måndag 20 januari 2014

Löneutvecklingen i Skandinavien under Koreaboomen

 

I efterkrigstidens ekonomiska historia spelar den s.k. Koreaboomen en stor roll: efter hårda år av uppbyggnad satte tillväxten fart i en högkonjunktur utlöst av den starka efterfrågan som  Koreakriget ledde till. Koreaboomen ledde till inflation, och i detta inlägg kollar jag på förhållandet mellan löneutveckling och prisökningar under dessa år i början av 1950-talet. Lennart Schön skriver i En modern svensk ekonomisk historia:
"En första stark expansion inträffade i samband med 'Koreakonjunkturen', dvs under Koreakriget 1950-1953, då den uppdrivna amerikanska efterfrågan spädde på den europeiska återuppbyggnadskonjunkturen och ledde till kraftiga prisstegringar i synnerhet på de svenska basnäringarnas produkter. De stora anläggningsinvesteringar som kunde göras med dessa vinster spelade en framträdande roll för att forma den svenska efterkrigstidens industristruktur. Som helhet innebar dessa investeringar att den tunga industrin ökade sin helhet av svensk industriproduktion från mitten av 1950-talet." (Schön 2000, s 419)
 Sverige upplevde en av sina största nominallöneökningar någonsin år 1951 runt 20 procent -- skedde samma sak i våra grannländer?

I löneandelsdata, från Schön eller Edvinsson, så syns en stor minskning av löneandelen i industrin från 1950 till 1951, och sedan en stor ökning till 1952. Minskningen år 1951 torde vara relaterad till de snabba prisökningarna; inflationen 1950 var 16.9 procent och produktivitetsutvecklingen enligt mina beräkningar snabb, runt 16 procent, samtidigt som nominallönerna ökade med 19 procent. 1951 var inflationen och produktivitetsväxten lägre men löneökningarna fortsatte i samma takt.

Flanagan (1973) berättar storyn så här: 1949-50 gick LO med på en lönefrysning, men denna lyckades inte helt pga löneglidning (1973 s 92). Dessutom ledde detta försök i kombination med en devalvering och Koreaboomen till de rekordhöga löneökningarna 1951.

Jonung och Wadensjö (1979) visar i ett diagram de faktiska värdena och sina skattade värden för löneökningarna 1922-1971, och där ser vi att 1950 var löneökningen något lägre än vad som förväntas, men 1951 och 1952 rejält mycket högre: runt 20 procent båda åren. 1953 och 1954 var löneökningen återigen något lägre än förväntat, men skillnaden är inte så stor.

Flanagan Ulman och Soskice (1983) menar att i slutet av 40-talet följde LO och SAF en löneåterhållsamhetspolitik, men denna sprack 1951-52 i löneexplosionen i samband med Koreaboomen. Det var enligt FUS denna episod som ledede till insikten om behovet av en centralisering av lönebildningen, den centralisering som kom 1956. (s 305f) De har dock inte med dessa år i sina löneregressioner, som täcker åren 1956-76 (s 361f)

Hos De Geer (1986: 113f) är bakgrunden till utvecklingen 1950-53 devalveringen hösten 1949 och diskusisonen om hur hög inflationen kunde tänkas bli och vad för indexeringar som skulle införas i kollektivavtalen för det. LO ville ha en indexklausul som sa att om levnadskostnadsindexet steg över 169 (den nivå där statstjänstemännen skulle få kompensation) så skulle arbetarna kompenseras. Finansminister Sköld menade att det inte var troligt att inflationen skulle bli så hög. SAF var skeptiska till indexering. Avtalet för 1950 blev att om LKI steg över 169 skulle arbetarna få minst 10 öre; i övrigt skulle inga löneökningar utgå.


Danmark
HC Johansen skriver i sin The Danish Economy in the 20th Century (s 105) att Koreainflationen var mycket högre för varor som Danmark importerade -- råmaterial -- än för landets exportvaror -- mat och tillverkningsvaror. Danska terms of trade tog alltså en mycket ofördelaktig chock 1949-51, och landets ToT var ofördelaktiga ända till 1958. Johansen betonar att Danmarks ekonomiska utveckling 1950-58 var relativt svag: bara Storbritannien hade bland OECD-länderna lägre BNP-tillväxt (s 109). Den danska industrin genomgick en omvandlingsfas under 50-talet.

Erling Olsen (1962) visar i sin lärobok att reallönen för industri- och hantverksarbetare föll på 1930-talet. 1940 skapades en arbejds- og forligsnævn för att kontrollera löneförhandlingarna (s 200). De första åren förde denna en mycket återhållsam lönepolitik som innebar att reallönen var en sjättedel lägre 1942 än vad den hade varit 1939, men från och med slutet av 1942 lade nämnden om kursen. Löneandelen utanför jordbruket föll från 52 procent 1939 till 48 procent 1942 (s 202n). 1944 gick reallönen förbi 1940 års nivå. 1945 avskaffades nämnden när loven om arbejdsforhold löpte ut. Då nya avtal skulle slutas i det fria Danmark 1946 stod De samvirkende Fagforbund (som 1959 bytte namn till LO DSF och 1967 bara LO) for förbundsförhandlingar med frihet för förbunden att föra en offensiv lönepolitik. En anledning till det sistnämnda var konkurrensen från kommunisterna inom facket, som var relativt starka i de första efterkrigsåren, och en annan att det inte fanns någon socialdemokratisk regering att ta hänsyn till (s 202). Både 1946 och 1947 var år med många arbetsmarknadskonflikter; 1948 lugnade det ner sig ända fram till 1956 (s 203). Lugnet mellan 1948 och 1956 förklarar Olsen med reallöneökningarna under perioden (s 203). Olsen har dock ingen särskilt diskussion om lönebildningen under Koreainflationen; han hänvisar bara till att devalveringen 1949 ledde till försämrad bytesbalans (s 205).

data från Kim Abildgren 2008 (pdf)

residualer från löneregression 1911-2006 där lönen i industrin bestäms av inflation, 
produktivitet, förändring i arbetslöshet och en dummy för WW1

Svend Aage Hansen och Ingrid Henriksen har en mer utförlig diskussion i Dansk socialhistorie 7: Velfærdsstaten 1940-78 (1980). Även om real BNP per capita redan 1946 var tillbaka på förkrigstidens nivå, så bestod "återuppbyggnaden" som begrepp och mentalitet in på 1950-talet, konstaterar de (s 22). 1945-47 satt en Venstreregering och 1947-50 en socialdemokratisk minoritetsregering. Den socialdemokratiska regeringen stod för en mer planhushållningsvänlig inriktning, inklusive en ekonomiminister med större ansvar och större möda på statsbudgeten som styrningsinstrument (s 25). Under kriget hade stora vinster gjorts framför allt i jordbruket, bl.a. eftersom statligt leveranstvång på korn hade kompenserats med ett pris satt till dubbla förkrigsnivån (s 32). Eftersom en del godsägarkretsar var kända för sina tyska/nazistiska sympatier var bitterheten för deras vinster extra stor efter kriget (s 33). 1939-44 ökade inkomsterna på landsbygden med 80 procent, i de mindre städerna med 60 procent, och i huvudstaden bara med 35 procent (s 33). Efter kriget infördes (1946) en engångsskatt för att kompensera (s 35). Hansen och Henriksen hävdar att produktivitetsväxten i slutet av 40-talet hämmades av att arbetstempot hade gått ner under ockupationen i protest, och att arbetarna hade svårt  att vänja sig vid att arbeta snabbare igen (s 39). De första åren efter krigsslutet skedde många proteststrejker mot försök att öka produktiviteten, och först i början av 50-talet var produktiviteten tillbaka på förkrigsnivå. Ändå ökade produktionen i industrin mycket kraftigt (50 proc) 1946-53. Facket hävdade efter kriget att arbetarna hade halkat efter i inkomstutvecklingen under ockupationen. Hansen och Henriksen håller inte med (s 41-43): visserligen sjönk reallönen för arbetare 7 procent 1939-44 med Olsens (1962) data och med 16 procent med bättre prisdata, men levnadsstandarden sjönk än mer för befolkningen i stort. De kollar också på löneandelen som är orörlig 1938-41, minskar 1941-44, och sedan ökar kraftigt från 40 procent 1944 till 48 procent år 1946. Därefter faller den tillbaka till 45 procent 1950, och ökar svagt 1950-53. (Deras källor är Hoffmeyer (1960) Stabile priser og fuld beskæftigelse och S.A. Hansen (1974) Økonomisk vækst i Danmark band 2.) Hansen och Henriksen diskuterar Arbejds- og forligsnævnet (s 62-67). De konstaterar också att sedan 30-talets andra hälft hade idén om en starkare statlig reglering av löneutvecklingen vunnit mark bland ekonomerna, bl a Fr. Zeuthen i Nationaløkonomisk Tidsskrift 1944 och H.P. Gøtrik 1948. Gøtrik skrev "Når arbejderne ikke længre behøver at frygte arbejdsløshedens trussel, er der i og for sig inet, som tvinger fagforeningerne til at vise sig tilbageholdende i deres lønkrav, lige så lidt som arbejdsgiverne behøver at vise større betænkelighed med at imødekomme kravene." Thorkil Kristensen pekade på att löneuppgörelserna har konsekvenser för hela samhället och att regeringen, som kan ta politiskt ansvar, därför bör ingripa i dem. Erfarenheterna av Arbejds- og forligsnævnet kylde dock av arbetarrörelsens intresse för statlig styrning av lönebildningen (s 68). När den första avtalsrörelsen efter ockupationen ägde rum 1946 stod DSF för förbundsförhandlingar och kommunisternas styrka i facket syns enligt H och H i utfallen (s 70). Reallöneökningarna 1948-53 var enligt H och H inte så höga, men facken vann framsteg vad gällde sjuklön, semesterersättning, och (1952) tre veckor ledigt på sommaren (s 71).

De visar också kvartilernas andelar av de totala inkomsterna 1925, 1938, 1943 och 1950, utifrån skattedata (s 45). Där ser det ut som att inkomstojämlikheten -- t ex i form av kvartil 4:s andel som faller från 60 till 53 procent -- faller rätt kontinuerligt 1925-50. "Det kræver næppe større forklaring, at utligningsprocessen gjorde gode fremskridt i den nærmeste efterkrigstid, når man erindrer periodens markante opsving i lønkvoten som et udtryk for, at lønindkomsterne var øget stærkt i forhold til erhvervsindkomsterne." (s 45) Socialdemokratins program från 1945 Fremtidens Danmark spelade en viktig roll i efterkrigstidens debatt. Det hade börjat med en "socialiseringskommission" med partiet och facket 1944, och innehållet i programmet innebar en vänstersväng för partiet, som såg kommunisterna som svåra konkurrenter och trodde på en vänstersväng i befolkningen efter ockupationen. Denna uteblev, S förlorade valet 1945 och korrigerade till mitten i den ekonomiska politken (s 55). Idéerna om full sysselsättning i programmet var inspirerade av nya idéer från bl a Keynes och Myrdal. När Danmark gick med i NATO 1949 var man tvungna att öka försvarsutgifterna, som dubblades i reala tal 1949-50 (s 57)

Perioden 1953-72 har H och H som ett eget kapitel, "den sociale expansion". BNP-växten var hög framför allt fr o m 1958; före det under 50-talet var den okej men landet drogs fortfarande med underskott i bytesbalansen och regeringen ingrep flera gånger (1950, 1951, 1945, 1955 och 1957) för att strama åt och minska efterfrågan på utländsk valuta, alltså en stop-go-politik (s 117). 1953 stod det klart att jordbrukets förmåga att dra in den utländska valuta som behövdes var uttömd (s 117).

-- Tidigare inlägg om dansk löneutveckling.


Norge
Mark W. Leiserson betonar i sin bok om norska löneförhandlingar att  landets ekonomi i slutet av 40-talet, efter den tyska ockupationen, var i mycket svagt skick och att det rådde en nationell uppbyggnadsanda, där också LO omfattade löneåterhållsamheten. I bilden nedan ser vi residualerna från min regression där lönen 1910-2005 bestäms av inflationen, förändringen i arbetslösheten, och produktivitetsväxten.


Med mitt mått ser vi löneåterhållsamhet 1948-50 men en löneoffensiv 1951 och 1952. Detta stämmer rätt bra överens med Leisersons beskrivning, med en 30 procents devalvering oktober 1949 som orsakar en motreaktion med mer uppsluppen lönebildning under 50-talets första år. Bytesbalansen var dock mycket svag och LO rekommenderade också 1954 löneåterhållsamhet till sina förbund. 1954-55 grodde missnöjet bland gräsrötterna. Detta uttryckte sig bl a i en stor transport- och hamnarbetarstrejk som började i november 1954.

Löneandel i Norge 1946-1960 med data från SSB (1965) Nasjonalregnskap 1865-1960 (pdf)
Den "justerade" serien räknar in 65 procent av egenföretagarnas inkomster i löneandelen -- dvs den proportionella justeringen, se Kravis (1959)

Hans Otto Frøland (1992) analyserar norsk lönebildning som korporatistisk inkomstpolitik ledd av det socialdemokratiska partiet i en "organiserad kapitalism". Han arbetar med en indelning av sin period 1935-65 (då AP regerade hela tiden, säger han på s 197) i fem faser: (1) introduktionen av korporatistisk IP 1935-40, (2) konsolideringsfasen av "social contract bargaining" 1945-50, (3) "social contract bargaining under pressure" 1950-52, (4) misslyckad omvandlingspolicy 1952-55, och (5) SCB:s renässans 1955-65 (s 191f). Enligt Frøland var utmaningen för AP att exportsektorn var mycket liten i sysselsättningstermer, så inkomster från exportsektorn behövde användas för att finansiera modernisering av hemmamarknadssektorn där de flesta jobbade (198). De behövde röster från hemmamarknadssektorn, både arbetare och bönder. Den solidariska lönepolitiken innebar inflation eftersom hemmamarknadssektorn inte kunde öka produktiviteten i samma takt som k-sektorn (som satte lönemärket); därför som E. Bull pekade på var pris- och inkomstpolitik centrala i den norska organiserade kapitalismen (s 200). Frøland menar att den norska historiografin visat att regeringen var starkt inblandad i lönebildningen under 40-talets andra hälft, men typiskt har hävdat att regeringen inte var så inblandad under 50-talet och tidiga 60-talet (s 202). Han menar att forskare i allmänhet såväl som "the authors of the Norwegian model" (Mjøset m fl) omfamnat denna syn; så också Nils Elvander ("Inkomstpolitik i Norden", i Nielsen och Pedersen 1989, Forhandlingsøkonomi i Norden). Enligt Elvander förekom ingen inkomstpolitik i Norge på 50-talet utan den uppstod (igen) på 60-talet i form av uppmuntringar och snack, utan direkt intervention. På 70-talet blev regeringen enligt Elvander däremot en direkt deltagare i förhandlingarna. Frøland håller inte med om detta utan menar att AP-regeringen under hela perioden 1945-65 hade en (implicit?) central roll i lönebildningen. "Neither LO nor NAF kept the government outside the bargaining process, but regarded its presence as necessary." (203) Han har inga referenser för detta slående påstående. Han menar att AP, LO och NAF delade mål om långsiktig nationell ekonomisk utveckling och välfärdsarrangemang. Inga referenser här heller, trots att inte heller detta är ett intuitivt självklart påstående. Efter att ha presenterat de argumenten går han dock över till historisk empiri."LO shifted immediately towards a more moderate wage policy as soon as the Labour party entered office, and was inclined to pursue a wage policy of restraint throughout the 1930s. In its initial programe [sic] the government stated that profits should increase." (s 205) Inte heller här några referenser och inte heller förstås några data på faktisk löneutveckling; men för hela sektionen hänvisar Frøland i alla fall till sin doktorsavhandling, Korporativt kompromiss gjennom korporativ konsert (1992). För perioden 1945-50 hävdar han att arbetslösheten var låg och löneåterhållsamheten därför en utmaning; enligt de data jag har (F redovisar inte några) var arbetslösheten 1945-50 mellan 2.2 och 3.7 procent. Frølands beskrivning av perioden framstår för mig som extremt överdriven och förenklad; han hävdar som vi tidigare har sett att LO, NAF och AP hade samma preferenser för ekonomisk utveckling och välfärdsstaten (haha!), och menar nu också att LO och AP efter 1938 helt och hållet lyckades övertyga medlemmarna om att de skulle ta samhällsansvar -- något som torde omöjliggöra det gräsrotsmissnöje som Leiserson visar på och som uttryckte sig t ex i transport- och hamnarbetarstrejken 1954-55. Frøland överdriver också grovt statens förmåga att styra ekonomin; så skriver han t.ex. att "A government body, The Directorate of Profits, determined prices and profits up to 1954" (s 206) -- som om det någonsin funnits en statlig byrå som lyckats till 100 procent att bestämma prisutvecklingen och vinsternas omfattning (!), som om inte forskningen av Flanagan Ulman Soskice (1983) m fl visar hur många gånger som helst att stater förvisso försöker styra sådana saker olika mycket, men att det inte finns något 100 procent lyckat system. Han hävdar vidare också att staten löste collective action-problemet... (s 206) Facken hade på 30-talet varit skeptiska till löneåterhållsamhet eftersom de resulterande vinsterna kunde användas till utdelningar istället för investeringar; nu fixade regeringen så att det blev det sistnämnda.... Gatorna i Oslo flöt med mjölk och honung. LO:s lönepolitik hade enligt F tre komponenter: (1) idén om en löneram, utvecklad av Osloskolan av nationalekonomer på 30-talet och centrerad på en produktivitetsorienterad lönepolitik, (2) den solidariska lönepolitiken som svenska LO utvecklade 1937 och som norska LO lånade in 1938, och (3) subsidier på konsumentpriserna. (s 207f) Frøland pekar på att devalveringen 1949 ökade importpriserna och gjorde löneåterhållsamhet nödvändig; han menar att avtalet 1950 stod för detta. Dock gjorde regeringen två reformer under 1951 som förargade LO och NAF: man höjde momsen (för att finansiera ökade försvarsutgifter) vilket retade LO, och införde ett prisstopp vilket retade NAF (s 210). Detta gjorde avtalsrundan 1951 svårare, och LO och NAF var också oroliga för interna revolter om ännu ett återhållsamt avtal skulle skrivas. (s 210) F menar att det var den misslyckade förhandlingsrundan 1951 som ledde till skiftet i AP-regeringen (från Gerhardsen till Torp som statsminister). Torps regering var inte lika entusiastisk för social contract bargaining som Gerhardsens hade varit, och ville istället ha bipartistiska förhandlingar (s 211). Economic Cooperation Council dog ut när det inte var längre nödvändigt att öka SCB:s legitimitet. 1952-54 fördes förhandlingarna på förbundsnivå och relativt moderata avtal tecknades, men när priserna ökade kraftigt ändå ledde detta till revolt bland LO:s medlemmar (s 213). LO:s ledare ville 1952 och 53 ha subsidier från regeringen som kompensation; hösten 1954 var detta inte längre hållbart. Torpregeringens omvandling av lönebildningen misslyckades och 1955 kom Gerhardsen, "the leading protagonist of social contract bargaining", tillbaka som statsminister (s 213). 1955-65 ökade G-regeringen avtalens vikt för löneökningarna och minskade löneglidningens vikt, och 1962 skapade man Kontaktkommittén för att kompensera för att Economic Cooperation Council hade försvunnit. Löneförhandlingarna byggdes återigen på det sena 40-talets system: löneramen, den solidariska lönepolitiken, och subsidierna för att rädda konsumentpriserna (s 214). Löneåterhållsamheten tappade över tid stöd i LO-leden och under förhandlingsrundorna 1956 och 1961 tappade LO-ledarna kontrollen över sina medlemmar (s 216). I det sena 50-talet insåg LO-ledarna att löneåterhållsamheten gjorde att de tappade medlemmar, och deras benägenhet att ge efter för de som ville ha en mer offensiv lönepolitik -- F menar att denna grupp var identisk med de högavlönade inom LO -- ökade. Under första halvan av 60-talet ledde detta också LO-ledare som Konrad Nordahl att ifrågasätta den solidariska lönepolitiken (s 216). Den korporatisitska lönepolitiken fick aldrig samma stöd bland gräsrötterna 1955-65 som den hade haft i det sena 40-talet (s 216), vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den speciella återuppbyggnadssituationen som landet var i under 40-talets andra halva. I sina slutsatser sammanfattar F sin analys:
"It has been argued that the Labour government took the economic and sociopolitical structure as a starting point, and pursued a coherent policy mix in order to organise Norwegian capitalism. This policy mix reflected a desire to maintain a compromise  between labour and capital and an alliance between labour and agrarian interests. The government promoted the export enclave in terms of flexible adjustment and a constant factor share between wages and profits. It supported modernisation of the domestic sector in order to level out regional differences. Due to the desire for levelling out, this resulted in a type of inflation caused by the sheltered domestic sector. Thus, price- and incomes polciies became a hallmark of the Labour government's ambitions.
Both price and wage determinations were joined to a specific corporatist incomes policy -- labelled social contract bargaining." (s 217)
Fritz Hodne och Ola Honningdal Grytten (2002) säger i sin bok om Norges ekonomiska historia under 1900-talet inte så mycket om det tidiga 50-talet. De konstaterar att en korporatistisk pyramid och en förhandlingsekonomi skapades i slutet av 40-talet (s 191-4) med Det økonomiske samordningsrådet (skapat 1945, aktiv till 1950, avskaffat formellt 1954) i toppen. Och de konstaterar att devalveringen 1949 ledde till inflation. Men de diskuterar inte löneutvecklingen.

-- tidigare inlägg om norska historiska nationalräkenskaper.


Referenser
De Geer, Hans (1986) SAF i förhandlingar (Stockholm: Svenska Arbetsgivareföreningen)
Flanagan, Robert J. (1973) Wage Restraint (Berkeley, CA: University of California Press).
Flanagan, Robert J., Lloyd Ulman och David Soskice (1983)
Frøland, Hans Otto (1992) "Corporatism within organised capitalism Norwegian incomes policy 1935-1965" (pdf), Jahrbuch für Wirtschaftsgeschichte.
Hansen, Svend Aage och Ingrid Henriksen (1980) Dansk socialhistorie 7: Velfærdsstaten 1940-78 (København: Gyldendal).
Hodne, Fritz och Ola H. Grytten (2002) Norsk økonomi i det 20.e århundre (Oslo: Fagboksforlaget).
Johansen, HC (1987) The Danish Economy in the 20th Century (London och Sydney: Croom Helm).
Jonung, Lars och Eskil Wadensjö (1979) A Model of the Determination of Wages and Prices in Sweden, 1922-1971. Economy and History XXI:2, 104-113.
Leiserson, Mark W. (1959) Wages and Economic Control in Norway 1945-1957 (Harvard University Press).
Olsen, Erling (1962) Danmarks økonomiske historie siden 1750 (Studier fra Københavns Universiets Økonomiske Institut Nr. 3, G.E.C. Gads Forlag
Schön, Lennart (2000) En modern svensk ekonomisk historia (Stockholm: SNS).

Inga kommentarer: