1902 var skatten proportionell men 1902 gjordes den progressiv och skatteverket började då publicera statistik över fördelningen av olika stora förmögenheter. Före 1902 gjordes inga sådana sammanställningar, men originaluppgifterna finns kvar.

År 2004 använde Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal denna källa för att göra en lång serie över förmögenhetsfördelning i Paris och Frankrike från 1807 till 1994. De var inte först med att använda arvsskatterna som källa: Adeline Daumard ledde en forskningsgrupp som kollade på fördelningen 1821, 1847 och 1911 i ett par städer, och ett annat projekt har kollat på arvtagarna till alla par som gifte sig mellan 1800 och 1830 med efternamn som började på TRA. Pikettty et al var dock de första som gjorde en systematisk serie för varje år på lång sikt och inkluderade eliterna, för att få en rättvis täckning av de som verkligen hade stora förmögenheter. Detta var nyskapande just eftersom den franska skattereformen 1791 genomfördes så tidigt; i Storbritannien infördes motsvarande skatt bara 1894 och i USA bara 1916. Källorna före dessa år är i stället bouppteckningar (som jag diskuterat t ex utifrån Lindert 1981). De menar dock att bouppteckningarna är tveksamma som källa för det första eftersom de var helt frivilliga (vilket inte gäller för Sverige) och eftersom de inte omfattade alla typer av förmögenhet: som Lindert (1981) diskuterar så fattas ju fastigheter och mark i de brittiska bouppteckningarna (före 1898). (s 4) Utifrån detta menar de att de kan bidra med de första (?) riktigt pålitliga skattningarna av förmögenhetsojämlikheten över hela 1800-talet. En forskningsfråga är: kan vi se en Kuznetskurva med först stigande, därefter fallande ojämlikhet när Frankrike industrialiseras?

Referens

Thomas Piketty, Gilles Postel-Vinay och Jean-Laurent Rosenthal, "Wealth Concentration in a Developing Economy: Paris and France, 1807-1994", CEPR Discussion Paper No. 4631, september 2004.

Var det krigen som drev fram höga toppinkomstskatter?

Kenneth Scheve och David Stasavage, "The Conscription of Wealth: Mass Warfare and the Demand for Progressive Taxation", International Organization, 2010.

Bouppteckningar som källa för historisk förmögenhetsforskning

Mästaren Peter Lindert börjar sin artikel "An Algorithm for Probate Sampling" från 1981 mycket elegant:

"There they are, those enticing probate inventories, awaiting us in the archives. Using them with care and imagination, historians can either sketch individual lives or build aggregate estimates.

Just spänningen mellan det individuella och det typiska tycker jag är väldigt spänannde här: med bouppteckningar kan man fånga båda. De är detaljerade och rika nog i sin information om de enskilda personerna för att kunna berätta ganska detaljerat om deras liv och leverne, men existerar också i tillräcklig omfattning för att kunna användas för analyser av samhället som helhet. Projektet som jag jobbar i på Lunds universitet har en databas med 5000 bouppteckningar för ett slumpmässigt urval (geografiskt stratifierat) av den svenska befolkningen 1750, 1800, 1850 och 1900; dessa data använder vi för att beräkna gini-koefficienter, toppförmögenhetsandelar och liknande ojämlikhetsmått. Men min kollega Patrick har också skrivit ett väldigt fint illustrerande blogginlägg om två av de ungefär 5000 individer som ingår i vårt dataset.

Lindert skissar liknande i början av sin artikel: Main har tecknat prototypiska individer från olika samhällsklasser i USA runt revolutionen, och Power har gjort det i sin bok Medieval People. Sir Isaac Newton efterlämnade när han dog 1727 £31 821, varav nästan alllting var i aktier i Bank of England och the South Sea Company (t o m efter den berömda kraschen 1720), även om han också ägde fina möbler, en mängd vetenskapliga instrument, viner, och massvis av böcker. Mer än en tredjedel av David Ricardos efterlämnade förmögenhet på £300 000 bestod av franska rentes och aktier som såldes på aktion i Paris 1823. Också Charles Dickens var en internationell investerare, som efterlämnade bland annat US-amerikanska aktier och ryska obligationer i sin totala förmögenhet på £129 542 år 1870. Karl Marx däremot, som betecknades som "Gentleman, Widower" när han boupptecknades 1883, efterlämnade bara 300 pund; däremot hade han använt bouppteckningar av miljonärer i band ett av Kapitalet som illustration av "den kapitalistiska ackumulationens generella lag". 

Redan 1847 hade Porter använt bouppteckningar för att beräkna förmögenheterna i Storbritannien för 1838. Efter 1900 började sammanfattningar av årets bouppteckningar publiceras i parliamentary papers och "the Statistical Abstract" och blev vanligare referenser i debatten, även när de blev mindre förlitliga pga ökad skattesmiteri pga högre skatter.

I USA var det Massachusetts Bureau of Labor och W.I. King (1915), som studerat för Richard T. Ely vid U Wisconsin, som runt 1900 var pionjärer i att använda bouppteckningar för att beräkna förmögenheter och deras fördelning. Federal Trade Commission gjorde 1921-23 skattningar för hela USA utifrån ett obalanserat sample på 43 512 bouppteckningar. 1916 kom dock arvsskatten och blev en annan möjlig källa för förmögenheten och dess fördelning. På 1970-talet kom dock ett nytt uppsving för att använda bouppteckningar i forskningen, bland historiker som forskade om den koloniala perioden. De fick gå till arkiven och hämta upp bouppteckningarna en och en och göra ett mödosamt jobb med att aggregera dem till ett arbetbart sample.

"The tedium and perils of this work have been ably attested by Jones and others who have pioneered this American colonial wave. Yet their skills and the arrival of inexpensive copying have paid off. We now know the approximate levels and trends in colonial wealth. Wealth seems to have been more equally distributed on the eve of the Revolution than on the eve of the Civil War, subject to the caveats listed below. This tentative finding adds to the importance of future research into the distribution of wealth in America between the Revolution and the end of World War I, when inheritance tax data become available." (s 651)

Denna våg av forskning om den koloniala perioden, säger Lindert, inspirerar till vidare forskning om andra perioder och länder med bouppteckningar som källor. (Han refererar dock bara till Alice Hanson Jones forskning.) Han refererar här till hans egna studier av engelska bouppteckningar 1669-1875 och möjligheterna för att använda franska bouppteckningar för 1700-1800-talen. Med dessa skulle man kunna undersöka gamla frågor som huruvida ojämlikheten ökade under le ancien regime före revolutionen. (Se Adelien Daumard 1973.)

Kolonialhistoriker har också använt bouppteckningar för mer renodlat ekonomiska undersökningar, om priser och kvantiteter på särskilda typer av varor, såsom slavar (sic), "indentured servants", kreatur, spannmål med mera. Här är brittiska bouppteckningar 1550-1750 särskilt rika och Overton har i sin avhandling skrivit om den agrikulturella revolutionen genom att följa spridningen av nya  grödor (turnips, klöver) och vagnar över tid, rum och klass.

Han går vidare från denna litteraturöversikt med att diskutera hur man ska gå vidare med bouppteckningforskningen. Denna sektion börjar med en del väldigt praktiska betraktelser kring var någonstans i Storbritannien och USA som bouppteckningarna är arkiverade. Han konstaterar också att de flesta brittiska bouppteckningar från 1600-1700-talen försvunnit: från 1660-1720 finns bara bouppteckningarna för 3 procent (!) av de som dog i London-Middlesex kvar, 17 procent i Cambridgeshire, och mellan 1/4 och 1/3 i västra Midlands och West och East Ridings. Efter 1720 blir det än värre med i princip ingen tillgång alls till 1760-talet (s 654). Sedan kom krigstida behov av skatteintäkter och en ny "probate tax" 1796. Från 1800-talet finns bouppteckningar för ungefär 30 procent av "household heads" i Storbritannien -- detta är verkligen anmärkningsvärt lågt, ur ett svenskt perspektiv. (s 654)

Hur ska man göra samples? Alice Hanson Jones (1978), Roger Schofield (1980, "Sampling in Historical Research") med flera har rekommenderat en statistiskt korrekt approach där alla personer i populationen ska ha samma chans att ingå i urvalet. Lindert förespråkar en mer pragmatisk approach: med tanke på att bouppteckningarna är utspridda i olika lokala och regionala arkiv och att det är svårt att veta vilka exakta befolkningar som ligger bakom lämningarna i arkiven, så menar han att med tanke på den typiske forskarens begränsningar i tillgång till tid och forskningsmedel är det bättre att försöka fylla i med de bouppteckningar som är lättare att hitta, och därefter använda viktningsprocedurer för att justera ens urval så att det blir representativt för populationen. (s 655)

"Insistently fair random draws are simply not practical for the scholar having a limited lifespan and stagnating supplies of research grant money. It is less expensive and more practical in the long run to add to one's sample those observations providing the best gaps between marginal research benefits and marginal research costs, and to tackle the not-soinsoluble problem of devising ways to correct for unequal sampling." (s 655)

Han menar också att till och med Alice Hanson Jones kanske hade gjort så, om hon före all sin forskning som gick in i Wealth of a Nation Be, hade vetat hur mycket forskning som skulle krävas. Det är helt enkelt enklare att ta alla bouppteckningar från en viss landsbygdsort i Mellanvästern, än att ta 10 procent av bouppteckningarna av bouppteckningarna från en rad olika landsbygdsorter med olika arkiv. Så har Lindert själv gjort för England, med alla överlevande bouppteckningar från Cambridgeshire, London-Middlesex, västra Midlands och East och West Ridings i Yorkshire för benchmarkåren 1670, 1700, 1740, 1810 och 1875. (s 656) Lindert menar också att det är viktigare att få med olika typer av regioner för att få ett nationellt rättvisande sample, snarare än att ha med flera likadana regioner. Så menar han att varje studie av England eller Frankrike måste ha ett stratifierat urval så att London eller Paris definitivt är med (s 656f).

Från detta går han vidare till vad bouppteckningarna egentligen innehåller. Och här visar sig de US-amerikanska och brittiska uppteckningarna ha seriösa problem. Fastigheter och jord (real estate) fattas, vilket förstås är helt katastrofalt med tanke på vilken viktig del av privatpersoners förmögenhet som den posten utgör i verkligheten. Tack vare att Common Law tillförde en stor del också av lösöret direkt till arvingarna snarare än till "probate executors" så fattas också en del relaterade saker. De som forskar om dessa två länder måste därför komplettera bouppteckningsuppgifterna med data som inkluderar "real estate". För England har Lindert gjort detta för sina benchmarkår 1700 och 1875, och Jones har gjort det för New England 1774. I USA kan man också koppla bouppteckningarna till folkräkningsuppgifter för 1850, 1860 och 1870. "Linking the probate and real-estate records is tedious but unavoidable." Dessutom saknas andra saker också: t ex så uppvisar 27 procent av Hanson Jones bouppteckningar från 1774 inga kläder! Liknande problem finns i de brittiska bouppteckningarna från 1600-1700-talen. Också kontanter och skulder underrapporteras.

Det finns också två mer substantiella metodologiska problem. Det första är inter vivos-överföringar: ger den döende bort delar av sin egendom till familjen när han/hon närmar sig livets slut? Den andra är skattesmitande. Det senare problemet är tydligt på 1900-talet men var antagligen inte särskilt viktigt på 1600-1700-talen då skatterna var låga eller obefintliga (s 658f). Lindert menar att det samma gäller för inter vivos-gåvor: när arvsskatterna var låga eller obefintliga fanns det inga särskilda skäl att ge bort saker just innan man dog, och uppgifterna från bouppteckningarna förvrider därför inte bilden jämfört med den levande populationen.

Nästa metodproblem är att de som boupptecknats inte är representativa för befolkningen i stort, på så sätt att fattigare människor mindre oftare boupptecknats. Sverige är antagligen inte lika illa här som andra länder, men har också samma problem (se Kuuse 1974, Markkanen 1978. Håkan Lindgren 2002 s 818 säger att på 1770-talet boupptecknades bara 10 procent av de döda männen i Stockholms län; därefter ökade det till 40-50 procent på 1830-talet. Se också Keibeks nya studie av England.) Vi måste använda nån slags multiplikatorer för att öka antalet fattiga i vårt sample: utifrån en populationsskattning av förmögenhetsfördelningen för ett benchmark-år (! osannolikt?) eller utifrån andra demografiska data. Hanson Jones (1774) har använt den första metoden och hennes skattning har klarat Daniel Scott Smiths (1975) granskning. Men för övriga länder finns sannolikt inga av bouppteckningarna oberoende data för förmögenhetsfördelningen i landet som helt som kan användas, och då får man använda den demografiska approachen. (s 661-664) Ett problem med denna är eventuell heterogenitet inom grupperna (samhällsklasserna) som man använder. "Kloning" kan också användas för att komma åt geografisk underrepresentation (664-6); en version av detta är regressionsbaserad.

I artikelns sista sektion diskuterar Lindert hur resultaten ska presenteras och diskuteras. Han menar att det är ett krav att man ska presentera något slags indikator på den statistiska osäkerheten i ens resultat: han förespråkar att man gör "lower bound" och "upper bound"-skattningar. Vidare så menar han också att det är ett krav att man i alla fall vid en tidpunkt jämför ens bouppteckningsbaserade resultat med resultat som använder en helt annan typ av data: t ex för USA:s fall folkräkningarna 1850, 1860 och 1870. (s 667f) Linderts sista rekommendation är rent praktisk: bouppteckningforskning är arbetskrävande och en forskare som erbjuds ett litet forskningsanslag föra tt göra det bör därför tacka nej; små anslag räcker inte, utan man behöver större projekt med flera deltagare.

Peter Lindert, "An Algorithm for Probate Sampling", Journal of Interdisciplinary History spring 1981.

Kapitalandelar och inkomstojämlikhet, igen

Sedan cirka 1980 har inkomstojämlikheten ökat inom de flesta länder, och kapitalandelen har ökat på löneandelens bekostnad. Är den senare utveckligen en orsak till den första? Det undersöker Maura Francese och Carlos Mulas-Granados i ett nytt bokkapitel. De menar att det inte nödvändigtvis är så att en ökande kapitalandel i nationalinkomsten leder till ökad ojämlikhet:

The classical economists of the 19th century took for granted that capitalists were rich and their income was solely based on the returns on capital, while laborers where poor and only relied on wages. But the world has evolved during the 20th century, and scholars working in this field acknowledged that the study of factor shares and inequality became more difficult as evidence started to show mixed realities where “many employees earn more than capitalists, many property owners work and many workers own property” (Lydall, 1968: 2). In this paper, we test if the declining labor share of income has been a key driving factor for growing inequality. We conclude that it is not—the most important determinant of rising income inequality has been the growing dispersion of wages, especially at the top of the wage distribution. (s 2f, se även s 4)

De gör en dekomposition av inkomstojämlikheten som liknar Occhino och Jacobsons (2012): den totala inkomstojämlikheten beror på ojämlikheten (pseudo-gini) för arbetsinkomster, dito för kapitalinkomster, och de två inkomsttypernas relativa andelar av nationalinkomsten. 

De använder data från Luxembourg Income Study, deras De börjar med Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA från 1970-talet till idag. 

Här menar de att den ökade ojämlikheten i arbetsinkomster är den viktigaste faktorn som drivit den ökade ojämlikheten; minskningen av löneandelen gör ingen skillnad alls (på tvådecimalersnivån som visas här) i USA, UK eller Frankrike och bara 1 enhets ökning av ojämlikheten i Tyskland. Detta gäller också när de kollar på 43 länder samtidigt: en procents ökning av löneandelen minskar bara ginikoefficienten med 0.04 enheter medan 1 enhets ökning av ginin för arbetsinkomster nästan ökar den totala ginikoefficienten med 1 enhet. (tabell 2) För utvecklingsekonomier spelar löneandelen en lite större roll (se figur 3 ovan).

De konstaterar själva att denna analys, som baseras på LIS-data lider av att surveydata (som LIS är) typiskt underrapporterar kapitalinkomster och underrepresenterar höginkomsttagare. De går därför vidare med en undersökning med makrodata. (Löneandelsdata kommer från ILO:s databas.) De använder data för 1970-2013 och kör regressioner både med löneandelen som beroende variabel (bestämd av arbetslöshet, arbetsmarknadsinstitutioner m m) och med löneandelen som oberoende variabel som bestämmer inkomstojämlikheten. Resultaten för de senare syns i tabellen nedan.

En ökning av löneandelen minskar enligt denna ginikoefficienten, men bara när det inte kontrolleras för löneojämlikhet (som mäts med toppdecilens snitt lön jämförd med botten-90-procenternas snittlön). Deras slutsats från detta blir att löneojämlikheten är en viktigare bestämningsfaktor än vad löne-kapital-uppdelningen är (s 15).

I slutsatssektionen säger de: "Empirical evidence suggests that the most important determinant of income inequality is not the share of income that accrues to labor or capital, but the dispersion of labor income. This result reflects the fact that the lion’s share of household income is labor earnings and its distribution has become more unequal." (s 18)

Referens

Maura Francese och Carlos Mulas-Granados, "Functional Income Distribution and its Role in Explaining Inequality", IMF, november 2015

Demokratiseringens negativa effekter på aktiemarknaden: Tyskland 1909

Allmän och jämlik rösträtt infördes i europeiska länder successivt ca 1880-1950 under press från samhällsstrukturens lägre skikt: när hotet om revolution om ingen reform gjordes blev trovärdigt, fick samhällets traditionella eliter, kungahusen, adeln och kapitalägarna, ge med sig och gå med på valreform för att inte riskera att bli av med alltihopa. Denna process har studerats av Stephens (1989, i polemik med Barrington Moores fokus på borgerligheten som pro-demokratisk kraft), Acemoglu och Robinson (2000), Toke Aidt, Ziblatt (2008) om Preussen, Bronner och Skorge (2014)  om Norge, med flera.

Men vad hände då med kapitalet när rösträtten utvidgades? Det utforskar ekonomisk-historikern Sibylle Lehmann-Hasemeyer (U Hohenheim) med medarbetare i en studie i Journal of Economic History 2014, via två rösträttsreformer i kungariket Sachsen, 1896 och 1909. 1896 genomfördes en starkt begränsad rösträtt medan 1909 års reform var mer demokratisk. De skildrar Sachsen runt 1900 som ett socialt och politiskt starkt polariserat samhälle, med socialdemokraterna och arbetarrörelsen på den ena sidan och en konservativ-liberal kartell på den andra. Mellan 1867 och 1896 hade alla män över 25 år som betalade minst 1 taler (efter 1873 3 marks) i förmögenhetsskatt rösträtt; detta motsvarade ungefär 14 procent av alla vuxna män. Inte desto mindre växte socialdemokraternas politiska representation, och som svar på detta begränsades rösträtten 1896 ytterligare (s 1144) 1909 genomfördes däremot en breddning av rösträtten, och dessa två reformer i olika riktningar möjliggör därför för Lehmann-Hasemayer och medförfattare att studera effekterna av demokratisering på börsen i Berlin, alltså aktiekurserna, som en indikator på kapitalets välmående. Och de finner att reformen i demokratiserande riktning 1909 sänkte börsens värde. De länkar kapitalägarnas fientlighet till demokratin till detta ekonomiska intresse:

"for capital owners the possible negative effects seemed to outweigh possible positive effects of democratization. This is the first time that it has been possible to provide quantitative evidence for such antidemocratic sentiments." 

Och i slutsatserna:

"we tested whether events associated with an extension of the suffrage lead to negative returns on the stock market and vice versa, indicating that capital owners and investors believed that the negative effects of democratization would outweigh its positive effects. And indeed, we do find support for this hypothesis, especially after the election in 1909. Howeer, we als ofind evidence that investors feared a revolution and riots as a response to the new law and the losses of the Social Democrats in 1897. In general, it seems that investors supported more participation of the middle and working class, possibly for reasons of political stability, but opposed it if they felt this infleunce became too large." (s 1163)

Referens 
Sibylle Lehmann-Hasemeyer, Philipp Hauber och Alexander Opitz (2014) "The Political Stock Market in the German Kaiserreich — Do Markets Punish the Extension of the Suffrage to the Benefit of the Working Class? Evidence from Saxony", Journal of Eocnomic History.

Danska priser 1875-2010

BNP-deflatorn ful-uträknad som skillnaden mellan real BNP-tilläxt och nominell BNP-tillväxt. Med data från Hansen (1972) för 1875-1965 och från nationalräkenskaperna från 1966 till 2010. KPI från Abildgren. Korrelationen är 0.91.