Ojämlikhet i Spanien 1850-2000

Leandro Prados de la Escosura lanserar sin artikel “Inequality, poverty and the Kuznets curve in Spain, 1850–2000” på ett rätt informellt sätt:

“This is an intentionally dry and descriptive article. Its goal is assessing long-run inequality and calibrating the joint impact of growth and inequality on absolute poverty. As a result, some explicit hypotheses are provided to stimulate historical research on income distribution and its links with poverty and social conflict. Modern Spain has been chosen as a case study as it represents a middle-size country that has been through complex circumstances: a long and painful transition to a liberal society during the nineteenth century, broken by revolutions and civil strife; a short and convulsive democratic experience, followed by a bloody civil war (1936– 9) that gave way to a long-lasting autocracy under General Franco (1939– 75); and a successful combination of growth and openness in a democratic context during the last three decades.“

Hushållsdata finns bara sedan 1963 och årligen sedan 1973.  Därför behövs en eklektisk approach till data. PdlE väljer att kombinera de två mått som brukar användas för långsiktiga studier: löneskillnader (se t ex Williamson 1985 och Anderson 2001) och kapitalandelen.* (s 289) De klassiska ekonomerna fokuserade på klyftan mellan ägare och arbetare; de utgick från att majoriteten av arbetarna var "unskilled" och tjänade lite, så den viktigaste klasskillnaden var mellan dem och ägarna. När ekonomin blev mer sofistikerad uppstod större skillnader i humankapital etc mellan olika grupper av anställda och denna spridning blev viktigare för den totala inkomstojämlikheten (ref Kuznets 1955). PdlE antar detta som en hypotes: i början av perioden är skillnaden mellan arbetarens medelinkomst och ägarens medelinkomst den viktiga bestämningsfaktorn för inkomstojämlikheten; senare blir skillnader inom klasserna viktigare. (s 290) Forskare tenderar att kolla på antingen inom-grupp-spridning (t ex skill premium, skilled-unskilled wage gap, lönespridning) eller mellan-grupp-spridning (Williamsonindexet, kapitalandelen, och av någon konstig anledning räknar PdlE in toppinkomstandelarna här). Williamson (1997) har lagt fram sitt "ojämlikhetsindex" som ration mellan BNP per arbetare och unskilled wage (y/wus). Fördelen med detta mått är att det går att räkna ut för många länder långt tillbaka i tiden -- nackdelen är att den grupp "unskilled workers" som man har data för kanske inte är representativ...** Prados de la Escosura väljer i alla fall detta mått, med kompletteringen att efter 1950 så blir humankapital viktigare i ekonomin och då använder han också BNP per arbetare delat med medellönen rakt av (y/w) som mått, alltså den inverterade löneandelen. I diagrammet nedan ser vi de två måtten.

Det ser ut som att ojämlikheten ökade ca 1860-1913, därefter föll fram till 30-talet, därefter ökade igen till 50-talet. Efter 50-talet ökar jämlikheten med inverterade löneandelsmåttet och därefter ökar ojämlikheten fr o m 70-talet; med y/wus ser det ut som att ojämlikheten ökar hela tiden.

Faktorandelarna är bara en indikator på ojämlikhetens förändringar över tid om inte koncentrationen av de två inkomsttyperna (typiskt sett är kapitalinkomsterna mer ojämlikt fördelade) förändras fundamentalt. PdLe hänvisar till Martin (1990) för att säga att "ownership of capital (and land) has been highly concentrated in Spain", och verkar nöja sig med det. Piketty (2003) menar att lönespridningen på lång sikt inte varierat så mycket och att det därför är skiften mellan arbete och kapital som förklarar det mesta av skiftena i ojämlikhet (s 293n). PdlE köper inte detta utan menar att lönespridningen visst har förändrats. Han redovisar sin lönegini i figur 2 som syns nedan.

Den mesta diskussion om datan här förläggs i ett appendix -- det gillar jag inte. I vilket fall så kan vi i appendixet konstatera att unskilled-lönen som använts i y/wus ovan är för jordbruket 1840-1954 och därefter i alla branscher (s 319): en given fråga, som dock inte diskuteras, är då: var jordbrukslönerna 1850-1954 verkligen representativa för alla arbetare? Vi vet t ex från Christer Lundhs (2012) studie av Malmöhus län 1860-1930 att relativlönerna för jordbruksarbetare, byggnadsarbetare och industriarbetare i själva verket varierade mycket under perioden; antagligen gjorde de också det i Spanien. PdlE har dock lönedata för fler sektorer också under 1800-talet; det är oklart varför han inte använder dem; kanske för att de inte skiljer på skilled och unskilled arbetare (s 320f). En annan datafråga som bara diskuteras i en fotnot och i appendix är hur egenföretagarnas arbetsinkomster ska skattas: PdlE gör det med referens till Kuznets (1965) och Clark (1957) genom att utgå från att deras arbetsinkomst är samma som en arbetare i samma bransch (s 292, 296, 323), men också det är ett antagande som i praktiken haltar. Ginin för löner verkar vara för medellöner i 19-24 branscher, alltså inte per individ som är brukligt (s 323), och sammansatt på ett mycket pragmatiskt sätt. Lönesumman för 1850-1954 har PdlE räknat ut genom att multiplicera antal arbetade timmar per anställd person med lön per timme i varje bransch. Löneandelen är lönesumman delad med BNP till faktorkostnad (s 323). För 1954-2000 är löneandelen uträknad ur nationalräkenskaper. Kapitalandelen/"the share of property" räknas ut som residualen: BNP till faktorkostnad minus löneandelen. Medelinkomsten för "property owners" och arbetare räknas ut som kapitalandel*BNP per capita eller löneandel*BNP per capita (s 324).

I vilket fall, med dessa pragmatiska mått säger PdlE att de bara går i takt 1890-1914 (ojämlikheten ökar) och mid50s-mid60s (den minskar). (s 294) Under mellankrigstiden ökar löneandelen men också lönespridningen, och 1970-1995 minskar lönespridningen men också löneandelen. PdlE:s slutsats av detta är att vi inte kan dra slutsatser om trender i total ojämlikhet utan att beakta alla dessa komponenter -- gapet mellan ägande- och arbetsinkomster, och spridningen inom de två typerna av inkomster.

det vänstra ledet är ojämlikhet inom grupper och det högra är ojämlikhet mellan grupper. I det vänstra är G_i gini för varje samhällsklass -- arbetare, egenföretagare och kapitalister -- och deras gini viktas av deras andel i befolkningen n_i och deras andel av inkomsterna π_i. Till höger: y_p är kapitalistens inkomst, y_l arbetarens inkomst, π_l är löneandelen, och n_p är kapitalisternas andel av befolkningen

Han går vidare med att utifrån Milanovic (2005) räkna ut en total gini. (se formeln ovan) Spridningen av arbetsinkomster mäts med lönegini mellan branscher. För kapitalinkomster har PdlE inga uppgifter om spridning/koncentration, utan han arbetar med två olika antaganden: (a) att spridningen var hög och konstant över tid med ett godtyckligt värde på 0.7.**** Och (b) att den utvecklades som lönespridningen men på en högre nivå, med 0.7 år 1935 då löneojämlikheten var som störst, och i övrigt rörlig i takt med lönespridningen (s 295). Han föredrar metod (b).

För att räkna ut hur stor del av befolkningen som levde uteslutande av kapitalinkomster används en än skakigare metod. Han räknar ut kapitalinkomsternas andel av kapitalinkomster+egenföretagares inkomster och tar det som en proxy för andelen av icke-anställda som var kapitalister, alltså under antagandet att kapitalister och egenföretagare hade samma inkomst! (s 296n) Det finns folkräkningsdata på antalet "proprietors" för 1860, 1920 och 1950, och däremellan interpolerar han. Eftersom "it is commonly accepted" att kapitalinkomsterna varit mkt koncentrerade i Spanien gör han också en variant där antalet kapitalister sätts till hälften av vad den förra proceduren kommit fram till. Med denna metod blir den totala giniskattningen högre.

Med hjälp av denna procedur presenterar han gini för 1850-2000 med en dekomposition i "gini A" (inom grupper) och "gini B" (mellan grupper). Han får fram att den totala ginin ökar rätt stabilt 1870-1926, därefter faller 1926-1946, ser en märklig kortsiktig peak 1953, och sen faller tillbaka till ungefär 1946 års nivå och ligger ungefär där, minskar lite fram till 1994 då den börjar öka lite igen. Resultaten strider mot Alcaides (1999) som med nationalräkenskapsdata får fram att ojämlikheten minskade efter diktaturens fall på 70-talet. (s 298) PdlE menar sig få stöd för hypotesen att fram till 1950 dominerade "gini B", avståndet mellan kapitalägare och anställda, ojämlikheten och därefter dominerar spridning inom gruppen anställda. (s 299) Han visar också att för 1850-1954 så korrelerar hans gini väldigt starkt med Williamsonindexet (inte så konstigt kanske med tanke på likheterna i konstruktion), och han tolkar det som stöd för Williamsons idé att i brist på bättre data är det indexet en okej proxy. (s 299)

Hur är det med Kuznetskurvan då? Den långa ginin för Spanien ser mer ut som ett upp-och-ner-vänt W, säger PdlE. Men han menar att Kuznets (1955) hypotes var att förändringar i ojämlikhet och BNP/c skulle visa U-sambandet. Så har inte jag tolkat Kuznets och inte så många andra heller -- vanligtvis plottar man BNP/c och ojämlikhet i nivåer, men PdlE plottar förändringen (Hodrick-Prescott-filtrerad) i gini  och BNP/c och får då ett snyggt uppochnervänt U. (s 300)

Vad kan förklara variationerna i långsiktig ojämlikhet? Den vanligaste förklaringen idag -- från toppinkomstlitteraturen -- är att de två världskrigen och Depressionen minskade inkomstkoncentrationen (ffa från kapital) och att progressiv beskattning hindrade ojämlikheten från att öka igen. I Spanien introducerades dock inte progressiv beskattning förrän 1979. (s 301) PdlE menar att ökningen av ojämlikheten under WW1 också syntes i Danmark och Nederländerna då lönerna inte steg i takt med priserna (Morrisson 2000). Efter kriget skedde ingen kapitalförstörelse i Spanien så som i länderna som var med i kriget. Och minskningen av ojämlikheten i Depressionen mer än kompenserades av en omfördelning till kapitalägarnas fördel efter inbördeskriget (s 301). Alvaredo och Saez (2007) ser en kraftig minskning av toppinkomstandelarna under Francos första två decennier. Men PdlE menar att den minskade koncentration av kapitalinkomster som detta implicerar nollställdes av en ökning av kapitalandelen. "Thus, the distinction between Spain, where the Civil War had a divisive effect in the society, and most western countries, where the World Wars tended to increase social cohesion, may be relevant to understanding the post-war era." (s 301) Utifrån Morrisson (2000) funderar PdlE på om Stolper-Samuelson-faktorer kan förklara utvecklingen av ojämlikheten före 1914, men kommer fram till att de inte kan det. (s 301-3) På 1920- och 30-talen ökade lönespridningen då urbaniseringen och industrialiseringen pågick, helt i enlighet med Kuznets (1955) modell, men samtidigt ökade lönerna på vinsternas bekostnad, när arbetstidsförkortning och "the increasing voice of trade unions contributed to a rise in wages relative to property incomes" (303). Att ojämlikheten föll i 30-talets början är återigen mot Stolper-Samuelson men stämmer överens med Piketty och Saez idé om fallande förmögenhetskoncentration i Depressionen, och PdlE pekar också på att:

"Wages (nominal and real) certainly rose in a context of trade unions’ increasing bargaining power and labour unrest. In the early 1930s, new legislation that tended to increase labour costs, threats to land ownership, and attempts by workers to control factories created insecurity among proprietors leading to a severe investment collapse, and provoked a polarisation in Spanish society." (303)

Francos seger vände på den arbetarvänliga utvecklingen från den Andra Republiken (1931-39). Lönerna minskade genom återruralisering och ett förbud mot fackföreningar. Topp 0.01-andelen minskade, visar Alvaredo och Saez (2007), men kapitalandelen ökade så ojämlikheten ökade, menar Prados de la Escosura. Autarkin gynnade också de nationellt scarce faktorerna land och kapital. 1953-58 såg snabb tillväxt och populistisk ekonomisk politik med bl a stora löneökningar 1956, och löneandelen ökade. Det ökade politiska deltagandet efter demokratiseringen 1977 och populära reformer minskade ojämlikheten.

PdlE gör också en kort jämförelse med sex andra länder för vilka det finns gini-koefficienter tillbaka till 1870-1890 ungefär: Storbritannien, Italien, Norge, Danmark, USA och Japan.***** Han kollar också på absolut fattigdom i Spanien.

I sina slutsatser hävdar PdlE (1) att Kuznetskurvan -- contra Atkinson Piketty och Saez -- passar för Spanien, något som jag tycker är tveksamt med tanke på hans differentiering av ojämlikheten där. (2) att det inte finns någon trade-off mellan ojämlikhet och tillväxt i Spanien; det finns perioder med hög tillväxt och fallande ojämlikhet men också med stigande ojämlikhet, och dito för perioder med låg tillväxt. (3) Att det kan ha funnits politisk-ekonomiska orsaker till det spanska inbördeskriget, och det här tycker jag är intressant så jag citerar långt:

"Attempts to introduce institutional and social reforms during the Second Republic (1931–6) were accompanied by increasing social turmoil and political unrest that led to General Franco’s uprising and to the Civil War (1936–9). Were there economic causes of the War of Spain? Was there a war of attrition on income and wealth distribution at the roots of the Spanish Civil War (Boix 2004)? The fact that it broke off after one and a half decades of inequality decline and poverty alleviation demands new explanatory hypotheses. Unfulfilled expectations to share increases in wealth by those at the bottom of the distribution may contribute, perhaps, to explain the social unrest that preceded the Civil War. Furthermore, the shrinking gap between returns from property and from labour in a context of social unrest, including threats to property, during the early 1930s provides a potential explanation for the support lent by a non-negligible sector of the Spanish society to the military coup d’´etat that triggered the Civil War."

Det är förvånande att han inte refererar till Broadberry och Ritschls (1995) analys av fördelning, investeringar i Weimarrepubliken här, men intressant är det. (4) Francoperioden 1939-1975 kan ekonomisk-politiskt delas in i två perioder: en med långsam tillväxt och stigande ojämlikhet, och en  senare (ca 1950-) med liberalisering, snabb tillväxt, och minskad ojämlikhet.

Noter

*För diskussion om dikotomin mellan de två måtten referear PdlE till Williamson (1982), "The structure of pay in Britain, 1710-1911", och Dumke (1989), "Income inequality and industrialization in Germany, 1850-1913" samt en senare version av samma artikel i Brenner Kaelble och Thomas (red) Income Distribution in Historical Perspective.

**I mitt inlägg om Williamson och O'Rourkes 1870-1914-studier konstaterar jag att de "unskilled" löner som studierna bygger på är mycket heterogena: ibland är det jordbruksarbetare, ibland industriarbetare, ibland byggnadsarbetare. Detta är problematiskt!

***I en fotnot ger PdlE denna lilla forskningsöversikt över faktorandelar som ojämlikhetsmått: "The functional distribution of income has been used to measure inequality trends in Britain during the Industrial Revolution (Allen 2005), for Germany over the period 1850–1950 (Dumke 1988, 1991), and for a sample of Western European countries in (mostly) the twentieth century (Flora 1983). For a survey of the literature on factor shares in history, cf. Prados de la Escosura and Roses (2003)." (s 292n)

****i USA de senaste 30 åren har den varierat mellan 0.65 och 0.85. Jfr också Adler och Schmid om Tyskland.

*****Källorna är Flora (1983) och Morrisson (2000) för Danmark och Norge, Rossi et al (2001) för Italien, Lindert (2000) för USA, Lindert (2000) och Williamson (1985) för UK. Källan för Japan nämns inte (s 305n). Om Italien jfr. Om Norge jfr.

Referens

Leandro Prados de la Escosura, “Inequality, poverty and the Kuznets curve in Spain, 1850–2000”, European Review of Economic History, 2008.