Konsistenta mått på förmögenhetsfördelning i USA 1774 och 1860

Det är väldigt slående hur beroende den US-amerikanska forskningen om historisk förmögenhetsfördelning fortfarande är av Alice Hanson Jones bouppteckningsstudie från 1970-talet. Hanson Jones samlade för år 1774 in 919 bouppteckningar från en rad platser i de dåvarande 13 kolonierna, och gjorde utifrån dessa en beräkning av den nationella förmögenhetsspridningen. Därefter är nästa datapunkt Lee Soltows ifrågasatta för 1798, och sedan kommer folkräkningarna 1850, 1860 och 1870. Det är nästan otroligt att ingen mer studie har gjorts som helt enkelt har samlat in fler bouppteckningar för till exempel 1810, 1830 eller 1850, för att ge nytt ljus i frågan. Med tanke på hur mycket enklare det är att göra beräkningar idag med dagens datorer, och med tanke på att Hanson Jones med efterföljare ändå visat hur användbara bouppteckningarna är. Istället handlar diskussionen i hög grad om olika korrigeringar man ska göra till Hanson Jones data. Det började med Williamson och Linderts syntes American Inequality år 1980, och Shammas (1993) följde upp med (viktiga) revideringar. Martin Shanahan och Margaret Corell kom år 2000 med ännu ett bidrag till denna diskussion.

Williamson och Lindert hävdade att ojämlikheten ökade från 1774 till 1860. Soltow menade däremot, utifrån en fastighetsskatt 1798, att det sena 1700-talets ojämlikhet underskattas med Hanson Jones siffror, och att inte mycket förändring skedde från 1774 till 1860.

Shanahan och Corell pekar på att datat vi har för 1774 -- Hanson Jones bouppteckningar -- och datat för 1860 -- från folkräkningen -- är väldigt olika i karaktär. De vill undersöka hur mycket detta faktum påverkar en jämförelse av ojämlikhet 1774 och 1860. De förändrar därför samplet från 1860 så att det blir mer som det från 1774, genom att slänga bort en del information (s 32f).

Referens

Martin Shanahan och Margaret Corell (2000) "How much more unequal? Consistent estimates of the distribution of wealth in the United States between 1774 and 1860", Journal of Income Distribution.

Förmögenhetsspridning i USA 1774-1860

Hur har förmögenhetsojämlikheten utvecklats i USA sedan den koloniala perioden? Det är frågan som Carole Shammas ställer i sin artikel från 1993 "A New Look at Long-Term Trends in Wealth Inequality in the United States". Hennes utgångspunkt är i mångt och mycket Williamson och Linderts klassiska bok från 1980, American Inequality. Williamson och Lindert hävdar att förmögenhetsojämlikheten bland fria män var låg 1774 och att den steg kraftigt under industrialiseringen under 1800-talet. Ojämlikheten var därför rekordhög decennierna runt sekelskiftet 1900. De menar att det var industrialismens logik (Kuznetskurvan) som styrde detta, inte politik.

Shammas går i polemik med denna tolkning. Hon pekar på det absurda i att beräkna ojämlikhet för en slavekonomi bara för fria män. Detta knep gör förstås att Williamson och Linderts ojämlikhetsberäkning för USA 1774 blir onaturligt låg. 1860 har USA haft stor invandring av fria arbetare från Europa -- inte indentured servants som man tidigare brukade -- vilket gör att populationen "fria arbetare" växer, och det ser ut som att förmögenhetsspridningen ökar, om vi bara tittar på fria män. Det är tre slags personer som Shammas vill räkna in också i beräkningen för 1774. (1) slavar. (2) indentured servants. (3) gifta kvinnor, som saknade äganderätt.

Shammas menar också att Williamson och Linderts beräkning för 1962, som verkar visa ingen förändring sedan 1870, är felaktig. W och L har räknat in varaktiga konsumtionsvaror (consumer durables), som är mer jämnt fördelade i befolkningen än vad andra typer av förmögenhet är, men har inte korrigerat för underrapporteringen av de rikas förmögenheter (s 417f). Vidare så har Soltow kritiserat datapunkten för 1774, som bygger helt på Alice Hanson Jones arbete med 919 bouppteckningar. Soltow har studerat år 1798 och finner mycket högre ojämlikhet då än vad Hanson Jones gör 1774. Han menar dock att det inte beror på en faktisk ökning 1774-1798 utan på en underrepresentation av de rika i samplet för år 1774: mer specifikt underrepresentation av engelska ämbetsmän.

Shammas diskuterar också utförligt skillnaden mellan att mäta förmögenhetsojämlikhet på hushålls- kontra på individ-nivå. Många forskare har mätt på hushållsnivå, med argumentet att hushållet delar på sina resurser, och att alla däri får ta del av hushållets resurser. Shammas ser dock mer kritiskt på fördelningen av makt och resurser inom hushåll och menar att hushållsmåttet missar inte minst skillnader mellan kvinnor och män. Hon har ett väldigt intresant substantiellt argument om skillnaden mellan förmögenhetsspridnign och inkomstspridning:

"wealth distribution-is correlated with income distribution but differs from it in important ways. Wealth distribution, in contrast to income, is best used as an indicator of who does and does not have economic power in society rather than as a measure of material well-being or the standard of living enjoyed by the general population." (s 415)

Hon räknar därför om beräkningarna för 1774, 1870 och 1953 till individnivå. Toppercentilen 1774 äger då 28 procent av totala förmögenheten och toppdecilen 63 procent, 1870 har detta ökat till 37 och 70 procent, och till 1953 minskar det igen till 25 och 40 procent. (s 424) Med andra ord ser 1774 och 1870 mer ojämlika ut med individmått än med hushållsmått, medan det motsatta är sant för 1950-60-talen. Det är framför allt kvinnors förbättrade ställning från 1870 till 1953 som ger denna skillnad.

I slutsatserna skriver Shammas:

"Belief in a preindustrial period of equality in America rests largely on an accounting that ignores the wealth of colonial officials, British residents, and the legal institutions of coverture, indentured servitude, and slavery. When these elements are taken into account, the wealth of the adult population is more concentrated in the top quintile of the population in colonial times than in the nineteenth and twentieth centuries. The top quintile held 95 percent of the wealth, while the other 80 percent of the population held only 5 percent." (s 427)

Industrialiseringen hade mindre effekt än man brukar säga, säger hon med en rätt tydlig passning till Williamson och Lindert. Toppercentilens andel ökade kanske, men på bekostnad av andra rika, så toppkvintilen ökade inte. Vidare så menar Shammas också att L och W och liknande forskare har fel om att politiken inte gjort någon skillnad -- hon menar att politiska reformer visst utjämnat förmögenhetsfördelningen på 1900-talet, även om de knappast rubbat toppercentiens andel (s 429).

Referens

Carole Shammas (1993) "A New Look at Long-Term Trends in Wealth Inequality in the United States", American Historical Review.

Rustow om Sveriges demokratisering

Sverige hade extremt begränsad rösträtt i 1900-talets början.

Statsvetaren Johan Karlsson Schaffer kallade i ett papper för sex år sedan Sveriges demokratisering för "den glömda revolutionen". (Jag bloggade om pappret 2012; se också Karlssons bloggposter här, här, här, här.) Han påpekade, helt korrekt, att medan det är en gängse bild att Sverige demokratiserades långsamt och gradvis, så var Sverige runt 1900-1910 i själva verket ett av de länder i Västeuropa med kraftigast begränsningar av rösträtten, och dessutom hade vi ett bisarrt ojämlikt kommunvalssystem där ens röstantal, om man tjänade tillräckligt mycket, var proportionerligt till ens inkomst (upp till en viss gräns), och aktiebolag dessutom hade rösträtt. Som exempel på bilden av en gradvis demokratisering åberopar han prominenta forskare som Tim Tilton, Knudsen och Rothstein, och Stein Rokkan. Det enda undantaget verkar vara Dankwart Rustow i en föga uppmärksammad (10 citeringar på Google Scholar) artikel i Scandinavian Political Studies från 1971.

Vad innehåller då Rustows artikel?

• Han har en väldigt seg och icke-informativt argument om att det fanns ett oligarkiskt "konsensus" 1860-1890, att detta "konsensus" utmanades 1890-1920 och att det sedan förbyttes i ett annat "konsensus" efter 1930. Han pekar på första kammarens herrar såväl som andra kammarens bönder som "konsensus" bärare 1860-90, men det duger inte, menar jag. Både för att det fanns några i riksdagen som utmanade konsensus : Rustow pekar på Adolf Hedin och två andra liberaler; utifrån t ex Jan Christensens avhandling och Mellquists avhandling hade man också kunnat peka på bondepolitiker här. Dessutom tycker jag att "konsensus" är ett missvisande begrepp för den härskande klassens ideologi i ett samhälle där 90 procent av befolkningen helt enkelt inte alls tillfrågades om vad de tyckte om styret.
• Han pekar på att Sverige industrialiserade snabbt 1870-1900, och att BNP växte fort
• Med växande inkomster ökade också andelen av befolkningen som hade rösträtt, eftersom det fanns ett inkomstkrav för rösträtt
• "The major question in explaining a peaceful transition to democracy still remains: What can persuade the elite of an ancien regime to abdicate its position of power peacefully? The Swedish experience suggests two major factors. The first is a systematic attack on the old system by well-organized forces - the attack including at least implied threats of violence. The other are a number of considerations of prudence that weaken the old elite's will to resist."(s 21) Högern gav upp sitt motstånd mot allmän rösträtt när de insåg att dess införande var oundvikligt.
• Teoretiskt sett såväl som i de historiska detaljerna är Rustows artikel ointressant. Men hans huvudpoäng är viktig: "as recently as the beginning of this century, Sweden had one of the most restrictive suffrage systems of any country with a representative constitution: it was a stable oligarchy. Yet by 1921 the right to vote had been extended to adult men and women, and the accountability of the cabinet to the democratically elected legislature was beginning to be accepted. The transition to democracy, then, was late and rapid." (s 12)

Referens

Dankwart Rustow, "Sweden's Transition to Democracy: Some Notes toward a Genetic Theory", Scandinavian Political Studies, 1971

Om högskolepedagogik och studenters lärande

SFS (2013) "Studentens lärande i centrum"
Sveriges Förenade Studentkårer ansluter sig i denna rapport från 2013 väldigt tydligt till den idag dominerade synen inom högskolepedagogik, som handlar om studentcentrerat lärande. SFS kontrasterar detta mot ett "äldre" synsätt där läraren överför, traderar, kunskap till studenterna. I det "nyare" synsättet är mer konstruktivistiskt, och man menar att en student själv genom aktiv reflektion konstruerar kunskap (s 6). SFS menar att det "gamla" synsättet befrämjar ett ytligt lärande där man lär sig fakta men inte förstår dem och inte kan reflektera kritiskt kring vad man lärt sig. SFS menar utifrån detta att undervisningen på högskolan måste bli mer fokuserad på aktivering av studenterna, där man t ex under föreläsningar (arketypen av den "gamla" synens undervisningsmetod) bryter upp för att ge studenterna små uppgifter som de löser på 2-3 minuter och diskuterar med sina klasskamrater i smågrupper (s 9).

Studentcentrerat lärande är så vitt jag förstår det från SFS rapport obligatoriskt på svenska universitet och högskolor i och med Bolognaprocessen; sedan 1 juli 2007 ska all kursplaner och examensbeskrivningar innehålla specifika lärandemål, om vad studenten ska kunna efter att ha genomgått kursen. (s 10) "Enligt Bukarestkommunikén från 2012 ska Bolognaländerna arbeta för att skapa förutsättningar för studentcentrerat lärande genom att verka för innovativa utbildningsmetoder och en stödjande och inspirerande arbets- och lärandemiljö, allt medan studenter och anställda involveras i beslutande strukturer på alla nivåer." (s 10)

SFS diskuterar som kortast en del självklarheter i texten, om att kursutvärderingar måste användas för utveckling av kurser och att olika studenter måste bemötas utifrån deras behov. Mer intressant är att SFS beklagar att det sedan 2010 och universitetens ökade autonomi inte längre är lagstadgat att universitetslärare ska ha pedagogisk utbildning. SUHF har därefter tagit fram egna rekommendationer som innebär minst 10 veckors heltidsstudier i pedagogik för lärarna. (s 16) T ex Stockholms universitet kräver däremot bara 5 veckor, vilket man ska skaffa inom två år som anställd lärare, om man inte redan har det vid anställningen.

SFS beklagar att pedagogisk kompetens i praktiken inte betonas lika mycket som forskningsmeriter vid tjänstetillsättningar. Det står i högskoleförordningen att ”prövningen av den pedagogiska skickligheten ska ägnas lika stor omsorg som prövningen av den vetenskapliga eller konstnärliga skickligheten”. Men i praktiken är det inte så.En enkät bland studierektorer, prefekter m fl svarade 81 procent att forskningen väger tyngst medan bara 2 procent svarade undervisningen. (IVA 2012, "Vem ska göra vad? En studie av kopplingen mellan forskning och undervisning".) (s 19) SFS pekar intressant på att en större formalisering av hur man presenterar sina pedagogiska meriter vid jobbansökningar, i form av s k pedagogiska portföljer, kan göra det enklare att jämföra lärares ambitioner och utveckla hur man ska värdera detta vid tjänstetillsättning (s 21f). De talar också för att särskilda pedagogiskt sakkunniga ska användas jämte vetenskapligt sakkunniga vid bedömningen av jobbansökningar (s 22f).

Ytterligare en intressant dimension av värderingen av pedagogiska ambitioner är hur det funkar för dem som redan har ett jobb på universitetet.  Hur belönar man detta?

"En del lärosäten har infört eller arbetar med att införa belöningssystem för pedagogisk skicklighet. Lunds Tekniska Högskola var först och införde 2001 ett ”pedagogiskt meriteringssystem” som bygger på att det finns en pedagogisk akademi dit lärare kan ansöka, bland annat genom att visa upp meriter i en pedagogisk portfölj. En lärare som bedöms uppfylla kriterierna på pedagogisk skicklighet blir antagen till LTH:s Pedagogiska Akademi. Läraren får då den pedagogiska kompetensgraden Excellent Teaching Practitioner (ETP) och en omedelbar löneökning. Dessutom får den institution där läraren verkar en ökad tilldelning. Andra lärosäten som arbetar med belöningssystem är exempelvis Mälardalens högskola, som 2008 införde en pedagogisk kompetensstege. Karolinska institutet har infört en pedagogisk akademi och Uppsala universitet har nyligen beslutat införa titeln excellent lärare, något som ska ge läraren en automatisk löneförhöjning."

SFS förordar att alla lärosäten ska ha sådana system. (s 25)

SFS förordar också större nationella samordningssatsningar på högskolepedagogik, och mer pengar till forskning i ämnet. (s 27f)

Den industriella revolutionen och hur USA gick om Storbritannien

Ett av de absolut största temana i mainstream-ekonomisk historia är: Storbritannien genomgick ca 1750-1850 den första industriella revolutionen. Detta förändrade världshistorien helt grundligt och lyfte upp Storbritannien till att bli världens rikaste och mäktigaste land (imperium). Men redan i slutet av 1800-talet eller runt 1900 börjar uppstickaren USA, ex-kolonin, gå förbi Storbritannien vad gäller BNP per capita och ekonomiskt-teknologiskt ledarskap. Hur kunde det gå så snabbt för Storbritannien att förlora ledartröjan?*

Den inflytelserike ekonomisk-historikern Nick Crafts ägnade 1998 en artikel åt just denna fråga. Han menar att samma teori måste kunna förklara både Storbritanniens uppgång och dess relativa nedgång, och att varken 1950-talets neoklassiska tillväxtteori eller 1980-90-talens endogena tillväxtteori klarar detta. Så här förtydligar han i en fotnot vad dessa två teorier går ut på:

Neoclassical or "old" growth theory emphasized that per capita growth came from additions to physical capital and technological progress. Technology was taken as exogenous and available to all and capital accumulation was subject to diminishing returns. Followers would catch up to leaders as factor intensities and rates of return equalized across countries. Endogenous or "new" growth theory, by contrast, highlights the processes of learning that are intertwined with new technology and models innovation as the outcome of profit-maximizing behavior. It emphasizes the possibility of multiple equilibria reflected in persistent differences in growth rates and income levels.

Han utgår i sin diskussion av den första industriella revolutionen från den omfattande kliometriska forsningen i ämnet från 1970-80-90-talen, som han själv var en av de viktiste bidragsgivarna till. Denna forskning visar att BNP per capita-tillväxten förvisso inte var så snabb under 1IR, men Crafts menar att processen ändå förtjänar beteckningen "industriell revolution" pga (1) för första gången kommer människorna ur den malthusianska fällan, och (2) en strukturomvandling inleds där jordbrukets andel av ekonomin och sysselsättningen mnskar kraftigt. (s 195)

Fotnoter
*En sub-debatt är: när hände detta, exakt? Flera ekonomisk-historiker som arbetar med historiska skattningar av BNP/capita, välstånd och produktivitet är oense om detta. Nyligen har Jeffrey Williamson och Peter Lindert lagt fram den revisisionistiska tesen -- som intuitivt är osannolik -- att USA går om Storbritannien redan i början av 1800-talet, och bara halkar efter igen i och med inbördeskrigets förstörelse, som gör att USA igen måste komma ikapp i slutet av 1800-talet.

Referenser
Nick Crafts (1998) "Forging Ahead and Falling behind: The Rise and Relative Decline of the First Industrial Nation", Journal of Economic Perspectives.

När blev USA ett kapitalistiskt samhälle?

 Connecticut River, 1910 (wikipedia). I denna floddal utspelas en av de viktigaste studierna av kapitalismens utveckling i USA, nämligen Chris Clarks studie av jordbruket i floddalen 1780-1860

Har USA varit ett kapitalistiskt samhälle sedan första början, sedan 1776? Detta är ämnet för historikern Michael Merrills översiktsartikel från 1995, "Putting 'Capitalism' in its Place". Det tidiga 1900-talets "progressiva" historiker menade att det fanns en övergång till kapitalism i den tidiga republiken, men på 1950-talet kritiserades detta perspektiv av Hartz, Hofstadter och Schlesinger som menade att USA varit kapitalistiskt hela tiden. Eugene D. Genovese argumenterade på 1960-talet i sin tur mot dem, och hävdade att slavsystemet i Södern var icke-kapitalistiskt.*

Frågan är vad vi vill ha för definition av kapitalism? Merrill fördömer en definition där varje ekonomisk expansion och varje social mobilitet uppåt ses som kapitalism; denna outtalade och ohållbara definition menar han att Joyce Appleby i Capitalism and a New Social Order: The Republican Vision of the 1790s (1984) och Gordon Wood i The Radicalism of the American Revolution (1992) implicit använder. (s 317f)

Nu, skriver Merrill 1995, kan vi ha anledning att återvända till dessa frågor, i och med publikationen av James Henrettas essäsamling The Origins of American Capitalism (Boston, 1992), Allan Kulikoffs The Agrarian Origins of American Capitalism (Charlottesville, VA, 1992), Rocks The New York City Artisan 1789-1925 (1989) och Gilje och Rock (red.) Keepers of the Revolution: New Yorkers at Work in the Early Republic (1992). Henretta hävdar å ena sidan att revolutionen hämmade den storskaliga kapitalismens utveckling i landet, genom att skära av kopplingarna till Storbritannien, men å andra sidan också att revolutionen stärkte en småskaligt kapitalistisk ideologi. Också Kulikoff menar att revolutionen och konstittutionen representerade och stärkte en borgerlig ideologi som hyllade marknaden, inklusive marknaden för arbetskraft, som enligt Kulikoffs definition är central för kapitalismen (s 326). Som Kulikoff ser det var dock en annan viktig del av den tidiga republikens samhälle en stor grupp självägande bönder (yeomen farmers) och hantverkare (artisans), som arbetade på ett icke-kapitalistiskt sätt och för vilka, med en bakgrund av emigration från en proletär tillvaro i Europa, just självägandet var helt centralt. En av essäerna i Kulikoffs bok handlar just om migrationen till USA, som han hävdar ofta var motiverad av en vilja att undgå vad Marx kallade "den primitiva ackumulationen", nämligen vräkningarna av småbönder från deras jord av storägare, som på detta sätt skapade en grupp lönearbetare.

Merrills stora invändning mot Hnretta och Kulikoff -- och i än högre grad Appleby, Countryman och Wood -- är att de underskattar icke-kapitalismens utbredning och varaktighet i USA. Han menar att de i alltför hög grad likställer all expansion av handel och produktion med kapitalistisk expansion, så att Henrettas familjeekonomier och Kulikoffs yeomen blir kapitalister om deras produktion växer (s 322). Enligt Merrill erbjuder Christopher Clark i The Roots of Rural Capitalism: Rural Massachusetts, 1780-1860 (1986) en bättre analys. Han ser jordbruket vid Connecticutfloden som hushållsekonomi, som även då den expanderade inte automatiskt omvandlades till kapitalism. Merrill menar kontroversiellt att kapitalism skiljer sig från marknadsekonomi i allmänhet genom att vara styrt av kapitalisters intressen. "The political econmy preferred by most farmers, artisans, and laborers in the early republic differed from the capitalism favored by merchants, financiers, or budding master manufacturers, and it deserves to be called by a different name." (s 322) Som stöd för detta refererar han till de nya dokumentationerna av arbetare särskilt i New York City av Rock.

 

Fotnot

* Merrill menar att "the new social history of the countryside" håller med om detta: Hahn och Prude (red.) (1985) The Countryside in the Age of Capitalist Transformation (Chapel Hill), och för arbetarhistoria Bruce Laurie (1989) Artisans into Workers (New York).

Han refererar också en stor mängd litteratur om kapitalismfrågan: Ditz (1986) Property and Kinship, Schweitzer (1987) Custom and Contract, Nelson (1987) Liberty and Property, Sellars (1989) The market Revolution, Clark (1986) The Roots of Rural Capitalism, Rothenberg (1992) From Market-Places to a Market Economy, osv.

Han hänvisar också specifikt till en rad artiklar i William and Mary Quarterly om marknadsekonomi och kapitalism i 1700-1800-talens jordbruk i USA, artiklar av Bettye Hobbs Pruitt (1984), Darret B Rutman (!986), Daniel H Usner (1987), Alan Taylor (1989), Gregory nobles (1989) och Daniel B Thorp (1991).

Referens

Michael Merrill (1995) "Putting 'Capitalism' in Its Place: A Review of Recent Literature", The William and Mary Quarterly.

Hur väl står sig frontier-tesen?

prärie i Badlands National Park, South Dakota (wikipedia)

"Behind institutions, behind constitutional forms and modifications, lie the vital forces that 

call these organs into life and shape them to meet changing conditions. The peculiarity of 

American institutions is, the fact that they have been compelled to adapt themselves to the 

changes of an expanding people—to the changes involved in crossing a continent, in 

winning a wilderness, and in developing at each area of this progress out of the primitive 

economic and political conditions of the frontier into the complexity of city life. /.../ 

All peoples show development; the germ theory of politics has been sufficiently emphasized. 

In the case of most nations, however, the development has occurred in a limited area; 

and if the nation has expanded, it has met other growing peoples whom it has conquered. 

But in the case of the United States we have a different phenomenon."

Frederick Jackson Turner, 1893

År 1893 lanserade Frederick Jackson Turner (1861-1938) vad som kom att bli en av de mest inflytelserika hypoteserna i US-amerikansk historia, med sitt föredrag "The Significance of the Frontier in American History". Turner betonade att hela landet USA formades av tillgängligheten av fri, oanvänd mark i Väst, mark som man kunde flytta till för att odla upp och leva på. Av detta blev amerikaner lite friare än andra länders medborgare. Historikern Lacy K. Ford ställer i början av sin essä till Frontier-tesens 100-årsjubileum Turners tes mot två andra möjliga tolkningar av USA:s tidiga historia: Charles Beards (1874-1948) fokus på återkommande konflikter mellan agrara intressen och den kommersiella kapitalismen, och Louis Hartz (1919-1986) hävdande att USA redan från början var ett land av liberalt konsensus om liberal demokrati och fria marknader. Hartz tolkning dömer Ford ut helt, som en 1950-talskonstruktion som egentligen säger mest om det kalla krigets 50-tal med "that era's vanilla image of Americans as 'Ike'-voting, 'Lucy'-watching, middle-class conformists".* Beards tes har däremot fortfarande fäste bland USA:s historiker, särskilt de till vänster, som kan fokusera på klasskonflikter, slaveriet med mera. Däremot har den inte fått fäste bland allmänheten för vilka denna bild av USA:s historia inte framstår som särskilt aptitlig; i bredare sammanhang är det den amerikanska exceptionalismen och Turners tes som fortfarande är mest populär; Ford citerar den dåvarande presidenten Bill Clintons ord 1993 om amerikanerna som "a restless, questing, hopeful, people" som exempel. Med referens till Patricia Limericks kritiska bok The Legacy of Conquest: The Unbroken Past of the American West (1987) konstaterar Ford att Turner när han såg US-amerikanerna som ett demokratiskt folk egentligen bara beaktade vita mäns rättigheter; Ford vill dock här beakta Turners tes på dess egna antaganden. (s 147)

På 1970-80-talen växte det fram en stor socialhistorisk litteratur just om the Frontier och de ekonomiska och sociala förhållandena där, med ett väldigt Turnerskt fokus på social rörlighet: kunde man flytta dit -- Ohio, Kalifornien osv -- med två tomma händer, och bli rik? Ford menar att det snabbt etablerade sig eliter också i Väst och att efter någon generation var den sociala rörligheten där inte mycket större än den var i Öst.** Många forskare har också diskuterat ifall amerikanerna på "the frontier" verkligen var sådana "rugged individualists" som Turner hävdade, eller om de kanske samarbetade ganska mycket. Till slut så menar Ford i alla fall att även om förmögenheterna var ganska ojämlikt fördelade också i Väst (om än inte lika ojämlikt som i städer som Boston och New York, eller i Södern), så var ändå möjligheten till en klassresa stor, och två tredjedelar av hushållen ägde jord (s 152). En stor mängd kvantitativ forskning har visat att förmögenheten växte med individens ålder, och att det fanns en "agricultural ladder" där man kunde börja som arbetare som ung och avancera till bonde i medelåldern.*** Överlag så var det ekonomiskt sett en bra idé för amerikaner att flytta västerut på 1800-talet (s 153). En rad forskare är eniga om att US-amerikanerna före inbördeskriget inte gillade att bli lönearbetare, och det verkar som att frontier faktiskt funkade som ett "safety valve" för detta: dit kunde man flytta som en Jeffersonsk "yeoman".****

Var "the frontier" positiv för USA:s demokratiska politik? Det hävdade Turner. Tre generationer av historiker om arbetarklassen under Jacksons era -- Arthur Schlesinger, Edward Pessen, Sean Wilentz -- har hävdat att arbetarna i städerna var lika viktiga pro-demokratiska krafters om "sturdy frontier yeomen". Också studier av rösträtten specifikt har ifrågasatt Turners tes*****, och nyare forskning har visat att frontier-stater inte nödvändigtvis hade generösare rösträttsregler, utan det verkar som att de snarare kom i delstater med stora andelar av befolkningen som från början var utan rösträtt. Svarta män fick rösträtt snabbare i nordöst än i nordväst. Mer substantiellt så präglades politiken i 1800-talets USA enligt Ford av en republikanism där demokratin ansågs grundas i en stor grupp av egenägande, egenförsörjande. Men den ekonomiska och politiska ojämlikheten ökade de facto (jfr Pessen), vilket skapade en motreaktion i form av en egalitär republikanism som motsatte sig oligarkin. Denna egalitarism, säger Ford, kom dock mer ur det revolutionära idéarvet än specifikt från frontier-samhället (s 158f). Tillgängligheten på fri jord på the frontier motverkade proletariseringe som var en el av "marknadsrevolutionen" efter 1812, och möjliggjorde därmed att den egalitära republikanismen kunde fortsätta som huvudsaklig progressiv ideologi, medan industrialisering och en stor lönearbetande klass än så länge inte var omständigheter som kunde dominera samhället.****** Den kanske mest provocerande kritiken av Turners tes kom från New Left-historikern Staughton Lynd på 1960-talet. Lynd pekade på att Turner underskattade slaveriets betydelse, och att han gjorde misstag i att räkna in slavägare som agraria pro-demokrater. Lynd menade att slavägarna ville skydda sitt system och den privata äganderätten, och inte expandera demokratin; för detta projekt sökte de allierade i Nord. Lynd tolkade contra Beard inte konstitutitonen som ett uttryck för industriella intressen över de agrara, utan som en instabil kompromiss mellan kapitalister och slavägare. I Lynd och Barrington Moores analyser gjorde the frontier att denna kompromiss kunde överleva längre, genom att den tillät Nords free labor-economy och Syds slave-labor economy att växa på olika spår. Ford accepterar denna tolkning, och menar t ex att Moore har rätt när han hävdar att utan the frontier som "safety valve" så hade USA kunnat få ett reaktionärt "preussiskt" politiskt utfall, i en allians mellan kapitalism och slaveri. (s 162) På detta sätt, om inte exakt på det sätt som Turner tänkte sig, så var "the frontier" faktiskt avgörande i USA:s historia, konkluderar Ford.

Fotnoter

*Hans referens här är Peter Novick (1988) That Noble Dream: The Objectivity Question and the American Historical Profession (Harvard UP).
**Han refererar till Peter Deckers (1978) studie av social rörlighet i San Francisco och Jeffrey P Browns (1987) dito om Ohio, samt en översiktsartikel om "Frontier Opportunity and the New Social History" av Ralph Mann, från 1984. Och Atack och Bateman (1981).
***Han refererar Winters (1987) om Tennessee, Campbell (1974) om ett county i Texas, Schaefer (1978) om tobaksregionen, Atack och Bateman (1987) om Nord i allmänhet, Barron (1984) om New England, Swierenga (1983), Atack (1988, 1989), Winters (1982).
****Steven Hahn (1983) The Roots of Southern Populism: Yeoman Farmers and the Transformation of the Georgia Upcountry, J Mills Thornton (1978) Politics and Power in a Slave Society: Alabama, 1800-1860, Lacy Ford (1988) Origins of Southern Radicalism: The South Carolina Upcountry, 1800-1860, Harry Watson (1990) Liberty and Power: The Politics of Jacksonian America, Bruce Laurie (1980) Working People of Philadelphia, 1800-1950, Sean Wilentz (1984) Chants Democratic: New York City and the Rise of the American Working Class 1788-1850., Gavin Wright (1982) "American agriculture and the labor market: What happened to proletarianization?", Agricultural History.
***** Chilton Williamson (1960) American Suffrage: From Property to Democracy, 1760-1860 (Princeton) och JR Pole (1966) Poltiical Representation in England and the Origins of the American Republic (London).
******Denna analys bygger Ford på Drew R McCoy (1980) The Elusive Republic: Political Economy in Jeffersonian America (Chapel Hill) och Major L Wilson (1974) Space, Time and Freedom (Westport, CT).

Referens

Lacy Ford, "Frontier Democracy: The Turner Thesis Revisited", The Journal of the Early Republic, 1993.

Bönderna på riksdagarna 1597-1635

En av de stora debatterna i svensk historia är: hur mäktiga var bondeklassen ca 1400-1900? Johan Holm, historiker vid Stockholms universitet, introducerar för 1500-1600-talens del debatten så här:

"När Eva Österberg argumenterar för det svenska samhällets särart och böndernas relativa politiska inflytande brukar hon bland flera argument anföra att Sverige är ovanligt eftersom de svenska bönderna var representerade i riksdagen. Detta var något som också samtiden fann anmärkningsvärt. Forskare i en mer konfliktorienterad tradition, som Jan Lindegren och Martin Linde, ser inte något utmärkande bondeinflytande i det tidigmoderna Sverige. Inte heller ser de något anmärkningsvärt i att bönderna satt med i riksdagen. En av Lindegrens teser är att vi bakom 1600-talets aggressiva krigspolitik kan spåra en medveten strävan från adel och kungamakt att höja böndernas skatter. Kriget var vägen för de härskande klasserna att förtrycka och utnyttja allmogen, då endast krig betraktades som en legitim grund för skattehöjningar. Därmed blev riksdagarna och böndernas deltagande där närmast en formalitet, som Lindegren kan avfärda som beslut tagna under ”frivillighetens täckmantel”."

Också Martin Linde (Statsmakt och bondestånd, diss., 2000), säger Holm, argumenterar mot Österbergs perspektiv: Linde menar att skattebönderna snarast tappade i ställning i och med ståndsriksdagens etablering, då skatterna höjdes. 

Holm plockar från Linde upp en idé som också många andra presenterat, nämligen att riksdagsbönderna tedde sig till kungen med en närmast naiv tro att kungen ville dem väl (till skillnad från godsherrar och andra maktspelare däremellan). Till detta anknyter Holm en mer detaljerad skildring av 1500-1600-talen, där den politiska makten fördelas mellan kronan, adeln och bönderna. (Borgarna och prästerna ses som irrelevanta då de varken hade särskilt mycket pengar eller militär makt, s 31).

"Konflikten mellan kungamakt och högadel kan spåras tillbaka till 1200-talet och uppgörelsen mellan folkungarna och den centrala kungamakten i Stockholm. Som en fortsättning på denna strid kan vi betrakta adelns utmaning av kungamakten med det ”konstitutionella adelsprogrammet” under sent 1500-tal. Den högadliga offensiven följdes upp 1611 med en kungaförsäkran som på papperet band kungen till ständer och rådsadel. Ståndsstriden är benämningen på den kraftmätning mellan de ofrälse och adeln i riksdagen som inleddes 1635 och kulminerade under 1650-talet."

För att utveckla denna skildring studerar han bönderna i riksdagen mellan 1597 (striden mellan hertig Karl och Sigismund) och 1635 (Gustav II Adolfs död och förmyndarregeringen). Han utgår, utifrån Aronsson (1992) och Österberg (1995), från att några av böndernas hjärtefrågor var äganderätten till jorden, begränsningar och skatter och utskrivningar, samt bevarandet av freden (s 33).

Så här skriver Holm riksdagens bakgrundshistoria:

"Gustav Vasa och hans efterkommande strävade efter att bygga en stark centralmakt, en stark statsorganisation, och därmed utöka sitt inflytande utöver de begränsningar som kungamakten onekligen hade enligt 1442 års lag. Riksdagen blev här nyckeln.
De svenska riksmötena har en förhistoria som revolutionsmöten mot centralmakten i Köpenhamn under Kalmarunionens tid. Ett verktyg för kungamakten blev de i och med Gustav Vasa. Men riksdagen var långt ifrån en färdig institution under det sena 1500- eller det tidiga 1600-talet.13 Herman Schück påpekar att så sent som 1611 saknade riksdagen fortfarande erkända arbetsuppgifter, liksom regler för när och hur den skulle inkallas. Inte ens ståndens antal eller sammansättning var bestämda. Bristen på formella regler gjorde emellertid riksdagen smidig och anpassningsbar för de skiftande kungliga behoven.
Kungen kallade den och han skrev propositionerna. Han hade således såväl initiativrätt som kontroll över dagordningen och problemformuleringsmonopol. Att riksdagens kompetens inte var reglerad gav kungen möjlighet att försöka övertyga de samlade ständerna att sanktionera de beslut han för dagen ville driva igenom. Att regler om vilka som skulle kallas saknades gav kungen möjlighet att med kallelsen styra riksdagen så att de grupper han hoppades på starkt stöd från mangrant infann sig. Hertig Karl kallade ofta krigsbefäl och soldater som egna stånd. Skälet var rimligen att han visste att han kunde räkna med deras stöd.
Det sena 1500-talets riksdag var emellertid inte ett perfekt kungligt maktverktyg. Tanken att ständerna ägde rätt att binda den frånvarande menigheten mötte länge motstånd. Ständerna vägrade också länge, med hänvisning till landstingen, att yttra sig i skatte- och lagstiftningsfrågor. Fram till 1604 års riksdag måste samtliga riksdagsbeslut angående nya skatter och utskrivningar bekräftas lokalt och först 1610 framstår riksdagen som det naturliga forumet för dessa beslut.
Under Gustav II Adolfs tid slog slutligen riksdagen igenom som beslutande forum i frågor om skatter, utskrivningar och lagstiftning. Därmed kom riksdagen att bli en maktfaktor i egen rätt i svensk politik, något som fick konsekvenser vid kungens död 1632." (s 34f)

Hans empiriska undersökning börjar med riksmötet i Arboga 1597, som hertig Karl kallade till. Maktspelaren hertig Karl kallade bönderna och även krigsfolket som ett eget stånd, mellan stora delar av adeln avstod från att komma. Karl drev också under riksdagen en adelsfientlig politik, och paraderade tre fängslade adelsmän inför ständerna, anklagade dem för förräderi och bondeplågeri och frågade ständerna om de ville hjälpa honom att döma adelsmännen till straff; det ville de gärna, säger Holm (s 35). Hertigen hävdade gentemot allmogen att "får adeln väldet och biskoparna råda, så skola ni snart märka vilket blodbad de skola eder reda", och utfäste sig att skydda allmogen. Bönderna och hertigen ingick en allians, där Karl bland annat lovade att dra in godsen från de adelsmän som vägrade tjäna kronan, alltså ett slags reduktion (s 36). Under slutet av Karls tid som kung stödde han dock sig i lägre grad på bondeståndet (36f).

I och med Karl IX:s död och tronskiftet så blev riksdagen 1611 inklusive bondeståndet mer självständig. På kung Gustav II Adolfs propositioner till riksdagen 1611 och 1612 om anslag till krigsföringen, svarade bondeståndet åda gångerna (och prästståndet 1612) med att kräva en "bättre" fördelningspolitisk profil för skatteuttaget (s 37). 1612 klagade bönderna på att adeln satt på sina gods istället för att ge sig ut och slåss, och krävde en reduktion. (s 37) Också 1617, inför det polska hotet, krävde bönderna en rättvisare fördelning av krigets kostnader. Runt 1620 knyter Gustav II Adolf en allians med ett fåtal rådsaristokratiska familjer -- Oxenstierna, Skytte och några till -- och vid krigsriksdagarna 1625, 1627 och 1629 har kungen initiativet gentemot ständerna. 1630-32 var kungen så självsäker att han inte inkallade ständerna, utan bara utskotten (s 41). Bönderna klagade mest på storleken på skatterna.

Efter Gustav II Adolfs död präglades riksdagarna 1633 och 1634 av konflikter mellan bönderna och adeln.

"Inför böndernas ovilja att diskutera annat än sina besvär sändes Gabriel Oxenstierna och Claes Fleming till ”Gillestugan” för att tala förstånd med dem. Där misshandlades, inför de förbluffade rådsherrarnas ögon, en finsk riksdagsman som svarat herrarna tillmötesgående, av en annan riksdagsman, Erik Eriksson. Erik greps senare men släpptes då bondeståndet sände upp en delegation till rådet för att be om nåd för honom. Kanske ansåg rådet att det var onödigt att ytterligare provocera bönderna? En vecka senare hittades den anonyma skriften ”en allmogens supplikation” vid räntekammarens dörr, ombunden kring en sten. Där krävdes i hårda ordalag reduktion. Författaren skulle gärna ha klagat öppet, men – tillfogade han med hänvisning till Erik Eriksson – då man såg att de som talade sanning på en riksdag fängslades gick inte det. Efter uppläsningen föreslog Per Banér att man skulle uppskjuta riksdagen och kalla in ett regemente knektar. I brev den 19 juli till sin bror rikskanslern, rapporterade en lätt chockad Gabriel Oxenstierna att han på sina nio riksdagar aldrig sett bönderna ”galnare” än denna gång." (s 44)

Efter 1633 var bönderna helt enkelt på offensiven: "Den återhållsamhet som präglade böndernas agerande 1625 till 1632 var nu ersatt av ett offensivt och initiativrikt agerande. Bönderna drev alla typer av frågor men det var frågorna om de egna bördornas storlek samt fördelningen av dem som stod i centrum. Den maktpolitiska frågan om rikets styrelse släppte ståndet snabbt." (s 46) Att den högadliga rådsregeringen allierade sig med adeln stärkte böndernas motstånd.

Utifrån Holms antagande att böndernas viktigaste intressen var (a) låga skatter (b) få utskrivningar till armén och (c) fred, så menar han att de inte lyckades genomföra dessa tre mellan 1597 och 1635. Ändå gjorde de skillnad, säger han. (s 47f) Deras huvudsakliga mål i den praktiska politiken var att skyffla om kostnaderna för staternas utgifter (framför allt krig) från sig själva till adeln, och detta lyckades de ofta med, om än inte fullständigt. (s 49) Holm ger dock Jan Lindegren rätt i att det var kungen som var den stora vinnaren, eftersom han kunde spela ut ständerna mot varandra och ta ut så mycket som möjligt för varje grupp.

Referens

Johan Holm (2003), "Att välja sin fiende – Allmogens konflikter och allianser i riksdagen 1595–1635", Historisk Tidskrift.