Hur mycket tjänade man på att spinna i England 1570-1820?

En av vår tids mest inflytelserika förklaringar till att den industriella revolutionen skedde just i England och just på 1700-talet, är Robert Allens höglöneteori. Teorin är att det bara var i England som både kolet fanns som gav energi, och som lönerna var höga nog för att tvinga fram mekanisering och allmänt effektiviserad produktion. Att spinna garn var en av den förindustriella ekonomins stora sysselsättningar, och att mekanisera detta, genom Spinning Jenny och efterföljande innovationer, var helt centralt, och Allen menar att dessa innovationer skedde just i England på grund av lönestrukturen där: ‘It would not have paid to use spinning machines before the eighteenth century: hence, they were not invented earlier. The analysis of profitability turns on the history of women’s wages relative to the cost of spinning machinery’. (Allen, ‘The high wage economy and the industrial revolution: a restatement’, EHR 2015.)

Allens argument bygger alltså på att spinneriarbeteterskors löner steg under 1700-talet och var på en hög nivå ca 1760. Detta bygger, påpekar ekonomisk-historikerna Jane Humphries och Benjamin Schneider i en inflytelserik artikel från 2019, på Craig Muldrews (EHR, 2012) beräkningar, och dessa är, menar de, biased uppåt i det att de bygger på samtida observationer som antagligen överdrev både produktiviteten och dess tillväxt. [1] Humphries och Schneider tar fram nya data om spinneriarbetet och lönerna och bekräftar att spinneriarbetet var centralt för sysselsättningen, men "our evidence rebuts the claim that spinners were part of a high wage economy, and that time trends in their wages explain the invention of the jenny or the water frame." (s. 127)

Att Humphries och Schneider får fram lägre inkomster för spinneriarbetarna bygger både på lägre produktivitetsskattningar och lägre beräknade löner per enhet. För de viktiga decennierna efter 1750, när mekaniseringen börjar ta fart, kommer de fram till att spinnerskornas löner inte allt var höga som Allen och Muldrew menar, utan tvärtom låga även i ett samtida perspektiv: "Spinning remained a low-paid sector of women’s work and compared poorly even with other forms of casual employment. Spinners could barely support themselves, let alone contribute substantially to family incomes. We cannot find support for Allen’s view of spinning as a high wage employment." (s. 150)

Varför var inte lönerna högre än de var? Humphries och Schneider anför tre skäl. Ett, att det fanns en uppsjö av undersysselsatta kvinnor och barn på landsbygden och att uppköparna därför alltid kunde hitta villiga spinnerskor där. Uppköparna kunde också söka nya områden, t ex norrut i landet. Två, barnhus och fattighus erbjöd urbillig arbetskraft för spinneri. Tre, själva organiseringen där uppköparna stod för råmaterialet och "put it out" för kvinnorna att spinna hemma, gjorde att de arbetande kvinnorna var i beroendeställning till uppköparna, som dessutom kunde organisera sig i karteller. (s. 152)

Vad gäller drivkrafterna bakom mekaniseringen, så central för den industriella revolutionen, så menar Humphries och Schneider att det för spinneriarbetet knappast handlade om att lönerna var höga, utan de menar att det snarare kan ha handlat om att få upp produktiviteten och skapa en jämnare kvalitet på garnet. (s. 153)

 

referens

Jane Humphries och Benjamin Schneider (2019) "Spinning the industrial revolution", Economic History Review 72 (1). 

fotnot

[1] De omtalar Muldrews artikel från 2012 som ett pionjärarbete: "Although some gender historians had long noted the extent and importance of hand spinning, for mainstream economic historians it was Muldrew in his pioneer article who rescued the domestic spinner from obscurity." (s. 128-129)

Engelska arbetarfamiljers levnadsstandard, 1260-1850

 

medeltida skördearbete med skära, från Queen Mary's Psalter, ca 1310-1320. 

I Public Domain, tillgänglig via Wikipedia.

 

Historisk levnadsstandard är en av ekonomisk-historikernas stora forskningsfrågor. Hur var egentligen den materiella levnadsstandarden i olika historiska samhällen? Var den bättre eller sämre i samhälle X än i samhälle Y? Fanns det en förbättringstendens på sikt, eller rådde stagnation -- kanske rent av en stagnation för arbetarfamiljer från 1200-talet till 1800-talets mitt, som Greg Clark argumenterat för?

De prominenta ekonomisk-historikerna Sara Horrell (LSE), Jane Humphries (Oxford och LSE) och Jacob Weisdorf (Sapienza-Roma) publicerade under 2021-2022 två hårtslående artiklar på detta viktiga tema. Humphries och Weisdorf hade också redan publicerat två tunga artiklar 2015 och 2019, "The Wages of Women in England, 1260–1850" i Journal of Economic History 2015 och "Unreal Wages? Real Income and Economic Growth in England, 1260–1850" i Economic Journal 2019. Om de två artiklarna var mer datanära, empiriska och redovisande -- i artikeln i EJ spelar beräkningar av antalet arbetade dagar en central roll -- så är artiklarna från 2021-2022 bredare och mer syntetiska. Artikeln i Economic History Review 2022 går ut hårt:

"Trends in well-being have long been debated by economic historians, not least in the English context. From start to finish, contributions to the debate shared major shortcomings. A key weakness is that investigations associated family income with the husband’s earnings alone, implicitly assuming away any contributions from other family members. Yet the idea of a pre-modern male breadwinner, solely responsible for family support, sits awkwardly with the historical evidence of women and children’s extensive economic activity including participation in wage labour." (s. 531)

De menar att en del forskare i studier av kortare perioder försökt ge mer omfattande beräkningar -- de pekar på Horrell och Humphries artikel i JEH från 1992 -- men att dessa hållits tillbaka av brist på omfattande källor, och att studierna om längre perioder hållit sig till mäns löner, typiskt daglöner multiplicerade med 250 utifrån ett antagande om 250 arbetsdagar om året, som indikator på familjens levnadsstandard. HHW:s EHR-artikel ger istället ett "empirically based and ideologically
unfettered perspective" genom att räkna in inte bara mäns löner utan också kvinnors löner -- från Humphries och Weisdorfs artikel i JEH 2015 -- och barns löner -- från Horrell och Humphries artikel i EEH 2019. Den andra innovationen med approachen här är att studera inte bara en familj vid en viss fas i livscykeln, t ex när barnen är små, utan över livscykeln, inspirerat av tidigare forskning av Sokoll, Ben Schneider och Corinne Boter. I att simulera hur familjer sparar när de är unga och använder sparandet när de är äldre, inspireras de också av Tine de Moor och min kollega i Lund, Jaco Zuijderduijn.

Lönedatat kommer från de tidigare publicerade artiklarna. Datat för mäns löner bygger främst på rurala grovarbetare: tjänare, lantarbetare, och labourers, och består av något mer än 6000 observationer, varav ungefär en femtedel från den medeltida perioden. (s. 533) Som indikator på levnadsomkostnader, hur mycket en familj behövde tjäna för att överleva, använder de Robert Allens konsumtionskorgar. En jämförelse mellan den manliga löneserien, med ett antagande om 250 arbetsdagar, med kostnaden för en konsumtionskorg visade att en arbetarfamilj inte kunde klara sig utan kvinnligt och barns lönearbete redan under senmedeltiden. (s. 534) Utifrån Humphries och Weisdorf (2015, JEH) menar HHW att ogifta kvinnor typiskt hade heltidsanställningar medan gifta kvinnor typiskt hade mer prekära jobb; Humphries och Weisdorf har löneserier för båda typerna av jobb. Datat bygger på ca 2000 observationer för prekära jobb och ungefär 4000 observationer av årsanställningar. För att beräkna hur mycket kvinnorna lönearbetade använder de en mängd samtida berättande källor. Dessa antyder att kvinnligt lönearbete var ovanligt före Digerdöden men blev mycket vanligare i situationen av arbetskraftsbrist århundradena efter döden. Horrell och Humphries (1992) fann i hushållsbudgetar 1750-1850 att 35 procent av gifta kvinnor där hade regelbundet jobb, 25 procent hade prekära jobb, och resten inget lönearbete alls. Utifrån dessa olika källor gör HHW antagandet att gifta kvinnor lönearbetade en dag i veckan när barnen var små och två dagar i veckan längre fram. (s. 535) För barn bygger de på 4000 observationer, diskuterade i Horrell och Humphries (EEH, 2019), varav en sjättedel från medeltiden.

Den historiska diskussionen börjar med just den invändning som jag också hade på tungan: är det verkligen relevant att ta lönearbetare som emblematiska för levnadsstandarden på 1200-1300-1400-talen; vore inte småbrukare mer representativa för den tidens engelska ekonomi? HHW menar här med stöd i Campbell att redan 1290 var 40 procent av de engelska hushållen jordlösa eller land poor, vilket betyder att de hade mindre än 3 acres, ungefär 1,2 hektar. Utifrån Bennett menar de att en jordbrukare var tvungen att ha minst 15 acres för att kunna försörja sin familj på fem personer, och att det alltså var en stor del av befolkningen som inte levde upp till detta: de 40 procenten nämnda ovan, men också en del av de 27 procent av mellanstora bönder som i genomsnitt hade 12 acres. Bara 16 procent kunde klassificeras som "yardlanders", en grupp med runt 30 acres var. (s. 535) Ungefär tre fjärdedelar av de jordbrukande grupperna på landsbygden var tvungna att arbeta med annat också för att försörja sig: "They tended market gardens, reared livestock, brewed ale and beer, and, importantly, worked for wages as casual labourers and in occupations such as thatching and carting." (s. 536) Efter digerdöden blev en större del av befolkningen besutten, men samtidigt så steg också lönerna och familjer rörde sig mellan lönearbete och jordbruk beroende på vad som gav högst inkomster för tillfället. [1] I figur 1, inklistrad nedan, jämför de sin reallöneserie med beräkningar av hur mycket bönder med olika stora gårdar tjänade, beräkningar som bl.a. gjorts av Kitsikopoulos och av John Hatcher. Reallönen och böndernas inkomster rör sig i takt, vilket enligt HHW stärker antagandet att man kan använda reallönen som indiktor på inkomstnivån i allmänhet. Över tid ökade också löneberoendet, vilket gör reallönen en än mer relevant indikator; enligt Allen så var "workers" 56 procent av befolkningen 1688, 61 procent 1798 och 66 procent år 1867. [2]

De delar in livscykeln i tre delar: 15-25 år, 25-55 år, och 55-75 år. Figur 2, inklistrad nedan, visar ifall en typfamilj med fem personer och arbetsbeteende som beskrivits ovan -- mannen arbetar 250 dagar, den ogifta kvinnan fast och den gifta kvinnan prekärt -- får något över ekonomiskt sett eller om familjen snarare går back.

Det finns, enligt Figur 2, över perioden 1260-1850 två längre perioder av förbättrad levnadsstandard för den engelska arbetarklassen. Den ena är "the Golden Age of Labour" ungefär 1350-1500, och den andra var vad Humphries och Weisdorf kallat perioden av "early-modern economic growth", 1650-1850. Den andra perioden "was by far the more important" säger de (s. 541-542), och resultaten här stödjer alltså de Vries och andra tidigmodernisters argument om förbättrad levnadsstandard under tidigmodern, förindustriell tid snarare än Greg Clark och andra malthusianers argument om stagnerande levnadsstandard fram till ca 1850.

De följande sektionerna komplicerar bilden, först genom att introducera frågan om sparande och frågan om barnarbete. 1400-1550 och 1700-1850 behövde typfamiljens barn inte lönearbeta för att skapa en respektabel levnadsstandard för familjen; 1260-1400 och 1550-1700 behövde de tvärtom göra det. På ålderns höst var arbetarfamiljerna antagligen fattiga: när arbetsförmågan avtog hade de inte, med gällande löner, lyckats spara ihop tillräckligt mycket för att kunna leva på besparingarna. (s. 545)

En än mer komplex demografisk rekonstruktion handlar om perioden efter 1560 och bygger på demografiska data från CAMPOP. Från CAMPOP-databsen har de utvunnit 9837 familjer ledda av en manlig grovarbetare (unskilled). De laborerar med dessa i olika scenarios: ett där båda föräldrarna är friska och arbetar, ett där mannen inte är arbetsförmögen, och ett där mannen lämnat familjen. i CAMPOP-datat dog 40 procent av männen innan de fyllde 55, så scenario tre var vanligt! (s. 549) I dessa familjer var överlevnaden förstås mycket tuffare än i HHW:s baseline scenario där mannen heltidsarbetar och kvinnan deltidsarbetar. Barnens tvång att lönearbeta blev t ex mycket starkare. Men det var inte bara i de mest drabbade familjerna som barnen arbetade. I slutet av 1700-talet och under 1800-talet växte barnakullarna, och för att kunna mätta alla dessa munnar var arbetarfamiljerna tvungna att låta barnen lönearbeta i högre grad. Ca 1750-1850 var faderlösa barn barnarbetarnas avantgarde, men det finns också gott om belägg om barn som arbetade jämte sina mödrar och fäder, t ex i kolgruvorna eller bomullsfabrikerna. (s. 552-553)

Här blir jag nyfiken på om det gäller i Sverige liksom i Storbritannien att arbetarfamiljerna fick fler barn efter 1750 än före. Jag tar här in två diagram ur en artikel av Zvi Eckstein, Pedro Mira och Kenneth I Wolpin från 1999. Det första visar hur många barn som svenska kvinnor födda 1736-1946 i genomsnitt födde. Det visar ingen ökade tendens under 1700-talet, utan en stabil nivå runt 4,0-4,5 barn per kvinna för alla kohorter födda från 1736 till de födda i mitten av 1800-talet. Först med kohorten födda 1861 föll talet till under 4 barn per kvinna, med kohorten född 1886 under 3 barn per kvinna, och med kohorten född 1901 till under 2 barn per kvinna. Minskningen drevs framför allt av att kvinnorna från och med 1800-talets andra halva började föda mycket färre barn när de var mellan 30 och 44 år gamla: medel-antalet gick från 2,6 barn till 0,8 barn.

Men att föda fler barn är ju inte enda sättet att få fler barn hemma. Det andra sättet är om en högre andel av barnen överlever. Diagram 2 visar hur stor andel av barnen som överlevde till 15 års ålder. Av barnen födda till 1736 års kohort kvinnor överlevde 59 procent till 15 års ålder, men andelen var på en stadigt växande tendens fram till 1806 års kohort  då 68 procent överlevde. Från 1841 års kvinnors barn ökade andelen igen. 1736 års kvinnor fick alltså 2,7 barn som överlevde efter 15-årsdagen (4,5*0,59) medan 1806 års kvinnor fick 3,1 sådana barn (4,5*0,68). Arbetsutbudet bör alltså ha ökat även om födelsetalen snarare minskade än ökade. Däremot så redovisar Eckstein et al inte några beräkningar separat för arbetarfamiljer, och antagligen så är det väl så att bondefamiljerna fick fler barn (och framför allt för barn som överlevde), med tanke på att de hade större möjligheter att mätta fler munnar.

Att hushållsstorleken -- och antalet hemmaboende barn -- verkligen varierade med social ställning visar Christer Lundhs (1995) forskningsöversikt, som syns i tabell 2 som jag klistrat in nedan, såväl som hans egen undersökning av sex skånska socknar år 1815.

I vilket fall, tillbaka till England och Horrell, Humphries och Weisdorfs artikel. De visar alltså att lönerna gick upp rejält från 1650 till 1850, men samtidigt så ökade både barnarbetet och fattigvårdens omfattning. Att dessa negativa indikatorer inträffade samtidigt som lönen ökade, förklaras av de större barnaskarorna (fler munnar att mätta) och av alla de familjer där fadern gick bort i förtid eller på annat sätt blev arbetsoförmögen.

Den stora aspekt av historien som helt utelämnats i artikeln är, säger de i slutsatserna, efterfrågan på arbetskraft. De har diskuterat olika aspekter av arbetskraftsutbudet på ett nyanserat och innovativt sätt, men det måste förstås också finnas arbetsgivare. Vi måste erkänna att så inte alltid var fallet: "the unreliability of demand, and the miseries created by under- and unemployment, have always been key elements in the standard-of-living debate, challenging any account of incomes based on grossed up day rates." (s. 555) Här måste vi också se att mekaniseringen av spinneriarbetet, så utbrett fram till 1770-talet, gjorde att många arbetarfamiljer på kort sikt fick det tufft. Omvänt så kan det under 1600-1700-talet också ha skett en flitens revolution där tillgång till nya spännande varor som te, socker, kaffe och tobak fick folk att vilja lönearbeta mer för att få råd med de nya varorna.

Horrell, Humphries och Weisdorfs artikel i Past and Present 2021, baserat på samma projekt som artikeln i EHR, börjar med Little Divergence-debatten. Var det så att Holland och England blev Europas rikaste regioner eftersom de i århundradena efter Digerdödens demografiska chock, som ledde till arbetskraftsbrist och därmed höga löner, hade mer jämlika könsrelationer än övriga Europa och därför inte skaffade så många barn som annanstans, och därför kunde bibehålla sina höga lönenivåer? Ungefär detta argument har gjorts av Jan Luiten van Zanden, Robert Allen och andra. Dessa jämförande perspektiv bygger dock, menar Horrell, Humphries och Weisdorf, på bristfälliga data: på daglöner som multipliceras med 250 under ett (ohållbart) antagande om att man alltid jobbade 250 dagar om året [3], och bara på manliga löner, och bara på pengalöner.

Artikeln i Past and Present presenterar återigen löneserierna för män, kvinnor och barn och beräknar utifrån dessa en familjeinkomst för en familj med en far, en mor och tre barn, av vilka två lönearbetar. Typfamiljens storlek som två föräldrar och tre barn sätter de utifrån Peter Lasletts ("Mean household Size in England since the Sixteenth Century", 1972) och Richard Walls resultat om en oföränderlig hushållsstorlek runt 4,75 från 1500-talet till 1800-talet. (s. 98) Denna första beräkning görs utifrån antagandet om 250 arbetsdagar för en heltid, men stegvis komplicerar de bilden: varierar antagandet om arbetsdagar, justerar kvinnor och barns arbetsfrekvens utifrån samtida källor, och varierar till slut också jobbstrukturen för att reflektera skapandet av bättre jobb på 1700-1800-talen.

Utifrån diagram som de två ovan för de en nyanserad diskussion om levnadsstandardens utveckling och dess olika förutsättningar. En för mina syften intressant diskussion är den om huruvuda de gifta kvinnorna fick större tillgång till lönearbete på 1600-1700-talen. (s. 122-124) HHW betonar kontinuitet  frågan: de gifta kvinnorna utgjorde typiskt 10-20 procent av jordbrukets arbetskraft och hade bara tillfälliga påhugg, en handfull dagar i taget. "By the early modern period maybe 40 per cent of married women had regular work and this might comprise 112 to 124 days per annum, but around 20 per cent of wives made much more intermittent contributions to their households’ income and worked only twelve to fifty days in the year." (s. 124) De menar att tillgången på jobb, alltså efterfrågan på kvinnlig arbetskraft, var dålig från mitten av 1500-talet till det sena 1600-talet. Det infördes bland annat restriktioenr på kvinnors rätt att väva i många städer, och kvinnor och pojkar under 14 års ålder förbjöds t ex att väva ull på vävstolar i Norwich 1511. (s. 125) 1500-talet var över huvud taget en svår tid för engelska arbetare, med många regniga år med dåliga skördar, och epidemier. 

På den långa sikten, säger de i slutsatssektionen, så förbättrades arbetarfamiljernas materiella levnadsstandard ca 1400-1500, försämrades ca 1500-1600, och förbättrades senare igen. De flesta arbetarfamiljerna levde över tid på vad Allen kallas överlevnadsnivå (subsistence) snarare än på en respektabel nivå, och så bra som de spinnande familjer som Craig Muldrew diskuterat hade de antagligen inte; HHW refererar till Humphries och Schneiders (2019, EHR) revideringar av vad spinneriarbetare egentligen tjänade. Med den industriella revolutionen upphöjdes arbetarfamiljernas inkomster till en ny nivå.

I relation till de stora narrativen om Englands ekonomiska utveckling så menar de att de ökade arbetsinsatserna efter 1600 visar betydelsen av flit och hårt arbete, snarare än vetenskaplig upplysning, för den ekonomiska utveckling. "It was the blood, sweat and tears of our family workers in their quest for respectability that turned scientific acumen and inventiveness into the widening flow of goods and services that presaged and then marked the Industrial Revolution." (s. 132)
 

 

referenser

Sara Horrell, Jane Humphries och Jacob Weisdorf (2022) "Beyond the male breadwinner: Life-cycle living standards of intact and disrupted English working families, 1260–1850", Economic History Review 75: 530-560.

Sara Horrell, Jane Humphries och Jacob Weisdorf (2021) "Family standards of living over the long run, England 1280-1850", Past and Present nr 250.

fotnoter

[1] Detta visar t ex Dyers forskning om Cleeve Manor i Worcestershire 1299-1475. Diskuteras på s. 536 i HHW:s artikel.

[2] Om man räknar in kategorin "cottagers and paupers" så ökar andelarna till 65 procent 1688, 76 procent 1798 och 71 procent 1867. 

[3] De refererar att John Hatcher (2011) visat att om medeltidens lönearbetare verkligen fick sin daglön 250 dagar om året, så skulle de ha varit mycket rikare än vad deras jordägande arbetsgivare var -- en omöjlighet.

Spinneri i England 1550-1770

 

"Rumsinteriör, spinning, spinnrock och två kvinnor" Fotograf: Anna Wilhelmina Hedström, foto i Public Domain och tillgängligt från Örebro läns museum via Digitalt Museum. Craig Muldrew påpekar: "Although the traditional image of a spinster is a woman sitting at a spinning
wheel, there were a number of different methods of spinning." (s. 503)

 

År 1750 var i Storbritannien det vanligaste betalda arbetet för kvinnor att spinna garn. Det här var ett par decennier före spinneriet började mekaniseras, och allt tyg som skulle användas i ekonomin behövde som ett led i processen från råvara till tyg, ett led bland flera, spinnas på en spinnrock eller slända. Att spinna var ett extremt vanligt jobb, och ett väldigt varierat yrke, menar Cambridge-historikern Craig Muldrew: det fanns garn av alla möjliga kvaliteter, och jobbet var strukturerat därefter, från enklare spinneri för lägre kvaliteter, till mer kvalificerade spinnerskor som tillverkade högre kvaliteter.

Muldrews artikel "‘Th’ancient Distaff’ and ‘Whirling Spindle’", publicerad i Economic History Review, diskuterar både spinneriet som källa till sysselsättning 1750-1850, differentieringen inom yrket, och spinneriet som inkomstkälla för engelska familjer.

För att uppskatta omfattningen av spinneriarbetet använder Muldrew en mängd källor. Den tidigast är en rapport från Leeds år 1588 om Yorkshires ullindustri, där det anges att 60 personer var sysselsatta med att tillverka "one broadcloth of old drapery of about 86 lbs." (s. 504) Av dessa 60 arbetade 12 med sorting and dressing, 30 med att spinna och karda, 12 med att väva, och 6 med diverse. Från 1588 går Muldrew framåt i tiden med en mängd olika källor som berättar om tillverkningen av garn av olika kvaliteter och hur mycket arbete av olika typer som krävdes för detta. Efter hand introducerar han också källor som diskuterar hur mycket betalt arbetarna fick för jobbet. För att beräkna hur omfattande sysselsättningen var, använder han också beräkningar av den inhemska efterfrågan för kläde (woollen goods) såväl som exporten av densamma. I beräkningarna av inhemsk efterfrågan dyker bland annat Gregory Kings otroliga beräkningar från 1688 upp: King listade bland annat alla kläder som köptes i landet under 1688 och vad de kostade (s. 514). Så bra undersökningar finns inte för andra år, men Muldrew har 190 arbetares bouppteckningar från 1550 till 1800 (av 972 bouppteckningar i datasetet totalt) som listar kläder separat. Data är inte super-robusta men Muldrew kommer, med stöd i Spuffords studier av småhandlares bouppteckningar,  att den inhemska konsumtionen var ungefär 15 procent lägre 1590 än 1688. För 1700-talet är det viktigt att separera mellan new draperies och old draperies.

I tabell 3 presenterar Muldrew de krävande beräkningarna av hur mycket ull som bearbetades i England cirka 1590, 1615, 1640, 1700, 1750 och 1770. Utifrån antagandet att en gift kvinna spann 2,5 pounds (ungefär 1,1 kilo) new draperies eller 4,5 pounds old draperies (ca 2 kilo) på en vecka, så beräknar han att ungefär 225 000 gifta kvinnor arbetade som spinnerskor 1590 och ungefär 786 000 gifta kvinnor år 1770, just innan tillverkningen började mekaniseras efter uppfinningen av Spinning Jenny 1764-1765. Barn spann också förstås, men Muldrew menar att de flesta pojkar i åldrarna 9-14 år snarare arbetade i jordbruket, och att flickorna i den åldern snarare förberedde ullen och kardade, än att göra själva spinnandet, som som sagt var ett kvalificerat arbete. Ogifta kvinnor är en annan femma: lika skickliga som de gifta kvinnorna, men med mer tid, och när en större andel av de vuxna kvinnorna i slutet av 1600-talet förblev ogifta så kan det ha ökat arbetsutbudet för spinneriverksamheten.  Sådana beaktanden lämnas dock utanför tabell 3 som helt enkelt uppskattar hur många gifta krinnor som kan ha arbetat fem dagar i veckan 35 veckor om året med att spinna ull.

Efter ullen tillkommer kläde av lin och hampa. "Linen was almost as great a necessity as wool, and hempen cloth was used for cheaper clothes and many industrial products." (s. 519) För 1770 beräknar Muldrew att linne-spinnande skulle kunna ha gett ungefär 871 000 gifta kvinnor arbete 35 veckor om året, och totalt sett skulle spinnande av olika typer kunnat stått för ungefär en och en halv miljon arbeten för kvinnor. Om man lägger till de ungefär 100 000 kvinnor som handstickade strumpor, så kunde spinnande och stickning kunna ge jobb åt ungefär 75 procent av alla kvinnor 14 år och äldre i landet! Eftersom en del av arbetet i själva verket gjordes av barn, var den verkliga procenten inte så hög, men inte desto mindre är det en stor del av den engelska ekonomin som vi talar om.

Muldrew spekulerar också i att den relativt stora inkomstpotentialen i spinnande för ogifta kvinnor kan ha fått en del kvinnor att välja en karriär som spinnerskor framför att gifta sig -- om de spann ett pound ull om dagen sex dagar i veckan så kunde de tjäna mer än vad manliga daglönare gjorde. (s. 520) Och Muldrew citerar Daniel Defoe som 1728 observerade att:

"the rate for spinning, weaving and all other Manufactory-work, I mean in Wool, is so risen, that the Poor all over England can now earn or gain near twice as much in a Day, and in some Places, more than twice as much as they could get for the same work two or three Years ago . . . the Wenches . . . wont go to service at 12 d. or 18 d. a week . . . can get 7 s. to 8 s. aWeek at spinning; . . . they sit close to their work, live near and close, as labouring and poor People ought to do, and by their Frugality lay up six or seven shillings per Week, none could object or blame them for their Choice." (s. 521)

Arthur Young rapporterade likaledes 1770 att spinnerskorna aldrig var utan arbete utan kunde jobba hur mycket de ville; tvärtom var utbudet av spinnerskor en flaskhals som gjorde att vävare kunde stå sysslolösa i bristen på garn. (s. 521)

Att kvinnor kunde tjäna så mycket som spinnerskor gör, säger Muldrew, att det blir nödvändigt att beakta denna faktor om vi ska bedöma utifrån löneserier hur levnadsstandarden utvecklades; det räcker inte att bara kolla på manliga löner. 1580-1770 så dubblades en manlig grovarbetares lön, men en kvinnas inkomster från spinnande tredubblades. Sannolikt så omorienterade en hel del kvinnor sig under denna period från att spinna för husbruk till att spinna för avsalu, säger Muldrew med referens till John Styles forskning. I denna marknadiseringsprocess så ökade produktiviteten (genom arbetsdelning) och kvaliteten på textilierna; här hänvisar Muldrew också till Carole Shammas resultat att priserna på textilier föll över tid. Han relaterar också till Jan de Vries teori om en "flitens revolution" och menar att denna i England delvis drevs på utbudssidan av stora exporter till Nordamerika på 1600- och 1700-talen, som gav arbetsmöjligheter till kvinnor och barn i den engelska textiltillverkningen. Att lönerna drevs upp så mycket och att så oerhört mycket arbetskraft behövdes menar Muldrew också stimulerade mekanisering av spinnandet och stödjer Robert Allens höglöneförklaring till den engelska industrialismen. (s. 523)

I slutsatserna så betonar Muldrew att, rimligt, "It is hoped that this survey has demonstrated that spinning was by far the largest industrial occupation in early modern England, and that it is impossible to conceive of the industrial revolution without considering its long-term growth into such importance." (s. 523) Och han avslutar med att referera figuren Raphael Hytholdaeus ur Thomas Mores Utopia (1516), som säger att Englands får ätit upp lantarbetarna och småbrukarna. Det kanske fåren gjorde, säger Muldrew, men: "such metaphorical consumption provided much new wage
labour for women" (s. 524)

 

referenser

Craig Muldrew (2012) "‘Th’ancient Distaff’ and ‘Whirling Spindle’: measuring the contribution of
spinning to household earnings and the national economy in England, 1550–1770", Economic History Review 65 (2).

Var de tidigmoderna britterna mångsysslare?

 

Pehr Hörbergs målning Interiör av en småländsk bondstuga från 1801. Här ser vi hur hushållets medlemmar samlas runt brasan på kvällen och bland annat slöjdar och spinner. Målningen finns på Nationalmuseum och finns tillgänglig på Digitalt Museum.

 

En av de stora debatterna i tidigmodern europeisk historia är: var folk mångsysslare? Idag har de flesta vuxna en enda sysselsättning för sin försörjning: ett lönearbete i tjänstesektorn eller industrisektorn, typiskt talat. Man jobbar sina 40 timmar i veckan, får sin lön i slutet av månaden, och resten av tiden är fritid. I tidigmoderna Europa var inte arbetets sfär och "fritidens" sfär separerade på sådant sätt. Ens bostad var ofta också ens arbetsplats, en bondgård kanske, eller ett torp, och gränserna mellan arbete och övrig tid var flytande. Hushållen var ofta också mångsysslare. Detta inte minst i kalla länder som Sverige: där vintern är lång och odlingssäsongen för jordbruket därmed kort, var man tvungen att sysselsätta sig med något annat om vintern. Visst var man tvungen att ta hand om djuren på vintern också, men man kunde inte arbeta med spannmål och annan odling, och bondehushållen bedrev därför mycket hantverk på vintern.

Det jag talat om nu är mångsyssleri på hushållsnivån: i ett och samma hushåll odlar man spannmål och producerar mjölk och fläsk för egen försörjning och kanske för avsalu, samtidigt som man slöjdar, spinner och väver. Cambridge-historikerna Sebastian A. J. Keibek och Leigh Shaw-Taylor publicerade 2013 en mycket intressant artikel om mångsyssleri på individnivån. De utgår från en engelsk historisk litteratur som hävdar att de tidigmoderna engelsmännen var mångsysslare på så sätt att en och samma man ofta arbetade både som jordbrukare och hantverkare. Joan Thirsk (1984) menar att hälften av 1600-talets män som arbetade i jordbruket också arbetade i tillverkningsindustrin; Alan Everitt (1967) menar utifrån bouppteckningar att 60 procent av jordbruksarbetarna 1560-1640 samtidigt arbetade i industrin, och Mark Overton med medförfattare (2004) menar att hälften av hantverkarna i tidigmoderna Kent och Cornwall samtidigt bedrev jordbruk. Och så vidare.

Mångsyssleriet är för dessa historiker inte bara intressant i sig -- tidigmoderna människor hade komplexa överlevnadsstrategier -- utan också för att förklara den industriella revolutionen. Thirsk menade att industriella bisysslor "heralded the development of a consumer society", vilket också de Vries (2008) plockat upp, och även protoindustrialiseringsteoretikerna har plockat upp samma argument. Detta hänger ihop med geografi och förutsättningar för jordbruk; Thirsk argumenterade intressant nog att frågan "varför började den industriella revolutionen i England?" borde snävas in till  ‘why did it start in the pasture farming areas in England?’ Thirsk menade att industrialismen började just i områden med betesjordbruk eftersom denna typ av jordbruk gav männen tid till annat arbete  som de kunde kombinera med jordbruket. Sidney Pollard (Marginal Europe, 1997) gör ett liknande argument, liksom protoindustrialiseringsteoretikern Franklin Mendels (1980) som menar att industrialismen började i England och andra länder med kallt klimat i nordvästra Europa eftersom vintern här ger mycket tid åt hantverksarbete.

Keibek och Shaw-Taylor kommer till frågan om bisysslor från sitt arbete i CAMPOP med det stora projektet ‘Occupational Structure of Britain 1379–1911’. Detta projekt använder parish registers som källa för vad folk jobbade med historiskt, och transparent och roligt nog så skriver de ut i artikeln att "the single question posed at every seminar and conference at which the project’s preliminary results have been presented has been whether early eighteenth-century figures based on counts of principal occupations are not rendered invalid by the contemporary ubiquity of by-employments." (s. 246)

Det finns alltså många skäl att kartlägga utbreddningen av mångsyssleri i den tidigmoderna ekonomin. Trots detta, menar de, så är det deskriptiva kunskapsläget relativt svagt. Historiker baserade tidigare sina antaganden om mångsyssleri på historiska berättande källor, observatörer från 1700-talet och så, men dessa källor är inte särskilt pålitliga, i alla fall inte för generaliseringar. Ett annat sätt att dra slutsatser baseras på att gårdarna splittrades över 1500-1600-1700-talen och att det till slut fanns en mängd väldigt små gårdar, så små att man inte kan ha levt bara på vad gården producerade. Detta argument har gjorts t ex för Lancashire av Swain (Industry before the Industrial Revolution, 1986). Keibek och Shaw-Taylor menar dock att detta argument inte är övertygande överlag: visst kan en del småbrukare förenat jordbruket med annat, men de kan prima facie lika gärna ha levt på jordbruket ensamt. Det kan också varit så att industrin ironiskt nog krävde mest arbete på sommaren när också jordbruket krävde mest arbete, och att tider av kriser i jordbruket också var tider av kriser i industrin, så att man inte kunde parera fluktuationer i den andra sektorn genom att öka/minska sina insatser i den andra sektorn.

De mest direkta och starkaste beläggen för bisysslor bygger däremot på bouppteckningar. En bouppteckning listar (i England) lösöret som tillhörde den döde, inklusive redskap, kapitalvaror, råvaror och färdiga produkter. Man kan därför dra en mängd slutsatser om vad den döde arbetade med utifrån bouppteckningen. En rad engelska historiker har just detta, och en rad av deras resultat sammanfattas i tabell 1.

Syftet med Keibek och Shaw-Taylors artikel är just att testa hur pålitliga dessa skattningar är. Testet bygger på bouppteckningar från Chester 1700 till 1760. Chester är ett bra testcase av flera skäl. Området ligger i nordvästra England som var den industriella revolutionens hjärtland och är alltså intressant i ljuset av teorierna om hur bisysslor banade vägen för industrialismen. Det är också ett område som gett intressanta resultat i CAMPOP-projektet och det är för projektets forskare, som Keibek och Shaw-Taylor, viktigt att kolla att inte dessa resultat är förvridna av att man förlitat sig på sockenregisterna som källor. Det är också så att Chester-området har bra bouppteckningar och bra relaterade källor.

De gör två mycket intressanta konceptuella observationer. Först: när Everitt, Thirsk och Langton talar om by-employment, vad jag här på svenska benämner som bisysslor eller mångsyssleri, så syftar de på individers mångsyssleri, alltså att en och samma person har flera yrken. Men Overton et al (2004) syftar istället på mångsyssleri på hushållsnivån: alltså inte nödvändigtvis att en och samma person arbetar inom flera olika branscher, utan snarare att flera personer i samma hushåll gör det. Det är, säger Keibek och Shaw-Taylor, något helt annat och inte alls särskilt anmärkningsvärt. T ex så är det ju snarast standard idag att ett hushåll med två vuxna rymmer personer som arbetar i flera sektorer. Men bouppteckningarna är inte listor på en individs saker så mycket som på hushållets saker, så när man använder bouppteckningar i historisk forskning är det lätt att man halkar in på vad hushållet gjorde, snarare än vad den avlidna individen gjorde -- att skilja en familjemedlems sysslor från en annans är mycket svårt utifrån bouppteckningen.

Den andra observationen är mindre metodologisk mera storskalig. Om individuellt mångsyssleri var regel snarare än undantag i tidigmoderna Europa, medan vi vet att det är ovanligt i 1900-talets Europa, så skedde någon gång före 1900 ungefär en övergång från det ena försörjningssystemet till det andra. När då? Historiker har antytt olika timing, säger Keibek och Shaw-Taylor: Court i en studie av Midlands menar att bisysslorna tappade mark på 1600-talet och framför allt på 1700-talet. Rowlands i en studie av metallindustrin i västra Midlands menade också att trenden bort från mångsyssleriet var klar redan 1720. Tupling såg i västra Lancashire på 1740-talet en allt större grupp vävare som inte hade någon jord alls. Overton et al (2004) fann för 1700-talet en nedgång i bisysslor i Cornwall, men inte i Kent. Men ingen har tagit det stora greppet och ingen har skriivt den övergripande historien: "if such by-employments were ubiquitous in the early modern period, there is a history of their decline, perhaps beginning in the late seventeenth century and concluding sometime in the second half of the eighteenth century, waiting to be written." (s. 250-251)

Från dessa övergripande diskussioner går de in på själva undersökningen, om hur bra bouppteckningar är som källor för att studera bisysslor. Keibek och Shaw-Taylor har en mängd invändningar. Den första handlar om genus: under tidigmodern tid i England ägde en gift man i princip också sin frus saker, och när en gift man boupptecknas får vi alltså listor på hela hushållets saker. Om en vävare hade jordbruksredskap så kan det lika gärna betyda att hans fru, tjänare eller barn gjorde jordbruksarbete, som att han själv gjorde det. Därför måste alla beräkningar av (individuella) bisysslor baserade på bouppteckningar -- som i tabell 1 ovan -- ses som maximi-beräkningar. (s. 252) Ett andra stort problem är att bouppteckningen tenderar att klumpa ihop en massa småsaker under breda rubriker som "household goods". Det gör att billigare redskap, som en snickares eller en ostmakares, kan bli osynliga. Figur 1 nedan visar hur stor täckning olika yrken får i bouppteckningarna, enligt Keibek och Shaw-Taylors dataset från Chester. Som vi ser är täckningen allra sämst för skräddare med magra 18 procent; för bönder kan man däremot räkna med att deras plogar, harvar och dylikt syns och visar deras sysselsättning. För bouppteckningar som är 'trace-poor', där billiga saxar och murslevar saknas pga deras låga värde, så föreslår K och S-T att man justerar uppåt och helt enkelt antar att det t ex fanns fem gånger så många skräddare som ett obehandlat bouppteckningsdataset skulle antyda. I de efterföljande analyserna gör de sådana korrigeringar, men dessa träffar dock inte de två stora bisysslorna, jordbruk och vävning.

 

Med korrigeringen ser de dock inte 'trace-poor'-problemet som svårt för syftet att studera individuellt mångsyssleri för män. Däremot ser de det som ett stort problem för studier av hushålls mångsyssleri, eftersom många jobb som kvinnor gjorde i hög grad var trace-poor. Den enskilt viktigaste arbetssysslan utanför jordbruket för kvinnor på landsbygden var att spinna, men Keibek och Shaw-Taylor menar -- i polemik med Jane Whittle (2005) -- att spinnrockar var billiga och därför ofta utelämnades ur bouppteckningarna. De rangordnar sina 543 bouppteckningar från mycket detaljerade till föga detaljerade, i tre klasser, och visar i tabell 2 att förekomsten av spinnrockar är mycket högre i de detaljerade bouppteckningarna. De drar en väldigt pessimistisk slutsats: "And there is no guarantee that even in these rare, exceptionally detailed inventories, spinning wheels were always recorded. The conclusion, unfortunately, has to be that inventories are not reliable sources for estimating the incidence and economic importance of spinning, with the possible exception of a tiny minority of extremely detailed ones." (s. 255) Här, liksom på ett par andra punkter, verkar det som att de engelska bouppteckningarna är ganska olika de svenska: i de svenska finns det väldigt många spinnrockar, även om dessa var billiga/lågt värderade.

Ett annat potentiellt problem med bouppteckningarna är åldersbias, om det bara är gamla människor som dör och blir boupptecknade. Här pekar Keibek och Shaw-Taylor på att 1600-1700-talens förväntade livslängd var rätt kort: om man överlevde till 25 års ålder var ens förväntade livslängd att dö vid 57 års ålder, yrkesverksam. Det gör att det är ganska enkelt att komma undan åldersproblemet, och för en gångs skull håller de med Overton et al, när de ger dem rätt i att man kan korrigera för åldersbias om det behövs. Det sista källproblemet de diskuterar är osäkra indikatorer på bisysslor. De tar exemplet med garvaren William Coppock som i sin bouppteckning hade malt,  några bryggsaker och en tunna, alltså indikatorer på att han bryggde öl, tillsmmans värda £2. Ska det tolkas som att han bryggde öl för egen konsumtion, eller som en bisyssla? Samtidigt hade han hela £60 värde i färdigt och arbetat linkläde. Deras lösning på problemet är att inte koda bisysslor binärt -- antingen hade man eller så hade man inte en bisyssla -- utan istället på en niogradig skala från mycket osäkert till helt säkert. Coppocks bisyssla som bryggare kodar de därmed som svag, men hans bisyssla som klädessäljare kodar de som stark. Med denna skala kan de variera sina beräkningar genom att använda alla kodningar av bisysslor, eller bara kodningar av hög styrka. (s. 258) Jämte denna kvalitativa skala använder de också en absolut skala för att koda jordbrukssysslor. Om en person bara hade en gris eller några höns så var det antagligen för egen konsumtion, inte någon bisyssla i bemärkelsen att man gjorde det för försäljning. Keibek och Shaw-Taylor kodar därför bara de hantverkare som ägde åtminstone en ko eller, om ingen ko, andra jordbruksredskap värda £3, som att de hade bisysslor i jordbruket.

Det sista metodproblemet de diskuterar är ett stort problem: förmögenhetsbias, att det mest var de välbärgade som boupptecknades. Detta problem är välkänt, säger de, men har ignorerats i diskussionerna om mångsyssleri: "Overton et al have been careful to stress that their figures and conclusions only apply to the inventoried share of the population, but few others have so explicitly made this distinction. " (s. 259) När Keibek och Shaw-Taylor jämför sina bouppteckningar från Cheshire med yrkesstrukturen beräknad från dopböcker så visar detta att det fanns ungefär 180 procent fler bönder än vad som boupptecknades, medan kapitalfattiga hantverkare bara hade en tredjedel så hög sannolikhet att bli boupptecknade som bönderna, och arbetarna bara en tjugondel. (s. 260) Att en grupp är underrepresenterad i allmänhet behöver inte vara ett problem, säger de, får om man bara vet det så kan man stratifiera sitt sample utifrån detta. Men det blir ett problem när det är de rikare bönderna som blir mer boupptecknade än de fattiga bönderna, och så vidare: då kan man inte dra slutsatser om bönderna i allmänhet utifrån de boupptecknade bönderna. [2]

Men är det inte så att de riktigt fattiga levde i en "economy of makeshifts" och mångsysslade? Det är vad jag skulle tro om Sverige på 1600- och 1700-talen, men Keibek och Shaw-Taylor menar att det inte gäller för England: deras dataset har 13 bouppteckningar med mindre än £5 i totalt värde, och 37 med mindre än £5 i lösöre och kontanter. Av dessa 37 bar det bara en som hade bisysslor.

 

Från diskussionen av alla dessa problem går de vidare med att göra sina beräkningar av bisysslor utifrån de 543 bouppteckningarna från Cheshire-området. [1] För bönder hittar de en låg grad av bisysslor: färre än en av sex. (s. 265) Inte heller bland labourers var mångsyssleri utbrett, att döma av bouppteckningarna. För hantverkare var bilden helt annorlunda. Två tredjedelar av dem ägde jordbruksredskap i anständig omfattning, och ytterligare 6 procent ägde några jordbruksredskap, om än inte till ett värde av £3. (s. 268) Det kan förstås ha handlat om mångsyssleri på hushållsnivå snarare än individnivå, men det var åtminstone två tredjedelar.

Välbärgade familjer var i högre grad mångsysslare, vilket stämmer överens med en iakttagelse som Daniel Defoe gjorde i West Riding i sin Tour thro’ the whole island of Great Britain (1742):  ‘every manufacturer generally keeps a cow or two, or more, for his family’ men däribland levde, in ‘an infinite number of cottages or small dwellings’, de fattigare vävarna och labourers, ‘all hard at work, and full employed upon the manufacture’. (s. 274) Här tror jag återigen att England skiljer sig från Sverige. Mats Larsson visade i sin Arbete och lön vid Bredsjö bruk: En studie av löneprinciper och lönenivåer för olika yrkeskategorier vid Bredsjö bruk 1828-1905 (1986) att en stor del av arbetarnas ersättning från bruket så sent som på 1800-talet var i form av potatisland och andra naturauttag, och Karl Kilbom berättar i sina memoarer från sin uppväxt på ett bruk i Uppland i slutet av 1800-talet om att arbetarna på bruket hade både kor och åkerbruk. 

Inte desto mindre så menar Keibek och Shaw-Taylor för Cheshire 1700-1760 att bouppteckningarna överdriver förekomsten av mångsyssleri två eller tre gånger. (s. 278) Och deras slutsatser börjar: "It can thus be concluded that rural by-employment was not nearly as prevalent as has generally been assumed in Stobart’s ‘first industrial region’." (s. 278) Och de avslutar artikeln dräpande:

"It may be no coincidence then that historians have so rarely discussed individual by-employment after the mid-eighteenth century. This is, after all, precisely the moment when probate inventories, with their misleading impression of the ubiquity of by-employments, dry up as a historical source." (s. 278)

Utifrån Keibek och Shaw-Taylors fräna skepsis är det fascinerande att Exeter-historikern, numera verksam vid UCLA, Tawny Paul börjar sin artikel "Accounting for Men’s Work" från 2018 på följande sätt: "Like most people in the eighteenth century, Edmund Harrold made his living by working multiple jobs." (s. 26) Pauls artikel är mycket olik Keibek och Shaw-Taylors och mycket av den andra, kvantitativt orienterade litteraturen om bisysslorna, i det att den handlar om "bara" tre personer, tre män på 1700-talet som alla skrev dagbok där de bland annat berättade om sina arbeten och sina känslor för sina arbeten. Paul använder en nutida forskningslitteratur om hur folk som har prekära jobb eller en prekär ställning på arbetsmarknaden mår och känner, och använder teorier från denna litteratur för att diskutera 1700-talet. Man får nog säga att debatten om mångsyssleriet fortsätter!

 

referens

Sebastian A. J. Keibek och Leigh Shaw-Taylor (2013) "Early modern rural by-employments:  
a re-examination of the probate inventory evidence", Agricultural History Review.

K. Tawny Paul (2018) "Accounting for Men’s Work: Multiple Employments and Occupational Identities in Early Modern England", History Workshop Journal, 85.

fotnot

[1] I diskussionen av ifall det blir någon förändring av att deras bouppteckningar kommer från perioden 1700 till 1760, så tar de upp en för mig tidigare okänd men intressant debatt: Greg Clark har hävdat att hela idén om en "konsumtionsrevolution" på 1700-talet är en statistisk artefakt, orsakad av fallande bouppteckningsfrekvens kombinerad med allt starkare social bias. En verkligt hot take! Som också är oförenlig med att den svenska bouppteckningsfrekvensen ökar på 1700-talet men visar ökat ägande av konsumtionsvaror, just som i England. Se Clarks opublicerade working paper "The Consumer Revolution: Turning Point in Human History, or Statistical Artifact?" från 2010, tillgängligt från hans hemsida på UC Davis. Clark kritiserar i detta papper bland annat Weatherill och Overton et al (2004), såväl som Broadberry et al som utifrån bouppteckningsforskningen i sina historiska nationalräkenskaper utgår från att en engelsk familj år 1450 tillsammans bara gjorde 266 arbetsdagar, medan en familj år 1850 gjorde 539 arbetsdagar.

[2] På denna punkt gör de också (s. 274-278) en intressant kontrafaktisk övning när de beräknar hur många kor och annan boskap som hade funnits i Cheshire på 1700-talet om alla bönder som identifierats i sockenregistren hade så mycket boskap som de boupptecknade bönderna hade. Antalet är helt orealistiskt, utifrån hur mycket boskap som fanns i området 1871, när statistiken börjar, och hur mycket betesmark som hade krävts.

Könsarbetsdelningen i tidigmoderna England

 

Plöjning i Nivernais, målning av Rosa Bonheur från 1849. Public domain, tillgänglig på Wikipedia. Originalet hänger på Musée d'Orsay i Paris.

Jag har tidigare bloggat om Exeter-historikern Jane Whittles programmatiska artikel om kvinnors arbete i det tidigmoderna Europa i Past and Present 2019. Året efter, 2020 publicerade hon tillsammans med Bristol-historikern Mark Hailwood en mer empirisk artikel på samma tema i Economic History Review. Artikeln bygger på 4300 sysslor (work tasks) från tre typer av rättsdokument från fem län (counties) i sydvästra England 1500-1700: Cornwall, Devon, Hampshire, Somerset och Wiltshire. 

De har en omfattande och välskriven historiografisk översikt över forskningen om kvinnors arbete från medeltiden till 1800-talet. [1] Denna rika forskning saknar emellertid, menar de, "any overview of women’s work at a regional level for the period before 1800." (s. 6) Vi kan inte börja spekulera om orsakerna bakom olika mönster av könsarbetsdelning förrän vi har en bra beskrivning på plats, säger Whittle och Hailwood, och: "As a consequence, this study began with two simple questions: what types of work did women do in the period 1500–1700, and how did this differ from the work done by men?" (s. 6) Därför den empiriska design som de valt och som är särskilt lämplig för att ta fram information om hur folk arbetade i rurala kontexter, något som vi annat inte vet så mycket om. [2] De presenterar redan i inledningen, i anslutningen till frågeställningarna, ett deskriptivt argument relaterat till dem. Beräkningarna i Broadberry et als historiska nationalräkenskaper för Storbritannien från 1270 till 1870 antar att kvinnor stod för 30 procent av arbetsdagarna i ekonomin under medeltiden och den tidigmoderna perioden. Detta bygger på ett antagande om arbetskraftsdeltagande om 97 procent för män och 43 procent för kvinnor, utifrån 1851 års folkräkning. Det är väldigt osannolikt att dessa magnituder gäller för tidigmodern tid, säger Whittle och Hailwood.

Metoden att arbeta med rättsdokument för att fånga vad folk gjorde i sin vardag historiskt användes först av BA Hanawalt i boken Ties that bound: peasant families in medieval England (1986). Hanawalt presenterade metoden på sex sidor i ett appendix där, men Sheilagh Ogilvie var den förste som använde metoden i en hel bok, nämligen A bitter living: women, markets and social capital in early modern Germany (2003). Hanawalt skrev om 1200-1300-talen medan Ogilvie använde källor från agrara Württemberg 1650-1800. Hennes metod vidareutvecklades sedan av Maria Ågren och hennes kollegor i det Uppsala-baserade Gender and Work-projektet. Whittle och Hailwood använder tre sorters rättsmaterial: rättsläkares rapporter om olycksfall, vittnesmaterial från kyrkorätter, vittnesmål och de anklagades uttalanden i kriminalfall på county-nivån. Kodningen och insamlingen skiljer sig lite från Ogilvie och Ågren-teamet, bland annat i det att de använder en lite snävare definition av "arbete", och att de inte räknar in brott (t ex stöld) som försörjningsaktivitet. Whittle och Hailwoods definition av arbete bygger på Margaret Reid (1934). Så här beskriver och motiverar de definitionen på ett intressant sätt:

"Reid’s definition of work is particularly helpful in its approach to subsistence production and services. While paid work and the production of goods for sale can unproblematically be considered part of the economy, Reid suggested a rigorous approach to unpaid work. Her rule, known as the ‘third party criterion’, is that any unpaid work that could be replaced with paid work or purchased goods should be considered as work. For early modern England, this definition allows all tasks related to running small farms to be included without having to make any assumptions about whether they were aimed at direct subsistence or sale in the market. It also means that housework and care work are considered to be work, as these could be (and commonly were) replaced with paid services via the employment of servants within early modern households." (s. 9)

Tabell 3 sammanfattar deras rådata: de 4300 observationerna av arbete, uppdelade på 10 breda branscher och per kön. Totalt sett är 29,4 procent av observationerna av en kvinnas arbete; andelarna per bransch varierar mellan 10,7 procent i gruvorna till 73,4 procent i hushållsarbete. Det finns emellertid, säger de, två stora problem med rådatat. Det ena är att kvinnor är underrepresenterade överlag, det andra att urvalet av typer av arbete styrs av vad för typer av arbete som utförs där brott begås. Vad gäller underrepresentationen av kvinnor så citerar Whittle och Hailwood FN:s Development Programme Report 1995 som menade att ‘women work longer hours than men in nearly every country’. Detta gäller också för den tidigmoderna perioden, säger Whittle och Hailwood som här stöttar sig på den tidens jordbruksrådgivningslitteratur, som Thomas Tussers Five hundred point of good husbandry (1580) där Tusser säger att  ‘some respit to husbands the weather may send, but huswives affaires have never an end’. (cit. 11) Bara 26,5 procent av vittnena vars vittnesmål de använder var kvinnor, och män är mindre benägna att lägga märke till kvinnors arbete, menar de -- 91 procent av observationerna av mäns arbete i databasen har gjorts av män, och 69 procent av observationerna av kvinnors arbete har gjorts av kvinnliga vittnen. De laborerar därför bland annat med den intressanta metoden "witness multiplier" där de viktar om observationerna utifrån vittnenas köns-bias i vad de rapporterar för arbete: hur hade observationernas sammansättning blivit om 50 procent av vittnena hade varit kvinnor, och 50 procent män? Den andra typen av korrigering som de gör är att imputera observationer utifrån antagandet att kvinnor arbetade lika mycket som män överlag.

Den andra typen av källbias är att typerna av arbete som rapporteras varierar med vad för slags rättsprotokoll som används, mer specifikt med vad för typ av brott som begåtts. Whittle och Hailwood konstaterar att 13 procent av arbetsobservationerna involverar får, vilket reflekterar att fårhållning och produktion av ull var en viktig del av ekonomin i sydvästra England, men också att stölder av får var en stor del av brotten som begicks. För att komma runt över-representation av arbetssysslor som är relaterade till brotten (typ slakten av ett får som stulits) så laborerar Whittle och Hailwood med att koda observerade arbetssysslor utifrån hur nära relaterade de är till brottet som begåtts, på en skala från "integral" (slakten av ett stulet får) till "related" och till slut den orelaterade kategorin, "incidental". 1317 av observationerna är "integral", 1772 "related" och 1211 "incidental". (s. 14) Deras förfinade beräkning av vad folk gjorde för arbete bygger bara på "incidental" och "related"-observationerna. I denna beräkning stod jordbruket för 21 procent av kvinnornas sysslor, omsorg för 11 procent, handel för 18 procent, hantverk för 9 procent, livsmedelstillverkning 6 procent, husligt arbete 21 procent och transport 8 procent. För männen stod jordbruket för 28 procent, omsorg för 2 procent, handel för 27 procent, hantverk 11 procent, livsmedelstillverkning 8 procent, husligt arbete 3 procent, och transport 14 procent. (s. 15)

Det är med den breda sektorsindelningen med 10 sektorer. De går vidare med en finare sektorsindelning med 58 sektorer. På denna nivå är genus-segregationen mycket starkare än på den breda nivån:

"Men dominated hunting and fishing; woodland management; working with stone, metal, and wood; building work; mill operation; and transport using carts and boats. Women dominated dairying, childcare, midwifery, cleaning, laundry, and collecting water. The men who appear carrying out tasks in female-dominated work areas were typically helping: for instance, fetching the midwife or child-bed linen, or (literally) holding the baby. However, occasionally men were fully engaged in some female-dominated tasks: some men did collect water, empty chamber pots, and look after children. The women who engaged in male-dominated tasks were often doing something slightly different. The women working in wood husbandry were collecting rushes or gathering brushwood and brambles to make brooms; the one female metalworker recorded was ‘working upon knives in a shop’ in Exeter, perhaps a cutler rather than a smith; the woman engaged in mining was washing ore. Occasionally women had assisting roles, such as carrying thatch up a ladder. " (s. 16)

Tabell 9 sammanfattar könsfördelningen för sysslor inom jordbruket. Här ser vi t ex att Snell i Annals of the Labouring Poor (1985) hade rätt i att både män och kvinnor skördade med skäran, medan bara män använde lien för att slå hö och liknande. Det var också så att kvinnornas insats i skörden överlag var mindre, 35 procent av skördearbetet. Whittle och Hailwood hittar inte heller ett enda exempel på en kvinna som plogar, däremot ett par exempel på kvinnor som tröskar och många som sållar (winnow).

Kvinnorna var en stor andel av de som klippte ullen på fåren (43 procent i den justerade beräkningen), och så vitt jag kan se i tabell 9 stämmer den idé som jag har med mig, att kvinnornas andel av arbetet var större i jordbruk byggt på djurhållning än i jordbruk byggt på spannmålsproduktion. Whittle och Hailwood säger dock inget om det, men däremot att "We cannot agree with Sharpe’s conclusion that ‘before . . . the industrial revolution, the demand from agriculture for female labour was limited’." (cit. 17)

Textilproduktionen var en viktig del av den tidigmoderna ekonomin, och där var kvinnornas andel av arbetsinsatsen stor: 66 procent enligt den justerade beräkningen. Detta bygger på sysslor som att samla ull (50 %), rensa ull (71 %), karda (88 %), spinna (98 %), och vinda garnet (50 %). Att väva var däremot mycket vanligare för män i Whittle och Hailwoods dataset: de har visserligen bara 21 observationer av vävning, men av dem står män för 20 och en kvinna bara för 1. (s. 18) Också färgningen av klädet stod männen för.

Kommers var också en stor del av den ekonomiska verksamheten, och hade jämn könsfördelning på sysslorna: män stod för 53 % av försäljningen och kvinnorna för 52 % av inköpen i datasetet. Kvinnorna dominerade försäljning av mat och dryck och av kläder medan män dominerade försäljning av djur och trävaror.

Hushållsarbete och omsorgsarbete är av särskilt intresse, med tanke på att kvinnors arbete historiskt ofta associeras med just dessa sektorer. Broadberry, Campbell, Klein, Overton och van Leeuwen  menar i jätteverket British economic growth 1270-1870 (2015) att hushålls- och omsorgsarbete historiskt stod för 57 procent av vuxna kvinnors arbetsliv, men Whittle och Hailwood menar utifrån sina data att det inte kan stämma, utan är en för hög skattning. Deras beräkningar är istället att hushållsarbetet var 21 procent av kvinnornas sysslor, och omsorgsarbetet 11 procent. (s. 20)

I en intressant utveckling jämför de sina resultat med Ogilvies (A Bitter Living, 2003) för sydvästra Tyskland. och Maria Ågrens för Sverige. Jämförelsen visar att könsarbetsdelningen var anmärkningsvärt lik sig i de tre länderna: kvinnor gjorde 37-50 procent av jordbruksarbetet, 40-47 procent av arbetet i hantverk och bygg, och 76-82 procent av omsorgsarbetet. (s. 23) Två intressanta skillnader framträder dock. Den ena är att kvinnor hade en mindre roll i handel i Tyskland än i England, kanske pga starkare skråregleringar i Tyskland. Den andra är att Sverige hade en mindre kommersialiserad ekonomi än England och att textilproduktionen " was much less dominant in the countryside" där. (s. 24) Istället arbetade de svenska kvinnorna mer i jordbruket än vad de engelska kvinnorna gjorde.

I slutsatserna betonar Whittle och Hailwood först att de juridiska källorna visar att kvinnors insatser i jordbruket var mycket mer omfattande än vad arkiv om lönearbete på stora gårdar visar: "and thus records of wage labour cannot be taken as representative of the gender division of labour in the agricultural economy in the period before 1700. " (s. 25) Vidare så menar de att Snells idéer om bestämningsfaktorerna bakom hur inblandade kvinnorna var i jordbruksarbetet, (a) användning av lie eller ej och (b) mer fokus på spannmål eller mer fokus på animalier, inte kan förklara vad de skulle förklara. Istället menar W och H att gårdarnas storlek var av avgörande betydelse. På små gårdar föredrog man billig kvinnlig arbetskraft; på större gårdar föredrog man manliga tjänare och manliga daglönare. På de större gårdarna använde man också större arbetsdelning och större specialisering för arbetarna.

De stöttar Bennets argument att kvinnors arbete överlag var ‘low-status, low-paid and low-skilled’. (s. 27) Orsak och verkan är dock svårt att komma åt.

referens

Jane Whittle och Mark Hailwood, "The gender division of labour in early modern England", Economic History Review 73 (1).

[1] de har en mycket ambitiös historiografisk forskningsöversikt om kvinnors arbete -- på medeltiden, på 1600-1700-talen, och under industrialiseringen, dvs tre delvis skilda forskningsfält -- som jag inte kommer sammanfatta här. Ett intressant detaljresultat som de lyfter fram är att Muldrew menar att ungefär 12,5 procent av vuxna kvinnor år 1580 var sysselsatta som spinnerskor men att motsvarande andel år 1700 var 19 procent. (s. 5) Ett annat intressant resultat är att kvinnor verkar haft en stark ställning i hantverk som bryggeri och skrädderi på 1300-1400-talen men förlorat denna position på 1500-talet.

[2] en intressant kommentar om tolkning som de lägger fram här: "as Bennett warns, ‘we should beware of assuming that women controlled the value produced by their labour’"  (s. 7). Fördelningen av arbetet, som studeras här, är alltså inte nödvändigtvis samma som fördelningen av inkomsterna.