Jobbpolarisering i USA sedan 1980

Den intellektuella grundvalen för den nationalekonomiska litteraturen om ökad inkomstojämlikhet i de rika länderna sedan 1980-talet och skill-biased teknologisk förändring som dess förklaring, är vad Acemoglu och Autor kallar "the canonical model". Så börjar David Autor och David Dorn sin epokgörande artikel från 2013 om jobbpolarisering i USA. De förklarar att den kanoniska modellen har två sorts arbetare, de som gått ut high school och de som gått ut college, som producerar två halvt substitutbara varor. Teknologin är antingen komplementerande till lågutbildade (high school) eller högutbildade (college) arbetare och minskar eller ökar löneojämlikheten. Den kanoniska modellen är inte bara praktisk och teoretiskt attraktiv utan har också lyckats väl empiriskt säger de, med att förklara utbildningspremiumets utveckling i USA och de stora skillnaderna i skill premia mellan rika länder. [1]

Men den kanoniska modellen misslyckas med att förklara två viktiga fakta, säger de. Den första är att jobbtillväxten sett till utbildningsnivå varit kraftigt icke-linjär. Diagram 1 visar utvecklingen för 318 jobb -- utanför jordbruket -- från 1980 till 2005. Jobben rankas "by skill level", vilket de mäter som medellönen år 1980 -- en rätt lustig proxy-användning.

Polariseringen är inte unik för USA, säger de: en liknande polarisering efter utbildningsnivå har skett i de rika länderna de senaste 20-30 åren; de pekar på Acemoglu (1999) som den förste som påpekade det i USA, och Goos och Manning (2007) som den första rigorösa empiriska analysen. (Se också tidigare blogginlägg om studier av jobbpolarisering i Sverige.)

 Tillväxten i låglönejobb i USA drivs av tillväxt i vad de kallar ”service occupations” och som de påpekar (i en fotnot) att det är viktigt att skilja från tjänstesektorn. Tjänstesektorn omfattar 83 procent av jobben i USA utanför jordbruket år 2005, men ”service occupations” omfattar bara 13 procent. Dessa definierar de så här: ”Service occupations are jobs that involve assisting or caring for others, for example, food service workers, security guards, janitors and gardeners, cleaners, home health aides, child care workers, hairdressers and beauticians, and recreation occupations.” (s. 1555) Antalet arbetade timmar I dessa yrken ökade i USA från 1980 till 2005 med 30 procent efter att ha stått stilla 1950-1980. De gör en kontrafaktisk beräkning av sysselsättningens utveckling per lönenivå 1980-2005 där ”service occupations” inte vuxit alls, och visar att skillnaden mellan faktisk utveckling – som syns i Figur 1 – och den kontrafaktiska utvecklingen är markant.

Expansionen av lågutbildade, lågbetalda jobb sedan 1980 kan synas gå emot det konventionella narrativet om minskad låglönesysselsättning sedan 1980 (Autor, Katz och Kearney 2008 – det är roligt att Autor diskuterar sin egen tidigare tolkning som ”the conventional narrative”), men Figur 3, som jag klistrat in nedan, förenar de två tolkningarna. Den tredje gruppen staplar visar att låglönejobben utanför tjänstesektorn minskat varje decennium sedan 1970, men staplarna i grupp två visar att de inom tjänstesektorn minskade kraftigt på 1970-talet men sedan ökade mer och mer.

Från dessa empiriska klarläggningar rör de sig till sitt argument med pappret. Så här formulerar de det:

“The primary hypothesis advanced by this paper is that polarization is driven by the interaction between two forces: consumer preferences, which favor variety over specialization; and non-neutral technological progress, which greatly reduces the cost of accomplishing routine, codifiable job tasks but has a comparatively minor impact on the cost of performing in-person service tasks. If consumer preferences do not admit close substitutes for the tangible outputs of service occupations—such as restaurant meals, house-cleaning, security services, and  home health assistance—non-neutral technological progress concentrated in goods production (by which we mean non-service occupation activities) has the potential to raise aggregate demand for service outputs and ultimately increase employment and wages in service occupations.” (s. 1558-1559)

De utvecklar detta i en allmän jämviktsmodell med en teknologisk förändring som ersätter rutinuppgifter (routine-task). Modellen bygger på Autor, Levy och Murnane (2003), Weiss (2008) och Baumols (1967) modell över obalanserad teknisk förändring. [2] Den tekniska förändringen kommer in i modellen som en kontinuerligt fallande kostnad för att ersätta rutinjobb med datorer. Datorerna ersätter rutinjobb som bokföring, kontorsjobb och repetitiva jobb i tillverkningsindustrin ”which are readily computerized because they follow precise, well-defined procedures” och som i hög grad befinner sig i mitten av lönefördelningen. Modellen implicerar att när substitutionselasticiteten i produktionen mellan IT-kapital och rutinarbete är högre än substitutionselasticiteten i konsumtionen mellan varor och tjänster, så kommer relativlönerna för lågutbildade arbetare i rutinjobb falla jämfört med dito arbetare i manuella sysselsättningar. Då kommer lågutbildade arbetare byta jobb från industrin till tjänstesektorn medan högutbildade arbetare stannar, vilket leder till polarisering av sysselsättningen. ”Furthermore, wage polarization occurs if the elasticity of substitution between goods and services in consumption does not exceed unity—that is, goods and services are at least weakly complementary. If so, the wages paid to manual tasks (and hence noncollege earnings) converge to a steady growth rate that equals or exceeds the growth rate of college wages.” (s. 1559-1560) De utvecklar modellen också spatialt med lokala arbetsmarknader som specialiserar sig i olika typer av jobb. Detta testar de också med data för 722 Commuting Zones. Denna empiri visar att specialisering från 1980-talet och framåt prediceras väl av industristrukturen år 1950, alltså trettio år innan tjänsteyrkenas tillväxt.

Makro-modellen har två sektorer, en som producerar varor och en som producerar tjänster. Fyra produktionsfaktorer används av vilka tre är arbete: manuellt arbete, rutinarbete, och abstrakt arbete. Dessa arbetsinputs kommer från arbetare på två utbildningsnivåer: låg och hög. Den fjärde produktionsfaktorn är IT-kapital. I denna modell utvecklar de argumentet som skisserats ovan, om relationen mellan efterfrågan och produktionens teknologi och implikationerna det har för den aggregerade produktionens faktorintensitet och relativpriser. De presenterar empiri på fyra implikationer av modellen: arbetsallokering mellan sektorer, lönernas och sysselsättningens polarisering, och geografisk rörlighet. Betydelsen av den geografiska rörligheten följer av det faktum att arbetskraften som ska stå för de personliga tjänsterna, helt enkelt måste finnas där efterfrågan finns: ska man arbeta som vaktmästare eller förskollärare eller något annat yrke i Autor och Dorns ”service occupations”-kategori, så måste man befinna sig där lokalen/barnen etc som man ska arbeta med finns.

 

referens

David H. Autor och David Dorn (2013) "The Growth of Low-Skill Service Jobs  and the Polarization of the US Labor Market", American Economic Review 103 (5).

fotnot

[1] I en fotnot refererar de: "See Katz and Murphy (1992) and a large subsequent literature summarized and extended by Autor, Katz, and Krueger (1998); Katz and Autor (1999) Acemoglu (2002); Goldin and Katz (2008); and Acemoglu and Autor (2011)."

[2] I en fotnot säger de att: ”In related work, Ngai and Pissarides (2007) derive a multisector model where unbalanced productivity growth leads to rising employment in sectors that have low TFP growth. Acemoglu and Guerrieri (2007) develop a model in which endogenous technological change leads to unbalanced technological progress due to differential progress
in capital relative to labor-intensive technologies.” (s. 1559)

Kunskapsekonomin och inkomstojämlikheten

Under de senaste fyrtio åren eller så har inkomstspridningen ökat i de rika länderna, och dessa ekonomer har skiftat från fordism -- "an economic system built around the mass production and mass consumption of standardized consumer goods" till en kunskapsekonomi, känntetecknad av att "service sectors dominate economic activity and human capital is central to economic prosperity." Dessa två skeenden hänger ihop på ett kausalt sätt. Så effektivt börjar David Hope (verksam vid KCL) och Angelo Martelli (verksam vid LSE) en artikel i World Politics från 2019. Den ökade ojämlikheten beror bland annat på att revolutionen i informations- och kommunikationsteknologi ökade efterfrågan på universitetsutbildad arbetskraft, och på att enklare rutinjobb avskaffats genom automatisering (ref Autor Levy och Murnane 2003; Goos och Manning 2007 m fl). Diagram 1, som jag klistrat in ovan, visar att alla rika länder fått en mer kunskapsintensiv produktion sedan 1970-talet. Men, säger Hope och Martelli, ojämlikheten har ökat mycket mer i vissa länder -- framför allt Storbritannien och USA -- än i andra.

Originalbidraget med deras artikel är att ge en jämförande studie av relationen mellan kunskapsekonomin och inkomstojämlikhet och att förklara varför vissa länder har fått den ena saken (fler kunskapsintensiva jobb) utan den andra (mer inkomstojämlikhet). De bygger på litteraturen i jämförande politisk ekonomi om arbetsmarknadsinstitutionernas effekter på ojämlikhet, men menar att den litteraturen ännu inte utforskat kontexten kunskapsekonomin. Metodologiskt gör de en paneldataanalys för 18 OECD-länder från 1970 till 2007. Resultaten indikerar att starka fackföreningar och koordinerad lönebildning ännu kan forma en relativt jämlik lönestruktur, även i en kunskapsekonomisk nutida kontext. Detta stöttar Kathleen Thelens tolkning i Varieties of Liberalization and the New Politics of Social Solidarity (2014) och Hope och Martelli menar att resultaten talar emot Baccaro och Howells argument att det finns en mer enhetlig trend av liberalisering och ökad ojämlikhet i rika demokratier. Här måste ju dock vän av ordning inflika att Hope och Martelli av någon anledning bara kollar på data fram till 2007, medan perioden sedan 2007 varit viktig för inkomstojämlikheten i länder som Norge och Sverige.

Litteraturöversikten är rätt rapsodisk och refererar en mängd studier, från Goldin och Katz argument om utbildning och efterfrågan på utbildad arbetskraft, till Huber och Stephens, till Pikettys argument om beskattning, till Hacker och Piersons argument om politikens betydelse i USA, till finanssektorn utforskad av Lin och Tomaskovic-Devey, till arbetsmarknadsinstitutioner utforskat av Roberts och Kwon. Vad gäller övergången från fordism till postfordism så refererar de litteraturen så här:

"In their cross-national study into the drivers of inequality in oecd countries, Wen-Hao Chen, Michael Förster, and Ana Llena-Nozal find that technological change, measured by ict intensity, r and d expenditure, and patents, significantly widens wage dispersion and accounts for more of the within-country variation in inequality than do trade or financial factors. In a complementary panel data study covering fifty-one countries between 1981 and 2003, Florence Jaumotte, Subir Lall, and Chris Papageorgiou find that technological progress exerts a greater effect on income inequality than trade or financial globalization.
The diffusion of ICT throughout the advanced democracies created a sharp upturn in demand for college-educated workers because their high-level, general skills are complements in production of ICT. This additional demand for skilled workers led to a rise in the relative wages of more-educated workers. The losers from technological change have typically been those workers in the middle of the skill distribution whose jobs focus on routine tasks that can be easily replicated by computers or machines.
The knowledge economy also contributed to the rapid rise in the income of the top 1 percent in the postindustrial era. Kevin Murphy and Ján Zábojník provide a market-based explanation for the explosion of CEO pay, arguing that managing a corporation today requires much more focus on general, transferable skills, such as management, economics, accounting, and computing, than on the firm-specific knowledge that was important in the predigital era. This shift has created a highly competitive global market for the best CEOs. In a study of more than 2,500 publicly traded firms, Heekyung Kim and Erik Brynjolfsson find that information technology (it) intensity strongly predicts CEO pay. Building on Luis Garicano and Esteban Rossi-Hanberg’s work, they argue that it increases the effective size of the firm run by a CEO, due to the greater information available for decision-making, the ease with which the CEO’s decisions can be passed through the business hierarchy, and the wider scope for monitoring and enforcing those decisions.
The integration of capital and goods markets that came with ICT and globalization also allows highly talented managers, CEOs, and entrepreneurs to operate in more markets and to reach more customers. The rapidly rising compensation of the top 1 percent in the knowledge economy therefore reflects both the superior ability of those individuals to reap the rewards of their talents and the greater complexity of their roles. One aspect of the knowledge economy, particularly in new digital technologies, that reinforces this dynamic is the existence of large network effects whereby the value of a product rises with the number of people using it (for example, social media platforms). Network effects often lead to the creation of winner-take-all or winner-take-most markets, in which the first mover in an industry gets a disproportionate amount of the returns." (s. 244-245)

Översikten över forskningen om arbetsmarknadsinstitutionernas effekter på ojämlikheten börjar med Koeniger, Leonardi och Nunziata, men Michael Wallersteins argument presenteras mer fylligt. Wallerstein menade att mer centraliserade löneförhandlingar sänker ojämlikheten, genom tre mekanismer: ekonomiskt, politiskt (medianlöntagaren styr) och genom normer (centraliserade förhandlingar påverkar normer om vad som är rättvist). Liknande så menar Blau och Kahn att USA:s decentraliserade lönebildning är en viktig förklaring till den höga löneojämlikheten där, och Kristal och Cohen (2017) visar för Israel över tid att decentralisering ökat lönespridningen sedan 70-talet.

En del studier studerar både kunskapsekonomins effekter och arbetsmarknadsinstitutionernas dito. Kristal och Cohen analyserar branschdata från USA och finner att försvagade fack och minimilöner förklarar hälften av ökningen av lönespridningen sedan 1960-atlet medan datoriseringen förklarar ungefär hälften. Däremot så nådde Wolffs (2006) tidsseriestudie med aggregerade data den motsatta slutsatsen, att investeringar i IKT hade större effekt än försvagningen av facket. OECD (2011) i en panelstudie av ett gäng länder finner tvärtom att institutioner var viktigare. Det finns kort sagt en mycket omfattande litteratur om bestämningsfaktorerna bakom den stigande löneojämlikheten, men Hope och Martelli betonar att det fattas studier med interaktionseffekter mellan teknologi och institutioner. Det finns teoretiska skäl att tro på sådana interaktionseffekter, både från Krugmans (1994) tidiga jämförelse av USA och Västeuropa och från Acemoglu och Jörn-Steffen Pischkes (1998, 1999) argument att investeringsbeslut formas av arbetsmarknadsinstitutioner. [1] Oesch visar i denna tradition att institutioner som håller uppe de lågbetaldas löner förhindrar skapandet av lågproduktiva, lågbetalda jobb; i sådana länder skapas t ex självscanning-kassor på snabbköpen. Lloyd, Weinkopf och Batt hittar också stöd för en sådan interaktionseffekt i en jämförande studie av call centres i flera länder. Martelli har själv i en tidigare studie utforskat implikationerna av anställningsskydd för jobbskapande och inkomstspridningen.

Hope och MArtellis metod är som sagt panelstudie av 18 OECD-länder. Deras avindustrialisering och tillväxt av kunskapsintensiva sektorer 1970 till 2007 syns i tabell 1 nedan. Den beroende variabeln i regressionerna är ett av två mått på inkomstojämlikhet: antingen topprocentens andel av inkomsterna från World Wealth and Income Database i Paris, eller 90/10-löneration från OECD:s Labor Force Statistics. Båda måtten är före skatter och transfereringar vilket är lämpligt för att utforska effekterna av kunskapsekonomin och insitutitonerna. Acemoglu och Pischke använder 90/10-löneration som mått på skillnaden mellan högutbildade och lågutbildade anställda. Måttet på den oberoende variabeln "kunskapsekonomin" kommer från Anne Wrens (2013) definition av "dynamic services", sektorer med större inslag av IKT: post och telekom, finans, och business services. Måttet är dessa tre sektorers sammantagna andel av sysselsättningen. Rorhbach (2009) och Huber, Huo och Stephens (2017) använder ett annat men liknande mått: andelen sysselsättning i sektorer som de definierar som kunskapsintensiva, utifrån OECD:s STAN-databas respektive EU KLEMS-databasen. Rohrbach inkluderar högteknologisk tillverkningsindustri medan Huber, Huo och Stephens bara fokuserar på kunskapsintensiv tjänsteproduktion. [2] Hope och Martelli motiverar sitt mått med tre argument. Ett, sysselsättningen i dessa tre sektorer (identifierade av Wren) har expanderat signifikant sedan 70-talet. Två, sektorerna valdes genom en transparent, datadriven process. Tre, den teoretiska och empiriska litteraturen identifierar IKT som den centrala mekanismen som kopplar kunskapsekonomins genomslag till förändringar i inkomstfördelningen. (s. 257) I en robustness check använder de också ett alternativt mått, som bara är tillgängligt tillbaka till 1980: Kwon och Roberts (2015) mått på kunskapsintensiv sysselsättning utifrån ILO-data. Deras mått fokuserar på andelen "managers, professionals, technicians, and associate professionals." (s. 257)

De andra oberoende variablerna är måtten på arbetsmarknadsinstitutioner. Mått på lönebildningens koordination och kollektivavtalens täckningsgrad kommer från ICTWSS-databasen. Den fackliga anslutningsgraden kommer från OECD och Jelle Visser. För anställningsskydd använder de ett index, skala 0 till 6, från OECD:s Labor Force Statistics.

Kontrollvariablerna börjar med utgifter på utbildning som andel av BNP, för att kontrollera för utbudet av högutbildad arbetskraft. Ett rätt grovt och oprecist mått måste man säga -- både för att utgifter och output inte är samma sak, och för att det inte beaktar att dagens utbildningsutgifter så att säga står för morgondagens utbildade arbetskraft; det finns ju en rejäl lagg mellan att man blir utbildad och att man börjar arbeta. För finansialisering inkluderar de börsens värde som andel av BNP, också det ett väldigt grovt mått med tanke på att det kommer drivas mycket av fluktuationerna i aktiepriser, ett konjunkturfenomen och i sig delvis styrt av inkomstfördelningen, och inte säger mycket om finansialisering som övergripande fenomen. För globalisering kontrollerar de med FDI utgående ur ekonomin, och med importer från utvecklingsekonomier. En sista kontroll är arbetslösheten.

Den metodologiska approachen är gammal god (?) TSCS-ekonometri med Prais-Winsten korrigerade standardfel och korrigering för autoregression; de reffar klassiska papers som Beck och Katz (1995, 2011) och Plümper, Troeger och Manow (2005). För att hantera endogenitet alternerar de också metoden på tre sätt (1) laggar av de oberoende variablerna, (2) 2SLS med tre laggar som instrument, (3) Arellano-Bond-estimat.

Regressionerna ger signifikanta effekter av kunskapsekonomins expansion på ojämlikheten. Interaktionerna har de väntade effekterna, förutom facklig anslutning vars interaktionskoefficient inte är signifikant när utfallet är toppercentilens inkomstandel. För 90/10-ration är den däremot signifikant. (s. 265; den fackliga anslutningsgraden har också en negativ effekt på P99 i sig, utan interaktionen.) Att de institutionella variablerna inte har signifikant effekt i sig när interaktionen är inkluderad, tolkar Hope och Martelli som att de bara har en effekt genom sin medierande effekt på kunskapsekonomins expansion. Ekonometriskt blir jag dock lite tveksam, det är rätt många moving parts här och kunskapsekonomin har väl en rätt linjärt ökande trend och jag undrar om de verkligen plockar upp andra tidstrender som finns i de här ekonomierna under perioden.

I slutsatserna kommer de tillbaka till Baccaro och Howells liberaliseringstes och sin kritik mot den. "Although it is clear from our data set that the postindustrial era has seen substantial liberalization in the industrial relations arena, our findings suggest that differences in the strength of labor market in-
stitutions across countries remain an important driver of cross-country differences in income inequality." (s. 271) Men här är det ju återigen så väldigt märkligt att de inte alls problematiserar det faktum att deras data, i en artikel publicerad 2019, slutar år 2007, trots att vi vet att mycket har hänt med arbetsmarknadsinstitutioner och inkomstfördelning sedan dess. De kritiserar också Iversen och Soskice (2015) tolkning att brist på komplementaritet mellan lågutbildad och högutbildad arbetskraft i kunskapsekonomin gör att arbetsmarknadsinstitutioner inte längre är "important safeguards of wage solidarity"; Hope och Martinelli menar tvärtom i enlighet med Thelen (2014) att institutionerna fortfarande har en solidarisk effekt. Danmark har en av de lägsta graderna av inkomstojämlikhet bland de rika länderna men med en annorlunda facklig taktik på 2000-talet jämfört med efterkrigstiden. Hope och Martelli ställer sin optimistiska tolkning mot vad de i slutsatsdelen kallar " The dominant narrative in the emerging CPE literature on the knowledge economy", att solidariteten i arbetsmarknadssystemet urholkats av kunskapsekonomin.

För vidare forskning föreslår de mer mikro-analyser eller fallstudier som kan ge mer insikter om de kausala mekanismerna, t ex i de nordiska länderna. (s. 273) Man behöver också utforska producentgrupperna (fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna) i mer detalj.

referens

David Hope och Angelo Martelli (2019) "The transition to the knowledge economy, labor market institutions, and income inequality in advanced democracies", World Politics 71 (2): 236-288.

fotnot

[1] Så här beskriver de Acemoglu och Pischkes argument: 

"An alternative theory that better fits the stylized facts was proposed in a series of articles by Daron Acemoglu and Jörn-Steffen Pischke around the turn of the twenty-first century; their core argument is that human and physical capital-investment decisions by firms are dependent on labor market institutions. Faced with the expansion of the world technology frontier caused by the ict revolution, countries with institutions that compress wages, such as unions and coordinated wage bargaining, should see relatively more investment in both worker training and technologies complementary to low-skilled labor. In countries where these institutions are absent, investment instead shifts toward technologies complementary to high-skilled workers. These effects occur because technological change offers different investment incentives for firms depending on the extent to which labor market institutions (or other factors) compress the wage structure.

Acemoglu and Pischke’s theory implies less skills-biased technical change in countries with strong labor market institutions—and consequently a smaller rise in the wage gap between skilled and unskilled workers. Building on the analyses in previous work with Acemoglu, Pischke presents empirical evidence that accords with their theory, showing that on-the-job training and physical capital investments were focused more on high-skilled workers in the US than in Europe during the 1980s, when wage inequality dramatically diverged on both sides of the Atlantic. In a complementary empirical analysis, Koeniger and Leonardi compare the effect of capital investment on wage inequality using industry-level data from Germany, with its strong labor market institutions, and from the US, with its flexible labor markets.They find that capital deepening pushed up wage differentials by more than 7 percent in US industries during the 1980s, but actually reduced wage differentials in German industries by 5 to 7 percent over the same period, due to investment directed more toward unskilled workers in Germany.

Following the tradition of Acemoglu and Pischke, more recent work by the sociologist Daniel Oesch and his various coauthors argues that whether technological change leads to upgrading (as seen in northern Europe) or polarization (as seen in Britain and the US) depends in part on national labor market institutions and welfare regimes. /.../"

[2] I en mycket intressant fotnot påpekar Hope och Martelli att Huber, Huo och Stephens (2017) mått på kunskapsintensiv sysselsättning inkluderar yrken som mest finns i offentlig sektor. Detta är antagligen förklaringen till att HHS olika övriga studier finner en negativ effekt av kunskapsintensiv sysselsättning på löneojämlikheten.

Traktorer, arbetsrelationer och demokrati

 

"The conventional wisdom", säger statsvetarna David J Samuels, verksam vid University of Minnesota, och Henry Thomson, verksam vid Arizona State University, i en ganska ny artikel, "holds that landed elites oppose democratization." Det kan vara eftersom de stora jordägarna fruktar stigande löner, ökad arbetskraftsrörlighet, eller jordreform, men historiskt har de "repressed agricultural workers and sustained autocracy." (Alla citat hittills ur artikelns abstract.) Barrington Moore hävdade denna linje i sin klassiker Social Origins of Dictatorship and Democracy (1966) och enligt Geddes (1999) är de stora jordägarnas antidemokratiska tendens en av få saker som vi verkligen vet om de politiska regimernas historia. Mahoney (2003) håller med när han säger att forskare debatterar ifall borgerligheten eller arbetarklassen är mest prodemokratisk, men är eniga om att: “a weakened agrarian elite remains the most plausible explanation for why capitalist development is associated with the emergence and/or endurance of democracy.” Argumentet har också en lång historia från Aristoteles vidare fram via bland andra Gerschenkron (1943). Moore specifierade att det inte var alla stora jordägare som per definition var antidemokratiska, utan det var de stora jordägarna som är beroende av en stor arbetskraft: de är mot demokratin eftersom de utgår från att en auktoritär regim hjälper dem att hålla priset på arbetskraft nere.*

Men nyligen, säger Samuels och Thomson, har en rad demokratiska övergångar skett där de jordägande eliterna inte spelat den antidemokratiska roll som vi förväntar från dem. Albertus (2017) har noterat detta för Brasilien, Colombia och Pakistan: i en del fall har eliterna rent av tagit ställning för demokratin, i andra bara slutat kämpa emot den. "What might cause us to rethink a centuries-old hypothesis that has taken on the status of a sociological law?" (s. 740) Politisk ekonomi-forskningen har missat en enkel förklaring, säger de: mekaniseringen av jordbruket. Sedan 1950, ungefär har världens jordbruk ökat sin produktivitet i en rasande takt. Med nya grödvarianter, konstgödsel och bekämpningsmedel har man ökat avkastningen av jorden kraftigt men för Barrington Moore-hypotesen är ännu viktigare hur man ökat avkastningen av arbete, och därmed minskat behovet av billig arbetskraft i jordbruket. Pappret handlar mer om ett originellt argument än om en stringent eller innovativ metod:

"We explore this argument cross-nationally, assessing its most important implications and maximizing the generalizability of our findings. We regress indices of democracy on a measure of agricultural mechanization, which acts as a proxy for change in landowners’ political preferences. We thus present preliminary and suggestive correlational evidence to demonstrate the plausibility of our argument rather than a precise test of causal mechanisms. This is the same approach as much other recent research on regime change that uses macro-level economic indicators as proxies for the preferences or relative strength of different political actors, such as Boix (2003), Ansell and Samuels (2014), or Albertus (2017)." (s. 740)

Och man måste ge dem att argumentet är väldigt elegant, och så vitt jag kan se kraftfullt och viktigt. De refererar att Eric Hobsbawm i början av 1990-talet menade att småböndernas (peasantry) globala nedgång var  “the most spectacular, rapid, far-reaching, and profound social change in world history” och påpekar hur aktuellt det är att i ljuset av detta, revidera Moores (1966) teori.

De börjar sin diskussion av jordbruksmekaniseringen med Figur 1 som jag klistrat in ovan, med data från Binswanger (1986), “Agricultural Mechanization: A Comparative Historical Perspective." Antalet traktorer i Japan var 500 000 år 1960 och 3 miljoner år 1970, och gick från 800 000 till 1,5 miljoner i Västtyskland under samma decennium. Det är alltså traktorer som är deras mått på mekanisering tout court: grovt, men så får det väl vara när man jämför en rad länder. I den historiska diskussionen tar de också in andra maskiner: i Södern i USA skördades 42 procent av bomullen mekaniskt 1960, men nära 100 procent 1970 (Alston och Ferrie 1999).  I Kalifornien år 1961 fanns bara 25 mekaniska tomat-skördare, men sex år senare fanns 1000 stycken och de skördade ungefär 80 procent av tomaterna. På 1960-talet blev i princip alla tidigare skördearbetare inom bomull eller tomater arbetslösa. Motsvarande utveckling skedde i Malaysias risodling på 1970-talet. I Tyskland arbetade år 1800 62 procent av arbetskraften i jordbruket och idag är det 1,4 procent; i Spanien har andelen gått från 65 procent till 4,2 procent. I Brasilien arbetade 30 procent i jordbruket år 1981 och idag är det 10 procent; i Malaysia, 37 procent och 13 procent. (s. 741) Olika saker har bidragit till denna utveckling, säger de, men mekaniseringen är en, och den är mycket starkt korrelerad med förändringen i (a) andelen av befolkningen som bor på landsbygden och (b) andelen sysselsatt i jordbruket sedan 1961. Korrelationen mellan land-Gini och mekanisering sedan 1961 är något negativ, medan korrelationen mellan andelen familjegårdar (från Vanhanen 2003) och mekanisering är något positiv. (s. 743)

Efter detta kommer de tillbaka till en litteraturöversikt: Moore, och en rad empiriska studier om hur stora jordägare agerat repressivt för att hålla nere lönerna i jordbruket. I USA:s Sydstater efter inbördeskriget (Alston och Ferrie 1999; McAdam 2010; Mickey 2015), i Tyskland i det sena 1800-talet (Anderson 2000; Mares 2015), Brasilien i det tidiga 1900-talet (Leal 2012) och Malaysia i mitten av 1900-talet (Scott 1985). "Support for labor-repressive agriculture rested not on local culture but
on economics: a need to maintain a supply of cheap labor. Societal norms or cultural beliefs (such as racism among U.S. southern planters) rationalize but cannot explain the emergence and persistence of oppression." (s. 744)

Så här presenterar de sin forskningsdesign och metod:

"Our argument suggests that all else equal, we should observe a positive association between mechanization and levels of democracy within countries. Given that our story is one of endogenous democratization, we estimate linear regression models of democracy including country fixed effects. This is theoretically important, even though it raises the bar for finding significant effects of any endogenous measure of democratization. We include only a sparse set of control variables in our analysis, given the danger of including bad controls that are also potential outcomes of our main independent variable, agricultural mechanization." (s. 746)

De erkänner att analysen testar ifall argumentet är plausibelt, snarare än dess exakta kausala mekanismer. Den beroende variabeln, demokrati, mäter de först med Polity-måttet, och sedan också med V-Dems Polyarchy- och Liberal Democracy-mått. Den oberoende variabeln, jordbrukets mekanisering, mäts som antal traktorer per hektar odlingsbar jord. De har data på antalet traktorer från 1930 till 2009; 1960-2009 årliga data framför allt från World Development Indicators eller från Food and Agricultural Organization. Före 1960 har de samlat data från FAO:s publikationer om världens jordbruk vart tionde år. De imputerar data mellan censusåren linjärt. Mängden jordbruksjord kommer från samma källor.

Kontrollvariablerna börjar med Albertus (2017) mått på labor-dependent agriculture, "the percentage of families in a country that work in agriculture but who lack ownership or ownership-like rights over any land." De inkluderar också Vanhanens (2003) family farms-mått, andelen gårdar som anställer fyra eller färre personer och odlas av jordägarna själva. De interpolerar Vanhanens decennievisa data linjärt, just som Boix (2003) och Ansell och Samuels (2014) gör. Så här diskuterar de data-kvaliteten för dessa mått:

"Both of these measures capture different aspects of power relationships in the countryside and have different strengths and weaknesses. Albertus’ measure is weighted by the size of the rural population and thus it is actually a measure of the relative importance of labor-dependent agriculture in a national economy. It has broad coverage through time and is fairly precise, but covers far fewer countries than Vanhanen’s measure. Meanwhile, Vanhanen’s data are less precise, as they are derived from the
FAO censuses for some countries but from the author’s estimates from other sources for other countries (Vanhanen 1997, 48-50)—but the dataset has broader coverage across time and space. It is also not weighted by agriculture’s importance in the national economy." (s. 747)

Två mer standard kontrollvariabler är BNP per capita (loggad) och andelen länder i regionen som är demokratiska. De använder också land-fixed effects.

Enligt den enklaste regressionsmodellen så är en en standardavvikelses ökning av antalet traktorer associerad med en 0,44 standardavvikelses ökning på Polity-skalan, en stor effekt som motsvarar 16 punkters ökning på skalan från 0 till 100. Med kontroller för BNP/capita och andelen demokratier i regionen kvarstår associationen men är 40 % svagare. Att använda andra mått på demokrati, från VDEM, förändrar inte resultaten i grunden. Med Albertus mått på labor-dependent agriculture är associationen fortfarande stark (medan Albertus mått inte har någon signifikant korrelation), men antalet länder i samplet sjunker från 141 till 70. Med Vanhanens mått på family farms sjunker koefficienten från 0.27 till 0.19 medan Vanhanens mått har en positiv och signifikant koefficient på 0.18.

I slutsatserna lyfter Samuels och Thomson fram att "We offer a parsimonious explanation for why landed elites specifically may become accommodated to democracy." (s. 750) För vidare forskning pekar de på att man borde utforska de kausala mekanismerna mellan jordbruksmekanisering, jordägares preferenser och demokratisering. De ger fem förslag:

"First, survey research could investigate whether agricultural producers who own machinery such as tractors hold more democratic values or have stronger preferences for democratic forms of government and the rule of law. Second, as Dasgupta (2018) or Bhattacharya (2018) have done for other aspects of the Green Revolution, research could explore the impact of mechanization on rural mobilization and rebellion. Third, subnational comparisons could explore links between mechanization at the local level and the frequency of agricultural labor repression or rural conflict. Fourth, changes in agricultural mechanization in different subnational regions (perhaps due to different relative costs of labor and technology by crop) could be correlated with changing patterns in agricultural lobbying efforts or roll-call votes (as in Ziblatt 2008 and Thomson 2015 and 2019, for example) as mechanization reduces some planters’ need to focus on issues pertinent to control over labor while simultaneously increasing their demand for subsidized imports or domestic production of agricultural machines. Finally, one might consider the cross-national evolution of labor rights in the countryside, given mechanization. All in all, the impact of agricultural mechanization on politics could provide the basis for a fruitful research agenda." (s. 750)

Med det mekaniserade jordbruket, säger de, så är de stora jordägarna inte längre oroliga för att arbetarna ska få för starka rättigheter och för höga löner. De är mer oroliga för äganderätten, och den garanteras bäst i en demokrati (Gehlback och Keefer 2011; Ansell och Samuels 2014).

referens

David J Samuels och Henry Thomson, "Lord, Peasant . . . and Tractor? Agricultural Mechanization, Moore’s Thesis, and the Emergence of Democracy", Perspectives on Politics 19 (3).

fotnot

* Samuels och Thomson refererar en ganska imponerande mängd nyare empiriska studier som stödjer detta argument: "Boix (2003), Acemoglu and Robinson (2006), Ziblatt (2008), Ansell and Samuels (2014), Ardanaz and Mares (2014), Mares (2015) and Thomson (2015), among many others, all rely on this logic. In short, the affinity between labor-dependent landed elites and autocracy is not just conventional social science wisdom, it is an assumption—and for most of history, there was little reason to question it." (s. 740)