Löner i Danmark före 1870

Tillbaka till 1870 är tillgången på danska arbetarlöner -- åtminstone en referensserie -- tämligen god. (Jag har också bloggat om löneutvecklingen sedan 1920.) Kim Abildgren, ekonom vid danska centralbanken, presenterar i ett paper från 2008 en serie för lönetillväxt tillbaka just till 1875. 1875-1960 omfattar serien bara arbetare, inte tjänstemän, och 1875-96 är den ytterligare begränsad till att bara omfatta manliga arbetare i urbana områden. Abildgren anger kortfattat sina källor som:

Various issues of Dansk Arbejdsgiverforening, Statistik-Nyt. Other sources: Christensen (1975) and Dansk Arbejdsgiverforening (1946, 2007)." (s 27)

Jag skulle väl tro -- men det framgår alltså inte -- att lönerna före 1914 helt och hållet kommer från Christensen (1975), som är Jørgen Peter Christensens doktorsavhandling Lønudviklingen inden for dansk håndværk og industri 1870-1914.* (Och från och med 1907 med hjälp av DA (2007).) I Abildgrens paper är nämligen lönen bara en av väldigt många variabler och den står inte i fokus; därför gissar jag att han tagit Christensens data rakt av för de tidiga åren.** Christensens data används också som löneindikator för perioden 1870-1914 i Svend Aage Hansens klassiker (1972, 1974) som flitigt refereras för danska historiska data (se Hyldtoft 1994: 95 för diskussion).*** Christensen var inte heller först med att skriva om löneutvecklingen tillbaka till 1870-talet, århundradet då industrialiseringen tog fart i Danmark (Johansen 1987, s 3). Först var nämligen Knud Dalgaard redan 1926 med sin artikel "Arbejderklassens økonomiske kår i Danmark i de sidste 50 år" i Nationaløkonomisk Tidsskrift.

Men vad finns då för perioden före 1870? Hansen (1972: 225 och 1974: 298) skapade en egen serie för perioden 1818-1870. Hyldtoft (1995) är inte imponerad av denna serie -- konstruerad "med stor dristighed", säger han -- som bl a säger att lönen ökade med 36 procent från 1855 till 1856, vilket inte stämmer överens med Jørgen Pedersen (1930) och Richard Willerslevs (1958) studier. Hyldtoft pekar istället på Christensens (1992, 1992b) serier (som är för arbetare i städer) som de mer tillförlitliga. Och det omdömet står sig antagligen än. Men inte desto mindre är det intressant att kasta ett getöga inte bara på vad Christensen utan också vad Dalgaard (1926) och Pedersen (1930) gjort.

Dalgaard 1926

Dalgaards undersökning börjar 1872 med uppgifter som kommer från Indrigesministeriets utredning Oplysninger om Arbejdernes økonomiske vilkaar i Danmark i Aaret 1872. Denna utredning hade tillsatts på grund av "den Opmærksomhed som Arbeiderspørgsmaalet i de senere Aar har vakt", med strejker med mera. För Köpenhamn omfattar undersökningen 5608 vuxna (över 18 år) män, med en genomsnittlig årslön på 814 kr. Den genomsnittliga arbetstiden för de 5608 uppskattades till 11.6 månader med 25 dagar arbetade per månad. Dalgaard menar att arbetstiden och därmed årslönen överskattats något (s 108). Man ville ha med siffror för faglærte och ufaglærte separat, men intervjuarna misslyckades med att ställa dessa frågor på ett bra sätt. Dalgaard höftar till att 814 kr då kanske är representativt för faglærte år 172, alltså att överskattningen av arbetstid och sammanvlandningen faglärte-ufaglärte tar ut varandra. Om löneskillnaden mellan faglärt och ofaglärt var samma 1872 som 1882 så var den ufaglærdes medellön 1872 602 kr. Från "købstæderne" omfattade undersökningen 14388 vuxna män med en genomsnittlig årslön på 569 kr med en årlig arbetstid på 11 månader. Dalgaard menar att denna lön snarare är representativ för facklärda än för ofacklärda arbetare (s 109).

År 1879 gjorde läkaren Th. Sørensen en undersökning av 22 arbetares löneförhållanden i Hobro. De 8 facklärda arbetarna hade en genomsnittlig årslön på 605 kr och de 12 ofacklärda på 511 kr. Sørensen fann en 14 procents löneökning för faglärda sedan 1872, då genomsnittslönen skulle ha varit 531 kr. Dessa data är förstås extremt knapra men Dalgaard menar att de ändå är användbara och att Hobro är en typisk mindre köping.

För 1882 gjordes en undersökning i Köpenhamn. Gesällernas (svende) dagslön var 304 öre. Med 300 arbetsdagar om året skulle det innebära en årslön på 912 kr. Ackorden var 10 procent högre än daglönen men det saknas uppgift om hur stor del av arbetarna som arbetade på ackord. 1898 arbetade 53 procent av gesällerna på ackord och då hade det ökat något; därför sätter Dalgaard andelen ackordsarbetare till 50 procent år 1882. Det höjer då den totala snittlönen med 5 procent. Arbejdsmænd hade en daglön på 237 öre och då med 300 arbetade dagar om året en årslön på 711 kr. Men löneuppgifterna kommer bara från arbetsgivarna som Dalgaard tror något överskattar lönerna och dessutom saknas siffror om arbetslösheten, så han sänker schablonmässigt snitt lönen med 5 procent och får då fram 675 kr.

År 1885 publicerades en offentlig utredning, Dansk Provinsindustri statistisk fremstillet, med 1196 företag som underlag. För 5048 män i utredningen är årslönen för 1881-82 i snitt 694 kr.

Från Köpenhamns statistiska kontor finns undersökningen Arbejdslønnen i København i Aaret 1892. Det är samma författare och samma metod som i undersökningen från 1882. För gesäller får Dalgaard med vissa justeringar fram en snittårslön på 896 kr. Arbejdsmænden har 259 öre i daglön, de med ackord har 19 proc högre lön, och Dalgaard räknar fram en genomsnittlig årslön på 734 kr. Också i köpingarna gjordes 1892 en undersökning, vars resultat presenterades i två artiklar i Nationaløkonomisk Tidsskrift, av Adolph Jensen och Harald Westergaard. Därifrån tar Dalgaard fram 756 kr/år för gesller och 636 kr för arbejdsmænd (s 115).

År 1897 görs för första gången i den allmänna industristatistiken en statistik över lönen. I motsats till de tidigare enkätbaserade skattningarna bygger denna på faktiskt utbetald lön (s 115). Svende i KBH hade ne årslön på 1141 kr och de i köpingarna 909 kr; arbejdsmænden 967 resp 817 kr. Dalgaard gör en schablonmässig nedjustering för antagen 7 procents arbetslöshet och får då en lön på 1061/845 och 889/760 kr.

År 1898 gjorde KBH:s statistiska kontor en uppföljning till 1892 års undersökning. Nu inkluderade man desstuom riktig information om fördelningen mellan timlön och ackord samt om arbetslösheten. Dalgaard för fram en årslön på 1180 kr för svender och 915 kr för arbejdsmænd. 1904 och 1909 görs samma undersökning igen.

I samband med Industritællingen 1906 gjordes också en undersökning om lönekostnaderna i industrin.

Från och med 1914 baseras officiell lönestatistik för industrin på material från arbetsgivarföreningen. Den första publiceringen av dessa data var i Statistiske Efterretninger 10. Aargang 1918 Nr. 19.

För jordbruket börjar statistiken med samma utredning från 1874 som diskuterats ovan. För 1872 anges lönen för daglönare på egen kost för sommaren 143 öre och för vintern 105 öre. En heltidsarbetare kunde då tjäna 372 kr per år. Ackorden låg ungefär 50 procent högre än daglönerna, men vi vet inte hur vanliga löneformerna var. (s 127) Dalgaard sätter schablonmässigt andelen ackordsarbetare till 10 procent vilket höjer lönesumman med 5 procent. Ett större problem är att lantarbetaren inte bara betalades kontant utan också i natura/mat. Det ställdes frågor om detta i undersökningen men i själva rapporten uppges att de hade problem med att få tillförlitliga och representativa svar. Dalgaard gör några hisnande antaganden för att kunna korrigera: en arbetarfamilj la 60 procent av sin inkomst på mat, antag att 10 procent av denna kostnad täcktes av naturabetalningen och lönen höjs då med 6 procent. Förutom livsmedel ingick i naturalönen också gräs, torv och i Maribo Amt bostad. Till slut når Dalgaard en skattning på 411 kr för en genomsnittlig lantarbetare 1872.

Läkaren Sørensen gjorde 1880 en udnersökning bland lantarbetare i Aaborg och Viborg Amt, med 53 familjer. Dalgaard räknar fram en lön på 430 kr. För 1888 och 1892 gjorde Indenrigsministeriet en undersökning -- rättare, de gav landets Amtmænd (motsvarande landshövdingar) i uppdrag att göra denna. För 1897 gjorde Statens statistiske Bureu en ny undersökning, som följdes upp 1905, 1910, 1915 och 1918 (s 133). SSB publicerade 1921  Arbejdslønninger i Landbruget 1921, där man går över från enkätdata till faktiskt utbetald lön (s 132). Dalgaard konstaterar i slutet av sin översikt över lantarbetarlönerna att han inte kunnat representera lantarbetarklassen i sin helhet, eftersom fast tjänstefolk med logi och kost hos husbonden med flera typer av arbetare inte är med (s 136). Han menar dock att daglönarna är den mest relevanta gruppen att studera och att tjänstefolket för det mesta slutade med sådana anställningar före eller i 30-35-årsåldern.****

Dalgaard nöjer sig inte med att redovisa lönedata utan presenterar också nya prisdata. Jag tänker mig dock att om jag behöver KPI tillbaka till 1875 så tar jag det från Abildgren (2008), så jag hoppar över Dalgaards data på priser på mat, bostad, bränsle och belysning, kläder, och "skatter och kontingenter". Istället går jag rakt på reallönerna. Lantarbetarna tjänade 75-90 procent av KBH-ufaglærte arbetarnas lön, och än mindre om endast mannens lön och inte biinkomster räknas in; biintäkter spelade en större roll i lantarbetarfamiljen (s 176). Ufaglærte i landet tjänade 76-88 procent av de faglærte, utan någon särskilt trend över tid 1872-1924. (s 177) Dalgaard presenterar också lönerna 1872-1924 för de tre grupperna -- faglærte, ufaglærte och lantarbetare -- i KBH-priser från 1914 (Tabel d.). Varje grupp ungefär dubblade sin reallön under perioden (s 178). Dalgaard menar dock att arbetstempot har höjts under perioden vilket ökat näringskraven vilket ökat livsmedelskostnaderna för bibehållen standard med 10 procent. (s 179) Reallöneväxten var ingen stabil utveckling. För lantarbetarna skedde en enorm ökning 1918-21, större än hela ökningen 1872-1918. För ufaglærte var utvecklingen 1872-1892 rätt svag (+100 kr) men 1892-97 desto snabbare (+350 kr); därefter stagnation, 1915-18 en liten minskning och 1918-21 en ny spurt (+700 kr!). (jfr s 181) En icke-lönemässig höjning av levnadsstandarden under perioden var en förtkortning av arbetstiden, som i industrin var 11-11.5 timmar om dagen på 1870-talet och i jordbruket åtminstone på sommaren än längre. Vid 1900 hade den i industrin sjunkit till 10 timmar och 1918 var den på 9.5 timmar. 1919 genomfördes 8 timmars arbetsdag för alla arbetare förtutom lantarbetare och sjöfolk. (s 181) Över hela perioden dubblades reallönen som årslön som sagt, men sett till timlönen ökade den med 150-200 procent.

Falbe Hansen fann i sin undersökning 1868 en stark ökning av produktionen sedan 1840. Han fann också en ökad daglön, men att denna neutraliserades av en lika stor ökning av rågpriserna liksom priserna på kött, fläsk och smör. Hansen menade därför "att det desværre derfor vistnok maa anses for konstateret, at Arbejdernes materielle Kaar ikke alene ikke er blevet forbedrede, men endogsaa er forverrede." (cit s 187) Hansen förklarade detta dels med svensk invandring, dels att kapitalägarna istället för investeringar använt sina ökade intäkter till privatkonsumtion. Författaren modifierar dock i någon mån sin egen beskrivning. För det första ökade arbetarnas "flit och duktighet" (!) under perioden,  ackordsarbetet och antalet arbetade timmar, vilket gör att timlönen underskattar inkomstökningen. För det andra sjönk priserna på ris, kaffe och socker, varor som blev viktigare i arbetarnas hushåll under perioden. För det tredje ökades genom teknologiska framsteg tillgången på varor och tjänster som tidningar och järnvägsresor. För det fjärde skdde vissa ickemateriella framsteg, framför allt minskning av "retlike Skranker mellem Samfundsklasserna", en demokratisering av samhällslivet och en "Vækst i Arbejdernes Selvfølelse".***** För 1870- och 80-talen finner Dalgaard dock fortfarande en torftig levnadsstandard för arbetarklassen, med enformig föda, dåliga bostäder, och inga pengar till lyxigare utgifter som böcker eller försäkringar. (s 192) Tuggtobak ingick dock i konsumtionen (medan "Cigarer for Arbejderen var et ukendt Nydelsemiddel"). Professor Schartling fann också i Indenrigsministeriets undersökning (publ i Nationaløkonomisk Tidsskrift, band 4) att arbetarklassens levnadsstandard inte bara var relativt utan också absolut dålig (s 192). Falbe Hansen var deppig också i sin undersökning av lantarbetarna 1872. (s 194) Dalsgaard menar att arbetarvänlig lagstiftning på 1870-talet och framför allt arbetarnas egna organisering i kooperativ, sjukkassor m m på 1870-80-talen höjde deras levnadsstandard (s 197). Redan 1892 fann Rubin en förbättring för Köpenhamns arbetare jämfört med 1882: mindre arbetstid, högre lön, lägre priser. På 1890-talet spred sig också den fackliga organiseringen rejält. Runt 1900 vände dock levnadsstandardsutvecklingen när priserna började stiga igen efter fall på 1870-80-talen (s 200). Stadsarbetarna sökte genom facket kompensation för dyrtiden men med begränsade framgångar. Dalgaard slutar sin gedigna översikt med en värdering: "Endelig kan Arbejdernes kulturelle udvikling have forøget Følelsen af Utillfredshed ogsaa med de ikke-mateirelle Livsvilkaar. Overfor den stigende Utryghed, som er en Følge af Arbejdsløshedens Vækst, er Forsikringen, selv om den ydede økonomisk Skadesløshedsholdelse, utilstrækelig. Strejker og Lockouts maa for Kulturmennesker være barbariske Kampmidler. Og med Arbejdets stigende Afhængighed af Kapitalen føltes Modsætningen mellem Interessen i dens Ledelse og den manglende Indflyelse herpaa i større og større Grad som et Misforhold." (s 216)

Pedersen 1930

Jørgen Pedersen förklarar i förordet till sin avhandling att syftet med avhandlingen att samlia uppgifter om arbetslönens höjd och rörelser 1850-1913. Det är framför allt två typer av källor som använts: (1) från vissa företags lönejournaler eller räkenskaper, och (2) från socialdemokratiska och fackliga tidningar (!). Den första typen av data är djupa och tillförlitliga men finns bara i begränsad utsträckning och frågan är hur allmängiltiga de är. Den andra typen är bredare men mindre precisa. Liksom Dalgaard (1926) är detta en studie inte bara av löner (kap 1-2) utan också av priser (kap 3)  och rummer dessutom ett kapitel om löneteori (kap 6).

Pedersen börjar sina indledende bemærkninger med att konstatera att den första officiella lönestatistiken i Danmark togs fram 1872 för inrikesministeriets utredning Oplysninger om Arbejderbefolkningens Levevilkaar. därefter gjordes sporadiskt officiella eller halvofficiella undersökningar, oftast bara för vissa delar av landet. För Köpenhamn finns undersökningar från 1882, 1892, 1898, 1904 och 1909. Universitetet gjorde 1892 en undersökning av lönen i købstæderne. Statistik för industriarbetare i hela landet togs fram för industriräkningarna 1897 och 1905. För 1914 och 1917 finns uppgifter från arbetsgivarföreningen. För lantarbetare finns statistik i utredningen från 1872 och inrikesministeriet tog också fram löner för 1888 och 1892. Statens statistiske bureau har gjort undersökningar för  1897, 1905, 1910, 1915, 1918 och 1921. Mer privata undersökningar gjordes också av William Scharling för 1869 och av läkaren Th. Sørensen för Hobro och Aalborg. Till slut nämner Pedersen Knud Dalgaards sammanfattande undersökning som inte tar upp nytt källmaterial utan i det väsentliga bygger på de nämnda källorna. Pedersen menar att med den statistik som finns, med 5-10 års avstånd mellan varje datapunkt, kan man dra slutsatser om trenderna i löneutvecklingen men inte diskutera konjunktursvängningarna vilket han vill göra. (s 10) För att samla in nytt material som möjliggör en sådan diskussion har Pedersen vänt sig till "ett hundratal" äldre företag med frågor om löner, och även jämfört med "samtlige Notiser og Artikler om Lønforhold i Social-Demokraten (Socialisten)" från 1871 till 1902. (s 11) Anledningen till att han slutar använda Social-Demokraten 1902 är (a) att ett index över artiklarna där gjort av Institutet for Historie og Samhfundsøkonomi slutar 1902, och (b) att det för perioden efter 1900 också finns statistik att kontrollera emot från t ex De Samvirkende Fagforbund. Han menar också att perioden ca 1875-1895 är särskilt intressant: "den store Prisfaldsperiode fra Midten af 70erne til Midten af 90erne, der tillige falder sammen med Reorganisationsebvægelsen blandt Arbejderne efter Laugstidens Ophør og den moderne Industiralismes Gennembrud i Danmark." (s 11)

Pedersen använder som lönemått oftast modalvärdet (!), alltså det vanligast förekommande värdet under året. Han menar att användande av medelvärdet leder till för stora fluktuationer eftersom arbetsstyrkans sammansättning varierar med konjunkturer (s 12f). Han använder framför allt lönen för sommarhalvåret, då arbetstiden var som längst. Vad gäller problemet med ackordlöner så ger han helt enkelt upp att skatta skillnaden mellan tidslön och ackordlön och antar att de står i ett konstant förhållande till varandra (s 15). Han ser på arbetarna i städerna i ett kapitel och lant- och skogsarbetare i ett annat.

Kapitlet om arbetare i städerna börjar med snickarlärlingar (tømrersvender), murarlärlingar, hamnarbetare m fl grupper. Lönen steg på 1840-talet men det verkar inte vara en effekt av arbetskraftsbrist i samband med det första schlesvigska kriget för löneökningarna började redan innan det (s 17). Nästa generella löneökning sker 1855-57. För några grupper faller lönerna tillbaka igen efter detta: så t ex i jyll'ndska städer, för KBH kommuns broläggare och gör grovarbetare (arbejdsmaend) i Ingengiørkorpsets Regnskaper och för grovarbetare hos GI. Carlsberg och Den grønlandske Handel. 1864 börjar lönerna stiga igen, särskilt för ikke faglaerte. 1869 är stigningsperioden över och inget sker förrän 1872; då börjar en ökning som pågår till 1876. Därefter börjar en period på 20 år med "overordentlig konstante Lonforhold"! På H. Rasmussens Jernstøberi i Slagelse var maskinarbetarnas lön 1874-1897 konstant 25 öre i timmen medan timlönen för Arbejdsmaend 1875-97 varierade mellan 16 och 18 öre. Arbejdsmaend hos snickarmästarte Weber i Roskilde fick konstant 2 kronor om dagen 1874-1890. Hos Jacob Holm och Söner var lönen för repslagargesäller 1874-96 konstant 3 kronor om dagen och för Arbejdsmaend 1875-93 2.36 kr om dagen. Pedersen säger utan att egentligen argumentera för det att dessa företag kan antas representera "Forholdenee i store Dele af Erhvervslivet". (s 17) I några företag sker lönesänkningar mellan 1875 och 1895 men dessa är inte representativa menar Pedersen. Några år in på 1890-talet börjar en ny löneökningsperiod. Han gör en exkurs för att beskriva ackordssystemet med hjälp av Jacob Holm och söners repslageri som exempel. (Texten är kaotisk.) På detta repslageri fanns tre typer av arbetare: svende, arbejdsmaend, och kvinnor. Fram till ca 1890 hade i princip inga män ackord medan det var vanligt för kvinnorna (!). Han avrundar beskrivninen med att diskutera huruvida ett skifte skedde på 1890-talet från en period där pengalönen tenderade att vara konstant till en där den tenderade öka (s 20f). Han ser förvisso ett sådant mönster men verkar inte teoretiskt/analytiskt övertygad om dess betydelse.

Efter en liten och osystematisk jämförelse med vad några av Dalgaards källor säger går Pedersen över till Social-Demokraten. Också där ses löneökningarna under 1870-talet (s 23). Inte minst gick det bra för byggnadsarbetarna i Kbh när byggandet där tog fart. 1874 verkar ha varit ett särskilt bra år. 1877-79 var däremot arbetslösheten hög. (s 27) 1880-84 ser bättre ut (s 30). 1884 var ett lönehöjningarnas år. 1885-86 kommer däremot en recession och 1885 äger en stor lockout rum i verkstadsindustrin (32f). Det verkar som att en del lönesänkningar genomförs 1886 (s 36). 1888 börjar det gå upp igen (s 37). Runt 1890 går Danmark in i "en ny Epoke i Arbejdlonnens Historie, som der fra nu af og indtil 1921 ikke for Alvor bliver Tale om Lonnedsaettelser, men derimod om en stadig stigende Lonbevaegelse." (s 39) Det är inte så att lönerna ökar i stadig takt 1891-1921, men de ökar dock i princip hela tiden. Facken stärks av uppsvinget 1889-90 (s 41). "Fra ca. 1890 sker der, som naevnt, en afgorende Forandring, i det der nu fra Organisationens Side saettes energisk ind paa at fastholde en bestemt Tarif." (46) 1897-1902 medför inget nytt i lönebildningen. Varupriserna ökar och facket befäster sin styrka (47f). Från och med 1903 finns det detaljerad lönestatistik från DSF och Pedersen avslutar därför sin beskrivning där (s 50).

Själva statistiken redovisas i Appendix och företag för företag -- obegripligt nog har Pedersen alltså inte räknat ihop någon sammanlagd serie. Tabell I i Appendixet börjar 1845 med 6 företag med snickare i Kbh och 2 i Roskilde, Murare 4 i Kbh och 4 annanstans, 1 företag tunnbindare (bødkere), 1 repslagare, 2 broläggare, 1 smeder, 4 bagare (bagersvende), 2 matroser, och så 17 företag med arbejdsmaend. Det är värt att notera att vissa redovisar lönen i öre per dag, andra öre per vecka, och matroserna öre per månad. Eftersom uppgifterna om arbetade timmar tycks bristfälliga så kan man då inte räkna om lönerna till att bli genomförbara.  I Tabell II redovisar han omräknat, alla serier redovisas där genomsnittlig dagsförtjänst eller årsförtjänst, detta är alltså för de företag där han har uppgifter om arbetstid. Det är 4 arbetsplatser med faglaerte arbetare, 1 med arbejdsmaend och 2 med kvinnor (s 286ff).

Efter stadens arbetare går Pedersen vidare med lantarbetarna. Till skillnad från avsnittet om stadens arbetare där bara ytterst sporadiska tabeller har visats, börjar han nu med en grundläggande tabell med löner 1856-1930:

I början av perioden var endast en mindre del av lantarbetarens lön kontant. Enligt Scharling (Pengenes synkende Vaerdi, 1869) var en dränglön 1820-1846 16-18 riksdaler samt 8 alnar vadmal, 2 skjortor och 1,5 par strumpor. För pigor 6 riksdaler, 6 alnar "Blaarlaerred" (?), 8 Alen Hørlaerred (?), 6 Alen vadmal, och träskor efter behov. Kontantinslaget ökade över tid under 1800-talets andra hälft vilket gör att om man enbart jämför kontantlönen över tid så kommer ökningen i total ersättning att överskattas (s 52). Kost och logi var hyfsat konstant -- även om kvaliteten på den kost som levereras kan variera -- medan tyg, kläder etc minskade i betydelse. Det är dock otydligt ifall lönerna i tabellen ovan är endast kontanter (jag gissar det) eller om Pedersen har lagt till skattade värden för kost, logi och annan naturaersättning. I Tabell I i Appendixet börjar lantarbetarlönerna 1855 och har skogsarbetarlöner från sex arbetsplatser (sommarlön) och lantarbetare från sex arbetsplatser, genomsnitt för olika årstider. Alla är i öre per dag. Serierna går som längst fram till 1927. (Se s 54 för diskussion.) Den sista delen av Tabell I är kvinnliga arbetare, som finns tidigast från 1851. Det är serier för fyra arbetsplatser i industrin (ett repslageri, ett färgeri, statens krutverk (!) och en klädnadsfabrik) samt 13 arbetsplatser i skogs- och lantbruk.

Pedersen menar att lantarbetarlönen var mer direkt marknadsbestämd och mer varierande än vad andra löner var. (s 52f)

Efter lantarbetare och skogsarbetare går Pedersen vidare med en internationell utblick. Bowley och Wood har tagit fram löneserier för England. Fox (1903) för lantarbetare i samma land. Carl von Tyszka (Löhne und Lebenkosten in Westeuropa im 19. Jahrhundert, 1914)****** och Dr. Kuczynski (Arbeitslohn und Arbeitszeit in Europa and Amerika 1870-1909, pdf här) har samlat statistik både för Europa och Amerika.

I kapitel 2 går Pedersen över från att diskutera arbetslönen som kostnad till att diskutera arbetslönen som inkomst.

Christensen 1992

Historiker och ekonomer som diskuterat löner och levnadsstandard för stadsarbetare före 1870 har ofta pekat på en fallande levnadsstandard under perioden, särskilt i Köpenhamn. Den samtida betraktaren Falbe-Hansen (1869) såg t ex att reallönen hade fallit från 1850 till slutet av 60-talet. De företagsenkäter som Institut for Historie og Samfundsokonomi skickade ut under mellankrigstiden och som Pedersen (1930) använde i sin avhandling visade också fallande reallöner under 50- 60-talen. Henry Bruun säger (med referens till bl a Pedersen) det samma i sin Fagbevaegelsen i Danmark, 1 (Indtil 1880) (1938). Bruun ser prisstegringen och reallöneminskningen i slutet av 60-talet som en utlösande faktor till arbetarrörelsens genombrott i början av 70-talet. Men de index på löner och konsumentpriser som Hansen (1972, 1974) har samlat in visar en stark ökning av reallönen mellan 1840 och 1870. Så här ser nominallönen i Hansen, deflaterad (1) med ett konsumentprisindex från Wedebye (1972) och som av allt att döma används i Hansen (1972: 255), eller (2) med ett konsumentprisindex i Hansen (1974, bilaga) som används av Johansen (1979, Dansk social historie, bd 4).*******

Johansen (1979) menar att reallönen i Kbh dubblades mellan 1820 och 1870, dock med stora fluktiatoner under perioden. Thestrup (1987) presenterar nya löneserier för Odense från slutet av 1700-talet till 1870. Utvecklingen där är relativt lik. Thestrup använder Hansens (1974) konsumentprisindex; när han i ett paper från 1986 istället använde ett matprisindex så såg reallöneökningen 1820-70 mindre ut. (s 384n) Christensen konstaterar att Hansens data som också Johansen (1979) bygger sin slutsats på handlar om alla typer av urbana arbetare medan de flesta historiker pratat om faglaerte manliga arbetare så när de första ser stor reallöneökning före 1870 och de andra inte det talar de delvis om olika saker, men det är ändå värt att inspektera frågan igen.

Hansens syfte med att plocka fram ett löneindex för perioden 1818-1870 var att det behövdes för att skatta bruttofaktorinkomsten i icke-jordbrukssektorn (byerhvervene). Han har 8 löneserier (före 1824) bara 4: 3 faglarde i Kbh (murare, broläggare och metallarbetare), 3 ufaglarte i Kbh (hamnarbetare, hantlangare och havekarle/jordarbejdere), 1 faglarte i provinsstäderne och 1 ufaglaerte i provinsbyerne (murare resp. murares hantlangare). Christensen menar att Hansens serier inte ger en korrekt bild av löneutvecklingen i slutet av perioden; löneökningarna 1850-70 överskattas. Framför allt är det murarna och murar-hantlangare i provinsstäderna som ökar väldigt snabbt. (s 385) De löneserier som vi har från städer på öarna visar mycket lägre ökningar. Vidare så menar han att vissa av arbetargrupperna i början av perioden har fått en del av sin lön i natura och när detta avtar över tid utan att forskaren korrigerar för det så överskattas löneökningarna. Naturalönen rör ju sig med konsumentprisindex (eller åtminstone matprisindex) och variationerna skulle bli mindre om denna räknades in. Till slut så hävdar han att det pågick kraftig byggverksamhet under 50-60-talen vilket gör att löneökningarna är kraftiga (s 385). Vad gäller Hansens serier för KBH så konstaterar Christensen att Hansen har med 2 av de 3 yrken som Falbe-Hansen (1869) menade hade fått varaktiga löneökningar 1851-68 (murare, snickare och smeder), medan inget av de yrken som F-H menade hade fått oförändrad pengalön (t ex skräddare, snedkere och saettere) var med.

Christensen lägger fram ett eget löneindex för 1850-1870 (bl a med Thestrups serier för Odense). Han går också in på det konsumentprisindex som Hansen använder och som togs fram av Thorkild Wedebye i Forbrugsutviklingen i Danmark 1840-1914 (1972). Budgeten där bygger på en ufaglaert arbetare i Hobro år 1879. Levnadskostnadsindexet stiger mer än forbrugerprisindekset och visar större fluktuationer, särskilt för 1850-talet. Hans reallöneserie visar ett fall 1855-65, men fortfarande en betydlig ökning från 1840 till 1870. Han visar också separat utvecklingen för faglaerte i Kbh; de såg mycket fluktuation men ingen trend 1840-1870. Detta stämmer hyfsat väl ihop med betoningen i litteraturen om Köpenhamn på ökad osäkerhet på 1850-60-talen.

Fotnoter

*Den recenseras i Scandinavian Economic History Review av Ole Hyldtoft här.

**En annan variabel som presenteras i samma paper är löneandelen. Lönesumman som Abildgren använder för 1875-1920 är en ny skattning som han själv gjort baserat på löneutvecklingen i industrin, samt uppgifter om antal anställda och arbetade timmar (s 29). Notera att den före 1920 alltså är helt byggd på lönerna i industrin, vilket förutsätter att de rörde sig i samma takt som lönerna i andra sektorer, vilket inte alls behöver vara sant -- jfr min kritik av O'Rourke och Williamson (1994) som använder kommunala byggnadsarbetarlöner för Norge 1850-1940 men för Danmark samma period industriarbetarlöner, och min kritik mot Prados de la Escosura (2008) som i sin beräkning av y/w 1850-1954 bygger den helt på jordbrukslönen. Se också Prado (2010) om svenska arbetarlöner 1860-1913 och Lundh (2012) om sektorsskillnader i löner i Malmöhus län 1881-1930.

***Williamson (1995) i sitt extremt inflytelserika paper använder för Danmark för 1870-1980 timlön för "unskilled males in crafts and industry" från H. Chr. Johansen, Dansk Økonomisk Statistik, 1814-1980 (København, 1985). Se bloggen här. För Norge använder han för 1850-1940 "average daily wage, workers at public road and railway construction", från Hodne Grytten och Almes konferenspaper (1993). För Sverige använder han 1830-1860 Jörbergs daglöner i jordbruket och för 1860-1913 industrilöneindex från Cost of Living and National Income in Sweden 1860-1930 Vol. II.

****Dalgaard har en rejäl sektion om biintäkter (s 136-146) som jag här förbigår.

*****Hansen har här också ett magiskt citat från en "större arbetsgivare" om hur arbetarnas kultur förändrats -- bl a att den yngre arbetaren tidigare "havde næsten ingen anden Nydelse end Sviir og Slagsmaal". Arbetarna fick förfinade varor med sångföreningar och annat -- men, säger Dalgaard, detta innebar också större anspråk på inkomster... (s 188)
******Enligt en recension i Journal of Political Economy har han statistik för Frankrike, England, Spanien, Belgien och Tyskland. Kuczynskis bok recenseras i AER här; recensenten menar att boken är ett exempel på tysk noggrannhet (...).
*******Johansen (1979) använder för arbetarnas levnadsstandard på 1800-talet Hansen (1974) som källa; för 1700-talet använder han Thestrups (1971) arbete om levnadsstandarden i KBH 1730-1800. Thestrup (1987) presenterar nya löneserier för Odense från slutet av 1700-talet till 1870.

Referenser

Abildgren, Kim (2008)
Boje, Per (1986) "The standard of living in Denmark 1750-1914", Scandinavian Economic History Review.

Christensen, J. P. (1975), Lønudviklingen inden for dansk håndværk og industri 1870-1914. Tekst, Copenhagen: Akademisk forlag.

Christensen, J.P. (1992) "Om udviklingen i løn og realløn for byarbejdere i Danmark i årtierne op til 1870", Nationaløkonomisk Tidsskrift.

Dalgaard, Knud (1926) "Arbejderklassens økonomiske kår i Danmark i de sidste 50 år", Nationaløkonomisk Tidsskrift.

Dansk Arbejdsgiverforening (2007), Lønstatistik 1907-2007, Copenhagen: DA-Forlag.

Hansen, Svend Aage (1972, 1974)

Hyldtoft, Ole (1995) "Uløste problemer i danske historiske nationalregnskaber", Nationaløkonomisk Tidsskrift.

Johansen, Hans Christian (1987) The Danish Economy in the Twentieth Century (London: Croom Helm).

Pedersen, Jørgen (1930) Arbejdslønnen i Danmark i skiftende konjunkturer i perioden ca. 1850-1913 (diss., København; Gyldendalske)
Thestrup, Poul (1971) The Standard of Living in Copenhagen 1730-1800 (Kbh).

Willerslev, Richard (1958) Kobenhavnske maskinarbejderes lon- og indkomstforhold 1850-1914 (Aarhus).

Tyskland som europeisk löneledare

Paul Ramskogler från forskningsavdelningen på österrikiska nationalbanken börjar sitt paper "Is there a European wage leader?" med att konstatera att många forskare -- Hall och Franzese, Iversen, Soskice och Iversen, Hancké och Soskice m fl -- förväntade sig att EMU skulle öka löneinflationen genom en slags transnationell Calmfors-Driffill-effekt där den relativt stora koordinationen nationellt men icke-existerande koordinationen mellan länderna skulle skapa förhandlingsenheter stora nog för att orsaka skada på samhällsekonomin men för små för att vara ansvarstagande (á la Olsons "encompassing unions"). Men med stöd i Posen och Gould (2006) menar Ramskogler att löneåterhållsamheten faktiskt ökade med EMU:s införande. Och då blir frågan: varför? Traxler har i en rad papers (2008, 2009) lagt fram argumentet att den konkurrensutsatta sektorns löneledande i nationella system kan bevara löneåterhållsamheten i och med att k-sektorerna kommer beakta varandra och anpassa sig. Ramskogler specifierar detta som en "peer-wage-setting hypothesis" och menar att det är den tyska industrin som är mest trolig som europeisk löneledare. Detta är hans hypotes och också hans resultat; han menar att historien om löneåterhållsamhet i EMU är att:

"the process of international competition has led to a situation in which national wage setters are heavily influenced by developments abroad, most notably by the wage developments of their most important trading partners.This fuelled the transmission ofwage restraint across the EMU, as Germany was dispersing the restraint of nominal wage growth rates across the currency area."

Ramskogler menar att det finns två konkurrerande teorier i forskningen om koordinerad lönebildning. Den första är korporatismhypotesen (Soskice 1990, Iversen 1999, Traxler 2003) som hävdar att ju mer centralisering desto mer löneåterhållsamhet. Mot detta står Calmfors-Driffill-hypotesen. Så här förklarar Ramskogler den uppochnervända U-kurvan:

"This literature (Bleaney, 1996; Scarpetta, 1996) maintained that internalisation only takes place at a very high level of aggregation, while at a low level of aggregation firm-based unions are eager to avoid losses in their competitive position, which prevents excessive wage claims. At a medium level, however, the goods of the sectors under observation can no longer be considered to be close substitutes, which prevents wage excesses being limited by competition. This means that the cross-price elasticities are extremely inelastic, implying that price and wage developments of other sectors remain irrelevant. This argument will govern the design of the key independent variable in the empirical sections below. Still—the argument goes—the level of coordination is yet too small to lead to an internalisation of negative externalities (such as high inflation and the according reactions of the central bank). The result is that a hump-shaped relationship is stated between the level of wage bargaining coordination and macroeconomic outcomes such as unemployment and inflation."

Hall och Franzese (1998) med flera modellerade förhållandet mellan denna mekanism och penningpolitiken. Forskare i denna diskussion har skrivit en hel del om EMU och lönebildningen. Ramskogler är dock kritisk till vad han kallar den "transnationella Calmfors-Driffill-hypotesen", som alltså för över C-D-kurvan till EMU och hävdar att hög nationell centralisering kombinerat med frånvarande/övernationell penningpolitik blir medium centralisering, dvs ökat lönetryck. Hans argument vill varför detta inte funkar är:

"This is problematic since the only reason why a hump emerges in the case of the transnational Calmfors–Driffill hypothesis is the (implicit) assumption that the cross-price elasticities between the industries between nations are comparably small to the cross-price elasticities between different industries within a nation. However, while the assumption of close-to-zero cross-price elasticities might be reasonable on a national level, it is extremely strong in an international context. If, this assumption does not hold, competitive considerations should limit overly excessive wage claims and render national wage bargainers in a prisoners’ dilemma situation. This situation would be comparable to one in which firm-based unions are in the situation of low bargaining coordination within a nation. Even if isolated national coordination prevailed this would not thus lead to wage excesses." (s 4 av 22)

Den andra teorin om hur EMU ska påverka lönetrycket bygger på denna insikt (Traxler 2009). Denna teori kallar R peer-wage-setting hypothesis. Här ser man alltså låg nivå av koordinering, och tror att det kan utvecklas ett löneledarskapssystem fast transnationellt, med Tyskland som löneledare.

Efter teori och hyptoteser går Ramskogler över till en litteraturöversikt över lönetillväxten i EMU. Pichelmann (2001, "Wage developments in EMU", Empirica) utgår från hypotesen att "wage imitations" kan hindra strukturella justeringar till assymetriska  produktivitetsutvecklingar och jämför nominallöner och nominella unit labour costs (NULC) 1970-85 och 1986-99. Han finner starkare korrelationer under den senare perioden vilket han tyder som anpassning till EMU och tyskt ledarskap. EU-kommissionen (2003) kollar på sektorsvisa korrelationer mellan länder 1981-2001 och finner korrelationer men att konvergensen började redan på 1980-talet. Detta finner också Andersson et al (2008) i en studie av skillnader i lönetillväxttakt. Mora et al (2005) testar beta-konvergens i ULCs, nominallöner, reallöner och produktivitet 1980-2001 och finner viss konvergens men också att inflation i de fattigare länderna ökar ULCs. Arpaia och Pichelmann (2007) är intresserade av EMU-medlemmars förmågor att hantera asymmetriskachocker och kollar på löne- och ULC-responser på produktivitet, arbetslöshet och outputgap i 12 euroländer 1980-2005. Traxler et al (2008) och Traxler och Brandl (2009) är de enda studier som inte bara kollar på konkurrenskraft utan explicit testar peer wage setting-hypotesen, med fokus på frågan om tyskt löneledarskap. De finner ingen korrelation mellan industrilöner i Tyskland och Österrike 1969-1980 men däremot 1981-2002, och även en effekt av tyska lönerörelser på nordiska dito.

För sin egen studie använder Ramskogler sektorsvisa data på output, sysselsättning, kompensation och kapital från EU KLEMS, för åren 1970-2005. För bilateral handel använder han data från OECD STAN. Makroekonomiska kontrollvariabler tas från OECD Economic Outlook. Länderna är Österrike, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Portugal och Spanien. Han använder bara data för industrin, från 13 branscher (s 6f). Österrikiska data börjar bara 1995, liksom sektorerna 30-33 i Italien och Finland. Facklig anslutningsgrad begränsar portugistiska samplet till 1992-2004 och KPI spanska samplet till 1992-2005. (s 7)

Han delar in länderna i två grupper -- "core" som i Johnstons (2009) "core Deutschmark bloc" Österrike, Belgien, Frankrike och Nederländerna, och så "periferin". Tyskland visas separat. Diagrammen nedan visar nominallönetillväxten och växten i NULCs för de två grupperna och Tyskland.

För att kunna undersöka effekter av olika länders löner på varandra skapar han två variabler: "peer wages" och "peer unit labour costs", med utvecklingarna i de andra länderna viktade efter bilateral handel (s 9f). Den huvudsakliga oberoende variabeln i regressionerna är ettårslaggad ratio av nationella löner till peer-löner. (s 10) Inflation, arbetslöshet, facklig anslutningsgrad och produktivitetsväxt är kontrollvariabler. I peerlöneregressionen får ration en negativ effekt, starkast i Grekland (-1.34), därefter Portugal (-0.62), därefter en mellangrupp med IRland, Italien, Belgien och Spanien med värden mellan -0.17 och -0.27, och svagast är effekterna i Österrike, Finland, Frankrike och Nederländerna, mellan -0.07 och -0.12. Ramskogler: "these resultss indicate over the entire observed period a strong influence on national wage growth has been exerted by the relation between national and peer wages. Our results thus strongly support the validity of the peer-wage-setting-hypotesis. The transnational Calmfors-Driffill-hypothesis -- according to which competitive considerations should play no important role -- is rejected."

Ramskogler räknar fram hur mycket -- enligt hans modeller -- en procentenhets sänkning av lönetakten i ett land skickas vidare till de andra länderna. Han får t ex fram att 0.21 procent av löneökningstakten i Belgien skickas till Österrike, om löneökningstakten i Belgien sjunker med 1 procent så sjunker den i Österrike allt annat lika med 0.0021 procent. Tyskland har den starkaste effekten, runt 10 procent. Frankrike och Italien ligger runt 6 procent. Löneökningstakten i Tyskland har under perioden minskats med 0.6 procent vilket implicerar att detta har minskat löneökningstakten i de andra länderna med 0.07 procent (s 13). "the term 'pattern setter' for Germany might exaggerate the results. Though, Germany definitely acts as a primus inter pares in the trans-European wage-setting process" (s 13, jfr s 21) För unit labor costs är Ramskoglers resultat inte lika eleganta -- Österrike och Belgien får större skattade effekter än Tyskland... (s 15) Vad gäller fördelningen av effekter får han fram effekter av tyska löner på sydeuropeiska men med ULCs framför allt på Österrike, Belgien och Nederländerna (s 18).

Ramskoglers slutsatser är framför allt två. Ett, Tyskland är (nominal)löneledare(ish); Traxlers peer wage setting-hypotes får stöd (s 21). Två, vad gäller unit labor costs har Tyskland mer effekter på kärnländerna än på Sydeuropa som har persistent högre inflation. Detta bådar inte gott för EMU. Till slut drar Ramskogler också policyslutsatser:

"In summary, the nucleus of an implicit trans-European wage bargaining system has been identified. Unfortunately this system is based on nominal wage growth rates and has not succeeded in avoiding the dangerous divergences of unit labour costs within the EMU that have become obvious in the recent economic crisis. While the data used for the analysis of this paper span the period 1992–2005, it remains to be seen whether the recent economic crisis and the massive austerity packages implemented in most countries of the Periphery did substantially alter the interdependence of wages and the divergences of NULC. This urgently needs to be closely monitored. In order to avoid a re-emergence of dangerous divergences within the EMU, a more institutionalised framework for coordinated economic policymaking over and above simple rules appears to be highly recommendable." (s 21)

Referens

Ramskogler, Paul (2012) "Is there a European wage leader? Wage spillovers in the European Monetary Union", Cambridge Journal of Economics.

Att operationalisera och mäta löneåterhållsamhet: Norden 1950-2010

Begreppet löneåterhållsamhet spelar en viktig roll i såväl ekonomisk-historiska diskussioner om efterkrigstidens tillväxt och i den jämförande välfärds- och arbetsmarknadsforskningens diskussion om hur väl olika system fungerar. (T ex Lange och Garrett 1985, Traxler och Brandl 2010). Men hur ska det löneåterhållsamhet operationaliseras och mätas?

I grund och botten handlar det om reallönens förhållande till produktiviteten. Intuitivt: om den reala (produkt)lönen ökar mindre än vad produktiviteten gör, så har vi löneåterhållsamhet. Alltså ett benchmark:

Δ nominallön - (inflation + Δ produktivitet)

Denna operationalisering förutsätter dock (a) att löntagarna kompenseras fullt för inflation, och (b) att hela produktivitetsökningen tillfaller löntagarna. Antagande a kan jag acceptera men b känns mer skumt. Någon typ av justering där en del av produktivitetsökningen förväntas tillfalla löntagarna och en del till ägarna är mer rimlig.

• Baccaro och Simoni (2010) och Molinder (2012) använder, utifrån Blanchard, en formel med en sådan justering: Δ nominallön / (Δprod / löneandel)
• Johnston och Hancké (2009) använder däremot en modell som märkligt nog inte beaktar inflationen alls: Δ nominallön - Δ produktivitet.

Jag tror att en formell som tar in inflationen och en löneandelsjusterad produktivitet är rimlig. Den ser då ut så här:

Δ nominallön - (inflation + (löneandel * Δ produktivitet))

Förväntningen är då att om inflationen är 2 procent, löneandelen är 0.7 och produktivitetsväxten är 2 procent, så bör nominallönerna öka med 2 + 0.7*2 = 3.4 procent. Mindre än detta -- rejält mindre och över ett par år -- tolkas som löneåterhållsamhet och motsatsen som löneoffensiv.

En mätfråga som man måste ta ställning till är: vill man använda en löneandel som räknar in egenföretagarnas tillskrivna arbetsinkomster (se diskussionen här), eller vill man använda en s.k. ojusterad löneandel? Jag kan tycka att det är problematiskt att använda den justerade löneandelen för att räkna ut förväntade löneökningar för löntagarna, med tanke på att den justerade löneandelen inkluderar egenföretagare.

Jag kommer här illustrera skillnaden mellan skattningar med justerad och ojusterad löneandel, med skandinaviska data. Lönedata kommer från BLS, inflationen från Abildgren för DK 1950-2008 och OECD 2009-10 och från SSB för Norge, produktiviteten från BLS. Den justerade löneandelen för DK kommer från Abildgren, den ojusterade egna beräkningar från AMECO-data. Den ojusterade löneandelen för NO 1950-1969 är egna beräkningar från Bore och Skoglunds lönesummor och Gryttens BNP, och från AMECO-data 1970-2010. (De två serierna är inte helt vänner med varandra.) För Sverige har BLS bara kompensationsdata från och med 1960. Inflation är från SCB, produktivitet från BLS, och justerade och ojusterade löneandelar från AMECO.

I allmänhet ser lönepolitiken mer offensiv ut om man använder en ojusterad löneandel -- då förväntar man ju sig att en lägre del av produktiviteten ska tillfalla löntagarna. Ett undantag kan vara när produktivitetsutvecklingen i undantagsfall (recessioner) är negativ, och en lägre andel av denna då förväntas omsättas i lönesänkningar om man använder en ojusterad löneandel. Den ojusterade löneandelen är i allmänhet runt 0.5 och den justerade runt 0.7, så om vi återgår till exemplet med 2 procents inflation och 2 procents produktivitetstillväxt så antar modellen då att med ojusterad löneandel skulle löneökningen vara 3 procent och med justerad löneandel förväntar man sig som sagt 3.4 procent.

Ojämlikhet i Spanien 1850-2000

Leandro Prados de la Escosura lanserar sin artikel “Inequality, poverty and the Kuznets curve in Spain, 1850–2000” på ett rätt informellt sätt:

“This is an intentionally dry and descriptive article. Its goal is assessing long-run inequality and calibrating the joint impact of growth and inequality on absolute poverty. As a result, some explicit hypotheses are provided to stimulate historical research on income distribution and its links with poverty and social conflict. Modern Spain has been chosen as a case study as it represents a middle-size country that has been through complex circumstances: a long and painful transition to a liberal society during the nineteenth century, broken by revolutions and civil strife; a short and convulsive democratic experience, followed by a bloody civil war (1936– 9) that gave way to a long-lasting autocracy under General Franco (1939– 75); and a successful combination of growth and openness in a democratic context during the last three decades.“

Hushållsdata finns bara sedan 1963 och årligen sedan 1973.  Därför behövs en eklektisk approach till data. PdlE väljer att kombinera de två mått som brukar användas för långsiktiga studier: löneskillnader (se t ex Williamson 1985 och Anderson 2001) och kapitalandelen.* (s 289) De klassiska ekonomerna fokuserade på klyftan mellan ägare och arbetare; de utgick från att majoriteten av arbetarna var "unskilled" och tjänade lite, så den viktigaste klasskillnaden var mellan dem och ägarna. När ekonomin blev mer sofistikerad uppstod större skillnader i humankapital etc mellan olika grupper av anställda och denna spridning blev viktigare för den totala inkomstojämlikheten (ref Kuznets 1955). PdlE antar detta som en hypotes: i början av perioden är skillnaden mellan arbetarens medelinkomst och ägarens medelinkomst den viktiga bestämningsfaktorn för inkomstojämlikheten; senare blir skillnader inom klasserna viktigare. (s 290) Forskare tenderar att kolla på antingen inom-grupp-spridning (t ex skill premium, skilled-unskilled wage gap, lönespridning) eller mellan-grupp-spridning (Williamsonindexet, kapitalandelen, och av någon konstig anledning räknar PdlE in toppinkomstandelarna här). Williamson (1997) har lagt fram sitt "ojämlikhetsindex" som ration mellan BNP per arbetare och unskilled wage (y/wus). Fördelen med detta mått är att det går att räkna ut för många länder långt tillbaka i tiden -- nackdelen är att den grupp "unskilled workers" som man har data för kanske inte är representativ...** Prados de la Escosura väljer i alla fall detta mått, med kompletteringen att efter 1950 så blir humankapital viktigare i ekonomin och då använder han också BNP per arbetare delat med medellönen rakt av (y/w) som mått, alltså den inverterade löneandelen. I diagrammet nedan ser vi de två måtten.

Det ser ut som att ojämlikheten ökade ca 1860-1913, därefter föll fram till 30-talet, därefter ökade igen till 50-talet. Efter 50-talet ökar jämlikheten med inverterade löneandelsmåttet och därefter ökar ojämlikheten fr o m 70-talet; med y/wus ser det ut som att ojämlikheten ökar hela tiden.

Faktorandelarna är bara en indikator på ojämlikhetens förändringar över tid om inte koncentrationen av de två inkomsttyperna (typiskt sett är kapitalinkomsterna mer ojämlikt fördelade) förändras fundamentalt. PdLe hänvisar till Martin (1990) för att säga att "ownership of capital (and land) has been highly concentrated in Spain", och verkar nöja sig med det. Piketty (2003) menar att lönespridningen på lång sikt inte varierat så mycket och att det därför är skiften mellan arbete och kapital som förklarar det mesta av skiftena i ojämlikhet (s 293n). PdlE köper inte detta utan menar att lönespridningen visst har förändrats. Han redovisar sin lönegini i figur 2 som syns nedan.

Den mesta diskussion om datan här förläggs i ett appendix -- det gillar jag inte. I vilket fall så kan vi i appendixet konstatera att unskilled-lönen som använts i y/wus ovan är för jordbruket 1840-1954 och därefter i alla branscher (s 319): en given fråga, som dock inte diskuteras, är då: var jordbrukslönerna 1850-1954 verkligen representativa för alla arbetare? Vi vet t ex från Christer Lundhs (2012) studie av Malmöhus län 1860-1930 att relativlönerna för jordbruksarbetare, byggnadsarbetare och industriarbetare i själva verket varierade mycket under perioden; antagligen gjorde de också det i Spanien. PdlE har dock lönedata för fler sektorer också under 1800-talet; det är oklart varför han inte använder dem; kanske för att de inte skiljer på skilled och unskilled arbetare (s 320f). En annan datafråga som bara diskuteras i en fotnot och i appendix är hur egenföretagarnas arbetsinkomster ska skattas: PdlE gör det med referens till Kuznets (1965) och Clark (1957) genom att utgå från att deras arbetsinkomst är samma som en arbetare i samma bransch (s 292, 296, 323), men också det är ett antagande som i praktiken haltar. Ginin för löner verkar vara för medellöner i 19-24 branscher, alltså inte per individ som är brukligt (s 323), och sammansatt på ett mycket pragmatiskt sätt. Lönesumman för 1850-1954 har PdlE räknat ut genom att multiplicera antal arbetade timmar per anställd person med lön per timme i varje bransch. Löneandelen är lönesumman delad med BNP till faktorkostnad (s 323). För 1954-2000 är löneandelen uträknad ur nationalräkenskaper. Kapitalandelen/"the share of property" räknas ut som residualen: BNP till faktorkostnad minus löneandelen. Medelinkomsten för "property owners" och arbetare räknas ut som kapitalandel*BNP per capita eller löneandel*BNP per capita (s 324).

I vilket fall, med dessa pragmatiska mått säger PdlE att de bara går i takt 1890-1914 (ojämlikheten ökar) och mid50s-mid60s (den minskar). (s 294) Under mellankrigstiden ökar löneandelen men också lönespridningen, och 1970-1995 minskar lönespridningen men också löneandelen. PdlE:s slutsats av detta är att vi inte kan dra slutsatser om trender i total ojämlikhet utan att beakta alla dessa komponenter -- gapet mellan ägande- och arbetsinkomster, och spridningen inom de två typerna av inkomster.

det vänstra ledet är ojämlikhet inom grupper och det högra är ojämlikhet mellan grupper. I det vänstra är G_i gini för varje samhällsklass -- arbetare, egenföretagare och kapitalister -- och deras gini viktas av deras andel i befolkningen n_i och deras andel av inkomsterna π_i. Till höger: y_p är kapitalistens inkomst, y_l arbetarens inkomst, π_l är löneandelen, och n_p är kapitalisternas andel av befolkningen

Han går vidare med att utifrån Milanovic (2005) räkna ut en total gini. (se formeln ovan) Spridningen av arbetsinkomster mäts med lönegini mellan branscher. För kapitalinkomster har PdlE inga uppgifter om spridning/koncentration, utan han arbetar med två olika antaganden: (a) att spridningen var hög och konstant över tid med ett godtyckligt värde på 0.7.**** Och (b) att den utvecklades som lönespridningen men på en högre nivå, med 0.7 år 1935 då löneojämlikheten var som störst, och i övrigt rörlig i takt med lönespridningen (s 295). Han föredrar metod (b).

För att räkna ut hur stor del av befolkningen som levde uteslutande av kapitalinkomster används en än skakigare metod. Han räknar ut kapitalinkomsternas andel av kapitalinkomster+egenföretagares inkomster och tar det som en proxy för andelen av icke-anställda som var kapitalister, alltså under antagandet att kapitalister och egenföretagare hade samma inkomst! (s 296n) Det finns folkräkningsdata på antalet "proprietors" för 1860, 1920 och 1950, och däremellan interpolerar han. Eftersom "it is commonly accepted" att kapitalinkomsterna varit mkt koncentrerade i Spanien gör han också en variant där antalet kapitalister sätts till hälften av vad den förra proceduren kommit fram till. Med denna metod blir den totala giniskattningen högre.

Med hjälp av denna procedur presenterar han gini för 1850-2000 med en dekomposition i "gini A" (inom grupper) och "gini B" (mellan grupper). Han får fram att den totala ginin ökar rätt stabilt 1870-1926, därefter faller 1926-1946, ser en märklig kortsiktig peak 1953, och sen faller tillbaka till ungefär 1946 års nivå och ligger ungefär där, minskar lite fram till 1994 då den börjar öka lite igen. Resultaten strider mot Alcaides (1999) som med nationalräkenskapsdata får fram att ojämlikheten minskade efter diktaturens fall på 70-talet. (s 298) PdlE menar sig få stöd för hypotesen att fram till 1950 dominerade "gini B", avståndet mellan kapitalägare och anställda, ojämlikheten och därefter dominerar spridning inom gruppen anställda. (s 299) Han visar också att för 1850-1954 så korrelerar hans gini väldigt starkt med Williamsonindexet (inte så konstigt kanske med tanke på likheterna i konstruktion), och han tolkar det som stöd för Williamsons idé att i brist på bättre data är det indexet en okej proxy. (s 299)

Hur är det med Kuznetskurvan då? Den långa ginin för Spanien ser mer ut som ett upp-och-ner-vänt W, säger PdlE. Men han menar att Kuznets (1955) hypotes var att förändringar i ojämlikhet och BNP/c skulle visa U-sambandet. Så har inte jag tolkat Kuznets och inte så många andra heller -- vanligtvis plottar man BNP/c och ojämlikhet i nivåer, men PdlE plottar förändringen (Hodrick-Prescott-filtrerad) i gini  och BNP/c och får då ett snyggt uppochnervänt U. (s 300)

Vad kan förklara variationerna i långsiktig ojämlikhet? Den vanligaste förklaringen idag -- från toppinkomstlitteraturen -- är att de två världskrigen och Depressionen minskade inkomstkoncentrationen (ffa från kapital) och att progressiv beskattning hindrade ojämlikheten från att öka igen. I Spanien introducerades dock inte progressiv beskattning förrän 1979. (s 301) PdlE menar att ökningen av ojämlikheten under WW1 också syntes i Danmark och Nederländerna då lönerna inte steg i takt med priserna (Morrisson 2000). Efter kriget skedde ingen kapitalförstörelse i Spanien så som i länderna som var med i kriget. Och minskningen av ojämlikheten i Depressionen mer än kompenserades av en omfördelning till kapitalägarnas fördel efter inbördeskriget (s 301). Alvaredo och Saez (2007) ser en kraftig minskning av toppinkomstandelarna under Francos första två decennier. Men PdlE menar att den minskade koncentration av kapitalinkomster som detta implicerar nollställdes av en ökning av kapitalandelen. "Thus, the distinction between Spain, where the Civil War had a divisive effect in the society, and most western countries, where the World Wars tended to increase social cohesion, may be relevant to understanding the post-war era." (s 301) Utifrån Morrisson (2000) funderar PdlE på om Stolper-Samuelson-faktorer kan förklara utvecklingen av ojämlikheten före 1914, men kommer fram till att de inte kan det. (s 301-3) På 1920- och 30-talen ökade lönespridningen då urbaniseringen och industrialiseringen pågick, helt i enlighet med Kuznets (1955) modell, men samtidigt ökade lönerna på vinsternas bekostnad, när arbetstidsförkortning och "the increasing voice of trade unions contributed to a rise in wages relative to property incomes" (303). Att ojämlikheten föll i 30-talets början är återigen mot Stolper-Samuelson men stämmer överens med Piketty och Saez idé om fallande förmögenhetskoncentration i Depressionen, och PdlE pekar också på att:

"Wages (nominal and real) certainly rose in a context of trade unions’ increasing bargaining power and labour unrest. In the early 1930s, new legislation that tended to increase labour costs, threats to land ownership, and attempts by workers to control factories created insecurity among proprietors leading to a severe investment collapse, and provoked a polarisation in Spanish society." (303)

Francos seger vände på den arbetarvänliga utvecklingen från den Andra Republiken (1931-39). Lönerna minskade genom återruralisering och ett förbud mot fackföreningar. Topp 0.01-andelen minskade, visar Alvaredo och Saez (2007), men kapitalandelen ökade så ojämlikheten ökade, menar Prados de la Escosura. Autarkin gynnade också de nationellt scarce faktorerna land och kapital. 1953-58 såg snabb tillväxt och populistisk ekonomisk politik med bl a stora löneökningar 1956, och löneandelen ökade. Det ökade politiska deltagandet efter demokratiseringen 1977 och populära reformer minskade ojämlikheten.

PdlE gör också en kort jämförelse med sex andra länder för vilka det finns gini-koefficienter tillbaka till 1870-1890 ungefär: Storbritannien, Italien, Norge, Danmark, USA och Japan.***** Han kollar också på absolut fattigdom i Spanien.

I sina slutsatser hävdar PdlE (1) att Kuznetskurvan -- contra Atkinson Piketty och Saez -- passar för Spanien, något som jag tycker är tveksamt med tanke på hans differentiering av ojämlikheten där. (2) att det inte finns någon trade-off mellan ojämlikhet och tillväxt i Spanien; det finns perioder med hög tillväxt och fallande ojämlikhet men också med stigande ojämlikhet, och dito för perioder med låg tillväxt. (3) Att det kan ha funnits politisk-ekonomiska orsaker till det spanska inbördeskriget, och det här tycker jag är intressant så jag citerar långt:

"Attempts to introduce institutional and social reforms during the Second Republic (1931–6) were accompanied by increasing social turmoil and political unrest that led to General Franco’s uprising and to the Civil War (1936–9). Were there economic causes of the War of Spain? Was there a war of attrition on income and wealth distribution at the roots of the Spanish Civil War (Boix 2004)? The fact that it broke off after one and a half decades of inequality decline and poverty alleviation demands new explanatory hypotheses. Unfulfilled expectations to share increases in wealth by those at the bottom of the distribution may contribute, perhaps, to explain the social unrest that preceded the Civil War. Furthermore, the shrinking gap between returns from property and from labour in a context of social unrest, including threats to property, during the early 1930s provides a potential explanation for the support lent by a non-negligible sector of the Spanish society to the military coup d’´etat that triggered the Civil War."

Det är förvånande att han inte refererar till Broadberry och Ritschls (1995) analys av fördelning, investeringar i Weimarrepubliken här, men intressant är det. (4) Francoperioden 1939-1975 kan ekonomisk-politiskt delas in i två perioder: en med långsam tillväxt och stigande ojämlikhet, och en  senare (ca 1950-) med liberalisering, snabb tillväxt, och minskad ojämlikhet.

Noter

*För diskussion om dikotomin mellan de två måtten referear PdlE till Williamson (1982), "The structure of pay in Britain, 1710-1911", och Dumke (1989), "Income inequality and industrialization in Germany, 1850-1913" samt en senare version av samma artikel i Brenner Kaelble och Thomas (red) Income Distribution in Historical Perspective.

**I mitt inlägg om Williamson och O'Rourkes 1870-1914-studier konstaterar jag att de "unskilled" löner som studierna bygger på är mycket heterogena: ibland är det jordbruksarbetare, ibland industriarbetare, ibland byggnadsarbetare. Detta är problematiskt!

***I en fotnot ger PdlE denna lilla forskningsöversikt över faktorandelar som ojämlikhetsmått: "The functional distribution of income has been used to measure inequality trends in Britain during the Industrial Revolution (Allen 2005), for Germany over the period 1850–1950 (Dumke 1988, 1991), and for a sample of Western European countries in (mostly) the twentieth century (Flora 1983). For a survey of the literature on factor shares in history, cf. Prados de la Escosura and Roses (2003)." (s 292n)

****i USA de senaste 30 åren har den varierat mellan 0.65 och 0.85. Jfr också Adler och Schmid om Tyskland.

*****Källorna är Flora (1983) och Morrisson (2000) för Danmark och Norge, Rossi et al (2001) för Italien, Lindert (2000) för USA, Lindert (2000) och Williamson (1985) för UK. Källan för Japan nämns inte (s 305n). Om Italien jfr. Om Norge jfr.

Referens

Leandro Prados de la Escosura, “Inequality, poverty and the Kuznets curve in Spain, 1850–2000”, European Review of Economic History, 2008.

Gordon och Dew-Becker 2008

Bra forskningsöversikter kan vara bland de mest citerade artiklarna. Så t ex med Robert J. Gordon (Northwestern) och Ian Dew-Beckers (Duke) “Controversies about the Rise of American Inequality: A Survey” från 2008, som har 104 citeringar på Google Scholar. På sistone har jag i arbetet med två olika papers rekommenderats att läsa och referera till denna.

Vad är det då som Gordon och Dew-Becker gör här? Pappret går igenom sex aspekter av inkomstojämlikhet (i titeln har de “inequality” men de kollar inte på ägande). Ett, löneandelen. Två, toppdecilen versus “the bottom 90 percent”. Tre, inkomströrlighet. Fyra, skill-biased technical change (SBTC, för kritik se bloggen här, här och här). Fem, ökade toppinkomster, VD:ar, “superstars” etc. Sex, konsumtionsojämlikhet. Och sju, de ägnar fem sidor åt en internationell utblick.

Utgångspunkten är ett tidigare paper av dem från 2005 där de visar att 1966-2001 bara de tio procent som tjänar mest (toppdecilen) haft real kompensationsttillväxt. De visar där att medelkompensationen för anställda vuxit i takt med produktiviteten, så att löneandelen varit oförändrad, men att mediankompensationen sjunkit. Denna kombination beror på att arbetsinkomsterna/kompensationen ökat mest i toppen av fördelningen. (s 1)

Detta resultat är deras ingång till diskussionen om löneandelen. De betonar att det inte finns någon nödvändig koppling mellan medianamerikanens välmående och löneandelen:

“There is no necessary link between labor’s share  and the well‐being of the median American who relies almost entirely on labor (as contrasted with capital) income. For instance, it is possible, at least in principle, for there to be a rise in the labor income of top‐percentile earners (consisting of salaries, bonuses, and stock options that are treated as labor income), causing an increase in labor’s income share, while the relative income of the median wage earner declines.” (s 3)

De redovisar utifrån NIPA-data (jfr bloggen här) löneandelen 1950-2007 med två definitioner: löntagarnas kompensation, och så en version korrigerad för egenföretagares arbetsinkomster. Denna korrigering har de gjort på ett väldigt ogenomskinligt sätt: de hänvisar till EPI:s State of Working America 2004-05 för skattningen av egenföretagarnas inkomster och säger att de interpolerar mellan de år som EPI har uppgifter för, men de säger inget om vilken metod EPI har använt för sin skattning -- trots att som bloggen visar här det finns en rad olika metoder. Den korrigerade serien visar en relativt låg nivå (ca 72 proc) 1950-65, därefter en högre nivå (ca 77 proc) 1965-1980, därefter en lite lägre nivå igen (ca 73-74 proc) 1980-2007. Den okorrigerade serien visar lägst nivå 1950-65, vilket beror på att andelen egenföretagare av de sysselsatta var hög då (skillnaden mellan korrigerad och okorrigerad serie är mycket stor den perioden).

I vilket fall så är löneandelen inte lägre 2007 än 1950. Gordon och Dew-Becker drar slutsatsen att den ökade inkomstojämlikheten inte beror på minskad löneandel:

“the share of labor compensation has increased substantially from 65 percent to 70 percent, and that there has been a negligible increase in the alternative measure of labor’s share including proprietors’ compensation from 72 to 73 percent between 1950 and 2007. Thus, to a first approximation, we conclude that the increase in American inequality after the mid‐1960s has little to do with labor’s share in domestic income. What has happened is a sharp increase in skewness within labor compensation.” (s 5)

De redovisar också olika komponenter av icke-arbetsinkomster 1950-2007: företagens vinster (corporate profits), ränta, egenföretagares inkomster, hyror, och "government enterprises and transfer payments".

De går vidare med att diskutera "the bottom" (percentilerna under 90) versus "the top"(toppdecilen). De visar att 90-10 och 50-10 ration båda minskade något ca 1973-80 och därefter ökade kraftigt ca 1980-88. 90-10 stod därefter stilla och ökade efter 1997 svagt igen, medan 50-10 föll tillbaka något 1988-2007. Med data uppdelat på kön visar de att lönespridningen ökade mer bland kvinnor och att 50-10 aldrig föll tillbaka där efter 1988 som den gjorde för män. Bland män verkar alltså medianlöntagaren vara den verkliga förloraren efter 1980 medan bland kvinnor låglöntagaren haft det än sämre. 

I samband med detta konstaterande att inkomstojämlikheten ökat, konstaterar de att om denna ökning kombinerats med en ökad inkomströrlighet, "then these two effects may offset each other leaving welfare roughly constant". (s 9) En mer neutral formulering av samma sak: ökad tvärsnittsojämlikhet kombinerad med ökad rörligthet kan innebära konstant life span-inkomstojämlikhet. De studier som refereras -- Bradbury och Katz (2002) som kollar på decennievis rörelser mellan kvintiler, Gottschalk och Danziger (1997) som kollar på 20års-avstånd, och Kopczuk, Saez och Song (2007) visar dock konstant eller något fallande rörlighet.

För förklaringar av den ökade inkomstojämlikheten börjar de hos Goldin och Margos (1992) “the great compression“. (460 cit på GS!) G och M lyfte fram tre förklaringar till den minskade ojämlikheten i mitten av 1900-talet: (1) facken var på frammarsch, (2) utrikeshandeln minskade, och (3) invandringen minskade. Alla tre är plausibla förklaringar till den ökade inkomstojämlikheten, om processerna vänts. Jeffrey Williamson (2006) går längre tillbaka och hävdar att skiften i migration och handel avgjorde förändringar i lönespridning 1870-1914. (Se bloggen här, här, här och här.) Dew-Becker och Gordon verka köpa Williamsons resultat (som nåtts med dubiösa data -- se länkarna ovan) att migration var den enskilt viktigaste faktorn. Vad gäller facken så har Freman (1980) i ett "seminal paper" argumenterat för att facket minskar inkomstspridningen bland män men inte kvinnor. Card et al (2004) finner stöd för detta och menar att fackets nedgång förklarar 14 procent av den ökade variansen i mäns löner i USA 1973-2001, och ingenting av dito för kvinnor. (s 11) Mishel et al (2007) håller med Card et al (2004) och övrig litteratur om att facken mest ökar medelinkomsttagarnas löner och särskilt för high school graduates. Vad gäller handeln så har importerna till USA ökat kraftigt; uttryckt som procent av BNP från 5.4 procent år 1970 till 16.2 procent år 2005. En mängd forskare, t ex Heshmati (2006) och Miller (2001) menar att

unskilled labor embodied in imports is highly substitutable with domestic unskilled labor, and that the increase in the import share of GDP observed in the last few decades has contributed to the decline in the relative wages of unskilled workers observed since 1979. (s 12)

Feenstra och Hanson har i en rad papers uttryckt mer skepsis mot handel som förklaring. De menar att 1979-90 orsakades ungefär 15-25 procent av den ökade lönespridningen av outsourcing och en oklar del av SBTC. Enligt Lawrence (2008) har effekten därefter minskat. Vad gäller migrationens effekter så menar Borjas att invandringen 1980-2000 ledde till en 3 procents minskning av medellönen men 8 procents minskning av lönen för arbetare som inte gått ut high school. (s 14) Orrenius och Zavodny (2006) finner en liten negativ effekt på arbetarlöner av invandring och en liten positiv effekt på akademikerlöner. Enligt Ottaviano och Peri (2006) förklarar invandringen en väldigt liten del av äkningen i inkomstojämlikhet. Gordon och Dew-Becker tycks hålla med (s 15). De går vidare med den lagstadgade minimilönen, som minskat rejält sedan 1970-talet. Card och DiNardo (2002) menar att detta är en viktig förklaring till ökningen i 90-10-ration. Gordon och Dew-Becker pekar på att mycket annat också hände på 1980-talet då 90-10 ökade och (den reala) minimilönen minskade, men att den större ökningen av 50-10 för kvinnor än för män är förenlig med en förklaring fokuserad på minimilönen, då kvinnliga anställda dubbelt så ofta som manliga tjänar minimilönen (s 16). Dock rörde inte den kvinnliga 50-10 sig i takt med höjningen av minimilönen 1989-97 eller minskningen 1997-2005. Nästa institutionella faktor är skattesystemet. Levy och Temin (2007) med referens till Frydman och Saks (2007) menar att variationer i skattesystemets progressivitet är en viktig förklaring, verkande genom sociala normer. Gordon och Dew-Becker menar att detta bara kan förklara en liten del av den ökade spridningen. En annan mekanism genom vilken sänkt skatt ökat topparbetsinkomsterna är dock att den stärkt incitamenten för VD:ar och liknande att rapportera in inkomster som inkomst av arbete snarare än av kapital (Feenberg och Poterba 1993, Gordon och Slemrod 1998).

Gordon och Dew-Becker sammanfattar slutsatserna så långt:

Thus far the timing seems to support a major role in the rise of the 50‐10 ratio in 1980–86 for men to unions and for women to the decline in the real minimum wage. But we have not yet found a smoking gun that explains the gradual steady increase in the 90‐50 ratio for both men and women throughout the post‐1979 period. (s 17)

Kan SBTC vara Den Stora Förklaringen? SBTC använder ett ramverk med två typer av arbete, skilled och unskilled, och menar att eftersom både det relativa utbudet på college-utbildade och lönepremien för college-utbildning ökat efter 1979, så måste det betyda att den relativa efterfrågan på skilled labor ökat kraftigt. En kritik är timing: datorer och liknande teknologi spreds mest på 90-talet men inkomstspridningen ökade mest på 80-talet. Gordon och Dew-Becker accepterar inte denna kritik utan menar att 90-50 ökat stabilt i 30+ år. SBTC som fenomen måste gynna anställda över 50:e percentilen men frågan är var: finns det en teknologi som gynnar de över P90 men inte säg P70? (s 18) Autor, Katz och Kearney (2008) använder tre grupper: high-skill som gör icke-rutinartat kognitivt arbete (VD:ar, advokater, investment bankers, professorer, doktorer), middle-skill som gör rutinartat arbete (bookkeepers, revisorer, vissa ingenjörer och programmerare) och low-skill som gör "manual but interactive work": lastbilschaufförer, sjuksköterskor, servitörer. Topp- och bottengrupperna gör interaktivt arbete som inte lika lätt kan outsourcas, och SBTC har ökat efterfrågan på toppgruppen, menar Autor et al (2008). Gordon och D-B menar att denna treklassmodell stämmer bra med utvecklingen på löner för olika universitetsutbildade grupper -- humanister vs ingenjörer, osv. Men som med så mycket (kanske alla debatter) i detta paper leverar de inte några tydliga, entydiga ställningstaganden om hur viktigt t ex SBTC varit för olika ökningar av ojämlikheten. Vilket kanske inte är meningen med pappret heller.

Iställer går de vidare till toppinkomsterna. De delar in toppinkomsttagarna i tre grupper: (1) superstjärnor i sport och nöje, (2) advokater och investment bankers, och (3) VD:ar och andra "top corporate managers". Den tredje gruppen skiljer sig från de första två genom att deras ersättningar inte bestäms av marknaden utan av peers; Bebchuk och Fried (2004) och Bebchuk och Grinstein (2005) ger empiriskt stöd för managerial power-hypotesen. (s 20, 28, jfr bloggen här) Den viktigaste alternativa studien (mot managerial power) är kanske Gabaix och Landier som menar att den ökade VD-ersättningen är en marknadseffekt, av ökad storlek i bolagen och större marknadskapitalisering: de menar att 1 procents ökning av kapitalisering ökar VD:ns ersättning med 1 procent. Gordon och Dew-Becker menbar dock att GL:s egna data inte stöder detta, och vidare att Frydman och Saks (2007) studie som går längre tillbaka i tiden (GL har perioden 1970-2000) snarare får en elasticitet på 0.1-0.3. (s 22) Gordon och Dew-Becker kör en rolling regression på perioden 1970-2005 och visar att elasticiteten VDersättning-storlek ökar rejält under perioden, från ungefär 0.5 till 1.5. (s 23) Vidare så stämmer inte GL:s förklaring med internationella skillnader. GDB ägnar rätt mycket uppmärksamhet åt just idén om elasticiteten VDersättning-företagsstorlek och GL:s förslag att elasticiteten är 1. Efter detta går de vidare med modeller som inkluderar förhandlingarna om ersättningen, som Bebchuk och Fried (2004). I BF:s modell har VD:ar makt över styrelserna som sätter deras löner, och hämmas framför allt av en “outrage constraint” hos aktieägarna (s 26). GDB menar att "the Bebchuk-Fried model is more convincing than the principal-agent model" (s 26) Bebchuk och Fried visar att VD:arnas kontrakt inte är optimala (incitamentsmässiga) utan snarare av formen "heads I win tails you lose", att styrelserna lägger ner mycket möda på att mörka hur generösa VD-kompensationspaketen är, att styrelsemedlemmarna har höga fasta ersättningar och därför mer att förlora på att tappa styrelseuppdraget än på att sitta kvar och låta företaget gå dåligt, och att VD:n ofta sitter i styrelsen.

Inkomstojämlikhetsmåtten gäller oftast för ett år. Men för att förstå ojämlikhet i välfärd kan det vara bättre att kolla på konsumtion, om hushållen skyddar sig mot övergående chocker genom sparande och lån och så jämnar ut sin konsumtion över tid. Datatillgången här är inte lika bra som för inkomster. BLS Consumer Expenditure Survey (CEX) finns för varje år sedan 1980 och ett par sporadiska år innan dess. (s 29) Panel Study of Income Dynamics (PISD) finns för varje år sedan 1968 med en panel med 8000 hushåll, men har bara med mat vad gäller konsumtionen. Cutler och Katz (1991) är den första studien som använde CEX för att studera ojämlikhet. De får fram, i enlighet med permanent income-hypotesen, att konsumtionsojämlikheten är lägre än inkomstojämlikheten, men också att de två rör sig på samma sätt. En rad studier inklusive CK (1991) visade att konsumtionsojämlikheten ökade på 80-talet; därefter visade Slesnick (2001) att den inte ökade på 90-talet, och Krueger och Perri (2003) förklarade detta med att kreditmarknaderna utvecklats i respons till den ökande inkomstojämlikheten, så att konsumtionsojämlikheten stod stilla. Detta blev ett stylized fact men håller kanske inte; Attanasio et al (2006) ifrågasatte det på grundval av datakvaliteten: CEX på 90-talet verkar inte stabil. (s 31) Vidare så menar Gordon och Dew-Becker att mer empiri behövs om fördelningen av boende: utrymme i kvadratmeter, men också kvalitet på boendet.

De går vidare med att diskutera den materiella standarden, att samtidigt som den reala medianlönen stått stilla eller sjunkit sedan 1973 så har en stor majoritet av hushållen idag bil (och två bilar), garage, air condition, färgteve, frys, och så vidare. Lurar prisdeflatorerna oss när det gäller inkomstojämlikheten? Kanske är det så att relativpriserna har fallit för den nedre halvan i inkomstfördelningen men stigit för den översta kvintilen? Grovt uttryckt, Wal-Mart kan ha sänkt priset på mat för låginkomsttagare (som handlar där), medan överklassen inte handlar på Wal-Mart men däremot lägger ut pengar på landskapsarkitekter, massage, collegeavgifter och liknande som blivit dyrare. (s 33) Gordon och Dew-Becker menar att KPI för fattiga stigit ungefär 0.2 procentenheter långsammare än för rika sedan början av 70-talet. En faktor som däremot ökat ojämlikheten i konsumtion är att livslängden ökat mer för rika. (s 36)

Nästa aspekt som de diskuterar är geografin: Glaeser et al har pekat på att den geografiska inkomstspridningen har förändrats kraftigt sedan 1970-talet med avindustrialisering, strukturomvandling och transportomvandling.

Referens

Robert J. Gordon och Ian Dew-Becker, “Controversies about the Rise of American Inequality: A Survey”, NBER Working Paper 13982, april 2008.