Hur viktiga är kapitalinkomsterna för inkomstojämlikheten i USA idag?

På 1920-talet stod kapitalinkomsterna för ungefär hälften av inkomsterna för den inkomstrikaste procenten i USA, men på 2000-talet hade den andelen sjunkit till mindre än en femtedel. Där börjar nationalekonomerna Anthony Atkinson (LSE- och Oxfordprofessor som gick bort 2017) och Christoph Lakner (Världsbanken) en artikel publicerad i Review of Economics and Statistics 2021. Att arbetsinkomsterna blivit viktigare för inkomsteliten kan bero på två saker, säger de. Den ena är att arbetsinkomster och kapitalinkomster blivit mer korrelerade med varann, så att rika har mycket av båda och att fattiga har lite av båda. Den andra är att det fortfarande finns två separata klasser, kapitalister som bara har kapitalinkomster och och arbetare som bara har arbetsinkomster, men att kapitalinkomsterna minskat. [1]

Atkinson och Lakner menar att den tidigare forskningen har fokuserat på den totala inkomstfördelningen och på fördelningen av kapitalinkomster och arbetsinkomster separat, men missat betydelsen av hurpass korrelerade de två typerna av inkomster är i befolkningen. De förklarar sin approach:

"In a classical society, capitalists are at the top of the capital distribution and bottom in the wage distribution, that is, the correlation between capital and labor incomes is negative. On the other hand, this correlation is generally positive (but less than 1) in modern economies (Piketty, 2014). Our paper also links the study of the functional (capital versus labor) and the personal (rich versus poor) income distributions. For classical economists, there was a clear mapping between these two types of distribution, with capitalists being rich and workers poor (Milanovic, 2017). This mapping is more complicated in modern economies, since many people have income from more than one source (Atkinson, 2009), the inequality within capital and labor incomes is increasing (Lydall, 1968), and mixed income is becoming more important at the top (Smith et al., 2019)." (s. 892)

Deras resultat visar att "the association between capital and labor incomes increased between 1988 and 2006. Tax units at the top of the distributions of capital and labor incomes are increasingly the same people." (s. 893) De visar också en intressant asymmetri i hur stark garanti det är att vara kapitalinkomstrik eller arbetsinkomstrik, för att hamna i toppen av den totala inkomstfördelningen:

"The association is found to be asymmetric in some parts of the distribution, with four-fifths of the top 1% of earners being among the top quintile of capital incomes, compared with only two-thirds of the top 1% capitalists being in the top quintile of earnings. That is, top wage earners are almost guaranteed to also receive considerable capital incomes, while rentiers with little wage income have not disappeared from the top. This asymmetry is not found at the very top of the distribution (top 5% and up), suggesting that tax units at the very top of either capital or labor incomes face a high probability of being at the top of the other distribution. This finding is consistent with an increasing role of income from closely held businesses at the very top. Such income has become increasingly concentrated, as well as increasingly associated with total income, driven primarily by income from partnerships and S-corporations. However, even without business income, labor incomes have become more closely aligned with total incomes, suggesting an important role for the working rich." (s. 893)

Deras metodologiska approach är tvådelad. Den första metoden är en enkel dekomposition är toppercentilens andel av inkomsterna beror på (a) toppercentilens andel i kapitalinkomstfördelningen, (b) toppercentilens andel i arbetsinkomstfördelningen, (c) fördelningen mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster, och (d) korrelationen mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst i befolkningen. Den andra metoden är en "rank-based measure of association".

De introducerar den första metoden med referens till Atkinson (2007), som byggde på Meade (1964), och säger att den är relaterad till andra dekompositionsmetoder som Shorrocks (1982), Lerman och Yitzhaki (1984) och Milanovic (2017). Inkomstandelen för kvantil i kan skrivas som S_i = Y_i / Y. Individen j har inkomster från M komponenter och y_j = ∑ M m=1 x_jm där x_jm är person j:s inkomst från faktor m. Så här förklarar de hela dekompositionen:

Det fyrdelade diagrammet nedan visar dekompositionen, för toppercentilens andel av de totala inkomsterna. Panel A visar helt enkelt toppercentilens inkomstandel. Panel B, C och D visar olika delar av dekompositionen: B är löneandelen i befolkningen [2], C visar toppercentilens andel i kapitalinkomstfördelningen och arbetsinkomstfördelningen separat, och D visar vad Atkinson (2007) kallar "the alignment coefficient", som mäter i vilken grad rankingarna i arbetsinkomstfördelningen och kapitalinkomstfördelningen sammanfaller. Koefficienten är alltid mellan 0 och 1 där 1 betyder att varje dollar som går till en person som är i toppercentilen för det aktuella inkomstslaget, också går till en person som är i toppercentilen för den totala inkomstfördelningen, medan 0 visar att personerna i toppercentilen för inkomstslaget, helt faller utanför toppercentilen i den totala fördelningen. Panel D visar att koefficienten är mellan 0.9 och 1 för arbetsinkomster, ganska konsekvent över perioden och med en något stigande tendens, vilket betyder att de som är i toppercentilen för arbetsinkomster i princip alltid också är i toppercentilen totalt. Detsamma gäller inte alls för kapitalinkomsterna: den koefficienten sjunker från 0.8 på 1960-talet till en lägsta nivå runt 0.6 i samband med den stora skattereformen 1986 (som påverkade hur amerikaner klassificerade sina inkomster som kapitalinkomst, arbetsinkomst etc), varpå den ökar igentill runt 0.75--0.8 på 2000-talet.

Så här diskuterar Atkinson och Lakner hur man ska tolka panel D:

"A value of 80% for the capital alignment coefficient means that 80% of total capital income of the top 1% of capitalists goes to tax units that are also in the top 1% of total income Given that the top 1% capitalists receive 48% of capital income (panel C), this implies that 38% of all capital income goes to tax units in the richest 1% (this is ˜S1,c above). The same statistic was around 16% of all capital income in the mid-1980s. These estimates suggest that over the past twenty years, capitalists are increasingly also at the top of the income distribution. Labor income has an even stronger association with total income: around 98% of labor income of the top 1% of earners is received by tax units that are also in the richest 1%, compared with 80% for capital." (s. 897)

När Atkinson och Lakner går över till sin andra metod, det ranking-baserade måttet, så är det med motiveringen att the alignment coefficient påverkas av "monotone transformations in the marginal distributions", typ förskjutningar i hur stora olika inkomster är. Ranking-baserade korrelationsmått påverkas inte av detta. De använder en copula function. Wikipedia definierar en sådan som:

"In probability theory and statistics, a copula is a multivariate cumulative distribution function for which the marginal probability distribution of each variable is uniform on the interval [0, 1]. Copulas are used to describe/model the dependence (inter-correlation) between random variables.[1] Their name, introduced by applied mathematician Abe Sklar in 1959, comes from the Latin for "link" or "tie", similar but unrelated to grammatical copulas in linguistics. Copulas have been used widely in quantitative finance to model and minimize tail risk and portfolio-optimization applications."

Atkinson och Lakner argumenterar för det copula-baserade måttet med motiveringen att detta ramverk låter dem skilja mer effektivt på kapitalinkomstfördelningen och arbetsinkomstfördelningen och visa hur dessa är korrelerade. Här kan de också se på hela fördelningarna samtidigt, inte bara toppercentilen som hittills i artikeln. Korrelationen mellan de två inkomstslagens fördelning beräknas med en associationsmatris, som motsvarar de övergångsmatriser som används i studier av social rörlighet. Jag går inte in på detaljerna men de producerar en del intressanta mått utifrån denna metod. Figur 3 visar till exmepel sannolikheten för att en person ska befinna sig i toppercentilen av arbetsinkomster givet att personen är i toppercentilen av kapitalinkomster -- detta är serien med romber som är längst ner i diagrammet. Den visar att det faktiskt är ganska ovanligt att vara i toppercentilen för båda: sannolikheten är ungefär en tredjedel på 2000-talet, och var lägre på 1990-talet, något under 30 procent. Däremot så visar serien med cirklar att om man är i toppercentilen för arbetsinkomster så har man mer än 50 procents chans att vara i topp 5 procenten av kapitalinkomsterna också.

I sina slutsatser betonar Atkinson och Lakner att associationen mellan kapitalinkomst och arbetsinkomst ökat sedan 1980-talet, och att detta bidragit till trenden av ökande inkomstojämlikhet och -koncentration. De fallande inkomstskatterna för toppinkomsttagare kan ha gjort, spekulerar de, att de arbetsinkomstrika fått allt större överskott, kunnat spara mer, och därmed gjort att de också fått större kapitalinkomster. (s. 902) Denna trend kan fortsätta i framtiden, eftersom toppinkomsttagarnas skatter knappast kommer ökas igen av USA:s politiker. Men det kan också vara så att rentiers kommer tillbaka genom att dagens dubbelrika (arbetsinkomster + kapitalinkomster) går i pension och lever på stora kapitalinkomster; det skulle stämma med Piketty, Saez och Zucmans (2018) observation att genomsnittsåldern i toppen av inkomstfördelningen har stigit sedan 2000, efter att tidigare ha fallit i tjugo år.

referens

Anthony B. Atkinson och Christoph Lakner (2021) "Capital and Labor: The Factor Income Composition of Top Incomes in the United States, 1962–2006", The Review of Economics and Statistics (2021) 103 (5): 892–904.

fotnoter

[1] De ger en rätt effektiv översikt över ett gäng nyare studier om de här frågorna: "As part of the “hypermeritocratic society” (Piketty, 2014), the inequality in the wage distribution has increased substantially (Piketty & Saez, 2007a), providing support for the second channel. At the same time, tax units increasingly have income from both capital and labor (Wolff & Zacharias, 2009), and pure rentiers have virtually disappeared (Atkinson, 2009). Furthermore, income from closely held businesses, in particular partnerships and S-corporations, has become increasingly important at the top (Smith et al., 2019)."

[2] Kapitalandelen är väldigt hög här -- mycket högre än vad den är i nationalräkenskaperna. Det beror på att Atkinson och Lakner studerar personers (beskattade) inkomster medan nationalräkenskaps-kapitalinkomstbegreppet också inkluderar företags kapitalinkomster som inte delats ut till privatpersoner.