Ett bra Iversen-citat om kapitalism och demokrati, apropå Streecks NLR-essä

Wolfgang Streecks relevanta och långa essä från det senaste numret av New Left Review, "The Crises of Democratic Capitalism", ska översättas till svenska, och diskussionerna om den påminner mig om ett episkt citat från den kvantitative Harvard-statsvetaren Torben Iversen. Citatet kommer från inledningen till Iversens kapitel i Oxford Handbook of Political Economy, och sätter fingret på den centrala teoretiska fråga som ligger bakom Streecks nutidshistoriska diskussion: hur kan kapitalismen och demokratin, med spänningen mellan kapitalismens ojämlikhet och demokratins nominella jämlikhet, förenas? Och det är så oerhört elegant och effektivt skrivet; hur ska man börja en essä om inte så här:

"A question permeates much comparative political economy from the classics to
contemporary scholarship: how it is possible to combine capitalism with democracy?
The former produces stark inequalities in the distribution of property and income,
while the latter divides power in a manner that is in principle egalitarian (one person, one vote). So why don’t the poor soak the rich? And if they do, how can capitalism be a viable as an economic system?"

Föredömligt.

---
Iversens essä finns att läsa här, som pdf.

Den konservative FT-kolumnisten Christopher Caldwell, vars bok om multikulturalism i Europa Perry Anderson har hyllat, hyllar i sin tur Streecks NLR-essä:

"The most powerful description of what has gone wrong in western societies was recently laid out by the German sociologist Wolfgang Streeck in the New Left Review.

He argues that full employment policies of the golden age of social democracy caused the voting public’s measures of the proper allocation of resources to diverge widely from market measures. Meeting both measures required more resources than governments could get their hands on. They filled the gap through various tricks: inflation, deficit financing, deregulated private credit and now the public commandeering of private resources for bail-out programmes.

Every effort to fix our current economic ills runs into the problems Prof Streeck lays out. Is a bail-out regime, or an austerity regime, compatible with democracy? The last prominent leader before Mario Monti, Italy’s new prime minister, to exercise power as an appointed senator was Augusto Pinochet. Is Keynesian stimulus compatible with democracy? The scandals in the US over the Obama administration’s subsidies to green-energy giants have been exacerbated by the question of whether there are products that a government can require its citizens to buy – an issue that the administration’s health plan has brought before the Supreme Court.

/.../ The present crises – of inequality, growth, debt and currencies – demand a degree of economic predictability that liberal democracy is having trouble providing."

Caldwell, "The protests failed but capitalism is still in the dock", FT 18 november 2011

Vad betyder "europakten"?

"the Dutch and the Austrians will not be persuaded any time soon to merge their tax structures and authorities with those of Greece and Italy. Nor does anyone expect them to adopt common benefit levels or health systems. “Fiscal union” means common rules for budgetary discipline across the eurozone.

Formal constraints on state budgets have been adopted widely. The modern debate began with the Gramm-Rudman-Hollings Act, which Congress approved in 1985. The legislation required that the US federal budget be balanced annually, and imposed automatic expenditure cuts if this aspiration was not fulfilled. The Act had no effect on the behaviour of the US government/.../

Britain and the US lead the world in accountancy, both conscientious and creative. They have an independent judiciary, honest statistical services and relatively honest politicians. But they have been unable to enforce self-imposed rules of budgetary discipline. We are now asked to believe that countries with weaker political structures will reliably implement budgetary disciplines imposed from outside. /.../

rules for imposing budgetary discipline across the EU already exist. The Maastricht criteria require that member states must hold deficits below 3 per cent of GDP and borrowings below 60 per cent of national income. At my last count, this requirement was met in three states among the eurozone’s 17 members – Estonia, Finland and Luxembourg. The sanctions permitted by the treaties have never been enforced and you would have been naive to have imagined otherwise."

John Kay, "Taverna talk of fiscal union will remain just that", FT 14 dec

"the failure of the eurozone’s leaders to devise a credible remedy for the ills of the currency union. They propose, instead, to tighten the screws on fiscal deviants. It may feel good. But it will not work."

Martin Wolf, "A disastrous failure at the summit", FT 13 dec

"What was supposedly agreed in Europe on Friday just ain’t gonna happen."

Paul Murphy, "Fines all around", FT Alphaville 12 dec


Rachman inte imponerad av europakten eller dess betydelse:

"The only relevance that last week’s debate had to the financial crisis is that investors were hoping that the announcement of a “fiscal compact” – involving much tougher supervision of national budgets in the future – might provide cover for the European Central Bank to buy Italian and Spanish bonds until the crack of doom, or at least until more private investors could be persuaded back into the market. "

Gideon Rachman, "The summit will prove a footnote", FT 12 dec

förhindrar europakten keynesiansk politik? Oenighet:

"Mr O’Rourke claims that:

[T]he version [of the “fiscal stability union”] on offer would constitutionalize pro-cyclical adjustment in recession-hit countries, with no countervailing measures to boost demand elsewhere in the eurozone.

Now, a debt brake of the Swiss or German type is supposed to ensure a balanced fiscal policy: expansionary in downturns and (more importantly) contractionary during boom times. In other words, fiscal policy should be neutral on average. Such a debt brake is the attempted constitutionalisation of automatic-stabiliser Keynesianism."

http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/12/fiscal-policy-0

http://www.dagensarena.se/debatt/jonas-sjostedt-%E2%80%9Deuropakten-ingen-losning-pa-krisen%E2%80%9D/

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article14074641.ab

---
Uppdatering 19 januari 2012
Martin Feldstein, professor i nationalekonomi vid Harvard och tidigare chefsekonom för president Reagan, är inte imponerad av europakten, så som dess utformning diskuteras:

"The European Union’s summit in Brussels in early December was intended to prevent such debt accumulation in the future. The heads of member states’ governments agreed in principle to limit future fiscal deficits by seeking constitutional changes in their countries that would ensure balanced budgets. Specifically, they agreed to cap annual “structural” budget deficits at 0.5% of GDP, with penalties imposed on countries whose total fiscal deficits exceeded 3% of GDP – a limit that would include both structural and cyclical deficits, thus effectively limiting cyclical deficits to 3% of GDP.

Negotiators are now working out the details ahead of another meeting of EU government leaders at the end of January, which is supposed to produce specific language and rules for member states to adopt. An important part of the deficit agreement in December is that member states may run cyclical deficits that exceed 0.5% of GDP – an important tool for offsetting declines in demand. And it is unclear whether the penalties for total deficits that exceed 3% of GDP would be painful enough for countries to sacrifice greater countercyclical fiscal stimulus.

The most frightening recent development is a formal complaint by the European Central Bank that the proposed rules are not tough enough. Jorg Asmussen, a key member of the ECB’s executive board, wrote to the negotiators that countries should be allowed to exceed the 0.5%-of-GDP limit for deficits only in times of “natural catastrophes and serious emergency situations” outside the control of governments.

If this language were adopted, it would eliminate automatic cyclical fiscal adjustments, which could easily lead to a downward spiral of demand and a serious depression. If, for example, conditions in the rest of the world caused a decline in demand for French exports, output and employment in France would fall. That would reduce tax revenue and increase transfer payments, easily pushing the fiscal deficit over 0.5% of GDP.

If France must remove that cyclical deficit, it would have to raise taxes and cut spending. That would reduce demand even more, causing a further fall in revenue and a further increase in transfers – and thus a bigger fiscal deficit and calls for further fiscal tightening. It is not clear what would end this downward spiral of fiscal tightening and falling activity.

If implemented, this proposal could produce very high unemployment rates and no route to recovery – in short, a depression. In practice, the policy might be violated, just as the old Stability and Growth Pact was abandoned when France and Germany defied its rules and faced no penalties.

It would be much smarter to focus on the difference between cyclical and structural deficits, and to allow deficits that result from automatic stabilizers. The ECB should be the arbiter of that distinction, publishing estimates of cyclical and structural deficits. That analysis should also recognize the distinction between real (inflation-adjusted) deficits and the nominal deficit increase that would result if higher inflation caused sovereign borrowing costs to rise.

Italy, Spain, and France all have deficits that exceed 3% of GDP. But these are not structural deficits, and financial markets would be better informed and reassured if the ECB indicated the size of the real structural deficits and showed that they are now declining. For investors, that is the essential feature of fiscal solvency."

Feldstein, "How to Create a Depression", Project Syndicate 16 januari

Uppdatering 10 april
Martin Feldstein, "Europe Needs the Bond Vigilantes", Wall Street Journal 9 april

Uppdatering 17 april
C.O. skriver om eurokrisens orsaker och lösningar på Free Exchange-bloggen. Som tidigare konstaterats så var det knappast dålig budgetdisciplin som utlöst eurokrisen utan imbalanser i handel från åren före 2008 förutsäger vilka länder (PIIGS) som hamnat i djupast kris, mycket bättre än vad ländernas budgetpositioner gjort. Framför allt så hade Irland och Spanien "starka statsfinanser" före krisen startade. C.O. vill nu komplicera denna conventional wisdom om krisens orsaker, och återigen föra in budgetbalanserna i ekvationen, om än inte på det simplistiska sätt som Anders Borgismen gör det på. C.O. pekar på att penningpolitiken förlorat (mycket av) sin stabiliserande kraft i eurozonen och att den fiskala politiken därför är ännu viktigare nu; därför måste boomländer ha mycket stora budgetöverskott i eurozonen, och länder som går trögt föra mycket stora underskott. Så även om Tyskland, vars ekonomi gick trögt, hade budgetunderskott i början av 00-talet och Spanien och Irland, vars ekonomier boomade, hade budgetöverskott, så borde Tysklands underskott ha varit ännu större och Spaniens och Irlands överskott ännu större.

"we have a somewhat paradoxical situation here: Ireland and Spain, while living up to the rules of the Stability and Growth Pact, were not fiscally prudent considering the macroeconomics of a currency union, whereas Germany, by violating the deficit limits, did what good economics would prescribe. (Sadly, it seems to have forgotten this lesson.) Two conclusions follow: first, the Stability and Growth Pact was utterly inappropriate for such a monetary union; second, this crisis is also about fiscal policy, even in Spain and Ireland." 

C.O., "Be like Germany, sort of", Free Exchange 16 april

Och Lisa Pollack på FT Alphaville skriver om europaktens första statistik-release ("Alert Mechanism Report" på europaktspråk).
Pollack, "Return of the Stability and Growth Pact", 16 april

Uppdatering 24 april
Att fundera på: vilka är problemen i den nuvarande krisen, vilka är potentiella problem i kommande eurozonskriser, och vilka är då lösningarna? Om problemet är dålig fiskal disciplin är europakten med starka sanktioner som de facto genomförs, förstås en bra idé. Men som vi ser idag så är eurozonen i en kombination av statsskuldskris (utlöst av en kombination av alltför bank-generös politik, och dålig fiskal disciplin, och dålig tillväxt) och finanskris. Den finansiella sidan av krisen - contagion etc - gör europakten ju ingenting åt. Wolfgang Münchau skriver i FT idag om ett potentiellt lösningspaket för eurozonens problem, och betonar vikten av mer koordinerad finansiell sektor och finansiell reglering. Münchau:

"A consensus has gradually emerged among experts about the first necessary step to solve the eurozone crisis: a eurozone-wide system of banking resolution, prudential supervision and deposit insurance. The idea is essentially to take the nation state out of banking and to make the eurozone – or the European Union – responsible for everything. The notion of, say, a Spanish bank would cease to exist.

It is in many respects a very obvious solution to a big part of the crisis – the weakness of eurozone banks and their toxic relationship with national governments. The eurozone still needs solutions to its diverging competitiveness and low growth. But this would be an impressive start.

Economically, it is obvious that a monetary union requires an integrated banking sector. It can otherwise not handle a banking crisis. With such a system in place, it becomes possible for the central regulator to force banks to take losses or fire incompetent directors. It could take equity stakes in banks, force banks to merge, close them or fully nationalise them.

A centralised banking resolution and supervision system is probably only the bare minimum of an economic infrastructure that a monetary union needs. /.../

I am hearing from several advocates of this proposal the view that it would be politically less problematic than a eurozone bond. I disagree. First of all, it would still be costly. A proper resolution authority would require access to some €1tn in funds. This would presumably have to be funded by a debt security, which for all intents and purposes constitutes a eurozone bond. They may call it a financial stability bond, or whatever, but who cares? If you think that a joint and several debt security is unacceptable in principle, then surely so is this proposal.

Also, would Germany, above all member states, really accept such a transfer of power? Would the Germans really like a system where their friendly European regulator shut their neighbourhood Landesbank?"

Münchau, "The sadly unpalatable solution for the eurozone", FT 22 april

se också:
Robert Zoellick, "Europe is distracted by endless firewall talk", FT 16 april
Valentijn van Nieuwenhuijzen, "Don’t let Spain detract from Portugal", FT 16 april
Rogoff:

"Economists have long understood that significant labour mobility is not nearly enough, A sustainable currency union requires other country-like features including a centralised fiscal authority that has as at least as much power to collect taxes as the constituent states. A central financial regulator is also essential, at least absent an adequate global regulator. And the centre cannot be endowed with so much power without the legitimacy that can only come from political union. Currency union without political union is an unstable halfway house. /.../

The real lesson of the euro’s grand experiment is that, given the weak state of global governance, the optimal single currency area is probably still a country, at least when two or more large countries are involved."

Kenneth Rogoff, "A euro parable", FT 23 april

Simon Wren-Lewis om hur ECB kan föra en politik som är stand in för eurobonds, när nu tyskarna blockerar införandet av eurobonds:

"At present austerity in non-Germany is being driven by each country’s bond market. If the Eurozone really was one country, which issued Eurozone debt, this would not be happening. Just as savers are happy to buy UK or US debt, they would happily buy Euro debt. (No one buying UK debt is too worried about the widening North-South divide in the UK!) The Euro is highly unlikely to default on its debt because the ECB can print Euros.

Germany has ruled out Eurobonds, so are we back to our previous problem? No, because the ECB can act as if they existed, by (indirectly) buying national governments debt when the market will not. As Jonathan Portes notes, this is why the crisis appeared to go away over the last few months. Buyers of non-German debt are worried about default, and the ECB can rule out default by being the buyer of last resort (through proxies if necessary: for the wisdom or otherwise of this indirect approach, see here and here). The reasons why it chooses to do this in what appears to be an erratic and unpredictable way were discussed by Fred Bergsten and Jacob Kirkegaard at VoxEU, and I commented on this here. While this might have been appropriate for some countries a year or two ago, the strategy is now doing significant harm. My own view (and more important others) is that the ECB is too concerned about moral hazard, and not concerned enough about the impact of austerity on non-German output, with the result that we are seeing much more austerity than is necessary. The ECB could still exercise fiscal discipline by varying the rate at which it capped the interest rate on non-German debt. This could be done on a country by country basis, and perhaps should be (see here and here).

Instead the ECB appears to be using market sentiment as an index of national fiscal discipline. This puts national governments in an impossible position (see, for example, this from John McHale)."

Wren-Lewis, "The Eurozone as One Country", 19 april

FT rapporterar att det finns en del oro om att Hollande, SPD med flera uttalar sig för att europakten ska förhandlas om, medan ratificeringsprocessen av den pakt som utformats pågår, och t ex Irland är på väg till sin folkomröstning om pakten i sin nuvarande form den 31 maj.
Quentin Peel och Jamie Smyth, "Germany fears French threat to EU fiscal pact", FT 23 april

Hollande har sagt att ett Frankrike under hans styre inte skulle skriva under pakten utan revision. Men -- och att retoriken är yvigare och grandiosare än praktiken verkar vara typiskt Hollande -- hans stabschef säger i en intervju med FT att i praktiken så skulle Hollande nöja sig med ett appendix om tillväxt. Hugh Carnegy på FT skriver att Hollandes tillväxt-pakt skulle omfatta fyra delar:

"the creation of commonly issued eurobonds 'not for the mutualisation of debt but to finance' infrastructure, industrial investment and employment; additional financing of investment by the European Investment Bank, the bloc’s long-term lending arm; the imposition of a financial transaction tax by those EU member states willing to use it to find development projects; and the more efficient use of EU structural or regional development funds."

Det är också intressant att Hollande lyfter frågan om ECB:s politik, något som är väldigt komplicerat att göra med tanke på att ECB:s uppdrag är definierat i Maastricht-fördraget och väldigt svårt att ändra, plus att det förstås är den heligaste av heliga kor för många tyska politiker.

"'It is a very delicate subject,' Mr Sapin said. '[Mr Hollande] never has and is not calling into question the independence of the ECB. He is not calling for a modification of the [ECB’s founding] treaty. What he says is that the ECB must take into account this issue of growth in Europe – it has already done so and it should do more.'"

Hugh Carnegy, "Germany must accept growth pact says Hollande", FT 25 april
Hugh Carnegy, "Hollande seeks wider EU fiscal pact", FT 24 april

Uppdatering 4 juni

"What I believe is clear is the overall vision that the Treaty represents. It sees the essential problem with the Eurozone as being public sector indulgence. This is a profound misreading of what happened before the recession. By far the bigger problem for most periphery countries was private sector indulgence fuelled by cheap borrowing. In Ireland, and now in Spain, this transforms itself into a public sector problem because banks are bailed out."

Simon Wren-Lewis, "What if Ireland voted no to the Treaty", 29 maj

Många olika sorters utbildning kan vara bra för att förstå ekonomin

"Gillian Tett, the FT’s US managing editor, with her PhD in anthropology, understood the origins of the 2007-08 crisis by watching the markets and interviewing the participants. "

John Kay, "Horses for courses: picking market models", FT 6 december

---
se också Peter Lauria, "The Most Powerful Woman in Newspapers?", Daily Beast maj 2010

Minimilöner, industrialisering och multipla jämvikter

"Big Push models suggest that local product demand can create multiple labor market equilibria: one featuring high wages, formalization, and high demand and one with low wages, informality, and low demand. I demonstrate that minimum wages may coordinate development at the high wage equilibrium.

/.../ formal employment increases and informal employment decreases in response to the minimum wage. Local product demand also increases, and this formalization occurs only in the non-tradable, industrializable industries"

Jeremy Magruder (UC Berkeley), "Can Minimum Wages Cause a Big Push? Evidence
from Indonesia", paper 23 september 2011

via Chris Blattman, 17 nov

Eurokrisen, uppdatering inför den 9 december

"the people who bullied Europe into adopting a common currency, the people who are bullying both Europe and the United States into austerity — aren’t technocrats. They are, instead, deeply impractical romantics."
Paul Krugman, NYT 20 nov

Den 9 december är det toppmöte igen så det kan vara lönt med ett försök till sammanfattning av vad som hänt sedan sist.

"Mr. González-Páramo even accused investors of cynical self-interest when they pleaded for a European version of quantitative easing, the use of large purchases of securities to encourage economic growth.

“Market participants that call for the E.C.B. to play this role may care only about the nominal value of their assets and the need to avoid losses,” he said in Oxford.

To outsiders, it may seem that the E.C.B., based in Frankfurt and steeped in the conservative culture of the Bundesbank, would rather let the euro go up in smoke than compromise its principles. But policy makers do not see the choice in those terms.

To them, the best way to address the crisis is to stick to principles, the most important of which is preserving price stability. That is set out in the first sentence of the statute that defines the E.C.B.’s tasks. “The primary objective” of the European system of central banks “shall be to maintain price stability,” the statute reads. "
NYT, 25 nov
http://www.nytimes.com/2011/11/26/business/global/as-crisis-deepens-ecb-stands-firm.html

"the situation in Europe is dire, and two issues crossing my desk this afternoon only add to my angst. First, Karl Smith at Modeled Behavior sees that the ECB is losing all control of monetary policy /.../
Very, very scary - remember that the ECB is the last great hope. But it can't be effective if the European banking system collapses, which looks more likely each day. A signal that the related rush to cash is severe is that the ECB is no longer able to fully sterilize its asset purchases. Stories at the Wall Street Journal and the Financial Times. Recognize the risk that even when the ECB switches to quantitative easing, the resulting cash just sits unused in bank reserves. Sound familiar? Europe has liquidity trap written all over it.

A second point comes from Edward Harrison, who spots a story which claims France and Germany are looking to impose a strict zero (!) percent budget deficit target by 2016."
Tim Duy 29 nov
http://economistsview.typepad.com/timduy/2011/11/more-europessimism.html

"It should be painfully evident at this point that any process toward greater fiscal integration will be a years-long process. Financial markets, however, move at something much closer to the speed of light - as fast as traders can hit the "sell" button. /.../
[Merkel] 'The countries who don't keep to the stability pact have to be punished – those who contravene it need to be penalised. We need to make sure this doesn't happen again.'
/.../ It is tough to advise anything other than to sell Europe as long as Germany insists on this morality play."
Tim Duy, 24 nov
http://economistsview.typepad.com/timduy/2011/11/europe-cant-move-fast-enough-to-halt-crisis.html


http://www.businessweek.com/global/euro-crisis/archives/2011/11/the_ecbs_wall_against_contagion.html

"With economic conditions darkening and public benefits rapidly shrinking, next year's social disruptions are likely to make 2011's look like child's play. That, in turn, may make the effort to hold the euro zone together far more difficult."
Ryan Avent, 30 nov
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/european-joblessness

"finance ministers meeting to discuss the future of the European Financial Stability Facility seem to have taken some key decisions regarding the fund. The EFSF will be able to lever its meagre €440 billion in capital (less amounts already committed to rescues for Greece, Ireland, and Portugal) in two different ways. First, by using its resources to guarantee 20% to 30% of the bond issues of struggling peripheral economies and, second, by creating "co-investment funds" that (it is hoped) will attract money from other investors and which can be deployed to buy bonds."
Ryan Avent, 30 nov
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/central-banks-act

Ryan Avent, "Who killed the Eurozone", 28 nov
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/euro-crisis-21

1 december: ECB-Draghi viktigt tal!

16.57 Analysts at Barclays Capital have this to say about Draghi’s “fiscal compact” comments:

Our interpretation of these remarks is that, subject to a firm agreement on a new fiscal pact at next Friday’s EU summit, and clearly defined plans by the new Italian government to achieve a balanced budget by 2013 (due to be announced next Monday), then the ECB is ready to step up significantly its degree of bond purchases … However, it is by no means certain that the EU Summit will be able to achieve this level of commitment: while we expect developments along these lines, there is considerable uncertainty about the precise outcome.

ur Draghis tal:

“A new fiscal compact would be the most important signal from euro area governments for embarking on a path of comprehensive deepening of economic integration. It would also present a clear trajectory for the future evolution of the euro area, thus framing expectations.”

artikel om Draghis tal:
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/87b3db16-1bfc-11e1-9631-00144feabdc0.html#axzz1fIgodEC1

"The Paris plan is for a new fiscal discipline package to be agreed at the euro summit on December 9, paving the way for the ECB to deliver a “Christmas present” of decisive action on the markets, preferably setting ceilings on yields which it will defend at all costs, much as the Bank of Switzerland did in September when it acted to stop the Swiss france rising in value."
Hugn Carnegy på FT:s livekrisblogg 1 december

Saez och Diamond: höj skatten!

källa: Världsbanken, som tagit från Source KPMG's Individual Income Tax and Social Security Rate Survey 2009 (www.kpmg.com), and PricewaterhouseCoopers's Worldwide Tax Summaries Online (www.pwc.com).

"Via a circuitous Internet chain – Paul Krugman of Princeton University quoting Mark Thoma of the University of Oregon reading the Journal of Economic Perspectives – I got a copy of an article written by Emmanuel Saez, whose office is 50 feet from mine, on the same corridor, and the Nobel laureate economist Peter Diamond. Saez and Diamond argue that the right marginal tax rate for North Atlantic societies to impose on their richest citizens is 70%."

Brad DeLong, "The 70% Solution", Project Syndicate 30 november

artikeln som DeLong refererar till:
Peter Diamond & Emmanuel Saez, "The Case for a Progressive Tax: From Basic Research to Policy Recommendations" (pdf), Journal of Economic Literature höst 2011

---
Uppdatering 28 februari 2012
Christina D. Romer och David H. Romer, "The Incentive Effects of Marginal Tax Rates: Evidence from the Interwar Era", NBER Working Paper No. 17860, februari 2012

---
Uppdatering 4 mars 2012
PS presidentkandidat Hollande har uttalat sig för att höja den högsta marginalskatten i Frankrike till 75 procent, för dem som tjänar över 1 miljon € per år. FT:s Gideon Rachman kommenterar:

"Even by European standards, a top-rate of tax at this level would make France a real outlier. Currently, Sweden has the highest top-rate of tax in Europe at 56.5%. Germany’s top rate is 47.5% and France is at just 41%. The fact that Britain has a top-rate of 50% – currently significantly higher than France – is a source of considerable embarrassment to George Osborne, the UK chancellor. He, for one, would be delighted if Mr Hollande is elected president of France in May, and makes good on his promise.

Yet, before the Reagan and Thatcher reforms, very high top levels of tax were standard stuff in the West. The US had a top tax rate of 70% in 1980. It is now down to 35%. Meanwhile, in the UK, it wasn’t until 1988 that Nigel Lawson, Margaret Thatcher’s chancellor, cut the top tax-rate from 60% to 40% – a move that literally provoked howls of anger from the Labour backbenches.
/.../
So if Hollande wins and actually enacts his proposal it will be a bold move. Perhaps he will be a trailblazer, shifting the debate on income tax back to the pre-Thatcher era. Or perhaps, France will remain an anomaly – and even more rich French people will move to London or Geneva. Either way, it would be an interesting experiment."

Gideon Rachman, "Hollande and soaking the rich", FT:s The World-blogg 28 februari 2012

FT:s livekrisblogg 29 februari uppger att 75-procentsnivån bara skulle beröra ca 3500 personer och dra in runt €250-300 miljoner.

Uppdatering 10 april 2012
Ett nytt paper av Filip Spagnoli vid den belgiska centralbanken undersöker för- och nackdelar med låga skatter. Abstract:

"Low tax rates can be seen as a desirable policy goal for a variety of reasons. Your views on justice and desert may require a system of taxation that allows people to keep as much as possible of what they earn. Or you may have strong opinions on property rights, self-property, self-reliance and the 'undeserving poor'. In this paper, however, I will examine the merits of another and prima facie more convincing rationale, namely that low levels of taxation - especially low levels of taxation on the income or wealth of the so-called productive segments of society - are beneficial for economic growth. I criticize both the theoretical underpinnings of this view and its factual basis. The paper has three parts: 1) a description of the view; 2) a theoretical criticism; and 3) a criticism based on statistical correlations. I believe this issue is of the utmost importance given the urgency with which many legislators and economists in various countries advocate tax cuts. This advocacy is regrettable because neither the theoretical nor the empirical grounds for it are sound. It may even be the case that low tax rates have unwanted harmful consequences instead of the assumed beneficial ones."

Spagnoli, "There’s No There There: Low Tax Rates and Economic Growth", 27 mars 2012

Uppdatering 27 april
The Economist konstaterar att trenden sedan 1980 med fallande högsta marginalskatter kan vara på gång att vändas.

The Economist Daily Chart-bloggen, "Tax returns", 26 april

Och Chye-Ching Huang har gjort en översikt över effekter av höga skatter på arbetsutbud, sparande, investeringar m m.
Huang, "Recent Studies Find Raising Taxes on High-Income Households Would Not Harm the Economy" (pdf), Center on Budget and Public Policy Priorities, 24 april

Arbetskraftsbrist och löneglidning 1996-2010

Genom Riksbanken hittar jag den ytterst fylliga excel-fil som tydligen ackompanjerar varje utgåva av bankens Penningpolitiska rapport, som kommer tre gånger om året. I dessa excelfiler finns en ruggig mängd statistik som man säkert kan använda till en hel del olika saker.

Från dagens upptäckt, statistiska bilagan (.xls) till rapporten från oktober 2011 nöjer jag mig idag med följande diagram:

från A.17

från A.19

Gapper om Occupy Wall Street

John Gapper har en bra krönika i FT om Occupy Wall Street (OWS) och huruvida den rörelsen - som Gapper sympatiserar med, "Who does not feel there is something wrong with government-backed banks acquiring such a disproportionate share of society’s wealth?" - kan förändra någonting.

Gapper gillar att rörelsen sa nej till att gå in i traditionell politik och att man fått goodwill genom sitt direktdemokratiska arbetssätt, men menar att för att kunna åstadkomma verklig förändring behövs ändå något mer än att tälta i en park och ha långa diskussioner. I slutet av sin krönika kommer han in på att även innan OWS blev utslängda ur parken av polisen, så hade viktiga verksamheter flyttat därifrån och in i intellektuella arbetsgrupper. Och det här är intressant:

"The intellectual action has already been moving out of the park and into working groups that discuss everything from alternative banking to green economics.

The alternative banking group defies the traditional image of Occupy Wall Street. Many of its most committed participants come from the finance industry, including some bankers and traders from large Wall Street firms. It has been organised by Carne Ross, a diplomat and author of The Leaderless Revolution, and Cathy O’Neil, a quantitative financial analyst who has worked at D.E. Shaw, the hedge fund, and RiskMetrics, the consultancy.

The group is drafting comments on implementation of the Volcker Rule limiting proprietary trading in large banks, and trying to invent a structure for a new kind of mutual bank. It could draw on credit unions and mutual organisations such as Mondragon, the Basque federation of worker co-operatives.

“I worked in the financial industry and spent years doing something that I slowly but surely realised was a house of cards,” Ms O’Neil told me. “You observe the incentives at first hand and see how corrupt it is.” She admits it is “a little bit bizarre” to find insiders planning Wall Street’s overthrow but they are “the only ones who understand it”.

If Occupy Wall Street is to leave a permanent mark, this is the sort of effort on which it must focus, rather than seizing patches of land. The brokers who met at a Buttonwood tree on Wall Street in 1792 to found the New York Stock Exchange created something enduring. They did not need to sleep under it."

Jag tror verkligen på att "plan beats no plan" och att samhällskritiska/kapitalismkritiska rörelser därför måste ta tag i just sådant intellektuellt arbete för att kunna erbjuda konkreta alternativ. Därför är det intressant med dessa offshoots från OWS.

John Gapper, "A better way to occupy Wall Street", FT 16 november

Avsattes Berlusconi av "den internationella marknaden"?

statistik från Bloomberg

"Berlusconi avsattes av den internationella marknaden"
Titti Nylander i P1:s Godmorgon världen!, 13 november 2011

"The bond market vigilantes are back"
James Mackintosh, Financial Times 11 november 2011

Kan man säga att Silvio Berlusconi avsattes från posten som italiensk premiärminister av "den internationella marknaden"? Vad betyder det i så fall? Godmorgon världen!s krönikör i söndags skrädde i alla fall inte orden, utan hon deklarerade frankt - men oproblematiserat - att "Berlusconi avsattes av den internationella marknaden".

FT:s Guy Dinmore och Giuilia Segreti formulerade sig liknande:

"Mr Berlusconi’s doom was sealed when Italian yields passed 6.5 per cent on Monday, and he lost his party’s backing."

Här är det alltså räntan på statsobligationerna som det syftas till. I den nuvarande statsskuldskrisen är detta ett av de mest omdiskuterade måtten på ett lands ekonomi, och det har i samband med Italien och Spanien i år spekulerats mycket kring att både Portugal och Irland tvingades ta hjälp av EU-bailout/krislån när deras 10års-obligationsräntor nått nivåer över 8 procent. (IRL bailout = nov 10. då 10-årig yield på ca 8,5 %. PT bailout = maj 11. då 10-årig yield på ca 9,5 %.)

Kan man då säga att det var den "internationella marknaden" som "avsatte Berlusconi"? Tja, Kash Mansoori pekar på att Italiens fundamenta - statsskuld som andel av BNP, tillväxt, osv - de senaste 20 åren inte varit sämre än Japans, men att Japan ändå får låna mycket billigare. Var Berlusconi då "oskyldig" och avsattes av marknaden? Mansoori pekar på att tre avgörande anledningar till att marknadens aktörer misstror Italiens förmåga att betala tillbaka sina skulder, i högre grad än Japans förmåga, är att
a) Italien är med i EMU och inte kan trycka pengar
b) Japan har current account-överskott medan Italien har underskott
c) Japan kan låna för 1 % medan Italiens lånande är mycket dyrare (alltså en spiraleffekt, samtidigt orsak och utfall)
Italien valde att gå med i eurozonen och därmed försvaga sig inför såna här krislägen. Berlusconi har (se diagram i Mansooris inlägg) konstant fört statsbudgetunderskott. Att Berlusconi nu tvingats avgå kan inte sägas vara fullständigt osjälvförvållat.

Jag är helt för diskussioner om "statens strukturella beroende av kapitalet". Men är ändå tveksam till den form som diskussionen tagit denna gång.

---
KLIPP
PT:
http://www.ft.com/intl/indepth/portugal-bail-out
IRL:
http://www.ft.com/intl/indepth/ireland-fiscal-crisis

ITA = världens 8:e största ekonomi och 3:e största bond market
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/euro-crisis-5

"It is in this sense that Mr Berlusconi could be said to have been forced from office by the bond markets – ordinary savers, pension funds and banks dumped Italy’s bonds from fear. /.../

Japan, the US and UK remain havens, with 10-year gilt yields hitting their lowest ever during the week. No matter that all three countries have levels of debt never before seen outside wartime; money has to go somewhere.
But it will not take much to trigger a full-blown panic over sovereign debt, and the power of even the most reluctant vigilantes is now clear. Watch out for the next lynching."
---
"“We believe Italy is beyond the point of no return and will be forced into a managed debt restructuring as early as 2012,” Roubini Global Economic commented in a doom-laden report headed “Italy: Too Little, Too Late.”"
Guy Dinmore & Giulia Segreti, "Berlusconi resigns after reform vote", FT 12 nov

---
"Bond market researchers suggest Mr Berlusconi’s departure could lower Italy’s cost of sovereign borrowing by a full percentage point. For a €1,900bn ($2,611bn) debt stock, this amounts to €19bn per year. If the same applies to Mr Berlusconi’s many years in power, the total cost to Rome’s Treasury could add up to hundreds of billions of euros. "
http://www.ft.com/cms/s/0/39feeac8-0c6b-11e1-8ac6-00144feabdc0.html#ixzz1daOEdQRM

--
om ECB:s möjligheter att stoppa SPA:s och ITA:s rising bond yields
http://www.economist.com/blogs/freeexchange/2011/11/euro-crisis-3

dito:
http://ftalphaville.ft.com/blog/2011/11/11/741861/outlining-scenarios-for-the-ecbs-bond-buying/
http://ftalphaville.ft.com/blog/2011/11/11/742961/the-trouble-with-seigniorage/
---
Private interest groups in the EU and the economic crisis
Thomas Prosser (Trinity College, Dublin)

http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/11/05/roubini-on-internal-devaluation/

Roubini, "Down with the Eurozone", Project Syndicate 11 nov

G.I., "It's not about Berlusconi", Economist Free Exchange

Alexander Friedman, "It's time for you to fire the silver bullet, Mr Draghi", FT 9 nov
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/cfc80154-0949-11e1-8e86-00144feabdc0.html
- eurozonen behöver tid, den är "the silver bullet", och bara ECB kan ge den tid genom att på riktigt bli zonens lender of last resort. Draghi får inte rynka på näsan när han köper obligationer.
"The ECB should turn its bond-buying programme, the securities market programme, from “limited” to “unlimited”, in effect capping the lofty yields that threaten Italy and Spain. Despite what Mr. Draghi, and Jean-Claude Trichet before him, have said, the ECB is the lender of last resort to sovereign nations, for there is no one else. But again, this needs to be stated. "
en skarp credit tightening pågår nu som bankernas respons på nya kapitaltäckningskrav; de drar in 1000 mdr € av kredit. Deflationärt!
"Ultimately, the only lasting solution is likely to involve fiscal confederation and eurobond issuance. But this will take time and only a bold stance from the ECB would calm markets for long enough for European politicians to consider and negotiate the necessary treaty changes to make this happen."

Peter Spiegel på krisbloggen, 9 nov kl 13:53
Kommissionen sätter hård reformpress på Italien; dokument med 39 frågor läckt till FT
"Essentially, the European Commission is asking for another round of austerity measures, a step normally only taken with bail-out countries like Greece, Ireland and Portugal, if they’re missing their bail-out targets. If Commission monitors continue in this vein, their Italy mission is unlikely to be a low-key affair."
http://blogs.ft.com/the-world/2011/11/eurozone-crisis-live-blog-11/#ixzz1dJI55gMi

RBS tror inte att ens stora ECB-köp kan fixa Italien: krisbloggen 9 nov, 15:16
“The situation has deteriorated so dramatically a large scale asset buying by the ECB would not necessarily be a panacea,” said RBS credit analyst Alberto Gallo in a conference call with investors.
“I do not think the ECB on its own could bring back the market to the point before Italy succumbed to contagion.”
http://blogs.ft.com/the-world/2011/11/eurozone-crisis-live-blog-11/#ixzz1dJK3EBTl

Uppdatering 11 december 2013
Paul Krugman kommenterar S&P:s downgrade av franska statsobligationer till AA och hävdar att det beror på att S&P har en bias för högerpolitik, trots att den inte leder till mer tillväxt eller dylikt.

"I think that when S&P complains about lack of reform, it’s actually complaining that Hollande is raising, not cutting taxes on the wealthy, and in general isn’t free-market enough to satisfy the Davos set. Remember that a couple of months ago Olli Rehn dismissed France’s fiscal restraint — which has actually been exemplary — because the French, unacceptably, are raising taxes rather than slashing the safety net.
So just as the austerity drive isn’t really about fiscal responsibility, the push for “structural reform” isn’t really about growth; in both cases, it’s mainly about dismantling the welfare state.
S&P may not be participating in this game in a fully conscious way; when you move in those circles, things that in fact nobody knows become part of what everyone knows. But don’t take this downgrade as a demonstration that something is really rotten in the state of France. It’s much more about ideology than about defensible economic analysis."

Paul Krugman, "Ideological Ratings", Conscience of a Liberal 8 november 2013

Efter recession: stagnation

USA
Ryan Avent om USA, 3 november:

"the Fed's forecast has—yet again—been revised downward. The central bank now anticipates that the unemployment rate will be around 8% in 2013. That's 6 years after the onset of recession, 4 years after the beginning of the recovery, and that's 2 full percentage points above the Fed's upper-end estimate of the long-term natural rate of unemployment. Given this clear and substantial admission of its own continued failure, the Fed obviously opted to do more, right?

No, in fact, you'll be shocked to learn that it did not."

Avent, "Someone should really do something", Economist Free Exchange 3 nov

Europa

3 nov: ECB räntesänkning 1,5 % --> 1,25 %

"A deepening Eurozone recession is inevitable. Even if full-blown financial crisis is avoided, the cost will be continued austerity programs that will sink the Eurozone economy ever deeper into recession. This will only exacerbate the problems facing European banks as nonperforming loans rise, which will be on top of the credit contraction to follow plans to have banks recapitalizing themselves with private money by next summer."

Tim Duy, "Aftershocks", Economist's View 1 november

"A eurozone recession – possibly severe – looks almost inevitable before the end of the year, even if the region’s debt crisis does not intensify further.

A sharp fall in German industrial production in September, reported by Berlin on Monday, provided the latest evidence that growth had gone into reverse in Europe’s largest economy. Production was down 2.7 per cent on the previous month. /.../

The risk now is that doubts over the public finances and future political leadership of Greece and Italy turn a “mild” recession into something much worse. “The persisting uncertainty is poison for economic growth,” warned Ulrike Rondorf, economist at Commerzbank.

Unlike the export-led economic slump in Europe that followed the collapse of Lehman Brothers investment bank in late 2008, the causes of the current slowdown are largely domestic – and unlikely to be reversed in the foreseeable future.

Compounding a loss of economic confidence among business leaders and consumers, fiscal austerity measures are squeezing spending on goods and services across the continent, not just in crisis affected countries such as Italy, Spain Portugal and Greece. France on Monday announced another package of tax increases and expenditure cuts."

Ralph Atkins, "German slowdown likely to lead to eurozone recession", FT 7 nov

---
Uppdatering 19 januari 2012
Standard & Poor's bedömer det inte som att eurozonens nedskärningspolitik/austerity är rätt medicin och nedgraderar Frankrike och Österrike från AAA plus fyra länder som inte var AAA. Economist kommenterar:

"According to S&P, EU leaders have misdiagnosed the euro-zone crisis. They have focused too much on tackling the increase in governments’ budget deficits, which is only part of the problem. As a result, they did not pay enough attention to the deeper causes of the crisis: the divergence in competitiveness between the euro-zone’s core of strong economies and its struggling "periphery" as well as the huge cross-border debts that stem from this gap. Reforms based solely on fiscal austerity could easily become self-defeating, notes S&P."

Economist Free Exchange, "France goes soft-core", 14 januari

Tim Duy, "How's That Austerity Working?", Economist's View 15 januari

"Even the illusion of political unity in Europe appears to be dissolving before our eyes. This, of course, should come as no surprise to anyone watching the European crisis unfold. The key problem always was the internal imbalances, a problem for which European policymakers have never offered a credible solution. They simply don't have such a solution in the context of a system of fixed exchange rates. I believe that currency devaluation is the only option that will change relative competitiveness in any reasonable timeframe and restore internal balance. But that option is unavailable for Euro members.

Lacking currency devaluation as a tool to resolve imbalances, European policymakers turned to fiscal austerity. That plan has failed, pushing nation after nation into ever deepening recession. With Greece going on its fifth year of recession, I imagine by now that Portugal, Spain, and even Italy now see the writing on the wall for themselves. Sadly, however, the alternative is exiting the Euro, which almost certainly means financial chaos for the Continent as a whole. /.../
In Europe, the unstoppable force of austerity is colliding with the immovable object that is reality. "

Tim Duy, "Is Europe About to Unravel", Economist's View 16 januari

---
Uppdatering 19 april 2012
Hur ser en japanisering -- "lost decade" etc -- av eurokrisen ut? Richard Milne spekulerar i sjunkande tyska statsobligationsräntor (dvs stigande priser på statsobligationerna) och fallande eller långsamt utvecklande aktiepriser.
Richard Milne, "Eurozone is starting to look Japanese", FT 18 april

Krisuppdatering

"Am overly excited by irony of eurozone using structured finance to work its way out of debt crisis"

FT:s Tracy Alloway på Twitter


27 okt
överenskommelsen klar 4 på morgonen!
http://blogs.ft.com/gavyndavies/2011/10/27/emu-summit-leaves-e1000-billion-to-be-raised/#axzz1bnO2uRO5

Haircut
50 % haircut på Grekland. frivillig haircut, IIF har gått med på det (münchau). icke bindande?

"even 50 or 60 per cent haircuts won’t be enough. A 110-120 per cent debt to GDP by 2020 (as suggested in the scenario) remains highly dangerous."
John McDermott, "Greek haircuts and Greek myths - the details", FT Alphaville 21 okt

EFSF blir större
EFSF: "They agreed to increase the firepower of their €440bn bail-out fund by providing “risk insurance” to new bonds issued by struggling eurozone countries – a scheme designed for potential use in Italy – but they did not specify the amount of losses that would be covered by the insurance. Both Ms Merkel and Nicolas Sarkozy, the French president, said it would increase the size of the fund “four or five times”, but a final number could not be calculated because it was unclear how much money was left in the fund. Most analysts estimate about €250bn will remain after the second Greek bail-out, putting the fund’s new firepower at more than €1,000bn."

ECB-pengar ska inte användas till att biffa upp EFSF - Tyskland fick sin vilja igenom (Davies)

"The €1,000bn that has been touted for the fund’s size is, as a result, a guesstimate based on the still-untested ability to multiply a still-unknown asset base by four to five times." (Spiegel 27 okt)

svårt att sälja EFSF-papprena, skrämmande nog:
"The bond from the European financial stability facility will seek to raise €3bn ($4bn) and will be in 10-year bonds rather than a 15-year maturity because of worries over demand, say bankers. A 10-year bond is more likely to attract interest from Asian central banks than a longer maturity.

Bankers familiar with the issue said the EFSF had been considering a €5bn issue. However, the EFSF has denied this, saying it had always sought a €3bn issue.

One banker said: “There is so much uncertainty over the EFSF that it will be much harder to sell than it was earlier in the year, when we saw massive demand from European funds and Asian accounts. Japan and China bought in big size earlier in the year. We are not sure we are going to see that type of demand this week.” /.../

The bond is expected to price at yields of about 3.30 per cent, about 130 basis points over ­Germany, the European market benchmark. This represents a big mark-up since the middle of September, when existing 10-year EFSF bonds were trading at about 2.60 per cent, only 70bp over Germany. /.../

EU heads of state last week outlined two schemes to leverage up the EFSF, which has a firepower of €440bn.

These are a credit enhancement or insurance scheme, ­providing additional credit enhancement for new bonds issued by sovereign states, and a special purpose investment vehicle combining public and private capital to extend loans and buy bonds in the primary and secondary markets.

Barclays Capital, Crédit Agricole and JPMorgan are managing the €3bn offering."

David Oakley, "EFSF bond may see weak demand", FT 31 oktober

Utvärderingar: hur effektivt blir paketet?
en analytiker säger till FT: "Europe is going to continue to muddle through but we won’t know the end-game until a year or two from now, whether we will move towards a full-scale fiscal federation or whether we will move to a breakdown of the euro experiment."
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/b4f9d128-004c-1e1-8441-00144feabdc0.html#axzz1bxnW1IS3

münchau tycker inte att detta var det slutgiltiga räddningspaketet:
http://blogs.ft.com/the-a-list/2011/10/27/half-measures-and-wishful-thinking-do-not-a-solution-make/#axzz1bsT99

Marknadernas respons
marknaderna och euron upp i respons på paketet:
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/2945685a-fde9-11e0-a9db-00144feabdc0.html#axzz1bsOocT15

FT:s krisblogg idag:
"Why are the markets so chipper when informed opinion (see 11.11) largely agrees that the summit failed to deliver any resembling a comprehensive solution to Europe’s economic woes?"

Kate Mackenzie och Joseph Cotterill, "So. Many. Bailout questions", FT Alphaville 27 oktober
Peter Spiegel, "The devil is in the details and the data", FT 27 okt

"The sugar-rush reaction of markets to European summits kicked in early on Thursday, as investors welcomed the news that leaders had reached broad agreement on measures to ease the region’s sovereign debt crisis. "
Richard Milne, "Markets find Greece deal short on detail", FT 27 okt

Italiens lånekostnader rusar i höjden bara en dag efter paketet.
Guy Dinmore, Rachel Sanderson och David Oakley, "Italy's borrowing costs soar at debt sale", FT 28 oktober

Politisk ekonomi
SvD:s Andreas Cervenka ifrågasätter bankräddningspaketet:

"varför ska medborgare överhuvudtaget agera socialtanter till privatägda vinstdrivande företag?

Det är faktiskt en högst berättigad fråga.

Lite siffror:

108 kan jämföras med 134. Så många miljarder euro tjänade Europas banker bara under 2010, enligt en sammanställning från konsultföretaget McKinsey. Efter skatt.

Under åren 2005 till och med 2009 var vinsten sammanlagt 670 miljarder euro.

Det akuta kapitalbehovet på 108 miljarder euro motsvarar alltså mindre än en genomsnittlig årsvinst för dessa bankers aktieägare."

Cervenka, "Dags att visa oss pengarna, banker", 24 okt

PW sågar senaste Greklands-haircuten: "In fact, smoke and mirrors were needed to produce the supposed 21% reduction in the net present value of privately held Greek debt; the actual cut was closer to 5%." Hävdar att tvång behövs denna gång.
P.W., "The long shadow of Greece", Free Exchange 27 oktober

Tillväxtspekulation
Flera röster höjs för att varna om att ett "förlorat decennium" á la Japans 1990-tal kan stå framför delar av Europa.
"Prof Altman is also worried about the lack of attention on growth with nearly all eurozone countries following austerity programmes of varying severity. He invokes the spectre of Japan’s lost decade unless urgent action is taken: “Europe, and specifically Italy and Spain, need to move now to avoid a Japanese-length economic scenario"
Richard Milne, "Euphoria fades in the cold light of day", FT 28 okt

Rebecca Wilder sågar åtstramningspolitiken.
Rebecca Wilder, "The Euro Area Precedent for Policy Failure", the Wilder View 26 oktober

Kash Mansoori, "Liquidity, Solvency and Competitiveness", The Street Light, 25 oktober
Mansoori, "The ECB: Unwilling Saviour",

redan förra helgen överenskommelse om 9 % tier one capital ratio
Alex Barker, Sharlene Goff och Hugh Carnegy, "Bolstering bank capital is elusive target", FT 25 okt

John Cassidy, "European Debt Deal", 27 okt

http://ineteconomics.org/blog/money-view/euro-summit-statement-explained

Krugmans eurosågning

"the euro was an inherently flawed idea that can work only given a strong European economy and a significant degree of inflation, plus open-ended credit to sovereigns facing speculative attack. Yet European elites embraced the notion of economics as morality play, imposing across-the-board austerity, tightening money despite low underlying inflation, and have been too concerned with punishing sinners to notice that everything was going to blow apart without an effective lender of last resort."

Krugman, "Eurodämmerung", 1 november

Devalveringsrace?
Japan och Schweiz pressar ner sina valutor (Schweiz efter sommarens enorma flight to safety)
R.A., "A brief post on competitive devaluation", Free Exchange 31 okt

Avkastning på utbildning och social rörlighet

Sacos nye ordförande verkar vilja profilera sig på att "utbildning ska löna sig bättre", det vill säga att inkomstojämlikheten ska öka. (Sist skrev han och två Saco-ekonomer en förvisso intressant debattartikel om att löneskillnaden mellan högskole- och gymnasieutbildade minskade 2001-2009, och tycks vilja gå från is till ought utan krusiduller där.)

I en tidigare text har jag ifrågasatt borgerlighetens/Sacos argument genom att peka på att det inte går att utläsa några negativa effekter av Sveriges relativt låga avkastning på högre utbildning (=relativt jämna inkomstfördelning) på a) intresse för högre studier, eller b) produktivitetsutveckling. Och om man inte kan påvisa negativa effekter av X, så kan jag inte heller se varför man skulle se X som något negativt.

Men det finns fler aspekter av avkastning på högre utbildning, och jag kom att tänka på detta när jag ögnade igenom ett paper om social rörlighet (intergenerationell mobilitet) av tre ekonomer, Ichino, Karabarbounis och Moretti. Scatterplottarna ovan (klicka för större bild) visar de bivariata relationerna mellan privat avkastning på utbildning och social rörlighet (vänstra plotten) och offentliga utgifter på utbildning och social rörlighet (högra plotten). Social rörlighet mäts som korrelation mellan faders inkomst och sons inkomst.

Hög privat avkastning på utbildning är associerad med låg social rörlighet, ser vi till vänster: Storbritannien har högst avkastning på utbildning och lägst social rörlighet, USA och Frankrike något i närheten, och Kanada, Danmark, Sverige och Finland har låg avkastning på utbildning och hög social rörlighet. Detta enkla faktum - knappast otippat - kan tjäna till en påminnelse om hur mycket Sacos argumentation kan ifrågasättas.

Andrea Ichino, Loukas Karabarbounis och Enrico Moretti, "The Political Economy of Intergenerational Income Mobility", paper, U Bologna/Harvard/UC Berkeley, 2008 (pdf). Kommer att publiceras i Economic Inquiry.

---
jfr 11 maj 2010, "Inkomstfördelning och social rörlighet", 15 maj 2010 "En liberal om inkomstfördelning, 4"
---
dock:

"in a regression of on one of the most commonly referred to determinants of social mobility, the private rate of return to human capital, the latter can explain only 8% of the cross country variation. On the other hand, the inequality between the rich and the poor families in participating in political parties explains 42% of the variation in social mobility" (s 27)

Bill Gross tweetar förståelse för 99%

Bill Gross, förvaltare för en av världens största fonder ($252 miljarder) och delägare i en av världens största fondförvaltarbolag PIMCO, tweetar förståelse för 99%-rörelsen:

"Gross: Class warfare by the 99%? Of course, they’re fighting back after 30 years of being shot at."

PIMCO:s twitter, 11 oktober

---
Jfr Buffett intervjuad i NYT 2006, "NYT om ökade inkomstskillnader i USA" nov 10, och mina längre texter "Varför har inkomstojämlikheten ökat i USA sedan 1980?" och "Varför är fackföreningsrörelsen så svag i USA?".

Också:
eftertexterna till Will Ferrell-actionkomedin The Other Guys.

Att göra karriär på att vara högerns favorit-"sosse"

"aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha 'röster från tunga socialdemokrater'. Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?"

Jonas Wikström, "Juholtdrevet", 10 oktober

En av de saker som fascinerar mig mest i svensk politik är den roll som spelas av de - Gröning, SBL et al - som gjort och gör karriär på att säga samma saker som den genomsnittlige moderaten säger, fast under beteckningen "socialdemokrat" eller "socialdemokratisk debattör". För med den beteckningen blir ju den icke så originella kommentaren så mycket mer värdefull för borgerligheten.

Och jag känner såklart igen mekanismen: på Socialdemokraternas partikongress 2009 gjorde Ulf Adelsohn (m) succé på ett seminarium genom att vara självironisk, humoristisk och - viktigt! - kritisk mot Moderaterna. Självklart gillar sossar att höra en moderat kritisera moderater. Och lika mycket gillar borgerligheten - med pengastarka uppdragsgivare som Axess och Timbro - att höra personer som kan betecknas socialdemokrater, kritisera sossarna.

Skillnaden mellan Adelsohn å ena sidan och Ljunggren och Gröning är förstås att de två senares inblandning i svensk politik består framför allt av att vara borgarnas favorit-"sosse", medan Adelsohn antagligen någon gång säger någonting positivt om det egna partiet.

---
Uppdatering 17 oktober

" En del statsvetare tycker, spekulerar och tror. Andra statsvetare ägnar mycket tid, engagemang och kraft åt att försöka stilla sin nyfikenhet genom att läsa på & själv/tillsammans med andra undersöka och analysera stora mängder systematiskt insamlade data om det aktuella fenomenet."

Henrik Ekengren Oscarsson om skillnaden mellan Stig-Björn Ljunggren å ena sidan och forskare å den andra.

---
Uppdatering 20 januari 2012
Mer om att agera borgerlighetens nyttiga idiot för att själv få uppmärksamhet:

"Värre är när drevet hittar och exploaterar sprickor i partibygget, fraktionsstrider och personkonflikter. Också här har sossarna visat Vänsterpartisterna hur man inte ska göra. När DN ringer och vill ha en kommentar, tänk igenom vad ett smekt ego är värt i relation till ett parti i fritt fall. Och när Newsmill tycker att just du borde skriva om ett personligt nederlag i ett internt och för dig centralt ärende, fråga dig ifall du vill bli den nyttiga idiot som borgerligheten suktar efter att dra fram i ljuset."

Martin Hofverberg, "Den stundande smutskastningen", Dagens Konflikt 19 januari

Eurozonens vägar

Eurozonens kris rullar på. I somras, juli och augusti, skrev jag två inlägg om Greklands och Europas kris: 1, 2. I detta inlägg vill jag lite granna inventera reformdiskussionen som den ser ut nu, i oktober. Så här i början av oktober kan vara en bra tid att göra det, för den 17-18 oktober [EDIT: mötet är uppskjutet till 23 okt pga problem med grekiska beräkningar] är det EU-toppmöte där reformförslagen ska upp på förhandlingsbordet.

Här kommer en genomgång av 5 typer av förslag: 1, bankräddningar. 2, nya haircuts. 3, förstärka EFSF. 4, centralisering av den ekonomiska politiken i eurozonen. 5, ny skatt på finansiella transaktioner.


1. rädda banker
De senaste månaderna har ett av de stora diskussionsämnena varit bankernas känslighet för statsbankrutter och haircuts. Fransk-belgiska Dexia, som är mycket exponerad mot grekisk och italiensk statsskuld, har räddat av "sina" stater, bara några månader efter att den klarade EU:s bankstresstest...

Det diskuteras nu med feberaktig iver större och EU-koordinerade paket; FT Alphaville spekulerar 5 oktober om ett "euro-TARP", alltså en europeisk motsvarighet till USA:s gigantiska räddningspaket Troubled Assets Relief Program som sjösattes när finanskrisen började 2008. (Jag skrev i mars i år om utvärderingar av TARPs kostnader.)

IMF uppmanar EU att rädda bankerna med paket på 100-200 miljarder € (Chaffin 5/10). Jag citerar FT:s livekrisblogg (!!! så bra!), 5 okt:

"Antonio Borges, the IMF’s Europe director, warned that a failure to address a lack of confidence in the continent’s banks could lead to a credit crunch at a time when the economy is already decelerating. “We have to restore confidence quickly. The best way to do that is to have a capital increase rather quickly,” Mr Borges said."

Research från Barclays Capital har räknat på ett scenario med 50 procents haircuts (inte så sannolikt) på Italien, Irland, Portugal, Spanien och Grekland och en recession, och räknar med att det då skulle kosta €230 mdr att återkapitalisera upp till 6 % kapitalratio (tier 1) och €340 mdr till 8 %.

JP Morgan räknar i ett worst case scenario med en kostnad på €230 mdr för att få upp bankerna till Basel III-nivå (7% tier 1) med 60 % haircut på Grekland, 40% på Irland och Portugal, och 20 % på Spanien och Italien. Nomura Capital räknar däremot fram en kostnad på € 400 mdr om en 21 procents haircut genomförs på alla fem PIIGS-länderna (se Lex 5 okt)

FT rapporterar 5-6 oktober att EU:s finansinspektion EBA (European Banking Authority) har fått i uppdrag att utföra ett nytt stresstest med scenarios på stora nedskrivningar av PIIGS-statsskuld. Ett erkännande att stresstestet tidigare i år, som alla också sa när det kom, var för snällt mot bankerna.

Märkligt nog - jag tänker på spektaklen Credit Agricole, BNP Paribas osv - så uttrycker den franska regeringen (se 17:50 här) viss skepsis inför bank-rekapitalisering. Visserligen så verkar de främst vilja betona att det kommer ske genom en europeisk aktion, inte en fransk, så kanske vill de bara prata upp "förtroendet" för franska banker, vilket de kan behöva med tanke på bergochdalbanan som de tycks syssla med på börserna.


2. nya större haircuts för obligationsinnehavare
FT rapporterar 4 oktober att Jean-Claude Juncker talar högt om att den haircut som innehavare av grekiska statsobligationer tvingas till, och som i juli-bailoutpaketet var på 21 procent, kan ökas i storlek. (Spiegel 4/10)

Morgan Stanley spekulerar i en rapport från 5 oktober att haircuten på Grekland kan bli hela 50 procent! (se Lisa Pollack här; tydligen diskuterades siffran 50 procent redan på ett IMF-möte i slutet av september men det missade jag.)

Italiens statsobligationer nedvärderades 4 oktober av Moody's från Aa2 till A2, och då hade Standard & Poor's redan nedgraderat. Italien betalar numera ungefär 5,5 procent i ränta på 10-åriga statspapper, statsskulden ligger runt 120 procent av BNP, och landet styrs av en plutokratisk pajas. De betalar motsvarande 4-5 procent av BNP årligen i räntor på statsskulden, så landet måste onekligen byta kurs rätt rejält..


3. stärka EFSF på mer eller mindre fiffiga sätt
I texten jag skrev i augusti så lyfte jag fram diskussionen om att öka EFSF:s storlek; från de nuvarande 440 mdr euro till något i stil med 1,5 biljoner. Det tycks råda konsensus om att EFSF helt enkelt inte är stort nog för en situation som idag när flera euroländer - inklusive stora länder som Italien - är i kris samtidigt. Men däremot råder ingen konsensus om hur man ska öka EFSF:s handlingsutrymme.

Ett sätt som verkar diskuteras flitigt är om EFSF ska garantera förluster på upp till 20 procent av innehav av statsobligationer (typ Spanien, Italien). Det skulle då kunna hålla uppe 5 gånger så stor volym av obligationer som en 100-procentig garanti skulle kunna göra (Spiegel 26/9, jfr Wolf 27/9). Detta skulle göras i ett samarbete EFSF-ECB.

Enligt Spiegel (4/10) är fördelen med att koppla ihop EFSF och ECB att ECB har en väldig massa pengar jämfört med EFSF; nackdelen är att tyskarna är skeptiska och tycker att ECB dras in för mycket i finanspolitiken redan som det är (det skrev jag om här).

Wolfgang Münchau är arg den 2 oktober över idén om att förvandla EFSF till en CDO med 440 mdr € som första tranche. Münchau hävdar att denna idé är lockande för politiker eftersom ECB inte vill aktivera sig "tillräckligt". Münchau hävdar att eurobonds och ECB-garantier - just nu omöjliga pga politiskt motstånd - är nödvändiga för att klara krisen:

"European laws and current political preference are inconsistent with the survival of the eurozone. Something will have to give."

Också Satayajit Das, i FT 28 september, sågar idén om att låta EFSF garantera en första tranche av statsobligationer. Hans första argument är att EFSF inte har tillräckligt mycket pengar - just nu har fonden 250 mdr € och därför skulle den behöva låna mer pengar. Dessutom, hävdar Das, är riskerna för de papper som ska stödjas - statsobligationer och banker som är utsatta för samma statsobligationers risker - så korrelerade att EFSF-CDO:n liksom de "giftiga" CDO:s som blev ökända i finanskrisen 2008 skulle bära på stora underliggande risker i form av fat tails, trots att hela idén med CDOs är att slice and dice risker och fördela om dem. Das:

"The circular nature of the idea is surreal. Highly leveraged vehicles, in part backed by weakened nations such as Spain and Italy, would undertake the “rescue” of the same countries and their banks. This would be akin to an entity selling insurance against its own default. This would only work if all commitments were fully backed by real cash and savings, which of course nobody actually has."

Han hävdar att idén med EFSF egentligen är att vara så stor att den skulle inge förtroende bara genom sin existens, och inte behöva användas i praktiken. En satirisk krönika i FT 5 okt konstaterar: "attraktionen med fonden är att den är idiotsäker så länge som den inte behöver användas".


4. Mer centraliserad ekonomisk politik i eurozonen
Enligt FT 26 september så kommer Herman Van Rompuy föreslå på toppmötet att en EU-finansminister ska införas! Exakt vad det innebär och hur mycket makt en sådan minister skulle få, vet jag inte. Enligt samma artikel förespråkar Van Rompuy också eurobonds och tänker ta upp det på mötet.

Också miljardären/debattören George Soros vill (i FT 29/9) att eurozonen ska ha ett eget finansdepartemente.


5. skatt på finansiella transaktioner
EU-kommissionen med Barroso är varma anhängare av detta, vilket inte är förvånande med tanke på att skatten skulle ge Bryssel mer egna pengar.

Barroso förklarar 5 oktober också att EU/eurozonen (jag vet inte exakt vilka han pratar om, han säger "vi") kommer att driva denna fråga på G20-mötet i Cannes 3-4 november.


Referenser
Joshua Chaffin, "IMF urges swift action on European banks", FT 5 okt
Satayajit Das, "Super-charged eurozone fund won't solve crisis", FT 28 sept
Neil Hume, "Six weeks to save the eurozone", FT Alphaville 26 sept
Lex, "European bank capital", FT 5 okt
Wolfgang Münchau, "Eurozone fix a con trick for the desperate", FT 2 okt
Lisa Pollack, "Quantum leap: EuroTARP", FT Alphaville 5 okt
George Soros, "How to stop a second Great Depression", FT 29 sept
Peter Spiegel, "Europe thinks the unthinkable to solve the crisis", FT 26 sept
Peter Spiegel, "Eurozone ministers reset Greece's goals", FT 4 okt
Peter Spiegel, "Q&A: Groundhog day at stability fund talks", FT 4 okt
Peter Spiegel och Alex Barker, "EU examines bank rescue plan", FT 5 okt
Martin Wolf, "Fear and loathing in the eurozone", FT 27 sept

---
Uppdatering 9 oktober
FT rapporterar i helgen om olika problem i EU:s krishantering. EFSF:s expansion, som måste godkännas av alla eurozonregeringar, har fortfarande inte godkänts av Slovakien, och där trilskas ett libertarianskt parti (SaS) som regeringen är beroende av. Libertarianerna vill ha ett slovakiskt veto över hur EFSF-pengarna ska användas och tillstånd för Slovakien att stå utanför ESM i utbyte mot att de röstar för EFSF-expansionen. Och i Tyskland vill socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel att banker som ska återkapitaliseras ska nationaliseras istället för att bara räddas.

FT rapporterar också den nedstämmande nyheten att efterfrågan på credit default swaps på fransk och tysk statsskuld har ökat rejält, vilket indikerar att marknadens förtroende för de två centrala länderna i eurozonen minskar. I och med att både Tyskland och Frankrike kan förväntas både behöva rädda sina egna banker, plus att pumpa in pengar i EFSF-bailouts i eurozonen, så är det inte osannolikt att de båda länderna kommer få det knaprare i den nära framtiden. James Mackintosh i "The Short View"-kolumnen hävdar att ett bra investerings-bet nu är att gå långt på italienska statsobligationer och kort på franska, utifrån idén att de kommer konvergera från sina nuvarande räntenivåer på 4,2 respektive 1 procent på tvååriga papper. Detta eftersom Italien kommer att gynnas mer än Frankrike av kommande eurozonsbailoutpaket, medan Frankrike är fast mellan en sten och en hård plats på så sätt att om staten räddar bankerna så ökar statsskulden, men om den inte räddar bankerna så kommer några krascha, kreditsystemet sakta ner och tillväxten med den. I vilket fall så stiger räntorna på statspapper.

Tracy Alloway, "Investors turn bearish on Germany and France", FT 8 okt
Jan Cienski, "Eurozone hopes hinge on Slovakia", FT 9 okt
James Mackintosh, "Hedge funds eye outright bet against France", FT 3 okt
Quentin Peel, "Merkel and Sarkozy set euro deadline", FT 9 okt

---
Uppdatering 19 oktober
Bloomberg View ger sin analys inför toppmötet på söndag. De hävdar utifrån egna beräkningar att Grekland och Portugal definitivt måste skriva ner sina statsskulder: Grekland med hela 70 procent, Portugal med 30 procent. Andra problemländer som Italien, Irland, Spanien, Frankrike och Belgien hävdar de dock kan klara sig utan nedskrivning. De grekiska och portugisiska nedskrivningar leder enligt BV till att 300 miljarder € försvinner från aktörer - framför allt banker - som nu sitter på sådana statspapper och låtsas att de är värda sitt fulla ursprungliga värde. Utifrån detta ser BV IMF:s beräkning att 300 miljarder euro i bankstöd behövs, är rimlig. (Jfr beräkningarna som redovisas under punkt 1 ovan som säger att bankräddningspaketen bör vara på €230-400 miljarder.)
Vidare så hävdar BV att EU måste garantera statsobligationer för de sju problemländerna fram till och med 2015, och att detta innebär garantier på 2,5 triljoner euro.
Bloomberg View, "Europe's Last Stand Needs Overwhelming Firepower", 17 oktober

Patrick Jenkins i FT hävdar 17 okt att de kommande statsskuldsnedskrivningarna innebär förluster på ca 100-200 miljarder euro för europeiska banker. Jenkins oroar sig för konsekvenserna för likviditeten i Europas ekonomier.
Jenkins, "Europe's bank recapitalisation plan must change", FT 17 oktober

FT har också rapporterat att European Banking Authority (EBA) kommer kräva tier one-kapitalrations på 9 procent av europeiska banker, vilket enligt Morgan Stanleys beräkningar innebär behov på 275 miljarder euro utifrån bankernas läge nu.
Patrick Jenkins, Ralph Atkins och Peter Spiegel, "Europe's banks face 9% capital rule", FT 11 okt

Och Martin Wolf är som alltid intressant. Han diskuterar det kommande räddningspaketets tre huvuduppgifter - rädda Grekland, rädda bankerna, rädda periferiekonomiernas statsräntor - och problematiserar EMU:s kris och dess orsaker. Sitt välbekanta budskap trogen betonar han att current account deficits före krisen är en bättre predictor för krisens djup än vad statsbudgetunderskott före krisen är, och ger en känga åt "strukturella merkantilister":

"A currency union with structural mercantilists in the core now threatens a permanent slump in the periphery. "

Wolf, "There is no sunlit future for the euro", FT 18 okt

Ekonomen Paul de Grauwe lyfter problemet med de efterfrågade bankräddningarna/återkapitaliseringarna: att risken är att de stater som pumpar in pengar, själva får så ont om pengar att deras statsräntor stiger och att deras statspapper kanske nedklassas av rating agencies. de Grauwe vill därför att ECB ska ta ett stort ansvar i återkapitaliseringspaketet.
de Grauwe, "Europe needs the ECB to step up to the plate", FT 19 okt

Och de senaste dagarna har förtroendet för det kommande räddningspaketet minskat; enligt FT:s "markets editor" Christopher Adams (9:20 här) så har "markets starting to price in summit disappointment." Enligt FT idag, den 19 oktober, så är EU:s bankräddningsplan bara på cirka 80 miljarder euro, vilket förstås är väldigt mycket lägre än de siffror som angetts som nödvändiga i del 1 här och av Bloomberg View i uppdateringen ovan.
Alex Barker och Patrick Jenkins, "EU bank recap could be only €80bn", FT 19 oktober

Och Peter Spiegel och Alex Barker har skrivit en genomgång av läget inför helgens toppmöte, med de tre huvudfrågorna, möjliga lösningar på de tre, och vilka positioner de olika aktörerna - regeringar, ECB, EBA, bankerna osv - intar.
Spiegel och Barker, "Analysis: A weekend to save the euro", FT 19 okt

---
Uppdatering 24 oktober
Bisarrt nog så räckte det inte med att skjuta upp toppmötet en gång, utan det blev också så att mötet igår inte kunde ta de nödvändiga besluten, utan dessa fick skjutas upp till ett nytt möte på onsdag. Orsaken är oenighet mellan Tyskland och Frankrike om hur EFSF ska biffas upp.

"'There will be no agreements,' said one senior German official. [som alltså talar om söndagens möte] 'This will now happen Wednesday at the earliest.'

Asked why EU leaders were still holding the summit, the official said: 'That’s a good question. Sarkozy wants one.'"

FT:s livekrisblogg, 20 oktober 17:37

---
Uppdatering 26 oktober

Det har talats löst de senaste dagarna om en haircut på Grekland på 50-75 procent, men under toppmötet idag verkar man osannolikt nog inte kunna komma fram till ett beslut. Enligt FT:s krisblogg idag så har politikerna velat ha 60 procent men bankerna (såsom representerade av IIF, antar jag) har bara gått med på 40.

Lex har en artikel idag om effekterna av grekiska nedskrivningar; det mest originella budskapet i texten är att "the danger of triggering sovereign CDS is a market bogeyman", alltså att den vanliga idén (jag har spekulerat så här) att en "credit event" eller ren och skär bankrutt för Grekland skulle utlösa fullständigt kaos på marknaderna (Lehman style) genom att CDS-pengar skulle utkrävas överallt och de institut som sålt CDS mot grekisk skuld skulle gå omkull. Lex-artikeln avslutas: "An instrument that offers protection but risks producing chaos if it pays out should not be worth the paper it is written on." Och jo, det är ju rationellt och rimligt, men å andra sidan så har väl den nuvarande finanskrisen visat att faktiskt inte alla finansiella instrument utformas rationellt och rimligt...
Tydligen så är europeiska politiker på krigsstigen mot stats-CDS, jobbar både för att en grekisk haircut inte ska utlösa grekiska CDS, och för ett förbud mot "naken" handel med CDS.
David Oakley & Tracy Alloway, "Bankers fear political moves will kill off CDS", FT 25 okt

Om bankernas kapitalratio verkar man i alla fall ha enats om 9 procent och att den ska vara på plats i mitten av nästa år.

Stanley Pignal på FT har skrivit en bra analys av Dexias fall och vad det säger om läget i Europa: "Dexia brought to a halt", FT 25 okt. Tydligen så finansierade Dexia i väldigt hög grad - 43 procent vid fallet - sina investeringar med kortsiktiga lån, vilket gjorde banken extra utsatt när likviditeten på såna marknader minskar i osäkra tider; Pignal skriver att Dexia föll på samma sätt som Northern Rock 2007. Dexias siste vd sa till FT att "when he took over Dexia, the bank was like a 'hedge fund of rates'".

Italiens sexmånads-statsobligationer är uppe på 3,5 procent - kris! - och de tioåriga obligationerna har nu lika hög ränta - över 6 procent - som de var uppe på innan ECB:s stora och kontroversiella (t ex har SPD just fått in i tyska okejet till EFSF-expansion, att ECB inte ska köpa statsobligationer igen) obligationsköpprogram i början av augusti. Också Spaniens tioåriga har stigit kraftigt och är nästan uppe i juli-augusti-skiftets nivåer (nu 5,5; då 6,3). (Tydligen så har Citigroup m fl investeringsrådgivare de senaste veckorna rått kunder att sälja italienska och spanska statspapper pga de kommande CDS-reformer som diskuterats ovan.) La Reppublica har idag rapporterat att Berlusconi planerar att avgå nästa år och utlysa nyval.