Tillbaka till 1870 är tillgången på danska arbetarlöner -- åtminstone en referensserie -- tämligen god. (Jag har också bloggat om löneutvecklingen sedan 1920.) Kim Abildgren, ekonom vid danska centralbanken, presenterar i ett paper från 2008 en serie för lönetillväxt tillbaka just till 1875. 1875-1960 omfattar serien bara arbetare, inte tjänstemän, och 1875-96 är den ytterligare begränsad till att bara omfatta manliga arbetare i urbana områden. Abildgren anger kortfattat sina källor som:
Various issues of Dansk Arbejdsgiverforening, Statistik-Nyt. Other sources: Christensen (1975) and Dansk Arbejdsgiverforening (1946, 2007)." (s 27)
Jag skulle väl tro -- men det framgår alltså inte -- att lönerna före 1914 helt och hållet kommer från Christensen (1975), som är Jørgen Peter Christensens doktorsavhandling Lønudviklingen inden for dansk håndværk og industri 1870-1914.* (Och från och med 1907 med hjälp av DA (2007).) I Abildgrens paper är nämligen lönen bara en av väldigt många variabler och den står inte i fokus; därför gissar jag att han tagit Christensens data rakt av för de tidiga åren.** Christensens data används också som löneindikator för perioden 1870-1914 i Svend Aage Hansens klassiker (1972, 1974) som flitigt refereras för danska historiska data (se Hyldtoft 1994: 95 för diskussion).*** Christensen var inte heller först med att skriva om löneutvecklingen tillbaka till 1870-talet, århundradet då industrialiseringen tog fart i Danmark (Johansen 1987, s 3). Först var nämligen Knud Dalgaard redan 1926 med sin artikel "Arbejderklassens økonomiske kår i Danmark i de sidste 50 år" i Nationaløkonomisk Tidsskrift.
Men vad finns då för perioden före 1870? Hansen (1972: 225 och 1974: 298) skapade en egen serie för perioden 1818-1870. Hyldtoft (1995) är inte imponerad av denna serie -- konstruerad "med stor dristighed", säger han -- som bl a säger att lönen ökade med 36 procent från 1855 till 1856, vilket inte stämmer överens med Jørgen Pedersen (1930) och Richard Willerslevs (1958) studier. Hyldtoft pekar istället på Christensens (1992, 1992b) serier (som är för arbetare i städer) som de mer tillförlitliga. Och det omdömet står sig antagligen än. Men inte desto mindre är det intressant att kasta ett getöga inte bara på vad Christensen utan också vad Dalgaard (1926) och Pedersen (1930) gjort.
Dalgaard 1926
Dalgaards undersökning börjar 1872 med uppgifter som kommer från Indrigesministeriets utredning Oplysninger om Arbejdernes økonomiske vilkaar i Danmark i Aaret 1872. Denna utredning hade tillsatts på grund av "den Opmærksomhed som Arbeiderspørgsmaalet i de senere Aar har vakt", med strejker med mera. För Köpenhamn omfattar undersökningen 5608 vuxna (över 18 år) män, med en genomsnittlig årslön på 814 kr. Den genomsnittliga arbetstiden för de 5608 uppskattades till 11.6 månader med 25 dagar arbetade per månad. Dalgaard menar att arbetstiden och därmed årslönen överskattats något (s 108). Man ville ha med siffror för faglærte och ufaglærte separat, men intervjuarna misslyckades med att ställa dessa frågor på ett bra sätt. Dalgaard höftar till att 814 kr då kanske är representativt för faglærte år 172, alltså att överskattningen av arbetstid och sammanvlandningen faglärte-ufaglärte tar ut varandra. Om löneskillnaden mellan faglärt och ofaglärt var samma 1872 som 1882 så var den ufaglærdes medellön 1872 602 kr. Från "købstæderne" omfattade undersökningen 14388 vuxna män med en genomsnittlig årslön på 569 kr med en årlig arbetstid på 11 månader. Dalgaard menar att denna lön snarare är representativ för facklärda än för ofacklärda arbetare (s 109).
År 1879 gjorde läkaren Th. Sørensen en undersökning av 22 arbetares löneförhållanden i Hobro. De 8 facklärda arbetarna hade en genomsnittlig årslön på 605 kr och de 12 ofacklärda på 511 kr. Sørensen fann en 14 procents löneökning för faglärda sedan 1872, då genomsnittslönen skulle ha varit 531 kr. Dessa data är förstås extremt knapra men Dalgaard menar att de ändå är användbara och att Hobro är en typisk mindre köping.
För 1882 gjordes en undersökning i Köpenhamn. Gesällernas (svende) dagslön var 304 öre. Med 300 arbetsdagar om året skulle det innebära en årslön på 912 kr. Ackorden var 10 procent högre än daglönen men det saknas uppgift om hur stor del av arbetarna som arbetade på ackord. 1898 arbetade 53 procent av gesällerna på ackord och då hade det ökat något; därför sätter Dalgaard andelen ackordsarbetare till 50 procent år 1882. Det höjer då den totala snittlönen med 5 procent. Arbejdsmænd hade en daglön på 237 öre och då med 300 arbetade dagar om året en årslön på 711 kr. Men löneuppgifterna kommer bara från arbetsgivarna som Dalgaard tror något överskattar lönerna och dessutom saknas siffror om arbetslösheten, så han sänker schablonmässigt snitt lönen med 5 procent och får då fram 675 kr.
År 1885 publicerades en offentlig utredning, Dansk Provinsindustri statistisk fremstillet, med 1196 företag som underlag. För 5048 män i utredningen är årslönen för 1881-82 i snitt 694 kr.
Från Köpenhamns statistiska kontor finns undersökningen Arbejdslønnen i København i Aaret 1892. Det är samma författare och samma metod som i undersökningen från 1882. För gesäller får Dalgaard med vissa justeringar fram en snittårslön på 896 kr. Arbejdsmænden har 259 öre i daglön, de med ackord har 19 proc högre lön, och Dalgaard räknar fram en genomsnittlig årslön på 734 kr. Också i köpingarna gjordes 1892 en undersökning, vars resultat presenterades i två artiklar i Nationaløkonomisk Tidsskrift, av Adolph Jensen och Harald Westergaard. Därifrån tar Dalgaard fram 756 kr/år för gesller och 636 kr för arbejdsmænd (s 115).
År 1897 görs för första gången i den allmänna industristatistiken en statistik över lönen. I motsats till de tidigare enkätbaserade skattningarna bygger denna på faktiskt utbetald lön (s 115). Svende i KBH hade ne årslön på 1141 kr och de i köpingarna 909 kr; arbejdsmænden 967 resp 817 kr. Dalgaard gör en schablonmässig nedjustering för antagen 7 procents arbetslöshet och får då en lön på 1061/845 och 889/760 kr.
År 1898 gjorde KBH:s statistiska kontor en uppföljning till 1892 års undersökning. Nu inkluderade man desstuom riktig information om fördelningen mellan timlön och ackord samt om arbetslösheten. Dalgaard för fram en årslön på 1180 kr för svender och 915 kr för arbejdsmænd. 1904 och 1909 görs samma undersökning igen.
I samband med Industritællingen 1906 gjordes också en undersökning om lönekostnaderna i industrin.
Från och med 1914 baseras officiell lönestatistik för industrin på material från arbetsgivarföreningen. Den första publiceringen av dessa data var i Statistiske Efterretninger 10. Aargang 1918 Nr. 19.
För jordbruket börjar statistiken med samma utredning från 1874 som diskuterats ovan. För 1872 anges lönen för daglönare på egen kost för sommaren 143 öre och för vintern 105 öre. En heltidsarbetare kunde då tjäna 372 kr per år. Ackorden låg ungefär 50 procent högre än daglönerna, men vi vet inte hur vanliga löneformerna var. (s 127) Dalgaard sätter schablonmässigt andelen ackordsarbetare till 10 procent vilket höjer lönesumman med 5 procent. Ett större problem är att lantarbetaren inte bara betalades kontant utan också i natura/mat. Det ställdes frågor om detta i undersökningen men i själva rapporten uppges att de hade problem med att få tillförlitliga och representativa svar. Dalgaard gör några hisnande antaganden för att kunna korrigera: en arbetarfamilj la 60 procent av sin inkomst på mat, antag att 10 procent av denna kostnad täcktes av naturabetalningen och lönen höjs då med 6 procent. Förutom livsmedel ingick i naturalönen också gräs, torv och i Maribo Amt bostad. Till slut når Dalgaard en skattning på 411 kr för en genomsnittlig lantarbetare 1872.
Läkaren Sørensen gjorde 1880 en udnersökning bland lantarbetare i Aaborg och Viborg Amt, med 53 familjer. Dalgaard räknar fram en lön på 430 kr. För 1888 och 1892 gjorde Indenrigsministeriet en undersökning -- rättare, de gav landets Amtmænd (motsvarande landshövdingar) i uppdrag att göra denna. För 1897 gjorde Statens statistiske Bureu en ny undersökning, som följdes upp 1905, 1910, 1915 och 1918 (s 133). SSB publicerade 1921 Arbejdslønninger i Landbruget 1921, där man går över från enkätdata till faktiskt utbetald lön (s 132). Dalgaard konstaterar i slutet av sin översikt över lantarbetarlönerna att han inte kunnat representera lantarbetarklassen i sin helhet, eftersom fast tjänstefolk med logi och kost hos husbonden med flera typer av arbetare inte är med (s 136). Han menar dock att daglönarna är den mest relevanta gruppen att studera och att tjänstefolket för det mesta slutade med sådana anställningar före eller i 30-35-årsåldern.****
Dalgaard nöjer sig inte med att redovisa lönedata utan presenterar också nya prisdata. Jag tänker mig dock att om jag behöver KPI tillbaka till 1875 så tar jag det från Abildgren (2008), så jag hoppar över Dalgaards data på priser på mat, bostad, bränsle och belysning, kläder, och "skatter och kontingenter". Istället går jag rakt på reallönerna. Lantarbetarna tjänade 75-90 procent av KBH-ufaglærte arbetarnas lön, och än mindre om endast mannens lön och inte biinkomster räknas in; biintäkter spelade en större roll i lantarbetarfamiljen (s 176). Ufaglærte i landet tjänade 76-88 procent av de faglærte, utan någon särskilt trend över tid 1872-1924. (s 177) Dalgaard presenterar också lönerna 1872-1924 för de tre grupperna -- faglærte, ufaglærte och lantarbetare -- i KBH-priser från 1914 (Tabel d.). Varje grupp ungefär dubblade sin reallön under perioden (s 178). Dalgaard menar dock att arbetstempot har höjts under perioden vilket ökat näringskraven vilket ökat livsmedelskostnaderna för bibehållen standard med 10 procent. (s 179) Reallöneväxten var ingen stabil utveckling. För lantarbetarna skedde en enorm ökning 1918-21, större än hela ökningen 1872-1918. För ufaglærte var utvecklingen 1872-1892 rätt svag (+100 kr) men 1892-97 desto snabbare (+350 kr); därefter stagnation, 1915-18 en liten minskning och 1918-21 en ny spurt (+700 kr!). (jfr s 181) En icke-lönemässig höjning av levnadsstandarden under perioden var en förtkortning av arbetstiden, som i industrin var 11-11.5 timmar om dagen på 1870-talet och i jordbruket åtminstone på sommaren än längre. Vid 1900 hade den i industrin sjunkit till 10 timmar och 1918 var den på 9.5 timmar. 1919 genomfördes 8 timmars arbetsdag för alla arbetare förtutom lantarbetare och sjöfolk. (s 181) Över hela perioden dubblades reallönen som årslön som sagt, men sett till timlönen ökade den med 150-200 procent.
Falbe Hansen fann i sin undersökning 1868 en stark ökning av produktionen sedan 1840. Han fann också en ökad daglön, men att denna neutraliserades av en lika stor ökning av rågpriserna liksom priserna på kött, fläsk och smör. Hansen menade därför "att det desværre derfor vistnok maa anses for konstateret, at Arbejdernes materielle Kaar ikke alene ikke er blevet forbedrede, men endogsaa er forverrede." (cit s 187) Hansen förklarade detta dels med svensk invandring, dels att kapitalägarna istället för investeringar använt sina ökade intäkter till privatkonsumtion. Författaren modifierar dock i någon mån sin egen beskrivning. För det första ökade arbetarnas "flit och duktighet" (!) under perioden, ackordsarbetet och antalet arbetade timmar, vilket gör att timlönen underskattar inkomstökningen. För det andra sjönk priserna på ris, kaffe och socker, varor som blev viktigare i arbetarnas hushåll under perioden. För det tredje ökades genom teknologiska framsteg tillgången på varor och tjänster som tidningar och järnvägsresor. För det fjärde skdde vissa ickemateriella framsteg, framför allt minskning av "retlike Skranker mellem Samfundsklasserna", en demokratisering av samhällslivet och en "Vækst i Arbejdernes Selvfølelse".***** För 1870- och 80-talen finner Dalgaard dock fortfarande en torftig levnadsstandard för arbetarklassen, med enformig föda, dåliga bostäder, och inga pengar till lyxigare utgifter som böcker eller försäkringar. (s 192) Tuggtobak ingick dock i konsumtionen (medan "Cigarer for Arbejderen var et ukendt Nydelsemiddel"). Professor Schartling fann också i Indenrigsministeriets undersökning (publ i Nationaløkonomisk Tidsskrift, band 4) att arbetarklassens levnadsstandard inte bara var relativt utan också absolut dålig (s 192). Falbe Hansen var deppig också i sin undersökning av lantarbetarna 1872. (s 194) Dalsgaard menar att arbetarvänlig lagstiftning på 1870-talet och framför allt arbetarnas egna organisering i kooperativ, sjukkassor m m på 1870-80-talen höjde deras levnadsstandard (s 197). Redan 1892 fann Rubin en förbättring för Köpenhamns arbetare jämfört med 1882: mindre arbetstid, högre lön, lägre priser. På 1890-talet spred sig också den fackliga organiseringen rejält. Runt 1900 vände dock levnadsstandardsutvecklingen när priserna började stiga igen efter fall på 1870-80-talen (s 200). Stadsarbetarna sökte genom facket kompensation för dyrtiden men med begränsade framgångar. Dalgaard slutar sin gedigna översikt med en värdering: "Endelig kan Arbejdernes kulturelle udvikling have forøget Følelsen af Utillfredshed ogsaa med de ikke-mateirelle Livsvilkaar. Overfor den stigende Utryghed, som er en Følge af Arbejdsløshedens Vækst, er Forsikringen, selv om den ydede økonomisk Skadesløshedsholdelse, utilstrækelig. Strejker og Lockouts maa for Kulturmennesker være barbariske Kampmidler. Og med Arbejdets stigende Afhængighed af Kapitalen føltes Modsætningen mellem Interessen i dens Ledelse og den manglende Indflyelse herpaa i større og større Grad som et Misforhold." (s 216)
Pedersen 1930
Jørgen Pedersen förklarar i förordet till sin avhandling att syftet med avhandlingen att samlia uppgifter om arbetslönens höjd och rörelser 1850-1913. Det är framför allt två typer av källor som använts: (1) från vissa företags lönejournaler eller räkenskaper, och (2) från socialdemokratiska och fackliga tidningar (!). Den första typen av data är djupa och tillförlitliga men finns bara i begränsad utsträckning och frågan är hur allmängiltiga de är. Den andra typen är bredare men mindre precisa. Liksom Dalgaard (1926) är detta en studie inte bara av löner (kap 1-2) utan också av priser (kap 3) och rummer dessutom ett kapitel om löneteori (kap 6).
Pedersen börjar sina indledende bemærkninger med att konstatera att den första officiella lönestatistiken i Danmark togs fram 1872 för inrikesministeriets utredning Oplysninger om Arbejderbefolkningens Levevilkaar. därefter gjordes sporadiskt officiella eller halvofficiella undersökningar, oftast bara för vissa delar av landet. För Köpenhamn finns undersökningar från 1882, 1892, 1898, 1904 och 1909. Universitetet gjorde 1892 en undersökning av lönen i købstæderne. Statistik för industriarbetare i hela landet togs fram för industriräkningarna 1897 och 1905. För 1914 och 1917 finns uppgifter från arbetsgivarföreningen. För lantarbetare finns statistik i utredningen från 1872 och inrikesministeriet tog också fram löner för 1888 och 1892. Statens statistiske bureau har gjort undersökningar för 1897, 1905, 1910, 1915, 1918 och 1921. Mer privata undersökningar gjordes också av William Scharling för 1869 och av läkaren Th. Sørensen för Hobro och Aalborg. Till slut nämner Pedersen Knud Dalgaards sammanfattande undersökning som inte tar upp nytt källmaterial utan i det väsentliga bygger på de nämnda källorna. Pedersen menar att med den statistik som finns, med 5-10 års avstånd mellan varje datapunkt, kan man dra slutsatser om trenderna i löneutvecklingen men inte diskutera konjunktursvängningarna vilket han vill göra. (s 10) För att samla in nytt material som möjliggör en sådan diskussion har Pedersen vänt sig till "ett hundratal" äldre företag med frågor om löner, och även jämfört med "samtlige Notiser og Artikler om Lønforhold i Social-Demokraten (Socialisten)" från 1871 till 1902. (s 11) Anledningen till att han slutar använda Social-Demokraten 1902 är (a) att ett index över artiklarna där gjort av Institutet for Historie og Samhfundsøkonomi slutar 1902, och (b) att det för perioden efter 1900 också finns statistik att kontrollera emot från t ex De Samvirkende Fagforbund. Han menar också att perioden ca 1875-1895 är särskilt intressant: "den store Prisfaldsperiode fra Midten af 70erne til Midten af 90erne, der tillige falder sammen med Reorganisationsebvægelsen blandt Arbejderne efter Laugstidens Ophør og den moderne Industiralismes Gennembrud i Danmark." (s 11)
Pedersen använder som lönemått oftast modalvärdet (!), alltså det vanligast förekommande värdet under året. Han menar att användande av medelvärdet leder till för stora fluktuationer eftersom arbetsstyrkans sammansättning varierar med konjunkturer (s 12f). Han använder framför allt lönen för sommarhalvåret, då arbetstiden var som längst. Vad gäller problemet med ackordlöner så ger han helt enkelt upp att skatta skillnaden mellan tidslön och ackordlön och antar att de står i ett konstant förhållande till varandra (s 15). Han ser på arbetarna i städerna i ett kapitel och lant- och skogsarbetare i ett annat.
Kapitlet om arbetare i städerna börjar med snickarlärlingar (tømrersvender), murarlärlingar, hamnarbetare m fl grupper. Lönen steg på 1840-talet men det verkar inte vara en effekt av arbetskraftsbrist i samband med det första schlesvigska kriget för löneökningarna började redan innan det (s 17). Nästa generella löneökning sker 1855-57. För några grupper faller lönerna tillbaka igen efter detta: så t ex i jyll'ndska städer, för KBH kommuns broläggare och gör grovarbetare (arbejdsmaend) i Ingengiørkorpsets Regnskaper och för grovarbetare hos GI. Carlsberg och Den grønlandske Handel. 1864 börjar lönerna stiga igen, särskilt för ikke faglaerte. 1869 är stigningsperioden över och inget sker förrän 1872; då börjar en ökning som pågår till 1876. Därefter börjar en period på 20 år med "overordentlig konstante Lonforhold"! På H. Rasmussens Jernstøberi i Slagelse var maskinarbetarnas lön 1874-1897 konstant 25 öre i timmen medan timlönen för Arbejdsmaend 1875-97 varierade mellan 16 och 18 öre. Arbejdsmaend hos snickarmästarte Weber i Roskilde fick konstant 2 kronor om dagen 1874-1890. Hos Jacob Holm och Söner var lönen för repslagargesäller 1874-96 konstant 3 kronor om dagen och för Arbejdsmaend 1875-93 2.36 kr om dagen. Pedersen säger utan att egentligen argumentera för det att dessa företag kan antas representera "Forholdenee i store Dele af Erhvervslivet". (s 17) I några företag sker lönesänkningar mellan 1875 och 1895 men dessa är inte representativa menar Pedersen. Några år in på 1890-talet börjar en ny löneökningsperiod. Han gör en exkurs för att beskriva ackordssystemet med hjälp av Jacob Holm och söners repslageri som exempel. (Texten är kaotisk.) På detta repslageri fanns tre typer av arbetare: svende, arbejdsmaend, och kvinnor. Fram till ca 1890 hade i princip inga män ackord medan det var vanligt för kvinnorna (!). Han avrundar beskrivninen med att diskutera huruvida ett skifte skedde på 1890-talet från en period där pengalönen tenderade att vara konstant till en där den tenderade öka (s 20f). Han ser förvisso ett sådant mönster men verkar inte teoretiskt/analytiskt övertygad om dess betydelse.
Efter en liten och osystematisk jämförelse med vad några av Dalgaards källor säger går Pedersen över till Social-Demokraten. Också där ses löneökningarna under 1870-talet (s 23). Inte minst gick det bra för byggnadsarbetarna i Kbh när byggandet där tog fart. 1874 verkar ha varit ett särskilt bra år. 1877-79 var däremot arbetslösheten hög. (s 27) 1880-84 ser bättre ut (s 30). 1884 var ett lönehöjningarnas år. 1885-86 kommer däremot en recession och 1885 äger en stor lockout rum i verkstadsindustrin (32f). Det verkar som att en del lönesänkningar genomförs 1886 (s 36). 1888 börjar det gå upp igen (s 37). Runt 1890 går Danmark in i "en ny Epoke i Arbejdlonnens Historie, som der fra nu af og indtil 1921 ikke for Alvor bliver Tale om Lonnedsaettelser, men derimod om en stadig stigende Lonbevaegelse." (s 39) Det är inte så att lönerna ökar i stadig takt 1891-1921, men de ökar dock i princip hela tiden. Facken stärks av uppsvinget 1889-90 (s 41). "Fra ca. 1890 sker der, som naevnt, en afgorende Forandring, i det der nu fra Organisationens Side saettes energisk ind paa at fastholde en bestemt Tarif." (46) 1897-1902 medför inget nytt i lönebildningen. Varupriserna ökar och facket befäster sin styrka (47f). Från och med 1903 finns det detaljerad lönestatistik från DSF och Pedersen avslutar därför sin beskrivning där (s 50).
Själva statistiken redovisas i Appendix och företag för företag -- obegripligt nog har Pedersen alltså inte räknat ihop någon sammanlagd serie. Tabell I i Appendixet börjar 1845 med 6 företag med snickare i Kbh och 2 i Roskilde, Murare 4 i Kbh och 4 annanstans, 1 företag tunnbindare (bødkere), 1 repslagare, 2 broläggare, 1 smeder, 4 bagare (bagersvende), 2 matroser, och så 17 företag med arbejdsmaend. Det är värt att notera att vissa redovisar lönen i öre per dag, andra öre per vecka, och matroserna öre per månad. Eftersom uppgifterna om arbetade timmar tycks bristfälliga så kan man då inte räkna om lönerna till att bli genomförbara. I Tabell II redovisar han omräknat, alla serier redovisas där genomsnittlig dagsförtjänst eller årsförtjänst, detta är alltså för de företag där han har uppgifter om arbetstid. Det är 4 arbetsplatser med faglaerte arbetare, 1 med arbejdsmaend och 2 med kvinnor (s 286ff).
Efter stadens arbetare går Pedersen vidare med lantarbetarna. Till skillnad från avsnittet om stadens arbetare där bara ytterst sporadiska tabeller har visats, börjar han nu med en grundläggande tabell med löner 1856-1930:
I början av perioden var endast en mindre del av lantarbetarens lön kontant. Enligt Scharling (Pengenes synkende Vaerdi, 1869) var en dränglön 1820-1846 16-18 riksdaler samt 8 alnar vadmal, 2 skjortor och 1,5 par strumpor. För pigor 6 riksdaler, 6 alnar "Blaarlaerred" (?), 8 Alen Hørlaerred (?), 6 Alen vadmal, och träskor efter behov. Kontantinslaget ökade över tid under 1800-talets andra hälft vilket gör att om man enbart jämför kontantlönen över tid så kommer ökningen i total ersättning att överskattas (s 52). Kost och logi var hyfsat konstant -- även om kvaliteten på den kost som levereras kan variera -- medan tyg, kläder etc minskade i betydelse. Det är dock otydligt ifall lönerna i tabellen ovan är endast kontanter (jag gissar det) eller om Pedersen har lagt till skattade värden för kost, logi och annan naturaersättning. I Tabell I i Appendixet börjar lantarbetarlönerna 1855 och har skogsarbetarlöner från sex arbetsplatser (sommarlön) och lantarbetare från sex arbetsplatser, genomsnitt för olika årstider. Alla är i öre per dag. Serierna går som längst fram till 1927. (Se s 54 för diskussion.) Den sista delen av Tabell I är kvinnliga arbetare, som finns tidigast från 1851. Det är serier för fyra arbetsplatser i industrin (ett repslageri, ett färgeri, statens krutverk (!) och en klädnadsfabrik) samt 13 arbetsplatser i skogs- och lantbruk.
Pedersen menar att lantarbetarlönen var mer direkt marknadsbestämd och mer varierande än vad andra löner var. (s 52f)
Efter lantarbetare och skogsarbetare går Pedersen vidare med en internationell utblick. Bowley och Wood har tagit fram löneserier för England. Fox (1903) för lantarbetare i samma land. Carl von Tyszka (Löhne und Lebenkosten in Westeuropa im 19. Jahrhundert, 1914)****** och Dr. Kuczynski (Arbeitslohn und Arbeitszeit in Europa and Amerika 1870-1909, pdf här) har samlat statistik både för Europa och Amerika.
Kapitlet om arbetare i städerna börjar med snickarlärlingar (tømrersvender), murarlärlingar, hamnarbetare m fl grupper. Lönen steg på 1840-talet men det verkar inte vara en effekt av arbetskraftsbrist i samband med det första schlesvigska kriget för löneökningarna började redan innan det (s 17). Nästa generella löneökning sker 1855-57. För några grupper faller lönerna tillbaka igen efter detta: så t ex i jyll'ndska städer, för KBH kommuns broläggare och gör grovarbetare (arbejdsmaend) i Ingengiørkorpsets Regnskaper och för grovarbetare hos GI. Carlsberg och Den grønlandske Handel. 1864 börjar lönerna stiga igen, särskilt för ikke faglaerte. 1869 är stigningsperioden över och inget sker förrän 1872; då börjar en ökning som pågår till 1876. Därefter börjar en period på 20 år med "overordentlig konstante Lonforhold"! På H. Rasmussens Jernstøberi i Slagelse var maskinarbetarnas lön 1874-1897 konstant 25 öre i timmen medan timlönen för Arbejdsmaend 1875-97 varierade mellan 16 och 18 öre. Arbejdsmaend hos snickarmästarte Weber i Roskilde fick konstant 2 kronor om dagen 1874-1890. Hos Jacob Holm och Söner var lönen för repslagargesäller 1874-96 konstant 3 kronor om dagen och för Arbejdsmaend 1875-93 2.36 kr om dagen. Pedersen säger utan att egentligen argumentera för det att dessa företag kan antas representera "Forholdenee i store Dele af Erhvervslivet". (s 17) I några företag sker lönesänkningar mellan 1875 och 1895 men dessa är inte representativa menar Pedersen. Några år in på 1890-talet börjar en ny löneökningsperiod. Han gör en exkurs för att beskriva ackordssystemet med hjälp av Jacob Holm och söners repslageri som exempel. (Texten är kaotisk.) På detta repslageri fanns tre typer av arbetare: svende, arbejdsmaend, och kvinnor. Fram till ca 1890 hade i princip inga män ackord medan det var vanligt för kvinnorna (!). Han avrundar beskrivninen med att diskutera huruvida ett skifte skedde på 1890-talet från en period där pengalönen tenderade att vara konstant till en där den tenderade öka (s 20f). Han ser förvisso ett sådant mönster men verkar inte teoretiskt/analytiskt övertygad om dess betydelse.
Efter en liten och osystematisk jämförelse med vad några av Dalgaards källor säger går Pedersen över till Social-Demokraten. Också där ses löneökningarna under 1870-talet (s 23). Inte minst gick det bra för byggnadsarbetarna i Kbh när byggandet där tog fart. 1874 verkar ha varit ett särskilt bra år. 1877-79 var däremot arbetslösheten hög. (s 27) 1880-84 ser bättre ut (s 30). 1884 var ett lönehöjningarnas år. 1885-86 kommer däremot en recession och 1885 äger en stor lockout rum i verkstadsindustrin (32f). Det verkar som att en del lönesänkningar genomförs 1886 (s 36). 1888 börjar det gå upp igen (s 37). Runt 1890 går Danmark in i "en ny Epoke i Arbejdlonnens Historie, som der fra nu af og indtil 1921 ikke for Alvor bliver Tale om Lonnedsaettelser, men derimod om en stadig stigende Lonbevaegelse." (s 39) Det är inte så att lönerna ökar i stadig takt 1891-1921, men de ökar dock i princip hela tiden. Facken stärks av uppsvinget 1889-90 (s 41). "Fra ca. 1890 sker der, som naevnt, en afgorende Forandring, i det der nu fra Organisationens Side saettes energisk ind paa at fastholde en bestemt Tarif." (46) 1897-1902 medför inget nytt i lönebildningen. Varupriserna ökar och facket befäster sin styrka (47f). Från och med 1903 finns det detaljerad lönestatistik från DSF och Pedersen avslutar därför sin beskrivning där (s 50).
Själva statistiken redovisas i Appendix och företag för företag -- obegripligt nog har Pedersen alltså inte räknat ihop någon sammanlagd serie. Tabell I i Appendixet börjar 1845 med 6 företag med snickare i Kbh och 2 i Roskilde, Murare 4 i Kbh och 4 annanstans, 1 företag tunnbindare (bødkere), 1 repslagare, 2 broläggare, 1 smeder, 4 bagare (bagersvende), 2 matroser, och så 17 företag med arbejdsmaend. Det är värt att notera att vissa redovisar lönen i öre per dag, andra öre per vecka, och matroserna öre per månad. Eftersom uppgifterna om arbetade timmar tycks bristfälliga så kan man då inte räkna om lönerna till att bli genomförbara. I Tabell II redovisar han omräknat, alla serier redovisas där genomsnittlig dagsförtjänst eller årsförtjänst, detta är alltså för de företag där han har uppgifter om arbetstid. Det är 4 arbetsplatser med faglaerte arbetare, 1 med arbejdsmaend och 2 med kvinnor (s 286ff).
Efter stadens arbetare går Pedersen vidare med lantarbetarna. Till skillnad från avsnittet om stadens arbetare där bara ytterst sporadiska tabeller har visats, börjar han nu med en grundläggande tabell med löner 1856-1930:
Pedersen menar att lantarbetarlönen var mer direkt marknadsbestämd och mer varierande än vad andra löner var. (s 52f)
Efter lantarbetare och skogsarbetare går Pedersen vidare med en internationell utblick. Bowley och Wood har tagit fram löneserier för England. Fox (1903) för lantarbetare i samma land. Carl von Tyszka (Löhne und Lebenkosten in Westeuropa im 19. Jahrhundert, 1914)****** och Dr. Kuczynski (Arbeitslohn und Arbeitszeit in Europa and Amerika 1870-1909, pdf här) har samlat statistik både för Europa och Amerika.
I kapitel 2 går Pedersen över från att diskutera arbetslönen som kostnad till att diskutera arbetslönen som inkomst.
Christensen 1992
Historiker och ekonomer som diskuterat löner och levnadsstandard för stadsarbetare före 1870 har ofta pekat på en fallande levnadsstandard under perioden, särskilt i Köpenhamn. Den samtida betraktaren Falbe-Hansen (1869) såg t ex att reallönen hade fallit från 1850 till slutet av 60-talet. De företagsenkäter som Institut for Historie og Samfundsokonomi skickade ut under mellankrigstiden och som Pedersen (1930) använde i sin avhandling visade också fallande reallöner under 50- 60-talen. Henry Bruun säger (med referens till bl a Pedersen) det samma i sin Fagbevaegelsen i Danmark, 1 (Indtil 1880) (1938). Bruun ser prisstegringen och reallöneminskningen i slutet av 60-talet som en utlösande faktor till arbetarrörelsens genombrott i början av 70-talet. Men de index på löner och konsumentpriser som Hansen (1972, 1974) har samlat in visar en stark ökning av reallönen mellan 1840 och 1870. Så här ser nominallönen i Hansen, deflaterad (1) med ett konsumentprisindex från Wedebye (1972) och som av allt att döma används i Hansen (1972: 255), eller (2) med ett konsumentprisindex i Hansen (1974, bilaga) som används av Johansen (1979, Dansk social historie, bd 4).*******
Johansen (1979) menar att reallönen i Kbh dubblades mellan 1820 och 1870, dock med stora fluktiatoner under perioden. Thestrup (1987) presenterar nya löneserier för Odense från slutet av 1700-talet till 1870. Utvecklingen där är relativt lik. Thestrup använder Hansens (1974) konsumentprisindex; när han i ett paper från 1986 istället använde ett matprisindex så såg reallöneökningen 1820-70 mindre ut. (s 384n) Christensen konstaterar att Hansens data som också Johansen (1979) bygger sin slutsats på handlar om alla typer av urbana arbetare medan de flesta historiker pratat om faglaerte manliga arbetare så när de första ser stor reallöneökning före 1870 och de andra inte det talar de delvis om olika saker, men det är ändå värt att inspektera frågan igen.
Hansens syfte med att plocka fram ett löneindex för perioden 1818-1870 var att det behövdes för att skatta bruttofaktorinkomsten i icke-jordbrukssektorn (byerhvervene). Han har 8 löneserier (före 1824) bara 4: 3 faglarde i Kbh (murare, broläggare och metallarbetare), 3 ufaglarte i Kbh (hamnarbetare, hantlangare och havekarle/jordarbejdere), 1 faglarte i provinsstäderne och 1 ufaglaerte i provinsbyerne (murare resp. murares hantlangare). Christensen menar att Hansens serier inte ger en korrekt bild av löneutvecklingen i slutet av perioden; löneökningarna 1850-70 överskattas. Framför allt är det murarna och murar-hantlangare i provinsstäderna som ökar väldigt snabbt. (s 385) De löneserier som vi har från städer på öarna visar mycket lägre ökningar. Vidare så menar han att vissa av arbetargrupperna i början av perioden har fått en del av sin lön i natura och när detta avtar över tid utan att forskaren korrigerar för det så överskattas löneökningarna. Naturalönen rör ju sig med konsumentprisindex (eller åtminstone matprisindex) och variationerna skulle bli mindre om denna räknades in. Till slut så hävdar han att det pågick kraftig byggverksamhet under 50-60-talen vilket gör att löneökningarna är kraftiga (s 385). Vad gäller Hansens serier för KBH så konstaterar Christensen att Hansen har med 2 av de 3 yrken som Falbe-Hansen (1869) menade hade fått varaktiga löneökningar 1851-68 (murare, snickare och smeder), medan inget av de yrken som F-H menade hade fått oförändrad pengalön (t ex skräddare, snedkere och saettere) var med.
Christensen lägger fram ett eget löneindex för 1850-1870 (bl a med Thestrups serier för Odense). Han går också in på det konsumentprisindex som Hansen använder och som togs fram av Thorkild Wedebye i Forbrugsutviklingen i Danmark 1840-1914 (1972). Budgeten där bygger på en ufaglaert arbetare i Hobro år 1879. Levnadskostnadsindexet stiger mer än forbrugerprisindekset och visar större fluktuationer, särskilt för 1850-talet. Hans reallöneserie visar ett fall 1855-65, men fortfarande en betydlig ökning från 1840 till 1870. Han visar också separat utvecklingen för faglaerte i Kbh; de såg mycket fluktuation men ingen trend 1840-1870. Detta stämmer hyfsat väl ihop med betoningen i litteraturen om Köpenhamn på ökad osäkerhet på 1850-60-talen.
Hansens syfte med att plocka fram ett löneindex för perioden 1818-1870 var att det behövdes för att skatta bruttofaktorinkomsten i icke-jordbrukssektorn (byerhvervene). Han har 8 löneserier (före 1824) bara 4: 3 faglarde i Kbh (murare, broläggare och metallarbetare), 3 ufaglarte i Kbh (hamnarbetare, hantlangare och havekarle/jordarbejdere), 1 faglarte i provinsstäderne och 1 ufaglaerte i provinsbyerne (murare resp. murares hantlangare). Christensen menar att Hansens serier inte ger en korrekt bild av löneutvecklingen i slutet av perioden; löneökningarna 1850-70 överskattas. Framför allt är det murarna och murar-hantlangare i provinsstäderna som ökar väldigt snabbt. (s 385) De löneserier som vi har från städer på öarna visar mycket lägre ökningar. Vidare så menar han att vissa av arbetargrupperna i början av perioden har fått en del av sin lön i natura och när detta avtar över tid utan att forskaren korrigerar för det så överskattas löneökningarna. Naturalönen rör ju sig med konsumentprisindex (eller åtminstone matprisindex) och variationerna skulle bli mindre om denna räknades in. Till slut så hävdar han att det pågick kraftig byggverksamhet under 50-60-talen vilket gör att löneökningarna är kraftiga (s 385). Vad gäller Hansens serier för KBH så konstaterar Christensen att Hansen har med 2 av de 3 yrken som Falbe-Hansen (1869) menade hade fått varaktiga löneökningar 1851-68 (murare, snickare och smeder), medan inget av de yrken som F-H menade hade fått oförändrad pengalön (t ex skräddare, snedkere och saettere) var med.
Christensen lägger fram ett eget löneindex för 1850-1870 (bl a med Thestrups serier för Odense). Han går också in på det konsumentprisindex som Hansen använder och som togs fram av Thorkild Wedebye i Forbrugsutviklingen i Danmark 1840-1914 (1972). Budgeten där bygger på en ufaglaert arbetare i Hobro år 1879. Levnadskostnadsindexet stiger mer än forbrugerprisindekset och visar större fluktuationer, särskilt för 1850-talet. Hans reallöneserie visar ett fall 1855-65, men fortfarande en betydlig ökning från 1840 till 1870. Han visar också separat utvecklingen för faglaerte i Kbh; de såg mycket fluktuation men ingen trend 1840-1870. Detta stämmer hyfsat väl ihop med betoningen i litteraturen om Köpenhamn på ökad osäkerhet på 1850-60-talen.
Fotnoter
*Den recenseras i Scandinavian Economic History Review av Ole Hyldtoft här.
**En annan variabel som presenteras i samma paper är löneandelen. Lönesumman som Abildgren använder för 1875-1920 är en ny skattning som han själv gjort baserat på löneutvecklingen i industrin, samt uppgifter om antal anställda och arbetade timmar (s 29). Notera att den före 1920 alltså är helt byggd på lönerna i industrin, vilket förutsätter att de rörde sig i samma takt som lönerna i andra sektorer, vilket inte alls behöver vara sant -- jfr min kritik av O'Rourke och Williamson (1994) som använder kommunala byggnadsarbetarlöner för Norge 1850-1940 men för Danmark samma period industriarbetarlöner, och min kritik mot Prados de la Escosura (2008) som i sin beräkning av y/w 1850-1954 bygger den helt på jordbrukslönen. Se också Prado (2010) om svenska arbetarlöner 1860-1913 och Lundh (2012) om sektorsskillnader i löner i Malmöhus län 1881-1930.
***Williamson (1995) i sitt extremt inflytelserika paper använder för Danmark för 1870-1980 timlön för "unskilled males in crafts and industry" från H. Chr. Johansen, Dansk Økonomisk Statistik, 1814-1980 (København, 1985). Se bloggen här. För Norge använder han för 1850-1940 "average daily wage, workers at public road and railway construction", från Hodne Grytten och Almes konferenspaper (1993). För Sverige använder han 1830-1860 Jörbergs daglöner i jordbruket och för 1860-1913 industrilöneindex från Cost of Living and National Income in Sweden 1860-1930 Vol. II.
****Dalgaard har en rejäl sektion om biintäkter (s 136-146) som jag här förbigår.
*****Hansen har här också ett magiskt citat från en "större arbetsgivare" om hur arbetarnas kultur förändrats -- bl a att den yngre arbetaren tidigare "havde næsten ingen anden Nydelse end Sviir og Slagsmaal". Arbetarna fick förfinade varor med sångföreningar och annat -- men, säger Dalgaard, detta innebar också större anspråk på inkomster... (s 188)
******Enligt en recension i Journal of Political Economy har han statistik för Frankrike, England, Spanien, Belgien och Tyskland. Kuczynskis bok recenseras i AER här; recensenten menar att boken är ett exempel på tysk noggrannhet (...).
*******Johansen (1979) använder för arbetarnas levnadsstandard på 1800-talet Hansen (1974) som källa; för 1700-talet använder han Thestrups (1971) arbete om levnadsstandarden i KBH 1730-1800. Thestrup (1987) presenterar nya löneserier för Odense från slutet av 1700-talet till 1870.
******Enligt en recension i Journal of Political Economy har han statistik för Frankrike, England, Spanien, Belgien och Tyskland. Kuczynskis bok recenseras i AER här; recensenten menar att boken är ett exempel på tysk noggrannhet (...).
*******Johansen (1979) använder för arbetarnas levnadsstandard på 1800-talet Hansen (1974) som källa; för 1700-talet använder han Thestrups (1971) arbete om levnadsstandarden i KBH 1730-1800. Thestrup (1987) presenterar nya löneserier för Odense från slutet av 1700-talet till 1870.
Referenser
Abildgren, Kim (2008)
Boje, Per (1986) "The standard of living in Denmark 1750-1914", Scandinavian Economic History Review.
Boje, Per (1986) "The standard of living in Denmark 1750-1914", Scandinavian Economic History Review.
Christensen, J. P. (1975), Lønudviklingen inden for dansk håndværk og industri 1870-1914.
Tekst, Copenhagen: Akademisk forlag.
Christensen, J.P. (1992) "Om udviklingen i løn og realløn for byarbejdere i Danmark i årtierne op til 1870", Nationaløkonomisk Tidsskrift.
Dalgaard, Knud (1926) "Arbejderklassens økonomiske kår i Danmark i de sidste 50 år", Nationaløkonomisk Tidsskrift.
Dansk Arbejdsgiverforening (2007), Lønstatistik 1907-2007, Copenhagen: DA-Forlag.
Hansen, Svend Aage (1972, 1974)
Hyldtoft, Ole (1995) "Uløste problemer i danske historiske nationalregnskaber", Nationaløkonomisk Tidsskrift.
Johansen, Hans Christian (1987) The Danish Economy in the Twentieth Century (London: Croom Helm).
Pedersen, Jørgen (1930) Arbejdslønnen i Danmark i skiftende konjunkturer i perioden ca. 1850-1913 (diss., København; Gyldendalske)
Thestrup, Poul (1971) The Standard of Living in Copenhagen 1730-1800 (Kbh).
Thestrup, Poul (1971) The Standard of Living in Copenhagen 1730-1800 (Kbh).
Willerslev, Richard (1958) Kobenhavnske maskinarbejderes lon- og indkomstforhold 1850-1914 (Aarhus).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar