Antik förmögenhetsojämlikhet

För en icke-antikvetare som jag börjar antik-forskarna Walter Scheidel och Steven J Friesens artikel från 2009 på ett mycket lovande sätt:

"As Roman economic historians have moved beyond concepts such as formalism and substantivism that exercised previous generations of scholars, questions of economic growth and performance have increasingly come to the fore." (s. 61)

Jag hade gärna haft lite diskussion om substantivismens insikter och tillkortakommanden här, men de skippar det och går rakt in på den "moderna" frågeställningen om den ekonomiska tillväxten. Som exempel på den nya tendensen pekar de på Ian Morris, R. Saller och Scheidels Cambridge Economic History of the Greco-Roman World (2007), liksom P Milletts kapitel "Productive to some purpose? The problem of ancient economic growth" (2001), några tidskriftsartiklar och flera kapitel i PF Bang, M Ikeguchi och HG Ziches antologi Ancient Economies, Modern Methodologies (2006). De menar dock att med undantag för historisk-sociologen Keith Hopkins har forskarna om antikens Rom lämnat problemet om det romerska imperiets ekonomis storlek till nationalekonomer: RW Goldsmith i Review of Income and Wealth (1984), Peter Temin med ett bokkapitel 2006, Angus Maddison i hans Contours of the World Economy (2007), och sedan Milanovic, Lindert och Williamsons klassiska artikel från 2011. Den kvantitativa forskningen om ojämlikhet i antikens Rom har varit ännu mer återhållsam: Milanovic i RoIW 2006, Robert Allen med ett kapitel 2009 baserad på Diocletianus "Price Edict" från år 301 e Kr, och så några antikhistoriker: AK Bowman i JRS (1985), RS Bagnall i JRS (1992) båda om senromerska Egypten, och om Rom mer allmänt S Friesen (2004) och W Scheidel (2006).

Målet med 2009-artikeln är tvåfalt: ett, att med en mångfald av metoder etablera "convergent range of estimates of the size of the economy (that is, the Gross Domestic Product) of the Roman Empire at the time of its putative demographic peak in the mid-second century C.E." Två, att undersöka hur dessa inkomster fördelades. Detta är en viktig fråga för romersk socialhistoria, säger de: "Were there just a few super-wealthy surrounded by a mass of relatively undifferentiated poor? Or were there middling groups and a more finely gradated continuum from wealth to indigence?" (s. 62)

Metodologiskt kopplar de ihop löner, priser, elit-förmögenheter och BNP per capita. Dessa variabler hänger ihop: värdet på den ena variabeln begränsar vilka värden de andra har. Om lönen är väldigt låg, så är det osannolikt att BNP/c är väldigt hög. (s. 62) De har också en rolig diskussion gentemot skeptiska antikhistoriker som tycker att de kvantitativa gissningarna involverar för mycket gissningar. (s. 63)

De menar att Romarriket genererade en årlig inkomst ekvivalent till 50 miljoner ton vete eller nära tjugo miljarder sestercer per år, att stat och lokal offentlig sektor bara tog hand om ungefär 5 procent av inkomsten, att de översta 1,5 procenten i inkomstfördelningen tog hem ungefär 20 procent av inkomsterna, att "economically ‘middling’ non-élite groups accounted for a modest share of the population (around 10 per cent) but perhaps another fifth of total income", och att den större delen av befolkningen knappt levde bättre än subsistens-nivån men ändå sammantaget hade inkomster över 50 procent av de totala inkomsterna. (s. 63)

Hur omfattande den romerska ekonomin var, kan skattas på tre olika sätt, säger de.

"One is from the expenditure or consumption side, by estimating how much would have been consumed and valuing these amounts in cash or real terms, preferably by expressing them in grain equivalent. Another way is from the income side, by estimating group-specific earnings, once again in cash or real terms. A third method, that to the best of our knowledge has never been employed before, is to predict historically plausible GDP totals from the relationships between significant indicators, such as the ratio of unskilled rural workers’ wages to mean per capita GDP and the ratio of per capita
subsistence to mean per capita GDP, both of which have recently been estimated for a number of historical economies." (s. 63)

Den tredje metoden innefattar att använda löne/BNP-ratios från moderna ekonomier, och lönen från romarriket, för att extrapolera Romarrikets BNP. Om man gör alla tre typerna av skattning, menar Scheidel och Friesen, minskar man godtyckligheten i skattningarna och gör osäkerheten tydlig. De sätter också en yttersta maximinivå för hur hög BNP/capita kan ha varit i en förindustriell ekonomi som den romerska, genom att använda Hollands BNP per capita år 1600, skattad (av Angus Maddison) till $1381 US-dollars i 1990 års penningvärde. Det är osannolikt att antikens Rom var rikare än så. (s. 64)

Beräkningar från utgiftssidan för antikens Rom började redan 1980 med Keith Hopkins beräkningar av den totala konsumtionen i Romarriket i vete-ekvivalenter. Han menade att ekonomin motsvarade en genomsnittlig levnadsstandard mindre än två gånger absolut subsistens-nivå (250 kg vete om året). Scheidel och Friesen är kritiska mot Hopkins approach: 250 kilo vete om året är inte tillräckligt, Hopkins antagna vetepris är för osäkert, man borde inte räkna in sådden i BNP som Hopkins gjorde, och fjärde problemet är Hopkins metod för ett steg från minimum-beräkningar till medel-beräkningar. Sedan 1984 har en rad nationalekonomer fortsatt på Hopkins projekt; den mest inflytelserika studien gjordes av Raymond Goldsmith som lade till utgifter för annat än mat/vete medan han behöll i princip samma befoilkningsestimat som Hopkins, 55 miljoner. Goldsmiths beräkningar användes också av Angus Maddisons i dennes mycket inflytelserika databas. Peter Temin räknade däremot med mycket lägre vetepriser, baserat på de låga priserna i kornboden Egypten. Dessa beräkningar handlade alla om år 14 e Kr, medan Scheidel och Friesen istället vill fokusera på perioden i mitten av 100-talet e Kr, före Antonine Plague. (s. 66) De menar att befolkningen i Romarriket då var runt 70 miljoner. Från befolkningsfrågan går de vidare med att diskutera det genomsnittliga vetepriset i imperiet, vilket är riktigt svårt. För att beräkna BNP per capita utgår de då också från Robert Allens konsumtionskorgs-approach.

För att beräkna BNP från inkomstsidan börjar de med att diskutera de två centrala komponenterna: (1) arbetsinkomster, och (2) icke-arbetsinkomster. Hopkins var redan inne på detta och menade att en genomsnittlig arbetare, inklusive kvinnor, barn och slavar, tjänade HS3,5 om dagen och arbetade 225 dagar om året. Till detta lade han 20 procent för att representera icke-arbets-inkomster: arrenden (rents), räntor, indirekta skatter. Antagandet om 20 procent baserade han på nationalräkenskaper för låginkomstländer på 1970-talet. (s. 70) Maddison använde Hopkins skattningar också här, med några justeringar: han skruvade ner sysselsättningsgraden, och skruvade upp eliternas icke-arbetsinkomster, men med samma inkomst per capita. Scheidel och Friesen menar att Hopkins/Maddisons inkomstbaserade estimat ger en alldeles för hög BNP per capita, och detta beror huvudsakligen på att Hopkins antagande om snittlönen är godtyckligt och för högt. De för in ett batteri av riktigt blandade referenser, på det pragmatiska sätt som väl är nödvändigt

"Representative base wages are unavailable outside Egypt and attested figures vary as much as the wheat prices discussed in the preceding subsection. A popular passage, Cicero’s Pro Roscio Comoedo 28, in an overtly rhetorical context, claims that an unskilled slave could hardly have brought in HS3 per day: apart from the possibility of rhetorical distortion, we cannot tell if this tally was supposed to refer to gross or net income derived from slave hire; if it was the latter, the high cost of living in
Rome (even for a slave) means that gross pay may well have been considerably higher. Dacian miners were paid HS28, 47, and 70 per month, the same as miners in Egypt: expressed in terms of 225–250 work days per year, this amounts to anywhere from HS1.3 to HS3.7 per work-day. This compares to daily wages of HS4 for Matthew’s parable of workers in a vineyard, a town scribe in Spain, a cistern supervisor in North Africa, and (plus bread) a worker in Pompeii. Daily wages for unspecified work reported in the Rabbinic tradition range from HS3.3 all the way to 32, with HS4 being somewhat com-
mon.34 The range of regions — with different price levels — and occupations involved makes it difficult to distill an average wage from these sources. Moreover, the only known actual wage series, from Roman Egypt, consistently indicates lower wages of HS1 or slightly more per day for unskilled rural workers." (s. 70)

Olikt Goldsmith och Maddison använde Temin egyptiska data för att beräkna en medellön. Han menade att medellönen i Egypten var 1 HS och och satte medellönen för imperiet till mellan denna egyptiska lön och en hög lön för Roms stad om 3-4 HS. Scheidel och Friesen är dock skeptiska till Temins medellön om 1,75 HS. De börjar istället om från början och konstaterar att majoriteten av befolkningen var självförsörjningsbönder, som inte nödvändigtvis hade samma inkomst som arbetarna. (s. 71)

Den tredje approachen baseras på Milanovic, Lindert och Williamson (2011). I deras sample med sex förindustriella ekonomier varierar relationen mellan inkomsten för en "landless peasant — that is, an unskilled rural labourer" mellan 50 och 76 procent av BNP per capita. (s. 72-73) Om man följer dem i att sätta arbetarnas inkomster till 30 procent över minimum-överlevnads-standard och använda vete-värden för att undvika pris-problemen, så får Scheidel och Friesen för Romarriket en medelinkomst för arbetarna om 436 kg om året och en BNP per capita på 574 till 872 kilo.

Från detta rör de sig till processen att jämka ihop estimaten med de olika metoderna. Utifrån detta får de det till att BNP per capita i 1990 års dollars var $620, $700 någonting. (s. 74)

Hur var det då med eliternas inkomster? De börjar med att diskutera statens andel, och menar att den bara var ungefär 5 procent av BNP, samma som Frankrike år 1700 och inom Holpkins spann om 5-7 procent. Totalt menar de att den offentliga sektorn var kanske 10 procent. De går vidare med att diskutera inkomsterna för specifika grupper inom eliten, som de superrika senatorerna. För grupper som riddare (equestrian) eller ordo decurionum är det svårt att veta ens hur många som fanns. (s. 77-79)

För att beräkna elitgruppernas inkomster varierar de en mängd antaganden för att nå rimliga estimat. Det är en riktigt teknisk artikel med många detaljer om hur beräkningarna gjorts, och de går också vidare med motsvarande diskussion för mellan-grupper. För att komma till ojämlikhetsestimaten så presenteras de i två Lorenzkurvor, besynnerligt nog i två olika diagram vilket gör det svårare att jämföra dem. Figur 2 nedan är den "optimistiska" tolkningen, med lägre ojämlikhet. De lägsta 20 procenten av befolkningen har här ungefär 10 procent av inkomsterna och den lägre halvan ungefär 25 procent; i den "pessimistiska" tolkningen har de lägsta 20 procenten ungefär 7,5 procent av inkomsterna och de lägsta 50 procenten ungefär 25 procent. Skillnaderna är alltså inte så stora: Gini-koefficienten är 0,42 i det "optimistiska" scenariot och 0,44 i det "pessimistiska". Detta är i mitten av Milanovic, Lindert och Williamsons spann om 0,24 till 0,64 i tretton historiska samhällen. (s. 86)

Det finns inga tidigare beräkningar av inkomst-ojämlikheten i Romarriket; däremot finns det en del för förmögenheter utifrån fastighets-register: "mostly from Roman Egypt, ranging from 0.43 for villagers in Karanis in the Fayyum in 308/9 C.E. and 0.44 for the alimentary register of Ligures Baebiani in 101 C.E. to 0.52 for the Fayyum village of Philadelphia in 216 C.E., 0.62 in Aphrodito c. 525/6 C.E., 0.64 for metropolitan landowners in Karanis in the Fayyum in 308/9 C.E., and 0.82 for a group of landowners in the Hermopolite nome in the mid-fourth century C.E." (s. 87)

I slutet av artikeln diskuterar de hur rimliga estimaten är. Mycket jämlikare än så kan Rom inte gärna ha varit, om inte Rom var mycket mer jämlikt än jämförbara historiska samhällen. (s. 88)

Den romerska medelklassen ("'middling' income groups") var liten, bara ungefär en tiondel av befolkningen, men med en ganska ansenlig del av nationalinkomsten, 16-27 procent. (s. 88-89) Detta säger något om konsumtionsmöjligheterna i antikens Rom. Frågan är också hur koncentrerade dessa "middling" grupper var till städerna i imperiet, och specifikt till metropolen Rom. De har också en rätt obegriplig polemik mot "overly schematic ‘binary’ visions of a Roman society divided into ‘rich’ and ‘poor’." (s. 90) De menar inte desto mindre att de arkeologiska bevisen för romerskt välstånd kommer från den rikaste tiondelen i Roms befolkning och att även utgrävningar och artefakter, eller papyri om ägandet av 1-2 slavar, från tänkta "small farms" egentligen kommer från "middling"-grupperna, och att den stora majoriteten är "inconspicuous" och nästan osynlig i de historiska materialen. (s. 91)*

Två år senare publicerade Geoffrey Kron en artikel om "The Distribution of Wealth at Athens in Comparative Perspective". Han började sin artikel med att konstatera att väldigt lite kvantitativ forskning på ämnet hade gjorts, och att mycket av forskningen hade baserats på spekulation.** För Rom har mer forskning gjorts, säger han och hänvisar till Scheidel och Friesen (2009). För Aten på 300-talet har J.K. Davies (Wealth and the Power of Wealth at Classical Athens, 1981) i alla fall gjort ett viktigt bidrag, utifrån tre antaganden: (1) det fanns ungefär 300 atenare med gods värda 3-4 talenter, (2) det fanns 1200 personer med gods värda mer än en talent, och (3) 9000 atenare möte kravet om 2000 dr som krävdes för att bli medborgare enligt Antipaters krav år 322, efter the Lamian war, när Antipater lanserade ett oligarkiskt styre i Aten. Kron är positiv till Davies beräkningar, men menar att befolkningen var 31 000 vuxna män snarare än 21 000.

Han diskuterar elitens förmögenheter utifrån olika 300-talskällor: Lysias On the Property of Aristophanes, Demosthenes, med flera författare. För de fattiga finns det färre belägg (s. 131); det här är en väldigt rolig käll-baserad diskussion om hur många fattiga det egentligen fanns i stan:

"I have taken into account Lysias' speech 34 (Against the Subversion of the  Ancestral Constitution) delivered in 403 ВС against the motion of Phormisius, which proposed disenfran chising Athenians without any land (which I interpret to include garden or house plots, and certainly not  just agricultural land). Dionysius of Halicarnassus informs us that this motion would have disenfranchised about 5,000 citizens. This figure is probably only a rough estimate, and the population in the late Fourth  century may have increased somewhat since 403. Nevertheless, Hansen is probably right to assume a rela tively stable population, and the proportion of landless Athenian citizens is also likely to have declined as  Athens recovered, so I will assume that we can take 5,000 as a tentative estimate of the number of adult  male citizens with no landed wealth in the mid-4th century as well." (s. 131)

Vad var gränsen från dessa små-ägare till de som inte hade några fastigheter alls, utan bara lösöre? Det är godtyckligt men Kron väljer en "konservativ" gräns om 100 dr. Belägg om huspriser säger att få hus kostade mindre än 100 dr och att de flesta billiga hus kostade 200-300 dr. Krons resulterande estimat för total förmögenhet i Aten på 300-talet är 75 967 000 drachmer, vilket blir 12 661 talenter. Delat på 31 000 vuxna manliga medborgare blir detta en medel-förmögenhet per vuxen man om 2 451 drachmer. (s. 132) Av någon anledning menar Kron att det stödjer hans estimat att de visar att medel-förmögenheten i 300-talets Aten var samma som i Florens år 1427 (utifrån Herlihys studier av catasto-skatten där): är det inte snarare märkligt att Aten över 1000 år före cataston skulle ha nått samma medel-förmögenhet som renässansens Florens? I vilket fall, så konstaterar Kron att hans huvudfokus är fördelningen, inte medel-förmögenheten. Lorenzkurvan för förmögenheterna visas i diagrammet nedan, där Aten på 300-talet jämförs med Florens 1427, England 1911 och USA 1953-54. Gini-koefficienten för Attica/Aten ca 321 f Kr är 0,708, att jämföra med 0,788 i Florens år 1427. Topprocentens andel av förmögenheterna är enligt Kron 30,9 procent, och toppdecilens andel 60,2 procent.

 

 

Referenser

Geoffrey Kron (2011) "The Distribution of Wealth at Athens in Comparative Perspective", Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik, Bd. 179 (2011), pp. 129-138

Walter Scheidel och  Steven J. Friesen (2009) "The Size of the Economy and the Distribution
of Income in the Roman Empire", Journal of Roman Studies 2009, s. 61-91.

Noter

* I slutsats-sektionen har de också en intressant kommentar om nya studier som hann komma ut för sent för att kunna diskuteras i artikeln: "Two relevant studies came to our attention too late to be discussed here. P. F. Bang, The Roman Bazaar (2008), 86–91 estimates the GDP of the Roman Empire, at 60 million people, as 30m tons of wheat equivalent or HS13.7bn, for a per capita mean of 500 kg or HS229, somewhat lower than our own estimates of c. 680 kg or c. HS260. Conversely,
E. Lo Cascio and P. Malanima, ‘GDP in pre-modern agrarian economies (1–1820 AD): a revision of the estimates’, Rivista di Storia Economica (forthcoming), put Roman per capita GDP at $1,000 in 1990 Geary-Khamis dollars, about one and a half times as much as in our own calculation."

** Här hänvisar han till arbeten av L. Foxhall (1992) och R Osborne (2007).