"Den danska modellens" utveckling: ett kritiskt perspektiv

I länder som Danmark och Sverige kryllar det av begrepp som "den danska modellen" och "den svenska modellen" -- ett problem är, att begreppen kan hänvisa till olika saker: arbetsmarknadspolitik, välfärdspolitik osv. Men om vi begränsar oss till endast lönebildningen och kollar på Danmark, så finns det också där stora skillnader i synsätt i forskningen. Den främsta publikationen om "den danska modellen" där är Den danske model: En historisk-sosiologisk analyse af det kollekttiva aftalesystem (1993) av Jesper Due, Jørgen Steen Madsen och Carsten Strøby Jensen, alla tre sociologer vid universitetet i Köpenhamn. År 2012 levererade de Aalborg-baserade statsvetarna Anette Borchorst, Emmet Caraker och Henning Jørgensen en svidande kritik (pdf) av denna bok i Tidsskrift for Arbejdsliv, och jag ska här referera den kritiken, som är intressant också mer generellt eftersom den säger något om huvudfårorna i hur man ser på arbetsmarknadssystem i forskningen.

Det centrala i Borchorst et als kritik är att Due et al har ett alltför formalistiskt, okritiskt och elitorienterat angreppsätt till frågan om lönebildningen. Så här skriver de:

”Det er karakteristisk for Due og Madsens analyser, at der nok sættes nogle teoretiske begreber ind i indledninger, men de efterfølgende historiske analyser er næsten uden de analytiske begreber, men undersøgelserne er ikke ren journalistisk, for der ligger en almen analytisk forståelsesramme bag, hvor Due og Madsen er influeret af Clegg-traditionen (eller Oxford-skolen) i ’industrial relations’-litteraturen (se Clegg 1976). Denne del af traditionen hæfter sig snævert ved ’the employment relationship’ og forhandlingsorganisationers samspil og regelstyring, mens omgivelser og systemrammer er delvis udblændet. Orienteringen har ligget omkring regulering og management af systemet. /…/

Voluntaristisk regulering overbetones /…/

Due og Madsen står for en sociologisk organisationsforståelse, og vi sætter os for at vise, at et endogent blik på arbejdsmarkedsregulering er blevet indsnævret til topforhandlernes. Clegg-traditionen var bredere og mere pluralistisk. EU-regulering og mere end 100 års dansk politisk arbejdsmarkedsregulering ses der ikke særskilt på hos Due og Madsen. Det følger delvis også af, at de metodisk alene har fokus på topforhandlernes perciperinger, vurderinger og efterrationaliseringer af, hvad der er sket på arbejdsmarkedet, og de gengiver denne forståelse ret så ukritisk (Scheuer 2004). Eliteinterviewene slår over i affirmativ analyse (ibid.).” (s 87f, jfr s 99)

Borchorst et al skriver också i anslutning till det ovan citerade att ”Organisationernes styrke overvurderes, og konsensus postuleres som systemets strømførende lag og sikre resultatbringer. Det er uholdbart.” (s 86) Enligt Borchorst et al gör Due et al en normativ glidning när de definierar "den danske model" som något positivt i att den är volontaristisk* (jfr s 100) och därefter kritiserar verklighetens avvikelser från denna definition som något per definition dåligt och nästan odanskt.

Efter denna teoretiska kritik ger Borchorst et al en historisk översikt över den danska arbetsmarknaden, så som de ser den. Vad som är särskilt intressant här är analysen av kampen mellan arbetsgivarna (DA) och facket (LO), en kamp som tar sig tydliga politiska former med olika appeller till regeringar om för den egna gruppen gynnsamma reformer. De konstaterar här:

”1982 lancerede regeringen et neoliberalistisk projekt, som indebar suspension af dyrtidsreguleringen, indefrysning af lønnen, nedsættelse af arbejdsløshedsunderstøttelsen og fjernelsen af dagpengerettigheder for særlige grupper af løsarbejdere. Det havde DA heller ikke forbehold overfor. LO påvirkede ligeledes for særfordele i statens lovgivning, dels gennem målsætninger for trepartssamarbejdet med staten og kapitalorganisationerne, og dels gennem en styrkelse af et ’industrielle demokrati’. ØD sigtede på at opnå strategisk medbestemmelse over investeringerne, og der blev udviklet en strategi for ’selektiv industripolitik’ med tilhørende institutioner for at styrke konkurrencedygtig ’nicheproduktion’ (Aagaard m.fl. 1978). 1970’ernes diskurs om det faglige selvstyre er derfor ikke en retvisende karakteristik af DA’s og LO’s stilling til politikdannelsen i og uden for aftalesystemet. De var optaget af at fremme politiske målsætninger og reguleringer, som ville betyde ændringer i politikindhold og magtforskydninger imellem dem inden for aftalesystemet selv. Uanset at Septemberforligets grundprincipper fortsat holder, har det også taget farve af den kontekst, hvori det skulle fungere, og af parternes skiftende politiske målsætninger.” (89f)

Det tripartistiska avtalet 1987 byggde bl a på principerna att (i) löneutvecklingen i Danmark inte fick gå snabbare än i konkurrentländerna och (ii) löneutvecklingen i offentlig sektor får inte gå snabbare än i privat sektor. (s 90) Borchorst et al menar att konsekvenserna av detta blev att den solidariska lönepolitiken liksom kampen om fördelningen försvagades för facket, samt ”at lønudviklingen i højere grad blev markedsøkonomisk sat og i mindre grad kollektivt reguleret”. De menar att den ökade pressen mellan olika löntagargrupper, som senare kanaliserats ut bland annat i likalönskampen 2008 (Borchorst och Jørgensen 2010). Och de citerar gillande Kurt Jacobsen och Dorthe Pedersen (2010, Kampen om den danske model) som säger att ”den samfundsøkonomiske ansvarlighed, der fulgte af fælleserklæringen i 1987, (…) flyttede konfliktlinjerne over på lønmodtagersiden og (har) lagt et ekstremt prioriteringspres på de faglige organisationer i fællesskab og enkeltvis”. Borchorst et al gör en annorlunda värdering än vad Due och Madsen gör av vad de senare kallat "centraliserad decentralisering". Borchorst et al ser mer av decentralisering och maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. (s 92) De menar också att "den danska modellens" negativa effekter på könsskillnader i lön underskattats (s 97). Borchorst et al slutar sin artikel med att skissa på en alternativ approach till att studera arbetsmarknader, som inte är snäv IR utan bredare med mer av sociala och politiska faktorer (s 101f).

Fotnot

*Jon Erik Dølvik gör en relaterad kommentar i sin recension (pdf) av Due och Madsens bok Fra magtkamp til koncensus i Tidsskrift for Arbejdsliv 2004: "Selv om Danmark har en sterk forliksinstitusjon og en lang tradisjon for politiske inngrep i avtaleforhandlingene, er D&M’s syn at reguleringen av lønnstakerforholdet i den danske modellen er og bør være avtalepartenes suverene domene. Et gjennomgående trekk i D&M’s analyse er således at sosialdemokratiet og LO sine krav om lovregulering av arbeidsvilkår, økonomisk demokrati (ØD) og sentrale kollektive pensjonsfond på 70- og 80-tallet utgjorde en alvorlig trussel mot den selvregulerende danske avtalemodell. Ledelsene i det sosialdemokratiske partiet og LO inngår således ikke blant heltene i denne fortellingen." Kanske man kan säga att Due och Madsen är Danmarks svar på Svante Nycander (Makten över arbetsmarknaden, 2002)?

Referens

Anette Borchorst, Emmet Caraker och Henning Jørgensen, "Den danske model i knibe -- også for analytiske potentiale?" (pdf), Tidsskrift for Arbejdsliv 2012.

Valresultat och aktiepriser i USA och Storbritannien 1900-2000

Vänstern och Högern har olika klassbaser och gynnar därför också olika grupper med sin ekonomiska politik (Hibbs 1977). Kan man utifrån detta också se ett vänster-höger-mönster i effekter av regeringsfärg på aktiemarknader? Jag ska här diskutera två papers av statsvetarna David Leblang och Bumba Mukherjee som kollar på denna fråga, för Storbritannien* och USA 1900-2000.

Leblang och Mukherjee förklarar i sitt abstract till 2005-pappret väldigt bra vad de gör:

”We construct a model of speculative trading to examine how the mean and volatility of stock prices is affected both by government partisanship and by traders' expectations of electoral victory by the right-wing or left-wing party. Our model predicts that rational expectations of higher inflation under left-wing administration lowers the volume of stocks traded in the stock market. The decline in trading volume leads to a decrease in the mean and volatility of stock prices not only during the incumbency of left-wing governments, but also when traders expect the left-wing party to win elections. Conversely, expectation of lower inflation under right-wing administrations leads to higher trading volume. This leads to an increase in the mean and volatility of stock prices during the tenure of right-wing governments and when traders anticipate the right-wing party to win elections. Daily and monthly data from U.S. and British equity markets between 1930 and 2000 statistically corroborate the predictions from our formal model”

De menar att den tidigare forskningen om valeffekter på aktiemarknaden i hög grad fokuserat på enstaka val, som valen i USA 1980 och 1992 (Herron et al 1999, Roberts 1990) eller 1987 och 1992 i Storbritannien (Gemmill 1992, Herron 2000); därför är det bra med deras studie som kollar på hela perioden 1930-2000. De börjar sin undersökning med t-tester för statistiskt signifikanta skillnader i medelvärde för priser och volatilitet mellan perioder med Demokratisk och Republikansk president, och går vidare med regressioner med dagliga data 1896-2001 i USA (N=23 327) med en Demokratisk president-dummy,, samt kontroller för delad regering, valdag, Kennedymordet, mordförsöken på Reagan, Ford, Truman och FDR, Nixons avgång, FDR:s död, Hardings död, WW1, WW2, Koreakriget, Vietnamkriget, 9/11, kraschen 1929, kraschen 1987, samt räntan. Demokratisk president har en statistiskt signifikant effekt både på avkastning och volatilitet. Från detta går de vidare till deras riktiga undersökning. De gör två originella hypoteser. (1) eftersom marknaden rationellt förväntar sig högre inflation under Vänsterregering (L och M får fram att inflationen 1900-2000 är statistiskt signifikant högre år med D-president jämfört med R-president) så minskar efterfrågan på aktier vilket sänker handelsaktiviteten. Minskningen i aktivitet minskar handlarnas riskpremier  vilket sänker mmedelvärdet och volatiliteten på aktiepriserna inte bara när en Vänsterregering sitter utan också när marknaden förväntar sig en Vänsterseger i kommande val (s 782). Denna prediktion går emot den tidigare litteraturen som förväntat sig högre volatilitet under Vänsterregering (jfr 798). (2) förväntningar om lägre inflation under Högerregering leder till högre handelsvolym och volatilitet.

De diskuterar också vilka substantiella slutsatser som kan dras från deras ekonometriska resultat. De menar:

(1) ”that right-wing parties are more willing to adopt policies that have a positive impact on the stock market” (s 783)

och

(2) ”calculation of the growth in dividend yields-that captures income growth of investors from stock returns-show that dividends increase (decrease) under right-wing( left-wing) administrations. This is a vital result because considerable evidence shows that personal income growth from wages and stock returns is the most important predictor of U.S. Presidential electoral outcomes (Hibbs 1987; Krause 2005).” (s 783)

De utvecklar en formell modell för hur partipoltiik påverkar börsen; de menar att detta är ”vital considering that the current theoretical literature on democratic politics and financial markets has failed to provide a 'deeper understanding of how political information affects traders' calculations' (Freeman, Hays, and Stix 2000, 467).” (798) Deras huvudmetod är GARCH (1,1)-regressioner (787f). För USA har de pollingdata (från Wlezien och Erikson 2002) och aktiedata för 15 presidentval, från 1944 till 2000 (788). För Storbritannien har de data för 13 allmänna val mellan 1945 och 1997. Pollingdata där är månatliga vilket är lägre frekvens än motsvarande för USA (794).

I slutsatserna hävdar de att

”our findings suggest that agents in the U.S. and British stock markets are genuinely concerned that the Democratic and Labor parties will remain committed to maximizing redistribution and welfare programs after elections by adopting policies that may lower stock prices. More generally, the presence of partisan patterns in the stock market indirectly support extant claims that partisanship has distinct effects on real economic outcomes since price movements in stock markets often reflect changes in macroeconomic outcomes such as personal income growth.”

De menar att det finns tre vägar framåt från detta paper. 1, en mer detaljerad analys mellan makroekonomiska utfall och aktiernas förväntade värden. 2, expandera den formella modellen genom att låta aktiehandlare äga mer diversifierade portföljer med obligationer och annat. 3, kolla på fler länder: ”it might be interesting to check whether the predictions from our model find statistical support in other advanced industrial democracies” (800).


Mukherjee och Leblangs paper från 2007 börjar med en epigraf:

”It is well known that the stock market prefers Republicans to Democrats. Most corporate executives and stock traders are Republicans, and many Republican policies are perceived to be favorable to stock prices and capital formation. Democrats are perceived to be less amenable to favorable tax treatment of capital gains and more in favor of regulation and income redistribution. Yet the stock market actually does better under Democrats than under Republicans.”
Jeremy Siegel, Stocks for the Long Run (2002, p. 221)

I övrigt börjar artikeln väldigt likt 2005-artikeln: de klagar på att de flesta studier av effekterna av val på aktier fokuserar på enstaka val, och visar samma diagram som i förra pappret med börsens utveckling i USA 1896-2001, och samma konstaterande att börsen utvecklas bättre under R-presidenter. Också i detta papper använder de GARCH-modeller på börsen i USA och Storbritannien. Artikeln är oerhört lik sin föregångare, även om det här är förväntningar om räntan snarare än förväntningar om inflationen som utgör den kausala länken (s 139). De får återigen parti-effekter på börsens volatilitet, men inte på avkastningen (s 164). De menar att Vänsterregeringens negativa effekt på börsvolatiliteten kan ses som en välfärdsvinst. I utblickarna mot vidare forskning pekar de i två riktningar (1) mer formaliserad modell om relationen mellan regeringsfärg, räntor och börsen, och (2) att kolla på fler länder (164f).


Fotnot
*De förklarar valet av Storbritannien som extra case så här: ”We chose Britain because of three reasons. First, like the United States, it has a majoritarian electoral system where electoral competition is dominantly between a right-wing party, the Conservatives, and a left-wing party, Labor. Second, the United States and Britain are advanced industrial democracies with open capital markets. Moreover, the New York and the London stock exchange are among the largest stock markets in the world with respect to market capitalization. Third, we chose Britain because data on not just stock prices, dividend yields, and trading volume but also temporal data for operationalizing the likelihood of a Conservative (or Labor) victory is available on a comprehensive basis for Britain.” (794)

Referenser

David Leblang and Bumba Mukherjee (2005) ”Government Partisanship, Elections, and the Stock Market: Examining American and British Stock Returns, 1930-2000”, American Journal of Political Science.
Bumba Mukherjee och David Leblang (2007) ”Partisan politics, interest rates, and the stock market: Evidence from American and British returns in the twentieth century”. Economics and Politics 19(2).

Husägandet i den politiska ekonomin

I forskningen om jämförande politisk ekonomi de senaste trettio åren eller så har skillnader i inkomst setts som den huvudsakliga socioekonomiska skiljelinjen mellan olika sociala grupper -- och knappt ens inkomst heller, utan ofta endast löneskillnader. [1] Så har grupper som "medelklass", "arbetarklass" etc diskuterats. På sistone har klyftan mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster förts upp som en också central men tidigare ignorerad skiljelinje -- se Baccaro och Benassi (2013). En annan skiljelinje som varit anmärkningsvärt ignorerad är ägandet av andra egendomstyper: framförallt boende.

Ben Ansell, statsvetare vid University of Minnesota, har på sistone uppmärksammat detta i ett bokkapitel i Bermeo och Jonas Pontusson (red), Coping with Crisis: Government Reactions to the Great Recession och ett par papers. I bokkapitlet talar Ansell om att perioden 1945-80 i Väst utmärktes av "employment dominance" medan perioden efter 1980 domineras av "asset dominance" -- vi ser familjelikheten mellan Ansells perspektiv och forskningen om den fallande löneandelen, finansialisering osv. Ansell konstaterar att de som äger sitt eget boende tenderar att stå mer till höger politiskt (även om man kontrollerar för inkomst), och lägger fram en hypotes om att högerregeringar, vars sociala bas äger sina villor, tenderar att skära ner särskilt mycket i välfärdsstaten i tider när huspriserna stiger, eftersom högerväljarna då känner sig extra välbärgade och oberoende av välfärdsstaten. Denna hypotes får empiriskt stöd i en panelregression med 18 länder 1980-2003. Ansell pekar på att husägandemönster mellan länder inte överensstämmer med Varieties of Capitalism-dikotomin.

Jag tror att asset dominance-begreppet och fokus på ägande kommer få stort intresse och betydelse i den politiska ekonomin de närmsta tio-femton åren (jfr Pontusson och Raess 2012, Schwartz 2012).

Fotnoter

[1] Se till exempel Lane Kenworthys fina Egalitarian Capitalism (Russell Sage, 2004), där han (s 24f) menar att det inte gör någon skillnad att använda pre-fisc marknadsinkomst istället för earnings för att räkna ut gini-koefficienter i hans fall; att lägga till kapitalinkomster ökar bara gini med ca 0.005, och korrelationen (i de 13 länder som han jobbar med) mellan PMI-gini och E-gini är 0.99 på 1980-talet och 0.98 på 1990-talet. Hans data är från Luxembourg Income Study, som sagt för 13 länder, med datapunkter ca 1985, 1990 och 1995 och för vissa länder också 1970, 1975 och/eller 2000.

Referenser

Ansell, Ben (2012) ”Assets in crisis: Housing, preferences and policy in the credit crisis”, Swiss Political Science Review.

Ansell, Ben (2012) ”Crisis as political opportunity? Partisan politics, housing cycles, and the credit crisis”, i Bermeo, Nancy och Jonas Pontusson (red) Coping with Crisis: Government Reactions to the Great Recession (Russell Sage Foundation).

Pontusson, Jonas och Damian Raess (2012) ”How (and why) is this time different? The politics of economic crisis in Western Europe and the United States”. Annual Review of Political Science.

Schwartz, Herman (2012) ”Housing, the welfare state, and the global financial crisis: What's the connection?” Politics and Society.

Hur påverkar valresultat aktiemarknaden?

LSE-statsvetaren Thomas Sattler börjar sitt paper "Do Markets Punish Left Governments?" med att konstatera att aktörerna på de finansiella marknaderna noga följer politiken för information som är användbar ur investeringssynpunkt (Bernhard och Leblang 2006). Detta har också ett höger-vänster-mönster: typiskt så stiger börsen när en högerregering valts och faller när en vänsterregering valts (Bechtel 2009, Herron 2000, Leblang och Mukherjee 2005). Ett exempel är presidentvalet i Frankrike då den konservative Giscard d'Estaing ersattes av socialisten Francois Mitterrand, och börsen på den första handelsdagen efter valet föll 13.8 procent. När en konservativ koalition vann valet i Belgien i november 1981 reagerade den belgiska börsen däremot knappast. Jag kan tycka att det är två helt olika saker: vänstersväng kontra ingen vänstersväng, men Sattler vill förklara sådana skillnader i vad för institutionella begränsningar det finns på policymakers (Henisz, 2004). Sattler:

"Markets are aware that the systemic risk emanating from a left government is small when this government has to accommodate a large range of actors with diverse political views. Vice versa, the benefits from a right government are limited in such circumstances." (343) Sattler menar att hans paper bidrar till den existerande litteraturen på fyra sätt. 1, den fokuserar på valutfalls effekter beroende på institutionell kontext, olikt den tidigare litteraturen som fokuserat på hur förutsägbara valutfallen var samt regeringarnas sammansättningar. 2, de flesta tidigare studier är av ett enda land (Bechtel 2009, Herron 2000, Leblang och Mukherjee 2004, Snowberg et al 2007a, 2007b); undantagen är Campello (2007) och Bernhard och Leblang (2006). Paneldesignen låter en både att studera hur institutionella variationer spelar roll (även om instititutioner ju också kan variera inom ett land över tid; Leblang och Mukherjee 2005 har t ex data för UK och USA 1930-2000), och att kolla på hur grad av ideologisk radikalism spelar roll. För att mäta graden av radikalism (Sattler använder termen "government extremism"!) använder Sattler ett kontinuerligt mått, till skillnad från de tidigare studierna som håller sig till enklare (dikotoma?) vänster-höger-mått. Och 3, detta paper kollar på implikationer av investerares riskaversion för kopplingen mellan val och börsen. (s 344) Sattler menar att hans studies huvudsakliga konsekvens för forskningen är att relativisera findings från USA och Storbritannien att val har stora effekter på aktiemarknaden: detta gäller bara i länder med låg grad av institutional constraints, säger han (s 344)

Den klassiska teorin från Hibbs (1977) säger att vänsterpartier för politik som skadar kapitalägarns intressen. Senare forskning har visat att vänsterregeringar ofta är skickliga på att hantera ekonomin (Boix 1998, Garrett 1998), men investerare kan fortfarande vara mindre entusiastiska för vänsterregeringar eftersom hotet om "unfavorable policy reversals" är större då. (s 344f) Vänsterpartiers sociala bas är inte investerarna och de partierna kan behöva föra investerarovänlig politik för att öka sin popularitet. (s 345n) Aktiepriser beror på förväntad framtida avkastning, och om vänsterregering ökar risken för policies som skadar avkastningen så bör detta ha en negativ effekt på priserna. Sattlers hypotes 1 är att aktiepriser faller när en vänsterregering vunnit valet, och stiger när en högerregering vunnit. Desto större det ideologiska avståndet mellan regeringen och den politiska mitten är, desto större effekt. Vidare så har den tidigare forskningen visat att osäkerheten som har med ett kommande val att göra, får aktiepriserna att falla något redan före valet. Därför blir hypotes 2 att aktiepriserna faller mindre när en vänsterregering vinner, än de stiger när en högerregering vinner (s 346). Sattler går vidare med att diskutera variationerna i political constraints på regeringars handlingsutrymme (Alt 1985). I t ex bikamerala parlamentariska system är det betydligt svårare för en regering att genomföra sin policy rakt av än i ett enkammarsystem. Antalet veto players (Tsebelis 2002) är också större för minoritetsregeringar, koalitionsregeringar och när centralbanken är oberoende.

Henisz (2004) visar att antalet veto players minskar volatiliteten i offentliga utgifter, transfereringar och skatter. Sattlers hypotes 3 blir utifrån denna diskussion att med fler begränsningar på politiken, blir effekterna av vänster- och högerregeringar på aktiemarknaden mindre.

Metoden är event study analysis utifrån Campbell et al (1997 kap 4). (För andra bloggade studier med ESA-metod se DiNardo och Hallock (2002) om strejker och aktiekurser, och Claeys och Vasicek (2012) om bond ratings och obligationsräntor.) Detta går ut på att räkna ut förväntat aktieprisbeteende och därefter jämföra de förväntade värdena med de faktiska värdena efter valet. Skillnad mellan förväntad och faktisk utveckling är "abnormal return". Ett problem är att marknaden redan innan valet fattat hur det kommer gå och därför tagit in denna information i priserna. Med många val som Sattler har i sitt dataset bör dock dessa effekter ta ut varandra (s 347). En sak som han gör för att hantera detta problem är att dela in valen i nära (definierat som mindre än 10% vinstmarginal) och icke-nära, och köra modellerna för nära och icke-nära val separat. Resultaten blir mycket starkare med nära val. Datasetet omfattar 205 val i OECD-länder sedan 1950-talet (s 347). Valdata kommer från Comparative Manifesto Project. Sex val är från 50-talet, 65 från 1960-79, och resten sedan 1980. Måttet på political constraints är från Henisz (2002) -- ett index som nyligen fått hård kritik i ett working paper av statsvetaren Raphael Reinke från European University Institute. Kontrollvariablerna inkluderar landets grad av "de jure capital account openness" (Quinn 1997), BNP, och BNP-tillväxt. I extra regressioner i ett online-appendix (pdf) inkluderas också dummies för minoritets- och koalitionsregeringar, Cukierman et als (1992) index för centralbanksoberoende, de facto valutaregimen (Reinhart och Rogoff 2004), och investeringsflöden som andel av BNP (Lane och Milesi-Ferretti 2006). Ideologimåttet är kodat så att högre värden är mer vänster regering. För att förenkla tolkningen av interaktionstermerna har Sattler omkodat ideologivariabeln så att den varierar mellan 0 och 100, constraints index så att det varierar mellan 0 och 10, och kontrollvariablerna har centrerats kring sina medelvärden. Sammanfattande statistik för variablerna finns i online-appendixet.

Referenser

Bernhard, William T., and David Leblang. 2006. Democratic Processes and Financial Markets: Pricing Politics. Cambridge: Cambridge University Press.

Campbell, John Y., Andrew W. Lo and A. Craig MacKinley. 1997. The Econometrics of Financial Markets. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Henisz, Witold J. 2004. ‘‘Political Institutions and Policy Volatility.’’ Economics and Politics 16 (1): 1–27.

Sattler, Thomas. 2013. "Do Markets Punish Left Governments?". Journal of Politics. Online-appendix här (pdf).

Fallande reallöner --> fallande produktivitet i Storbritannien?

Ryan Avent på Economists Free Exchange-blogg har ett väldigt intressant inlägg om den negativa utvecklingen av reallöner och produktivitet i Storbritannien de senaste tio-femton åren, utifrån frågan: är det fallet i reallönen som förklarar fallet i produktivitet (snarare än tvärtom?). Avent:

”Today Britain's Office of National Statistics released a new set of labour-market statistics. The numbers reinforce that what has become known as Britain's "productivity puzzle" has not gone away. The economy added roughly 450,000 new jobs in the year to November, sending employment to a new all-time high. But output has yet to recover its pre-crisis level. Correspondingly, output per hour—productivity—is below the pre-recession level and actually ticked down from the second quarter of last year to the third.

Britain's workers are ever less productive, and firms are snapping up ever more of them. That could only make sense in a world of falling wages. Nominal wages have grown steadily over the last decade, at a pace between 1-2% per year. But prices have risen much faster, leading to a steady erosion in real pay.

In a 2012 paper Bill Martin and Robert Rowthorn argued that falling real wages are the critical detail—the key to unlocking this puzzle. They suggest that wage moderation led directly to the labour-intensive nature of the British recovery in three ways. First, it kept firm income higher than it would have been, preventing some firms from going out of business. Second, it made labour hoarding more attractive. And third, at some margin, it led to some substitution of labour for capital in production, or some displacement of production from capital-intensive firms by labour-intensive firms.

The chain of causation here starts with falling wages. Because wages moderate, firms use more workers at lower productivity levels. Productivity is the dependent variable.”

Avent relaterar också detta till ett paper (pdf) av Paul Romer från 1987 där Romer erbjuder vad han själv kallar en "crazy" förklaring till nedsaktningen av produktivitetstillväxt i USA. Han refererar också till Karabarbounis och Neimans paper (pdf) om den fallande löneandelen, som de förklarar med att kapitalvaror blivit billigare i relation till arbete och att kapitalintensiteten därför ökat.

Den danska modellen: erosion eller förnyelse?

Det är en stor, stor debatt i forskningen: håller de koordinerade/centraliserade arbetsmarknadsmodellerna eller pågår en konvergens mot en decentraliserad modell med lönebildningen ute på företagen och svagare fack? I en artikel från Journal of Industrial Relations 2008 diskuterar Jesper Due och Jørgen Steen Madsen, båda professorer vid universitetet i Köpenhamn, denna fråga för Danmarks del.

De menar att det är tre faktorer som utmanar den centraliserade modellen i Danmark: (1) EU, (2) det nationella politiska systemet, och (3) parterna på företagsnivå (s 514). De menar att det som hände på 80-talet när stora decentraliseringar och urholkningar av kollektivavtalssystem hände i länder som USA och Storbritannien i Danmark istället var vad de kallar "centraliserad decentralisering", analogt till vad Traxler kallat "organiserad decentralisering" och andra "koordinerad" eller "kontrollerad" decentralisering. Så här beskriver de centraliserad decentralisering:

both a controlled delegation of bargaining rights from sector level to enterprise level in the bargaining system, and, at the same time, implies that the norms and values of the central system are retained down through the delegation process. (514)

Avgörande är att reglerna och normerna från den centrala nivån appliceras också på den lokala nivån -- annars vore det bara decentralisering. Due och Madsen menar att detta gäller fortfarande i Danmark, i klart högre grad än i Tyskland, för vars decentralisering de refererar till Hassel; Britta Rehder m fl kan också nämnas (se min översikt här). En viss erosion har dock skett; Traxler et al (2001) talar om "evolutionary decay".

Due och MAdsen beskriver modellen i fem punkter. (1) hög organiseringsgrad för anställda och företag, hög kollektivavtalstäckningsgrad. (2) nationellt koordinerade förhandlingar; här säger de bl a att avtalen på LO-DA-området koordineras så att de sluts samtidigt "thus producing an outcome that has a spillover effect for the rest of the labour market" (518). Den viktigaste koordineringen har dock skiftat över tid från central till sektorsnivå, säger de. (3) a coherent multi-level system.  Sedan början av 1900-talet har det trendsättande avtalet i verkstadsindustrin innehållit lokal lönebildning. Det är också den danska motsvarigheten till Industriavtalet, avtalet mellan DI och CO-industri, som "set the pace" för resten av arbetsmarknaden (s 518). (4) kompromissanda, fredsplikt. (5) volontarism: föga statlig reglering.

Därefter beskriver de modellens fyra historiska faser. (1) etableringsfasen from ca 1900. Institutionaliseringen började med Septemberforliget 1899. (2) centraliseringsfas på 20-30-talen, där arbetsgivarna i DA "coordinated the negotiations and used sympathy lockouts as a means of securing a unified process" (s 519), medan facken var för sektorsförhandlingar -- jfr Bowman (2002) om Norge! Den offentliga medlingen får också en större roll under denna period. (3) perioden av centrala förhandlingar från början av 50-talet till slutet av 70-talet. (4) den centraliserade decentraliseringen under 1980- och 90-talen. Om denna period skriver de bl a:

"The two sector organizations that took over the pivotal role in the collective bargaining process from DA and LO were, as mentioned earlier, the DI, and the union bargaining cartel, the CO-industri. The DI, in particular, still found it necessary to prevent the parties in sectors that were not so exposed to international competition from concluding agreements for fear of upsetting DI enterprises. Hence there still was (and is) an important co-coordinating role for the central organizations, DA and LO, to ensure a joint solution for the entire LO/DA area in accordance with the needs of the industrial parties." (519)

(jfr Elvander 1997: 51 om förskjutningen av koordinering av svenska lönebildningen på 90-talet, från vertikal till horisontell)

 

Period (5) är en sväng till multi-level regulation i slutet av 1990-talet.

I sina slutsatser menar Due och Madsen att modellen idag är under stor osäkerhet (s 527). Å ena sidan röner flexicurity-modellen beröm utomlands och verkar fungera bra; å andra sidan finns det en känsla att bara en liten yttre förändring kunde skaka hela modellen. De menar att att Danmark kan ses som ett "'New York, New York' in reverse" -- alltså motsatsen till "If you can make it there, you can make it anywhere". Om inte ens Danmark med sina starka traditioner av kollektivavtalsreglering av arbetsmarknaden kan behålla den modellen, är det osannolikt att den kan bestå någon annanstans (s 527).

Referenser

Due, Jesper och Jørgen Steen Madsen (2008) ”The Danish Model of Industrial Relations: Erosion or Renewal?”, Journal of Industrial Relations.
Elvander, Nils (1997) i Elvander och Holmlund, The Swedish Bargaining System in the Melting Pot (Solna: ALI).

Two-tier bargaining models

Torgeir Aarvaag Stokke som tragiskt gick bort 2011 bara 46 år gammal var en av Skandinaviens mest intressanta arbetsmarknads- och lönebildningsforskare. År 2008 publicerade han en artikel i European Journal of Industrial Relations om vad han kallade two-tier bargaining models. I abstract förklaras det begreppet så här:

In the three Scandinavian countries, a two-tier model of bargaining has developed in many sectors: sectoral agreements prescribe national standards and nationally agreed wage increases, but they also give procedural and economic guidelines or frameworks for local or firm-level pay arrangement. Dispute resolution procedures at local level are the crucial link between levels, and a variety of such procedures are discussed.

TTBM är en viktig del av decentraliseringen av löneförhandlingarna, säger han, men diskuteras föga i litteraturen (se översikten här; även Bowman 2002 om Norge samt Baccaro och Howell 2011 om konvergens). Han referar dock till Traxler et als (2001) begrepp "organiserad decentralisering" med användning av opening clauses, hardship clauses m m (jfr Britta Rehder).

I Sverige sätts nu i många sektorer ingen speciell löneökning alls i branschavtalet, säger Stokke; istället görs löneökningarna på låg nivå. Medlingsinstitet publicerar inte längre statistik på löneglidning eftersom de menar att det inte är relevant att urskilja löneökningar som härstammar centralt eller lokalt (s 8). I Danmark noterade Scheuer redan 1998 att det "normala" lönebildningssystemet hade ersatts av ett där kollektivavtalen bara satte en minimiökning eller ingen löneökning alls. 2004 täcktes 22 procent av LO-DA-området av avtal utan siffror, 16 procent av "normala" avtal och 62 procent av system där avtalet bara sätter en minimiökning. Likheten med den privata sektorn i Sverige är slående, säger Stokke: där är fördelningen 10-12-78. Stokke går vidare med att beskriva hur den individuella lönesättningen i Sverige går till (s 9-11), och hur dispyter löses i de tre länderna (s 11-14).

Han klargör sedan hur de skandinaviska TTBM skiljer sig från andra europeiska modeller:

"Examples can be found also in other European countries, but the dominant bargaining models seem instead to be either centralized or decentralized. Formal bargaining in for example Germany is still highly centralized, although informal wage determination and opening clauses are spreading. In the UK, on the other hand, sectoral collective agreements rarely exist in the private sector, leaving wage determination to the enterprise or workplace level." (s 14)

Utifrån detta diskuterar han också vilka institutionella egenskaper i de skandinaviska länderna som kan förklara varför just dessa länder har TTBM: hög facklig anslutning med närvaro också lokalt, fredsplikt när ett kollektivavtal finns på plats, osv. Han går vidare med att diskutera sektorsvariation inom Skandinavien med fokus på verkstadsindustrin (s 16-17). Han menar att tänket om lönenormen, löneökningar i takt med produktiviteten med vinstdelning mellan arbetsgivare och anställda, är i linje med de normer som Elster (1989, Cement of Society) diskuterar (s 17). Produktivitetskoalitioner kan alltså vara en del av sektorsförhandlingsregimer och behöver inte motverka dem, något som också visats av Windolf (1989) för Tyskland och Italien.

Den största utmaningen som Stokke ser mot dagens TTBM är horisontell.

"As a rule, blue-collar workers in the export-oriented manufacturing sectors in the Scandinavian countries usually set the norm for wage settlements in other sectors (although this rule is sometimes breached, see for example, Scheuer, 1993). The rule has been implemented either through peak-level bargaining, or in pace-setting sectoral bargaining rounds. These forms of national coordination have forced bargaining parties in sheltered sectors to adapt to a wage-cost principle that does not produce excessive inflation. Still, if other groups or sectors than blue-collar manufacturing workers are more successful in local level trade-offs between productivity and wages, this could overturn the traditional pace-setting norm." (s 20)

Referenser
Scheuer, S. (1993) ‘Leaders and Laggards: Who Goes First in Bargaining Rounds?’, in T.P. Boje and S. E. Olsson Hort (eds) Scandinavia in a New Europe, pp. 239–68. Oslo: Scandinavian University Press.
Stokke, Torgeir Aarvaag (2008) "The Anatomy of Two-tier Bargaining Models", European Journal of Industrial Relations.

Arbetsgivarna och den centraliserade lönebildningen i Norge

John R. Bowman från City University of New York börjar sin artikel med att konstatera att det är mycket snack i forskningen idag (2002) om att nationella koordinerande institutioner decentraliseras, som en universell trend. Lönebildningsforskare bryr sig såklart, men också politiska ekonomer som är intresserade av sambandet mellan lönebildningsinstitutioner och ekonomisk performance som inflation och arbetslöshet (t ex Iversen, Pontusson och Soskice 2000). Men hypen om universell decentralisering motsägs av kvantitativa studier av Wallerstein och Golden för åren 1950-1992 såväl som Traxler, Blaschke och Kittel (2001) för åren 1970-1996. Gemensamt för både de som betonar decentralisering som fortsatt divergens är ett större intresse för arbetsgivarnas politik än vad forskningen tidigare hade (ref Thelen 1994; jfr också Schmidt 2009). Ämnet för Bowmans artikel är arbetsgivarnas roll i att behålla den centraliserade lönebildningen i Norge. Det centrala argumentet är att både skapandet av det centraliserade systemet och upprätthållandet av det samma är tack vare arbetsgivarna: "Centralized wage setting was established in Norway as a result of employer initiative, and it has persisted because employers have pursued strategies to preserve it." (s 997) Han berör tre debatter i politisk ekonomi-forskningen om arbetsmarknadsinstitutioner.

Ett, centraliserad lönebildnings ursprung, som började med Swensons (1991, 2002) inflytelserika analys av centraliseringen i Sverige och Danmark där han hävdade att den vare ett resultat av en klassallians mellan arbetsgivare och fack i den exportorienterade sektorn, för att tämja löneväxten i hemmamarknadssektorerna, särskilt i byggsektorn. Bowman menar att denna förklaringsmodell inte funkar för Norge, där arbetsgivarna före WW2 var för centralisering av traditionella arbetsgivarskäl: att poola resurser för att minska sårbarheten för "leapfrogging" lönekrav och bekämpa radikaler inom facket. "It was only in the post–WorldWar II period that the concern with maintaining moderate wage growth in the traded-goods sector became the principal employer motive behind their support for centralization. One of the interesting features of the Norwegian story is that although employer support for centralization has been constant throughout most of the 20th century, the principal motivation for this support has shifted—from defending themselves against the labor movement to defending internationally competitive industry against the possibility of excessive wage growth originating in the sheltered sector." (998)

Den andra debatten handlar om huruvida centraliserad lönebildning är kompatibel med "nya produktionsstrategier" som "kräver större flexibilitet" -- Iversen (1996) har förklarat decentralisering med en klassallians ledd av arbetsgivare som är relativt prisokänsliga men behöver flexibilitet. De ledsagas av "privilegierade arbetare", som kan höja sina löner och externalisera kostnaderna. Iversen pekar på oljesektorns inflationära effekt som en orsak till bevarad centralisering i Norge; Bowman håller med om detta, men lägger till fler faktorer: att den bidrar till "industrial stability", att den bevarar kapaciteten till löneåterhållsamhet, och att den reducerar transaktionskostnaderna. Bowman menar att i den grad arbetsgivarna är missnöjda med den norska modellen så är det för att LO inte klarar av att driva igenom löneåterhållsamhet, snarare än att modellen skulle vara inkompatibel med den flexibilitet som krävs för internationell konkurrenskraft.

Den tredje frågan är den om den institutionella omvandlingens riktning, särskilt i Skandinavien. Den svenska modellens sammanbrott på 1980-talet har orsakat mycket pessimism om korporatismens hållbarhet. Bowman menar att han visar att de norska arbetsgivarna inte varit immuna mot liknande press, och att en del decentralisering skett, men dock inom en organiserad kontext (konstigt nog hänvisar han här inte till Traxlers begrepp om "organiserad decentralisering", som tycks klockrent för vad han pratar om). Han menar därför att det inte pågår någon arbetsmarknadskonvergens till nyliberalism.

Enligt Bowman så skiftar alltså arbetsgivarnas incitament till centralisering under efterkrigstiden från mellankrigstidens vilja att behärska radikalerna i facket till att behärska lönetillväxten. Så här beskriver han efterkrigsperioden: "The shared goal of the Labor Party government, organized employers, and the union leadership was to keep wage growth low so as to protect Norway’s competitive position in the growing international market." (s 1000) -- Jfr mitt inlägg om "produktivitetens politik" och klasskompromisser under efterkrigstiden.

Bowman börjar den empiriska delen av artikeln med an sektion om perioden 1900-40 och hur centraliseringen utvecklades. Han konstaterar att det är slående att ingen faktiskt forskat om detta innan; istället har norska historikers fokus varit på att förklara skiftet från många konflikter på 20-talet till få konflikter efter 1931, en period som associeras med Hovedavtalet från 1935 (s 1001). B menar -- med rätta, tror jag -- att detta fokus på Hovedavtalet är vilseledande eftersom HA i själva verket redan förutsatte en viss centralisering av förhandlingarna. Han menar att arbetsgivarna redan innan HA arbetade för en centralisering, på fyra sätt:

First, they deployed the weapon of the sympathy lockout to pursue the “bundling” ofwage negotiations and the standardization of wage agreement termination dates, first within a single industry and then across industries. Second, in both their longterm institution building strategies and in their short-term tactics in conflict, they pursued a course of action aimed at strengthening the LO leadership, first with respect to their control over local labor actions and second with respect to syndicalist and communist opposition groups within LO. Third, they actively sought standardized and/or peak-level agreements with unions on nonwage issues. Finally, employers progressively centralized control over wage negotiations and industrial conflict within their own ranks. (s 1001)

Deras syfte med centraliseringen var att stävja fackets politiska och ekonomiska framsteg och försvaga radikalismen i facket. Teknik ett kallar B med referens till Bjørnson (1990) sammenkoplingstaktikk -- arbetsgivarna försöker knyta ihop olika förhandlingar i en bransch till ett enda avtal, med verkstadsindustriavtalet från 1907 som modell. För att göra detta använde de sig av sympatilockouter. 1911 och 1915 gjorde de det för att knyta ihop flera branscher (Olstad 1990, Pedersen 1950). I förhandlingsrundorna 1925, 1926, 1927 och 1931 användes samma strategi flitigt (Sæland 1985). I mitten av 20-talet hade en avsevärd centralisering uppnåtts (koordinering vore ett mer precist begrepp) menar B; även om förhandlingarna skedde på förbundsnivå så hängde de samman och avtalen löpte ut samtidigt; fr o m 1925 var det vanligt att referera till "vårbranscherna" och "höstbranscherna", utifrån när avtalet skulle förhandlas fram (s 1002). Bowman menar att med denna koordination kunde NAF ordna storlockouter som kunde tömma LO:s strejkkassor, såväl som skydda sina svagare medlemmar mot "whipsawing" från LO-förbund. Vidare så ledde NAF:s centralisering också till centralisering på LO-sidan (Bjørnsson 1990) vilket svagade radikalerna där, som hade blivit fler sedan 1910-talet och särskilt sedan ryska revolutionen då en stor del av den norska arbetarklassen omvändes till den revolutionära socialismen (Galenson 1949: 24f). Sæland (1985) visar att NAF kontinuerligt i sina lönepolitiska diskussioner 1923-31 oroade sig för LO:s ledarskap. Vid den stora konflikten 1931 sade NAF:s administrativa direktör: "“We have no interest in revolutionizing our opponents. . . . If [the current LO leaders] are destroyed or weakened, and the elements that now undermine them come into power, it will be a very dark day for us” (cit s 1004, från Brovold 1972).


Referenser
Bowman, John R. (2002) Employers and the Persistence of Centralized Wage Setting: The Case of Norway. Comparative Political Studies.
Brovold, Arne. (1972). Norsk Arbeidsgiverforening og Storlockouten i 1931 [The Norwegian Employers Federation and the Great Lockout of 1931]. Unpublished thesis, University of Oslo, Department of History
Olstad, Finn. (1990). Jern og metall, bind 1, 1891-1940. Oslo, Norway: Tiden Norsk Forlag
Petersen, Erling. (1950). Norsk Arbeidsgiverforening 1900-1950. Oslo, Norway: Norsk Arbeidsgiverforening
Sæland, Frode. (1985). En “gang maa vi ta en ordentlig kamp.” Norsk Arbeidsgiverforening og Mekaniske Verksteders Landsforenings politikk i perioden 1925 til 1931. Bergen, Norway: Universitet i Bergen Hovedoppgave i Historie.

Nyare diskussioner om löneandelen

Robin Harding skriver i FT om disconnecten mellan vinstandel och investeringarna, som jag tidigare bloggat om:

"a broader mystery about the US economy, one that dates back to the late 1980s, but has become ever more pressing as a fifth year of sluggish recovery begins. Profits in the US are at an all-time high but, perversely, investment is stagnant.
According to GMO, the asset manager, profits and overall net investment in the US tracked each other closely until the late 1980s, with both about 9 per cent of gross domestic product. Then the relationship began to break down. After the recession, from 2009, it went haywire. Pre-tax corporate profits are now at record highs – more than 12 per cent of GDP – while net investment is barely 4 per cent of output. The pattern is similar, although less stark, when looking at corporate investment specifically.
This change is profoundly odd. Economic theory says investment is driven by profitable opportunities on one side and the cost of capital on the other. High profits suggest there are decent opportunities to make money; historic lows in interest rates and highs in the stock market mean that capital is dirt cheap. Yet investment does not follow."

Robin Harding, "Corporate investment: A mysterious divergence", FT 24 juli 2013

Och Tim Harford raljerar i samma tidning om att 

As technology becomes cheaper and better, people are replacing “labour” with “capital” – that is, employing fewer people, or paying the people they do employ less, and replacing them with machines or computers. Research published by two economists at the University of Chicago, Loukas Karabarbounis and Brent Neiman, has documented this trend: it’s global, it’s been going on for three decades, and it is happening in many different sectors of the economy. Some people can get more done in an automated world – but others find themselves shoved out of skilled work and into poorly paid alternatives. So inequality increases. The arrival on the scene of China and other major low-wage economies has also played a part.
We need to fight back!
Maybe. Ed Miliband, the Labour leader, could organise a Luddite revolution against the machines. I don’t think that’s what he and Mr Balls have in mind when they talk about “predistribution”.

Tim Harford, "Low pay and the rise of the machines", FT 6 september 2013

Och Steve Johnson har en riktigt go artikel i samma tidning som handlar om att den fallande löneandelen inte bara är positiv för företagen utan också sänker efterfrågan på deras produkter; han bygger bl.a. på ILO-sponsrad forskning (pdf) av postkeynesianerna Özlem Onaran och Giorgio Galanis.

In 1958, Walter Reuther, a powerful US union leader was taken on a tour of a newly automated Ford Motor plant. “Aren’t you worried about how you’re going to collect union dues from all these machines?” he was asked by a (no doubt smug) company manager.
“The thought that occurred to me,” Mr Reuther replied, “was how are you going to sell cars to these machines?”
Fifty-five years on, such a debate may be even more pertinent. In the innocent days of 1958, wages accounted for half of America’s gross domestic product. Today, thanks to the onward march of globalisation and technology, labour’s share of the pie has fallen inexorably to 42 per cent, a trend that has been repeated in many other countries.
As providers of capital, investors might initially rejoice that the share of economic output accruing to them is rising, as labour’s share falls. But, as Mr Reuther observed, companies also need customers who can afford to buy their goods and services.
“There has been a battle between capital and labour and basically capital has won,” says Gary Greenberg, head of emerging markets at Hermes Fund Managers.
“The returns to capital are getting bigger and the returns to labour are getting smaller. I don’t see that changing any time soon. I don’t see anyone in the US Congress talking about it.”
Richard Lewis, head of global equities at Fidelity Worldwide Investment, who has studied this trend, believes it to be structural rather than cyclical, and therefore unlikely to reverse.
Mr Lewis says globalisation has “lowered the power of labour to bargain,” resulting in de-unionisation and the “emasculation” of workers. /.../
Ms Hudson believes the impoverishment of labour, which she sees as gaining traction since 2008, will not continue. Instead, a degree of reversion to the mean is more likely, she argues.
In contrast, Mr Lewis muses whether Marx was right all along, and that capitalism ultimately sows the seeds of its own destruction, “when there is no consumer demand and it all falls over”.
Mr Greenberg paints a picture of a bleak future with, barring a “mass uprising”, “McJobs” increasingly the norm.

Steve Johnson, "Capital gobbles labour's share, but victory is empty", FT 13 oktober 2013

Löneutvecklingen i Skandinavien under Koreaboomen

 

I efterkrigstidens ekonomiska historia spelar den s.k. Koreaboomen en stor roll: efter hårda år av uppbyggnad satte tillväxten fart i en högkonjunktur utlöst av den starka efterfrågan som  Koreakriget ledde till. Koreaboomen ledde till inflation, och i detta inlägg kollar jag på förhållandet mellan löneutveckling och prisökningar under dessa år i början av 1950-talet. Lennart Schön skriver i En modern svensk ekonomisk historia:

"En första stark expansion inträffade i samband med 'Koreakonjunkturen', dvs under Koreakriget 1950-1953, då den uppdrivna amerikanska efterfrågan spädde på den europeiska återuppbyggnadskonjunkturen och ledde till kraftiga prisstegringar i synnerhet på de svenska basnäringarnas produkter. De stora anläggningsinvesteringar som kunde göras med dessa vinster spelade en framträdande roll för att forma den svenska efterkrigstidens industristruktur. Som helhet innebar dessa investeringar att den tunga industrin ökade sin helhet av svensk industriproduktion från mitten av 1950-talet." (Schön 2000, s 419)

 Sverige upplevde en av sina största nominallöneökningar någonsin år 1951 runt 20 procent -- skedde samma sak i våra grannländer?

I löneandelsdata, från Schön eller Edvinsson, så syns en stor minskning av löneandelen i industrin från 1950 till 1951, och sedan en stor ökning till 1952. Minskningen år 1951 torde vara relaterad till de snabba prisökningarna; inflationen 1950 var 16.9 procent och produktivitetsutvecklingen enligt mina beräkningar snabb, runt 16 procent, samtidigt som nominallönerna ökade med 19 procent. 1951 var inflationen och produktivitetsväxten lägre men löneökningarna fortsatte i samma takt.

Flanagan (1973) berättar storyn så här: 1949-50 gick LO med på en lönefrysning, men denna lyckades inte helt pga löneglidning (1973 s 92). Dessutom ledde detta försök i kombination med en devalvering och Koreaboomen till de rekordhöga löneökningarna 1951.

Jonung och Wadensjö (1979) visar i ett diagram de faktiska värdena och sina skattade värden för löneökningarna 1922-1971, och där ser vi att 1950 var löneökningen något lägre än vad som förväntas, men 1951 och 1952 rejält mycket högre: runt 20 procent båda åren. 1953 och 1954 var löneökningen återigen något lägre än förväntat, men skillnaden är inte så stor.

Flanagan Ulman och Soskice (1983) menar att i slutet av 40-talet följde LO och SAF en löneåterhållsamhetspolitik, men denna sprack 1951-52 i löneexplosionen i samband med Koreaboomen. Det var enligt FUS denna episod som ledede till insikten om behovet av en centralisering av lönebildningen, den centralisering som kom 1956. (s 305f) De har dock inte med dessa år i sina löneregressioner, som täcker åren 1956-76 (s 361f)

Hos De Geer (1986: 113f) är bakgrunden till utvecklingen 1950-53 devalveringen hösten 1949 och diskusisonen om hur hög inflationen kunde tänkas bli och vad för indexeringar som skulle införas i kollektivavtalen för det. LO ville ha en indexklausul som sa att om levnadskostnadsindexet steg över 169 (den nivå där statstjänstemännen skulle få kompensation) så skulle arbetarna kompenseras. Finansminister Sköld menade att det inte var troligt att inflationen skulle bli så hög. SAF var skeptiska till indexering. Avtalet för 1950 blev att om LKI steg över 169 skulle arbetarna få minst 10 öre; i övrigt skulle inga löneökningar utgå.

Danmark
HC Johansen skriver i sin The Danish Economy in the 20th Century (s 105) att Koreainflationen var mycket högre för varor som Danmark importerade -- råmaterial -- än för landets exportvaror -- mat och tillverkningsvaror. Danska terms of trade tog alltså en mycket ofördelaktig chock 1949-51, och landets ToT var ofördelaktiga ända till 1958. Johansen betonar att Danmarks ekonomiska utveckling 1950-58 var relativt svag: bara Storbritannien hade bland OECD-länderna lägre BNP-tillväxt (s 109). Den danska industrin genomgick en omvandlingsfas under 50-talet.

Erling Olsen (1962) visar i sin lärobok att reallönen för industri- och hantverksarbetare föll på 1930-talet. 1940 skapades en arbejds- og forligsnævn för att kontrollera löneförhandlingarna (s 200). De första åren förde denna en mycket återhållsam lönepolitik som innebar att reallönen var en sjättedel lägre 1942 än vad den hade varit 1939, men från och med slutet av 1942 lade nämnden om kursen. Löneandelen utanför jordbruket föll från 52 procent 1939 till 48 procent 1942 (s 202n). 1944 gick reallönen förbi 1940 års nivå. 1945 avskaffades nämnden när loven om arbejdsforhold löpte ut. Då nya avtal skulle slutas i det fria Danmark 1946 stod De samvirkende Fagforbund (som 1959 bytte namn till LO DSF och 1967 bara LO) for förbundsförhandlingar med frihet för förbunden att föra en offensiv lönepolitik. En anledning till det sistnämnda var konkurrensen från kommunisterna inom facket, som var relativt starka i de första efterkrigsåren, och en annan att det inte fanns någon socialdemokratisk regering att ta hänsyn till (s 202). Både 1946 och 1947 var år med många arbetsmarknadskonflikter; 1948 lugnade det ner sig ända fram till 1956 (s 203). Lugnet mellan 1948 och 1956 förklarar Olsen med reallöneökningarna under perioden (s 203). Olsen har dock ingen särskilt diskussion om lönebildningen under Koreainflationen; han hänvisar bara till att devalveringen 1949 ledde till försämrad bytesbalans (s 205).

data från Kim Abildgren 2008 (pdf)

residualer från löneregression 1911-2006 där lönen i industrin bestäms av inflation, 

produktivitet, förändring i arbetslöshet och en dummy för WW1

Svend Aage Hansen och Ingrid Henriksen har en mer utförlig diskussion i Dansk socialhistorie 7: Velfærdsstaten 1940-78 (1980). Även om real BNP per capita redan 1946 var tillbaka på förkrigstidens nivå, så bestod "återuppbyggnaden" som begrepp och mentalitet in på 1950-talet, konstaterar de (s 22). 1945-47 satt en Venstreregering och 1947-50 en socialdemokratisk minoritetsregering. Den socialdemokratiska regeringen stod för en mer planhushållningsvänlig inriktning, inklusive en ekonomiminister med större ansvar och större möda på statsbudgeten som styrningsinstrument (s 25). Under kriget hade stora vinster gjorts framför allt i jordbruket, bl.a. eftersom statligt leveranstvång på korn hade kompenserats med ett pris satt till dubbla förkrigsnivån (s 32). Eftersom en del godsägarkretsar var kända för sina tyska/nazistiska sympatier var bitterheten för deras vinster extra stor efter kriget (s 33). 1939-44 ökade inkomsterna på landsbygden med 80 procent, i de mindre städerna med 60 procent, och i huvudstaden bara med 35 procent (s 33). Efter kriget infördes (1946) en engångsskatt för att kompensera (s 35). Hansen och Henriksen hävdar att produktivitetsväxten i slutet av 40-talet hämmades av att arbetstempot hade gått ner under ockupationen i protest, och att arbetarna hade svårt  att vänja sig vid att arbeta snabbare igen (s 39). De första åren efter krigsslutet skedde många proteststrejker mot försök att öka produktiviteten, och först i början av 50-talet var produktiviteten tillbaka på förkrigsnivå. Ändå ökade produktionen i industrin mycket kraftigt (50 proc) 1946-53. Facket hävdade efter kriget att arbetarna hade halkat efter i inkomstutvecklingen under ockupationen. Hansen och Henriksen håller inte med (s 41-43): visserligen sjönk reallönen för arbetare 7 procent 1939-44 med Olsens (1962) data och med 16 procent med bättre prisdata, men levnadsstandarden sjönk än mer för befolkningen i stort. De kollar också på löneandelen som är orörlig 1938-41, minskar 1941-44, och sedan ökar kraftigt från 40 procent 1944 till 48 procent år 1946. Därefter faller den tillbaka till 45 procent 1950, och ökar svagt 1950-53. (Deras källor är Hoffmeyer (1960) Stabile priser og fuld beskæftigelse och S.A. Hansen (1974) Økonomisk vækst i Danmark band 2.) Hansen och Henriksen diskuterar Arbejds- og forligsnævnet (s 62-67). De konstaterar också att sedan 30-talets andra hälft hade idén om en starkare statlig reglering av löneutvecklingen vunnit mark bland ekonomerna, bl a Fr. Zeuthen i Nationaløkonomisk Tidsskrift 1944 och H.P. Gøtrik 1948. Gøtrik skrev "Når arbejderne ikke længre behøver at frygte arbejdsløshedens trussel, er der i og for sig inet, som tvinger fagforeningerne til at vise sig tilbageholdende i deres lønkrav, lige så lidt som arbejdsgiverne behøver at vise større betænkelighed med at imødekomme kravene." Thorkil Kristensen pekade på att löneuppgörelserna har konsekvenser för hela samhället och att regeringen, som kan ta politiskt ansvar, därför bör ingripa i dem. Erfarenheterna av Arbejds- og forligsnævnet kylde dock av arbetarrörelsens intresse för statlig styrning av lönebildningen (s 68). När den första avtalsrörelsen efter ockupationen ägde rum 1946 stod DSF för förbundsförhandlingar och kommunisternas styrka i facket syns enligt H och H i utfallen (s 70). Reallöneökningarna 1948-53 var enligt H och H inte så höga, men facken vann framsteg vad gällde sjuklön, semesterersättning, och (1952) tre veckor ledigt på sommaren (s 71).

De visar också kvartilernas andelar av de totala inkomsterna 1925, 1938, 1943 och 1950, utifrån skattedata (s 45). Där ser det ut som att inkomstojämlikheten -- t ex i form av kvartil 4:s andel som faller från 60 till 53 procent -- faller rätt kontinuerligt 1925-50. "Det kræver næppe større forklaring, at utligningsprocessen gjorde gode fremskridt i den nærmeste efterkrigstid, når man erindrer periodens markante opsving i lønkvoten som et udtryk for, at lønindkomsterne var øget stærkt i forhold til erhvervsindkomsterne." (s 45) Socialdemokratins program från 1945 Fremtidens Danmark spelade en viktig roll i efterkrigstidens debatt. Det hade börjat med en "socialiseringskommission" med partiet och facket 1944, och innehållet i programmet innebar en vänstersväng för partiet, som såg kommunisterna som svåra konkurrenter och trodde på en vänstersväng i befolkningen efter ockupationen. Denna uteblev, S förlorade valet 1945 och korrigerade till mitten i den ekonomiska politken (s 55). Idéerna om full sysselsättning i programmet var inspirerade av nya idéer från bl a Keynes och Myrdal. När Danmark gick med i NATO 1949 var man tvungna att öka försvarsutgifterna, som dubblades i reala tal 1949-50 (s 57)

Perioden 1953-72 har H och H som ett eget kapitel, "den sociale expansion". BNP-växten var hög framför allt fr o m 1958; före det under 50-talet var den okej men landet drogs fortfarande med underskott i bytesbalansen och regeringen ingrep flera gånger (1950, 1951, 1945, 1955 och 1957) för att strama åt och minska efterfrågan på utländsk valuta, alltså en stop-go-politik (s 117). 1953 stod det klart att jordbrukets förmåga att dra in den utländska valuta som behövdes var uttömd (s 117).

-- Tidigare inlägg om dansk löneutveckling.

Norge
Mark W. Leiserson betonar i sin bok om norska löneförhandlingar att  landets ekonomi i slutet av 40-talet, efter den tyska ockupationen, var i mycket svagt skick och att det rådde en nationell uppbyggnadsanda, där också LO omfattade löneåterhållsamheten. I bilden nedan ser vi residualerna från min regression där lönen 1910-2005 bestäms av inflationen, förändringen i arbetslösheten, och produktivitetsväxten.

Med mitt mått ser vi löneåterhållsamhet 1948-50 men en löneoffensiv 1951 och 1952. Detta stämmer rätt bra överens med Leisersons beskrivning, med en 30 procents devalvering oktober 1949 som orsakar en motreaktion med mer uppsluppen lönebildning under 50-talets första år. Bytesbalansen var dock mycket svag och LO rekommenderade också 1954 löneåterhållsamhet till sina förbund. 1954-55 grodde missnöjet bland gräsrötterna. Detta uttryckte sig bl a i en stor transport- och hamnarbetarstrejk som började i november 1954.

Löneandel i Norge 1946-1960 med data från SSB (1965) Nasjonalregnskap 1865-1960 (pdf)

Den "justerade" serien räknar in 65 procent av egenföretagarnas inkomster i löneandelen -- dvs den proportionella justeringen, se Kravis (1959)

Hans Otto Frøland (1992) analyserar norsk lönebildning som korporatistisk inkomstpolitik ledd av det socialdemokratiska partiet i en "organiserad kapitalism". Han arbetar med en indelning av sin period 1935-65 (då AP regerade hela tiden, säger han på s 197) i fem faser: (1) introduktionen av korporatistisk IP 1935-40, (2) konsolideringsfasen av "social contract bargaining" 1945-50, (3) "social contract bargaining under pressure" 1950-52, (4) misslyckad omvandlingspolicy 1952-55, och (5) SCB:s renässans 1955-65 (s 191f). Enligt Frøland var utmaningen för AP att exportsektorn var mycket liten i sysselsättningstermer, så inkomster från exportsektorn behövde användas för att finansiera modernisering av hemmamarknadssektorn där de flesta jobbade (198). De behövde röster från hemmamarknadssektorn, både arbetare och bönder. Den solidariska lönepolitiken innebar inflation eftersom hemmamarknadssektorn inte kunde öka produktiviteten i samma takt som k-sektorn (som satte lönemärket); därför som E. Bull pekade på var pris- och inkomstpolitik centrala i den norska organiserade kapitalismen (s 200). Frøland menar att den norska historiografin visat att regeringen var starkt inblandad i lönebildningen under 40-talets andra hälft, men typiskt har hävdat att regeringen inte var så inblandad under 50-talet och tidiga 60-talet (s 202). Han menar att forskare i allmänhet såväl som "the authors of the Norwegian model" (Mjøset m fl) omfamnat denna syn; så också Nils Elvander ("Inkomstpolitik i Norden", i Nielsen och Pedersen 1989, Forhandlingsøkonomi i Norden). Enligt Elvander förekom ingen inkomstpolitik i Norge på 50-talet utan den uppstod (igen) på 60-talet i form av uppmuntringar och snack, utan direkt intervention. På 70-talet blev regeringen enligt Elvander däremot en direkt deltagare i förhandlingarna. Frøland håller inte med om detta utan menar att AP-regeringen under hela perioden 1945-65 hade en (implicit?) central roll i lönebildningen. "Neither LO nor NAF kept the government outside the bargaining process, but regarded its presence as necessary." (203) Han har inga referenser för detta slående påstående. Han menar att AP, LO och NAF delade mål om långsiktig nationell ekonomisk utveckling och välfärdsarrangemang. Inga referenser här heller, trots att inte heller detta är ett intuitivt självklart påstående. Efter att ha presenterat de argumenten går han dock över till historisk empiri."LO shifted immediately towards a more moderate wage policy as soon as the Labour party entered office, and was inclined to pursue a wage policy of restraint throughout the 1930s. In its initial programe [sic] the government stated that profits should increase." (s 205) Inte heller här några referenser och inte heller förstås några data på faktisk löneutveckling; men för hela sektionen hänvisar Frøland i alla fall till sin doktorsavhandling, Korporativt kompromiss gjennom korporativ konsert (1992). För perioden 1945-50 hävdar han att arbetslösheten var låg och löneåterhållsamheten därför en utmaning; enligt de data jag har (F redovisar inte några) var arbetslösheten 1945-50 mellan 2.2 och 3.7 procent. Frølands beskrivning av perioden framstår för mig som extremt överdriven och förenklad; han hävdar som vi tidigare har sett att LO, NAF och AP hade samma preferenser för ekonomisk utveckling och välfärdsstaten (haha!), och menar nu också att LO och AP efter 1938 helt och hållet lyckades övertyga medlemmarna om att de skulle ta samhällsansvar -- något som torde omöjliggöra det gräsrotsmissnöje som Leiserson visar på och som uttryckte sig t ex i transport- och hamnarbetarstrejken 1954-55. Frøland överdriver också grovt statens förmåga att styra ekonomin; så skriver han t.ex. att "A government body, The Directorate of Profits, determined prices and profits up to 1954" (s 206) -- som om det någonsin funnits en statlig byrå som lyckats till 100 procent att bestämma prisutvecklingen och vinsternas omfattning (!), som om inte forskningen av Flanagan Ulman Soskice (1983) m fl visar hur många gånger som helst att stater förvisso försöker styra sådana saker olika mycket, men att det inte finns något 100 procent lyckat system. Han hävdar vidare också att staten löste collective action-problemet... (s 206) Facken hade på 30-talet varit skeptiska till löneåterhållsamhet eftersom de resulterande vinsterna kunde användas till utdelningar istället för investeringar; nu fixade regeringen så att det blev det sistnämnda.... Gatorna i Oslo flöt med mjölk och honung. LO:s lönepolitik hade enligt F tre komponenter: (1) idén om en löneram, utvecklad av Osloskolan av nationalekonomer på 30-talet och centrerad på en produktivitetsorienterad lönepolitik, (2) den solidariska lönepolitiken som svenska LO utvecklade 1937 och som norska LO lånade in 1938, och (3) subsidier på konsumentpriserna. (s 207f) Frøland pekar på att devalveringen 1949 ökade importpriserna och gjorde löneåterhållsamhet nödvändig; han menar att avtalet 1950 stod för detta. Dock gjorde regeringen två reformer under 1951 som förargade LO och NAF: man höjde momsen (för att finansiera ökade försvarsutgifter) vilket retade LO, och införde ett prisstopp vilket retade NAF (s 210). Detta gjorde avtalsrundan 1951 svårare, och LO och NAF var också oroliga för interna revolter om ännu ett återhållsamt avtal skulle skrivas. (s 210) F menar att det var den misslyckade förhandlingsrundan 1951 som ledde till skiftet i AP-regeringen (från Gerhardsen till Torp som statsminister). Torps regering var inte lika entusiastisk för social contract bargaining som Gerhardsens hade varit, och ville istället ha bipartistiska förhandlingar (s 211). Economic Cooperation Council dog ut när det inte var längre nödvändigt att öka SCB:s legitimitet. 1952-54 fördes förhandlingarna på förbundsnivå och relativt moderata avtal tecknades, men när priserna ökade kraftigt ändå ledde detta till revolt bland LO:s medlemmar (s 213). LO:s ledare ville 1952 och 53 ha subsidier från regeringen som kompensation; hösten 1954 var detta inte längre hållbart. Torpregeringens omvandling av lönebildningen misslyckades och 1955 kom Gerhardsen, "the leading protagonist of social contract bargaining", tillbaka som statsminister (s 213). 1955-65 ökade G-regeringen avtalens vikt för löneökningarna och minskade löneglidningens vikt, och 1962 skapade man Kontaktkommittén för att kompensera för att Economic Cooperation Council hade försvunnit. Löneförhandlingarna byggdes återigen på det sena 40-talets system: löneramen, den solidariska lönepolitiken, och subsidierna för att rädda konsumentpriserna (s 214). Löneåterhållsamheten tappade över tid stöd i LO-leden och under förhandlingsrundorna 1956 och 1961 tappade LO-ledarna kontrollen över sina medlemmar (s 216). I det sena 50-talet insåg LO-ledarna att löneåterhållsamheten gjorde att de tappade medlemmar, och deras benägenhet att ge efter för de som ville ha en mer offensiv lönepolitik -- F menar att denna grupp var identisk med de högavlönade inom LO -- ökade. Under första halvan av 60-talet ledde detta också LO-ledare som Konrad Nordahl att ifrågasätta den solidariska lönepolitiken (s 216). Den korporatisitska lönepolitiken fick aldrig samma stöd bland gräsrötterna 1955-65 som den hade haft i det sena 40-talet (s 216), vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den speciella återuppbyggnadssituationen som landet var i under 40-talets andra halva. I sina slutsatser sammanfattar F sin analys:

"It has been argued that the Labour government took the economic and sociopolitical structure as a starting point, and pursued a coherent policy mix in order to organise Norwegian capitalism. This policy mix reflected a desire to maintain a compromise  between labour and capital and an alliance between labour and agrarian interests. The government promoted the export enclave in terms of flexible adjustment and a constant factor share between wages and profits. It supported modernisation of the domestic sector in order to level out regional differences. Due to the desire for levelling out, this resulted in a type of inflation caused by the sheltered domestic sector. Thus, price- and incomes polciies became a hallmark of the Labour government's ambitions.
Both price and wage determinations were joined to a specific corporatist incomes policy -- labelled social contract bargaining." (s 217)

Fritz Hodne och Ola Honningdal Grytten (2002) säger i sin bok om Norges ekonomiska historia under 1900-talet inte så mycket om det tidiga 50-talet. De konstaterar att en korporatistisk pyramid och en förhandlingsekonomi skapades i slutet av 40-talet (s 191-4) med Det økonomiske samordningsrådet (skapat 1945, aktiv till 1950, avskaffat formellt 1954) i toppen. Och de konstaterar att devalveringen 1949 ledde till inflation. Men de diskuterar inte löneutvecklingen.

-- tidigare inlägg om norska historiska nationalräkenskaper.

Referenser

De Geer, Hans (1986) SAF i förhandlingar (Stockholm: Svenska Arbetsgivareföreningen)

Flanagan, Robert J. (1973) Wage Restraint (Berkeley, CA: University of California Press).

Flanagan, Robert J., Lloyd Ulman och David Soskice (1983)

Frøland, Hans Otto (1992) "Corporatism within organised capitalism Norwegian incomes policy 1935-1965" (pdf), Jahrbuch für Wirtschaftsgeschichte.
Hansen, Svend Aage och Ingrid Henriksen (1980) Dansk socialhistorie 7: Velfærdsstaten 1940-78 (København: Gyldendal).
Hodne, Fritz och Ola H. Grytten (2002) Norsk økonomi i det 20.e århundre (Oslo: Fagboksforlaget).
Johansen, HC (1987) The Danish Economy in the 20th Century (London och Sydney: Croom Helm).
Jonung, Lars och Eskil Wadensjö (1979) A Model of the Determination of Wages and Prices in Sweden, 1922-1971. Economy and History XXI:2, 104-113.
Leiserson, Mark W. (1959) Wages and Economic Control in Norway 1945-1957 (Harvard University Press).
Olsen, Erling (1962) Danmarks økonomiske historie siden 1750 (Studier fra Københavns Universiets Økonomiske Institut Nr. 3, G.E.C. Gads Forlag
Schön, Lennart (2000) En modern svensk ekonomisk historia (Stockholm: SNS).

Olof Larsson: Bortom neofunktionalismen

 ECJ-byggnaderna. Bild från Domstolens hemsida

Har EU-domstolen omvandlat den Europeiska Gemenskapen/Unionen till något annat än vad medlemsstaterna velat ha? Som vi har sett tidigare på bloggen så hävdar forskare som Fritz Scharpf och Martin Höpner att Domstolen har en marknadsliberal tendens som i kombination med svårigheterna att fatta proaktiva socialpolitiska beslut i EU gör att Unionen har en liberaliserande effekt på medlemsstaternas samhällsekonomier. Denna analys bygger på ett antagande om att Domstolen har ett mycket stort inflytande, ett antagande som är associerat med neofunktionalistiska integrationsforskare som Alec Stone Sweet. I detta gästinlägg framlägger Olof Larsson, doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet som forskar om EU-domstolens politik, sin syn på ”neofunktionalismens misstag” vad gäller förståelsen av huruvida EU-domstolen har omvandlat gemenskapen/unionen till något annat än vad medlemsstaterna velat ha.

---

Neofunktionalismens misstag

Under de senaste 20 åren har neofunktionalismen trätt fram som den dominerande teorin kring EU-domstolens plats och roll i den europeiska integrationen, väl sammanfattat av Erik Bengtsson här. Denna teoribildning grundar sig i idén att EU-domstolen förändrat EU till något radikalt annorlunda än vad medlemsstaterna och de regeringsrepresentanter som under åren skrivit under EU:s fördrag hade tänkt sig. Genom att konstitutionalisera EU:s fördrag har domstolen förändrat inte bara EU, den har också förvandlat sig själv – från en domstol som var tänkt att främst döma i tvister mellan länder, till en europeisk konstitutionsdomstol som undanröjer nationella lagar som står i vägen för den fortsatta europeiska integrationen. En grundläggande tes är att domstolen genomfört denna ”tysta revolution”(Weiler, 1994) mot medlemsstaternas vilja. Teorins främsta kritiker, Geoffrey Garrett, har dock menat att domstolen snarare rör sig mellan medlemsstaternas disparata viljor. EU-domstolen har dock inte frammanat ett nytt EU som stått i kontrast till ”Medlemsstaterna” som kollektivs vilja – istället har den på flera viktiga områden implementerat mäktiga medlemsstaters, så som Tysklands, preferenser, medan andra stater periodvis har varit EU-domstolens motståndare. Jag kommer här att argumentera för att ju mer historisk forskning som genomförs om EU-domstolens historia, desto sämre verkar neofunktionalismen stämma med verkligheten, och desto mer verkar Garretts teori, med alla dess brister och förenklingar, ha haft att tillföra till studiet av den europeiska integrationen.

Dagens neofunktionalistiska beskriving av integrationens historia grundar sig fortfarande till stor del på en del viktiga arbeten som gjordes under 80-talet och i början av 90-talet. Eric Stein (1981) studerade vilka positioner Kommissionen, Generaladvokaten och medlemsstaterna hade intagit i de elva viktigaste domarna som kom under 60- och 70-talet (Van Gend en Loos, Costa v. ENEL, Internationale Handelsgesellschaft, Defrenne v. Sabena, med flera). Stein kom fram till att domstolen sällan följde medlemsstaternas önskningar, utan snarare följde kommissionen. Han spekulerade i att Kommissionen kan tänkas användas som en vindflöjel av domstolen, för att känna av vart medlemsstaterna står i olika frågor, och hur långt man kan driva integrationen i känsliga frågor, utan att de unisont slår bakut.

Steins argument utvecklades av Joseph Weiler (1991, 1994), som satte in domstolens viktiga domar i ett större politiskt sammanhang. Han utvecklade ett begrepp som Stein redan hade använt, nämligen konstitutionaliserandet av fördragen. Genom att slå fast att fördrag och direktiv står över nationella lagar och regler (Costa v. ENEL), samt genom att slå fast att fördrag och direktiv (under vissa förutsättningar) har ”direkt effekt” (det vill säga ger medborgarna direkta rättigheter som de kan åberopa gentemot sin egna eller andra medlemsstater) hade domstolen förvandlat fördragen från internationella avtal till en ny konstitution. Weiler använde begreppet ”den tysta revolutionen” för att belysa hur detta skedde utan att någon makthavare egentligen förstod vad som försegick. När de väl gjorde det var det i stort sett försent, men medlemsstaterna reagerade ändå på det sätt de kunde. Weiler ser återinförandet av nationella veton inom EU:s beslutsfattande efter Luxemburgkompromissen 1966 som en reaktion på detta – när fördragen och EU:s andra akter blir mer bindande, blir det viktigare för medlemsstaterna att stärka sitt inflytande över hur dessa ser ut (genom att ge alla medlemsstater veto).

Dessa argument utvecklades än mer först av Anne-Marie Slaughter och Walter Mattli (Burley och Mattli, 1993), som också satte in dom in en tydligare neofunktionalistisk kontext, och senare av Alec-Stone Sweet m.fl. (Sandholtz och Stone-Sweet, 1998; Stone Sweet och Brunell, 2012; Stone Sweet, 2004), som expanderade det neofunktionalistiska temat och drog en koppling mellan djupare ekonomisk och juridisk integration. Ju mer handel som uppstår mellan medlemsstaterna, desto fler potentiella konflikter uppstår mellan olika aktörer på den framväxande gemensamma marknaden. Dessa konflikter tenderar att hamna i EU-domstolen, där Kommissionen och domstolen tillsammans kan fördjupa integrationen, vilket tenderar att innebära bortröjda handelshinder, vilket leder till mer handel, mer konflikter, mer fall i domstolen, och så vidare.

Garretts protest mot detta var kortfattat att alla dessa teorier underskattade medlemsstaternas betydelse. Självklart var domstolens domar viktiga, men ingen domstol lik EU-domstolen kan ignorera den lagstiftande och exekutiva makten i ett politiskt system, i det här fallet EU medlemsstaterna. Domstolen måste röra sig mellan motstridiga politiska block bland medlemsstaterna, men så längde den gör det är den mer eller mindre fri att bestämma vad som helst.

Idén att medlemsstaterna på så sätt skulle ha en inverkan på domstolen eller begränsa dess handlingsutrymme har dock varit kontroversiell för de flesta tänkare som rört sig inom den neofunktionalistiska skolan. Ett extremt exempel är Alec Stone-Sweet och Thomas Brunells reaktion (Stone Sweet och Brunell 2012) på en artikel av Carrubba, Gabel och Hankla (CGH) (2008), där CGH mer eller mindre försvarar Garretts gamla teser. Samtidigt som neofuntkionalismen har hanterat den här kritiken har den dock blivit allt mer motsägelsefull. Ett exempel är redan nämnt, nämligen idén att domstolen använder Kommissionen som en vindflöjel för medlemsstaternas intressen. Vad har domstolen för intresse i det? Medlemsstaternas intressen speler ju tydligen ingen roll, varför söker domstolen information om dem via kommissionen? Och varför är det så kontroversiellt att domstolen skulle lyssna på medlemsstaterna direkt, om den nu gör det via kommissionen?

Än märkligare blir det när Poiares Maduros (1998) tes om ”majoritarian activism” skall införlivas i det neofunktionalistiska paradigment (neofunktionalister som Stone-Sweet med flera refererar ofta gillande till Maduro). Enligt Maduro så har EU-domstolen, till skillnad från t.ex. amerikanska Högsta Domstolen, inte sysslat med vad som brukar kallas ”kontramajoritär aktivism”, det vill säga när en domstol tolkar lagen och förändrar samhället i motsättning mot folkmajoritetens vilja. Istället har EU-domstolen, som främst sysslar med ekonomiska frågor, på EU-nivå implementerat det system eller en uppsättning regler för handel med mera som bäst speglar det som råder i de flesta medlemsstater. Trots de uppenbara likheterna som finns mellan detta och Garretts argument, så refererar man ofta gillande till Maduro, samtidigt som man är extremt kritisk till Garrett eller någon annan som hävdar att medlemsstaterna nog trots allt satt gränserna även för den juridiska integrationen. EU-domstolen lyssnar alltså absolut inte på medlemsstaterna, i alla fall inte direkt. Den använder dock Kommissionen för att ta reda på vad medlemsstaterna tycker, vartefter den (som av en händelse) implementerar regleringar och system som passar med majoriteten av medlemsstaternas.

Problemet för neofunktionalsimen är dock inte bara att den likt ett döende Kuhnianskt paradigm har börjat tappa sin interna koherens. Det är nämligen också så att ju mer forskning som görs om den politiska historien kring EU-domstolen, desto sämre stämmer den neofunktionalistiska bilden överrens med verkligheten.

Låt oss gå tillbaka till början. En ofta återberättad ”sanning” är att EU-domstolen har förvandlat både EU och säg självt till något annat än vad som var tänkt. EU-domstolen var tänkt att döma i konflikter mellan medlemsstater, och inte förvandla sig självt till någon sorts Europeisk variant av amerikanska Högsta domstolen, brukar det heta. I själva verket är det inte så enkelt, bitvis var det faktiskt precis tvärt om. När ett antal representanter för olika europeiska regeringar träffades för att förhandla fram EU:s ursprung, Kol och Stål-Gemenskapen, var det nämligen precis detta som flera utav dem hade i åtanke. Den danske historikern Morten Rasmussen (2011) skriver i ett paper om hur den tyska delegationen vid förhandlingarna kring Parisfördraget (grunden till Kol- och stål-gemenskapen) argumenterade för att den nya domstolen skulle skapas gott kunde modelleras efter den amerikanska Högsta Domstolen. Delegationen leddes av Walter Hallstein, senare Kommissionens förste ordförande, som flankerades av Carl Friedrich Ophüls och Walter Much (som vi skall återkomma till senare). Hallstein försökte övertyga Monnet om vikten den amerikanska Högsta Domstolen hade spelat under den amerikanske integrationen av USA, samt om hur en europeisk domstol av samma snitt skulle kunna göra det samma för Europa. Monnet ville dock befatta sig med detta, då han och den franska delegationen representerade en allmän fransk aversion mot ‘a gouvernment de juges’. Generellt finns det en skepsis mot att ge ovalda domare allt för mycket makt, för Monnet handlade det konkret om att han misstänkte att en domstol skulle kunna inkräkta på Kommissionens / Höga Myndighetens mandat, vilket han själv såg som nyckeln för en framskridande integration. Men även om tyskarna fick ge sig på flera puntker angående hur domstolen skulle komma att se ut, så fick ändå fransmännen att ge med sig på en punkt. Tyskarna hade i korrespondens med amerikanska vänner och politiska kollegor fått lära sig att en nyckelfaktor i den amerikanska Högsta domstolens förmåga att förändra den amerikanska politiken, stärka sin egen ställninga samt den federala makten var att ge privatpersoner tillgång till domstolen. Den europeiska varianten på detta blev förhandsavgörandeproceduren. Denna tänker jag inte redogöra för här, då den viktigaste poängen är att i princip samtliga viktiga domar från EU-domstolen har varit en del av just denna procedur, där privata aktörer har mött antingen varandra eller stater i domstolen. De första (framgångsrika) neofunktionalisterna var alltså inte personer så som Jean Monnet, utan den tyska regeringen. Monnet är allmänt överskattad som ”Europas fader”, och här ser vi ännu ett exempel på hur den framgångsrika strategin för mer integration är en helt annan än den han förfäktade. Men viktigare för den här debatten är att vi redan här ser hur relationen mellan regeringar och domstol är betydligt tätare och mer komplicerad än vad neofunktionalisterna har velat kännas vid.

Vi stegar vidare genom historien, och landar i 60-talet. EU-domstolen kommer nu med sin mest kända dom, Van Gend en Loos, där principen om ”direkt effekt” slås fast. Weiler teoretiserade här som sagt om att den så kallade ”Luxemburgkompromissen” (där varje medlemsstat åter fick ett veto över beslut inom EU) var en reaktion från medlemstaterna mot EU-domstolens fördjupande av integrationen. Problemet här är dock att Luxemburgkompromissen var just en kompromiss – det var i princip bara Frankrike som ville återinföra veto:t, och länder som Tyskland var emot det. Luxemburgkompromissen kan således inte ses som någon sorts signal om vad ”medlemsstaterna” som kollektiv tyckte om Van Gend en Loos eller domstolens domar generellt, eftersom det mestadels var något Frankrike tvingade på de övriga. Men protesterade inte medlemsstaterna unisont mot domstolens domar i domstolen? Det är sant att det var det Stein visade, och mången akademiker har grubblat över frågan varför medlemsstaterna inte reagerade starkare utanför domstolen (skrev om fördragen eller något liknande), när de nu protesterade så mycket inne i själva domstolen. Själv satte jag därför frukostkaffet i halsen när jag i Billy Davies avhandling (2007, senare bok 2013) kunde läsa om hur Tysklands protest mot direkt effekt i Van Gend en Loos i själva verket inte alls speglade regeringens position, utan blott var vad en undanskuffad tjänsteman på tyska UD hade att säga om fallet. Scenen i Davies avhandling där tyske statssekreteraren Karl Carstens (som vitidgare mötte vid förhandlingarna av Parisfördraget), en nära allierad till kansler Adenauer, får redo på vad som har skickats till domstolen är därmed stor akademisk komik:

Two months after [van Gend], the legal section of the Foreign Office wrote a summary to the State Secretary, the ardently pro-integration Karl Carstens, explaining the rejection of Direct Effect adopted in the government statement and the fact that the ECJ had entirely ignored this opinion. Carstens response to this was furious. He described the submission as riddled with errors, and the overall opinion given as far from watertight, since the implications of Direct Effect was still “highly controversial” amongst academic circles, which was indeed the case at this point in time. Indeed, Carstens pointed out that he himself agreed with the principle of Direct Effect and regarded the actions of the legal section, and all those involved in the submission as “extremely politically unseemly”. He demanded that this opinion be made clear in writing to [ekonomiministeriet] and that from that point forward, that he be involved in any submissions to the ECJ.

Vidare kan vi i Davies avhandling läsa om hur den tyska regeringen inte alls unison var motståndare till andra kända fall som Costa v. ENEL, utan snarare var splittrad. Ekonomiska fördelar med en mer bitkraftig EG-rätt som fundament för den gemensamma marknaden (vilken tyskarna höll kär) vägdes visserligen mot vissa bryderier kring medlemsstaternas suveränitet. Men det var dock inte sin egna man var oroad över, utan Storbritanniens. Storbritannien var på denna tiden på väg in i EG, något tyskland välkomnade då man gärna såg en ny stor medlemsstat som förespråkade europeisk frihandeln och en mer djupgående gemensam marknad som motvikt mot de mer skeptiska Fransmännen. Den oroa som fanns kring Costa v. ENEL handlade därmed främst om vad britterna skulle komma att tycka om domen.

På den här vägen fortsätter historien. Carl-Friedrich Ophüls som nämndes tidigare använder i en artikel som föregår van Gend en Loos ett språk som ligger mycket nära det EU-domstolen kommer att använda när han skall förklara vad det är medlemsstaterna har förhandlat fram. Den som är bekant med Van Gend och Costa känner säkerligen igen ett och annat:

In an article published a few days before the ECSC Treaty came into force, Ophüls highlighted the innovative nature of the community, which held its own sovereignty independently and autonomously from its constituent Member States. He stressed that the new community represented much more than the result of a simple international agreement, and instead fused certain national sovereign rights into a new form of supranational governance, which represented the most practical means of fulfilling the goal of a politically united Europe. (Davies 2007)

Detta är bara ett av många exempel på hur dessa frågor debateras inom både tysk akademi och press, vilket gör det märkligt att prata om en “tyst” revolution. Walter Much, den tredje i den tyska trion vid förhandlingarna till Parisfördraget, bir senare chef för Kommissionens juridiska avdelning – det vill säga just den del som deltar i förhandlingarna vid domstolen, och som Stein menade att EU-domstolen tenderade att följa. Much var även en han en varm vän av det Europeiska samarbetet. Under kriget hade han stridit i den tyska armén, men mot slutet suttit i fångläger. Där upptäcks han av Jean Monnet, som gör honom till en del av sin krets av unga, integrationsvänliga byråkrater, vilka är med och bygger upp det europeiska samarbetet. Much kommer också som chef för den juridiska avdelningen på Kommissionen, det vill säga dom som sköter kontatkerna med domstolen, att anamma en mycket specifik strategi för att främja den europeiska integrationen, där ett utav de grundläggande budorden är just att Kommissionen och domstolen måste vara känsliga för medlemsstaternas preferenser. Går man fram för fort och för hårt riskerar man ett bakslag, vilket man så klart vill undvika.

På 80-talet blir det dominerande projektet inom EG efter enhetsakten att ”complete the single market”. EU-domstolen kommer här att spela en viktig roll med domar så som Cassis de Dijon, där man anammar principen om ”mutual recognition”, vilket tidigare Kommissionen förfäktat, som kommer att bli en utav grundbultarna för detta slutförande. Även denna dom är kontroversiell, men återigen är det inte så att domstolen på något sätt kör över ”medlemsstaterna”. Den som skrivit bäst om det komplexa samspelet mellan stater, Kommissionen och domstolen är Alter (se Eriks sammanfattning). På 90-talet tar domstolen ett utav sina få steg tillbaka (Keck), och väljar att hålla igen på integrationen även när man tilldelas ett ypperligt tillfälle att expandera principen om direkt effekt (Faccini Dori). På 2000-talet blir utstationering och rätten att tillhandahålla tjänster ett kontroversiellt ämne för domstolen, bland annat i Laval. Här är dock domstolen verkligen mitt emellan två block av medlemsstater – halva Europa deltar i domstolen och stödjer i Laval Sveriges linje, den andra halvan Lettlands. Den nyliberala agenda som beskrivits av flera författare så som Scharpf, Schäfer m. fl är också i allra högsta grad stöd av en stark koalition medlemsstater, med det liberala Storbrittanien i spetsen. Tysklands domare har till och med uttryckligen beskrivit hur domstolen balanserar olika fraktioner av medlemsstater.

Är då kontentan av detta att allt neofunktionalisterna har sagt är fel? Självklart inte, men den märkliga och i många stycken motsägelsefulla aversionen mot idén att medlemsstaterna har ett viktigt inflytande i domstolen måste överges. Processen mot allt djupare Europeisk integration är inte ödesbestämd eller automatisk, och inte heller något EU-domstolen kan driva själv eller i allians med transationella juridiska nätverk eller multinationella företag. Eller ja, det är i alla fall inget som den har gjort hitills genom EU:s historia. Det är ingen särskilt lång färdsträcka från Bryssel, Bonn/Berlin eller Paris till Luxemburg, och ju mer historisk forskning som görs, desto mer sammanbindna verkar regeringspolitik och domstolspolitik genom EU:s historia ha varit, och desto oftare verkar denna sträcka ha korsats.

PS. Även i konkret mening. När medlemsstaterna började reagera mot domstolens domar under 60-talet åkte t.ex. den tyske generaladvokaten till Bonn och hade ett möte med Kanslern, för att diskutera och försvara vad det egentligen var som försigick i Luxembourg (Fritz 2013).

Referenser

Burley, A.-M., & Mattli, W. (1993). Europe before the Court: A Political Theory of Legal Integration. International Organization, 47(1), 41–76.

Carrubba, C. J., Gabel, M., och Hankla, C. (2008). Judicial Behavior under Political Constraints: Evidence from the European Court of Justice. American Political Science Review, 102(04), 435. doi:10.1017/S0003055408080350

Fritz, Vera - The ECJ and the negotiations of the Luxembourg protocol: An example of judge lobbying Paper presented at the thirteenth biennial EUSA conference in Baltimore, May 2013

Poiares Maduro, M. (1998). We, the court: the european court of justice and the european economic constitution : a critical reading of article 30 of the EC Treaty. Oxford: Hart Publishing.

Rasmussen, M. (2011). Exploring the secret history of the legal service of the European Executives. EUSA conference in Boston, 3-5 March 2011.

Sandholtz, W., & Stone-Sweet, A. (1998). European integration and supranational governance. Oxford University Press. 

Stein, E. (1981). Lawyers, Judges, and the Making of a Transnational Constitution. The American Journal of International Law, 75(1), 1–27. doi:10.2307/2201413

Stone Sweet, A. (2004). The Judicial Construction of Europe. Oxford University Press, USA.

Stone Sweet, A., & Brunell, T. (2012). The European Court of Justice, State Noncompliance, and the Politics of Override. American Political Science Review, 106(01), 204–213. doi:10.1017/S0003055412000019

Weiler, J. H. H. (1991). The Transformation of Europe. The Yale Law Journal, 100(8), 2403–2483. doi:10.2307/796898

Weiler, J. H. H. (1994). A Quiet Revolution The European Court of Justice and its Interlocutors. Comparative Political Studies, 26(4), 510–534. doi:10.1177/0010414094026004006