Antik förmögenhetsojämlikhet

För en icke-antikvetare som jag börjar antik-forskarna Walter Scheidel och Steven J Friesens artikel från 2009 på ett mycket lovande sätt:

"As Roman economic historians have moved beyond concepts such as formalism and substantivism that exercised previous generations of scholars, questions of economic growth and performance have increasingly come to the fore." (s. 61)

Jag hade gärna haft lite diskussion om substantivismens insikter och tillkortakommanden här, men de skippar det och går rakt in på den "moderna" frågeställningen om den ekonomiska tillväxten. Som exempel på den nya tendensen pekar de på Ian Morris, R. Saller och Scheidels Cambridge Economic History of the Greco-Roman World (2007), liksom P Milletts kapitel "Productive to some purpose? The problem of ancient economic growth" (2001), några tidskriftsartiklar och flera kapitel i PF Bang, M Ikeguchi och HG Ziches antologi Ancient Economies, Modern Methodologies (2006). De menar dock att med undantag för historisk-sociologen Keith Hopkins har forskarna om antikens Rom lämnat problemet om det romerska imperiets ekonomis storlek till nationalekonomer: RW Goldsmith i Review of Income and Wealth (1984), Peter Temin med ett bokkapitel 2006, Angus Maddison i hans Contours of the World Economy (2007), och sedan Milanovic, Lindert och Williamsons klassiska artikel från 2011. Den kvantitativa forskningen om ojämlikhet i antikens Rom har varit ännu mer återhållsam: Milanovic i RoIW 2006, Robert Allen med ett kapitel 2009 baserad på Diocletianus "Price Edict" från år 301 e Kr, och så några antikhistoriker: AK Bowman i JRS (1985), RS Bagnall i JRS (1992) båda om senromerska Egypten, och om Rom mer allmänt S Friesen (2004) och W Scheidel (2006).

Målet med 2009-artikeln är tvåfalt: ett, att med en mångfald av metoder etablera "convergent range of estimates of the size of the economy (that is, the Gross Domestic Product) of the Roman Empire at the time of its putative demographic peak in the mid-second century C.E." Två, att undersöka hur dessa inkomster fördelades. Detta är en viktig fråga för romersk socialhistoria, säger de: "Were there just a few super-wealthy surrounded by a mass of relatively undifferentiated poor? Or were there middling groups and a more finely gradated continuum from wealth to indigence?" (s. 62)

Metodologiskt kopplar de ihop löner, priser, elit-förmögenheter och BNP per capita. Dessa variabler hänger ihop: värdet på den ena variabeln begränsar vilka värden de andra har. Om lönen är väldigt låg, så är det osannolikt att BNP/c är väldigt hög. (s. 62) De har också en rolig diskussion gentemot skeptiska antikhistoriker som tycker att de kvantitativa gissningarna involverar för mycket gissningar. (s. 63)

De menar att Romarriket genererade en årlig inkomst ekvivalent till 50 miljoner ton vete eller nära tjugo miljarder sestercer per år, att stat och lokal offentlig sektor bara tog hand om ungefär 5 procent av inkomsten, att de översta 1,5 procenten i inkomstfördelningen tog hem ungefär 20 procent av inkomsterna, att "economically ‘middling’ non-élite groups accounted for a modest share of the population (around 10 per cent) but perhaps another fifth of total income", och att den större delen av befolkningen knappt levde bättre än subsistens-nivån men ändå sammantaget hade inkomster över 50 procent av de totala inkomsterna. (s. 63)

Hur omfattande den romerska ekonomin var, kan skattas på tre olika sätt, säger de.

"One is from the expenditure or consumption side, by estimating how much would have been consumed and valuing these amounts in cash or real terms, preferably by expressing them in grain equivalent. Another way is from the income side, by estimating group-specific earnings, once again in cash or real terms. A third method, that to the best of our knowledge has never been employed before, is to predict historically plausible GDP totals from the relationships between significant indicators, such as the ratio of unskilled rural workers’ wages to mean per capita GDP and the ratio of per capita
subsistence to mean per capita GDP, both of which have recently been estimated for a number of historical economies." (s. 63)

Den tredje metoden innefattar att använda löne/BNP-ratios från moderna ekonomier, och lönen från romarriket, för att extrapolera Romarrikets BNP. Om man gör alla tre typerna av skattning, menar Scheidel och Friesen, minskar man godtyckligheten i skattningarna och gör osäkerheten tydlig. De sätter också en yttersta maximinivå för hur hög BNP/capita kan ha varit i en förindustriell ekonomi som den romerska, genom att använda Hollands BNP per capita år 1600, skattad (av Angus Maddison) till $1381 US-dollars i 1990 års penningvärde. Det är osannolikt att antikens Rom var rikare än så. (s. 64)

Beräkningar från utgiftssidan för antikens Rom började redan 1980 med Keith Hopkins beräkningar av den totala konsumtionen i Romarriket i vete-ekvivalenter. Han menade att ekonomin motsvarade en genomsnittlig levnadsstandard mindre än två gånger absolut subsistens-nivå (250 kg vete om året). Scheidel och Friesen är kritiska mot Hopkins approach: 250 kilo vete om året är inte tillräckligt, Hopkins antagna vetepris är för osäkert, man borde inte räkna in sådden i BNP som Hopkins gjorde, och fjärde problemet är Hopkins metod för ett steg från minimum-beräkningar till medel-beräkningar. Sedan 1984 har en rad nationalekonomer fortsatt på Hopkins projekt; den mest inflytelserika studien gjordes av Raymond Goldsmith som lade till utgifter för annat än mat/vete medan han behöll i princip samma befoilkningsestimat som Hopkins, 55 miljoner. Goldsmiths beräkningar användes också av Angus Maddisons i dennes mycket inflytelserika databas. Peter Temin räknade däremot med mycket lägre vetepriser, baserat på de låga priserna i kornboden Egypten. Dessa beräkningar handlade alla om år 14 e Kr, medan Scheidel och Friesen istället vill fokusera på perioden i mitten av 100-talet e Kr, före Antonine Plague. (s. 66) De menar att befolkningen i Romarriket då var runt 70 miljoner. Från befolkningsfrågan går de vidare med att diskutera det genomsnittliga vetepriset i imperiet, vilket är riktigt svårt. För att beräkna BNP per capita utgår de då också från Robert Allens konsumtionskorgs-approach.

För att beräkna BNP från inkomstsidan börjar de med att diskutera de två centrala komponenterna: (1) arbetsinkomster, och (2) icke-arbetsinkomster. Hopkins var redan inne på detta och menade att en genomsnittlig arbetare, inklusive kvinnor, barn och slavar, tjänade HS3,5 om dagen och arbetade 225 dagar om året. Till detta lade han 20 procent för att representera icke-arbets-inkomster: arrenden (rents), räntor, indirekta skatter. Antagandet om 20 procent baserade han på nationalräkenskaper för låginkomstländer på 1970-talet. (s. 70) Maddison använde Hopkins skattningar också här, med några justeringar: han skruvade ner sysselsättningsgraden, och skruvade upp eliternas icke-arbetsinkomster, men med samma inkomst per capita. Scheidel och Friesen menar att Hopkins/Maddisons inkomstbaserade estimat ger en alldeles för hög BNP per capita, och detta beror huvudsakligen på att Hopkins antagande om snittlönen är godtyckligt och för högt. De för in ett batteri av riktigt blandade referenser, på det pragmatiska sätt som väl är nödvändigt

"Representative base wages are unavailable outside Egypt and attested figures vary as much as the wheat prices discussed in the preceding subsection. A popular passage, Cicero’s Pro Roscio Comoedo 28, in an overtly rhetorical context, claims that an unskilled slave could hardly have brought in HS3 per day: apart from the possibility of rhetorical distortion, we cannot tell if this tally was supposed to refer to gross or net income derived from slave hire; if it was the latter, the high cost of living in
Rome (even for a slave) means that gross pay may well have been considerably higher. Dacian miners were paid HS28, 47, and 70 per month, the same as miners in Egypt: expressed in terms of 225–250 work days per year, this amounts to anywhere from HS1.3 to HS3.7 per work-day. This compares to daily wages of HS4 for Matthew’s parable of workers in a vineyard, a town scribe in Spain, a cistern supervisor in North Africa, and (plus bread) a worker in Pompeii. Daily wages for unspecified work reported in the Rabbinic tradition range from HS3.3 all the way to 32, with HS4 being somewhat com-
mon.34 The range of regions — with different price levels — and occupations involved makes it difficult to distill an average wage from these sources. Moreover, the only known actual wage series, from Roman Egypt, consistently indicates lower wages of HS1 or slightly more per day for unskilled rural workers." (s. 70)

Olikt Goldsmith och Maddison använde Temin egyptiska data för att beräkna en medellön. Han menade att medellönen i Egypten var 1 HS och och satte medellönen för imperiet till mellan denna egyptiska lön och en hög lön för Roms stad om 3-4 HS. Scheidel och Friesen är dock skeptiska till Temins medellön om 1,75 HS. De börjar istället om från början och konstaterar att majoriteten av befolkningen var självförsörjningsbönder, som inte nödvändigtvis hade samma inkomst som arbetarna. (s. 71)

Den tredje approachen baseras på Milanovic, Lindert och Williamson (2011). I deras sample med sex förindustriella ekonomier varierar relationen mellan inkomsten för en "landless peasant — that is, an unskilled rural labourer" mellan 50 och 76 procent av BNP per capita. (s. 72-73) Om man följer dem i att sätta arbetarnas inkomster till 30 procent över minimum-överlevnads-standard och använda vete-värden för att undvika pris-problemen, så får Scheidel och Friesen för Romarriket en medelinkomst för arbetarna om 436 kg om året och en BNP per capita på 574 till 872 kilo.

Från detta rör de sig till processen att jämka ihop estimaten med de olika metoderna. Utifrån detta får de det till att BNP per capita i 1990 års dollars var $620, $700 någonting. (s. 74)

Hur var det då med eliternas inkomster? De börjar med att diskutera statens andel, och menar att den bara var ungefär 5 procent av BNP, samma som Frankrike år 1700 och inom Holpkins spann om 5-7 procent. Totalt menar de att den offentliga sektorn var kanske 10 procent. De går vidare med att diskutera inkomsterna för specifika grupper inom eliten, som de superrika senatorerna. För grupper som riddare (equestrian) eller ordo decurionum är det svårt att veta ens hur många som fanns. (s. 77-79)

För att beräkna elitgruppernas inkomster varierar de en mängd antaganden för att nå rimliga estimat. Det är en riktigt teknisk artikel med många detaljer om hur beräkningarna gjorts, och de går också vidare med motsvarande diskussion för mellan-grupper. För att komma till ojämlikhetsestimaten så presenteras de i två Lorenzkurvor, besynnerligt nog i två olika diagram vilket gör det svårare att jämföra dem. Figur 2 nedan är den "optimistiska" tolkningen, med lägre ojämlikhet. De lägsta 20 procenten av befolkningen har här ungefär 10 procent av inkomsterna och den lägre halvan ungefär 25 procent; i den "pessimistiska" tolkningen har de lägsta 20 procenten ungefär 7,5 procent av inkomsterna och de lägsta 50 procenten ungefär 25 procent. Skillnaderna är alltså inte så stora: Gini-koefficienten är 0,42 i det "optimistiska" scenariot och 0,44 i det "pessimistiska". Detta är i mitten av Milanovic, Lindert och Williamsons spann om 0,24 till 0,64 i tretton historiska samhällen. (s. 86)

Det finns inga tidigare beräkningar av inkomst-ojämlikheten i Romarriket; däremot finns det en del för förmögenheter utifrån fastighets-register: "mostly from Roman Egypt, ranging from 0.43 for villagers in Karanis in the Fayyum in 308/9 C.E. and 0.44 for the alimentary register of Ligures Baebiani in 101 C.E. to 0.52 for the Fayyum village of Philadelphia in 216 C.E., 0.62 in Aphrodito c. 525/6 C.E., 0.64 for metropolitan landowners in Karanis in the Fayyum in 308/9 C.E., and 0.82 for a group of landowners in the Hermopolite nome in the mid-fourth century C.E." (s. 87)

I slutet av artikeln diskuterar de hur rimliga estimaten är. Mycket jämlikare än så kan Rom inte gärna ha varit, om inte Rom var mycket mer jämlikt än jämförbara historiska samhällen. (s. 88)

Den romerska medelklassen ("'middling' income groups") var liten, bara ungefär en tiondel av befolkningen, men med en ganska ansenlig del av nationalinkomsten, 16-27 procent. (s. 88-89) Detta säger något om konsumtionsmöjligheterna i antikens Rom. Frågan är också hur koncentrerade dessa "middling" grupper var till städerna i imperiet, och specifikt till metropolen Rom. De har också en rätt obegriplig polemik mot "overly schematic ‘binary’ visions of a Roman society divided into ‘rich’ and ‘poor’." (s. 90) De menar inte desto mindre att de arkeologiska bevisen för romerskt välstånd kommer från den rikaste tiondelen i Roms befolkning och att även utgrävningar och artefakter, eller papyri om ägandet av 1-2 slavar, från tänkta "small farms" egentligen kommer från "middling"-grupperna, och att den stora majoriteten är "inconspicuous" och nästan osynlig i de historiska materialen. (s. 91)*

Två år senare publicerade Geoffrey Kron en artikel om "The Distribution of Wealth at Athens in Comparative Perspective". Han började sin artikel med att konstatera att väldigt lite kvantitativ forskning på ämnet hade gjorts, och att mycket av forskningen hade baserats på spekulation.** För Rom har mer forskning gjorts, säger han och hänvisar till Scheidel och Friesen (2009). För Aten på 300-talet har J.K. Davies (Wealth and the Power of Wealth at Classical Athens, 1981) i alla fall gjort ett viktigt bidrag, utifrån tre antaganden: (1) det fanns ungefär 300 atenare med gods värda 3-4 talenter, (2) det fanns 1200 personer med gods värda mer än en talent, och (3) 9000 atenare möte kravet om 2000 dr som krävdes för att bli medborgare enligt Antipaters krav år 322, efter the Lamian war, när Antipater lanserade ett oligarkiskt styre i Aten. Kron är positiv till Davies beräkningar, men menar att befolkningen var 31 000 vuxna män snarare än 21 000.

Han diskuterar elitens förmögenheter utifrån olika 300-talskällor: Lysias On the Property of Aristophanes, Demosthenes, med flera författare. För de fattiga finns det färre belägg (s. 131); det här är en väldigt rolig käll-baserad diskussion om hur många fattiga det egentligen fanns i stan:

"I have taken into account Lysias' speech 34 (Against the Subversion of the  Ancestral Constitution) delivered in 403 ВС against the motion of Phormisius, which proposed disenfran chising Athenians without any land (which I interpret to include garden or house plots, and certainly not  just agricultural land). Dionysius of Halicarnassus informs us that this motion would have disenfranchised about 5,000 citizens. This figure is probably only a rough estimate, and the population in the late Fourth  century may have increased somewhat since 403. Nevertheless, Hansen is probably right to assume a rela tively stable population, and the proportion of landless Athenian citizens is also likely to have declined as  Athens recovered, so I will assume that we can take 5,000 as a tentative estimate of the number of adult  male citizens with no landed wealth in the mid-4th century as well." (s. 131)

Vad var gränsen från dessa små-ägare till de som inte hade några fastigheter alls, utan bara lösöre? Det är godtyckligt men Kron väljer en "konservativ" gräns om 100 dr. Belägg om huspriser säger att få hus kostade mindre än 100 dr och att de flesta billiga hus kostade 200-300 dr. Krons resulterande estimat för total förmögenhet i Aten på 300-talet är 75 967 000 drachmer, vilket blir 12 661 talenter. Delat på 31 000 vuxna manliga medborgare blir detta en medel-förmögenhet per vuxen man om 2 451 drachmer. (s. 132) Av någon anledning menar Kron att det stödjer hans estimat att de visar att medel-förmögenheten i 300-talets Aten var samma som i Florens år 1427 (utifrån Herlihys studier av catasto-skatten där): är det inte snarare märkligt att Aten över 1000 år före cataston skulle ha nått samma medel-förmögenhet som renässansens Florens? I vilket fall, så konstaterar Kron att hans huvudfokus är fördelningen, inte medel-förmögenheten. Lorenzkurvan för förmögenheterna visas i diagrammet nedan, där Aten på 300-talet jämförs med Florens 1427, England 1911 och USA 1953-54. Gini-koefficienten för Attica/Aten ca 321 f Kr är 0,708, att jämföra med 0,788 i Florens år 1427. Topprocentens andel av förmögenheterna är enligt Kron 30,9 procent, och toppdecilens andel 60,2 procent.

 

 

Referenser

Geoffrey Kron (2011) "The Distribution of Wealth at Athens in Comparative Perspective", Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik, Bd. 179 (2011), pp. 129-138

Walter Scheidel och  Steven J. Friesen (2009) "The Size of the Economy and the Distribution
of Income in the Roman Empire", Journal of Roman Studies 2009, s. 61-91.

Noter

* I slutsats-sektionen har de också en intressant kommentar om nya studier som hann komma ut för sent för att kunna diskuteras i artikeln: "Two relevant studies came to our attention too late to be discussed here. P. F. Bang, The Roman Bazaar (2008), 86–91 estimates the GDP of the Roman Empire, at 60 million people, as 30m tons of wheat equivalent or HS13.7bn, for a per capita mean of 500 kg or HS229, somewhat lower than our own estimates of c. 680 kg or c. HS260. Conversely,
E. Lo Cascio and P. Malanima, ‘GDP in pre-modern agrarian economies (1–1820 AD): a revision of the estimates’, Rivista di Storia Economica (forthcoming), put Roman per capita GDP at $1,000 in 1990 Geary-Khamis dollars, about one and a half times as much as in our own calculation."

** Här hänvisar han till arbeten av L. Foxhall (1992) och R Osborne (2007).

Förhistorisk och antik förmögenhetsojämlikhet

Ett stort forskningslag lett, om jag förstår det rätt, av Timothy Kohler vid arkeologiska institutionen vid Washington State University och Samuel Bowles vid Santa Fe Institute, publierade 2017 en kort artikel i Nature är de beskrev förhistorisk ojämlikhet. De börjar sin artikel konventionellt: att förstå förmögenhetsspridningen säger något om hur samhället fungerar och om förutästtningar för social rörlighet. Men det har varit svårt att studera ekonomisk ojämlikhet i samhällen för vilka vi inte har skriftliga källor, "which adds to the challenge of placing current wealth disparities into a long-term perspective." De är kritiska mot arkeologiska proxies för förmögenheter som varor som folk fått med sig i graven (burial goods) eller exotiska eller dyra tillverkningsvaror i utgrävda hushåll eftersom den första inte säger något om hushåll, och den andra " is confounded by abandonment mode and other factors." Kohler et al föreslår istället att man ska använda Gini-koefficienter för hus-storlekar som mått och lägger fram sådana för en rad samhällen i Eurasien och Amerika.

"We argue that the generally higher wealth disparities identified in post-Neolithic Eurasia were initially due to the greater availability of large mammals that could be domesticated, because they allowed more profitable agricultural extensification, and also eventually led to the development of a mounted warrior elite able to expand polities (political units that cohere via identity, ability to mobilize resources, or governance) to sizes that were not possible in North America and Mesoamerica before the arrival of Europeans,. We anticipate that this analysis will stimulate other work to enlarge this sample to include societies in South America, Africa, South Asia and Oceania that were undersampled or not included in this study." (s. 619)

De har data från 63 utgrävningsplatser eller grupper av utgrävningar, för den Gamla världen från ca 11 000 år sedan till 2 000 år sedan, och för Amerika från 3 000 till 300 år sedan. 

De menar utifrån etnografiska belägg samt nåt slags logiskt resonemang att ojämlikheten var låg bland jägar-samlare, som inte ackumulerade och inte hade mekanismer för överföring av förmögenhet mellan generationer. Bland jägare-samlare var embodied wealth (kroppsstyrka och -vikt, reproduktiv framgång osv) och relational wealth ("number of exchange or sharing partners, number of allies in conflict and size of kin networks") viktigare än material wealth, säger de.

Som förväntat är Gini-koefficienterna för jägar-samlar-samhällen som Kohler et al producerat, överlag lägre (median 0.17) än Gini-koefficienterna för jordbrukarsamhällen (0.35); jfr Figur 2 som jag klistrat in ovan. 

Figur 2 visar också (i den högra panelen) att ojämlikheten ökar med mer komplexa politiska formationer; som referenser för denna mekanism anger de Flannery och Marcus The Creation of Inequality (2012), ett working paper av Fochesato och Bowles, och Lenskis Power and Privilege: A Theory of Social Stratification från 1966. För Mesopotamien under den gammelbabylonska perioden var Gini-koefficienten för hus (n=106) hela 0.40. I Totihuácan under Xolalpan-fasen (400-500 e Kr) var däremot hus-Ginin bara 0.12! "Archaeologists increasingly consider this site to represent the capital of a ‘collective’ polity" (s. 620)

 

Varför divergerade Gini-koefficienterna i Gamla och Nya världen för 2500 år sedan? Förklaringen är intensifierat jordbruk i den Gamla världen, med användning av dragdjur som också producerade gödsel (vilket ökade avkstningen i skördarna) sekundärvaror som mjölk och textilier

"Although increasing agricultural production in areas such as southern Mesopotamia and Egypt required irrigation, in many other areas, such as northern Mesopotamia and Europe, plow animals acted as a multiplier for human labour and enabled the preparation of a much larger area for sowing than a farming family could have cultivated by hand. Because the use of manure is likely to be highest in plots immediately surrounding settlement areas, the importance of agricultural extensification for urbanization in these areas is demonstrated by a significant negative relationship between the degree to which cereals were manured (inferred from grain δ15N values) and site size beginning in the Late Chalcolithic period (around 4000 calibrated (cal.) bc). In addition to their contribution to farming extensification, large domesticated mammals also produced valuable manure and a number of  ‘secondary products’, such as milk and fibre.
Agricultural extensification in turn had consequences. First, it is likely that only richer households could maintain draft animals. Those households could profit from higher production and from renting labour of their animals to others, strengthening the correlation between wealth and income. Extensification probably increased agricultural surpluses averaged across all households in a society, raising the maximum attainable inequality or the inequality possibility frontier. Finally, extensification is land-hungry, eventually resulting, in the Old World, in a class of landless peasants that was larger than in the pre-Columbian Americas. These processes increased inequality by operating on both ends of the wealth distribution, increasing the holdings of the rich while
decreasing those of the poor." (s. 620-621)

Kina verkar vara ett undantag: ojämlikheten ökar där, liksom i resten av Eurastien, fastän de inte började använda dragdjur förrän runt 2000 f Kr. Det tyder på att "food on the hoof" också var viktigt för att öka förmögenhetsojämlikheten: även innan de började använda dragdjur hade de tama grisar.

Kort efter 3000 år efter introduktionen av odling utvecklade många eurasiatiska samhällen brons-metallurgin och hästburen krigsföring.

"The emergence of a new mounted warrior elite contributed directly to higher Gini coefficients given their large rich houses and indirectly through territorial conquests that greatly increased polity scale. Horses and pack animals (including camels in some areas) were potent offensive weapons allowing successful polities to expand further than was possible in the New World. All 30 of the largest states and empires between 3000 and 600 BC were in the Old World." (s. 620)

Växande förmögenhetsojämlikhet var associerat med större boplatser (settlements) och regional befolkningstäthet (belägg presenteras i Supplement 5), och antagligen också med större ekonomisk specialisering och långdistans-handel.

I slutsatssektionen menar Kohler et al att det behövs mer forskning om hur pålitlig hus-Ginin är som mått på ojämlikhet. Men antagligen är det ändå så att förmögenhetsojämlikheten är högre idag än vad den var i förhistoriska samhällen.

 

Pertev Basri och Dan Lawrence, arkeologer vid universitetet i Durham, fortsatte, kan man nog säga, på den forskningsagendan i en artikel i Cambridge Archaeological Journal 2020. I introduktionssektionen refererar de till ett uppsving av ojämlikhetsforskning på sistone (Hardoon 2015; Piketty och Zucman 2014) men också, mer oväntat för mig, att "Investigating how different forms of inequality arose and were sustained through time has been identified as a central question for the discipline of archaeology (Kintigh et al. 2014)." Basri och Lawrence använder Kohler et als (2017) metod om Gini-koeffiienter för hus-storlekar för att undersöka ojämlikhet i Mellanöstern från neolitisk period till järnåldern. "During this period we see the emergence of the earliest cities, states and empires, and our dataset therefore allows us to make statements regarding the relationship between social and political complexity and inequality." Mönstren blir mindre tydliga när man kollar på en enda region över tid, istället för den extremt breda kollen som Kohler et al gjorde. Så här introducerar Basri och Lawrence litteraturen ur ett metodologiskt perspektiv:

"Tax, inheritance and land-holding records can be used to estimate inequality at particular points in time as far back as the Middle Bronze Age in southern Mesopotamia (Scheidel 2018, 48), but cannot provide the sorts of long runs of comparable empirical information needed to examine inequality systematically through time. Material culture proxies of wealth, such as burial goods, monuments and prestige material assets (e.g. high-status pottery, jewellery, personal items) are only available within societies expressing a certain level of social complexity, and thus exclude many different groups and communities from any study. Furthermore, as items such as grave goods most likely possessed non-utilitarian functions and derived their values from the specific concerns of cultural groups and even individuals, it would be difficult to compare them under the umbrella of a cross-cultural study (Papadopoulos & Urton 2012).
Although it is difficult to prove empirically, one might also suspect that the analysis of burial goods in particular would privilege elite burials over commoners simply as a result of differences in preservation. At a larger scale, Leppard (2019) has used a combination of agricultural suitability indices and Piketty’s theoretical work on modern societies to assess inter-regional inequality between social groups in the Mediterranean.
In contrast to the approaches taken above, Kohler et al.’s method is based on a simple assumption; that the relative size of a domestic dwelling can be used as a proxy for wealth (Kohler et al. 2017; Kohler & Smith 2018). This assumption not only provides an easily comparable unit of measurement, thus allowing cross-cultural analysis, but it is also in theory much more suited for archaeological sites and communities." (s. 690)

Kohler et al går all in på relativ husstorlek som mått på ojämlikhet, både i sin artikel i Nature och i sin edited volume Ten Thousand Years of Inequality från 2018, och Basri och Lawrence diskuterar på ett intressant sätt möjliga problem med denna metod. Hur plats, material och arbete ordnades i en neolitisk by kan varit väldigt annorlunda än i en stad (urban centre) under järnåldern. Men det finns ett par studier som visar att hus-storlek är korrelerat med andra tecken på hög ställning:

"Significant ethnographic and archaeological evidence from the Middle East suggests a strong relationship between the socio-economic status of individuals and the size of their domestic buildings (Daviau 1993, 34–7; Schloen 2001, 7–23; Yassur-Landau et al. 2011, 19–25). A recent study has also found a strong correlation in Gini values based on house size and other data types, such as storage space and burial goods (Fochesato et al. 2019)." (s. 691)

Ännu ett problem med metoden är dock att metoden inte tar hänsyn till att huset kommer vara olika värt beroende på var i bosättningen det ligger. Veenhofs (1996) studie av antika köpekontrakt i Mellanöstern har visat prisskillnader på huset beoende på läge i staden. Ett annat, antagligen mindre problem är att nomader inte går att studeras med denna metod. Det i mitt tycke största problemet med metoden är ett annat: att det i princip bara studerar skillnaden mellan household heads och inte beaktar skillnaden i sammansättningen av hushåll mellan olika hushåll: hur många bor i varje hushåll, vad är fördelningen barn/äldre/tjänare/slavar, etc, osv.?

"Kohler et al.’s methodology does not capture the existence of those without homes of their own, including those in extreme poverty and slaves. The prevalence of slavery, including debt peonage, in the Bronze and Iron Ages in the Near East is well documented within the textual records of the period (Van de Mieroop 2007, 106–8). Even if we ignore such social realities, we cannot ignore the fact that if there is a relationship between household size and relative wealth, the size of the domestic building can only be said to represent the wealth of its owner(s) or rent-paying tenants and not slaves who had minimal access to economic capital and were in fact classified as property (Van de Mieroop 2007, 107). This means that Gini coefficients based on house sizes systematically exclude the lowest classes of people and therefore would generally underestimate inequality at any given point. This would be of limited concern for cross-cultural comparison if the proportions of the groups not captured by the method (slaves, nomads, very low status individuals) remained the same across time and space, but this is very unlikely to be the case." (s. 691)

Basri och Lawrence kommer ändå använda denna metod, men påpekar att tolkningarna bör göras med en nypa salt, med tanke på metod-problemen.

Deras data kommer från publicerade fakta om utgrävningar "with a representative number of completely exposed contemporary domestic buildings" (s. 691). De har satt en godtycklig gräns om minst 10 utgrävna hus för att göra en beräkning, en datapunkt. För små platser där hela bosättningen grävts ut har man däremot bara satt gränsen till fem hus. Totalt utgörs datasetet av 54 Gini-beräkningar från 36 platser; vissa platser, som Çatalhöyük och Marki Alonia, observeras flera gånger.

Det finns olika biases i datat orsakat av var arkeologer har jobbat någonstans. Den bibliska arkeologin innebär en god representation för järnåldern i Levanten, medan södra Turkiet framför allt representeras av neolitiska utgrävningar. Basri och Lawrence har fått inkludera platser från en ganska stor region, inklusive hela the Fertile Crescent, för att få tillräckligt många platser, men menar att regionen var "broadly coherent" från den yngre stenåldern och framåt. (s. 694) För en del utgrävningar finns varje hus storlek publicerat, men för andra har Basri och Lawrence skapat värdena genom att analysera "published architectural site plans". Gini-värdena räknades ut med ineq-paketet i R. Ett intressant metodproblem är att de inte kunnat inkludera eventuella övervåningar. Courtyards är också ett problem: hur starkt associerade var de med ett särskilt hus? (s. 695) Ett tredje mätproblem är palats, som i Mellanöstern inte bara var bostäder för den härskande klassen utan också offentliga regeringsbyggnader och som sådana också kunde inkludera verkstäder och lager. För bosättningar med palats gör Basri och Lawrence därför två olika beräkningar, med olika sätt att behandla palats. De gör också en beräkning helt utan palats, vilket de har som standardberäkning men som alltså ska ses som en minimum-skattning av förmögenhetsojämlikheten. Figur 2 nedan visar ojämlikheten över tid med palatsen inräknade.

Bosättningar på upp till 5 hektar klassificeras som små, 5-20 hektar "Medium" och 20 hektar eller mer som stora. Detta baseras på forskning som visar att boplatser större än 20 hektar var ovanliga före bronsåldern. (I diagrammet visas Loess-utjämnade värden för trenderna med en span om 0,75; Kohler et al använde 0,5.) Både med och utan palats ser man en ökad ojämlikhet i hus-storlek över tid, och värdena i Figur 2 (alltså med palats) är liknande de för "Gamla världen" i Kohler et al. Det finns fler platser med väldigt låga Gini-värden i Basri och Lawrence dataset än i Kohlers, Variationen är lägre under (den yngre) stenåldern än senare. Beräkningarna med palats är ungefär 10 punkter högre än de utan palats.

Arkeologer har länge tänkt att större städer var associerat med större ojämlikhet; denna generalisering har nyanserats i nyare forskning men empirisk forskning från Mellanöstern (Lawrence et al 2016) och globalt (Morris 2013) visar att korrelationen kvarstår. Detta ser vi också i Figur 6:

Milanovic, Lindert och Williamson (2010) har utvecklat begreppet inequality possibility frontier, och visar att det samhälleliga överskottet är positivt korrelerat med den största möjliga ojämlikheten. För att bedöma ifall ett samhälle är påtagligt ojämlikt eller inte är det därför intressant att jämföra den faktiska ojämlikheten med den maximalt möjliga ojämlikheten, givet hurpass rikt eller fattigt samhället är. Det finns inga data på inkomster i förhistoriska Mellanöstern (men Leppard 2019 har försökt), så därför jämför Basri och Lawrence i Figur 7 genomsnittlig hus-storlek med ojämlikhet i hus-storlek. Metoden har förstås stora problem eftersom den genomsnittliga hus-storleken inte bara påverkas av välståndet utan också av klimat, byggnadsteknik, kultur m m.

Figur 7 visar en svag korrelation under stenåldern, men starkare under brons- och järnåldern. Basri och Lawrence menar att den politiska ekonomin förändrades över tid: överskotten av ökad jordbruksproduktivitet efter den yngre stenåldern togs i allt högre grad av de boende på större boplatserna. "The mechanisms by which this capture occurred could have included taxation and redistribution or more market-based systems, and seem to have benefited specialized non-agrarian workers as well as elites." (s. 699)

I slutsatserna menar de att några Gini-koefficienter för stenåldern ändå är oväntat höga: Tepe Gawra och den senare fasens Çayönü hade Ginis jämförbara med några platser år 1820 i Milanovic (2009) dataset. Ojämlikheten ökar över stenåldern, vilket stöttar tolkningar som Wright (2014) och Kujit et al (2011) gjort baserat på food-processing tools respetive gravar. Under bronsåldern ökar ojämlikheten, när de första städerna dyker upp i B och L:s dataset. Under järnåldern ökar ojämlikheten i städerna, medan rurala boplatser blir mer jämlika. Här introducerar de en väldigt intressant diskussion om skalor för mätandet av ojämlikhet

"The households at the small rural site of Tell es-Sa’idiyeh in Israel-Palestine are almost identical both in shape, size and arrangement, bringing to mind workers’ houses of Victorian period Britain (Timmins 2013). Tell es-Sa’idiyeh was part of the Kingdom of Israel during the occupation of Stratum V (Herzog 1997, 221, 232–4), alongside several other contemporary sites with relatively low Gini values such as Beer-Sheba, Tell en-Nasbeh and Tell Beit Mirsim (Herzog 1997; Herzog & Singer-Avitz 2016; Schloen 2001). As these kingdoms took control of larger and larger territories, socio-economic inequality was no longer being manifested just within a site but rather throughout the settlement system. Variation in social classes became concentrated in urban centres, while
rural sites became less diverse and more dependent on urban-based specialists and services. These changes coincide with a dramatic reorganization of the countryside in a process Wilkinson termed ‘the Great Dispersal’ (Wilkinson 2003; Wilkinson et al. 2005), when the Bronze Age tell-based settlement systems were replaced by new more dispersed sites. Such changes have been linked to shifts in land tenure (Wilkinson 2010), new market-based opportunities afforded by large-scale political units and deliberate planning by imperial elites (see papers in Düring and Stek 2018). The increased spatial scale of the polities involved also probably means that we are underestimating the level of inequality." (s. 700)

I tidens stora städer som Nineveh, Babylon, Assur och Hattusa, som alla saknas i samplet, var ojämlikhten antagligen mycket hög.

Lustigt nog säger de i slutsatserna att metoden är osäker men att resultaten "broadly conform to what we might expect given current (pre)historical narratives for the region" (s. 701), vilket ju inte får det hela att låta så spännande.. Mindre spännande än vad artikeln i själva verket är, kan jag tycka! De återkommer också till sin intressanta kritik av hus-ojämlikhet som mått ohc konstaterar att vidare forskning borde integrera hus-mått med andra mått, som från gravar till exempel. En del sådana studier har redan gjorts säger de, men ger bara ett exempel: Fochesato, Bogaard och Bowles (2019). Man borde också gå vidare med att integrera analysen av den produktiva kapaciteten och ojämlikheten, i enlighet med Milanovics Inequality Possibility Frontier. "While the use of modern
models developed for capitalist economies to investigate pre-capitalist, and even prehistoric, societies is not straightforward (see Algaze 2018 and Leppard 2019, both with comments), identifying how and
why such models do not apply can be productive in its own right. " (s. 702)

 

Referenser

Pertev Basri och Dan Lawrence (2020) "Wealth Inequality in the Ancient Near East: A Preliminary
Assessment Using Gini Coefficients and Household Size", Cambridge Archaeological Journal 30:4, 689–704
Timothy A. Kohler, michael e. Smith, Amy bogaard, Gary m. Feinman, Christian e. Peterson, Alleen betzenhauser, matthew Pailes, elizabeth C. Stone, Anna marie Prentiss, Timothy J. Dennehy, Laura J. ellyson, Linda m. nicholas, ronald K. Faulseit, Amy Styring, Jade Whitlam, mattia Fochesato, Thomas A. Foor och Samuel bowles (2017) "Greater post-Neolithic wealth disparities in Eurasia than in North America and Mesoamerica", Nature vol. 551, 30 november 2017.

Annat om gammal ojämlikhet

MIT Press om "The Archeology of Inequality", utifrån Cales Lalueza-Fox bok The Genetics of Inequality.

Matthew Shear i Smithsonian om "The Archeology of Wealth Inequality", utifrån boken Ten Thousand Years of Inequality.