Hur starkt sammanfaller det att ha mycket kapitalinkomster, och att ha de högsta inkomsterna i samhället över huvud taget? Nationalekonomen Branko Milanovic börjar sitt kapitel i antologin After Piketty från 2017 med just denna fråga, och att påpeka att i Pikettys kapitalcentrerade analys i Capital in the Twenty-First Century och annanstans, så tas det för givet att de kapitalrika också är de rika: när kapitalandelen i nationalinkomsten stiger, så ökar också ojämlikheten.
Detta är ett stort metodologiskt bidrag med Pikettys bok, säger Milanovic: på 1990-talet och på 2000-talet studerades den funktionella inkomstfördelningen -- fördelningen mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster knappast av nationalekonomer -- med undantag för marginaliserade marxister -- och därmed kunde man inte heller diskutera vad kapitalandelen hade för effekt på inkomstojämlikheten. På 2010-talet kom det istället, inte minst med Piketty, en hel rad studier om denna relation. Milanovic tar upp min artikel med Daniel Waldenström, publicerad i Journal of Economic History 2018 men 2017 tillgänglig som working paper, som exempel: B och W fann att varje procentenhets ökning av kapitalandelen av nationalinkomsten ökade toppercentilens (logaritmerade) inkomstandel med 0.89 procentenheter. Margaret Jacobson och Filippo Ochino fann för USA i en mer samtida situation att varje procentenhets ökning av kapitalandelen ökade Gini-koefficienten mellan 0.15 och 0.33 procentenheter.
Däremot fick Maura Francese och Carlos Mulas-Granado helt annorlunda resultat i en artikel som studerar 43 länder från 1970-talet till 2010 baserat på mikrodata från Luxembourg Income Study. Enligt deras resultat så hade stigande kapitalandelar knappt någon effekt alls på inkomstojämlikheten, utan den ökade ojämlikheten berodde helt på ökad ojämlikhet i arbetsinkomster. En viktig skillnad mellan min och Waldenströms artikel, och Francese och Mulas-Granados artikel, är att medan Daniel och jag använde kapitalandelar från nationalräkenskaperna och inkomstojämlikhet från toppinkomsstudier (mestadels vad som var grundplåten till vad som idag är World Inequality Database), så använde FMG mikrodata från LIS, där kapitalandelen av inkomsten alltså beräknades direkt från LIS-surveydatat, inte från nationalräkenskaperna. [1] Det är en viktig skillnad: det är i princip bättre, eftersom de direkt kan fånga vad folk egentligen hade för kapitalinkomster, medan Daniel och jag utläste det från nationalräkenskaperna som i sig inte berättar vem som har kapitalinkomsten. Det innebär också en konceptuell skillnad, eftersom kapitalandelen i nationalinkomsten är mycket högre (ofta runt 33 procent) än kapitalandelen av hushållens inkomster (ofta runt 10-15 procent). Skillnaden är, som diskuterats t ex i Piketty, Saez och Zucmans DINA-artikel från 2018, att nationalräkenskapernas kapitalinkomstbegrepp inkluderar inte bara inkomster som fördelats ut till hushållen (t ex utdelning från aktier) utan också företagens kapitalinkomster. En tredje skillnad mellan BW 2018 och FMG 2017 är att deras utfallsvariabel är Gini-koefficienten för disponibla inkomster, medan BW:s är toppercentilens andel av marknadsinkomster. Det är ju inte så förvånande för det första att kapitalandelen är starkare korrelerad med toppinkomst-koncentrationen än med Ginin, och för det andra att den är starkare korrelerad med marknadsinkomstfördelningen än med den disponibla inkomstfördelningen som ju också påverkas av skatter och transfereringar.
Milanovics slutsats från litteraturöversikten är: "So the link between greater capital share and increased interpersonal in equality is not as simple and unambiguous as it seems. Even when there exists a positive relationship between the two, the strength of that relationship varies." (s. 237) Hans kapitel ägnas helt enkelt åt denna diskussion.
Han börjar med Pikettys klassiska formel att r > g: avkastningen på kapital, r, tenderar enligt Piketty att på lång sikt överskrida den genomsnittliga inkomsttillväxten i samhället eller BNP-tillväxten, g. Under vilka förhållanden leder r > g till en stigande inkomstojämlikhet? Milanovic menar att det gäller under tre förhållanden . Ett: de som får kapitalinkomsterna (r) måste återinvestera större delen av dessa, så att de återigen realiseras i nästa tidsperiod. Om de kapitalinkomstrika bara konsumerar upp sina kapitalinkomster, så kommer de inte ackumulera kapital, kapital-till-inkomst-kvoten i samhället β = K / Y kommer inte stiga, och med en konstant r per enhet kapital så kommer kapitalandelen α inte heller att stiga. Piketty har fått kritik på denna ounkt från Debraj Ray och Yew-Kwang Ng, men Milanovic menar att kritiken i praktiken är irrelevant: kapitalister som får kapitalinkomster kommer i praktiken alltid återinvestera. Det andra kravet för att r > g ska öka ojämlikheten är att koncentrationen av kapitalinkomsterna r måste vara hög. Detta krav kommer också hållas för det mesta: koncentrationen av kapitalinkomster tenderar att vara mycket högre än koncentrationen av arbetsinkomster; till exempel så är Gini-koefficienten för kapitalinkomster runt 80 i USA idag, medan den är runt 40 för arbetsinkomster, säger Milanovic. Detta rotar sig i att kapitalägandet är koncentrerat och att en stor del av befolkningen inte har några kapitaltillgångar alls: i USA gäller det ungefär en tredjedel.
Det tredje kravet för att r > g ska öka ojämlikheten är att korrelationen mellan att vara kapitalinkomstrik och inkomstrik överlag ska vara hög. Bara att en inkomstkälla är koncentrerad betyder inte att den bidrar till ökad ojämlikhet, säger Milanovic: inkomster från arbetslöshetsförsäkring har i USA en Gini-koefficient över 90, eftersom det är få personer som får a-kassa ett givet år, men eftersom a-kassan går till i övrigt inkomstfattiga personer så minskar den ojämlikheten. (s. 239-240)
Milanovic går vidare till att diskutera det på en mer formell nivå. Ginin kan dekomponeras så här:
G =s_l * R_l * G_l + s_c * R_c * G_c
där s är andelen av en typ av inkomst (l=labor, c=capital), R är korrelationen mellan inkomsttypen och total inkomst, G_l och G_c är Ginikoefficienterna för arbets- och kapitalinkomster. R är i sin tur lika med ration av två korrelationskoefficienter (ρ), för det första mellan inkomstkällan (arbete, kapital) och personens ranking i inkomstfördelningen enligt total inkomst, och för det andra mellan inkomstkällan och personens ranking i inkomstfördelningen enligt inkomstkällan själv. Så här skriver Milanovic korrelationsration för kapitalinkomst, R_c:
För att kapitalandelen (s_c) ska öka Gini-koefficienten för inkomster så krävs höga värden på två "transmission tools", säger han: på Ginin för kapitalinkomsterna (G_c) och på R_c. R_c kan också kallas för "elasticity of transmission" för kapitalandelen till den personliga inkomstfördelningen. Han förklarar hur man kan beräkna överföringsmekanismerna så här: "Note that every Gini point increase in the concentration of capital income will be translated into R_c * s_c Gini point increase in total income Gini. Similarly, as the share of capital in total income increases by a percentage point, Gini will go up by R_c * G_c − R_l * G_l." (s. 241)
Från denna pedagogiska förklaring av själva matematiken för relationen mellan kapitalandel och inkomst-Gini övergår Milanovic till en mer samhällelig diskussion. Han föreslår att vi betraktar tre idealtypiska samhällsekonomier som kommer ha distinkt olika relation mellan kapitalandel och personlig inkomstfördelning. En typ är en socialistisk samhällsekonomi, där det inte finns några kapitalister, utan alla har lite granna kapitalinkomster. I en sådan hypotetisk kontext kommer en stigande kapitalandel inte ha någon effekt alls på ojämlikheten. I diagram 10.1 som jag klistrat in högst upp i detta inlägg visas denna situation med linjen "socialism" som markerar en situation där R_c = 0. Den andra idealtypiska samhällsekonomin är vad Milanovic kallar klassisk kapitalism:
"In classical capitalism, ownership of capital and labor is totally separated, in the sense that workers draw their entire income from labor and have no income from the ownership of assets, while the situation for the capitalists is the reverse. Moreover, we shall assume that all workers are poorer than all capitalists. This is an important simplifying assumption because it gives us, as shown in Figure 10-2, two social groups that are nonoverlapping by income level. " (s. 243)
Gini-koefficienten i detta samhälle kan beräknas som följer:
Milanovic förklarar detta mer intuitivt genom ett hypotetiskt exempel där samhället har en enda kapitalist, som får all kapitalinkomst, medan alla andra är arbetare, och ett annorlunda exempel, där en massa människor är kapitalister och ett fåtal är arbetare.
Det tredje idealtypiska samhället är vad Milanovic kallar new capitalism, ett samhälle där alla personer får inkomster både från kapital och från arbete. Både arbetsinkomster och kapitalinkomster är ojämlikt fördelade, så höginkomsttagare har mer kapitalinkomster än vad låginkomsttagare har, men det råder inte den separationen som i den klassiska kapitalismen. Diagram 10.3 illustrerar två scenarios av ny kapitalism: i det ena är kapitalkoncentrationen starkare än arbetsinkomstkoncentrationen, i det andra ("Capital income 2") är de båda lika koncentrerade. I det senare scenariot gör en stigande kapitalandel ingen skillnad för ojämlikheten. [2] Det mer realistiska scenariot är det där proportionen kapitalinkomst stiger när en person blir rikare (i total inkomst). Detta kan skrivas som d(c/l) / dy >0 med dc / dy > 0 och dl / dy > 0. Ökningen i Gini för en en procentenhets ökning av kapitalandelen kommer vara G_c - G_l, alltså hur mycket mer koncentrerade kapitalinkomsterna är jämfört med arbetsinkomsterna. I detta scenario kan kapitalandelens betydelse för inkomst-Ginin vara lika stark som i den klassiska kapitalismen, säger Milanovic. [3]
Från denna konceptuella del går Milanovic över till de empiriska resultaten. Han utgår från Luxembourg Income Study med data från 138 hushållssurveys från 17 länder, mellan 1969 och 2013. Han påpekar att LIS-datat har problem med en systematisk underskattning av kapitalinkomster. Detta beror både på att rika människor tenderar att välja att inte besvara surveyundersökningar om deras inkomster, och på att när de väl är med, tenderar de att underskatta sina kapitalinkomster. Enligt LIS så är kapitalinkomsternas andel av hushållens inkomster till exempel bara 7 procent, vilket är ungefär en tredjedel lägre än vad andelen är enligt skattedata. Milanovic menar dock att beräkningarna av R_c kommer hålla även från LIS-datat som underskattar kapitalinkomsterna.
Diagrammet 10.4 visar intressanta resultat: elasticiten för inkomst-Ginin för en ökning av kapitalandelen. När kapitalandelen ökar med en procentenhet så ökar inkomst-Ginin med ungefär 0.60 procentenheter i USA, och i Sverige med 0.5. Resultaten för de fem länderna i diagrammet är representativa för de 17 länderna totalt, säger Milanovic.
För perioden som helhet -- alltså utan hänsyn till den överlag stigande tendensen som vi ser i diagram 10.4 -- hade Belgien, Sverige och Schweiz lägst elasticiteter, medan Italien, USA och Finland (!) hade de högsta. En scatterplot visar att länder med högre kapitalandelar också tenderar att ha högre elasticitet.
Så här överför Milanovic de skattade elasticiteterna till diskussionen om de tre idealtypiska typerna av samhällsekonomier:
"Great Britain in 1969, Netherlands in 1987, Switzerland in 1982, and Sweden in 1981 had elasticities smaller or equal to 0.2 and were quite close to the socialist model. One- half of all observed elasticities fall between the values of 0.36 and 0.57 (with the median, as we have seen, of 0.46). This level of elasticity corresponds, within our ideal- typical world, to an intermediate position between socialism and classical or “new capitalism 1.” Countries with the highest elasticities, which are Nordic countries in the years after 2000 and Italy in 1998 and 2000, have values above 0.7 and are thus closest to the classical or “new capitalism 1,” and furthest from socialism. The United States is close to these countries with its highest elasticity value of 0.65, reached in 1997, and its most recent 2013 elasticity at 0.64, just slightly below the previous peak." (s. 253)
En fotnot här är att jag misstänker att Sveriges extremt låga elasticitet år 1981 har att göra inte bara med faktisk elasticitet i verkligheten utan också med grav underrrapportering av kapitalinkomster i surveydatat och skattesystemet med mycket stora avdragsmöjligheter gjorde att personer som Erik Penser med stora kapitalinkomster kunde framstå som nollinkomster i skattesystemets ögon.
I vilket fall, så konstaterar Milanovic att Ginins respons på kapitalandelen inte bara beror på elasticitetskoefficienten utan också på Gini-koefficienterna för arbets- och kapitalkoefficienterna och korrelationsration för arbetsinkomsterna, R_l. Dessa tenderar dock att inte variera så mycket: Ginin för arbetsinkomster tenderar att fluktuera runt 0.5, och Ginin för kapitalinkomster 0.9. Med dessa värden och en genomsnittlig R_l så skulle en en procentenhets ökning av kapitalandelen öka Gini-koefficienten med 0.16 procentenheter, och den fem procentheters ökning av kapitalandelen som USA hade från 1975 till 2012 skulle ha orsakat 0.8 procentenheter större Gini-koefficient.
I slutsatserna konstaterar Milanovic att en av definitionerna av ett rikt samhälle är att det har hög β i Pikettys bemärkelse, K/Y eller kapital-till-BNP-ratio. Om r är konstant när kapitalintensiteten β ökar, så kommer också alfa öka -- och därmed inkomstojämlikheten, om inte kapitalägandet är spritt. Milanovic pekar på att utjämning av dessa faktorer inte bara handlar om högre skatt, som Piketty diskuterat mycket, utan också spridningen av ägandet. Det skulle t ex kunna handla om fonder för anställda, eller för ökat sparande i alla möjliga företag, inte bara för de anställda i det specifika företaget.
Fem år senare, 2022, återkom Milanovic till diskussionen, då i en artikel tillsammans med Marco Ranaldi, då postdoc vid CUNY i New York, nu biträdande lektor vid UCL. Också här utgår de från distinktionen mellan klassisk kapitalism, där en grupp har kapitalinkomster och en annan arbetsinkomster, och en typ av kapitalism -- de kallar scenariot ett "society of compositional equality" -- där samma individer har båda typerna av inkomst. En forskningsfråga: är dagens samhällen mer av klassisk kapitalism, eller mer typen där inkomsttyperna är blandade? Det andra syftet med artikeln, starkt relaterat till det första, är att utforska relationen mellan funktionell inkomstfördelning och personlig inkomstfördelning. Hur mycket bidrar kapitalandelen till ojämlikheten? För att utforska denna fråga mäter Ranaldi och Milanvic "compositional income inequality", vilket de gör med måttet income-factor concentration (IFC) index, som presenterats i Ranaldi (2021, ROIW). De introducerar IFC-måttet så här:
"If we decompose total income into two factors, such as capital and labor income, then income composition inequality is the extent to which the shares of the two income sources within each individual’s income vary along the total income distribution. If all individuals have the same shares of capital and labor in their total income (regardless of the amount of total income), compositional inequality will be minimal. It will be at the maximum when individuals at the top and at the bottom of the total income distribution earn two different types of income. Therefore, under a high level of compositional inequality a society can be seen as close to classical capitalism, whereas under a low level of compositional inequality it can be seen as close to a classless society." (s. 21)Mer specifikt så skapar man IFC genom koncentrationskurvor per inkomsttyp. Koncentrationskurvan är den kumulativa inräkningen av en variabel, t ex kapitalinkomsten, gentemot en befolkning rankad utifrån en annan variabeln, t ex den totala inkomsten. För att beräkna IFC behövs tre koncentrationskurvor: zero-concentration, actual-concentration och maximum-concentration-kurvorna. Ranaldi och Milanovic förklarar dessa så här:
"The zero-concentration curve is simply the Lorenz curve multiplied by the capital share. This curve reflects the condition of zero inequality in income composition. This condition is met when the individual capital share πi is, for all individuals, equal to the average capital share in the population π. Differently from the equality (or 45-degree) line used to construct the Gini coefficient, which is the same regardless of distribution, the zero-concentration curve is distribution specific and depends on the share of capital income in total income. Hence, two different distributions with different zero-concentration curves display, in turns, different benchmarks of zero inequality in income composition.Man beräknar IFC liknande hur man beräknar Ginikoefficienten: om A är arean mellan zero-concentration-kurvan och actual-concentration-kurvan och B är arean mellan zero-concentration och maximum-concentration-kurvan, så är IFC = A / B. IFC varierar mellan -1 och 1, där 1 är en situation där all kapitalinkomst är koncentrerad till toppen och arbetsinkomsten till botten av inkomstfördelningen, medan den är 0 när alla individer har samma blandning av arbets- och kapitalinkomster, och -1 när kapitalinkomsterna koncentreras till botten och arbetsinkomsterna till toppen av inkomstfördelningen. I verkligheten kommer IFC aldrig vara under 0; i Egypten år 2012 var IFC 0.84 och i Norge år 2004 var den 0.78.
The actual-concentration curve is the concentration curve for capital income with individuals being ranked by their total income. This curve is also multiplied (“normalized”) by the capital income share.
The maximum-concentration curve, which reflects the hypothetical condition of maximal inequality in income composition, is flat up to a certain income percentile p, and then mirrors the Lorenz curve.2 This curve describes a distribution in which the bottom p% of the total income distribution does not earn any capital income at all, whereas the top (1 −p)% earns capital income only. In other words, the maximum concentration curve is obtained by “distributing” total capital income among (1-p)% of richest income recipients until total capital income is “exhausted”. All lower income percentiles consequently “receive” zero capital income. " (s. 22)
För att förklara hur IFC relaterar till Gini-koefficienten introducerar de följande uttryck för Ginin: G = G_ π ^α * G_w ^β där G_π är Ginin för kapitalinkomst och G_w är Ginin för arbetsinkomst. Koefficienterna α och β säger hur mycket kapital och arbete bidrar till den totala inkomstojämlikheten och definieras som följer: α = π G_π och β = wG̃_w / G, "where π and w are the capital and labor share, whilst G̃π and G̃w are the concentration coefficients (i.e. pseudo-Ginis) of capital and labor income, respectively. Obviously, α = 1 − β. Eq. (1) follows from the Euler’s homogeneous function theorem, the same used to relate the Cobb-Douglas production function, KaLb, with the production identity, y = rK + wL, under perfect competition, and from the decomposition of the Gini coefficient introduced by Lerman and Yitzhaki (1985)." (s. 22) IFC kan då definieras som: π w (~G_π - ~G_w) / 2B. Och ration mellan IFC och Gini är: IFC/G = (αw - βπ) / 2B. IFC-till-Gini-ration bestäms då av två krafter. Nämnaren 2B är i praktiken inte särskilt viktig, säger de, och istället beror IFC-Gini-ration på kapitalinkomsternas bidrag till inkomstojämlikheten, α, och kapitalandelen av inkomsten, π. IFC-indexet är positivt när kapitalinkomstens bidrag till ojämlikheten är större än dess andel av inkomsterna.
De betraktar effekterna på IFC och G av två viktiga förändringar. Den ena är den ökande kapitalandelen, den andra är den ökade koncentrationen av kapitalinkomst i befolkningen.
För sin empiriska undersökning använder de data från 47 länder från Luxembourg Income Study; totalt sett 302 land-år mellan 1995 och 2018. De räknar in pensioner i arbetsinkomstbegreppet, eftersom de menar att pensionerna är uppskjuten arbetsinkomst; de gör också en version där pensionerna delas mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst. Egenföretagares inkomster räknar de som ren arbetsinkomst, vilket är ovanligt i de här sammanhangen, och de motiverar detta på följande sätt: "This is done to avoid imposing an arbitrary split that may in turn considerably and unrealistically affect the overall picture. This is particularly the case in Latin American countries where self-employment income is mostly received by the poor people and middle-income groups. If we take the examples of Brazil in 2016 and Mexico in 2018, the bottom 90% of the income distribution receives, in both countries, more than two-thirds of self-employment income. Arbitrarily breaking that income into a labor and capital components would wrongly impart a relatively high share of capital income to the poor and the middle class. This is shown in the
Appendix C, which reports the result of our analysis when self-employment income is split into its capital (1/3 of the total) and labor (2/3 of the total) income components (concept 3). The appendix also illustrates how our results change when pensions are entirely removed from the definition of income (concept 4)." (s. 25)
Den första frågan i den empiriksa undersökningen är ifall högre compositional inequality är associerad med större inkomstojämlikhet. Diagram 2 visar en scatterplot med IFC på x-axeln och Gini på y-axeln; det verkar inte finnas någon stark korrelation, utan snarare några distinkta grupper, som USA och Israel som har höga värden både på IFC och G, och Skandinavien som har hög IFC men låg Gini. Den nordvästra ytan är tom i Figur 2 och i Figur 3 som har fler länder: inga länder har låg IFC och hög Gini. Om kapital- och arbetsinkomsterna är lika fördelade så är det osannolikt att ojämlikheten är hög. I den sydöstra ytan är Norden och ett par östeuropeiska länder. Ranaldi och Milanovic menar att utan denna grupp så hade det funnits en tydlig och stark positiv korrelation mellan IFC och Gini, men tack vare dessa sydöstra outliers finns det ingen korrelation i stort. De kallar detta "Nordic exceptionalism" och förklarar detta som följer:
"Note that Nordic countries display a substantially higher GI ratio than other advanced countries. From the relationship between I and G in (5), we know that high GI can be caused by high contribution of capital to total inequality (α) which, in turn, is driven by high concentration coefficient of capital income and high share of capital in total income. In fact, the right-hand side of Eq. (5) can also be written as follows: π ((G̃_π / G) - 1). Table 2 shows that Nordics’ capital share is very similar to that of other advanced economies but that their concentration coefficients of capital income are much greater (see column 4 in Table 2). The gap in concentration coefficients is 7 points and is statistically significant. High capital concentration can be also observed if we consider the share of total income from capital received by the top decile of income-earners. This share is much higher in Nordic countries than in other advanced economies (see column 5 in Table 2).
Much higher concentration of capital income among Nordic countries can also be observed if we compare capital share (on the horizontal axis in Fig. 4) with capital contribution to total Gini (α on the vertical axis). For any given capital share on the horizontal axis, contribution of capital income to Gini is higher among Nordic countries than other advanced economies—implying that capital is more concentrated among the rich than elsewhere.
On the other hand, Nordic countries have a low concentration of labor incomes. Their average concentration coefficient of labor incomes is 0.34 versus 0.4 for other advanced economies. (The difference is statistically significant). Low inequality of labor incomes, combined with a large labor income share, pushes the overall inter-personal inequality down, and explains Nordics’ low Gini. It is interesting to observe that the concentration coefficient of capital income among the Nordics is almost exactly the same number of points (seven) greater than the labor concentration coefficient is smaller (six).
In conclusion, Nordic countries display unusually high concentration of capital incomes and unusually low concentration of labor incomes. The former makes for high compositional inequality, the latter for low inter-personal inequality. This gives them the unique position where high IFC coexists with low Gini. In other words, they are class-based societies where the class-based component that normally leads to high Ginis is attenuated or “hidden” thanks to a very egalitarian distribution of labor earnings." (s. 28)
De relaterar detta till Karl Ove Moenes (2003, 2016) perspektiv på den nordiska modellen som en kombination av sammanpressad lönestruktur och relativt god kapitalavkastning som accepteras i samhällskontraktet i utbyte mot att vinsterna förväntas återinvesteras. Detta speglas också, säger Ranaldi och Milanovic, i att förmögenhetsfördelningen är ovanligt ojämlik i Norden; de hävdar att toppdecilens andel av förmögenheterna är 65-76 procent i Norge och Sverige men under 50 procent i Nederländerna, Spanien och Storbritannien. (Referensen är Davies, Lluberas och Shorrocks Credit Suisse Global Wealth Report från 2012.)
Under den väldigt starka rubriken "Toward classless economies?" diskuterar de ekonomierna som befinner sig i sydvästra ytan, alltså låg IFC och låg Gini. Där befinner sig till exempel Taiwan och Slovakien, vilket inte låter som klasslösa samhällen.
Kina befinner sig i en annan situation med låg IFC men hög Gini, vilket Milanovic kallar "homoploutia": samma personer har både höga arbetsinkomster och höga kapitalinkomster. Utifrån denna diskussion skapar de den typologi som visas i Tabell 3:
referenser
Branko Milanovic (2017) "Increasing Capital Income Share and Its Effect on Personal Income Inequality", i Heather Boushey (red) After Piketty. Harvard University Press.
Marco Ranaldi och Branko Milanovic (2022) "Capitalist systems and income inequality", Journal of Comparative Economics 50: 20-32.
fotnoter
[1] De använder också en makro-regressionsapproach lik min och Daniels (se s. 14-18 i deras WP) men det är för att backa upp mikroresultaten.
[2] "Note that this happens because the rising capital share leaves Gini of capital income unchanged (and Gini of capital income is the same as Gini of labor income). In socialism, this happens because Gc = 0." (s. 247)
[3] "Under “new capitalism 1,” the transmission from increased capital share into greater interpersonal in equality may be as strong as in classical capitalism. Suppose that s_c = 0.3 and that it increases to 0.35. Under classical capitalism with R_c (say) around 0.6, these 5 additional percentage points of net income received by capitalists will increase the overall Gini by about 3 points. Under the “new capitalism 1,” the increase will be (G_c – G_l) times 5. The G_c –G_l gap is empirically about 0.3 –0.5 (0.8 –0.9 minus 0.4 –0.5), so the Gini increase may be 1.5 –2.5 points. The new capitalism may be just marginally more successful than classical capitalism in checking the spillover from the rising capital share into a greater interpersonal inequality." (s. 247-248)
