Facket och migrantarbetare i bygg i Spanien och Storbritannien

Vad innebär arbetskraftens ökade rörlighet i EU sedan utvidgningen 2004, rörlighet framför allt från öst till väst? Är den ett tecken på önskvärd ny flexibilitet på Europas förstelnade arbetsmarknader, som marknadsliberala betraktare som The Economist skulle säga? Är den ett redskap för arbetsgivarna för att undergräva löner och anställningsförhållanden i Västeuropa, som en klassisk marxistisk tolkning á la Castles och Kosack (1973) skulle säga? Arbetsmarknadsforskarna Guglielmo Meardi, Antonio Martín och Mariona Lozano Riera menar i sin nya artikel "Constructing Uncertainty" att rörligheten de facto inte lett till någon press nedåt på lönerna i Västeuropa, utan att de positiva effekterna av rörligheten överväger, och att dessa positiva effekter framför allt bygger på arbetsutbudets rörlighet i sig (s 8). Det negativa som de ser med rörligheten är att på de segmenterade arbetsmarknader som vi har så allokeras EU-arbetarna i hög grad i segment med oproportionerligt hög andel av risk och osäkerhet - vad gäller rent fysisk säkerhet såväl som anställningstrygghet (s 9, 19). Detta argument har tidigare framförts av de Norrköpingsbaserade Woolfson och Likic-Brboric (2008), och jag skulle vilja inflika att begreppet risk och fördelningen av risk är av stor analytisk vikt inte bara i arbetsmarknadsstudier som denna, utan även har en vidare betydelse i statsvetenskaplig forskning såsom Hacker och Rehm. Kopplingen migration-segmentering av arbetsmarknaden kan alltså också kopplas till politiken (allianser, etc).

Men tillbaka till Meardi et al. Artikeln har tre uttalade frågeställningar. Ett, är de nya migrantarbetarna så flexibla och rörliga som det sägs? Två, om de segregeras i de mest osäkra jobben, är denna segregation hållbar på sikt? Och tre, vilken roll kan fackföreningar spela i processen? (s 9) De hävdar att de har en "sector/country approach" eftersom arbetsgivares 'behov' av migrantarbetare varierar per sektor men även formas av olika nationella aktörer (Watts 2002). De gör därutifrån två fallstudier: byggsektorn i Spanien och i Storbritannien. Spanien och Storbritannien är två av de tre EU-länder som haft störst nettoinvandring (Italien är det tredje) under 2000-talet, och i båda länderna har just byggsektorn varit en vanlig sektor för migrantarbetare. (Observera att Meardi et al här inte talar om de tre största länderna för just arbetskraftsinvandring - antagligen för att data saknas -; man kan tycka att invandring i allmänhet kanske inte är så relevant för just forskningsfrågorna i denna artikel, som ju rör arbetskraftsinvandring/-rörlighet och inget annat.) Informationen till artikeln kommer från officiell statistik, sekundärlitteratur och 13 intervjuer med fackliga representanter och statliga arbetsmarknadsbyråkrater; sju intervjuer i Storbritannien, fem i Spanien och en i Polen med byggfacket där (s 11).

Den spanska arbetsmarknaden, säger Meardi et al, har uppnått flexibilitet genom segmentering och särskilt genom utbredd användning av tillfälliga anställningar. År 2007 var 29 procent av inrikes födda med en anställning anställda på visstid, och detsamma gällde 43 procent av utrikes födda (s 10). Storbritanniens arbetsmarknad är däremot liberal överlag, med låg kollektivavtalstäckningsgrad och svagt anställningsskydd. Tidsbegränsade anställningar är därför inte lika vanliga i Storbritannien som i t ex Spanien, men en mer extrem form av flexibilitet uppnås genom användandet av bemanningsföretag där jobben inte har något anställningsskydd alls, inte ens i fall av graviditet (s 11). Hela 40 procent av invandrade arbetare är anställda av bemanningsföretag, vilket bara gäller 4 procent för de infödda. Studier visar att migrantarbetarna ser bemanningsföretagen som diskriminering snarare än möjligheter och en "stepping stone" (McKay och Markova 2010, Meardi 2009).

Segregeringen av utländska arbetare i byggsektorn sker enligt Meardi et al på olika sätt i de två länderna. I Storbritannien sker segregeringen per subsektor och företag: utländska arbetare arbetar mest på små arbetsplatser, för små underleverantörer, för bemanningsföretag eller som "egenanställda". I många fall är bemanningsföretagen själva transnationella och många småföretag startas av utländska arbetare själva: i London finns det ca 500 små och mikro polska byggföretag (s 13). I Spaniens mer reglerade ekonomiska struktur sker segmenteringen däremot inom arbetsplatser per jobb, per yrkesgrupp och mellan skift - det är vanligare att utländska arbetare jobbar nattskift. Kedjor av underleverantörer är vanligt också där, men har begränsats av en lag från 2006 som satte en maxgräns för max tre länkar i en underleverantörskedja i bygg. Den spanska regeringen (Zapatero) införde också en lag för att begränsa social dumping genom "falska f-skattare", år 2004. Vidare är bemanningsföretag förbjudna (!) på spanska byggarbetsplatser, även om detta förbud mjukades upp år 2010 (Cremers 2011). Vi kan alltså på det hela konstatera att Spanien gått väldigt långt lagstiftningsvägen för att hejda social dumping. Meardi et al (s 13) hävdar dock att detta dock i någon mån undergrävs av att arbeten flyttas till den svarta eller gråa ekonomin. Segmenteringen består som sagt också per yrke, och de skriver att rumäner och marockaner tenderar att ha de minst utbildade jobben medan polacker och latinamerikaner har bättre jobb i den spanska byggsektorn. Meardi et al drar slutsatsen från jämförelsen:

"In the end, both forms of segregation result in higher employment uncertainty. The ‘variety of capitalism’ between Spain and the UK results ironically in a converging ‘variety of non-compliance’, whereby employers differ in the regulations they avoid, but not in their resulting practices." (s 13)

Jag undrar dock här om de inte överdriver likheterna mellan fallen. Visst finns likheterna att båda uppvisar segmentering och social dumping genom "non-compliance", men utifrån den spanska lagstiftning som de berättar om så tänker jag mig ändå att problemen kvantitativt sett bör vara än mer utbredda i Storbritannien, ifall inte lagarna i Spanien är väldigt tandlösa (vilket förstås är möjligt).

Vad gör då facken i de två byggsektorerna? I teorin, säger Meardi et al, så har facken två huvudsakliga valmöjligheter: (1) att befästa segmenteringen för att skydda den nationella arbetskraften, eller (2) att motsätta sig segmenteringen för att "avoid downwards competition on employment conditions" (s 15). I Spanien, säger de, så utesluter fackens starka anknytning till internationalism valet av en exkluderande strategi. Att organisera migrantarbetarna är dock svårt på grund av den stora omsättningen av arbetare och relativt svaga krav på utbildning och kvalifikationer på byggarbetare (s 16). Den fackliga anslutningsgraden är också låg i den spanska byggsektorn på 8,7 procent, så det är inte förvånande att det är svårt för dem att organisera migrantarbetare. Därför, säger Meardi et al, har facken i högre grad valt en politisk strategi med tryck på regeringen för naturalisering av invandrare samt informationscentra m fl tjänster för migrantarbetare. I Storbritannien har facket mindre politisk styrka och mindre regleringar att luta sig på, och därför starkare incitament att välja en organiseringsstrategi (s 17). Fackets respons har också i huvudsak varit organiserande med en "community organizing"-strategi (Fitzgerald 2009). Meardi et al beskriver organiseringen så här:

"Typically, union organizing in UK construction occurs through local job-site protests around specific issues (Lillie and Greer, 2007). In addition, the construction-sector union UCATT has made attempts at organizing foreign workers, notably through community organizing and with Polish organizers in collaboration with Polish trade unions, and started a Migrant Workers and then a Vulnerable Workers advice project.
/.../ The union also admits that, given low resources, servicing, especially if in part publicly funded, is more viable than organizing. In this regard, there are regional differences, with the London area already permeated by foreign construction workers (at least 30% of the total) and a considerable presence of irregular employment, and the North used to more regulated and unionized employment relations and a lower share of migrant workers." (s 18)

Alltså: huvudstrategin har varit organiserande, men detta har varit svårt, och facket medger också att i vissa fall - beroende bland annat på region - så kan en "servicing"-strategi, mer beroende på statliga tjänster, vara mer kostnadseffektivt än en organiseringsstrategi. Vad gäller social dumping så är problemet för facket i Storbritanniens byggsektor enligt Meardi et al inte så mycket att få kollektivavtalen att omfatta också utländska byggnadsarbetare, utan att få byggnadsarbetarna på rätt "pay scale", på byggnadsarbetarnas snarare än metallarbetarnas; byggnadsarbetarna tjänar mer och därför kan arbetsgivarna tjäna på att betala utländska byggnadsarbetare, som inte känner till sina rättigheter, metallarbetarlöner istället för byggnadsarbetarlöner (s 18). Något som kan jämföras med frågan om 88-procentare i den svenska byggsektorn: arbetare utan yrkesbevis får bara 88 procent av lönen, eftersom de anses mindre kvalificerade, och eftersom utländska byggnadsarbetare som kommer hit av naturliga skäl inte har något svenskt yrkesbevis så kan arbetsgivarna försöka ge dem 88 procent av den vanliga lönen, något som facket motsätter sig.

Meardi, Martín och Rieras slutsatser av studien är:

"New migrants’ situation of uncertainty is one of maximum risk and minimum ‘voice’. Our review of the construction sector in the flexible labour markets of Spain and the UK illustrates that the exacerbation of mobility and flexibility is realizing something feared by UK migration experts: the ‘risk that a constantly self-replacing stream of workers [from the new EU member states] could fall into the role of a semi-exploited (if often compliant) ‘‘underclass’’, with limited prospects for social mobility and integration’ (Sumption and Somerville, 2010: 29).
/.../
National differences in union structures have important consequences though. Stronger state–union relations in Spain result in more inclusive political action and servicing towards immigrants by Spanish unions. By contrast, the multicultural, pluralist nature of the UK labour market and public sphere result in British trade unions paying more attention to linguistic diversity and community organizing. In both cases, unions emerge as crucial bridges to avoid migrant segregation, rather than as barriers as some media distortion and some insider–outsider view of the labour market suggest. However, they still appear to be very unsteady bridges, not yet sure enough to resist the torrent of flexibility." (s 19)

Referenser

Stephen Castles och Gerda Kosack, Immigrant Workers and Class Structure in Western Europe (Oxford UP, 1973)
Jan Cremers, In Search of Cheap Labour in Europe: Working and Living Conditions of Posted Workers (CLR/EFBWW/International Books, 2011)
Ian Fitzgerald, "Polish migrant workers in the North – new communities, new opportunities?", i McBride J and Greenwood I (eds) Community Unionism. A Comparative Analysis of Concepts and Contexts (Palgrave Macmillan, 2009)
Nathan Lillie och Ian Greer, "Industrial relations, migration, and neoliberal politics: The case of the European construction industry", Politics and Society 2007
S McKay och E Markova, "The operation and management of agency workers in conditions of vulnerability", Industrial Relations Journal 2010
Guglielmo Meardi, "A suspended status: Polish workers in the West Midlands", i H Fassmann, M Haller och D Lane (red) Migration and Mobility in Europe (Edward Elgar, 2009)
Guglielmo Meardi, Antonio Martín och Mariona Lozano Riera, "Constructing Uncertainty: Unions and Migrant Labour in Construction in Spain and the UK", Journal of Industrial Relations 2012
Sumption M and Somerville W (2010) The UK’s New Europeans: Progress and Challenges Five Years After Accession. Manchester: Equality and Human Rights Commission
Julie Watts, Immigration Policy and the Challenge of Globalization: Unions and Employers in Unlikely Alliance (Cornell UP, 2002)
Charles Woolfson och Branka Likic-Brboric, "Migrants and the Unequal Burdening of 'Toxic' Risk: Towards a New Global Governance Regime", Debatte: Journal of Contemporary Central and Eastern Europe 2008

En postkeynesiansk analys av arbetslöshet

Nationalekonomen Engelbert Stockhammer presenterar i sin artikel "Wage norms, capital accumulation, and unemployment" från 2011 ett postkeynesianskt perspektiv på arbetslösheten. Han gör tre huvudpoänger (s 296). Ett, effektiv efterfrågan på arbete behöver inte minska med priset på arbete, eftersom högre löner ökar efterfrågan (givet att tendensen att konsumera är högre för löner än för vinster) och tillväxten därför kan vara lönedriven. Som Stockhammer säger, "wages are analysed as a cost factor as well as a source of demand". Två, Stockhammer hävdar att arbetslöshetens hysteresis upprätthålls bland annat av sociala normer i lönesättningen. Detta förklaras inte minst med referens till U Mass Amherst-ekonomen Peter Skott (2005), som jag tidigare har bloggat om. NAIRU är endogen och "demand shocks can have long-lasting effects on unemployment". Tre, investeringar, inte arbetsmarknadsinstitutioner som a-kassans ersättningsgrad etcetera, är den viktigaste variabeln för att förklara arbetslösheten (jfr s 306).

Han refererar till en mängd empiriska studier av Blanchard och Wolfers, Baker et al, Fitoussi, Nickell med flera som mer eller mindre visar att arbetsmarknadsinstitutioner i konventionell nyliberal bemärkelse inte kan förklara variationen i arbetslöshet mellan länder och över tid, och kritiserar även studierna för att inte inkludera investeringsnivån som oberoende variabel - "den keynesianska nullhypotesen testas alltså inte" (s 307). Men han är själv otydlig om vilka variabler som kan förväntas bestämma investeringstakten, och han diskuterar inte om den i själva verket är en variabel på "en annan nivå" än t ex a-kassan: är inte investeringarna en per definition viktig variabeln, men som man kan argumentera för att den bestäms i sin tur av a-kassan, skatterna etc ("företagarklimatet")? Han säger att "overall it is fair to say that investment expenditures cannot be easily reduced to underlying variables" (308), men om jag får vara lite djävulens advokat så säger jag helt enkelt att investeringarna bestäms av institutionella variabler och därför är kanalen genom vilka institutionerna bestämmer arbetslöshetens nivå.

Stockhammer drar policyslutsatser, och formulerar dem så här:

"Rather than regarding the role of the state as having to provide conditions (in the labour market) as close as possible to perfect markets, our analysis highlights the role of the state as a mediator of social conflict and as a stabilizer of economic activity. If the private sector is prone to long-lasting swings in economic activity (due to changes in animal spirits or the aftermath of financial crises) and the NAIRU is endogenous, maintaining employment at a high level in the short run is crucial. To that end, monetary policy will in general not be sufficient and an active (counter-cyclical) fiscal policy is needed. Finally, wage policy is crucial in terms of controlling inflation as well as in terms of stabilizing income distribution. Wage flexibility will not cure unemployment. Hein and Stockhammer (2010) advocate a policy package where interest rates are maintained at levels close to real trend productivity. Fiscal policy is the main tool of short-run stabilization and wages policy aims at wages growth in line with labour productivity."

På sistone har jag bloggat om flera studier (här, här, här) som lyfter fram löneåterhållsamhetsstrategier som ett framgångsrecept för sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft, så det är också kul att postkeynesianen lyfter fram den negativa sidan av sådana strategier: "excessive wage restraint is likely to be counterproductive as it will have negative effects on consumption expenditures" (s 308).

Till slut vill jag tillägga att Tony Johansson och Josef Taalbi, doktorander i ekonomisk historia i Lund, gjort en mycket läsvärd empirisk analys av arbetslösheten såsom bestämd av bland annat investeringstakten, som är starkt influerad av Stockhammer. Den kan läsas fr o m sidan 53 här (pdf), presenteras av författarna i en debattartikel här, och diskuteras av Martin Klepke i LO-Tidningen här.


Referenser
Hein, E., and Stockhammer, E. (2010), ‘Macroeconomic Policy Mix, Employment and Inflation in a Post-Keynesian Alternative to the New Consensus Model’, Review of Political Economy, 22(3), 317–54.
Skott, P. (2005), ‘Fairness as a Source of Hysteresis in Employment and Relative Wages’, Journal of
Economic Behavior and Organization, 57, 305–31.
Engelbert Stockhammer, "Wage norms, capital accumulation, and unemployment: a post-Keynesian view", Oxford Review of Economic Policy nr 2 2011

Vad förklarar variationerna i lågutbildades arbetslöshet i OECD-länder?

I alla OECD-länder är lågutbildade ("low-skilled") mer benägna än genomsnittet att vara arbetslösa. År 2006 var arbetslösheten för personer med bara grundutbildning 10 procent, medan den var 5 procent för personer med "upper secondary education" (motsvarande gymnasium) och 4 procent för högskoleutbildade. I Tyskland var de lågutbildades arbetslöshet det året 20 procent, medan det var under 5 procent i Nederländerna och Norge. Statsvetaren Daniel Oeschs artikel "What explains high unemployment among low-skilled workers?" har syftet att förklara just variationen mellan rika länder, närmare bestämt för 21 OECD-länder åren 1991 till 2006.

Oesch menar att det finns fyra typer av förklaringsmodeller för (lågutbildades) arbetslöshetens variationer. Den första är lönebildningsinstitutioner, operationaliserat som minimilöner, kollektivavtalens täckningsgrad, och facklig anslutningsgrad. Den andra är arbetsmarknadspolitik: a-kassans ersättningsgrad och hur länge man kan få a-kassa, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och anställningstrygghetsregleringarnas strikthet. Dessa två typer av förklaringar hänger i mångt och mycket ihop och har ofta använts av samma personer tror jag: det torde inte vara ovanligt att hävda att både höga minimilöner och generös a-kassa är dåligt för sysselsättningen eftersom det skadar incitamenten. Om jag ska ta bladet från munnen så kan jag väl säga att alla dessa utbudsförklaringar ofta framförts högerifrån. Aktiv arbetsmarknadspolitik som lösning på arbetslösheten är däremot ett klassiskt vänsterargument. Den tredje förklaringsskolan som Oesch tar upp är globalisering, operationaliserat som exporter+importer delat med BNP och arbetskraftsinvandring till landet. Den fjärde och sista förklaringsskolan är "macroeconomic policy and aggregate demand management", operationaliserat som långsiktig realränta. Oesch menar (s 43) att lågutbildade anställda är särskilt sårbara för konjunkturnedgångar av två anledningar. För det första att högutbildade kan göra många av lågutbildades jobb men inte vice versa och de högutbildade är därför mer flexibla, och för det andra att i en konjunkturnedgång har företag incitament att "hoarda" högutbildade och anpassa sig till konjunkturläget mer genom att säga upp lågutbildade, som är enklare att ersätta när konjunkturen vänder upp igen. Den konjunkturbetingade arbetslösheten omvandlas också genom hysteresis till långsiktig arbetslöshet när ens humankapital förlorar i värde, sökaktiviteten minskar om man blir omotiverad, samt att man genom arbetslöshetens stigma får det svårare att få ett nytt jobb. Genom dessa kanaler har makroekonomisk politik inte bara en kortsiktig effekt på arbetslösheten, menar Oesch, utan också på jämviktsarbetslösheten.

Eftersom de institutionella variablerna varierar väldigt lite över tid inom länder (jfr här, här) så använder Oesch inte årsdata i sin analys, utan med referens till Kenworthy (2007) fyraåriga snitt (s 45). Med 21 länder och fyra fyraårsperioder för varje har han som mest N = 84. Estimatorn är OLS med Huber-White-standardfel. Som den samhällsvetare Oesch är så inkluderar han en tabell med beskrivande statistik för de inkluderade variablerna, något som jag tycker är väldigt bra:

Ovanligt nog så börjar han faktiskt sin empiriska analys med att - återigen med referens till Kenworthy (2007) och hans diskussion om "independent variable-centred research" - köra bivariata regressioner med varje oberoende variabel separat. Av de tolv olika oberoende variablerna är det bara fyra som får signifikanta korrelationer med lågutbildade-arbetslösheten. En är lönespridningen som får motsatt tecken till vad en nyliberal förklaring skulle hävda: lönespridningen är positivt korrelerad (signifikant på 10%-nivån) med lågutbildade-arbetslösheten, ett resultat som drivs av att Danmark, Norge, Sverige och Nederländerna har relativt låg lönespridning och låg arbetslöshet. Aktiv arbetsmarknadspolitik, definierat som offentliga utgifter på sådant delat med hur många procent arbetslöshet landet har, är starkt negativt korrelerad (signifikant på 1%-nivån) med lågutbildade-arbetslösheten. Arbetskraftsinvandring är också den negativt korrelerad med arbetslösheten, något som Oesch förklarar med att länder med låg arbetslöshet antagligen lockar till sig fler invandrare. Till slut så har realräntan en starkt positiv korrelation med arbetslösheten - alltså, högre ränta sammanfaller med högre arbetslöshet.

Efter den bivariata övningen går Oesch vidare med multivariata regressioner, om än fortfarande i hög grad med bara ett par-tre förklarande variabler per modell. I tabellen nedan syns resultaten. I modell 1 har facklig anslutningsgrad en positiv (men inte signifikant) effekt på arbetslösheten, medan kollektivavtalens täckningsgrad har en negativ (men inte signifikant) effekt, något som jag tycker är intressant. Oesch verkar tycka att detta är helt normalt och hänvisar till att högre kollektivavtalstäckningsgrad ökar spelrummet för löneåterhållsamhetsstrategier etc. I modell 2 ser vi att de två a-kassevariablerna inte blir signifikanta, medan aktiv arbetsmarknadspolitik har en negativ och signifikant effekt. Modell 3 är den fulla modellen, där bara aktiv arbetsmarknadspolitik och räntan är signifikanta (och r2 är rätt lågt - 0,33). Modell 4 har bara med de två signifikanta variablerna från modell 3. Modell 5 visar jackknife-resultat för modell 4: ett land i taget har uteslutits ur modellen och så hänvisas de svagaste och starkaste resultaten i modell 5-kolumnen, för att påvisa att inte ett enskilt land förvrider de totala resultaten. Både aktiv arbetsmarknadspolitik och räntan behåller sina tecken och signifikans oavsett vilket land som utesluts. Modell 6 är ytterligare en robustness check: de oberoende variablerna är samma som i modell 4 men istället för lågutbildades arbetslöshet används total arbetslöshet som beroende variabel. Resultaten blir ungefär de samma.

Efter den kvantitativa övningen går Oesch vidare med att diskutera de fyra länder i studien som uppvisat den största minskningen av lågutbildades arbetslöshet under perioden: Danmark, Irland, Nederländerna och Spanien (s 49). Han skiljer på en 1990-talets "real interest rate cycle" och en EMU-cykel: på 1990-talet ledde Bundesbank den deflationära vägen i Europa för att stampa ut inflationen som uppstod vid Tysklands återförening år 1992. Detta pressade upp räntorna i Europa, minskade totala efterfrågan och gjorde valutakurserna problematiska. Särskilt Sverige, säger Oesch drabbades med sin 90-talskrasch. I slutet av 90-talet gick den totala räntepolitiken däremot över från att ha varit en minskande faktor på tillväxten till att vara en stimulerande faktor. I EMU hade länder som Irland och Spanien samma nominella ränta som Tyskland trots att de hade högre tillväxt och högre inflation. Den mycket låga realräntan som detta innebar stimulerade dessa länders ekonomier och gav upphov till en boom bland annat i byggsektorn; Irlands lågutbildade-arbetslöshet sjönk från 9,2 till 5,9 procent och i Spanien från 17 till 9 procent år 2006 (s 50). Så här i efterhand kan man förstås se att dessa starka utvecklingar tyvärr inte var hållbara, utan var boom-fenomen. Danmark och Nederländerna däremot lyckades enligt Oesch med att kraftigt sänka sin lågutbildade-arbetslöshet genom en omfattande aktiv arbetsmarknadspolitik med "the principle of early activation of the unemployed: alongside stricter job-search monitoring and the obligation of programme participation, this implied ensuring that every jobseeker receives offers of work or training within a year of becoming unemployed". Danmark tredubblade mellan 1990 och 2000 sina utgifter på ALMP per arbetslös, och detta var enligt Oesch en mycket bra investering.

Oeschs policyslutsatser är, som man kanske kan gissa utifrån att alla de klassiska nyliberala förklaringsvariablerna blivit insignifikanta i analysen, tydliga. Han skriver:

"On the microeconomic level, a strong nexus between ALMPs and the unemployment benefit system seems to contribute to enabling people to move from welfare to work (Nickell and Layard, 1999). On the macroeconomic level, monetary policy should be used to support aggregate demand to shorten recessions. Its role is thus to avoid a persistent rise in unemployment (hysteresis) and, more generally, to take advantage of opportunities to expand the economy whenever inflationary pressure is weak (Solow, 2000). In other words, ALMP seems an efficient microeconomic measure to make sure that jobseekers are willing to work, while expansive monetary policy creates a macroeconomic context which effectively enables jobseekers to find work." (s 51) 

Jag gillar det här, mycket. Mikro-makro-formuleringen är snygg och pedagogisk och passar väldigt väl med de empiriska resultaten. Jag undrar dock hur man kan översätta Oeschs studie till den svenska kontexten. Vad innebär mer konkret den kombinering av aktiveringspolitik och generös a-kassa som Oesch förespråkar? I en sådan här kvantitativ studie med en mängd länder så är det ju naturligt att man förenklar i sina operationaliseringar, och så är det onekligen här: den variabel som Oesch drar alla sina slutsatser om den aktiva arbetsmarknadspolitikens effekter utifrån är ett enkelt mått på offentliga utgifter på ALMP delat med arbetslöshetens nivå. Detta säger förstås inget om programmens design, hur starka morötter och piskor som de innefattar, hur fördelningen mellan utbildning, praktik med mera ser ut, osv. För det andra, så är mitt intryck att många av utvärderingarna av svensk arbetsmarknadspolitik är betydligt mer skeptiska till programmens effekter än vad Oesch är utifrån sin makrostudie. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har publicerat en rad sådana utvärderingar och jag läste en del av dem för några år sedan, och jag kanske borde plocka fram dem igen.


Referenser
Lane Kenworthy, "Towards improved use of regression in macro-comparative analysis", Comparative Social Research 2007
Nickell, S. and Layard, R. (1999) ‘Labor Market Institutions and Economic Performance’, in O. Ashenfelter and D. Card (eds) Handbook of Labor Economics, Vol. 3 (3), Chapter 46, pp. 3029–84. Amsterdam: North-Holland
Daniel Oesch, "What explains high unemployment among low-skilled workers? Evidence from 21 OECD countries", European Journal of Industrial Relations 2010
Solow, R. (2000) ‘Unemployment in the United States and in Europe – A Contrast and the Reasons’, CESifo Working Paper 231, pp. 1–15

Blanchard om löneandelen och arbetslöshet på mellanlång sikt

En av de moderna klassikerna inom diskussionen om den funktionella inkomstfördelningen är MIT-professorn och numera chefsekonomen för IMF Olivier Blanchards anonymt betitlade "The Medium Run" från 1997. Och statusen är välförtjänt: detta är välskriven och sjukt stimulerande läsning. Blanchard börjar med att hävda att den mellanlånga siktens vikt har underskattats i makroekonomin som enligt honom har fokuserat dels på kort sikt (konjunkturpolitik etc), dels på lång sikt (utbudspolitik). Men, säger Blanchard, den mellanlånga sikten - säg 30, 40, 50 år - är viktig och intressant i sin egen rätt, och kan kräva egna modeller och analyser.

Det substantiella syftet med hans artikel är att analysera utvecklingen för två variabler i de rika länderna sedan 1970-talets början: den funktionella inkomstfördelningen, och arbetslösheten. Han visar att det finns en tudelning i utvecklingen av de två variablerna ihop: i anglosaxiska länder har arbetslösheten ökat relativt lite och löneandelen inte fallit (kom ihåg att pappret är från 1997), men i kontinentaleuropeiska länder har arbetslösheten ökat kraftigt och löneandelen minskat kraftigt. Hur kan man, säger Blanchard, förklara dessa två variablers utveckling och utvecklingens bifurkation? Hans angreppssätt är dels modellering där han själv sätter parametrarnas värden utifrån sin läsning av litteraturen och simulerar olika typer av shocker i ekonomin, dels en fallstudie av Frankrike, och till sist ekonometrisk analys av de fjorton länderna (elva kontinentaleuropeiska och så USA, Kanada och Storbritannien) ihop.

Blanchards modell
output, y, är:

y = y(zn,k)

där z är produktivitet, n är arbete och k är kapital. Med arbete i "efficiency units, that is adjusted for the level of productivity", blir funktionen:

y = y(ñ,k)

där ñ är z*n. Med antagandet att lönen motsvarar arbetets marginalprodukt, så håller:

π/~w = g(ñ/k)

där π är profitkvoten (profit/kapitalstocken) och ~w (w/z) är lönen per "efficiency unit".

En central fråga är: beror förändringen i π/~w-relationen, den minskning av löneandelen som vi vet har inträffat, på en motsvarande förändring i ñ/k-relationen, alltså en ökad kapitalintensitet? (Med Blanchards termer: beror förändringar i faktorpriser på förändringar i faktorkvantiteter?) Många neoklassiska ekonomer skulle vara benägna att svara ja på den frågan, men Blanchard gör det inte, utan ställer tydligt upp detta som en hypotes att testa. Ett snyggt sätt på vilket han gör detta är de två diagrammen nedan där han redovisar koefficienterna på tidsdummies i modeller där löneandelen bestäms av kapitalintensiteten plus tidsdummies. Ifall den funktionella inkomstfördelningen helt och hållet bestämdes av kapitalintensiteten, så skulle tidsdummies inte ha några signifikanta effekter. Med det övre diagrammet som visar resultaten för de elva kontinentaleuropeiska länderna, så visar Blanchard att de har det.

Vi ser att från 1963 till ungefär 1974 så har tidsdummyn ingen signifikant effekt; den nedre änden av konfidensintervallet befinner sig under 0 medan den övre delen är över 0. Från 1974 till 1979 är det inte så; där är koefficienten signifikant och negativ: vinstandelen var alltså lägre än vad som var "motiverat" utifrån kapitalintensiteten. Därefter stiger koefficientens värde och från och med 1988 är den signfikant skild från 0 med en positiv effekt: vinstandelen är högre än motiverat. Bara kapitalintensiteten räcker alltså inte för att förklara utvecklingen i den funktionella inkomstfördelningen i dessa 11 länder: 74-79 var löneandelen omotiverat hög, och efter 1988 omotiverat låg.

Blanchard går vidare med att bygga en fullare, multivariat modell. I tabellen nedan syns de alla med de värden som Blanchard gett dem i sina simulationer.

Det blir för omständligt att gå igenom alla variabler här, så jag ska fokusera på två stycken: σ och μ. σ betecknar hur elastisk ersättningen av arbete med kapital är, och spelar stor roll för studier av den funktionella inkomstfördelningen. Det klassiska neoklassiska (...) argumentet mot löneandelsforskningen är i princip att arbetarna inte kan driva upp löneandelen genom ekonomiskt, socialt och politiskt arbete, eftersom att om man driver upp reallönerna så kommer det på sikt bara få effekten att arbetsgivarna ersätter arbete med kapital, vilket gör att löneandelen sjunker tillbaka efter sin initiala ökning. Ifall detta argument stämmer, beror dock på värdet som σ har. Den andra variabeln som jag är särskilt intresserad av är μ, företagens "markup" (jfr inlägg om Iversen och Soskice, Schneider). Några viktiga antaganden i modellen är monopolistiskt konkurrerande företag (det finns alltså utrymme för markup) (s 20) och att lönen är en funktion av arbetslöshetens nivå (s 25). Den senare funktionen kan tjäna som exempel på hur Blanchard sätter värdena i sin modell: varför ska lönens elasticitet till arbetslösheten vara just 1.0? Han hänvisar helt enkelt till litteraturen: till Blanchflower och Oswald (1994) och Blanchard och Katz (1997) som visar att det är en rimlig siffra för en så starkt förenklad modell som denna. Reallönen blir:

w = θ (N/Ñ)β

där N är sysselsättningen, Ñ arbetskraftens storlek och β lönens elasticitet till arbetslösheten (s 23).

I diagrammen nedan visar Blanchard en simulerad "wage push", alltså en kraftig löneoffensiv á la mitten av 1970-talet, på ett gäng variabler, utifrån modellen i tabell 2 ovan och på 28 års sikt. Löneoffensiven definieras i Blanchards modell som en 10% ökning av θ, det vill säga lönenivån ifall arbetslösheten är 0. Längst upp till vänster ses effekten på profitkvoten (π), uppe till höger på lönerna (w), mittenvänster på p/w, mittenhöger på n/k, nerevänster på vinstandelen, och nerehöger på arbetslösheten

Vi ser att profiterna faller väldigt kraftigt på kort sikt, men så gott som återhämtar sig till den initiala nivån på 20 års sikt. Lönerna ser en motsvarande utveckling: först en kortsiktig kraftig ökning, men sen tillbaka till så gott som inledningsnivån. Arbetslösheten ökar långsammare men består. Vinstandelen faller kraftigt på kort sikt, men på mellanlång sikt återhämtar den sig och lite till. Blanchard summerar det som att denna simulering med en wage push visar att en sådan "can indeed generate both an increase in unemployment over time and the kind of movement in the capital share that has been observed in Continental Europe" (s 26).

Blanchard gör ytterligare två simuleringar: en med en tio procentenheters ökning av markup (μ), och en med en biased teknologisk förändring definierad som tio procentenheters ökning av α. Med dessa två simuleringar visar Blanchard att effekterna på den funktionella inkomstfördelningen och arbetslösheten av dessa två exogena förändringar - μ och α - är mycket likartade, och att det därför a priori är svårt att bedöma vilken av de två förändringarna som kan ha orsakat den ökade arbetslösheten och sjunkande löneandelen i Europa (s 29). Och detta spelar roll, eftersom de två står för två helt olika teoretiska förklaringar. Om det är μ som är boven, så har vi en socio-ekonomisk förklaring: den sjunkande löneandelen beror på en omfördelning av rents. Om det däremot är α som förklarar saken så har vi en asocial, teknologisk förklaring: teknologin har orsakat omfördelningen och det är ingenting som vi enkla människor kan göra någonting åt! Jag hoppas att det framgår vilken rolig läsning detta paper är: flexibla metoder för att testa hypoteser och öppet och intelligent diskutera deras implikationer och motsägelser. Om det handlar om minskande labor rents, så bör vi kolla på faktorer som försvagning av facket och minskad "featherbedding"/överbemanning på Europas arbetsplatser, säger Blanchard (s 17).

Frankrike
I analysen av Frankrike gör han flera simulationer. En är löneutveckling givet arbetslösheten och med olika värden (0.5, 1.0, 1.5) för elasticiteten β; nästa är  arbetslöshetens utveckling med olika värden för σ och λ, och nästa utvecklingen för priset på kapital. Detta definierar Blanchard som r (räntan) + δ som är kapitalets depreciering. Värdena för δ tar han från OECD, och låter r bestämmas på tre sätt: (a) som de föregående fem årens nominalränta minus inflation, (b) samma sak fast bara för föregående året, och (c) som obligationsavkastning plus aktieavkastning under de senaste fem åren. De tre olika serierna syns i diagrammet nedan; (a) är den heldragna linjen, (b) den jämnt streckade linjen och (c) den med omväxlande långa och korta streck.

Vad jag är intresserad av här är den stora ökningen i priset på kapital efter Volckerchocken. Eller har den franska utvecklingen en annan förklaring? Timingen är i alla fall intressant.

Blanchards övergripande slutsatser
Blanchards övergripande förklaring till den europeiska utvecklingen med sjunkande löneandel och ökande arbetslöshet är som följer (s 31-33, 46f). Runt 1973 förenades oljeprischocken med en nersaktning av produktivitetstillväxttakten och faktumet att löner inte anpassar sig omedelbart till fundamenta, till att öka lönerna relativt till TFP. I respons på den högre arbetslösheten gjordes a-kassor mer generösa och arbetsmarknadsregleringar stringentare (i detta steg tvekar jag på Blanchards förklaring), vilket i sin tur gjorde löner än mindre responsiva till arbetslöshetens nivå. Och hysteresis gjorde att den högre arbetslösheten bestod, trots att den externa chock som utlöst ökningen försvunnit. De för höga lönerna gjorde att företag på sikt bytte ut arbete mot kapital, vilket sänkte löneandelarna och ytterligare ökade arbetslösheten.

En intressant och diskutabel del av Blanchards övergripande förklaring är hans syn på de anglosaxiska länderna. Enligt honom (s 47, 49) råkade de inte ut för lönepressen relativt till produktiviteten på 1970-talet, men jag fattar inte riktigt varför de inte skulle ha gjort det. Man kan göra ett institutionellt argument om att de har "liberalare" arbetsmarknader med mer "flexibla" löner, men Blanchard gör åtminstone i detta papper inget sådant uttalat argument; faktum är att han inte alls förklarar varför USA, Storbritannien och Kanada skulle ha undgått den utvecklingen. Jag funderar också på hur förändrad bilden skulle vara om man replikerade Blanchards studie idag; löneandelen har fallit i alla fall i USA sedan 1997, och arbetslösheten har ökat både i USA och Storbritannien. Ifall USA och UK har blivit mer lika de kontinentaleuropeiska länderna i Blanchards studie, hur mycket skulle hans analytiska ramverk och slutsatser i så fall behöva förändras?

Blanchard lämnar i sin slutsats också öppet för en mycket intressant vidare forskningsfråga: hur relaterar det skifte mellan arbete och kapital som kartläggs i denna artikel, till det skifte mellan "lowskill" och "highskill" anställda - skifte i efterfrågan och ökad inkomstojämlikhet - som en stor litteratur inom arbetsmarknadsekonomin kartlagt?

"relative demand shifts between skilled and unskilled workers appear to have been particularly strong in Anglo-Saxon countries, and relative demand shifts between labor and capital appear to have been particularly strong in Continental Europe. One wonders whether there may be an integrated explanation." (s 50)

Referenser
Olivier Blanchard, "The Medium Run" (pdf), 1997
Olivier Blanchard och Lawrence Katz, "What do we know and not know about the natural rate of unemployment" (pdf), Journal of Economic Perspectives 1997
Danny Blanchflower och A Oswald, The Wage Curve (MIT Press, 1994)

Löneåterhållsamhet i EMU

Som märks här på bloggen (t ex här, här, här och här) så är jag väldigt intresserad av frågan om löneåterhållsamhetsstrategier. Roligt nog så verkar det som att detta forskningsämne, som var stort i jämförande politisk ekonomi på 1980-talet när Cameron, Crouch och de andra härjade med sin neokorporatism, blommat upp rejält de senaste åren igen; om man kollar på google scholar så hittar man massvis med nyare artiklar i ämnet. En kontext där de ofta dyker upp är studier av EMU. Eftersom penningpolitik och lönebildning påverkar varandras funktionssätt så har det varit särskilt intressant att studera lönebildningens utveckling när penningpolitiken förändras så grundligt som att landet går med i EMU. En av de studier som gjorts på frågan om lönebildning i EMU, mer precist om löneåterhållsamhet i EMU, är statsvetarna Alison Johnston och Bob Hanckés "Wage inflation and labour unions in EMU" från 2009.

Johnston och Hancké förklarar sin beroende variabel så här:

"We concentrate on wage restraint – the change in nominal wage growth minus the change in labour productivity growth (a negative outcome indicates wage restraint as opposed to wage excess)." (s 601)
och:
"Our calculation of wage restraint differs from Oliver Blanchard’s (2006) efficiency wage measurement, only in terms of the nominal weight: Blanchard uses real wage growth minus labour productivity growth while we use nominal wage growth minus labour productivity growth. We use nominal wages rather than real wages to differentiate between productivity-driven and inflation-driven wage restraint. Also, since ours is an actor-centred approach, nominal wage growth is a more optimal dependent variable as, unlike real wage growth, actors have greater influence over it.
Aggregate calculations are computed using nominal compensation data from the AMECO database and labour productivity data from the OECD. Sectoral calculations are computed using data from the EU KLEMS database. We divided total compensation by number of hours worked to obtain the nominal wage per hour, and sectoral gross value added was used for labour productivity." (s 620)

Alltså: så enkelt som nominallöneförändring minus arbetsproduktivitetsutveckling, och minus betyder att wage restraint förekommit, inte hela produktivitetsökningen har tagits ut i form av ökade löner, medan plus betyder att löneökningarna varit större än produktivitetsökningarna. Liksom i löneåterhållsamhetslitteraturen i allmänhet så finns här ju ett problem med att man definierar sin beroende variabel - löneråterhållsamhet - som att den per definition har ett så stort värde som arbetarna/facket ville att den skulle ha, medan den i själva verket också torde påverkas av maktrelationer, ideologi med flera faktorer som ligger bortom medvetna strategier.

Johnston och Hanckés metod är inte regressionsanalys, eftersom de hävdar att det möjliga datasetet - åtta länder gånger tio år (Luxemburg och Grekland utesluter de) - är för litet (s 605). De hävdar också att löneåterhållsamhetsmönstret under perioden varit för divergent för att man skulle kunna få fram några vettiga regressionskoefficienter. Därför använde de istället parvisa korrelationsanalyser, för två olika perioder: Maastrichtperioden 1991-98 och EMU 1999-2006. De börjar med att redovisa hur löneåterhållsamhetsvariabeln korrelerar mellan de olika länderna under de två perioderna, men mer intressant är när de går vidare till att kolla på korrelationer inom länder, mellan sektorer. Sektorerna som de väljer är varje gång industrin å ena sidan och någon typ av hemmamarknadstjänstesektor å andra sidan; denna kan variera mellan "personliga tjänster" och offentliga tjänster. Om landet har någon slags koordinerad lönesättning där de skyddade sektorernas löneutveckling följer exportsektorn så kommer korrelationen vara hög; om de två sektorerna däremot har två helt olika utvecklingar så kommer korrelationen vara låg eller negativ. Den tredje typen av empirisk analys som de gör är att kolla på korrelationerna mellan löneökningar i export- och hemmamarknadssektor.

I tabell 3 nedan syns korrelationerna för perioden 1991-98 mellan tillverkningindustrin å ena sidan och de två olika varianterna av hemmamarknadstjänstesektor å den andra.

 Om vi kollar på korrelationen mellan tillverkningssektor och offentlig sektor så är korrelationen väldigt hög (>0,8) i alla länder utom Irland och Frankrike. Tabellen för EMU-perioden visar att korrelationen var lägre under den senare perioden (s 614). I icke-EMU-länderna Sverige och Danmark bestod dock de höga korrelationerna, vilket Johnston och Hancké tolkar som att de nationella centralbankerna fortfarande behärskat facket till löneåterhållsamhet i dessa två länder.

När Johnston och Hancké går över till att kolla på korrelationer mellan lönetillväxt i sig, snarare än löneåterhållsamhet (wage restraint), så består dock korrelationerna höga in i EMU-perioden. Detta syns i tabell 5 nedan.

Här ser vi att Finland, Irland, Nederländerna, Danmark och i någon mån Spanien är undantagen till att korrelationen mellan exportsektorns löneökningar och offentliga sektorns dito förblir hög (och positiv) under EMU-perioden 2000-2006.

De absoluta talen för löneåterhållsamhet redovisas inte, utan vad läsaren får se är korrelationer i långa rader, men Johnston och Hancké skriver att Österrike, Belgien, Finland, Frankrike och Tyskland uppvisat löneåterhållsamhet (vilket J och H här definierar som under EU-genomsnittet) medan Italien, Spanien, Nederländerna, Irland och Portugal inte gjort det (s 615). Förklaringen som Johnston och Hancké lägger fram är lönesättningsregimerna: de länder som hade en löneledande exportsektor fick löneåterhållsamhet, och tvärtom (s 616). För klassificeringen av regimer använder de Traxler et al (2001) som källa. I tabell 6 nedan ser vi uppdelningen:

Vi ser att länderna med löneledande exportsektor uppnått denna ordning på rätt olika sätt - pattern bargaining i Österrike och Tyskland men statsreglering i Belgien, Frankrike och Finland. Men resultaten har blivit desamma, menar Johnston och Hancké. I EMU har löneförhandlarna blivit friare än vad de var i det starkt deflationära ERM-systemet där Bundesbank var top dog, hävdar Johnston och Hancké, och en kontrollerande lönesättningsregim har därför blivit än viktigare för konkurrenskraften i EMU (s 618f).


Referenser
Blanchard, O. (2006) ‘European unemployment: the evolution of facts and ideas’, Economic Policy 21(45): 5–59
Alison Johnston och Bob Hancké, "Wage inflation and labour unions in EMU", Journal of European Public Policy 2009
Traxler, F., Blaschke, S. and Kittel, B. (2001) National Labour Relations in Internationalized Markets: A Comparative Study of Institutions, Change, and Performance, Oxford: Oxford University Press

Iversen och Soskice om neokeynesiansk makroekonomi och politisk ekonomi

Politisk ekonomi-forskningen dominerades på 1970-talet av keynesiansk makro, som tog sig två olika men relaterade uttryck i den politiska ekonomin: Douglas Hibbs partisan theory, och korporatismteorin. I båda fanns stort spelrum för politik att påverka ekonomisk performance. Enligt Hibbs så väljer vänster- och högerpartier olika avvägningar mellan arbetslöshet och inflation på en långsiktig Phillipskurva utifrån de olika klassintressen som står bakom partierna. Enligt neokorporatismen så kunde regeringar göra pakter med fack och arbetsgivare om att förena löneåterhållsamhet med expansiv politik för att öka sysselsättningen. Med det sena 1980-talets nyliberala och nyklassiska offensiv inom nationalekonomin sveptes dock dessa två litteraturer bort från rampljuset, hävdar Torben Iversen och David Soskice i sin artikel "New Macroeconomics and Political Science" från 2006.

Nyklassikerna utgick från antaganden om perfekta, adjusterande och själv-clearande marknader, aktörer med rationella förväntningar, och att politiker var kortsiktiga egennyttomaximerare som ville ha röster i nästa val snarare än uppnå några långsiktiga mål (s 427). Med dessa antaganden försvann politikens möjlighet att förbättra saker ur modellerna (s 434, 443, 445, 448). Iversen och Soskices artikel är en appell mot denna tradition och för att statsvetare och politiska ekonomer istället ska bygga sina modeller på nykeynesiansk makro, som Soskice också tillsammans med Wendy Carlin skrivit en lärobok i. Så här förklarar de syftet:

"Unlike new classical models, New Keynesian ones assume that markets are not perfectly competitive and that prices and wages take time to adjust. It it noteworthy that although these models imply that governments can have a strong effect on the real economy, they are rarely used by political scientists. We think this is a mistake and encourage political scientists to take the insights of modern macroecomics on board." (s 435)

De börjar med vad de kallar tre-ekvationsmodellen som de menar är kärnan i nykeynesiansk makro. Den består förstås av tre delar:

1. sammantagen efterfrågan (=ekonomisk aktivitet) bestäms av tre faktorer: räntan som sätts av centralbanken och som påverkar efterfrågan med ett års lagg, ekonomisk politik, och privata sektorns utgifter som är exogena.
2. den kortsiktiga Phillipskurvan som bestämmer inflationen. Bestäms av skillnaden mellan arbetslöshetens nivå och jämviktsarbetslösheten under den föregående perioden
3. Taylorregeln: centralbanken sätter räntan som svar på inflationens avvikelse från inflationsmålet och arbetslöshetens avvikelse från jämviktsnivån.

Hur kommer då politiken och socialt agerande in i det analytiska ramverket? En viktig förklaring som påverkar både inflationen och arbetslösheten ur modellen ovan är att priser och löner sätts av aktörer, som kan ha marknadsmakt, istället för att vara automatiskt clearande.

"prices and wages are set by agents instead of being the result of competitive market clearing; prices are set by businesses, and wages are set either by businesses (efficiency wages) or by union negotiation. Because businesses and unions are partial monopolies, they typically do not set market-clearing wages or prices, thus allowing the possibility of involuntary unemployment and excess capacity." (s 438)

Företag sätter priser enligt P = (1+u) där u är deras "markup" som varierar med konkurrenssituationen. Reallönerna påverkas såklart av prisnivån, och Iversen och Soskice använder begreppet "business real wage" för att beskriva detta. Denna sätts som W/P = 1/(1+u). Högre markup ger lägre reallön; mer monopolitisk marknad ger lägre löneandel (per implikation). Ekonomin är i jämvikt, säger Iversen och Soskice, när den framförhandlade förväntade reallönen är lika med business real wage. Detta ramverk, som jag här verkligen inte har tagit med allt av, möjliggör också löneåterhållsamhetsstrategier:

"The analysis of equilibrium unemployment suggests a framework to analyze income policies and wage moderation more generally. If unions can agree to wage moderation, then the bargained real wage at any given rate of unemployment will decrease, and hence the equilibrium rate of unemployment at which the bargained real wage is equal to the business real wage will fall. The larger the number of independent unions, the harder this becomes. If N−1 unions agree on wage moderation, where N is a large number, the gain to the Nth union from free riding on the general moderation and demanding higher bargained real wages will be great, and the incentive on the part of the other N−1 unions from retaliating (by stopping moderation) will be limited.
If unions can agree to moderate their bargaining jointly, then equilibrium unemployment will fall. But unions may be concerned that governments will use the fall in unemployment equilibrium to reduce inflation. /.../ Thus governments have to develop bargains with unions: In exchange for wage moderation, governments agree to use Keynesian aggregate-demand policies." (s 439)

Liksom med regeringar så är synen på fack annorlunda i Iversen och Soskice nykeynesianska ramverk jämfört med det nyklassiska. Också fackförbund ses som aktörer som kan ta hänsyn till långsiktiga mål och skapa win-win-pakter, snarare än uteslutande kortsiktiga och egennyttiga. Angående löneåterhållsamhetsstrategier så anser de liksom Traxler och Brandl att exportsektordominans i fackföreningsrörelsen är positivt, och menar med referens till Jeffry Frieden att en anledning till att sådana pakter inte uppnåtts i Latinamerika är att hemmasektorsfack är relativt starkare i fackföreningsrörelserna där (s 443).

Deras syn på regeringar är i princip att politiska partier, just som Hibbs sa, har olika väljarbaser och att partierna vill föra politik som gynnar dessa väljarbaser på mellanlång och lång sikt. De anför Margaret Thatcher som ett exempel: många av hennes policies var impopulära och hade hon varit kortsiktigt röstmaximerande skulle hon därför ha varit mindre principfast än vad hon var (s 446). Men hon trodde att just dessa policies var viktiga på sikt, och genomförde dem ändå (I och S hänvisar till Garrett 1993 för denna tolkning). Ytterligare ett exempel är Gerhard Schröders regering, som också den genomförde kortsiktigt impopulära reformer som de menade var gynnsamma på sikt (s 434). Iversen och Soskice menar också att omsvängningar som dessa visar att nyklassikerna har fel när de framkallar en bild av att alla regeringar bara är kortsiktiga och spär på statsskulden i all evighet, eftersom de aldrig tar långsiktiga hänsyn (s 448f). Iversen och Soskice gör också väldigt tydligt, och hyfsat utförligt argumentet att de nyklassiska modellerna helt enkelt inte kan förklara särskilt mycket av variansen i ekonomisk performance (BNP-tillväxt, produktivitet, arbetslöshet, inflation etc) i de rika länderna sedan andra världskriget (s 425). Nyklassikerna har spenderat väldigt mycket möda på att studera "political business cycles", grovt uttryckt att regeringar förväntas stimulera ekonomin just innan val för att vinna röster, oavsett om det är bra för ekonomin på sikt eller inte, men Iversen och Soskice menar att denna litteratur egentligen inte uppnått särskilt mycket av empirisk förståelse.

Det är väldigt intressant att utifrån Iversen och Soskice artikel fundera på förhållandet mellan makroekonomisk teori och ens egna specifika studier i jämförande politisk ekonomi. Hur påverkar det ens modellspecifikationer ifall man hävdar att neokeynesianerna har rätt istället för att nyklassikerna har det? Sådant uttalas sällan i forskningslitteraturen som jag läser, men det kan förstås ha en påverkan ändå, i vilka variabler man väljer, vilka hypoteser man har om koefficienterna, vilka laggstrukturer man väljer och så vidare. Jag var väl redan innan jag läste denna artikel övertygad om att regeringar faktiskt kan påverka ekonomins funktionssätt till det bättre och ta långsiktiga hänsyn, men det är intressant att se en så tydlig diskussion av hur detta ska påverka ens applicerade arbete. Utmaningen "for those interested in the political economy of macroeconomics can be described as a need to replace the economists’ narrative of government policies with a political science narrative", säger Iversen och Soskice (s 450).

Referenser
Geoffrey Garrett, "The Politics of Structural Change: Swedish Social Democracy and Thatcherism in Comparative Perspective", Comparative Political Studies 1993
Torben Iversen och David Soskice, "New Macroeconomics and Political Science", Annual Review of Political Science 2006

Eichengreen och Vazquez om löneåterhållsamhet och de gyllene åren

Jag har tidigare behandlat Barry Eichengreens analys av de gyllene åren i Europa, i ett inlägg om Eichengreen och Iversens schematiska artikel från 1999 och i ett inlägg om Jonatan Svanlunds avhandling där han tentativt testar Eichengreens hypotes om löneåterhållsamhetens betydelse på fallen Sverige och Finland. Eichengreens utförligaste förklaring av sin analys, med betydligt mer empiri än i artikeln med Iversen, finns dock i ett bokkapitel från 1999 samförfattat med Pablo Vazquez, "Institutions and Economic Growth in Postwar Europe: Evidence and Conjectures". Detta kapitel ska jag behandla här.

E och V förklarar sin approch som en betoning på "the role of institutions in solving commitment and coordination problems", något som de menar motsvarar "prisoner's dilemma and coordination games" hos Shaun Hargreaves Heap och "class compromises" hos Przeworski och Wallerstein (1982). Det är alltså ett löst - mycket löst - spelteoretiskt ramverk, där agenterna är arbetare/fackföreningar, kapitalister/arbetsgivare, och staten. Deras analys är starkt förkortad att de gyllene åren i Europa var en period som började med kapitalbrist och stor potential för catch up-tillväxt om bara tillräckligt stora investeringar kunde uppnås (s 1f). Tillväxten här var inte så innovationsdriven som den blev efter oljekrisen 1973, utan skala och utbyggnad av enkel produktion var vinnande koncept i sig (s 3). För dessa investeringar var löneåterhållsamhet och exporttillväxt centralt. "Europe’s postwar growth benefited from institutions that solved commitment and coordination problems in whose presence neither wage moderation nor the rapid expansion of trade would have been possible". (s 2) De förklarar sitt light-spelteoretiska ramverk så här:

"Lancaster (1973), Grout (1984) and van der Ploeg (1987) model a dynamic game between capital and labor. Welfare is maximized when capitalists and workers agree to trade current compensation for future gains. Workers moderate their wage claims in order to make profitable investments in capacity modernization and expansion. Capitalists restrain dividend payout in order to reinvest. Investment stimulates growth, raising the future incomes of both capitalists and workers. In the cooperative equilibrium in which workers and capitalists exercise restraint, the costs of foregoing current consumption are dominated by the benefits of the future increase in incomes.
This cooperative equilibrium may be impossible to sustain, however, for the sequencing of events renders it time inconsistent. If investment requires liquidity and liquidity requires profits, then workers must restrain their wage demands now in order to make profits available to capitalists for investment later. But once the wage restraint has occurred, capitalists are even better off if they renege on their agreement to invest, paying out profits as dividends instead. Since investment is no higher than if they had failed to moderate their wages, workers have no incentive to exercise restraint. In this noncooperative equilibrium, workers pursue wage increases, management pays out profits as dividends, and investment and growth are depressed." (s 9)

Alltså: win-win-situationen är när arbetarna följer en löneåterhållssamhetsstrategi och alltså avstår höga löneökningar på kort sikt, varpå kapitalisterna gör stora vinster och återinvesterar dem, vilket på mellanlång sikt gynnar båda klasserna genom att öka produktionen, produktiviteten och kakans storlek. Problemet är att de två klasserna kanske inte litar på varandra: för arbetarna är det sämsta utfallet ifall de följer löneåterhållsamhet men utan att kapitalisterna återinvesterar övervinsterna. Därför behövs institutioner eller socialt kitt som får båda klasserna att agera samarbetsvilligt: "a contract that binds capitalists to invest and workers to restrain wages can therefore leave both groups better off" (s 10). Eichengreen och Vazquez argument om de gyllene åren, och nu börjar jag bli mer tveksam, är att institutionerna som rådde då fungerade på detta sätt: "the social and economic institutions developed in Europe after World War II can be thought of as serving this function." Institutionerna som E och V menar fungerade på detta sätt var centralisering och koordination av lönesättningen, samt socialförsäkringssystem. Jag är tveksam här: dels för att det rådde en större institutionell heterogenitet i Västeuropa än vad E och V:s argument implicerar, dels för att de kausala förhållandena känns väldigt skissartade här.

Kapitlet diskuterar i väldigt låg grad skillnader mellan länder, utan använder i princip bara regressionsanalys av den totala utvecklingen i alla länder som metod. De använder också hela fem beroende variabler, vilket gör att diskussionen av varje modell i min mening känns lite slarvig och förhastad. De beroende variablerna är i tur och ordning (1) BNP-tillväxt, (2) exporter, (3) investeringar, (4) löner och (5) produktivitet. Alla dessa faktorer är förstås relevanta för E och V:s analytiska argument, men jag tycker ändå att de inte gör det tillräckligt noggrant. Jag ska bara ta två exempel av fem här: exporter och löner.

Tabell 7 nedan visar E och V:s undersökning om vad som påverkade exporttillväxten med hela samplet (de gör också split sample-regressioner med samma modeller, där perioderna är 1950-1970 och 1971-1988). De är intresserade av effekterna av att vara med i Europeiska kol- och stålunionen och sedermera EEC samt att vara med i European Payments Union, och har skapat två dummyvariabler där medlemskap i ECSC/EEC respektive EPU ger värdet 1 och icke-medlemskap ger värdet 0. Okej så långt. Men uppsättningen kontrollvariabler är så lam: BNP-tillväxt som förstås är signifikant med en stark effekt, inflation, inflationens variabilitet, och inget mer!

De diskuterar inte alls eventuell problematik med att det fanns en bias i vilka länder som var med i ECSC/EEC eller EPU som gör att effekterna av de dummyvariablerna blåses upp, och de ger inte heller någon beskrivande statistik alls som möjliggör för läsaren att åtminstone preliminärt undersöka den frågan själv. Inte heller multikollinearitet med mera diskuteras. Nej, undersökningen känns stressad och allt annat än grundlig, jämfört med mycket tyngre studier som Traxler och Brandl 2010 som verkligen diskuterar potentiella problem med endogenitet etcetera.

Nåväl, den aspekt av Eichengreen och Vazquez analys som jag substantiellt är intresserad av är i alla fall deras betoning på löneåterhållsamhetens betydelse. Den beroende variabeln här är nominallöner rakt upp och ner. De intressanta oberoende variablerna är olika index för korporatism och centralisering av lönesättningen: en kvantifiering av Crouchs (1993) beskrivning av regimer sedan 1950-talet, ett index (Corporation Index) som de själva gjort utifrån läsning, ett index (Corp.1) från Bruno och Sachs (1985) som innefattar fackcentralisering (betydelsen ej förklarad), arbetsgivarcentralisering (dito), "shop floor autonomy" (dito), och företagsråd (dito), ett index (Corp.2) som är det föregående fast med de fyra komponenterna multiplicerade istället för adderade, ett index (Corp.3) som är snitt av index 2 och facklig anslutningsgrad, och ett index (Corp. 4) som är snittet av det föregående samt "stringency of incomes policies" (betydelsen ej förklarad) (s 25). I tabell 11 nedan har vi modeller med Crouch-indexet (modell 2), deras egna korporiatism-index (modell 3, 5), och en centraliseringsvariabel (modeller 4 och 5). T-värden inom paranteser.

Kontrollvariablerna är tillväxt per anställd som produktivitetsvariabel, arbetskraftens tillväxt, investeringar, inflation samt efterfråganstryck definierat som loggad BNP:s avvikelse från trenden (s 23). Produktivitet och inflation är föga förvånande båda signifikanta och med positiv effekt i de flesta specifikationerna (kom ihåg att förändring i nominallöner är beroende variabel). Investeringstakten är positiv och signifikant i alla fem modeller. Arbetskraftens ökningstakt har förväntad negativ koefficient i alla fem men blir inte signifikant. Efterfråganstryck har förvånande nog negativ koefficient i alla fem, och signifikant i fyra av fem. Crouchs index har en negativ effekt på löneökningstakten och är signifikant på 1 %-nivån. Eichengreen och Vazquez egna korporatismindex har också det en negativ effekt och är signifikant på 10%-nivån. Löneförhandlingarnas centralisering har också det den förväntade negativa effekten och är signifikant på 1%-nivån. Det är dock intressant att modellernas r2 knappt ökar av inkluderandet av de institutionella variablerna: modell 1 som är utan dem har r2 på 0,45 vilket modell 3 inte förbättrar på, medan modellerna 2, 4 och 5 har 0,48 vilket inte är mycket till skillnad.

I tabell 12 nedan är inte Crouch-indexet med men indexen Corp 1 - 4 är med separat. Regressionerna är med ett uppdelat sample: först åren 1950-1970 och sedan 1971-1988.

Alla koefficienterna är "rätt", det vill säga negativa, men bara två av åtta varianter är signifikanta på åtminstone 10%-nivån: Corp 2 under perioden 1971-1988 och Corp 4 under perioden 1950-1970. E och V:s slutsats från den är att "Table 12, which breaks the sample, suggests that unionism and incomes policy were particularly effective in allowing European economies to coordinate on equilibria that involved wage moderation in the golden age as opposed to the post-1970 period." (s 25) Vilket jag inte riktigt begriper: som sagt så återfinns ju en signifikant effekt för gyllene åren-perioden och en för den efterföljande. Deras slutsats för hela övningen med nominallöneökningar som beroende variabel (fyra tabeller, 18 modellspecifikationer) blir att "evidence derived using various different measures of the institutionalization of
labor-management relations supports the hypothesis that centralization and perhaps also corporatization played a significant role in moderating wage demands" (s 25). Och jo, överlag så visar de indikatorer på detta, även om split sample-regressionerna kanske inte beter sig riktigt som de hade velat och jag gärna hade velat se mer diskussion om de institutionella variablernas karaktär, utseende och korrelationer.

Löneåterhållsamhet är inget självändamål i Eichengreen och Vazquez analytiska ramverk, utan är önskvärt genom att den förhoppningvis ökar investeringstakten och så tillväxten. De kör också modeller med investeringstakten som beroende variabel, och där förvisso inte nominallöneökningstakten som var den beroende variabeln ovan är med, men där däremot förändringen i löneandelen är med. Grundmodellerna syns i tabell 9 nedan:

Löneandelen har en negativ och på 1%-nivån signifikant koefficient i alla fyra specifikationerna. När de kör samma modeller med split samples 1950-70 och 1971-88 så blir effekten större under 50- och 60-talet (s 22).

Eichengreen och Vazquez övergripande slutsats från bokkapitlet är:

"workers and capitalists are both best off if they agree to defer current consumption in return for future gains which take the form of additional investment that results in higher productivity and incomes for all concerned, neither is willing to agree to defer without an assurance that the other will do the same. This is the problem that corporatist institutions are designed to solve. But assume now a decline in the rate of return on deferring current consumption because, for example, of a fall in the return on investment and in the underlying rate of productivity growth. The incentive to resist the temptation to renege is correspondingly reduced, and institutions that were adequate to contain this temptation previously may no longer suffice. The exhaustion of the technological backlog and the end of the catch-up phase of Europe’s growth could have played this role by reducing the return on investment and weakening the inventive for capital and labor to adhere to their agreement to defer current consumption in return for what were now more meager future gains. The hot summer of 1968 and the wage explosion that followed had many causes, to be sure, but this perspective suggests that the internal dynamics of the catch-up process were at least one of them." (s 35)

Referenser 
Bruno, Michael and Jeffrey Sachs (1985), The Economics of Worldwide Stagflation, Cambridge: Harvard University Press.
Crouch, Colin (1993), Industrial Relations and European State Traditions, Oxford: Clarendon Press.
Barry Eichengreen och Pablo Vazquez, "Institutions and Economic Growth in Postwar Europe: Evidence and Conjectures" (pdf), september 1999
Grout, P.A. (1984), "Investment and Wages in the Absence of Binding Contracts: A Nash Bargaining Approach," Econometrica 52, pp. 449-60
Lancaster, Kelvin (1973), "The Dynamic Inefficiency of Capitalism," Journal of Political Economy 81, pp. 1092-110
Adam Przeworski och Michael Wallerstein, "The Structure of Class Conflict in Democratic Societies", American Political Science Review 1982
van der Ploeg, Frederick (1987), "Trade Unions, Investment and Employment: A Non-Cooperative Approach," European Economic Review 31, pp. 1465-492

Löneåterhållsamhetsstrategier i förhållande till lönesättningsinstitutioner och exportsektorsfacksstyrka

Litteraturen om löneförhandlingssystemens effekter på ekonomisk performance har, skriver Franz Traxler och Bernd Brandl i sin artikel "Collective Bargaining, Macroeconomic Performance, and the Sectoral Composition of Trade Unions" från 2010, gått igenom två faser. Den första var en debatt på 1980-talet om hur graden av centralisering påverkar ekonomisk performance. Den "korporatistiska" sidan av debatten hävdade att effekten var linjär: mer centralisering, bättre performance. "Hump-shape"-sidan med företrädare som Calmfors och Driffill hävdade däremot att effekten var icke-linjär: antingen låg eller hög centralisering gav bra resultat, medan en mellanposition gav dåliga utfall. (Traxler och Brandl pekar [s 104] på att Calmfors och Driffill utgick från ett antagande om perfekta marknader, vilket gynnar resultatet om låg centralisering.) Den andra fasen i litteraturen var på 1990-talet och förändrade den tidigare teorin på två sätt. Ett, Soskice med flera visade att koordinering av förhandlingarna kunde fungera som substitut för direkt centralisering, vilket innebär att med detta i åtanke så behöver inte mellanhög nivå av centralisering vara dåligt för ekonomisk performance som Calmfors och Driffill hävdade. Två, en mängd forskare studerade löneförhandlingssystemens samband med andra institutioner som regeringens färg, centralbankens grad av oberoende, och fackföreningsrörelsens sektorssammansättning. Traxler och Brandls paper som jag ska skriva om här anknyter till den sist nämnda interaktionen: sambandet mellan löneförhandlingssystem och fackföreningsrörelsens sektorssammansättning.


Tidigare litteratur om löneförhandlingssystem och facksammansättning
Deras litteraturöversyn börjar med ett paper från 1990 av Colin Crouch, där han argumenterade för att exportsektorfackens dominans i fackföreningsrörelsen kunde vara substitut för centralisering av förhandlingarna. Idén är att om exportsektorfacken dominerar och får övriga fack att följa deras ledning och lönepolitik, så kommer lönepolitiken att vara anpassad till den internationella konkurrenssituationen, vilket gynnar den ekonomiska utvecklingen. Crouch hade data för 13 länder från 1960-talet till det tidiga 1980-talet och kollade på bivariata korrelationer mellan å ena sidan exportsektorfackets dominans och centralisering av förhandlingarna, och å andra sidan inflation och arbetslöshet. På Crouch följde Geoffrey Garrett och Christopher Way, som hävdade att Calmfors-Driffills hump shape-teori håller när offentliga sektorns fack är svaga, men inte när de är starka. Med starka offentlig sektor-fack och centraliserade förhandlingar, menade Garrett och Way, kan offentliga sektorns fack pressa igenom för höga lönehöjningar (eftersom de inte är konkurrensutsatta) och minska ekonomins konkurrenskraft. De hade data för 15 länder 1970-1990, med data för vart femte år. Deras mått på den offentliga sektorns facks styrka var en skala med antalet fackmedlemmar i offentlig sektor delat med totala antalet anställda i landet. Måttet på centralisering av förhandlingarna var ett sammansatt index inklusive hur stor del av arbetskraften som täcks av kollektivavtal, koncentration mellan konfederationer, och inom-konfederation-koncentration. De beroende variablerna var liksom för Crouch inflation och arbetslöshet, och även Garrett och Way kom fram till att starkare offentligsektor-fack ökade inflationen och arbetslösheten. Nästa studie var av Robert Franzese som använde årliga data från 1974 till 1990 för 21 länder och använde ration statsanställda till industrianställda som proxy för den offentliga sektorns facks styrka. Franzese kom fram till samma huvudresultat som Garrett och Way, nämligen att ökad centralisering av förhandlingarna får positiva effekter om exportsektorns fack dominerar fackföreningsrörelsen men negativa effekter om offentliga sektorns fack dominerar. Skillnaden mellan Crouchs analys å ena sidan och Garrett och Ways och Franzeses å den andra är alltså att för Crouch är exportsektorfackets dominans ett substitut för centralisering, medan för Garrett, Way och Franzese är dominans och centralisering komplementära (s 98). Traxler och Brandl säger att de tar med sig två brister ur denna litteratur, som bör åtgärdas: för det första den teoretiska oklarheten om relationen mellan dominans och centralisering, och för det andra den metodologiska problematiken att varken Crouch, Garrett och Way eller Franzese operationaliserat dominans-frågan på ett sätt som mäter både exportsektorns fack och offentliga sektorns fack, utan bara kollat på den ena sidan, antingen exportsektorns styrka (Crouch) eller offentliga sektorns styrka och storlek (Garrett och Way, Franzese).

Traxler och Brandls studie
Den teoretiska fråga som de plockat upp från den tidigare litteraturen angriper de med att hävda att man bör se löneförhandlingssystem som kvalitativt annorlunda från varandra, snarare än olika punkter på en ordinalskala: "different degrees of encompassment tend to qualitatively differ in their relationship to sector-specific interests. Therefore, one has to adopt a categorical rather than a parametric measure of the bargaining structure." (s 99) Deras typologi rymmer "peak-level coordination" med hög vertikal koordinering (PC-HC) eller låg dito (PC-LC), "pattern bargaining" (PB) som är att en sektor fastställs som löneledande, samt okoordinerade förhandlingar (UC). Deras hypotes är att PB ska ha en signifikant interaktion med fackföreningsrörelsens sammansättning, medan det inte bör finnas någon sådan interaktion med PC eller UC (s 100). PB förväntas (s 103) vara "highly sensitive to inter-sectoral power configurations" och att löneåterhållsamhetsstrategier ska bli vanligare med PB om exportsektorfacken dominerar rörelsen.

Traxler och Brandl hävdar att löneåterhållsamhetsstrategier är bra för den ekonomiska utvecklingen i landet. Ur denna synvinkel menar de att den typ av förhandlingssystem som kommer att ge sämst utfall - alltså minst chans till löneåterhållsamhetsstrategi - är peak-level coordination utan vertikal koordinering (PC-LC), alltså ett system där man har koordinering på toppen av facken men där facktopparna inte kan kontrollera de lägre förhandlingsnivåerna. I ett sådant system kan löneglidning och "redistributional conflicts" bli stora problem, hävdar Traxler och Brandl (s 104). De andra typerna PC-HC, PB och UC antas inte ha lika direkta effekter.
De beroende variablerna är två: löneförändringstakten, och inflation. Data är för 18 länder och åren 1985-2002 (s 109). Estimatorn är OLS med panelkorrigerade standardfel. Modellerna inkluderar laggade beroende variabler för att få bort autokorrelationen. Intressant nog så använder de års-dummies men inte land-dummies, "since they would wash out precisely the cross-institutional effects that we are interested in" (s 106, n6). Detta trots att deras institutionella variabler faktiskt uppvisar en del variation över tid inom länderna, vilket man inte kan ta för givet i jämförande politisk ekonomi (jfr Baccaro och Simonis oberoende variabel). I tabellen nedan ser vi värdena för de två centrala oberoende variablerna för sex av arton länder i datasetet; BS är "bargaining system" och de två variablerna nedan BS är exportsektorfackens andel av totala fackliga medlemmar, och offentliga sektorfackens dito.

Vi ser att BS åtminstone för Sverige uppvisar variation över tid. Om man kollar på övriga tolv länder så gäller detta även Australien (ett skifte), Belgien (två), Danmark (en), Finland (två) och Nya Zeeland (ett). Också UEXP-UPUB-relationen förändras inom länderna över tid. I de sex som vi ser ovan förändras relationen från 0,67 till 0,73, i Portugal från 0,85 till 0,56 (alltså en stor relativ förstärkning av offentliga sektorns fack!), i Spanien från 2,37 till 10,05, i Sverige från 0,74 till 0,73 (okej, det är inte mycket variation...), i Storbritannien från 1,99 till 1,23, och i USA från 1,21 till 0,50 (jfr Portugal). Observera att UEXP och UPUB mäts som andelen av medlemmar i landet största konfederation som tillhör någon av konfederationens tre största "rena" exportsektorfack respektive "rena" offentligsektorsfack. Som "ren" definierar Traxler och Brandl de förbund där minst 66 procent av medlemmarna kommer från exportsektorn respektive offentliga sektorn (s 106).

Kontrollvariablerna är utrikeshandel, penningpolitik, arbetslöshet, och facklig anslutningsgrad. De två huvudsakliga oberoende variablerna är UEXP/UPUB som är relationen mellan antal medlemmar i tillverkningsindustrifack och antal medlemmar i offentliga sektorsfack, och löneförhandlingssystemet (s 106). För förhandlingssystemet så följer de klassificeringen i Traxler, Blaschke och Kittel (2001) med de fyra ovan nämnda kategorierna PC-HC, PC-LC, PB, UC samt en SIC som är statsintervention i löneförhandlingarna under året. SIC används som referenskategori. En snygg grej med denna variabel är att Traxler och Brandl (s 108) testar ifall löneförhandlingssystemet, vars effekt på ekonomisk performance ju ska testas, i själva verket är endogent i förhållande till ekonomisk performance. Detta gör de genom att köra en modell där skifte i systemtyp är beroende variabel och skillnaden mellan landets löneökningstakt och genomsnittliga löneökningstakten, alternativt arbetslösheten är oberoende variabel. De får inte signifikanta resultat med dessa regressioner. De använder också Granger-kausalitetstest för endogenitet mellan exportsektorfackens styrka och facklig anslutningsgrad. För endogenitet med arbetslöshet och inflation så testar de alternativa modellspecifikationer där de två variablerna byts ut mot skattade värden för arbetslöshet och inflation utifrån modellen (s 109). Resultaten blir inte annorlunda med dessa andra mått på arbetslöshet och inflation. I tabell 3 nedan syns resultaten, med förändringar i "compensation per employee" som beroende variabel i modellerna 1-2 och arbetslöshet som beroende variabel i modellerna 3-4. Skillnaderna mellan 1a och 1b och 2a och 2b är att i 1b och 2b används den arbetslöshetsvariabel som räknats fram som nämnts ovan, medan 1a och 2a har den "vanliga" arbetslöshetsvariabeln. 1a och 1b och 3a och 3b saknar interaktionsvariabler; 2a, 2b, 4a och 4b är alltså de hela modellerna.

Traxler och Brandl diskuterar resultaten för den mer intressanta beroende variabeln, ΔCPE, så här:

"PC-LG performs significantly worse than any other bargaining category, whereas PB records significantly lower labor cost growth than the other categories. Uncoordinated bargaining does not differ in labor cost effects from the reference category (i.e., SIC). However, the same holds true for PC-HG in contrast to our expectations. The most plausible explanation is that peak-level coordination has lost its distinct performance profile as a consequence of the manifold forms of organized decentralization of wage bargaining to the local level, which has spread since the early 1990s. This may have qualified the ability of the peak level to govern wages even when governability is high. This concurs with earlier, period-wise analyses that document that wage moderation by this category became weaker during the first half of the 1990s, as compared with previous periods (Traxler, Blaschke, and Kittel 2001). Likewise, UB lacks a clear performance profile because its performance strongly varies with competition in product and labor markets. /.../

Turning to the models that include the interaction effects, one finds that only PB significantly interacts with sectoral union composition: with growing strength of the exposed-sector unions relative to public-sector unions labor cost growth significantly decreases. The high responsiveness of PB to union composition is also underlined by the fact that the main effect of PB becomes insignificant in models 2a and 2b." (s 110)

So far, so good. Resultaten för modellerna med arbetslöshet som beroende variabel ger däremot väldigt tråkiga resultat, faktiskt så tråkiga att jag blir lätt förvånade att de inkluderats i pappret. Variabeln ΔAD, förändringar i total efterfrågan (aggregate demand) dominerar tillsammans med de två laggade beroende variablerna resultaten helt: r2 blir runt 0,96 men utan att knappt någon av de institutionella variablerna, som ju är de verkligt intressanta, blir signifikanta. I modellerna utan interaktioner (3a och 3b) får Traxler och Brandl inga signifikanta effekter alls av typ av förhandlingssystem. I modellerna med interaktioner (4a och 4b) blir i alla fall förhandlingssystemens bad boy PC-LG signifikant, på det lite märkliga sättet genom en interaktion med exportsektorfackens dominans. Traxler och Brandls substantiella slutsatser av arbetslöshetsmodellerna är att resultateten stödjer nykeynesianismen: det är efterfrågan som spelar roll (s 112).
Traxler och Brandls avslutande slutsats är att varken Crouchs substitut-hypotes eller Garrett, Way och Franzeses komplement-hypotes stämmer helt, eftersom förhandlingssystem är kvalitativt snarare än kvantitativt olika (s 112). För PC-HC och UB gäller substitut-effekten, men för PB en komplementär effekt:

"Extremes of coordination (i.e., peak-level coordination and UB) are characterized by a substitutive relationship: their effect on labor cost developments is insensitive to sectoral union composition because neither of the two extremes is structurally skewed toward the interests of a certain sector. By contrast, coordination by PB systematically interacts with sectoral union composition in that its dampening impact on labor costs significantly increases with growing exposed-sector union strength."

Referens
Franz Traxler och Bernd Brandl, "Collective Bargaining, Macroeconomic Performance, and the Sectoral Composition of Trade Unions", Industrial Relations nr 1 2010